Nämen hej smärta - du ska veta att du inte varit det minsta saknad eller välkommen. Imorse vid fem dök du upp, och det tog mig några minuter men sen kände jag igen dig alltför väl. Det är trots allt ungefär 3 år sedan vi umgicks på detta sättet senast, dvs innan jag (vi) började behandlingarna på RMC.
Jag hade verkligen glömt bort hur vedervärdigt ont och hur dåligt jag mår när jag inte blöder. Nog för att min mensvärk blivit värre efter båda graviditeterna, men det är ändå så stor skillnad och smärtan kommer från olika håll. När jag väl har mens och därmed även mensvärk, då sitter den mer i ryggslutet än något annat och att röra på mig minskar smärtan för det mesta.
Men den här smärtan sitter i framsidan och sträcker sig från äggstock till äggstock ungefär (tänk hela livmodern med äggstockar och äggledare). Och den kommer med en huggande, paralyserande och sökande smärta. Hade jag inte kommit ihåg smärtan från förr, hade det blivit ett besök på akuten för att kontrollera att det inte var blindtarmen.
Så nu kan tisdag verkligen inte komma fort nog. Oavsett vilket hoppas jag att läkaren åtminstone skriver ut en omgång Provera eller Primolut så jag får framkallat en blödning snarast. Ni kan ju gissa hur ont jag har när jag längtar efter mens och den då medföljande extrema mensvärken.
Hoppas på att jag lyckas hålla dig i någorlunda schack tills dess med värktabletter, värme, fosterställning och det vanligaste - bita ihop och gråta inombords.
Visar inlägg med etikett Primolut. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Primolut. Visa alla inlägg
söndag 8 november 2015
tisdag 4 mars 2014
Vår vårdplanering
Har fått lite frågor (både här och på andra ställen) om våra (mina och mannens) behandlingar och hur vår plan och de olika bitarna vi blivit erbjudna.
Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat.
Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat.
Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem.
Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort.
Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det.
Vår vårdplan har varit följande:
Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas.
Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap.
Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare.
Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat.
Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat.
Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem.
Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort.
Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det.
Vår vårdplan har varit följande:
- Hormonstimulering, (Provera/Primolut sedan Pergotime) göra tre försök - när rätt dos är inställd. Blev totalt fyra omgångar, då första var alldeles för låg dos och inget hände.
- Hormonstimulering + insemination, (Primolut sedan Pergotime+Gonal-F) göra tre försök - Blir fyra försök, då vi fick möjligheten att själv bestämma om vi ville göra ett extra försök eller inte.
Och det är här vi är nu. Mitt uppe i fjärde försöket med hormonstimulering+insemination. Om inte detta försöket heller går vägen, kommer vi bokas in på en tid för att lägga upp planeringen för att starta med IVF.
- IVF .... Det är först här vi kommer att börja använda våra poäng. Kommer inte gå in mer på detta, då jag inte har full koll på det. Men som sagt, våra tidigare behandlingar har inte påverkat våra poäng.
Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas.
Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap.
Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare.
måndag 27 januari 2014
Då kör vi
Sen i fredagskväll har jag "bara" gått och väntat på att mensen skulle dyka upp, men den har envisats med att inte komma. Igår kväll trodde jag verkligen att den skulle sätta igång, men icke - spottings, men inget mer. Men så inatt, tror det var runt 2-3 då satte den igång. Äntligen. Eller äntligen vet jag inte, för mens och blödning är inget jag vill ha - men denna gången har jag trots allt behandlat med Primolut, för att få mens - så då blir det ett litet äntligen.
Ringt RMC, meddelat att mensen satt igång idag. Så nu sätter vi igång med tredje försöket med hormonstimulering+insemination. VUL den 6/2, så får vi se om det kan tänkas finnas någon/några snälla blåsor som kan tänkas vakna till liv och producera ett eller två superägg åt oss.
Det som är lite stressande just nu, är att läkaren missat(?) att skriva ut recepten till mig efter senaste samtalet med RMC (pratade med SSK vid nyår). Så nu kan jag behöva vänta i upp till två dagar...
Ska dock ringa till apoteket och fråga om de kan tänka sig att beställa hem mina sprutor redan idag även om inte jag har receptet än. Så att de har det hemma när jag får mitt recept, för det kan ta upp till två dagar innan jag får det och sen tar det några dagar innan leverans når apoteket. Jag ska ta första sprutan på söndag... Det är tur att jag fortfarande har Pergotime hemma, för den ska jag ta på onsdag.
fredag 24 januari 2014
Ok
Efter ännu en mer eller mindre sömnlös natt, var jag dock tvungen att stiga upp och göra mig i ordning idag. För idag var det "äntligen" tid för mig att besöka gynläkaren för att kontrollera så att allt står rätt till efter förra helgen.
Fick gå igenom allt som hände förra veckan/helgen och sedan även gå igenom anamnesen, efter det var det bara att hoppa upp i (ännu) en gynstol och bli inspekterad. Hon kunde konstatera att jag fortfarande hade lite irritationer kvar efter det hon också bekräftade som en allergisk reaktion (antagligen av något av de bindningsmedlen som är i). Så inget mer Pevaryl för min del, skulle jag få svamp igen så ska det behandlas med Fluconazol (som är en kapsel att svälja).
Efter kontrollen fick jag klartecken till att det inte ska vara några bekymmer med att köra igång med sista inseminationsförsöket. För även om hon räknade med att jag kan behöva några dagars läkning till. Då det är sista dagen med Primolut idag, och sen ska hormonstimuleringen göras - så är det antagligen minst 14 dagar innan inseminationen ska äga rum.
måndag 20 januari 2014
Andas ut
Idag hade jag tid hos doktorn på vårdcentralen, för ett återbesök. Har varit ganska orolig över vad han skulle säga och tycka om att förlänga min sjukskrivning, speciellt då han ville träffa mig på vårdcentralen och inte ta det över telefon.
