Hemma igen och ultraljud

Tidigt i tisdags landade vi i Sverige igen efter en helt underbar vecka på Cypern. Det blev verkligen en vecka av avslappning, familjemys och kvalitetstid tillsammans. Det blev en hel del sömn med, det ska jag erkänna. Är tröttare denna gången, inte den bästa kombinationen med ett busfrö som vägra somna tidigt. Men fördelen var att mannen också var med, och att han tog ett kliv framåt och tog lite mer ansvar än vanligt för vår tjej. Han ska även ha en eloge för att han visa lite mer förståelse och tålamod för mig under resan (nästan mer än han gjorde under hel graviditeten med busfröet). 

De sista dagarna på semestern började jag känna av sammandragningar, och när de fortsatte efter att vi kom hem samtidigt som det även börjat trycka nedåt, "sticka" i livmoderhalsen och en del av slemproppen kom (vilket i sig inte är konstigt då den bytas ut konturnieligt under graviditeten) så blev det ett besök på KK och gynakuten i onsdags. Blev ett otroligt långt besök, bestående av främst väntan då belastningen var extrem och blev ännu värre av att det kom in minst två akutfall medan jag var där. Tillslut blev det min tur, läkaren gjorde undersökning och VUL. Han kunde konstatera att min livmoderhals minskat med ca 6 mm på två veckor, men den var fortsatt sluten och fin. Så ingen fara av mina känningar denna gången. Innan jag gick, så sa han till mig att om det fortsätter ska jag absolut komma in igen (skönt att höra då sköterskan som skrev in mig knappt tyckte att jag skulle stanna utan åka hem och vända mig till min MVC eller VC dagen efter). Efter 7,5 timme fick jag åka hem.

Dagen efter, torsdag ringde läkaren som har hand om forskningsstudien om kejsarsnitt jag deltar i. Istället för att vänta tills nästa vecka bestämde vi att jag skulle komma in och göra mitt första ultraljud (av tre) för graviditeten. Resultaten av undersökningen var väldigt positiva och lugnande för min del. Ärret ser fortfarande väldigt fint ut, pyret var exakt på dagen i sin storlek och det bästa av allt är att min moderkaka sitter i bakvägg denna gången. Så den kommer aldrig att komma i kontakt med ärret, vilket är det som annars skulle kunna leda till de värsta komplikationerna. Att den sitter i bakvägg är också lovande inför förlossningen av den anledningen att de inte kommer att behöva snitta mig pga den åtminstone. 

Eftersom det blev undersökning med så kort varsel fick busfröet följa med mig dit. Gick jättebra och hon uppförde sig under hela besöket (med lite "mutor"). Det roligaste ögonblicket var när busfröet tittade på skärmen och såg pyret, och utbröt: ojoj mamma ojoj. 

I helgen blir det först shoppingmys med syster och hennes äldsta son imorgon och sedan ska jag till Malmö och fika med ett gäng gravida Kämpare från den gamla gruppen. Mannen och dottern kommer få massor av kvalitetstid i helgen med andra ord. 

De största stegen denna veckan är att jag nu är uppe i tresiffrigt på antalet dagar jag varit gravid. Behöver jag ens nämna hur mycket jag längtar tills att det bara är tvåsiffrigt kvar i nedräkning?

Ännu en chock

Den 17/6 började vi som sagt vårat senaste försök, genom att jag började äta Provera i 10 dagar. Men efter den tionde och sista tabletten den 26/6 kom aldrig mensen. Mensen som brukar dyka upp samma dag eller max två dagar efter jag avslutat en Proverakur. Så efter att ha väntat över en vecka på att den skulle komma, kändes det lönlöst att vänta längre.

För att inte hamna i en situation där jag inte kan svara på frågan om jag tagit ett graviditetstest för att utesluta om jag är gravid eller inte, tog jag återigen ett graviditetstest. 

Och det visade positivt, direkt dessutom. Eftersom jag hade ett digitaltest kvar sen förra omgången, sparade jag urinen och sprang snabbt ut och hämtade det. Även det var positivt och meddelade att jag var i vecka 4-5. 

Glädje, chock och ångest, sammanfattar hur våra senaste dagar sett ut. 

Hann aldrig ringa Lund i måndags, och igår hade jag fullt upp innan de stängde sin telefon. Så efter att ha fått tag på sekreteraren i Lund idag under förmiddagen, ringde sjuksköterskan upp mig en liten stund senare och så fick jag en akuttid i eftermiddags hos läkaren. 

Lämnade läkaren för några timmar sedan nu, efter att ha lämnat urinprov, gått igenom de senast tre månaderna (cyklar, missfall, tabletter, blödningar osv), gjort undersökning och så tillsist ett VUL. Och vi fick bekräftat att där finns en pyttesak, en svart "bubbla" på ca 4-5 mm fint inbäddad i min livmoder. 

Allt ser bra ut, och läkaren har lugnat oss båda med att det inte är någon ökad risk för missfall pga av Proveran. 

Fortfarande väldigt svårt att ta in att jag är gravid igen, direkt efter missfallet och innan jag började med Pergotime igen. Borde kanske spela på lotto/hästar/triss eller något!? För sånt här händer ju aldrig oss, inte vad jag trodde av våra erfarenheter. 

