Bella 4 år

Kontrasterna i livet. Igår blev vårt lilla Pyre 6 månader. Och idag är det 4 år sedan våra liv förändrades totalt, och lämnade ett tomrum i hjärt & själ som aldrig kommer att fyllas. Efter att jag och lillebror hade lämnat storasyster på förskola gick vi till blomsteraffären för att köpa blommor som hela familjen var och lämna vid graven ikväll efter kvällsmaten.

4 år som föräldrar, 4 år som föräldrar till en ängladotter, 4 år av saknad. 

Livet går absolut vidare, men det kommer för alltid att vara förändrat. Idag har vi tre barn, Busfröet och Pyret som vi njuter av att krama och mysa med varje dag. Och Bella som för alltid bärs med i våra hjärtan, och finns med oss i tankarna varje dag.

Livet som tvåbarnsmamma

Långt mycket senare än jag hade tänkt, så kommer här ett första inlägg sedan inlägget i mars som berättade att pyret/lillebror fötts. Nu närmar sig lillkillen hela fem månader och jag kan inte fatta varför tiden måste rusa iväg så jäkla fort!

Lillebror är otroligt lik sin storasyster på många sätt, men redan nu har vi också sett stora skillnader mellan dem båda. Lillkillens personlighet träder fram mer och mer. 

Livet så här de första fem (knappt) månaderna som tvåbarnsmamma har haft sina upp- och nedgångar och likaså gett en hel del prövningar och tankar. När lillebror var drygt 10 dagar hamnade jag på sjukhuset en fredagkväll, med skyhög feber och ett bröst som bara blev större och större samt mer och mer ilsket rött. Visade sig att min mjölkstockning hade utvecklat sig till mastits (infektion i bröstet). I nästan en veckas tid var jag inlagd med intravenöst antibiotika, de första tre dagarna svarade jag inte alls på den och var ganska så borta. All kraft gick till att ta hand om min nyfödda lilla kille, och att sakna dottern som var hemma med sin pappa. Först när jag skrevs ut har jag förstått hur dålig jag var och hur oroliga läkarna var över mig. Min sänka låg en bra bit över 300 och fortsatte att stiga två dagar trots att jag hade intravenöst antibiotika nämligen, så läkarna på kk/gyn hade en del kontakt med infektionsläkare med för rådfrågning.

Innan jag hamnade på sjukhuset fungerade amningen kanon, och lillebror ökade i vikt precis som han skulle. Under veckan på sjukhuset fortsatte han öka, om än lite långsammare, trots att jag enbart ammade från det friska bröstet. Men sen plötsligt rasade han i vikt. Och på 1 månadskontrollen vägde lillebror plötsligt under sin födelsevikt igen. Blev en tuff tid den kommande månaden, med att kämpa på att försöka få igång full produktion i båda brösten igen, nässpray för att få mjölken att släppa/rinna till rejält även i det sjuka (men på bättringsvägen) bröstet, tillmatning osv. Efter knappt en månad på det sättet slutade lillebror att amma helt dagtid. Däremot fortsatte han amma lite drygt en månad till nattetid innan han helt vägra brösten och gick över helt till ersättning.

Och i den vevan började mitt psykiska mående bli sämre. Är sjukt hur känslig jag är för hormonskiftningarna i min kropp, och hur mycket det påverkar mig. Dock valde jag att ta kontakt med min VC när jag kände igen mina varningssignaler denna gången, så har fått utskrivet medicin som jag nu tar dagligen och så har jag inbokats för att gå till kuratorn på kbt igen.

Huslivet älskar jag! Att kunna gå ut och in hur som helst och känna sig fri på ett helt annat sätt än med lägenhet. Visst, att ha hus har sina nackdelar också! Sånt som att helt plötsligt behöva köpa musfällor och jaga mus i huset (under vasken valde den att "flytta in" för övrigt). Och mängden spindlar som envisas med att komma på besök får mig nästan att dra av mig håret i panik titt som tätt.

Men att påta i trädgården, ta hand om växter, häckar, blommor, bär och gräsmatta är underbart. Likaså att bygga rabatter, spaljé och staket (sistnämnda har knappt börjat dock, en del grundarbete kvar innan dess). Att tapetsera och måla inomhus, att få huset att bli vårt och kännas "oss" är helt fantastiskt. De kvällar/nätter jag somnar och sover som bäst, är helt klart de som kommer efter en heldag i trädgården med en del tungt arbete.

Äktenskapet då? Jo, vi firade vår tionde bröllopsdag i juli. Känns helt klart overkligt att vi redan varit gifta i 10 år, samtidigt känns det som minst det tredubbla ibland. Prövningar fortsätter att komma till och från, vissa tuffare än andra. Men då båda fortfarande älskar varandra finns det helt klart något att kämpa för. Om några dagar går mannen på sin semester, vad som händer under den har vi knappt bestämt. Men några utflykter, fixande i huset, träffa vänner och goda middagar ska det nog gå att få till. Vi är otroligt sugna på utlandsresa, men känner att vi vill avvakta tills efter lillebror blivit 6 månader så att han kan vaccineras mot mässling innan vi ger oss ut i världen med honom med.