Insåg ganska snabbt att det inte handla om att han inte litade på mig utan att han ville jag skulle komma in för att undvika att FK skulle vara besvärliga (de har tydligen varit det en del när det gäller sjukskrivningar som förlängts över telefon). Så det var helt enkelt av ren omtanke från läkaren som jag fick dagens tid.
Vi pratade lite, han frågade, jag svarade. Han var lite orolig över hur jag verkligen mår, och tyckte verkligen att min sjukskrivning skulle förlängas, för min egen skull - så att jag ska hinna återhämta mig ordentligt, och bearbeta de känslor jag tryckt undan. För att kunna resa mig upp och orka kämpa vidare.
Dessutom kom jag äntligen ihåg att ta upp problemen jag haft med min rygg sedan missfallet. Han kände lite, och vi pratade lite om det med. Han tyckte att jag skulle ringa och boka en tid med någon av sjukgymnasterna, dels för att få övningar som kan hjälpa och för att se till att stärka ryggen inför nästa (hans ord) graviditet. Så då har jag något nytt att göra de närmsta dagarna.
Fick även ringt till närmsta (och ända i stan. Utanför sjukhusets - där jag vägrar gå efter att ha blivit riktigt dåligt behandlad av ena läkaren) gynekologen, fick beskedet att hon inte tar in nya patienter. Men efter att jag fått förklarat helgen händelser, läkarens inrådan om att göra en ordentlig kontroll och att vi är mitt uppe i infertilitetsbehandlingar så beslutade sekreteraren att ändå boka in mig. Så på fredag ska jag dit på kontroll, kan bara hoppas att jag inte börjar blöda innan jag tagit hela Primolut kuren (gjort det en gång innan nämligen) dag 10 är samma dag som besöket.
Insåg ganska snabbt att det inte handla om att han inte litade på mig utan att han ville jag skulle komma in för att undvika att FK skulle vara besvärliga (de har tydligen varit det en del när det gäller sjukskrivningar som förlängts över telefon). Så det var helt enkelt av ren omtanke från läkaren som jag fick dagens tid.
Vi pratade lite, han frågade, jag svarade. Han var lite orolig över hur jag verkligen mår, och tyckte verkligen att min sjukskrivning skulle förlängas, för min egen skull - så att jag ska hinna återhämta mig ordentligt, och bearbeta de känslor jag tryckt undan. För att kunna resa mig upp och orka kämpa vidare.
Dessutom kom jag äntligen ihåg att ta upp problemen jag haft med min rygg sedan missfallet. Han kände lite, och vi pratade lite om det med. Han tyckte att jag skulle ringa och boka en tid med någon av sjukgymnasterna, dels för att få övningar som kan hjälpa och för att se till att stärka ryggen inför nästa (hans ord) graviditet. Så då har jag något nytt att göra de närmsta dagarna.
Fick även ringt till närmsta (och ända i stan. Utanför sjukhusets - där jag vägrar gå efter att ha blivit riktigt dåligt behandlad av ena läkaren) gynekologen, fick beskedet att hon inte tar in nya patienter. Men efter att jag fått förklarat helgen händelser, läkarens inrådan om att göra en ordentlig kontroll och att vi är mitt uppe i infertilitetsbehandlingar så beslutade sekreteraren att ändå boka in mig. Så på fredag ska jag dit på kontroll, kan bara hoppas att jag inte börjar blöda innan jag tagit hela Primolut kuren (gjort det en gång innan nämligen) dag 10 är samma dag som besöket.
söndag 19 januari 2014
Lugnt? Nä, varför skulle det vara det?
Varför kan inte allt bara få flyta på och vara relativt lugnt? Skrev tidigare i veckan om att jag fått svamp och påbörjade behandling i torsdags. Efter behandlingen i fredags, hade jag lite stickningar och kände mig lite öm plus klåda. Men inget som jag reagera på, brukar ha en hel del klåda när jag har svamp och att man är öm är ju inte så konstigt då.
Men under gårdagen blev det värre och värre. Klådan ökade, blev mer och mer öm, stickningarna gick över till mer en känsla av smärta. Upplevde även att jag kände mig svullen i underlivet. Efter duschen bad jag mannen att titta och känna efter och se om han kunde se/känna någon skillnad från vanliga fall.
Han konstaterade att jag var väldigt svullen, röd och torr. Så det var bara att dubbelkolla biverkningarna och konstatera att jag antagligen lyckats få de där biverkingarna som förekommer - men i så liten utsträckning att de inte ens kallar dem sällsynta. Var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad de hade att säga. Sköterskan misstänkte samma som jag själv lutade mot - allergisk reaktion.
Efter det har det varit en mindre cirkus. Fick besked av dem att ringa till Gynakuten idag, vilket jag gjorde när jag steg upp. Men där fick jag svaret att det är inget de tar hand om, utan det ska jag ringa till helgöppen vårdcentral om. Var bara att leta upp numret till vårdcentralen och ringa dem, där fick jag beskedet att de inte kan ta emot mig - för de har ingen möjlighet till gynundersökning eller kompetens till det. Utan fick då beskedet att ringa till sjukhuset och kolla med dem var jag skulle vända mig. Där fick jag beskedet att uppsöka akuten för vidare utredning.