Kontroll och mått

Så var det tid att träffa specialistläkaren igen. Eftersom mannen var hemma följde han med mig dit, vilket jag är väldigt tacksam för i efterhand. Som vanligt började han med att titta, känna och ta prov på tappen, och allt såg fint ut, kändes bra och satt på plats. Därefter var det VUL.

När han gjorde VUL visade det sig att måttet på livmoderhalsen minskat en del sedan förra kontrollen (och även sen vi var inne akut). De andra gångerna så har det skilt på någon/några mm, men nu var livmoderhalsen nere på ca 30 mm. Det innebär en minskning på drygt 9 mm. (Läste dock att det fortfarande ligger inom det "normala måttet" på livmoderhalsen, så det känns lite bättre bara av det). 

Läkaren tyckte dock inte att vi skulle vara oroliga, då allt annat såg bra ut och för att det är (tydligen) normalt att den minskar i längd av tyngd och annat. För säkerhetsskull så blir det "bara" tre veckor tills nästa kontroll (går var fjärde annars). Både barnmorskan och läkaren sa till oss att kontakta KK direkt om det är något innan nästa besök - oavsett tid på dygnet. Fick även höra att det var bra att jag kom in och kontrollerades när jag fick de onda sammandragningarna, vilket var skönt att höra dem säga. 

Blev även tillsagd att börja vila mer under dagarna än vad jag redan gör. Men det är svårt i vanliga fall (blir riktigt rastlös). Och nu när mannen är lite uppstressad och vill fixa klart allt som ska fixas innan busfröet kommer, blir det nog inte lättare. Eftersom nu kan det gå snabbt, men varje dag som busfröet är kvar i livmodern och graviditeten fortlöper som den ska är en vinst. 

Delmålen just nu är i alla fall: 

1. Gå på ny kontroll om tre veckor. 

2. Komma till vecka 30.

3. "Fira" Bellas 1 årsdag med syskonet växande i magen. 

4. Att gå på TUL som är om drygt sex veckor - i vecka 32.

Kontroll

Då har det varit ett nytt besök i Malmö hos läkarna på specialistmödravården, fyra veckor sedan sist. Idag var det inte min vanliga läkare (då han har semester just nu), utan fick "nöja" mig med en vikarie. Måste säga att det kändes inte lika bra som med den vanlige. Den här var mycket mer "pang på det" och jag hann knappt komma in i rummet innan hon skickade upp mig i gynstolen. 

Gjorde väl egentligen inte så mycket, men det var mer att det är så stor skillnad på olika läkare. Även denna gången blev det taget odling, kontroll av stygn, cerklaget och livmoderhalsen - både vaginalt och via ultraljud. Tyvärr fick jag inte se något denna gången, vilket min vanliga läkare alltid visar mig efter undersökningen är klar. 

En sak är säkert busfröet gillade inte ultraljudsstaven, trodde ärligt att jag skulle kissa på mig när jag låg i gynstolen (och då hade jag kissat precis innan jag kom in) för jag kände hur det tryckte på (slag eller sparkar) mot blåsa från livmodern under tiden som staven var i mig. 

Fick veta att livmoderhalsen nu låg på ca 38 mm (ca 1,5 mm kortare än sist), men att skillnaden var helt inom de normala värdena för att vara olika läkare som mätat. Eftersom jag inte fick se något, så frågade jag om hur allt annat såg ut. Om hon sett att den rörde sig och hur det såg ut vid inre livmodermunnen. Busfröet hade rört sig ordentligt "var ett riktigt livlig foster" och den inre livmodermunnen har inte öppnat sig mer. Inte heller fanns det någon hinnbuktning. 

Ny tid om fyra veckor, och då är det till min vanliga läkare (som är tillbaka då). Barnmorskan var väldigt noga med att kolla så att jag fick en tid till honom. Hade önskat att få komma lite tidigare, men nu blev det bestämt så här. Men om det är något så får jag åka in och kontrollera livmoderhalsen/cerklaget. 

Inför morgondagen

Så var det ny vecka och imorgon är det tid för min operation, vilket innebar att jag idag hade tid till narkosläkaren samt inskrivning på perinatalavdelningen. Mötet med narkosläkaren gick bra, även om det började riktigt stressigt. 

Var ute i god tid, och tog en tidig buss - men en trafikolycka på motorvägen innebar en försening på 20 minuter. Hade tid kl 9.30, försökte ringa men fick inte tag på någon så det var jobbigt och stressande att vara sen. Var framme 9.33, det visade sig dock att läkaren också var lite efter med sina uppgifter så han märkte inte av min försening. Läkaren kändes trygg och han hade koll, vi gick igenom journal och hälsodeklarationen samt mina frågor. Det bestämdes att det blir narkos imorgon.

Efter besöket hos narkosläkaren gick jag vidare till perinatalavdelningen för inskrivning. Fick en riktigt bra, lugn och empatisk barnmorska. Vi pratade om graviditeten, resan till den och om mina känslor och tankar inför morgondagen, sedan var det tid för kontroller. Blodvärdet togs (låg bra) och sen skulle hon lyssna på syskonets hjärta. Vilket inte gick så bra. 

