Vår vårdplanering

Har fått lite frågor (både här och på andra ställen) om våra (mina och mannens) behandlingar och hur vår plan och de olika bitarna vi blivit erbjudna. 

Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat. 

Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat. 

Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem. 

Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort. 

Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det. 


Vår vårdplan har varit följande: 

• Hormonstimulering, (Provera/Primolut sedan Pergotime) göra tre försök - när rätt dos är inställd. Blev totalt fyra omgångar, då första var alldeles för låg dos och inget hände. 
• Hormonstimulering + insemination, (Primolut sedan Pergotime+Gonal-F) göra tre försök - Blir fyra försök, då vi fick möjligheten att själv bestämma om vi ville göra ett extra försök eller inte. 

Och det är här vi är nu. Mitt uppe i fjärde försöket med hormonstimulering+insemination. Om inte detta försöket heller går vägen, kommer vi bokas in på en tid för att lägga upp planeringen för att starta med IVF. 

• IVF .... Det är först här vi kommer att börja använda våra poäng. Kommer inte gå in mer på detta, då jag inte har full koll på det. Men som sagt, våra tidigare behandlingar har inte påverkat våra poäng.

Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas. 

Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap. 

Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare. 

Avstämning

Då var det måndag, för min del även cykeldag 10 och tid för ett första VUL på RMC i detta försöket. Slemhinnan såg bra ut, tjock och fin. Tre blåsor hade växt, två blåsor på ca 14-15 mm på höger äggstock och en på 10 mm på vänstra äggstocken. Den minsta räknar de inte med att den ska växa ikapp (vilket är tur, för vad jag fått lära mig är att det får vara max två äggblåsor vid insemination). 

Blir två sprutor med Gonal-F till, idag och imorgon. På onsdag ska jag åka in igen för ännu ett VUL och förhoppningsvis har de två blåsorna växt till sig tillräckligt så att vi i slutet av veckan ska göra fjärde inseminationen. 

Just nu överväger jag hur jag ska göra med arbetspassen i helgen om det blir insemination på fredag. För en gångs skull överväger jag faktiskt att sjukskriva mig, för att ta det så lugnt som möjligt. De andra gångerna har jag jobbat på som vanligt. Senast var jag och inseminerades vid 16 och sedan på jobbet kl 21. Brukar använda semester för att täcka upp min frånvaro (som idag), men det känns som att jag spenderar alla mina semesterdagar på att besöka RMC och sjukhuset. 

Vill faktiskt kunna ha sammanhängande semester till sommaren, och några dagar som jag kan ta vid särskilda tillfällen. 

Orkeslös

Den gångna veckan har (är) verkligen varit en vecka som tömt mig totalt på ork och energi. Inte ens middagen mannen bjöd ut mig på igår hjälpte mig att samla energi och ork. Det var skönt att slippa fixa med mat, att komma ut och att få spendera kvällen med honom.

Är ledig denna helgen, vilket är tur. Idag var det tänkt att vi skulle köra iväg och shoppa lite (mannen tyckte jag behövde få göra något trevligt), men vi kom aldrig iväg. För jag har spenderat större delen av dagen med att gråta och sova bort den. 

Kvällen (ja, eller allt jag gjort idag) har bestått av att vi körde och storhandla, köpte sushi på vägen hem, tog andra sprutan Gonal-F för denna behandlings omgången och så en film efter kvällsmaten. 

Gårdagens spruta tog jag för övrigt inne på restaurangens toalett. Kändes sådär att stå och hålla på med spruta och kanyler vid vaskarna (ni vet en sån offentlig toa där det är flera vaskar på rad medans toaletterna är i små bås), hade tur att ingen kom och störde precis när jag höll på i alla fall. 

Får se vad som (om) det händer något imorgon istället. 

Beslutet

Vi fattade nog beslutet om hur vi skulle gå vidare redan i lördags, men samtidigt har vi verkligen känt efter och bollat fram och tillbaka de olika alternativen. Och idag var det "bara" att ringa och prata med RMC. 

Men först fick jag börja dagen med att göra ett "förnedrings"test (mannen tycker inte att jag ska kalla det så - men det är så jag känner för att ta ett graviditetstest när blodet samtidigt rinner ur en och man känner i hela kroppen att försöket inte gått (denna gången heller). 

Sen klockan nio var det bara att ringa, hade förväntat mig svårigheter med att komma fram - för måndagsmorgon är verkligen sämsta dagen att ringa. Men inte idag, och efter "bara" 15 minuters kö var det så min tur att meddela resultaten - blödning i lördags och negativt test idag på TD - och så prata om hur vi ska göra nu.