Sagt och gjort, promenad till sjukhuset (bor knappt 3 min från akuten) och akutmottagningen. Fick träffa en sköterska som jag fick förklara hela morgonens cirkus för. Hon svarade med att de har heller ingen tillgång till gynstol, men att hon skulle gå och fråga läkaren om han kunde tänka sig att träffa mig ändå - och om inte, så skulle hon minsann hjälpa mig att få hjälp på rätt ställe. Men det blev ett ja. Så efter två timmar i väntrummet fick jag träffa läkaren, fick berätta allt ännu en gång till och han gjorde en ytlig undersökning.
Han tyckte inte att det såg "så illa ut", men konstaterade att jag var svullen och irriterad. Fick utskrivet en tablett mot svamp, för att avsluta den behandlingen. Sen blir det även lite Clarityn mot klådan. Sen sa han att han verkligen vill att jag ska boka in en tid för en ordentlig gynekologisk undersökning (då han bara kunde göra en ytlig idag) för att utesluta att det är något annat som gjort att jag reagerat så här (att jag skulle ha fått någon infektion eller liknande).
Så imorgon blir det till att jaga fatt i en gynekolog. Har nämligen ingen egen gynekolog längre. Så det ska bli "intressant" att se hur det går imorgon.
Hoppas verkligen att det inte är något (och om det är något - att det är snabbt åtgärdat), så att försöket inte blir uppskjutet. Är redan inne på 5:e dagen av Primolut, och om ca en vecka så borde mensen komma - vilket innebär att starten av hormoner borde bli om ca 10 dagar.
Men under gårdagen blev det värre och värre. Klådan ökade, blev mer och mer öm, stickningarna gick över till mer en känsla av smärta. Upplevde även att jag kände mig svullen i underlivet. Efter duschen bad jag mannen att titta och känna efter och se om han kunde se/känna någon skillnad från vanliga fall.
Han konstaterade att jag var väldigt svullen, röd och torr. Så det var bara att dubbelkolla biverkningarna och konstatera att jag antagligen lyckats få de där biverkingarna som förekommer - men i så liten utsträckning att de inte ens kallar dem sällsynta. Var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad de hade att säga. Sköterskan misstänkte samma som jag själv lutade mot - allergisk reaktion.
Efter det har det varit en mindre cirkus. Fick besked av dem att ringa till Gynakuten idag, vilket jag gjorde när jag steg upp. Men där fick jag svaret att det är inget de tar hand om, utan det ska jag ringa till helgöppen vårdcentral om. Var bara att leta upp numret till vårdcentralen och ringa dem, där fick jag beskedet att de inte kan ta emot mig - för de har ingen möjlighet till gynundersökning eller kompetens till det. Utan fick då beskedet att ringa till sjukhuset och kolla med dem var jag skulle vända mig. Där fick jag beskedet att uppsöka akuten för vidare utredning.
Sagt och gjort, promenad till sjukhuset (bor knappt 3 min från akuten) och akutmottagningen. Fick träffa en sköterska som jag fick förklara hela morgonens cirkus för. Hon svarade med att de har heller ingen tillgång till gynstol, men att hon skulle gå och fråga läkaren om han kunde tänka sig att träffa mig ändå - och om inte, så skulle hon minsann hjälpa mig att få hjälp på rätt ställe. Men det blev ett ja. Så efter två timmar i väntrummet fick jag träffa läkaren, fick berätta allt ännu en gång till och han gjorde en ytlig undersökning.
Han tyckte inte att det såg "så illa ut", men konstaterade att jag var svullen och irriterad. Fick utskrivet en tablett mot svamp, för att avsluta den behandlingen. Sen blir det även lite Clarityn mot klådan. Sen sa han att han verkligen vill att jag ska boka in en tid för en ordentlig gynekologisk undersökning (då han bara kunde göra en ytlig idag) för att utesluta att det är något annat som gjort att jag reagerat så här (att jag skulle ha fått någon infektion eller liknande).
Så imorgon blir det till att jaga fatt i en gynekolog. Har nämligen ingen egen gynekolog längre. Så det ska bli "intressant" att se hur det går imorgon.
Hoppas verkligen att det inte är något (och om det är något - att det är snabbt åtgärdat), så att försöket inte blir uppskjutet. Är redan inne på 5:e dagen av Primolut, och om ca en vecka så borde mensen komma - vilket innebär att starten av hormoner borde bli om ca 10 dagar.
torsdag 16 januari 2014
Genomskinlig
En sak är säker, jag kan verkligen inte "ljuga" för mina hundar om hur jag mår. Alla andra kan jag på ett eller annat sätt undvika att berätta hur jag mår, vad jag verkligen känner och tänker. Men hundarna, de har verkligen full koll på mig.
Idag har varit en jobbig dag, inte hela dagen - mer under eftermiddagen, och samtidigt som jag börja känna mig sämre var också minstingen av hundarna på mig. För då skulle hon upp i mitt knä, och där stannade hon mer än 2 timmar.
Spenderat dagen med att jaga svar hos vårdcentralen, slutade med att jag fick besked att läkaren vill träffa mig igen. Så jag fick en tid till honom på måndag. Sen så fick det även bli ett besök på apoteket för att köpa Pevaryl - för igår märkte jag att allt inte stod rätt till och idag kunde jag lätt konstatera att jag fått svamp.
Tacken för att jag börjat äta mediciner igen (antagligen av egen erfarenhet som även bekräftades av personalen på apoteket), fick en väldigt vänlig och hjälpsam personal. Förklarade situationen, är ju inte första gången som det händer, men just biten om att vi är på väg in i behandling med hormonstimulering och insemination - och vill ha bekräftat av dem att det inte var någon fara (var nämligen en tanke som slog mig på vägen till apoteket). Svaret var att det skulle inte vara några problem (går ju dessutom att använda under graviditet) hon sa till mig att det var ju bra att det bröt ut nu och inte sen när vi är mitt uppe i behandlingen.