Hon hittade pulsen på navelsträngen utan problem men hjärtslagen på syskonet var det svårare med (hon var snabb med att påpeka att det är svårt att hitta så här tidigt som i vecka 14). Hon lyckades hitta det, men lika snabbt gömde sig bebisen och hon var inte nöjd för hon vill höra det mer. Det blev att hon gick iväg och hämtade en annan "mer erfaren" barnmorska, men inte heller hon lyckades. Så de bestämde sig för att kontakta läkaren för att göra ett ultraljud istället. 

Någon minut senare var det bara att hoppa upp i gynstolen för ett VUL. Läkaren sa direkt att jag kunde vara lugn för han hittade den direkt. Efter lite kontroll av bebis och livmoderhals vände han skärmen mot mig och jag fick se den lille vifta på armarna. Läkaren meddelade även att han inte kunde berätta vilket kön det är - för det ville den minsann inte visa (vilket är lite tur då vi inte ens vet om vi vill veta). 

Efter inskrivning och kontroller fick jag sedan lov att göra annat, läkaren och barnmorskan tyckte jag skulle passa på att gå ut och njuta av det fina vädret. Tog en promenad bort till shoppingcentret som ligger närmst och efter en stund gick jag till bussen och åkte till mannens jobb för att möta upp honom för att sedan äta en god lunch tillsammans innan jag tog mig hemåt igen. 

Det jag har framför mig nu är: 

• Packa ihop en liten väska med det jag behöver (kläder, tandborste, tandkräm mm), 
• fasta från och med midnatt, 
• duscha med Descutan svamp ikväll och imorgon innan jag ska åka in,
• klockan 06.00 ska jag komma till avdelningen för inläggning och 
• ca 08.20 ska operationen starta. 

Uteblivet fredagsmys

De senaste dagarna har jag känt mig ganska så lugn och trygg i graviditeten. Blödningar och blodblandade flytningar har varit borta mer eller mindre och att ha tider inbokade till barnmorskan och specialistläkaren har också gjort att jag känt mig mycket mer avslappnad. 

Det var tills igår kväll då, för precis innan mannen skulle iväg och hämta vår middag gjorde vi en förfärande upptäckt när jag var på toa. En ny blödning, blod - främst var det gammalt blod, men det var även färskt blod. Dock bestämde vi att avvakta lite och han körde och hämtade vår sushi. 

Vi åt, men blodet slutade inte. Och med alla ömma och onda punkter i buken så fattade vi beslutet att köra in till gynakuten (igen, känns som jag är där hela tiden) då var klockan närmare 21. Sen spenderade vi resten av kvällen där, och även några timmar in på natten. När klockan var runt 02 var vi äntligen klara och fick köra hem.

Som vanligt gick de igenom min journal, både sköterskan och läkaren. Några nya prover fick lämnas, och läkaren klämde och kände för att sedan göra ett nytt VUL. Hon var noga med att även kolla min livmoderhals (eftersom hon läst att jag ska få ett cerclage insatt). Det fanns mer blod (inga mängder) som var på väg ut, men hon kunde inte hitta något som kunde visa på vad det var som blöder. Livmoderhalsen var lång och väl sluten, vilket var väldigt skönt att höra. 

Och allt såg bra ut med vår lilla bebis med. Hjärtat slog, längden var exakt som den skulle 11+0 - gick ju in i vecka 12 medan vi satt i väntrummet. Bäst av allt var att vi även fick se den lille leka rövare i magen. Den sparkade med de små benen, viftade med armarna, skakade på huvudet och rörde på sig ordentligt där inne. 

Vi var väl hemma igen närmare 03, och då blev det att vi stupade ner i sängen. Dagens planer, ändrade vi lite på. Vi skulle egentligen varit iväg hela dagen och sovit hos svärföräldrarna, men eftersom gårdagen blev som den blev - tar vi det lite lugnare. Dock ska vi fortfarande i väg på konserten ikväll. Ska bli så skönt att göra något helt annorlunda och fokusera på något annat. 

Uppdatering

Några dagar sedan jag skrev nu, och det känns som jag har hur mycket som helst att skriva av mig om. Samtidigt känns det som att jag inte har något nytt eller "trevligt" att skriva om - är nog därför jag hållit mig borta från bloggen.

Börjar med helgen och vad som hände efter förra inlägget. Vi var iväg på eftermiddagen och handlade golv och lite annat till lägenheten och hade lite tid över så vi körde vidare till ett av alla shoppingcenter för att kolla runt lite. Väl där var jag på toa och mötes av färskt blod på toapappret, visst har jag haft mina bekymmer med flyttningar som innehåller en hel del blod (dock har det hela tiden rört sig om gammalt blod) - så ångesten och paniken som spreds i kroppen var inte nådig. Vi fattade ett snabbt beslut och valde att köra direkt till gynakuten, som bara var några kvarter i från oss. 

På plats fick först träffa en sköterska, förklarade och gick igenom allt. Först sa hon att det inte ansågs som akut, men efter att vi pratat och hon läst igenom hela min journal tyckte hon ändå att de skulle ta lite prover och skrev in mig som patient. Blodvärde, blodsocker, infektionsprov och urinprov såg allt ut precis som det skulle. Hon valde att kolla med doktorn om den hade tid för att göra en extra kontroll av mig, vilket hon faktiskt hade. 

