Livet som tvåbarnsmamma

Långt mycket senare än jag hade tänkt, så kommer här ett första inlägg sedan inlägget i mars som berättade att pyret/lillebror fötts. Nu närmar sig lillkillen hela fem månader och jag kan inte fatta varför tiden måste rusa iväg så jäkla fort!

Lillebror är otroligt lik sin storasyster på många sätt, men redan nu har vi också sett stora skillnader mellan dem båda. Lillkillens personlighet träder fram mer och mer. 

Livet så här de första fem (knappt) månaderna som tvåbarnsmamma har haft sina upp- och nedgångar och likaså gett en hel del prövningar och tankar. När lillebror var drygt 10 dagar hamnade jag på sjukhuset en fredagkväll, med skyhög feber och ett bröst som bara blev större och större samt mer och mer ilsket rött. Visade sig att min mjölkstockning hade utvecklat sig till mastits (infektion i bröstet). I nästan en veckas tid var jag inlagd med intravenöst antibiotika, de första tre dagarna svarade jag inte alls på den och var ganska så borta. All kraft gick till att ta hand om min nyfödda lilla kille, och att sakna dottern som var hemma med sin pappa. Först när jag skrevs ut har jag förstått hur dålig jag var och hur oroliga läkarna var över mig. Min sänka låg en bra bit över 300 och fortsatte att stiga två dagar trots att jag hade intravenöst antibiotika nämligen, så läkarna på kk/gyn hade en del kontakt med infektionsläkare med för rådfrågning.

Innan jag hamnade på sjukhuset fungerade amningen kanon, och lillebror ökade i vikt precis som han skulle. Under veckan på sjukhuset fortsatte han öka, om än lite långsammare, trots att jag enbart ammade från det friska bröstet. Men sen plötsligt rasade han i vikt. Och på 1 månadskontrollen vägde lillebror plötsligt under sin födelsevikt igen. Blev en tuff tid den kommande månaden, med att kämpa på att försöka få igång full produktion i båda brösten igen, nässpray för att få mjölken att släppa/rinna till rejält även i det sjuka (men på bättringsvägen) bröstet, tillmatning osv. Efter knappt en månad på det sättet slutade lillebror att amma helt dagtid. Däremot fortsatte han amma lite drygt en månad till nattetid innan han helt vägra brösten och gick över helt till ersättning.

Och i den vevan började mitt psykiska mående bli sämre. Är sjukt hur känslig jag är för hormonskiftningarna i min kropp, och hur mycket det påverkar mig. Dock valde jag att ta kontakt med min VC när jag kände igen mina varningssignaler denna gången, så har fått utskrivet medicin som jag nu tar dagligen och så har jag inbokats för att gå till kuratorn på kbt igen.

Huslivet älskar jag! Att kunna gå ut och in hur som helst och känna sig fri på ett helt annat sätt än med lägenhet. Visst, att ha hus har sina nackdelar också! Sånt som att helt plötsligt behöva köpa musfällor och jaga mus i huset (under vasken valde den att "flytta in" för övrigt). Och mängden spindlar som envisas med att komma på besök får mig nästan att dra av mig håret i panik titt som tätt.

Men att påta i trädgården, ta hand om växter, häckar, blommor, bär och gräsmatta är underbart. Likaså att bygga rabatter, spaljé och staket (sistnämnda har knappt börjat dock, en del grundarbete kvar innan dess). Att tapetsera och måla inomhus, att få huset att bli vårt och kännas "oss" är helt fantastiskt. De kvällar/nätter jag somnar och sover som bäst, är helt klart de som kommer efter en heldag i trädgården med en del tungt arbete.

Äktenskapet då? Jo, vi firade vår tionde bröllopsdag i juli. Känns helt klart overkligt att vi redan varit gifta i 10 år, samtidigt känns det som minst det tredubbla ibland. Prövningar fortsätter att komma till och från, vissa tuffare än andra. Men då båda fortfarande älskar varandra finns det helt klart något att kämpa för. Om några dagar går mannen på sin semester, vad som händer under den har vi knappt bestämt. Men några utflykter, fixande i huset, träffa vänner och goda middagar ska det nog gå att få till. Vi är otroligt sugna på utlandsresa, men känner att vi vill avvakta tills efter lillebror blivit 6 månader så att han kan vaccineras mot mässling innan vi ger oss ut i världen med honom med.

Och busfröet då? Hon som nu blivit 2,5 år och har den fina titeln storasyster, hur är det med henne? Jodå, hon älskar sin lillebror. Åtminstone 95% av tiden, hon gillar inte när han gör mamma upptagen precis när hon vill något ibland. Och hon uppskattar absolut inte när lillebror får tag på hennes saker. Omvänt är det dock självklart att allt som är lillebrors, är även busfröets saker. Om drygt en månad ska hon börja på ny förskola och en avdelning för de "stora" barnen (avdelning med barn från 3 år). Hon har växt så det knakar och var precis under metern och vägde drygt 14,5 kg vid sin 2,5 årskontroll på BVC.  

Hon är framåt och envis, men ändå lite blyg till och från. Utvecklingsmässigt ligger hon i framkant i mycket, dock är hon senare i sitt tal. När hon blir 3 år ska vi ha uppföljning med bvc på den biten, fram tills dess ska vi fortsätta kämpa på som vanligt med det här hemma. Blöjan hade hon nästan lagt helt när vi flyttade till huset. Men väl här vägrar hon nu nästan att gå på pottan alls. Livrädd nästintill. Så dagarna består till viss del även om att erbjuda henne pottan/toa och fråga om och om igen om hon vill gå på potta/toa. 

