tisdag 23 februari 2016

En liten lättnad

Idag har varit en riktigt stor dag för hela familjen, för idag var vi och hälsade på förskolan som vår lilla tjej ska börja på om en vecka. Var inte alls en av de vi hade ansökt om eller ens satt med som alternativ. Utan den vi valde av de två alternativ som vi fick välja mellan (och den andra ligger ca en mil utanför staden vi bor i). Denna ligger ganska så nära där vi bor just nu, men ändå så fel och absolut inte på det hållet vi letar nytt boende. Men vi hade inte så mycket val, och denna kändes som enda alternativet då.

Efter att vi tackat ja till platsen, började vi kolla upp förskolan desto mer (som alla föräldrar gör skulle jag gissa på) och insåg att det nog ska bli bra. Även om den som sagt ligger helt fel för oss. Frågat runt bland de som har/haft barn där och så gott som alla är nöjda, och de som har något negativt har haft samma som vi känner - att den ligger fel. Det finns många fördelar med den, de har en jättestor utemiljö (och en stor park utanför med) och relativt små barngrupper. Och för ovanlighetensskull har de även tillagningskök på förskolan. Men allt sånt där spelar ändå inte så stor roll när man inte träffat personal och inte varit på plats för att se. 

Men så idag, en vecka innan inskolning var vi på besök hos avdelningen. Och det gick så bra! De första 5-10 minuterna var vår tjej väldigt tveksam och försiktig, men sen så var hon "en i gänget" och lämnade oss i ett rum för att kolla läget i ett annat (utan att se oss). Hon var med och lekte och sjöng (personalen berömde även mannen min för att vara med och sjunga med barnen, var tydligen väldigt sällsynt att pappor sjöng med där) och deltog även i fruktstunden. Det var knappt att vi fick med vår tjej hem igen, och innan vi gick vinkade hon hejdå till barnen och kramade fröknarna hejdå. 

Fick frågan av fröknarna om vi ofta träffade andra barn och varit mycket på öppna förskola mm, då hon är så framåt och säker i sig själv. Och det kan jag inte påstå ändå, visst har vi träffat de andra i från BVC gruppen och medan jag var mammaledig träffade vi de andra mammorna och bebisarna från RMC gruppen en del. Sedan början på november har vi dock varit på några besök hos kyrkans babycafe, men inte jättemånga. Den plats vi nog träffar mest barn är när vi är och badar på fredagar, och där har hon väldigt tydligt visat intresse för de andra barnen. Dock har vår lilla tjej varit med bland vuxna ofta, då hon följt med mig på möten sen hon var ca 1,5-2 veckor gammal.

Och som rubriken lyder, nu känner jag en liten (ganska stor egentligen) lättnad inför att vår tjej ska börja på förskolan. Speciellt med alla skräckexempel som florerat på nätet och i media den senaste tiden. Kan ärligt säga att jag undviket att läsa de flesta, då jag känt att ångesten börjat byggas upp inför vår egen inskolning och förskolestart.

Dock gör det lite ont i mitt mammahjärtat att vår lilla tjej redan är så stor och ska börja på förskola, på sin 15 månadersdag dessutom. Stoppa tiden liksom! Jag är inte redo för det här, inte än... Hon är fortfarande min lilla bebis. 

fredag 19 februari 2016

Gått en månad

Insåg nyss att det gått en hel månad sedan mitt förra blogginlägg, har verkligen inte varit ett planerat uppehåll utan är följden av en tuff och jobbig månad. Och för att jag inte riktigt vetat, haft lust eller tid att skriva något nytt inlägg. 

Med tanke på förra inlägget, och vissa av kommentarer påpekanden vill jag börja med att förtydliga att det inte är jag själv som valt att sätta titeln sekundär barnlöshet på mig och min man. Utan det var faktiskt kliniken som jag bokat tid hos för att förhoppningsvis få en del svar och ett bra underlag till hur jag och mannen lägger upp våra fortsatta syskonförsök. 


Och en annan sak som jag många gånger under den gångna månaden tänkt på utifrån "Karin"s kommentar. Att vi klassas som sekundärt barnlösa och att vi önskar, drömmer, hoppas, längtar, sörjer och kämpar för syskon ser jag inte alls som ett hån mot någon som är ofrivilligt barnlös. Och inte heller att vi inte skulle uppskatta den mirakel och otroligt efterlängtade dottern vi fått. Kan faktiskt ärligt säga att jag blev arg och irriterad över en del av kommentaren, för varför skulle det inte vara okej att jag och mannen vill ha syskon, att vi önskar och längtar och vad skulle det vara för "hån" mot ofrivilligt barnlösa att vi klassas som sekundärt barnlösa? Om jag och mannen skulle skilja oss och jag träffade en ny man som jag skulle vilja bilda familj med (och få ett gemensamt barn) - hade jag återigen klassats som ofrivilligt barnlös. 

Och där har vi den mest brännande törnen för min del, att om man som jag ingår i en så kallad "klassisk traditionell kärnfamilj" och vi fortsätter att leva tillsammans, anses det inte helt ok att jag/vi önskar och drömmer efter fler än ett barn om vi fått hjälp via sjukvården. Men skiljer jag mig och skaffar ny partner, ja då är det helt ok. Till och med så självklart att jag då kan få "gratis" (vi vet alla att barnlösheten behandlingar via landsting/region inte alls är gratis) behandling igen via landstinget, så länge vi uppfyller kraven.


Den tydligaste och mest målande beskrivningen över barnlöshet och hela den världen, fick jag höra via en från patientföreningen för ofrivillig barnlöshet - Barnlängtan - Att vara ofrivilligt/sekundärt barnlös, kan jämföras med att vara blind. Bara för att du får en vit käpp eller ledarhund, kommer du inte vara botad. Du kommer inte kunna se bara för det. Samma sak är det med oönskad barnlöshet, jag blir inte frisk från mina diagnoser bara för att vår dotter finns i våra liv numera. Även om hon är det absolut bästa som någonsin hänt mig!