En liten stund i väntrummet och vi blev in visade på rummet (det värsta rummet!! - Rummet vi fick beskedet om Bella i höstas). Med en puls på säkert över 100 var det åter igen tid för mig att lägga mig i den gynstolen för en undersökning och ett nytt ultraljud med samma maskin som då. Först klämde och kände hon lite över buken, sen blev det även en inre kontroll innan VUL. Hon kunde inte hitta något som förklarade blödningen. Där efter var det tid för VUL, och hon tog tid på sig och det gick verkligen inte utläsa något på verken läkaren eller sköterskan - så mannens hand höll jag på att krossa samtidigt som pulsen steg mer och mer. 

Till sist pausade hon, tittade på mig och sa att jag kunde slappna av och att allt såg bra ut. Hjärtat slår och den har växt som den ska sedan sist. Hon fortsatte undersökningen och tillslut fick jag lämna stolen igen. Efter undersökningen pratade vi med doktorn lite, berättade att jag kände mig väldigt mycket till besvär för dem över att jag var där. Men fick då svaret att jag inte skulle göra. Hon sa även till oss att det var "bara" att komma om det börjar blöda igen eller mer eller om jag får ont. Kändes så skönt att de tog sig tiden och att de faktiskt läste i journalen. 

Det slutade blöda färskt senare under kvällen, närmare natten. Men sedan dess har flytningarna fortsatt till och från och i olika mängder. Varje gång jag tror att nu ska det väl vara över - ja då kommer det ordentligt igen. 

I måndags tog jag "mod" till mig och kontaktade vännen. Blev många tårar och det var riktigt jobbigt, men nu vet hon hur jag känner (uppdaterade dessutom om besöket på gynakuten). 

Idag var det återigen tid för en jobbig händelse. Att gå på begravning. Min farfars särbo sedan 19 år som dog för någon vecka sedan. Att sitta där i kyrkan bland alla andra, utan min mans trygga hand om min var jobbigt. Men det finns ingen som märker att man gråter av lite andra anledningar än för "bara" henne (med undantag från min faster då). Efter begravningen tände jag ett litet ljus för Bella. 

Direkt efter begravningen kom fastern fram kramade mig och frågade om det var ok. Och så la hon till att hon förstod att det måste varit riktigt jobbigt för mig, att det fortfarande är det för henne efter alla dessa år. Snörvlande fick jag fram ett litet tunt ja. Att höra psalmerna (för inte går det att sjunga med, när tårar och snor bara vill forsa ut) var jobbigt, för det är främst de som tvingar fram känslorna och tankarna på Bella. 

Vill så gärna berätta för henne att jag bär på ett litet syskon till Bella nu, men jag vågar inte - inte än. Vet inte när jag ska våga, men jag vet att det är min faster som är nästa person som jag kommer att berätta det för. Var nära på att berätta för henne idag, men jag vågade inte och jag hade heller inte någon chans att göra det utan en risk för att andra också skulle höra det. 

När begravningen var över och vi sagt hejdå till särbons familj och släkt. Åkte vi kusiner, min faster, pappa och farfar iväg för att ta en fika tillsammans innan vi skulle skiljas åt. 

Sen har jag avslutat min valborg med att åka ut till ett av mina absoluta "smultronställen" Smyge fiskrökeri tillsammans med mannen för att äta årets första mat därifrån, och köpa med oss hem med. Kvällen har sedan spenderats i sängen med man, hundar, padda och viaplay. Och alldeles strax kommer jag nog att sova med.

22 april

Har antagligen dragit ut på dagens blogginlägg längre än vad många önskat. Så jag börjar med att säga så här: Dagens ultraljud såg bra ut. En levande graviditet, som läkaren sa. 

Men fy så jobbigt det var innan VUL idag. Vaknade tidigt, kunde inte somna om heller utan jag fick spendera några extra timmar som ett totalt nervvrak i stället. På vägen från stationen till sjukhuset höll jag hårt i mannens hand samtidigt som jag mådde så illa att jag bara ville kräkas (av nervositet). 

Slapp att vänta, för läkaren var i tid. Och istället för att prata en massa så började vi med att göra VUL direkt. Precis som jag ville. Med mannens hand i min tittade vi mot skärmen. Och väntade på domen. Skulle det bli en riktigt bra dag, eller en av de värsta?

Lilla syskonet

Men som sagt, det blev en av de bästa dagarna och den bästa födelsedagspresenten i år är helt klart bilden som jag fick av läkaren. Allt såg bra ut. Ska jag vara ärlig, så är det skönt att höra dem säga det - men svårt att våga tro på det till fullo, särskilt när de blodblandade flytningarna inte vill upphöra heller. 

Efter besöket på RMC, fick vi sätta oss i nästa väntrum. För sen var det tid för ett nytt besök hos kuratorn. När vi var klara där begav sig mannen tillbaks till jobbet, och jag promenerade bort till mitt absoluta favorit café för att "fira" mig och det lilla syskonet i magen innan jag åkte hem igen. 

Ny vecka

Gårdagen gick åt till att bearbeta torsdagen, både ultraljudet och besöket hos kuratorn. Fick verkligen inte gjort mycket och det var skönt att jag var hemma och sjukskriven. Hade verkligen inte kunnat vara på jobbet igår, det hade antagligen slutat med att jag fått mig X antal smällar och fått sjukskriva mig pga det. 