Och busfröet då? Hon som nu blivit 2,5 år och har den fina titeln storasyster, hur är det med henne? Jodå, hon älskar sin lillebror. Åtminstone 95% av tiden, hon gillar inte när han gör mamma upptagen precis när hon vill något ibland. Och hon uppskattar absolut inte när lillebror får tag på hennes saker. Omvänt är det dock självklart att allt som är lillebrors, är även busfröets saker. Om drygt en månad ska hon börja på ny förskola och en avdelning för de "stora" barnen (avdelning med barn från 3 år). Hon har växt så det knakar och var precis under metern och vägde drygt 14,5 kg vid sin 2,5 årskontroll på BVC.  

Hon är framåt och envis, men ändå lite blyg till och från. Utvecklingsmässigt ligger hon i framkant i mycket, dock är hon senare i sitt tal. När hon blir 3 år ska vi ha uppföljning med bvc på den biten, fram tills dess ska vi fortsätta kämpa på som vanligt med det här hemma. Blöjan hade hon nästan lagt helt när vi flyttade till huset. Men väl här vägrar hon nu nästan att gå på pottan alls. Livrädd nästintill. Så dagarna består till viss del även om att erbjuda henne pottan/toa och fråga om och om igen om hon vill gå på potta/toa. 

Tänker inte lova något, för då kommer det väl aldrig. Men har jag tid och lite ork över nu när mannen går på semester så ska jag se till att skriva ihop förlossningsberättelsen för lillebror också. Och vem vet, kanske börjar det komma lite nya inlägg framöver i bloggen. Eller så bestämmer jag mig för att "överge" denna bloggen och startar en som inte skrivs anonymt. 

Pyret är här!!!

Efter att ha spenderat nästan hela söndagen på förlossningen och varit vaken över dygnet. Så föddes pyret äntligen klockan 03.47 igår morse. Det blev en lillebror, på 54 cm och 4515 gram. 

Ska försöka få till en förlossningsberättelse sen, men kan avslöja redan nu att det blev en vaginal förlossning tillslut med en gråtandes bebis på magen denna gången. Dock var det stor risk för att även denna förlossningen skulle sluta med ett akut kejsarsnitt.  

Pyrets bf

Idag är det den 7 mars, vilket innebär att vårt lilla pyre är beräknad till idag. Men med knappt två timmar kvar av dagen, vågar jag ganska så säkert säga att pyret är minst lika mycket tidsoptimist som sin storasyster och pappa.

I mitt flöde på facebook blev jag dessutom påmind om att det idag är exakt tre år sedan busfröet (och blivande storasystern) blev till inne på RMC. Kan fortfarande komma ihåg känslan av att sitta i det där väntrummet och stirra på välkommen texterna på väggen i väntan på vår tur. Den blandade känslan av uppgivenhet och hopp på samma gång. 

Annars händer det verkligen inte så mycket här just nu, tar dagarna efterhand som de kommer i väntan på att vårt pyre ska komma och berika vår familj. Kämpar på med renovering och inreda huset också. Men allt tar längre tid, särskilt med en gigantisk mage och en trotsig tvååring. 

När allt sker samtidigt

Har verkligen varit urkass på att uppdatera bloggen, men livet och vardagen har fått komma mellan och ta all plats den behövt. Det har varit allt annat än lugna veckor sedan senaste inlägget. Vi lever och har levt mitt i ett flytt- och renoveringskaos sedan förste februari. Kombinerat med diverse sjukdomar som dragit ut på renoveringen ännu mer. Alla har vi varit drabbade, mer eller mindre. Mannen är den som kommit undan mest "skonsamt" med sin matförgiftning första helgen i huset. Dottern drogs med 40 graders feber i nästan en vecka, kombinerat med ögoninflammation och förkylning (med massor av slem, snor och en del hosta som följd). 

Och jag, jodå några dagar med hög feber jag med. Och ett flertal omgångar av feberfrossa som legat på gränsen till krampanfall. Sen ögoninflammation även för mig och så tillslut även förkylning som satt sig så illa på lungorna att det fick bli läkarbesök och mediciner utskrivna för att jag skulle kunna andas något bättre och slippa hosta igång förlossningen (vilket jag var på gränsen till att göra natten till torsdag förra veckan). 

Nu börjar vi hämta oss igen, men min hosta har fortfarande inte släppt helt och mina stämband (och därmed rösten) är helt förstörda och jag känner mig som en tonåring i målbrottet kombinerat med värsta whiskeyrösten. 

I måndags var det den stora dagen förresten, dagen de klippte denna graviditetens cerklage. Var allt annat än en "smärtfri" upplevelse denna gången. Fick ingen smärtlindring alls denna gången (Lund) och det gjordes i en vanlig gynstol, till skillnad från förra gången (Malmö) då jag fick lustgas och det gjordes på förlossningen. 

Idag har jag gått in i vecka 38 (37+0), så nu är jag heller inte längre sjukskriven och bebis är heller inte längre prematur. Varit på besök hos bm idag, och allt såg bra ut för både mig och pyret. Den enda skillnaden är att pyret fortfarande ligger helt rörlig. Inte som sin blivande storasyster som låg ruckbar i flera veckor innan förlossningen och som fixerade sig nästan direkt efter att cerklaget togs. Så vi får väl se om busen i magen tänker fixera sig eller fortsätta leva rövare tills det är dax. 