Idag har varit en jobbig dag, inte hela dagen - mer under eftermiddagen, och samtidigt som jag börja känna mig sämre var också minstingen av hundarna på mig. För då skulle hon upp i mitt knä, och där stannade hon mer än 2 timmar.
Spenderat dagen med att jaga svar hos vårdcentralen, slutade med att jag fick besked att läkaren vill träffa mig igen. Så jag fick en tid till honom på måndag. Sen så fick det även bli ett besök på apoteket för att köpa Pevaryl - för igår märkte jag att allt inte stod rätt till och idag kunde jag lätt konstatera att jag fått svamp.
Tacken för att jag börjat äta mediciner igen (antagligen av egen erfarenhet som även bekräftades av personalen på apoteket), fick en väldigt vänlig och hjälpsam personal. Förklarade situationen, är ju inte första gången som det händer, men just biten om att vi är på väg in i behandling med hormonstimulering och insemination - och vill ha bekräftat av dem att det inte var någon fara (var nämligen en tanke som slog mig på vägen till apoteket). Svaret var att det skulle inte vara några problem (går ju dessutom att använda under graviditet) hon sa till mig att det var ju bra att det bröt ut nu och inte sen när vi är mitt uppe i behandlingen.
tisdag 14 januari 2014
Hälsoundersökning
Idag var jag på besök hos företagshälsovården, inget allvarligt. Det var "bara" en hälsoundersökning för nattarbetare (vilket min arbetsgivare är skyldig att erbjuda mig vart 6:e år - så länge jag jobbar natt). Var där i januari 2008, och nu var det då tid igen.
Blodvärde (125), blodsocker (fastande 4,5), blodtryck (130/80), utmärkt kolesterol värde (glömde kolla siffrorna), perfekta matvanor (äter väldigt blandat och nyttigt), bra motionsvanor (är tydligen väldigt vältränad - läkarens kommentar efter att hon lyssnat på hjärta och lungor), alkohol (drack vid åtta tillfällen under 2013) och tobaksvanor (fortfarande helt rök- och nikotinfri sen 9/7 2013), och mycket mer gjorde att både sjuksköterskan och läkaren var väldigt noga med att påpeka att det inte är ofta att de kommer i kontakt med någon som är så pass hälsosam i min åldersgrupp (upp till 30) - speciellt efter att de även dubbelkollat med vad resultaten var förra gången jag var där.
När läkaren tittade på vilka mediciner jag tar, var hennes första fråga om inte det var " för IVF behandling, eller liknande". Då kom vi in på allt som har med min PCOS, förlusten av Bella, åren av försök, ofrivillig barnlöshet, behandlingar mm. Visade sig att läkaren själv fått hjälp med hormoner.
Imorgon är det (äntligen) tid att starta med Primolut-Nor, men jag måste erkänna att jag inte riktigt gillar att jag ska ta dem. För tänk om (ja, jag sa det tänk OM) jag nu mot förmodan skulle få en egen ägglossning denna månaden, kroppen har ju sina spratt den spelar med mig och ger mig symtom jag nästan aldrig har annars (i form av finnar och lite annat - men ingen ömhet eller "kramp").
Har övervägt om jag ska skippa Primoluten och chansa, se om jag helt plötsligt (sedan missfallet) har fått en egen menscykel. Men om jag hoppar över medicinen och ingen ägglossning (plus en graviditet) sker, plus att mensen inte dyker upp. Så kommer sista försöket med insemination att skjutas upp nästan en hel månad - och det vill jag inte. Vi har redan tvingats att ta en månads uppehåll på grund av alla röda dagar över jul och nyår.
måndag 30 december 2013
Vårdcentralen
Började dagen med att ta det förnedrande graviditetstestet. Negativt, om någon undrar. Där efter var det bara att vänta på att klockan blev 8.00 och då ringa till vårdcentralen för att boka en akuttid. Fick frågan om vilken anledning (som man alltid får). Svarade som det var: Rent fysiskt är det väl inget direkt fel på mig, men psykiskt är det skit. Sen började jag gråta, mellan tårar och snörvel fick vi (jag och SSK) bokat in mig till min läkare.
Vet att jag inte behöver ha något läkarintyg första veckan, men inser att jag kommer behöva vara hemma längre än en vecka. Och med alla röda dagar och att jag annars skulle behöva gå till jourvårdcentral, kändes det bättre att gå redan nu och till min egen läkare.
Sen var det bara att ringa till RMC, för att meddela det negativa resultatet och att blödningen satte igång i lördags. Hade hoppats på att vi skulle få sätta igång med tredje (och sist försöket) insemination direkt, då det var rätt dag för att börja med medicinerna och för att VUL skulle hamna den 7/1 (efter alla röda dagar). Men så blev det inte. Första blödningsdagen får vara först den 1/1. Så nu blir vi tvingade att vänta en månad.
Den 15/1 sätter jag igång med Primolut och sedan får vi se när blödningen kan tänkas komma. Så istället för att vara mitt uppe i behandling (vilket på något sätt ändå lugnar mig lite), måste jag nu stå sidan om och bara titta på och fasa för "alla gravidbesked som möjligen kan komma".
Hann inte mer än innan för dörrarna på vårdcentralen, innan tårarna (för tusende gången idag) började rinna. Blev inkallad till läkaren, fick berättat (kombinerat med snörvel och gråt) i korthet om varför jag var där. SSK hade även uppdaterat honom och han hade läst lite om det i min journal, så han visste ganska mycket redan innan jag kom in till honom idag.