Vi har bestämt oss för att försöka med insemination (ja och hormonstimulering med då) igen. Fick även pratat lite med barnmorskan om att vi känner att vi skulle vilja prata lite mer med någon av läkarna, för det är något vi känner att vi vill inför en eventuell nästa gång. När vi är där för VUL och insemination, är det oftast väldigt stressigt och de har inte riktigt tid med frågor - vilket vi förstår, men har behov av. 

Så planen nu är: Hormonstimulering med start idag, VUL om en vecka, insemination utifrån hur VUL ser ut. Om försöket inte lyckas, så ska vi bokas in på ett läkarbesök eller få en telefontid med läkare. 

Några frågor som poppat upp under helgen fick jag i alla fall svar på idag, så de kan jag lägga åt sidan nu och börja ställa in mig på ännu en omgång med "mysiga" biverkningar av hormonerna. 

VUL

Klockan 14.00 hade vi tid för ett VUL, har varit ganska tveksam om hur det skulle se ut denna gången. För vid första VUL brukar det vara en eller två blåsor och de brukar ligga runt 14-15 mm, men jag brukar inte ha några direkta känningar i kroppen. Denna gången har jag haft onda ljumskar, öm mage och ökade flytningar.

Som vanligt började läkaren att kolla livmodern och slemhinnan, den såg "tjock och fin ut". Sen när det var tid att kolla äggblåsorna, blev det till min, mannen och läkarens förvåning när det dök upp en väldigt dominant blåsa direkt när ultraljudet flyttades. Det fanns nämligen en riktigt stor och fin blåsa på hela 22 mm på min högra äggstock. Efter "bara" en tablett pergotime och två Gonal-F sprutor.

Så inseminationen som var beräknad att ske i början på nästa vecka blir nu helt plötsligt redan imorgon istället. Var bara att besöka apoteket direkt efter undersökningen och hämta ut min Ovitrelle, och bege oss till mannens jobb - så att han kunde fixa med allt som måste göra då han måste gå iväg två omgångar imorgon, och så att jag kunde ta Ovitrelle i lugn och ro på hans kontor kl 15.15.

Håll gärna era tummar imorgon om ni har en eller två över, på att det är detta försöket som ska leda till att vår Bella ska bli storasyster och vi ska få bli föräldrar med barn.

Delaktighet

Spruta ikväll med, denna gången var det lite annorlunda. Mannen var nämligen den som injicerade innehållet idag. Brukar vara jag som gör allt samman medan han står sidan om och "hejar på", han tycker inte att han ska göra det när jag är utbildad inom området och gör det på en "handvändning". Men jag tyckte det var på tiden att han skulle få testa på att ge mig injektionen idag, och det gick hur bra som helst. Nästa gång ska han nog få testa att göra alltsamman (om han vill). 

Jag vill att han ska få känna sig så delaktig som han kan tänkas vara och vill vara. Vi är trots allt två som gör denna resan. Och vi har "turen" att hans arbetsplats låter han gå iväg "titt som tätt" (på betald arbetstid) under behandlingarna, så han har varit med vid varje besök (kanske en eller två gånger han inte har varit med) vi haft på RMC sen 1 ½ år tillbaka.

Biverkningarna är relativt lugna, lite öm över magen, någon ny finne (har kvar några sen mensen), extra känslig (bebisbesked idag som fick mig att bryta ihop totalt). Sen har huvudvärken satt igång, men den är (enligt tidigare erfarenheter) mer pga abstinensen av koffein. Nåja, hellre lite extra huvudvärk under behandlingen - än att behöva fundera på om jag fått i mig för mycket koffein sen i efterhand. 

Februari

Årets kortaste månad... Februari, månaden som i år bara är 28 dagar, men redan nu känner jag att denna månaden antagligen kommer att vara den längsta månaden detta året. Det är månaden som skulle bli den bästa detta året (och på väldigt många år med).

Istället blir det en månad av sprutor, VUL, besök i gynstolen och väntan. Väntan och fasa inför dagarna mellan insemination och testdag. Ska vi få avsluta februari bättre än vi börjar den? Eller ska månaden få bli en mörk och jobbig månad rakt igenom?

Blev ett besök på kyrkogården idag, tände ett ljus och fixade till lite vid graven efter snöns "förstörelse". Var ett av de jobbigaste besöken på länge, för både mig och mannen. Men gissar på att det har med månaden i sig att göra. 