För övrigt trivs jag ganska så bra i vårt hus. Det känns fortfarande konstigt och det har nog inte heller sjunkit in helt. Men det har nog också att göra med att vi fortfarande inte flyttar in på ovanvåningen och i våra sovrum än. Som sagt alla sjukdomar har försenat renoveringen i huset, men vi har tack och lov ändå en hel del yta att röra oss på. Lite dåligt samvete för dottern dock, som inte riktigt kan leka och busa som hon vill.

Förhoppningsvis hinner vi klart med alla tre sovrummen på ovanvåningen innan pyret föds, men annars är målet att vårt och dotterns rum ska vara färdiga och så får pyrets rum bli färdigt lite senare. Pyret kommer ändå att sova inne hos oss flera månader innan det är tid för eget rum. 

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 

Hemma igen och ultraljud

Tidigt i tisdags landade vi i Sverige igen efter en helt underbar vecka på Cypern. Det blev verkligen en vecka av avslappning, familjemys och kvalitetstid tillsammans. Det blev en hel del sömn med, det ska jag erkänna. Är tröttare denna gången, inte den bästa kombinationen med ett busfrö som vägra somna tidigt. Men fördelen var att mannen också var med, och att han tog ett kliv framåt och tog lite mer ansvar än vanligt för vår tjej. Han ska även ha en eloge för att han visa lite mer förståelse och tålamod för mig under resan (nästan mer än han gjorde under hel graviditeten med busfröet). 

De sista dagarna på semestern började jag känna av sammandragningar, och när de fortsatte efter att vi kom hem samtidigt som det även börjat trycka nedåt, "sticka" i livmoderhalsen och en del av slemproppen kom (vilket i sig inte är konstigt då den bytas ut konturnieligt under graviditeten) så blev det ett besök på KK och gynakuten i onsdags. Blev ett otroligt långt besök, bestående av främst väntan då belastningen var extrem och blev ännu värre av att det kom in minst två akutfall medan jag var där. Tillslut blev det min tur, läkaren gjorde undersökning och VUL. Han kunde konstatera att min livmoderhals minskat med ca 6 mm på två veckor, men den var fortsatt sluten och fin. Så ingen fara av mina känningar denna gången. Innan jag gick, så sa han till mig att om det fortsätter ska jag absolut komma in igen (skönt att höra då sköterskan som skrev in mig knappt tyckte att jag skulle stanna utan åka hem och vända mig till min MVC eller VC dagen efter). Efter 7,5 timme fick jag åka hem.

Dagen efter, torsdag ringde läkaren som har hand om forskningsstudien om kejsarsnitt jag deltar i. Istället för att vänta tills nästa vecka bestämde vi att jag skulle komma in och göra mitt första ultraljud (av tre) för graviditeten. Resultaten av undersökningen var väldigt positiva och lugnande för min del. Ärret ser fortfarande väldigt fint ut, pyret var exakt på dagen i sin storlek och det bästa av allt är att min moderkaka sitter i bakvägg denna gången. Så den kommer aldrig att komma i kontakt med ärret, vilket är det som annars skulle kunna leda till de värsta komplikationerna. Att den sitter i bakvägg är också lovande inför förlossningen av den anledningen att de inte kommer att behöva snitta mig pga den åtminstone. 

Eftersom det blev undersökning med så kort varsel fick busfröet följa med mig dit. Gick jättebra och hon uppförde sig under hela besöket (med lite "mutor"). Det roligaste ögonblicket var när busfröet tittade på skärmen och såg pyret, och utbröt: ojoj mamma ojoj. 

I helgen blir det först shoppingmys med syster och hennes äldsta son imorgon och sedan ska jag till Malmö och fika med ett gäng gravida Kämpare från den gamla gruppen. Mannen och dottern kommer få massor av kvalitetstid i helgen med andra ord. 

De största stegen denna veckan är att jag nu är uppe i tresiffrigt på antalet dagar jag varit gravid. Behöver jag ens nämna hur mycket jag längtar tills att det bara är tvåsiffrigt kvar i nedräkning?

Läkarbesöket

Gårdagen sprang verkligen iväg och jag var alldeles slut när vi väl var hemma hela familjen på kvällen för att skriva ett inlägg om läkarbesöket. Så här kommer det idag istället, innan jag också somnar. 

Jag lämnade läkaren (som för övrigt heter Pål Wölner-Hansen) med ett leende på läpparna. Dessutom lämnade jag kliniken med ett recept på Pergotime och en ny tid nästa fredag för att se hur kroppen svarar på Pergotime denna gången. Eftersom jag så vältajmat började blöda i måndags, ska jag helt enkelt börja äta dem redan imorgon (fredag).

Upplevde läkaren som väldigt trevlig och påläst, och väldigt positiv till att köra igång med oss. Han tyckte absolut inte att vi ska köra igång med IVF, inte till att börja med i alla fall då vi har så "positiva och bra prover mm". 

Vet inte heller hur många gånger han berömde mig för min viktminskning innan graviditeterna och nu efter sista graviditeten som ledde till vår dotter, efter att han fick veta att jag gjort det på egen hand. Fick svar på de flesta av mina/våra funderingar. 

Hämtade och redo att börja ta dem igen.