Tillsammans kom vi fram till att han skulle sjukskriva mig i ca två veckor (16 dagar), till att börja med. Behöver jag vara hemma mer, så förlänger han det åt mig. Fick även utskrivet lite Atarax, för att möjligen hjälpa mig lite - med de värsta ångestattackerna och hjälpa mig med sömnen. Så det är väl enda fördelen med att vi inte får köra igång med nytt försök direkt, att jag kan äta lite lugnande istället.
Innan jag gick ut från läkaren, påpekade han att han är väldigt stolt över mig för att jag hållet vikten (speciellt med alla hormoner och med den sorg vi lever med). Och han hoppas så att det ska gå vägen för oss, vilket jag tycker alla läkare säger till mig.
Imorgon är det nyårsafton, och jag ser inte ett dugg framemot det. Ska spendera dagen hemma, tillsammans med mannen och hundarna. ÄR väldigt tacksam över att vi ska spendera dagen hemma själv. Blir lite av en "mysdag" - hemma spa (fotbehandling, peeling, ansiktsmasker osv), lite snabb och enkel mat som båda vill ha (vi överväger dock att kolla upp om någon snabbmatsrestaurang har öppet - slippa förbereda/laga/diska - och varför skulle man inte kunna äta det på nyår egentligen?), och så blir det lite tv-spel och film.
Vet att jag inte behöver ha något läkarintyg första veckan, men inser att jag kommer behöva vara hemma längre än en vecka. Och med alla röda dagar och att jag annars skulle behöva gå till jourvårdcentral, kändes det bättre att gå redan nu och till min egen läkare.
Sen var det bara att ringa till RMC, för att meddela det negativa resultatet och att blödningen satte igång i lördags. Hade hoppats på att vi skulle få sätta igång med tredje (och sist försöket) insemination direkt, då det var rätt dag för att börja med medicinerna och för att VUL skulle hamna den 7/1 (efter alla röda dagar). Men så blev det inte. Första blödningsdagen får vara först den 1/1. Så nu blir vi tvingade att vänta en månad.
Den 15/1 sätter jag igång med Primolut och sedan får vi se när blödningen kan tänkas komma. Så istället för att vara mitt uppe i behandling (vilket på något sätt ändå lugnar mig lite), måste jag nu stå sidan om och bara titta på och fasa för "alla gravidbesked som möjligen kan komma".
Hann inte mer än innan för dörrarna på vårdcentralen, innan tårarna (för tusende gången idag) började rinna. Blev inkallad till läkaren, fick berättat (kombinerat med snörvel och gråt) i korthet om varför jag var där. SSK hade även uppdaterat honom och han hade läst lite om det i min journal, så han visste ganska mycket redan innan jag kom in till honom idag.
Tillsammans kom vi fram till att han skulle sjukskriva mig i ca två veckor (16 dagar), till att börja med. Behöver jag vara hemma mer, så förlänger han det åt mig. Fick även utskrivet lite Atarax, för att möjligen hjälpa mig lite - med de värsta ångestattackerna och hjälpa mig med sömnen. Så det är väl enda fördelen med att vi inte får köra igång med nytt försök direkt, att jag kan äta lite lugnande istället.
Innan jag gick ut från läkaren, påpekade han att han är väldigt stolt över mig för att jag hållet vikten (speciellt med alla hormoner och med den sorg vi lever med). Och han hoppas så att det ska gå vägen för oss, vilket jag tycker alla läkare säger till mig.
Imorgon är det nyårsafton, och jag ser inte ett dugg framemot det. Ska spendera dagen hemma, tillsammans med mannen och hundarna. ÄR väldigt tacksam över att vi ska spendera dagen hemma själv. Blir lite av en "mysdag" - hemma spa (fotbehandling, peeling, ansiktsmasker osv), lite snabb och enkel mat som båda vill ha (vi överväger dock att kolla upp om någon snabbmatsrestaurang har öppet - slippa förbereda/laga/diska - och varför skulle man inte kunna äta det på nyår egentligen?), och så blir det lite tv-spel och film.
onsdag 24 april 2013
Lite funderingar
Funderar på hur länge jag ska ha mens denna gången, för jag är nu uppe i sjätte dagen och den är fortfarande ganska riklig. Dessutom så har jag nu tagit Pergotime i två dagar.
Hoppas på att mensen slutar imorgon, så att kroppen har en chans att bygga upp en ny, tjock och fin slemhinna om det på måndag visar sig att det finns någon äggblåsa som vaknat till liv och växt till sig rejält av denna omgången Pergotime. Och ärligt talat, så är jag bara trött på den.
Funderar också på om jag föredrar Provera eller Primolut. Jag märkte knappt av några biverkningar under tiden jag tog Proveran, men däremot så har jag haft en riktigt rejäl (extrem) mens samt väldigt jobbig mensvärk som suttit i lika länge som mensen.
När jag tagit Primoluten så har jag haft ganska mycket biverkningar och varit ganska påverkad av dem under kuren, dock har mensen varit mer normal (i alla fall enligt mina mått) och den har varat i ca 4-5 dagar. Har även haft en del mensvärk, men den har kommit till och från och varat de tre första dagarna.
Hoppas på att mensen slutar imorgon, så att kroppen har en chans att bygga upp en ny, tjock och fin slemhinna om det på måndag visar sig att det finns någon äggblåsa som vaknat till liv och växt till sig rejält av denna omgången Pergotime. Och ärligt talat, så är jag bara trött på den.