Packar

Hjälper mannen att bli färdig, för imorgon kommer han inte hem efter jobbet - utan han ska åka iväg med jobbet till Sundsvall. Hem kommer han först på fredag kväll. Kommer kännas tomt här hemma utan honom, tur jag har mina två tjejer och min värmekudde som håller mig sällskap här hemma. Har ju inte varit ifrån honom en enda natt den senaste 1,5 månaden, vilket inte tillhör vanligheterna. För när jag jobbar är vi ifrån varandra minst fem nätter/månaden. 

Var inne i Malmö idag för att fixa lite saker och för samtal, passade på att kolla med apoteket på sjukhuset om recepten kommit (de har avtal med RMC, så de ska alltid ha medicinerna inne) när jag ändå var i krokarna. Det hade de, så jag hämtade ut Gonal-F där. (Var först upptaget när jag ringde apoteket hemma vid igår, och sedan hade de stängt - så jag fick inte pratat med dem igår)

Tänk att man kan känna sig så mycket "lugnare" när man är mitt uppe i behandling, än vad man gör medan man bara går och väntar på att få sätta igång. Vill verkligen att det ska gå vägen denna gången, men både hjärna och hjärta är väldigt tveksamma. Hoppas, hoppas, hoppas att det är detta försöket som ska ge oss ett litet syskon till Bella. 

Då kör vi

Sen i fredagskväll har jag "bara" gått och väntat på att mensen skulle dyka upp, men den har envisats med att inte komma. Igår kväll trodde jag verkligen att den skulle sätta igång, men icke - spottings, men inget mer. Men så inatt, tror det var runt 2-3 då satte den igång. Äntligen. Eller äntligen vet jag inte, för mens och blödning är inget jag vill ha - men denna gången har jag trots allt behandlat med Primolut, för att få mens - så då blir det ett litet äntligen. 

Ringt RMC, meddelat att mensen satt igång idag. Så nu sätter vi igång med tredje försöket med hormonstimulering+insemination. VUL den 6/2, så får vi se om det kan tänkas finnas någon/några snälla blåsor som kan tänkas vakna till liv och producera ett eller två superägg åt oss. 

Det som är lite stressande just nu, är att läkaren missat(?) att skriva ut recepten till mig efter senaste samtalet med RMC (pratade med SSK vid nyår). Så nu kan jag behöva vänta i upp till två dagar... 

Ska dock ringa till apoteket och fråga om de kan tänka sig att beställa hem mina sprutor redan idag även om inte jag har receptet än. Så att de har det hemma när jag får mitt recept, för det kan ta upp till två dagar innan jag får det och sen tar det några dagar innan leverans når apoteket. Jag ska ta första sprutan på söndag... Det är tur att jag fortfarande har Pergotime hemma, för den ska jag ta på onsdag. 

Farväl

Då säger jag farväl till det värsta året i mitt liv, även om 2013 också var året vi fick uppleva det bästa året tillsammans. Vår dröm om ett plus blev verkligt, vi skulle äntligen få bli föräldrar, vi skulle aldrig behöva fira en jul, nyår eller bröllopsdag utan att vårt hallon skulle vara  med oss. 

Så blev det på ett vis, vi blev föräldrar - men på ett sätt som ingen någonsin ska behöva uppleva. Vi fick vårt hallon,  vår älskade, underbar och helt perfekta Bella. 

2013 skulle bli vårt år, och jag (och mannen) har gått igenom mycket på 365 dagar. 1 operation för borttagning av polyp, 2 hormonstimuleringar med Pergotime, 1 Graviditet (spontan) i 18 veckor, 1 sent missfall, 1 operation för skrapning (med ordentlig blodförlust), 2 hormonstimuleringar med Gonal-F + insemination. Men året avslutar vi ändå utan att ha ett barn i vår famn eller växande i magen. 

Varit och tänt ett sista ljus för 2013 hos Bella. Vet inte om jag vågar, men jag vill verkligen tro och hoppas på att vi kan få lite medvind nästa år, med ett nytt plus och att vi slipper uppleva samma sorg igen. Så att vi får ett litet syskon och att Bella får bli storasyster. 

Så farväl 2013, och tro mig - jag kommer aldrig sakna dig - och jag kommer tyvärr aldrig någonsin kunna glömma dig. 

RMC och VUL

Då var veckan med att springa på RMC och KK igång, har tider inbokade måndag, tisdag, onsdag och torsdag än så länge. Och det är lika jobbigt varje gång jag måste gå igenom entrén, mår lika illa och får samma känsla av sorg och tomhet varje gång jag sätter min fot där numera. 