Önskar så att jag fått kontakt med denne läkaren för många år sedan, då hade nog vårat liv sett lite annorlunda ut idag. Ska tilläggas att han tillhör de "gamla gubbarna" inom läkarkåren och kan säkert upplevas av en del på ett negativt sätt, men jag själv föredrar dem och upplever att de är de läkare jag oftast upplever som bäst och får bäst bemötande och behandling av.

Så nu är vi helt enkelt igång ännu lite mer med våra syskonförsök. Och har vi ordentligt med tur, slipper vi vända oss till någon av de privata IVF klinikerna, och de stora utgifterna som det skulle innebära. 

Imorgon är det för övrigt första "riktiga" vardagen för vår familj. Då ska både mannen och jag jobba och lilltjejen ska till förskolan, så här är så förberett som det bara kan gå kvällen innan för att det ska gå så smidigt som möjligt imorgon. 

Gått en månad

Insåg nyss att det gått en hel månad sedan mitt förra blogginlägg, har verkligen inte varit ett planerat uppehåll utan är följden av en tuff och jobbig månad. Och för att jag inte riktigt vetat, haft lust eller tid att skriva något nytt inlägg. 

Med tanke på förra inlägget, och vissa av kommentarer påpekanden vill jag börja med att förtydliga att det inte är jag själv som valt att sätta titeln sekundär barnlöshet på mig och min man. Utan det var faktiskt kliniken som jag bokat tid hos för att förhoppningsvis få en del svar och ett bra underlag till hur jag och mannen lägger upp våra fortsatta syskonförsök. 

Och en annan sak som jag många gånger under den gångna månaden tänkt på utifrån "Karin"s kommentar. Att vi klassas som sekundärt barnlösa och att vi önskar, drömmer, hoppas, längtar, sörjer och kämpar för syskon ser jag inte alls som ett hån mot någon som är ofrivilligt barnlös. Och inte heller att vi inte skulle uppskatta den mirakel och otroligt efterlängtade dottern vi fått. Kan faktiskt ärligt säga att jag blev arg och irriterad över en del av kommentaren, för varför skulle det inte vara okej att jag och mannen vill ha syskon, att vi önskar och längtar och vad skulle det vara för "hån" mot ofrivilligt barnlösa att vi klassas som sekundärt barnlösa? Om jag och mannen skulle skilja oss och jag träffade en ny man som jag skulle vilja bilda familj med (och få ett gemensamt barn) - hade jag återigen klassats som ofrivilligt barnlös. 

Och där har vi den mest brännande törnen för min del, att om man som jag ingår i en så kallad "klassisk traditionell kärnfamilj" och vi fortsätter att leva tillsammans, anses det inte helt ok att jag/vi önskar och drömmer efter fler än ett barn om vi fått hjälp via sjukvården. Men skiljer jag mig och skaffar ny partner, ja då är det helt ok. Till och med så självklart att jag då kan få "gratis" (vi vet alla att barnlösheten behandlingar via landsting/region inte alls är gratis) behandling igen via landstinget, så länge vi uppfyller kraven.

Den tydligaste och mest målande beskrivningen över barnlöshet och hela den världen, fick jag höra via en från patientföreningen för ofrivillig barnlöshet - Barnlängtan - Att vara ofrivilligt/sekundärt barnlös, kan jämföras med att vara blind. Bara för att du får en vit käpp eller ledarhund, kommer du inte vara botad. Du kommer inte kunna se bara för det. Samma sak är det med oönskad barnlöshet, jag blir inte frisk från mina diagnoser bara för att vår dotter finns i våra liv numera. Även om hon är det absolut bästa som någonsin hänt mig! 

Besöket på RMC

Lilltjejen skötte sig riktigt bra under besöket. Hon somnade passande under resan dit och vaknade lagom tills vi gick in på KK. Så det var bara att ge henne mat och torr blöja innan vi anmälde oss i receptionen. Under ultraljudet mutade jag henne med lite rån, men för övrigt var hon nöjd medar sitta kvarnen sidan om mig och "vara med" i samtalet mellan mig och läkaren.

Kände mig väldigt tom men beslutsam inombords när jag lämnade RMC efter läkarbesöket. Var ju där för att få provsvar, göra undersökning och få eventuellt recept mm. Trodde aldrig att besvikelse över att kroppen inte förärats det minsta skulle kunna bli så här stark. Två graviditeter har inte fått min kropp att fatta, utan min PCOS fortsätter att hålla min kropp i ett järngrepp.

Eftersom reglerna är som de är och jag fått barn tillsammans med min man hos dem, kan de bara hjälpa mig genom att skriva ut Provera (för att framkalla blödningar var tredje månad) då vi går i syskontankar. Känns ganska irriterande att de inte får ge mig något annat för att behandla min PCOS bara för att vi har syskontankar.

Så nu blir det att göra graviditetstest var tredje månad (med negativt resultat) och sedan köra med en kur Prover. Istället för att "bara" sätta mig på Pergotime, som då är skonsammare för mig. Men som då räknas som stimulering och därmed även försök. "Vill" jag ha hjälp från dem igen, får jag helt enkelt skilja mig och skaffa en ny man. Då får jag/vi snabbt hjälp av dem... Eftersom att jag har den diagnos jag har. Vilket är skrattretande enligt mig. 