Funderar också på om jag föredrar Provera eller Primolut. Jag märkte knappt av några biverkningar under tiden jag tog Proveran, men däremot så har jag haft en riktigt rejäl (extrem) mens samt väldigt jobbig mensvärk som suttit i lika länge som mensen.
När jag tagit Primoluten så har jag haft ganska mycket biverkningar och varit ganska påverkad av dem under kuren, dock har mensen varit mer normal (i alla fall enligt mina mått) och den har varat i ca 4-5 dagar. Har även haft en del mensvärk, men den har kommit till och från och varat de tre första dagarna.
måndag 15 april 2013
Halvägs
Inser att jag är gift med ett stort barn. För idag var vi och köpte en ny PS3 till mannen min, för en del av mina sparade pengar (som var tänkt att användas till skor/väskor/mm). Men, den gamla har blivit riktigt kass och vi (ja även jag) använder den mer eller mindre dagligen. Den används ju till mer än att spela på. Nu förväntar jag mig dock att han passar upp mig extra mycket, annars kommer han inte få använda MIN PS3.
Är halvvägs i antalet dagar med Provera nu, känner av en del biverkningar. Men de har varit mildare än när jag tagit Primolut, så det är jag tacksam över. Hoppas det fortsätter på det sättet, så att jag inte nu när jag tagit hälften får ökade biverkningar.
Spenderat dagen i skolan med underbara V, så vår uppsats är verkligen på gång. Är super glad över att jag skriver den med henne, för vi arbetar så bra tillsammans och tiden går så sjukt snabbt. Efter flera timmar i skolan så tog vi en riktig skön promenad i solen.
Eftersom vi umgås privat och har blivit riktigt nära vänner så har jag även förvarnat (med ett riktigt långt sms) henne, om att det finns en risk att vissa av mina biverkningar kan komma att gå ut över henne. Vilket tydligen inte skulle vara några problem. Men det känns så skönt att veta att det finns en förståelse och vetskap om varför jag är sur eller liknande.
Är halvvägs i antalet dagar med Provera nu, känner av en del biverkningar. Men de har varit mildare än när jag tagit Primolut, så det är jag tacksam över. Hoppas det fortsätter på det sättet, så att jag inte nu när jag tagit hälften får ökade biverkningar.
Spenderat dagen i skolan med underbara V, så vår uppsats är verkligen på gång. Är super glad över att jag skriver den med henne, för vi arbetar så bra tillsammans och tiden går så sjukt snabbt. Efter flera timmar i skolan så tog vi en riktig skön promenad i solen.
Eftersom vi umgås privat och har blivit riktigt nära vänner så har jag även förvarnat (med ett riktigt långt sms) henne, om att det finns en risk att vissa av mina biverkningar kan komma att gå ut över henne. Vilket tydligen inte skulle vara några problem. Men det känns så skönt att veta att det finns en förståelse och vetskap om varför jag är sur eller liknande.
torsdag 11 april 2013
Äntligen hemma
Då har jag äntligen kommit hem efter en lång och jobbig dag. Arbetspasset i sig har varit relativt lugnt, och det tackar jag för. Men i huvudet har alla möjliga tankar yrat runt.
Var som sagt på RMC idag och gjorde nytt VUL samt ännu ett gravtest. Allt för att kontrollera att inget gått snett, eller om det fanns något som inte visade sig på testerna jag gjort. Men NEJ, testerna har varit korrekta med sina negativa resultat. Det fanns inget annat än "en fin" och tjock slemhinna i livmodern. Läkaren skrev ut en omgång Provera till mig, då jag måste ha en blödning. Sen hade hon inte tänkt längre.
Så istället fick jag ta tag i allt och fråga när vi kan påbörja fjärde och sista försöket med Pergotime, hon kollade i min journal och och ställde lite frågor. Doktorn kom fram till att vi kunde påbörja fjärde försöket nu direkt (då jag hade ett längre uppehåll mellan andra och tredje försöket). Men att det blir lite annorlunda då jag denna gången ska ta Provera istället för Primolut innan jag påbörjar Pergotime behandlingen.
Och som det tidigare inlägget idag, så vet jag inte hur jag känner mig. Vet att jag känner en enorm tomhet, men har samtidigt som kvällen gått också blivit överöst med alla möjliga känslor och tankar. Det absolut jobbigaste är besvikelsen och ilskan över min egen kropp. Är så trött på att den inte en enda gång kan ge mig en lätt match och göra som jag vill. Istället måste allt vara en hård kamp som jag känner att jag till och från håller på att förlora.
Var som sagt på RMC idag och gjorde nytt VUL samt ännu ett gravtest. Allt för att kontrollera att inget gått snett, eller om det fanns något som inte visade sig på testerna jag gjort. Men NEJ, testerna har varit korrekta med sina negativa resultat. Det fanns inget annat än "en fin" och tjock slemhinna i livmodern. Läkaren skrev ut en omgång Provera till mig, då jag måste ha en blödning. Sen hade hon inte tänkt längre.
Så istället fick jag ta tag i allt och fråga när vi kan påbörja fjärde och sista försöket med Pergotime, hon kollade i min journal och och ställde lite frågor. Doktorn kom fram till att vi kunde påbörja fjärde försöket nu direkt (då jag hade ett längre uppehåll mellan andra och tredje försöket). Men att det blir lite annorlunda då jag denna gången ska ta Provera istället för Primolut innan jag påbörjar Pergotime behandlingen.