Så om ni någonsin ser en som springer igenom entrén och rusar upp till tredje våningen är det säkert bara jag som försöker komma ifrån platserna som jag absolut inte vill befinna mig på. För i entrén finns det ALLTID minst två nyfödda bebisar och nyblivna föräldrar. Och på andra våningen, till vänster är där vi var på när vi fick beskedet om vad som hänt. Och till höger är avdelningen där jag blev inlagd och födde Bella. Tredje våningen är den enda våningen jag står ut med numera, så det är tur att RMC, kuratorn och specialistläkaren alla ligger placerade på tredje våningen.  

Hur som helst. Idag var det VUL, fick en läkare vi inte haft tidigare. Men det gjorde absolut inget, för hon var väldigt lätt att ha och göra med - och det märktes att hon kikat i våra journaler innan vi blev inkallade för mitt VUL. 

Resultatet av dagens VUL: 

• Slemhinnan ser bra ut, rätt tjocklek och allt. 
• På vänster äggstock fanns det en blåsa på knappt 8,6 mm och några blåser som växt lite, men inte tillräckligt för att ens mäta. 

Här kände jag en klump i magen, för det är på vänster sida som mina äggblåsor växt vid behandling (sen vi började på RMC). Och om största blåsan bara var 8,6 mm, så skulle det innebära att detta försöket varit sämst (av de försöksomgångar som fått äggblåserna att växa). Klumpen släppte lite när hon gick över för att kolla på höger sida. 

• På höger äggstock fanns det nämligen också en blåsa, den mätte 14,8 mm. Även här fanns det någon blåsa som växt till sig lite grann, men som ändå var alldeles för liten för att räknas in.

Läkaren ordinerade återigen Gonal-F ikväll och imorgon kväll och så bestämde hon att jag ska komma in på ett nytt VUL på onsdag. Och om allt ser ut som det ska, blir det insemination på torsdag eller fredag. 

Prästen

Fick ett samtal idag, ett samtal jag var långt ifrån beredd på att få. Det var "vår" präst som ringde. Prästen som höll i Bellas begravningsceremoni (men som även vigde oss för 6 1/2 år sedan och var min konfirmationspräst), så hon har funnits med en del i mitt och mannens liv. Hon kan vara lite små vimsig, men hon är så öppen och omtänksam. Och man kan prata om allt med henne, som att jag inte är troende och kommer absolut inte bli det efter vad vi tvingats gå (går) igenom.

Hur som helst, så ringde hon idag för att fråga hur jag och mannen mår - hur vi verkligen mår. Tänk att något så litet kan göra att hela dagen känns lite bättre, även om frågan också fått mig att gråta till och från sedan dess. Berättade i alla fall att vi kommit igång med nya försök, men att första försöket misslyckades och att det gjorde att det blev ett rejält bakslag. Samt att vi nu påbörjar ännu ett försök.

Fick frågan om hon får lov att tända ett ljus för oss och Bella och be en bön för oss, vilket jag sa att hon gärna fick göra. Hon lovade att hon ska hålla tummarna för att detta försöket ska gå vägen. Innan vi la på, så påminde hon mig om att  det bara är att ringa om vi behöver/vill prata av oss lite. Trodde aldrig jag skulle säga detta, men: jag är väldigt tacksam över att ha henne i mitt liv.

Ikväll innan jag skulle till jobbet, var det även tid för första Gonal-F sprutan i detta försöket. Kändes lite mer denna gången, sved till lite mer än förra försöksomgången och jag känner mig lite mer öm i huden.

Längtar till morgondagen, och att jag går av sista natten för denna omgången. Ska äntligen få umgås med mannen. De senaste två veckorna har vi nästan inte varit i samma rum, undantaget är några nätter då vi åtminstone sovit i samma säng. Men i helgen kommer vi vara tillsammans, även om större delen av lördagen kommer försvinna på ett långt möte. Men vi ska båda vara på mötet, så vi kommer vara med varandra - även om det kommer vara många fler där.

VUL

Idag var det tid för VUL inne på RMC. Var med väldigt blandade känslor som jag satte mig ner tillsammans med mannen i väntrummet. Inte så mycket när det gäller detta försöket, utan mer allmänt. För vi skulle ju aldrig mer behöva sitta i det där väntrummet och fundera på om min kropp svarat på hormonerna eller inte. 

Lite efter 14.00 var det så min tur att hoppa upp i gynstolen och få gjort ett VUL. Slemhinna såg bra, så långt kändes det bra. När han kolla höger äggstock fanns det ingen äggblåsa som växt - alla var i samma storlek - så här fick jag en klump i magen. Tänk om jag inte reagerat på hormonerna. 