Nämnde bara besöket hos kuratorn, men inte så mycket om vad som blev sagt. För förstta gången kom det några glädjetårar i det rummet från min sida. Att få berätta för kuratorn att vi plussat och att vi dessutom "precis" innan varit och fått sett det lilla pyret var så skönt. Timmen gick snabbt, fick pratat en hel del om våra rädslor över denna graviditet och vi fick även lagt upp en liten plan och lite strategier. 

Kommer nog att spendera många dagar på sjukhuset hos kuratorn de kommande månaderna, för utan kuratorn vet jag inte hur jag ska klara av att ta mig igenom de närmsta (främst) månaderna. En av strategierna är att ha korta delmål, ett var att nå idag - ny graviditetsvecka, vecka 8 (7+0). Nästa mål är VUL som vi har inbokat på RMC den 22/4. Och skönast är att kuratorn bokade in oss på en liten "uppföljning" direkt efter vi gjort det VUL. 

Ett annat delmål, var att våga ringa till barnmorskan och boka in en tid för inskrivning. Vi har valt att gå hos samma barnmorska som vi gick hos med Bella. Jag ringde faktiskt redan i torsdags, när jag var på väg hem från sjukhuset. Behöver jag ens nämna att det var väldigt känslosamt? Grät en del, men vi fick bokat in en tid. 

Blir inskrivning direkt denna gången, inget hälsosamtal mm innan. Fick frågan om jag ville och kände ett behov, men det känner jag inte och dessutom så har jag kvar allt vad gäller mat mm från i höstas. Ska dit den 6 maj, hon hade nämligen inte så många tider just nu (många röda dagar) och jag ville helst att det skulle vara efter vårt nästa VUL. 

Uppföljningsultraljud

En stund innan 9.00 steg (på skakiga ben) vi in på blödningsmottagningen för att göra uppföljningsultraljudet. Redan innan vi körde hemifrån tvingade jag mannen att lova att han skulle stå och hålla mig i handen under hela undersökningen - oavsett hur trångt eller bökigt det än skulle kunna vara. 

När vi satt där i väntrummet, kände jag hur ångesten bara växte. Kallsvettig och ganska full av panik (rädd för att vi skulle behöva gå in på samma rum som när vi fick beskedet att vi fått sent missfall och för att jag skulle få någon av de läkarna jag hade då). Läkaren kom, en läkare jag inte haft innan! Det positiva fortsatte, för vi gick förbi det där rummet som vi var i då.

Medan vi gick bort till undersökningsrummet berättade läkaren att de kommer att vara två läkare under undersökningen, men att jag inte ska vara orolig - utan det handlade om att den ena utbildade sig till specialistläkare. Var skönt att få veta det innan, misstänker att han såg på mig hur nervös jag var. 

 Vi gick igenom historiken (även hösten), sen var det bara att klä av sig och hoppa upp i stolen. Med mannens hand i min (var gott om utrymme i rummet) började de undersökningen. Och det var glada besked. Det var ingen tvekan om att där fanns ett fint embryo som levde och växt. Den var lite mer än 8 mm, så storleken är exakt vad den ska vara utifrån mens och insemination. Så jag är fortfarande gravid, vecka 7 (6+5) för att vara mer exakt. 

Efter att det konstaterat att allt såg bra ut, så var jag inte "bara en patient längre" utan blev mer en "utbildningspatient". Den studerande läkaren tillsammans med specialisten tittade över lite mer hur embryot låg, gulesäck (som det för övrigt såg ut som att vårt embryo låg och kramades med), en massa annat och så kollades det väldigt mycket på mina "perfekta" PCOS-äggstockar en hel del. Mina äggstockar fick verkligen leka fotomodeller idag. Vet inte hur många bilder det blev på dem, och allt i utbildningssyfte. 

Men vad gör det? När man fått så bra nyheter så är de mer än välkomna att spendera en extra stund med att utbilda läkare. För vi behöver ju trots allt nya specialistläkare på området. Efter vi var klara blev det en snabb fika innan det var tid för ett besök hos kuratorn. 

Samtal

Har några lediga dagar nu, eller dagar som är något så när lediga. Idag var det tid för lönesamtal med chefen. Blev dock så att första halvan av tiden vi satt tillsammans var lönesamtal. För sen pratade vi lite om allt annat, om brukare/arbetsplatser/försök/gravid/sjukskrivning/sommar/semester. Så andra halvan får man nog mer räkna som ett medarbetarsamtal.

Eftersom lönesamtalet var gjort, kände jag att jag kunde bli lite "besvärlig". Så därför meddelade jag chefen om att jag kommer sjukskriva mig på mina pass denna veckan (skulle jobbat torsdag och fredag), berättade att vi skulle på uppföljningsultraljud efter förra helgen och att om allt är som det ska - så är jag gravid nu.

Brösten fortsätter att ömma, det känns som att de börjat svullna lite (mannen håller med). Tyvärr har flytningarna inte upphört helt. Varit utan dem i över ett dygn, började tro att det äntligen var över med dem - men då kom de tillbaka igen. Försöker dock fokusera på brösten, och hoppas verkligen att det är ett gott tecken. 

Nu är det bara tre dagar kvar till nästa VUL. Börjar nästan gråta av nervositet. Lova att ni håller alla tummar, tår och allt annat som går - för att allt ser bra ut på torsdag. 