Och som det tidigare inlägget idag, så vet jag inte hur jag känner mig. Vet att jag känner en enorm tomhet, men har samtidigt som kvällen gått också blivit överöst med alla möjliga känslor och tankar. Det absolut jobbigaste är besvikelsen och ilskan över min egen kropp. Är så trött på att den inte en enda gång kan ge mig en lätt match och göra som jag vill. Istället måste allt vara en hård kamp som jag känner att jag till och från håller på att förlora.
fredag 1 mars 2013
Vin
När jag jobbade natten till idag, kom jag på att jag var sugen på vin. Har inte druckit en droppe alkohol sedan nyårsafton. Det i sig är inte konstig när det gäller mig, för det kan gå många veckor/månader mellan de gånger jag dricker.
Men när jag jobba kom jag på att jag faktiskt var sugen på ett glas. Kom då på att det egentligen bara är denna helgen som jag kan dricka, om nu detta försöket lyckas. Så jag slog till med ett glas riktigt gott rött vin (som inköptes i somras på Rhodos) till middagen ikväll.
Väntar fortfarande på att mensen ska dyka upp, nu är det två dagar sedan jag tog sista Primoluten. De andra omgångarna så har den kommit dagen efter. Så jag håller tummarna på att den kommer imorgon.
Men när jag jobba kom jag på att jag faktiskt var sugen på ett glas. Kom då på att det egentligen bara är denna helgen som jag kan dricka, om nu detta försöket lyckas. Så jag slog till med ett glas riktigt gott rött vin (som inköptes i somras på Rhodos) till middagen ikväll.
Väntar fortfarande på att mensen ska dyka upp, nu är det två dagar sedan jag tog sista Primoluten. De andra omgångarna så har den kommit dagen efter. Så jag håller tummarna på att den kommer imorgon.
torsdag 28 februari 2013
Väntar...
Igår var sista dagen med Primolut, så idag har jag bara väntat på att mensen skulle dyka upp. Men så klart har den inte gjort det, så nu får jag hoppas på att den kommer imorgon. Vill ju bara att den ska komma, så jag kan påbörja behandlingen med Pergotime.
onsdag 27 februari 2013
Den var med idag...
Jobbade natten till idag, så när tidningen kom satte jag mig och läste den. När jag kom till insändarna så blev jag lite paff, för idag kom min insändare. Det är nu ca två veckor sedan jag skickade in den, anledningen till att den inte kommit med tidigare var för att de har väntat att publicera den tills de fått svar från mottagningen.
Idag har jag tagit mina sista Primolut, och jag hoppas att det är sista gången som jag behöver ta dem. I alla fall på några år, för om jag slipper ta dem igen så innebär ju det att denna omgång lyckas. Och så måste jag tänka, för just nu börjar paniken och rädslan för att denna omgången med Pergotime inte ska lyckas bubbla upp.
tisdag 26 februari 2013
vätska
Idag är tisdag igen, och jag har varit och vägt mig. Är ju trots allt min vägningsdag. Dock så var jag allt annat än motiverad att gå dit, för Primoluten gör att jag samlar på mig vätska i hela kroppen. Efter många timmars övervägande och diskussion med mannen så jag ändå dit och vägde mig.
Till min förvåning så visade vågen -0,1 kg idag. Känner mig nöjd med veckans resultat, även om jag vet att det hade varit mer om det inte varit för vätskan i kroppen av medicinen.
Imorgon är det sista dagen med Primolut. Så nu är det bara att hoppas på att mensen kommer på torsdag, för då kommer det inte bli några problem med VUL hos RMC. Kommer min mens torsdag eller fredag så kommer det nämligen bli att 9 eller 10 dagen är lediga dagar för mig. Skulle vara skönt att slippa byta arbetspass eller ta semester för att kunna göra undersökningen.
måndag 25 februari 2013
Ny vecka
Då var det återigen måndag, och jag har nu tagit Primolut i åtta dag, två dagar kvar. Biverkningarna gör sig konstant påminda, är jätte svullen och jag har dragit på mig en hel del vätska. Kollade vågen hemma och har gått upp ca 1 kg den gångna veckan, trots att jag varit riktigt noga med vad jag ätit. Så det innebär att jag dragit på mig minst 1 kg vätska.
Gör mig egentligen inget, men det är ändå väldigt irriterande. Det jobbigaste med att samla vätska i kroppen är att det känns i hela kroppen, och främst i lederna. Men vad gör man inte för att förhoppningsvis lyckas bli gravid.
Förhoppningsvis får jag min mens på torsdag, har fått den dagen efter jag slutat med Primolut de andra gångerna. Så jag håller tummarna, för kommer den på torsdag så ska jag börja med hormonerna (Pergotime) på Söndag!
För övrigt så fortsätter jag och mannen att jobba på vår relation, men den går framåt!
Gör mig egentligen inget, men det är ändå väldigt irriterande. Det jobbigaste med att samla vätska i kroppen är att det känns i hela kroppen, och främst i lederna. Men vad gör man inte för att förhoppningsvis lyckas bli gravid.
Förhoppningsvis får jag min mens på torsdag, har fått den dagen efter jag slutat med Primolut de andra gångerna. Så jag håller tummarna, för kommer den på torsdag så ska jag börja med hormonerna (Pergotime) på Söndag!
För övrigt så fortsätter jag och mannen att jobba på vår relation, men den går framåt!
onsdag 20 februari 2013
?
Känner mig helt tom inombords, och jag är helt utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag har lyckats bita ihop och överlevt två heldagar i skolan, men det har varit riktigt jobbigt. Att hålla på med MI (motiverande samtal) när man själv inte är ett dugg motiverad till något är extra jobbigt. För jag menar, redan måndagens heldag med MI var tuff och krävande. Men den var inget jämfört med tisdag och onsdag.