Tänker inte lova något, för då kommer det väl aldrig. Men har jag tid och lite ork över nu när mannen går på semester så ska jag se till att skriva ihop förlossningsberättelsen för lillebror också. Och vem vet, kanske börjar det komma lite nya inlägg framöver i bloggen. Eller så bestämmer jag mig för att "överge" denna bloggen och startar en som inte skrivs anonymt. 

När allt sker samtidigt

Har verkligen varit urkass på att uppdatera bloggen, men livet och vardagen har fått komma mellan och ta all plats den behövt. Det har varit allt annat än lugna veckor sedan senaste inlägget. Vi lever och har levt mitt i ett flytt- och renoveringskaos sedan förste februari. Kombinerat med diverse sjukdomar som dragit ut på renoveringen ännu mer. Alla har vi varit drabbade, mer eller mindre. Mannen är den som kommit undan mest "skonsamt" med sin matförgiftning första helgen i huset. Dottern drogs med 40 graders feber i nästan en vecka, kombinerat med ögoninflammation och förkylning (med massor av slem, snor och en del hosta som följd). 

Och jag, jodå några dagar med hög feber jag med. Och ett flertal omgångar av feberfrossa som legat på gränsen till krampanfall. Sen ögoninflammation även för mig och så tillslut även förkylning som satt sig så illa på lungorna att det fick bli läkarbesök och mediciner utskrivna för att jag skulle kunna andas något bättre och slippa hosta igång förlossningen (vilket jag var på gränsen till att göra natten till torsdag förra veckan). 

Nu börjar vi hämta oss igen, men min hosta har fortfarande inte släppt helt och mina stämband (och därmed rösten) är helt förstörda och jag känner mig som en tonåring i målbrottet kombinerat med värsta whiskeyrösten. 

I måndags var det den stora dagen förresten, dagen de klippte denna graviditetens cerklage. Var allt annat än en "smärtfri" upplevelse denna gången. Fick ingen smärtlindring alls denna gången (Lund) och det gjordes i en vanlig gynstol, till skillnad från förra gången (Malmö) då jag fick lustgas och det gjordes på förlossningen. 

Idag har jag gått in i vecka 38 (37+0), så nu är jag heller inte längre sjukskriven och bebis är heller inte längre prematur. Varit på besök hos bm idag, och allt såg bra ut för både mig och pyret. Den enda skillnaden är att pyret fortfarande ligger helt rörlig. Inte som sin blivande storasyster som låg ruckbar i flera veckor innan förlossningen och som fixerade sig nästan direkt efter att cerklaget togs. Så vi får väl se om busen i magen tänker fixera sig eller fortsätta leva rövare tills det är dax. 

För övrigt trivs jag ganska så bra i vårt hus. Det känns fortfarande konstigt och det har nog inte heller sjunkit in helt. Men det har nog också att göra med att vi fortfarande inte flyttar in på ovanvåningen och i våra sovrum än. Som sagt alla sjukdomar har försenat renoveringen i huset, men vi har tack och lov ändå en hel del yta att röra oss på. Lite dåligt samvete för dottern dock, som inte riktigt kan leka och busa som hon vill.

Förhoppningsvis hinner vi klart med alla tre sovrummen på ovanvåningen innan pyret föds, men annars är målet att vårt och dotterns rum ska vara färdiga och så får pyrets rum bli färdigt lite senare. Pyret kommer ändå att sova inne hos oss flera månader innan det är tid för eget rum. 

2017 är här och har varit här ett tag

Insåg precis att det redan gått 22 dagar på 2017, och jag har först idag fått tummarna loss att gå in och uppdatera bloggen. Eller ja, tummarna har nog varit loss flera gånger om och jag har varit på väg in för att uppdatera den också. Men andra saker har kommit mellan varje gång. 

Året har börjat relativt lugnt, eller ja så lugnt det kan börja när man har en småtrotsig tvååring, är gravid (med cervixinsuffiens), har två hundar, snart ska flytta och en man som är iväg på en del möten och utbildningar just nu. Som en extra bonus har vi hunnit med några riktigt jäkliga förkylningar med.

Imorgon ska vi på TUL, dels för att se hur pyret mår och växer men också för att se om pyret har vänt sig med huvudet ner igen. Pyret valde nämligen att vända sig till att ligga i säte för ca två veckor sedan efter att innan dess legat med huvudet nedåt och varit ruckbar. 

Hänt en del, så här kommer en uppdatering

Ni som läst bloggen ett tag, vet att jag och mannen varit på husjakt i ett antal år nu. Det har varit svårt att hitta något hus som uppfyller våra minimikrav (som ändå varit realistiska och vettiga), och de som gjort det är de som sålts fort och med enormt tryck. 

För drygt en månad sedan var vi och tittade på ett hus, det uppfyllde alla våra krav och hade dessutom en del av de där extra önskemålen med. Vi la bud direkt, och sedan blev det en långdragen Budgivning till följd. Efter 1,5 vecka med bud hit och dit, stannade vi och därmed förlorade vi högsta budet. 