Nu blir det till att bestämma klinik/land och eventuellt en gynekolog, och vilken typ av behandling vi ska satsa på. Men först ska de sista gravid/behandling/sorg kilona väck innan jag lägger massor av pengar på behandling. För oss är Danmark och insemination med stimulering är ett alternativ om vi kan få tag på en gynekolog som är beredd att skriva om och göra ultraljud på mig. Annars får det bli IVF och då blir det ju antagligen i Malmö. 

Ska dock kolla upp/efterforska lite om det finns någon specialist att besöka. Det känns som att det även är värt att behöva resa för att få träffa en specialist på PCOS innan vi kör igång med syskonförsök som vi betalar för, fram tills dess kör vi dock oskyddat och hoppas/drömmer om det bästa såklart. Så har ni bra tips på läkare/specialist mm som är riktigt bra inom PCOS, oavsett var i landet de befinner sig får ni gärna lämna en kommentar (eller skicka det med mail/via kontaktformuläret) med den informationen.

Precis innan jag gick så sa läkaren till mig att jag även bör boka tid för cellprov (vilket jag helt klart ska!) då hon såg att det är 3 år sedan sist och jag har förhöjd risk för cellförändring. Ska gå och hälsa på hos mödravårdscentralen vi gått på under graviditeterna, då de har dropin på torsdagskvällar för att bland annat lämna cellprov. 

Och så fick jag svar/rekommendation på mina funderingar över att eventuellt donera ägg. Har inte nämnt det här tidigare, då jag och mannen inte varit helt säkra på det och för att det fortfarande varit på funderingsstadiet. Men eftersom jag nu skulle till RMC, som är de som har hand om det här nere passade jag på att fråga. 

Har hela tiden fått höra om att jag har bra kvalitet och en rejäl äggreserv, så lite inne har jag (och mannen) varit på om jag skulle donera. Och på så sätt ge någon annan chansen att precis som vi få uppleva när den drömmen om ett önskebarn blir verklighet. Men att på så sätt bli av med lite av de ägg och tömma några foliker som ändå hjälper till att förstår mina chanser för att bli gravid. Men det blev jag helt och hållit avråden från att göra, i synnerhet innan vi känner att vi fått de barn vi vill ha själv. 

Anledningen är inte alls relaterad till min diagnos eller mina ägg i sig. Utan för att det är väldigt höga risker att jag kommer överstimmuleras vid behandling (i synnerhet utifrån mina värden och hur mina äggstockar ser ut), eller råka ut för andrakomplikationer med. Saker som även får mig att känna en ganska stor oro av att ens köra igång med IVF och syskonförsök, något jag inte ens riktigt funderat på innan.

7 dagar

Jaha, då var det plötslig bara en vecka kvar till BF och fortfarande ingen bebis som velat titta ut. Busfröets storasyster och skyddsängel Bella har verkligen tagit på sig att se till så att lilla syskonet inte skulle komma förtidigt, utan stanna kvar i magen. 

Känner mig fortfarande väldigt trött, seg och långsam. Skulle nog kunna sova mig igenom större delen av dygnet, med undantag för mat- och kisspauser. 

Idag tog jag i alla fall mig ut på en sväng i stan. Fick köpt ett litet mosshjärta till Bellas grav, och så blev det besök i några olika butiker - men inga inköp. Träffade på en av tjejerna i föräldragruppen och hennes lille kille. Nu väntar gruppen bara på att vårt lilla busfrö också ska komma ut, så att det blir tid för återträff. 

I stället för att promenera hem från stan när jag tröttnade, skickad jag ett sms till min syster och frågade om hon och barnen var hemma. Vilket de var, så jag promenerade bort till dem istället. Timmarna gick så mycket snabbare och dagen kändes inte lika lång och tung, glömde nästan bort att det är den 21:e idag. 

När mannen kom hem från jobbet, var han hemma om en runda för att ta ut hundarna. Sen tog han ljus och tändare, och körde och hämtade mig hos min syster så att vi kunde köra till kyrkogården och hälsa på Bella en stund. Fixade till med att plocka bort lite gamla blommor och tände ljuset och la det nyinköpta mosshjärtat på plats. 

Imorgon är det tänkt att vi ska spendera förmiddagen på möte och sen på eftermiddagen/kvällen ska vi fira min lillebror som fyllde 18 år den 11 november. Får se om det blir så imorgon eller om busfröet kan tänka sig att titta ut imorgon, imorgon som även innebär veckobyte - vecka 40 (39+0). 

Föreläsning

Efter att ha haft en lugn och skön start på dagen, blev den totalt det motsatta efter lunch. Pratade med min handläggare på försäkringskassan, för att meddela om hur länge jag var på mötet igår - precis som vi kommit överens om. Så långt var det lugnt. Men sen fick jag veta att min nya lönehandläggare har räknat ut en helt annan SGI för mig, än vad både jag och min tidigare lönehandläggare kommit fram till. 

Så arg, trött och irriterad fick jag spendera eftermiddagen med att jag den nya lönehandläggaren, fick tillslut fatt på henne. Men hon kunde inte förklara något och kunde absolut inte förstå hur vi kunde få det till den summan vi fått det till. Kan tillägga att den summan hon får det till är 10 000 lägre än vad jag hade förra året (trots sjukskrivning och tjänstledighet) och då har jag även fått en löneförhöjning detta året. 

