Tillbaka till vardagen?

Första arbetspassen är avklarat, och jag överlevde. Nu blir det att försöka sova och ladda upp för ett nattpass till.

Kan berätta att jag aldrig hade kommit iväg till jobbet utan mannen och mamma. Började gråta ca 1,5 timme innan jag skulle börja mitt pass. Handlade dock inte bara om att jag helt plötsligt skulle börja jobba igen. Det handlade lika mycket om att det var vid den tiden för fyra veckor sedan som hela detta helvete tydligen började. Och sen är det första natten utan min man sedan missfallet.

Mannen körde mig till jobbet, grät hela vägen (inte så långt - men ändå). Panik! Vi var ute i god tid, så jag hade tid över till att samla mig (bli peppad och överöst av kärlek i bilen av mannen) innan jag gick in på jobbet.

Lyckades hålla tillbaka mina tårar och vara "normal" 5 minuter, sen ville brukaren krama mig. Denne vägrade släppa taget om mig, och klappade mig över ryggen. Då kom tårarna (jag fick veta att de saknat mig, och att de var glada att jag är tillbaka), sen så var det inte bara jag som grät. Både kollegan och brukaren hade också tårar. Var "rätt" (kan man ens säga så?) kollega på plats, hon har själv förlorat ett barn. Så arbetspasset blev mer personligt än vanligt på jobbet.

Idag är det fyra veckor sedan vi blev föräldrar... FYRA VECKOR!... sedan vi förlorade vårt önskebarn. Det gör ont i hela kroppen, speciellt när jag tänker på hur annorlunda allt hade varit om inte allt hade gått så åt helvete den där helgen. Då hade vi fortfarande varit blivande föräldrar, istället för att som vi är nu - föräldrar utan ett barn.