Besvikelsen och den krossade drömmen om huset var ett faktum. Vi meddelade dock mäklaren om att skulle det vara något och köpet inte blir av är vi fortfarande intresserade. Men tiden gick och inte ett ljud. Så det var bara för oss att leta vidare. Igen. Men inga nya hus kom ut på marknaden av den typen vi vill ha. Det tog oss nog 1,5 vecka att gå vidare efter husförlusten, vi hade lett budgivningen så mycket och så länge att vi liksom räknade med att vinna. 

Men så ringde helt plötsligt mäklaren några dagar senare (2 veckor efter att vi förlorat huset) på uppdrag av säljarna. Köpet hade nämligen avbrutits då det skurit sig totalt mellan köparna och säljarna. Vi fick chansen igen, detta var på torsdagen och jag och mäklaren skulle pratas vid igen På fredagen. 

Den torsdagen blev väldigt speciell, för jag fick ringa och berätta det för mannen och sedan på sen eftermiddag vart det ett besök på ultraljudsmottagningen för nytt ultraljud av ärret efter snittet med. Och eftersom jag hade så sen tid denna gången kunde mannen lätt följa med dit, så vi fick båda se pyret en hel del då det blev två omgångar av ultraljud både på magen och vaginalt. Först med full urinblåsa och sedan med tömd blåsa. Eftersom min mamma hämtade busfröet på förskolan och passade henne, passade vi på att gå och äta på tu man hand och försökte prata ihop oss om huset. 

När fredagen kom hade vi inte riktigt bestämt oss än (hade dykt upp en del frågetecken/orosmoln). Pratade med mäklaren och förklarade hur vi kände och att vi inte riktigt hunnit bestämma oss, hon skulle kontakta säljarna och återkomma igen. En liten stund senare ringde mäklaren igen, säljarna gav oss helgen att tänka på det. Så förra helgen la vi på att bestämma oss och rådfråga våra föräldrar och några andra. När helgen var slut ringde jag mäklaren på morgonen och meddelade att vi ville ha huset och la ett bud på vad vi kände passade utifrån det som kommit upp och det som hänt. 

Blev ett långt dygn, men så på tisdagen (förra veckan) ringde mäklaren och meddelade att säljarna accepterat vårt bud och önskemål om ny besiktning. Det enda de hade annat önskemål om var datum för tillträde. Sen har det gått fort. I torsdags träffade vi mäklaren och säljarna och skrev på kontraktet och igår var vi och besiktigade huset. Och besiktningen visade inget nytt, däremot fick vi det ordentligt genomgånget av besiktningsmannen. 

Så idag ska jag sätta mig och läsa igenom alla papper en gång till och sedan ringa mäklaren och meddela att vi fortsätter köpet. Sen är det "bara" att betala in handpenningen och börja planera och packa (igen) samt säga upp vår lägenhet. 

Vi tar över huset drygt en månad innan pyret har BF, dvs den 1/2 2017 blir vi husägare. Och på tal om pyret, har jag nu gått 60% av graviditeten. Imorgon är tid för ny vecka igen också. Vi går in i vecka 25 (24+0) imorgon. Och så här långt in i graviditeten mår jag faktiskt ganska så bra. Psykiskt är det svårt, många rädslor att kämpa med. Fysiskt känns det ok, en del klåda har jag (särskilt när jag har kläder på mig). Har även lite mer känning i ryggen och i fogarna denna gången, men inte något som är smärtsamt. Halsbränna har jag fått med besked även denna gången. Och de senaste nätterna har varit jobbiga då jag känner mig så varm och inte kan sova. Stackars mannen får frysa lite nu, för inatt struntade jag i honom och stängde elementet och öppnade fönstret (tur för honom att det är jag som ligger närmast fönstret åtminstone. 

Cerklage och semester

Det blev aldrig någon uppdatering av bloggen efter att jag varit på specialistmödravården i Lund den 25/8. Hade tänkt det men besöket där kändes inte så bra och tryggt som jag hade hoppats och önskat. Kan inte förklara allt, men kan säga att jag inte alls fick något bra intryck av specialistmödravården i Lund. Ville bara gråta när jag gick där ifrån. Läkaren var mer än 40 minuter sen, hade inte så bra koll och fick ändå springa till den andra läkaren (Dag, som ska göra operationen) för att stämma av saker. Tack och lov för ett bra möte med narkosläkaren åtminstone, för annars hade jag nog brutit ihop inne på sjukhuset. 

Operationen blir den 15/9, så nästan två veckor längre in i graviditeten än förra gången. Och när jag frågade om sjukskrivning efter operationen, bara läkare svarar att "nä, men planen är väl att du ska jobba precis som vanligt". Hon frågade inget om hur det var förra gången eller ens om vad jag har för ett jobb. När jag påpekade vad jag jobbar med och hur mina arbetsuppgifter ser ut, svara hon bara lite hastigt att då får jag ta det med den andra läkaren när vi ses vid operationen. Så att förbereda min chef och arbetsplats så mycket som möjligt kan jag inte heller göra. Är ganska säker på att läkaren inte ens läst i min journal från förra cerklaget, för hon hade verkligen ingen koll.

När jag kom hem, tog jag mig direkt till kontoret och förlängde min semester en vecka extra och sedan la jag in om en veckas sjukskrivning i samband med operationen. Allt för att kunna förbereda min chef så gott det går, utan att avslöja allt för mycket. 