Som tur i det hela är att detta sker nu, innan busfröet kommit. För jag tänker inte ge mig, och än så länge har jag tid och möjlighet att tjafsa emot och kräva en riktigt bra förklaring och bevis på allt ihop. Kommer bli många samtal imorgon, det är en sak som är säker. 

Efter de samtalen var det bara att försöka lugna sig och hitta fokus igen. För när mannen kom hem var det tid för oss att köra in till KK och gå på föreläsning inför förlossningen. Föreläsningen var helt okey, men jag kan inte påstå att den gav mig så mycket. Kanske för att vi redan gått igenom så mycket, och upplevt en hel del - men även har en barnmorska som förberett oss väl. 

Kvällen avslutade vi med att köra inom kyrkogården, för att tända ljus och lägga ett fint mosshjärta till Bella då det idag är den 21/10. Undrar om Bellas lilla syskon kommer ligga i sin vagn eller fortfarande ligga i min mage den 21/11 - om en månad. 

13 månader av saknad

Skötbord

Har ju skrivit några gånger om att vi velat fram och tillbaka här hemma, om huruvida vi skulle köpa ett skötbord eller inte. Det är trots allt så att ett skötbord tar ganska mycket plats, och plats är lite av en bristvara i vår lägenhet. Den senaste veckan har vi dock bestämt oss för att köpa ett, ett skötbord som även är en byrå - för vi behöver trots allt plats till att förvara busfröets kläder.

Blev därför ett SUNDVIK skötbord från IKEA. Har under veckan kollat på hemsidan för att se om de fått in en leverans (har varit förseningar och problem i leveransen) av det, och så igår kväll hade de plötligt fått in en leverans. Så under dagen har jag varit inne för att se om de haft kvar fler av skötbordet medan jag väntat på att mannen skulle komma hem från jobbet.

När mannen kom hem, bar det direkt av till IKEA och vi fick köpt skötbordet. Efter lite bekymmer dock, för även om det stod att de skulle ha inne - fanns det inga på den angivna platsen, men efter mångt och mycket sökande och letande (av personalen och mannen) så hittade mannen de på en helt annan plats. 

Med detta köpet börjar vi verkligen bli så klara man kan bli, för det går aldrig att verkligen vara helt klar och färdig innan ens bebis kommer. 

Har även pratat med min syster idag, kommer få låna en hel del kläder (lite beroende på om busfröet är flicka eller pojke, för min syster har två söner) och en bärsele av henne. Perfekt. Speciellt när det gäller de tråkiga basplaggen (bodys, byxor, pyjamas mm). Någon "nytta" ska jag väl ha över att ha fått vänta och stå vid sidan om när alla syskonbarnen kommit en efter en. 

Vecka 31 (30+0)

För ett år sedan idag började de värsta dagarna i våra liv. Utifrån att det är den 20/9 innebär det att det idag är ett år sedan vattnet gick och att jag några timmar senare började blöda och ringde sjukvårdsupplysningen från mobilen när jag satt ensam på jobbet rädd och bara grät. 

Idag, ett år senare innebär den 20/9 att jag går in i en ny vecka. Vecka 31 (30+0) för att vara mer exakt. Och om några veckor kommer vi att få träffa vårt busfrö i verkligheten, men innan dess ska vi HELST hinna se busfröet på vårt extra ultraljud som vi har den 8/10. 

När jag var på kontroll hos barnmorskan igår (allt såg bra ut), pratade vi lite om helgen och om att det är Bellas födelsedag. Min barnmorska sa då till mig att det nog skulle vara bra om vi inte bara satt hemma hela helgen, utan lämnade lägenheten och hittade på lite saker. 

Så idag blev det en tur till tippen (mannen gjorde ett ryck på vinden igår kväll) innan vi körde till blomsteraffären (som vi redan innan bestämt) för att beställa blomma till imorgon när vi ska till kyrkogården. När båda de sakerna var gjorda, tog vi en sväng förbi mannens mormor och morfar. 

Var ett tag sedan vi var där, så vi tänkte att det var lika bra att köra inom när vi ändå var ute. Så de fick sett min växande mage och fråga hur allt är med mig och magen. De är nervösa och oroliga (som resten av släkten), men vågar inte riktigt säga något, samtidigt som det är lika tydligt att de verkligen längtar efter att få möta sitt barnbarnsbarn. Mannen visade även en film på när busfröet lever rövare i magen och sparkar som bara den, för dem.

Vecka 28 (27+3)

Idag har vi (främst jag och busfröet, men även mannen och hundarna) "firat"/njutit av att busfröet idag är 10 veckor större/äldre än vad storasyster Bella blev innan hon rycktes bort från oss. Äntligen känns det som att dagarna går lite snabbare, och för varje vecka som går nu börjar jag faktiskt njuta och tro på att vi ska bli föräldrar i år. 