Fram tills dess ska jag spendera dagarna med att bara ta det lugnt, och försöka komma på något som jag kan tänkas önska mig i 30 års present. Finns ju bara en enda sak jag verkligen vill ha, och det är inget jag kan få i present av någon - inte ens av mannen i mitt liv. Fått frågan av flera personer om jag ska fira min födelsedag, och det kommer jag inte. Bara tanken på att fira denna födelsedagen får mig att skaka av tårar och sorg. 

Har ni några bra tips på vad jag kan önska mig, får ni gärna komma med dem!

12 år

Idag är det 12 år sedan mannen i mitt liv, blev mannen i mitt liv. Känns helt overkligt att vi har varit ett par i så många år, var har åren tagit vägen? Skulle ljuga om jag säger att det har varit helt fantastiskt rakt igenom (vi har haft en hel del kriser och kaos), men överlag så tycker jag verkligen att det har varit 12 underbara år.

Dagen till ära hämtade mannen mig på jobbet i morse, sen körde vi och köpte bullar för att ha en riktig lyxfrukost med nybakade bullar. Efter frukost (lunch för min del) så var det bara att fixa till inför andra nattpasset innan jag gick och la mig. 

Nu är det bara att fixa i ordning det sista, sen bär det av till jobbet. Något som varit positivt, (om jag nu ens vågar skriva det - för risken är väl att det blir tvärtom då) är att de jäkla flytningarna minskat. Plus att brösten varit ganska så ömma och känsliga. Om allt är som det ska är jag nu gravid i vecka 7 (6+0). Får hoppas på att det är goda tecken, och tecken på att allt  är som det ska på torsdag när vi ska på uppföljningsultraljud. 

Mardrömshelg

Helgen har varit allt annat än lugn och skön, allt det vi hade planerat för lades åt sidan. Men jag får nog börja från början.

Allt började med att jag fick ljusrosa flytningar i fredags på förmiddagen, till det började jag även känna mig öm på höger sida. En värk som kom och gick, och den var inte något extremt heller. Närmare kvällen hade flytningarna upphört och jag kände heller knappt av det ömma heller. 

I lördags kom värken tillbaka, men inga blodblandade flytningar. Ringde till sjukvårdsupplysningen och pratade med dem. Fick numret till Gynakuten, men de tyckte jag skulle ta värktabletter och avvakta. Då jag inte hade jätte ont och inte blödde. För att försöka slappna av körde vi iväg och shoppade lite, det onda kom och gick och inga flytningar då heller. 

Men sen på kvällen (runt 20) var jag på toa och fick då återigen blodblandade flytningar. Denna gången var det mer bruna flytningar. Så nu ringde jag in till de på Gynakuten och pratade med dem direkt. Fick svaret att vi kunde komma in för undersökning. Så det var bara att ge oss av till Gynakuten.

Senast vi var där, fick vi det värsta tänkbara beskedet man kan få. Så min puls var extremt hög under hela besöket. Efter att ha väntat ett bra tag fick vi äntligen träffa läkaren, gå igenom allt ännu en gång och sedan var det bara att hoppa upp i gynstolen. 

Hon började med att titta in och konstaterade att där fanns lite mer gammalt blod i livmoderhalsens öppning. Efter det tryckte och kände hon på buken, när det var gjort gjorde hon ett VUL. Behöver jag ens säga hur nära jag var till att kräkas?

När hon kollat allt, så fick vi också se. Hon hittade fosterhinnan (ca 7x6x2  mm), men inte mycket mer - vilket hon var snabb med att säga att så kan det vara så här tidigt, då det är så smått. Det viktigaste var att det inte fanns några tecken på att jag har ett utomkvedshavandeskap. När undersökningen var gjord, så var det bara att klä på mig igen och sen prata med läkaren igen. 

Fick frågan om när vi hade tid för VUL, berättade att vi hade det den 22/4. Då frågade hon oss om vi ville vänta tills dess eller om de skulle boka in oss på ett uppföljnings VUL om 1,5-2 veckor. Vi valde det senare, så nu har vi tid för uppföljnings VUL den 10/4. När vi var klara var det bara att åka hem och gå och lägga sig. Både jag och mannen var helt slut när vi kom hem.

Idag har det ömma lagt sig ganska så bra, har lite känningar till och från. Men bruna flytningar har jag fortfarande, dock med ett uppehåll på några timmar. Varje besök på toan sker med en klump i magen, och varje gång det börjar kännas i nedre delen av buken kommer känslan av att nu är det kört. 

Försöker verkligen tänka positivt och att ta det lugnt, men just nu känns det tungt och mörkt. Rädslan för att vi ska förlora Bellas syskon i ett missfall är stor. 

Vår vårdplanering

Har fått lite frågor (både här och på andra ställen) om våra (mina och mannens) behandlingar och hur vår plan och de olika bitarna vi blivit erbjudna. 

Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat. 

Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat. 

Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem. 

Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort. 

Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det. 


Vår vårdplan har varit följande: 

• Hormonstimulering, (Provera/Primolut sedan Pergotime) göra tre försök - när rätt dos är inställd. Blev totalt fyra omgångar, då första var alldeles för låg dos och inget hände. 
• Hormonstimulering + insemination, (Primolut sedan Pergotime+Gonal-F) göra tre försök - Blir fyra försök, då vi fick möjligheten att själv bestämma om vi ville göra ett extra försök eller inte. 