Dagen efter, på fredagen när jag hämtade busfröet på förskolan blev jag avslöjad. Så var "bara" till att berätta och förbereda dem för att vår lilla tjej snart kommer gå hos dem fler timmar och dagar i veckan. Favorit fröken blev så glad för vår skull, hon vet vad vi gått igenom och kämpat med. Hon har nämligen själv varit där, hennes dotter är resultatet av en lyckad IVF. 

Lördagen spenderade vi med att packa, lämna hundarna hos svärföräldrarna och sedan några mysiga timmar med V och hennes familj. Söndagen den 28/8 jobbade jag mitt sista arbetspass för ett tag, kanske sista innan jag går på mammaledighet nästa år. Det beror på vad läkaren kommer att göra. 

Och när denna veckan började i måndags, började vi den med en väldigt tidig morgon på flygplatsen. Och lite innan 07.00 i måndags lyfte planet som tog oss ner till Cypern. Veckan här nere har gått i en rasande takt, men vi har haft det otroligt härligt och njutit av värmen och att få vara här tillsammans. Vår lilla tjej älskar verkligen att bada, och hade lätt kunnat stanna i poolen från tidig morgon till sen kväll om vi inte hade tvingat upp henne för mat, vila och extra smörjning med solskyddsfaktor lite då och då. Frågan är hur det kommer vara nästa gång vi åker. Kommer vi att resa med två små då? En bebis och en som är minst 2-2,5 år?

Nu ska jag försöka att få lite mer sömn innan resten av familjen vaknar om ca två timmar. Har nämligen börjar vakna på nätterna för toabesök nu, och efteråt är det svårt att somna igen. Blir en liten ond cirkel det där, vaknar på matten och tidig morgon men svårt att somna om/känner mig ganska så pigg. Men kring 15-16 tiden på eftermiddagen börjar jag bli trött och det blir bra mycket tidigare kvällar än vad som är normalt för mig. 

Nu ska jag fortsätta att njuta de två hela dagarna vi har kvar här nere, innan vi åter flyger hem natten till tisdag. 

Det rullar på

Snart är min semester över, vilket innebär att vardagen och jobbet snart är här igen med. Dessa tre veckor har rusat iväg, och det känns som att jag knappt hunnit med något. Men jag har haft tre ganska så härliga veckor tillsammans med mannen och dottern. Vi har fått fixat en del hemma och hunnit umgås rejält med familj och vänner. Och de sista dagarna har det varit underbart väder, så det har blivit både strandhäng (dock bara fötterna i vattnet då det var alldeles för kallt för mig att bada) och häng på utomhusbad (där jag tog årets första dopp). Även blivit en resa till Stockholm och en vigsel. Och idag ska vi iväg på middag för ett par som gift sig tidigare i sommar. 

Graviditeten verkar fortsätta och utvecklas normalt. Och snart måste jag ta det stora steget och ringa till min MVC, för att berätta hur det ligger till och för att boka in ett första besök för denna graviditeten och sätta bollen i rullning för remiss till cerklage mm. Enligt uträkning (sista mensens första dag) går jag in i vecka 9 imorgon, men det stämmer inte. Jag går snarare in i vecka 7. 

Så här långt är en extrem trötthet och läckande bröst de enda riktigt tydliga symtomen. Har (peppar peppar) så här långt inte haft några blödningar i denna graviditeten, vilket är skönt men ändå känns lite "fel" med tanke på hur mycket jag blödde med busfröet. Har inga tecken så här långt på det klassiska morgonillamåendet denna gången heller, vaknar dock med ett litet sug i magen och hungrig på mornarna. 

Magen har redan fått sig en tydlig bula, speciellt ju senare på dagen det blir. Är väl medveten om att det främst är tarmen som bråkar och dummar sig. Men mannen skrattar och "hånar" den, och jag håller med honom. Det ser för "roligt" ut. Men visst, en viss misstanke om att denna graviditeten kommer bli synlig bra mycket tidigare än båda mina tidigare graviditeter finns. 

Flytt, vattkoppor, endokrin, malmöloppet och missfall...

... Det är ungefär så man kan summera senaste 1,5 veckan i mitt (vårt) liv. 

Har flera gånger tänkt jag skulle in och uppdatera bloggen om graviditeten/missfallet, men har verkligen inte haft en sekund över. Och har väl egentligen inte det nu heller, så det blir ett väldigt kort inlägg och kommer med ett längre inlägg senare. 

Väntar

Fortfarande inte en tillstymmelse till mens. Eller jo, magen (området kring livmoder och äggstockar) krampar och smärtar till och från mest hela tiden. Men testen är fortfarande negativa. Fick tag på kliniken i veckan och har fått en telefontid med läkaren i veckan, så vi kan bestämma hur vi ska gå vidare. 

Att få tiden att gå så länge medans vi väntar är inga svårigheter, varje ledig stund äts upp av att fixa och förbereda inför flytten. Nu är det bara två veckor kvar tills vi flyttar, och jag längtar så! Snart får jag äntligen börja inreda min dotters första egna rum. 

Och för att inte förlora hoppet helt när jag testade negativt efter senaste försöket, så anmälde jag mig till mitt tredje lopp för i år. Denna gången blir det Malmö loppet, som ligger på 1 mil och går av stapeln nu den 11/6. Mannen anmälde sig också, för han ville inte missa att genomföra det första Malmö loppet som sker (är ett nytt lopp nämligen, lite av en ersättare till Malmö milen som inte finns längre). Kommer dock inte springa loppet tillsammans för jag springer bra mycket snabbare än honom, men vi kommer starta tillsammans och inför det så tränar vi också tillsammans en del. 