Busfröet har verkligen levt loppan i magen under dagen, så det måste ha varit en trött liten buse som skrämde oss i förra veckan. För nu är det fullt ös igen. Dessutom gillar busfröet att visa hur stor den har blivit genom att sparka upp mot levern och revbenen samtidigt som den slår mot blåsan eller ljumsken. Och som vanligt så är högersidan i mammas mage bäst, så magen är riktigt sned och ser helknäpp ut på morgonen/när jag vilar (när jag rör mig brukar magen rätta till sig lite och bli mer "normal")

Under kvällen idag blev det en tur med bilen för mannen och mig, så att vi kunde köpa hem lite blandade saker för att skapa ett minnesalbum. Har tänkt länge att jag skulle göra ett minnesalbum om Bella, men orken och kraften har inte funnits. Får se om jag hinner bli klar med det tills det är hennes 1 årsdag.

Albumet kommer innehålla allt från graviditetstestet, ultraljudsbilden, foton på henne och på oss som familj, Skatteverkets papper på att hon är registrerad som vårt barn, hand- och fotavtryck, dikter skrivna till henne, kort vi fick när andra fick veta vad som hänt och massor av annat. Ett sätt att samla allt på ett ställe istället för att det ligger på olika ställen. 

Kontroll och mått

Så var det tid att träffa specialistläkaren igen. Eftersom mannen var hemma följde han med mig dit, vilket jag är väldigt tacksam för i efterhand. Som vanligt började han med att titta, känna och ta prov på tappen, och allt såg fint ut, kändes bra och satt på plats. Därefter var det VUL.

När han gjorde VUL visade det sig att måttet på livmoderhalsen minskat en del sedan förra kontrollen (och även sen vi var inne akut). De andra gångerna så har det skilt på någon/några mm, men nu var livmoderhalsen nere på ca 30 mm. Det innebär en minskning på drygt 9 mm. (Läste dock att det fortfarande ligger inom det "normala måttet" på livmoderhalsen, så det känns lite bättre bara av det). 

Läkaren tyckte dock inte att vi skulle vara oroliga, då allt annat såg bra ut och för att det är (tydligen) normalt att den minskar i längd av tyngd och annat. För säkerhetsskull så blir det "bara" tre veckor tills nästa kontroll (går var fjärde annars). Både barnmorskan och läkaren sa till oss att kontakta KK direkt om det är något innan nästa besök - oavsett tid på dygnet. Fick även höra att det var bra att jag kom in och kontrollerades när jag fick de onda sammandragningarna, vilket var skönt att höra dem säga. 

Blev även tillsagd att börja vila mer under dagarna än vad jag redan gör. Men det är svårt i vanliga fall (blir riktigt rastlös). Och nu när mannen är lite uppstressad och vill fixa klart allt som ska fixas innan busfröet kommer, blir det nog inte lättare. Eftersom nu kan det gå snabbt, men varje dag som busfröet är kvar i livmodern och graviditeten fortlöper som den ska är en vinst. 

Delmålen just nu är i alla fall: 

1. Gå på ny kontroll om tre veckor. 

2. Komma till vecka 30.

3. "Fira" Bellas 1 årsdag med syskonet växande i magen. 

4. Att gå på TUL som är om drygt sex veckor - i vecka 32.

Dålig dag

Idag har verkligen inte varit en bra och positiv dag. Har kännt mig så negativ hela dagen, med allt. Humöret är långt ifrån på topp, känner mig bara trött, ensam, tjock och deppig idag. Säkert har det att göra med att sömnen påverkas av mannens jäkla hosta (och för att busfröet anser att den ska bestämma när jag ska vände mig på nätterna - genom att sparka så att det gör ont). Sen spökar så klart alla graviditetshormer i kroppen med. 

Att vi inte hittat någon ny bostad än (letat seriöst i över två år nu) gör inte saken bättre, är så trött på vår lägenhet. Jag trivs med området och med de flesta av grannarna, så det är inte därför jag vill komma här ifrån. Men att bo i en tvåa på tredje våningen - utan hiss - är inget jag vill längre. Känner mig extra instängd med just pga det, för jag kan inte springa hur mycket som helst i trapporna nu. 

Sen försöker jag njuta av graviditeten, men det går inte så bra. Börjar bara tänka på Bella och allt som hände, och rädslan över att förlora ännu ett barn hugger sig fast i hjärnan. Fast det kan och ska väl bara inte hända, busfröet har världens bästa och underbaraste skyddsängel - sin storasyster. Det är vår tur att bli föräldrar nu, föräldrar med ett levande barn i vår famn. 

10 månader och hjärtljud

Idag har verkligen varit en känslomässig dag, även om den faktiskt varit lugnare än helgen. 

Började dagen med att vakna mellan mina två hundar, de låg på varsin sida om mig nära magen båda två. Varmt som bara den, men så mysigt och kärleksfullt samtidigt. Låg kvar en bra stund, sen var jag bara tvungen att stiga upp för ett besök på toa. Men där efter kröp jag ner till hundarna igen och fortsatte mysa en bra stund, det enda som saknades var mannen (och Bella så klart).

För att få tiden att gå innan mitt besök hos barnmorskan, blev det soffan, iskallt citronvatten och en fläkt på full speed. Idag har det varit varmt, riktigt varmt!