Och det är här vi är nu. Mitt uppe i fjärde försöket med hormonstimulering+insemination. Om inte detta försöket heller går vägen, kommer vi bokas in på en tid för att lägga upp planeringen för att starta med IVF. 

• IVF .... Det är först här vi kommer att börja använda våra poäng. Kommer inte gå in mer på detta, då jag inte har full koll på det. Men som sagt, våra tidigare behandlingar har inte påverkat våra poäng.

Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas. 

Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap. 

Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare. 

Beslutet

Vi fattade nog beslutet om hur vi skulle gå vidare redan i lördags, men samtidigt har vi verkligen känt efter och bollat fram och tillbaka de olika alternativen. Och idag var det "bara" att ringa och prata med RMC. 

Men först fick jag börja dagen med att göra ett "förnedrings"test (mannen tycker inte att jag ska kalla det så - men det är så jag känner för att ta ett graviditetstest när blodet samtidigt rinner ur en och man känner i hela kroppen att försöket inte gått (denna gången heller). 

Sen klockan nio var det bara att ringa, hade förväntat mig svårigheter med att komma fram - för måndagsmorgon är verkligen sämsta dagen att ringa. Men inte idag, och efter "bara" 15 minuters kö var det så min tur att meddela resultaten - blödning i lördags och negativt test idag på TD - och så prata om hur vi ska göra nu.

Vi har bestämt oss för att försöka med insemination (ja och hormonstimulering med då) igen. Fick även pratat lite med barnmorskan om att vi känner att vi skulle vilja prata lite mer med någon av läkarna, för det är något vi känner att vi vill inför en eventuell nästa gång. När vi är där för VUL och insemination, är det oftast väldigt stressigt och de har inte riktigt tid med frågor - vilket vi förstår, men har behov av. 

Så planen nu är: Hormonstimulering med start idag, VUL om en vecka, insemination utifrån hur VUL ser ut. Om försöket inte lyckas, så ska vi bokas in på ett läkarbesök eller få en telefontid med läkare. 

Några frågor som poppat upp under helgen fick jag i alla fall svar på idag, så de kan jag lägga åt sidan nu och börja ställa in mig på ännu en omgång med "mysiga" biverkningar av hormonerna. 

VUL

Klockan 14.00 hade vi tid för ett VUL, har varit ganska tveksam om hur det skulle se ut denna gången. För vid första VUL brukar det vara en eller två blåsor och de brukar ligga runt 14-15 mm, men jag brukar inte ha några direkta känningar i kroppen. Denna gången har jag haft onda ljumskar, öm mage och ökade flytningar.

Som vanligt började läkaren att kolla livmodern och slemhinnan, den såg "tjock och fin ut". Sen när det var tid att kolla äggblåsorna, blev det till min, mannen och läkarens förvåning när det dök upp en väldigt dominant blåsa direkt när ultraljudet flyttades. Det fanns nämligen en riktigt stor och fin blåsa på hela 22 mm på min högra äggstock. Efter "bara" en tablett pergotime och två Gonal-F sprutor.

Så inseminationen som var beräknad att ske i början på nästa vecka blir nu helt plötsligt redan imorgon istället. Var bara att besöka apoteket direkt efter undersökningen och hämta ut min Ovitrelle, och bege oss till mannens jobb - så att han kunde fixa med allt som måste göra då han måste gå iväg två omgångar imorgon, och så att jag kunde ta Ovitrelle i lugn och ro på hans kontor kl 15.15.

Håll gärna era tummar imorgon om ni har en eller två över, på att det är detta försöket som ska leda till att vår Bella ska bli storasyster och vi ska få bli föräldrar med barn.

Helg

Mannen är hemma, ordningen är återställd. Han har varit hemma någon timme nu, och det var så skönt att se honom komma in genom dörren. Hmmm, jo jag har nog saknat honom mer än jag trodde jag skulle göra. 

Han har förvisso "bara" varit ett samtal bort, men det är inte detsamma och igår när tankar och tårar satte igång, då ville jag inte ha honom ett samtal bort - utan jag ville ha honom hos mig och få krypa upp i hans trygga famn. 

Tror inte vi kommer göra så mycket denna helgen, blir väl en lugn och skön helg bara han och jag. Får se om vi ens orkar hitta på något särskilt, finns några ärenden som skulle behövas göras - men de vägrar jag göra på helgen, för jag undviker att utsätta mig för fler magar/vagnar/bebisar än vad som är absolut måste. Men vem vet, kanske går vi på bio eller hyr en film. 

Snart är det söndag, och söndag innebär tid för att börja med sprutorna, sen är det inte många dagar kvar innan VUL och få se om det krävs fler sprutor och när inseminationen blir. 

Idag är det hemma mys i alla fall. Sushi, glass, frukt, tv, spel och tända ljus. Han, jag och hundarna - en helt perfekt fredagskväll enligt mig. 

Då kör vi

Sen i fredagskväll har jag "bara" gått och väntat på att mensen skulle dyka upp, men den har envisats med att inte komma. Igår kväll trodde jag verkligen att den skulle sätta igång, men icke - spottings, men inget mer. Men så inatt, tror det var runt 2-3 då satte den igång. Äntligen. Eller äntligen vet jag inte, för mens och blödning är inget jag vill ha - men denna gången har jag trots allt behandlat med Primolut, för att få mens - så då blir det ett litet äntligen. 