Vill även passa på att påminna om att om en vecka är det ofrivilligt barnlösas dag, och i samband med det finns det lite olika aktiviteter för att lyfta upp ämnet. 

Frånvaro

Mensen har inte dykt upp än, vilket man skulle önska betydde att detta försöket hade lyckats. Men gravtestet som togs på testdagen var negativt. Ska ta nytt test i helgen och har inte mensen dykt upp tills på måndag blir det till att ringa till läkaren och kliniken. 

Haft känningar som om mensen skulle komma redan på TD, och sen har det kommit och gått från dag till dag. Men gårdagen var helt klart riktigt jobbig med mycket smärta och kramp i magen. 

Nu är det drygt tre veckor tills vi flyttar, åh vad jag längtar! Samtidigt som jag är "lite" nervös, tror att nervositeten kommer lägga sig när jag ser lägenheten (har fortfarande inte gjort det...). 

Avstämning av målen för 2016

Månaderna går fort just nu, och vi är redan inne i maj nu. Och efter senaste veckans händelser tänkte jag stämma av med mina mål för 2016, de jag skrev om här i början av januari. Men för att slippa läsa det inlägget, kommer här en nedkortad variant av de fyra målen för 2016 samt hur det gått så här långt:

• Nå min målvikt (ca 13 kg dit den 1/1).

Är på god väg att nå min målvikt, har nu ca 3 kg kvar innan jag når den sedan tidigare uppsatta målvikten. 

• Anmäla och delta i minst två lopp på minst 5km, ensam eller med andra. Samt gå 4 miljoner steg under året (snitt på 11 000 steg/dag). 

De dagliga stegen har jag nått varje dag detta året. Det dagliga snittet ligger på ca 13 500 - 14 000 steg/dag sedan 1/1. Och jag har gjort två lopp redan, de blev gjorda den 30/4 samt 2/5. Sydkustloppet (21,1 km) och Vårruset (5 km). Jag klarade båda. Och kan erkänna att halvmaran känns otroligt bra att ha klarat, speciellt när jag för några år sedan inte alls kunde springa. 

• Lägga upp en plan för syskonförsök och kontakta en specialist. 

Vi har lagt upp en plan, och jag har varit i kontakt med specialisten. Det är ju han som skrivit ut mina mediciner. Dessutom är vi just nu i slutet av vårt andra syskonförsök, bara dagar kvar till bim.

• Bli mer "egoistisk" och prioritera mig själv mer. 

Är det enda målet jag fortfarande inte kommit framåt med. Så detta målet får jag lägga mer fokus på nu känner jag, för detta är nog faktiskt det viktigaste av mina mål. 

Känns otroligt bra att jag ändå är en bra bit på vägen, och att jag redan avklarat andra målet med bravur gör bara att jag känner mig extra stärkt att ta tag i de övriga med. 

Såld

Vår lägenhet är såld! Så skönt, ett stressmoment mindre. På torsdag skriver vi kontraktet med killen som vann budgivningen. Eftersom killen bor hemma hos sina föräldrar är han dessutom väldigt flexibel med tillträde, så vi har satt 15/6 som överlämning (vi får våra nycklar till nya lägenheten den 1/6). Då får vi lagom med tid att flytta på, slipper stressa med det. 

Vi får långt mycket mer än vi vågat tro och drömma om för lägenheten, så det kommer faktiskt bli att lite av pengarna kommer gå till en resa eller två... och snart är mannen hemma efter några dagar i Stockholm med så vi kan börja packa och sortera ut en massa här hemma innan flytten.

Veckan i korthet

Denna veckan har det verkligen varit fullt ös och ganska fullbokad vecka, eller sista halvan av veckan i vart fall. Och för en gångs skull, har det främst varit positiva besked med. 

Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu. 

Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka. 

Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).

Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans. 

Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen. 

Förra veckan

Förra veckan rusade iväg fort som tusan. Och den största aktiviteten förra veckan var att vi inskolade vår lilla tjej på förskolan, gick så mycket bättre än vad vi någonsin kunnat (vågat) tro. Till och med personalen har utryckt förundran över hur bra det gått med inskolningen av vår lilla tjej. Hon visar redan tydligt att hon trivs, och att hon förstår att hon ska dit på morgonen. Det enda som är lite av ett bekymmer är att hon inte vilar så länge som hon egentligen skulle behöva, så det har slutat med att hon vilat en gång till och somnar redan i cykelsitsen på vägen hem. 

Fredagen avslutade vi på samma sätt som vi gjort sedan några månader tillbaka nu, med fredagsmys i form av badhusbesök. Resten av helgen har tog vi det ganska så lugnt då dagisbakterierna gjort sig påminda i form av att vi blivit förkylda hela familjen, så ingen löpträning för mig på några dagar nu och det kryper i benen. 

Har för övrigt tagit det stora steget och anmält (+betalat och tagit mig ledig från jobbet) mig till vårruset i tisdags, så nu ska jag genomföra mitt första riktiga lopp. Och därmed även genomföra det första av två lopp som jag har som mål att genomföra i år. Känner mig otroligt peppad, speciellt efter att ha förbättrat mitt personbästa några gånger de senaste veckorna. Och dessutom numera klarar springa 5k igen! - utan att sakta in för att hämta andan några gånger - sedan innan graviditeten med lilltjejen och mitt träningsstopp. 