Tillslut närmade sig klockan 16, att barnmorskan dessutom var "fri" när jag dök upp runt 15.30, innebar att jag fick komma in lite tidigare. Började med att lämna ett urinprov, som såg fint ut. Alla andra värden såg också bra ut, blodtrycket har ökat lite (men fortfarande inom det normala). Och så fick jag det fina pappret som ska skickas till försäkringskassan - moderskapsintyget, något vi aldrig hann få när jag var gravid med Bella. 

När allt annat var genomgånget, fick jag lägga mig på britsen och lyssna på busfröets hjärta. Att få höra detta underbar ljud idag, hjälpte mig en hel del. Dessutom så kom jag att tänka på vad min kloka systerson (7 år) sa för ett tag sedan:

"När man dör så börjar man leva sen igen. Fast i himlen. Så hon (Bella) som dog lever i himlen nu med min farfar och lillebrors farfar."  Enligt honom så är det dessutom så att: "Solen följer oss för att dem tittar ner på oss. Så när solen följer mig och mannen är det för att Bella tittar ner på oss. "

Saken är att precis vid britsen hos barnmorskan är där ett fönster och när jag låg där och lyssnade på lillasyskonets hjärtslag sken solen över min mage. Då i den stunden kom tårarna, både av glädje och sorg.

Efter besöket hos barnmorskan var det bara att bege sig till blomsteraffären och möta upp mannen, så vi kunde köpa blommor till Bella. När vi var färdiga där, tog vi oss hem om för att hämta ljus och en sten vi köpt till idag (älskad för alltid) innan vi körde bort till kyrkogården. 

Även på kyrkogården sken solen

Resten av kvällen har vi verkligen inte gjort mycket, legat/suttit bredvid varandra, pratat, kramats, tittat på tv, gråtit lite, ätit, spelat - bara varit nära varandra helt enkelt. 

Bröllopsdagen

Igår var det som sagt min och mannens bröllopsdag. Sjunde dessutom. 

Vädret var allt annat än att hurra över, åska, ösregn och ännu mer regn. Det sämsta av alla under alla våra bröllopsdagar, känns dock skönt att ett sånt oväder kom nu och inte då när vi gifte oss (även om det var regnkaos dagarna innan vårt bröllop, men under vårt bröllop lyckades vi få bra väder - lite blåsigt, men inget ösregn och översvämningar).

Med en åskrädd hund, fick vi spendera en del av dagen hemma med hundarna istället för att köra iväg någon stans. Vi var dock iväg och åt en god lunch. När kvällen närmade sig och vädret också hade lugnat sig en hel del, körde vi dock iväg för en god middag och ett biobesök.

När vi sedan kom hem lite efter midnatt så slocknade jag mer eller mindre direkt. Även om känslorna var väldigt blandade igår, så blev dagen överlag trevlig, kärleksfull och mysig. Saknaden av Bella gjorde sig väldigt påmind, hon skulle ju varit med och firat vår första bröllopsdag som föräldrar. Istället fick hon vara med oss i tankarna, tillsammans med det lilla syskonet som växer i magen. 

Blommorna jag fick av mannen

Idag är vädret betydligt bättre, i alla fall än så länge. Ska strax köra iväg med hundarna till hundstranden, sen får vi se vad resten av dagen har att erbjuda.

RUL

Så får jag äntligen ha rubriken "RUL", för idag har vi varit och gjort vårt. Och vi har fått se ett väldigt livligt litet busfrö där inne i min mage. 

Vaknade tidigt idag, och det gick inte att somna om - tankarna hade redan satt igång. Istället var det bara att sysselsätta sig för att få tiden att gå. 14.30 var det äntligen vår tur. Och jag hann nog aldrig få en ordentlig klump i magen av oro, för direkt när de börja kom det ett slag mot skärmen från busfröet. 

Sen började de undersöka den lille. Redan innan de började (hade två stycken som gjorde ultraljud på mig) så berättade de att de läst min journal och förstod att vi var nervösa och oroliga. Blev så väl bemöta och de var inte tysta utan berättade allt de gjorde hela tiden. Dessutom började de inte med mätningar och kontroller, utan de började istället med att visa oss vårt lilla syskon. Efter ett långt besök fick vi sen lämna mottagningen med 6 helt underbara bilder i vår hand, trots att busfröet inte var still en sekund. 

Med tummen på väg in i munnen

En liten vinkning fick vi med

Fick veta att BF står fast, ingen överraskning direkt - vi vet ju exakt när inseminering och ägglossning skedde. Så vår BF fortsätter att vara den 28/11. Allt såg bra ut, och min moderkaka sitter i framvägg. 

När vi lämnat sjukhuset tog vi först en fika på favoritstället, för att sedan bege oss till barnvagnsaffären. Blev dock en liten avstickare till både Åhléns city och Polarn och pyret, där vi köpte 2 filtar, sparkdräkt och strumpor till busfröet. Sen tog vi det stora steget och beställde vagnen! Behöver jag säga att jag känner mig livrädd (men jag vet att beställningen går att avslutas om något skulle hända). 

Samtidigt så måste vi börja planera, för vi ska ha en Emmaljunga och de stänger för semester nu och börjar inte producera igen förrän någon gång i augusti. Så det är lite leveranstid på vagnen. Och vem vet, även om BF är i slutet av november så är det långt i från en garanti för oss om att vi har den där sista månaden på oss att fixa saker, innan Bellas syskon är hos oss.