Är för övrigt helt slut konstant, även om jag numera får sovit mycket mer. Men det känns som det kvittar - för orken är borta ändå. Håller igång mig själv med cola, te, kaffe och ännu mer cola. För att inte tala om socker och mat överlag. Hatar det, men utan ork och kraft så blir det som det blir.
Vågen och jag är ovänner om man säger som så. Direkt efter missfallet gick jag ner fem kilo, de och tre extra kilo har sedan valt att bosätta sig på min kropp. Så just nu är jag verkligen tillbaka på ruta ett, där jag var för ett år sedan - fortfarande barnlös och samma vikt.
Blir arg på mig själv, för jag har fallit tillbaka på tröstätandet. Vet att jag inte borde, och jag vill inte - men jag orkar inget annat heller, och det hjälper mig som sagt att överleva dagarna. Hade det inte varit för att jag började gå mina promenader förra veckan hade vågen och jag varit ännu värre ovänner, för jag var uppe och vände med ännu ett extra kilo förra veckan.
Sen ska jag vara ärlig, jag faller hellre tillbaka till att tröstäta än att jag skulle börja röka igen! Ja, det är något jag valt att utlämna ur min blogg - eftersom jag hatat det och skämts över att jag inte kunnat sluta med det tidigare.
(Ni behöver verkligen inte komma med påpekande på denna biten! Som sagt - jag vet. Läkaren visste också att jag röka, men valde att se förbi det då jag verkligen tagit tag i min vikt - en sak i sänder helt enkelt)
Sen vi började på RMC lyckades jag dock dra ner på det ordentligt under försöken, men vid varje misslyckande föll jag tillbaka. När jag fick veta att jag var gravid den 8/7 2013, så slutade jag helt! Direkt! Så jag har inte rört en cigarett (eller annat nikotin preparat för den delen) på 3 månader och 1 vecka. Och jag kommer inte svika Bella (och mig själv) med att börja med det igen.
Ja absolut en sak i sänder. Toppen att du inte börjat röka igen. Duktiga du! Har själv varit rökare och vet precis hur det är. Fixade inte heller att sluta röka medans vi försökte bli gravida, även fast jag visste att jag verkligen BORDE, men lättare sagt än gjort. Blev precis som för dig, slutade direkt när jag blev gravid och har inte rökt sedan dess, nu fem år senare. :) Kämpa på!
SvaraRaderaVar sjukt jobbigt, speciellt i början. Men nu känner jag avsmak av doften, vilket jag uppskattar - underlättar för mig att hålla mig ifrån att börja igen.
RaderaVar ingen tvekan att sluta heller. Har alltid sagt att om (när) jag blir gravid så skulle jag sluta direkt, hur jag än mår av det. För då är det inte längre bara min kropp längre som påverkas.
Bra gjort! Jag föll tillbaka nu efter missfallet efter 8 månaders uppehåll. Känner mig värdelös över det, men orkar samtidigt inte ta tag i det.
SvaraRaderaTack, men det är en ständig kamp. Kan förstå din känsla, men tycker inte att du ska känna dig värdelös för det. För att tvingas gå igenom och uppleva förlusten av sitt barn knäcker vem som helst. Nu vet du i alla fall att du kan sluta - även om det är svårt och känns nästintill omöjligt.
RaderaKram