Ringt RMC, meddelat att mensen satt igång idag. Så nu sätter vi igång med tredje försöket med hormonstimulering+insemination. VUL den 6/2, så får vi se om det kan tänkas finnas någon/några snälla blåsor som kan tänkas vakna till liv och producera ett eller två superägg åt oss. 

Det som är lite stressande just nu, är att läkaren missat(?) att skriva ut recepten till mig efter senaste samtalet med RMC (pratade med SSK vid nyår). Så nu kan jag behöva vänta i upp till två dagar... 

Ska dock ringa till apoteket och fråga om de kan tänka sig att beställa hem mina sprutor redan idag även om inte jag har receptet än. Så att de har det hemma när jag får mitt recept, för det kan ta upp till två dagar innan jag får det och sen tar det några dagar innan leverans når apoteket. Jag ska ta första sprutan på söndag... Det är tur att jag fortfarande har Pergotime hemma, för den ska jag ta på onsdag. 

Träff med specialisten

Idag var vi och träffade specialistläkaren/professorn inne på KK. Och idag var det ännu (trodde inte det skulle vara jobbigare idag än annars) jobbigare att gå in där. Kan vara för att jag fick gå in ensam, då mannens tåg var försenat. Att sätta sig i ett väntrum där alla andra har stora runda magar gör det verkligen inte bättre, men jag hade inget val - för läkaren har sitt rum på specialist mödravården. 

Dock var de ganska snabba på att hämta mig och följa mig till läkaren lite innan min utsatta tid, så jag slapp att sitta och våndas i en evighet (allt över någon minut är en evighet i den situationen!!). Mannen han komma, även om jag fick "springa" ut och hämta honom i korridoren någon minut in i besöket.

Vi fick gå igenom allt som hänt, dagarna innan missfallet, alla känningar/allt jag inte kände innan, vårt bakgrund, ALLT. Grät en hel del, kunde inte hålla tårarna tillbaka. Men det kändes bra, för han var väldigt grundlig och noga med att ta reda på så mycket han kunde om oss och vår situation. Han gick även igenom allt om cervixinsufficiens och cerklage vad/hur/när/varför. Väldigt pedagogisk. Här hittar ni mer information av "vår" läkare Per Olofsson.

Hur som helst, efter all information och genomgång kom han (och vi) fram till att när/om (mannen och läkaren säger NÄR. Men jag säger OM) jag blir gravid nästa gång, ska jag kontakta dem för att boka tid för operation. Detta kommer att ske runt graviditetsvecka 13-14, och med mitt jobb - kommer jag även med största sannolikhet sjukskrivas resten av graviditeten i samma veva som operationen görs. 

Så har vi riktigt mycket tur på vår sida, kan det vara så att jag kommer behöva ringa honom och boka in en tid redan i början på nästa år. Hoppas, hoppas, hoppas att VUL imorgon ser fint ut och att äggblåsan växt till sig rejält och att ägget blir befruktat och sedan gräver ner sig och fastnar ordentligt i livmodern. Det skulle innebära att jag får avsluta året med ett plus. För min eventuella testdag skulle hamna på någon av dagarna innan nyårsafton. 

Andra advent

Dagen har varit lugn och jag har spenderat den tillsammans med med mannen. Började med sovmorgon, som var välbehövlig för bådas del. Så efter en sen men god frukost och en del mys med hundarna körde vi iväg för att sätta igång att köpa julklappar, har inte så många att köpa till i år - vilket är tur - för jag känner ingen ork, lust eller glädje inför denna julen. 

Även om jag fått väldigt mycket kvalitetstid med mannen. Så skulle jag ljuga om jag säger att dagen varit bra, lika så om jag skulle säga att jag njuter av att räkna ner dagarna till julafton och nyår. 

Har varit mycket sorg och tårar för min del idag. Och jag har verkligen inte kunnat kontrollera dem heller, började gråta när vi körde till shoppingcentret. Även inne i några butiker kom tårarna, den ena gången var mycket värre än de andra - för då gjorde sig smärtan även påmind rent fysiskt i hela kroppen. 

Det "sjuka" i allt samman är, att jag i vanliga fall brukar vara färdig med allt som hör julen till redan lagom till första advent. För även om jag tyckt att vissa delar som hör julen till varit jobbig genom åren som ofrivilligt barnlös, så har jag ändå älskat julen och sett fram emot den. 

Men inte i år. Jag tycker bara det är jobbigt, har satt upp stjärnor och ljusstakar i fönstren och tagit fram adventsljusstaken och våra årliga chokladkalender. Det är allt. Inga julgardiner, inget julpynt, inga julklappar (undantagit de 2½ paketen som vi köpte idag), inga julkort gjorda (har under alla åren gjort egna), inga julkort skickade eller inköpta heller. Ingen julglädje som infunnit sig, bara sorg, tomhet och saknad.

Imorgon är det återigen tid för VUL, hoppas att vi får se en eller två blåsor som växt till sig ordentligt. Haft mycket mer känningar i magen vid denna omgången jämfört med förra, så jag hoppas att det är ett gott tecken i alla fall.