Nu är dock delkursen avklarad och jag har klarat den, vilket känns så skönt. Skönt för att jag lyckades sätta undan mina egna tankar och behov för att lyckas med MI och för att det innebär att jag inte behöver komplettera något på den delkursen. Kan helt enkelt lägga den bakom mig.
När det gäller kaoset som uppstod här hemma natten till tisdag, så vet jag fortfarande varken ut eller in. Har valt att fortsätta äta Primolut, för det ger mig ändå nästan två veckor tills ett beslut verkligen måste vara fattat. För att överhuvudtaget fungera har jag låst in allt som har med känslor att göra. Måste helt enkelt använda mig av hjärnan vid detta beslut.
Just nu så ser framtiden verkligen inte ljus ut. Men som sagt jag vet varken ut eller in. Tack och lov, så är jag ledig fram till 18.00 imorgon. Har ett möte då, men eftersom det är så sent så kan jag i alla fall ta en riktig sovmorgon imorgon. Så innan jag lägger mig ikväll ska jag komma ihåg att dra ner mörkläggningsgardinen i sovrummet. För här ska det inte riskeras att jag vaknar en sekund för tidigt på grund av en liten solstråle.
Nej, här ska det minsann sovas till varje liten del av mig och min kropp fått så mycket sömn att jag vaknar av mig själv. Hoppas att jag kan få somna utan att gråta mig till sömns inatt.
Nu är dock delkursen avklarad och jag har klarat den, vilket känns så skönt. Skönt för att jag lyckades sätta undan mina egna tankar och behov för att lyckas med MI och för att det innebär att jag inte behöver komplettera något på den delkursen. Kan helt enkelt lägga den bakom mig.
När det gäller kaoset som uppstod här hemma natten till tisdag, så vet jag fortfarande varken ut eller in. Har valt att fortsätta äta Primolut, för det ger mig ändå nästan två veckor tills ett beslut verkligen måste vara fattat. För att överhuvudtaget fungera har jag låst in allt som har med känslor att göra. Måste helt enkelt använda mig av hjärnan vid detta beslut.
Just nu så ser framtiden verkligen inte ljus ut. Men som sagt jag vet varken ut eller in. Tack och lov, så är jag ledig fram till 18.00 imorgon. Har ett möte då, men eftersom det är så sent så kan jag i alla fall ta en riktig sovmorgon imorgon. Så innan jag lägger mig ikväll ska jag komma ihåg att dra ner mörkläggningsgardinen i sovrummet. För här ska det inte riskeras att jag vaknar en sekund för tidigt på grund av en liten solstråle.
Nej, här ska det minsann sovas till varje liten del av mig och min kropp fått så mycket sömn att jag vaknar av mig själv. Hoppas att jag kan få somna utan att gråta mig till sömns inatt.
måndag 18 februari 2013
På gång!
Nu är vi äntligen på gång igen! Började med Primolut idag, så äntligen är vi inne på vårt tredje försök med Pergotime efter vårt framtvingande uppehåll sedan december.
För att försäkra oss om att inte min kropp helt plötsligt börjat fungera som den borde (med tanke på att jag fick mens spontant samma dag som jag skulle opereras) så var det bara att göra ett gravtest. Inga överraskningar där inte, utan testet var negativt. Hade inte förväntat mig något annat, även om det fanns en liten, liten önskan om att min kropp nu äntligen skulle samarbeta med mig och ge mig en naturlig ägglossning.
Något som heller inte förvånar mig är att jag redan börjar känna av att jag tar Primolut igen. Mår inte bra när jag tar dem, men det är bara att bita ihop - har helt enkelt inget annat val, får ju ingen blödning annars. Förvisso skulle vi kunna vänta och se om jag nu möjligtvis har fått en fungerande menscykel igen, men det vill vi inte. För jag menar - hur länge ska vi då vänta? 1 vecka, 1 månad, 1 år? Nej tack! Jag mår hellre skit under dessa dagar så att jag sedan kan börja med hormonerna igen.
Det är helt enkelt så att jag är beredd på att må hur dåligt som helst rent fysiskt om det tar oss ett steg närmare vårat lilla önskebarn. För om jag inte skulle genomgå allt detta, så kommer jag bara fortsätta må skit rent psykiskt istället. Och bli tvingad att fortsätta leva med min enorma längtan och önskan efter ett barn.
För att försäkra oss om att inte min kropp helt plötsligt börjat fungera som den borde (med tanke på att jag fick mens spontant samma dag som jag skulle opereras) så var det bara att göra ett gravtest. Inga överraskningar där inte, utan testet var negativt. Hade inte förväntat mig något annat, även om det fanns en liten, liten önskan om att min kropp nu äntligen skulle samarbeta med mig och ge mig en naturlig ägglossning.
Något som heller inte förvånar mig är att jag redan börjar känna av att jag tar Primolut igen. Mår inte bra när jag tar dem, men det är bara att bita ihop - har helt enkelt inget annat val, får ju ingen blödning annars. Förvisso skulle vi kunna vänta och se om jag nu möjligtvis har fått en fungerande menscykel igen, men det vill vi inte. För jag menar - hur länge ska vi då vänta? 1 vecka, 1 månad, 1 år? Nej tack! Jag mår hellre skit under dessa dagar så att jag sedan kan börja med hormonerna igen.
Det är helt enkelt så att jag är beredd på att må hur dåligt som helst rent fysiskt om det tar oss ett steg närmare vårat lilla önskebarn. För om jag inte skulle genomgå allt detta, så kommer jag bara fortsätta må skit rent psykiskt istället. Och bli tvingad att fortsätta leva med min enorma längtan och önskan efter ett barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)