På onsdag är det äntligen tid för mitt besök hos läkaren som ska vara bra på PCOS och PCOS patienter. Så bara därför tyckte väl kroppen min att det var perfekt att ge mig en spontan mens så här två dagar innan. Nåja, får ta och ringa och informera dem om det - men ser det inte som något större problem, är långt ifrån första gången jag ligger i en gynstol med mens/blödning numera. 

En liten lättnad

Idag har varit en riktigt stor dag för hela familjen, för idag var vi och hälsade på förskolan som vår lilla tjej ska börja på om en vecka. Var inte alls en av de vi hade ansökt om eller ens satt med som alternativ. Utan den vi valde av de två alternativ som vi fick välja mellan (och den andra ligger ca en mil utanför staden vi bor i). Denna ligger ganska så nära där vi bor just nu, men ändå så fel och absolut inte på det hållet vi letar nytt boende. Men vi hade inte så mycket val, och denna kändes som enda alternativet då.

Efter att vi tackat ja till platsen, började vi kolla upp förskolan desto mer (som alla föräldrar gör skulle jag gissa på) och insåg att det nog ska bli bra. Även om den som sagt ligger helt fel för oss. Frågat runt bland de som har/haft barn där och så gott som alla är nöjda, och de som har något negativt har haft samma som vi känner - att den ligger fel. Det finns många fördelar med den, de har en jättestor utemiljö (och en stor park utanför med) och relativt små barngrupper. Och för ovanlighetensskull har de även tillagningskök på förskolan. Men allt sånt där spelar ändå inte så stor roll när man inte träffat personal och inte varit på plats för att se. 

Men så idag, en vecka innan inskolning var vi på besök hos avdelningen. Och det gick så bra! De första 5-10 minuterna var vår tjej väldigt tveksam och försiktig, men sen så var hon "en i gänget" och lämnade oss i ett rum för att kolla läget i ett annat (utan att se oss). Hon var med och lekte och sjöng (personalen berömde även mannen min för att vara med och sjunga med barnen, var tydligen väldigt sällsynt att pappor sjöng med där) och deltog även i fruktstunden. Det var knappt att vi fick med vår tjej hem igen, och innan vi gick vinkade hon hejdå till barnen och kramade fröknarna hejdå. 

Fick frågan av fröknarna om vi ofta träffade andra barn och varit mycket på öppna förskola mm, då hon är så framåt och säker i sig själv. Och det kan jag inte påstå ändå, visst har vi träffat de andra i från BVC gruppen och medan jag var mammaledig träffade vi de andra mammorna och bebisarna från RMC gruppen en del. Sedan början på november har vi dock varit på några besök hos kyrkans babycafe, men inte jättemånga. Den plats vi nog träffar mest barn är när vi är och badar på fredagar, och där har hon väldigt tydligt visat intresse för de andra barnen. Dock har vår lilla tjej varit med bland vuxna ofta, då hon följt med mig på möten sen hon var ca 1,5-2 veckor gammal.

Och som rubriken lyder, nu känner jag en liten (ganska stor egentligen) lättnad inför att vår tjej ska börja på förskolan. Speciellt med alla skräckexempel som florerat på nätet och i media den senaste tiden. Kan ärligt säga att jag undviket att läsa de flesta, då jag känt att ångesten börjat byggas upp inför vår egen inskolning och förskolestart.

Dock gör det lite ont i mitt mammahjärtat att vår lilla tjej redan är så stor och ska börja på förskola, på sin 15 månadersdag dessutom. Stoppa tiden liksom! Jag är inte redo för det här, inte än... Hon är fortfarande min lilla bebis. 

Årets första inlägg

Känns nästan ofattbart att det redan är den 8 januari. Dagarna har rusat iväg med flera arbetspass, och denna lediga helgen hoppas jag ger mig lite andrum. Om en stund när jag och lilltjejen vilat klart (gick av mina nätter imorse) ska vi trotsa snön och kylan och ge oss av till badet för årets första bad. Vet inte om jag nämnt det i bloggen, men. Vi startade vår egna variant på fredagsmys i höstas, vi kör och badar på fredagar i en varmvattenbassäng. Är riktigt härligt och givande, extra kul att se hur vår lilla tjej utvecklas och älskar vattnet lika mycket som sina föräldrar. När min mamma var med sista fredagen innan de stängde för jul och nyår, visade vår lilla tjej sin mormor att hon minsann lärt sig att simma hundsim med puffar nu.  

Nyårsafton blev helt underbart, och vår lilla tjej hade så kul hela eftermiddagen och kvällen med sina kompisar. Det blev dock inte så mycket sömn för denna mamman under nyårsnatten. Och 2016 började jag och mannen på samma sätt som de senaste åren, med att gå ut och gå årets första mil. Denna gången hade vi dock två vagnar med oss, då vi tog med oss V dotter också på rundan så hon fick tid att ta det lugnt och fixa efter kvällen innan. 

Här är mina mål för 2016 (skippar som sagt nyårslöften, och kör på mål istället): 

• Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
• I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
• En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
• Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).

Önskar alla en god fortsättning på det nya året. 

Hon går!

Just nu är det tufft, den gångna vecka har varit krävande på alla sätt. Så pass att målet för tillfället lite är att överleva dagen utan att helt bryta ihop av utmattning, smärta eller psykiskt.