Men klumpen släppte direkt när ultraljudsstaven flyttades över till vänstra äggstocken, för där var det en dominant 15 mm blåsa. Ingen tvekan om att kroppen reagerat på behandlingen. Försöket är igång och fortskrider. 

Efter VUL så fick jag gå till SSK och gå igenom veckans plan. Gonal-F idag och imorgon sen 13.15 på onsdag ska Ovitrelle tas och på torsdag blir det insemination. Mannen ska dit kl 11 och lämna spermier och sedan 13.15 ska jag insemineras. 

Vi satt ganska länge inne hos SSK idag, pratade först om behandlingsplanen och sedan om Bella och allt runt om kring henne. Kändes så skönt att få prata om henne idag och att få höra SSK värmande (och bekräftande) ord. Efter RMC var det bara att sticka in om apoteket och hämta ut mer Gonal-F innan jag möte upp med underbara V och mannen stack tillbaka till jobbet. 

Eftermiddagen blev en mysig runda på stan med V, en del butiker, lång promenad (som inte känns så lång när man har så trevligt), god mat och massor av prat (skvaller med). Idag har varit en bra dag. V sa till mig att hon tyckte det var skönt att se "mitt gamla jag" igen. Och ja, det var skönt att få känna mig "som vanligt" - även om det bara är för några timmar. 

Lördag

Inatt fick jag sovit en del, om jag räknar samman timmarna kommer jag nog upp i ca åtta timmar. Och enda anledningen till det är att jag valde att lägga mig igen efter att klockan hade ringt. Var inte tvungen att stiga upp, men dock innebar det att inget blev gjort innan vi skulle iväg. Men med tanke på att jag sov två timmar i sträck(!) utan att vakna, känns det som rätt val. 

Som resten av veckan var natten full av mardrömmar, skillnaden var dock stor när jag vaknade till - för inatt låg jag bredvid mannen. Även om han sov (väcker inte honom) så blir jag lugn av att ha honom sidan om, och vid de extra jobbiga drömmarna - så kryper jag in i hans famn och somnar om där efter en stund. 

Känns som dagen bara försvunnit, vilket inte är konstigt när man stiger upp efter 12 och sedan varit hos mannens mormor och morfar på middag (fira mormor som fyller år imorgon) sen kl 14. Lämnade dem runt åtta, körde hem och lämnade hundarna innan vi tog en sväng till mataffären för att fylla på kyl och frys.

Väl hemma igen, fick mannen packa in varorna medan jag tog andra sprutan Gonal-F. Resten av kvällen kommer spenderas i soffan framför tv med en (flera) kopp riktigt gott te och färska hallon & blåbär. Skippade godis idag - blev tårta idag, och det blir tårta imorgon med (känner mig riktigt nöjd med att inte köpa något godis alls idag). 

Önskar att jag kunde säga att jag mår bättre idag, men då skulle jag ljuga. Mår inte sämre än igår heller, så det är ändå något positivt.

Bra, sämre, sämst

Denna veckan har gått från att vara bra, med positiva besked (start av nytt försök) till att bli en av de jobbigaste veckorna sedan missfallet och därmed förlusten av vår lilla Bella. Har så fort jag somnar mardrömmar och vaknar kallsvettig om och om igen. Att må dåligt och inte få någon sömn blir verkligen en ond spiral. 

Det är tur att jag är "ledig" denna helgen. Ska inte jobba, dock är vi bortbjudna både lördag och söndag. Så jag får helt enkelt se om jag orkar, som jag känner mig just nu - vill jag bara stanna hemma och få vara ifred. 

Tror en del av hur jag mår hänger ihop med att vi kört igång med nytt försök. Dåligt samvete över att vi "gått vidare", rädslan för att samma sak ska hända igen, rädslan för att vi inte kommer få se ett plus igen, hormoner som spökar, och så klart sorgen och saknaden. 

Idag har jag åtminstone lyckats sova lite mer än tre timmar utan att vakna - och vakna av att telefonen ringde, inte av någon mardröm. Så jag hoppas jag kan få sova ordentligt inatt med, om inte annat så får jag i alla fall sova bredvid min man vilket alltid underlättar lite. 

Nu ska jag försöka njuta av kvällen, mannen kommer snart hem - det är trots allt helg (ledig helg!). Men för min del blir det "bara saft" i glaset till myset, för ikväll kör jag igång med Gonal-F.