Undviker även för tillfället - eller rättare sagt - försöker undvika nätet, diverse medier och folk i allmänhet. Vilket också gör att bloggen blir ganska tyskt och att jag inte kommenterar lika mycket För tydligen är det högtryck på gravidbesked, nyföddbesked och för att inte tala om frågorna/kommentarerna: "sugen på en till?", "nu kommer du säkert bli gravid direkt", "ni tänker väl skaffa syskon till er dotter?", "men nu har ni fått barn, så nu kan du väl inte tycka att det är jobbigt med besked?", "njut, tiden springer iväg" - gärna tillsammans med - " vaa? Har ni inte lämnat bort henne till någon än, det är hälsosamt att lämna bort henne". 

Såren efter alla år av ofrivillig barnlöshet har inte läkt än, likaså såren efter Bella och för att inte tala om såren som är öppna när det gäller den så djupa önskan och längtan efter syskon. Och för de nya såren som kommit av att inse att kroppen inte lyckas bättre själv nu än innan graviditeterna. 

Vill dock säga att jag är världens lyckligaste av att vara mamma till vår lilla tjej, vårt busfrö. Det är hon som ger mig kraften och styrkan att ta mig igenom dagen. Som nu är ett helt år gammal. Dagen innan sin födelsedag, tog hon för övrigt sina första egna steg och sedan dess har hon fortsatt att gå längre och längre sträckor på egen hand. Det har dock varit en tuff vecka med/för henne också, med både förkylning och biverkningar efter hennes 1 årsvaccination.

Proveran resulterade i åtta dagars extrem blödning och smärtor, och sedan 2 dagar av mindre stänk. De första dagarna blev jag faktiskt orolig över mängderna av blod, men efter att ha kollat upp mina egna anteckningar från senast jag åt Provera kände jag mig lite lugnare om än frustrerad. Men nu har jag åtminstone haft en blödning igen, så nu blir det 3 månader av avvaktande för att se om kroppen ska komma igång själv eller om det blir en ny kur igen då. Har även varit och gjort cellprovstagning, så där väntar jag bara på svaret. Så allt som RMC läkaren sa/ordinerade är nu avklarat. 

Utredning startad

Igår (onsdag) började vi dagen lite tidigare än vanligt, för vi skulle med lilltjejen till sjukhuset och barnmottagningen för att träffa läkaren där. Anledningen till besöket var att påbörja allergiutredning. Hon har vid flera tillfällen fått stora nässelutslag över hela kroppen när hon ätit olika födoämnen. 

Läkaren klämde, kände, undersökte lilltjejen samt ställde en massa frågor till oss som föräldrar - som våra allergier (främst mannens), oro, om amning, ersättning, mat, husdjur, hemmet, tvätt, eksem och en massa annat. Fick även visa bilder på henne från tillfälle hon haft reaktioner på det hon ätit, så han förstod varför remiss skickades till dem. 

När vi var klara inne hos läkaren blev det till att lämna blodprover för att göra "pricktest" (eftersom hon är så liten vill de inte göra det på armen, utan gör det på blod istället). Vi bestämde också att jag och mannen ska dokumentera varje gång hon får en reaktion (oavsett hur stor eller liten, med att ta en bild och skriva upp vad hon ätit). Så får de göra nya tester efterhand, nu blev det för: aprikos, morot, apelsin/citrus, jordgubb, äpple och en till (som jag inte kommer ihåg).

Avslutningsvis fick vi även recept på antihistamin till lilltjejen. Men vi får/ska inte börja använda det före hennes ett årsdag, dock tyckte läkaren att vi redan nu ska hämta ut det och ha det hemma. Provsvaren bör vi få inom 2-3 veckor. 

Besöket gick annars hur bra som helst, lilltjejen hade jätteroligt och ville nog inte gå från väntrummet med alla roliga saker och akvariet. Att lämna blod gick förvånatsvärt enkelt med idag, inte ett ljud från henne - hon satt fint och stilla i min famn och titta lite fundersamt på sköterskan som tog proverna. När vi väl kom därifrån, hann vi knappt ut ur huset innan lilltjejen sov gott i vagnen. Så istället för att gå hem direkt (max 3 minuter hade det tagit) tog jag och mannen en härlig höstpromenad med vagnen. 

Helg

Efter en vecka utan ett enda arbetspass (är schemalagd så, på gott och ont), är jag nu tillbaka på jobbet igen. Denna omgången för tre nätter, hela helgen med andra ord. Och första jobbehelgen på 1,5 år. 

Men de "lediga" dagarna har sprungit iväg, haft saker inbokade de flesta av dagarna. Har även börjat planera lite inför lilltjejens 1 årsdag. Kan tyckas tidigt, men det är knappt två månader tills hon fyller år och med stor familj/släkt krävs det en hel del förberedelser och planering. Har lyckats med att bestämma dag, kalaset blir på hennes födelsedag 29/11. Även hunnit med att boka lokal för kalaset, för vi får inte plats hemma hos oss om vi ska ha hela familjen på en gång. 

Annat jag fått gjort under veckan är uppföljningsbesök hos kuratorn, träff med föräldragruppen från BVC, lämnat blodprover, shoppa en del (kläder till mig och lilltjejen, presenter mm), varit och hälsat på några släktingar och så har jag faktiskt varit ute med min syster (bara hon och jag) på puben. 

Förra helgen lämnade jag mannen och lilltjejen ensamma hemma och gick ut med min syster på puben. Första gången jag varit ute sedan sommaren 2013 (och sist var jag gravid med Bella). Så konstigt det kändes att sminka, fixa håret och klä upp sig, men det var riktigt trevligt att vara ut med min syster på tu man hand utan barn och män. 

Uppföljningen hos kuratorn var ganska så givande. Kom fram till en hel del och vi var båda väldigt överens om att jag har en lång resa och kamp framför mig, men att jag är på rätt håll. Måste "bara" börja lyssna ännu mer på mig själv och prioritera mig själv mer. 

Började dagen med att vänta ut klockan. Var fastande från midnatt och var tvungen att vara fastande samt vaken i tre timmar innan jag fick lämna alla prover inför besöket på RMC. Åtta trevliga rör blev det idag. Var så skönt att komma hem sen och äta "frukost". Så nu ska jag bara posta medföljande informationspapper från brevet, därefter är det bara att vänta på kallelse.

Uppföljning hos endokrin

Den 17 september var jag tillbaka på Endokrin, som så många gånger förr - några månader senare än vad som blev sagt vid besök där förra hösten. Men oavsett vilket så kom det åtminstone en kallelse inom ett år, utan att jag behövde jaga dem i flera månader. 

Var lite nervös över hur vissa av provsvaren skulle se ut. I synnerhet långtidssockert, då jag var och lämnade alla proverna morgonen efter att vi landat hemma i Sverige igen efter en vecka på Madeira med massor av gott att äta och dricka. Men det låg riktigt bra, och de andra proverna var varken de sämsta eller de bästa provresultaten jag fått. Alla låg som vanligt på/inom typiska PCOS värden. 

Det jag var mest nervös över, var den nya läkaren - då jag återigen skulle få en ny läkare på endokrin. Men det var en bra läkare, trevlig och empatisk, kände mig både hörd och sedd. Förutom att gå igenom alla resultaten, och att jämföra med tidigare, att klämma, känna, testa mm frågade läkaren även om hur vi tänker på framtiden med eventuella syskonförsök och om jag fått någon vettig menscykel sedan graviditeten. 

Eftersom jag inte har någon fungerande cykel nu heller, och vi verkligen vill/önskar/drömmer om syskon och då jag inte vill äta P-piller (av många olika anledningar) så skulle läkaren skicka en remiss åt mig till de som till skillnad från denne (läkaren egna ord) är experter på området. Så ny remiss skulle skickas till RMC. Och i tisdags låg papperna från dem i brevlådan, trodde ärligt talat inte att det skulle gå så snabbt eller att det ens skulle bli av (tidigare erfarenheter har ju inte varit de bästa). Så nu ska jag fylla i papperna och skicka in dem igen till RMC samt ta en drös nya blodprover, sen är det bara att vänta på att få en tid till dem.

Känslan av få brev från RMC nu kändes väldigt konstig, och det känns fortfarande väldigt konstigt när jag tänker på att jag återigen ska dit. Även om det är av helt andra anledningar. Att återigen sätta foten i deras korridor och att sitta i det väntrum som jag har så många känslor och upplevelser knutna till känns lite surrealistiskt. 

Men det känns också otroligt viktigt och tryggt att denna läkaren bryr sig och tar avsaknaden av mens på största allvar, speciellt då jag under senaste åren på RMC insett vikten av en någorlunda regelbunden menscykel. Avslutade besöket hos läkaren på endkrin med ett beslut om att jag återigen ska äta Metformin för min PCOS och att jag ska kallas igen om ca 8 månader.

Tillbaka på jobbet och 10 månader

Så var dagen här, första arbetspasset, första natten utan min lilla tjej, första gången jag inte är helt tillgänglig och anträffbar. Saknar henne något ofantligt och allt jag vill är att smyga bort till hennes säng, titta på vårt lilla underverk sova så gott och lägga handen på hennes mage och känna henne andas (kan inte längre pussa hennes panna, som tillhörde rutinen innan sängen sänktes). 

Igår blev vår lilla tjej 10 månader! Helt otroligt att det redan gått 10 månader sedan en av de absolut mest underbara och mest skrämmande dagarna i mitt liv! Insåg så sent som idag (igår, eftersom det nu är efter midnatt) att vissa saker har fortfarande inte läkt, fick frågan om förlossningen mm och då hög det till i hjärtat när jag berättade om det akuta snittet och om minuterna som följde. 

Vädret var riktigt härligt igår, så vi passade på att ta med oss kameran och tog en sväng i parken och tog en drös härliga 10 månadersbilder på lilltjejen. Blev många bilder där hon står och går (med visst stöd), några där hon kryper och några där hon är helt fokuserad på grässtråna. Det har hänt så otroligt mycket i utvecklingen hos lilltjejen den senaste tiden, att det ibland känns som att man missar hälften.

Senaste dagarna har varit väldigt varierande, lilltjejen har varit rejält förkyld och det har gjort att några dagar har varit väldigt sega och beståt av främst mys innanför hemmets fyra väggar. Börjat så smått med potträning. Vi har haft fullt upp med budgivning på hus, som vi tyvärr förlorade/drog oss ur. Varit hos psykologen för familjesamtal, var ett tag sedan vi var där sist - så det blev en hel del uppföljning och prat om hur tiden sedan senast varit. Jag har haft en del möten och annat att fixa med. Har även lyckats få till ett CV och personligt brev för första gången på många år, och sökt annat jobb (och de har ringt tillbaka redan och visat intresse, så vi får se).