onsdag 28 september 2016

Mardrömsveckan är här

Idag gick jag in i vecka 18 (17+0), den värsta och jobbigaste veckan av de alla för oss. Det är den veckan i graviditeten med Bella som vi lärde oss att det går aldrig att slappna av och det räcker inte med att man ska behöva kämpa och ha diagnoser som gör det svårt att ens bli gravid, utan sen finns det flera olika anledningar och diagnoser som kan få en perfekt graviditet att vara över på några timmar. 

Jag längtar så tills vi är förbi denna vecka är förbi, och längtar också otroligt till RUL och nästa besök hos läkaren på specialistmödravården för kontroll av cerklaget. Likaså ser jag fram emot mitt besök hos kuratorn, kommer inte ihåg om jag nämnt att jag tagit kontakt och bokat in ett nytt besök hos kuratorn jag/vi började gå hos när vi förlorade Bella. Gjorde det samma dag som jag lämnade sjukhuset i Lund, då dagarna där väckte liv i många gamla känslor och rädslor. 

En annan otroligt stor sak är att vi nu gjort det offentligt att jag är gravid igen. Mannen tog chansen när en intervju med mig nämnde att jag är gravid igen. Så han la ut intervjun på fb och de som läste den, såg det där. Känns väldigt skrämmande! Men också lite skönt. Kommer förvisso varken bli lättare eller svårare att gå igenom denna graviditeten än med busfröet, skillnaden är att denna gången kan jag inte bara "gömma" mig hela tiden som jag gjorde sist. 

onsdag 21 september 2016

Bella 3 år

Grattis på 3 årsdagen älskade Bella!

Har svårt att förstå att det faktiskt gått tre år sedan hela vår värld rasade samman. Att det är tre år sedan vi fick äran att bli föräldrar till den vakraste och finaste lilla änglatjejen i världen. Att vi orkat resa oss upp och på något sätt lyckats och vågat leva igen efter att ha upplevt den värsta dagen i våra liv. 

Jag kan ärligt säga att hela kroppen kändes extra tung när jag vaknade i morse. Hur tung dagen än blir idag, är jag så otroligt tacksam över att få vara hemma igen och inte fortfarande vara inlagd på sjukhuset även om jag får spendera dagen ensam. 

Mannen spenderar dagen på jobbet och busfröet är på förskolan, själv alternerar jag mellan sängen och soffan. Ska snart klä på mig, gå ut och förbereda inför kvällen med att köpa tårta och blommor (bor granne med bageri och blomsterhandel). När sen mannen och busfröet kommer hem, ska vi köra till kyrkogården och fira Bella på hennes 3 årsdag. Eller, ja det är så planen ser ut åtminstone. Får se hur det bli när de kommer hem. 

Förutom att det är Bellas 3 årsdag idag, så har jag även gått in i ny graviditetsvecka med pyret. Är nu i vecka 17 (16+0). Så nu kommer de för mig och mannen, värsta och mest osäkra veckorna. För att försöka lugna mig fokuserar jag på det positiva, att jag har extra besök hos MVC nästa vecka för att få lyssna på hjärtslagen och så ligger jag och tittar, känner och pratar med lilla magen. Jag har turen med moderkaka i bakvägg denna gången, så jag har faktiskt börjat känna av pyret så smått sedan lite mer än en vecka nu. Men det är svårt att känna igen och det är inte alltid så tydligt. 

måndag 19 september 2016

Bloodpatch

Igår eftermiddag blev det äntligen beslutat att jag skulle få en bloodpatch, även om det lutat år det hållet hela tiden så har det ändå varit osäkert. När narkosläkaren dök upp på mitt rum vid 14.15 gick det snabbt från det att han sa nu kör vi tills att det var gjort. Han och en barnmorska rullade iväg mig till postOP avdelningen där de skulle göra operationen. 

På plats i rummet på postOP, blev det först lite förberedelser och de gick igenom vem som skulle göra vad, i vilken ordning och hur de skulle synka det. Narkosläkaren skulle sköta själva epidural delen och narkossköterskan skulle sköt biten med blodet. Och så skulle undersköterskan hjälpa dem samt hålla koll på mina värden. 

En bloodpatch är helt enkelt att de drar ut blod (för min del tog de 20 ml blod) från något kärl med steril spruta, och därefter sprutar man in det blodet istället för bedövning genom epiduralslangen. När det var klart skulle jag först ligga på uppvaket ca 30 minuter övervakning och sedan skulle få åka tillbaka till avdelningen. Totalt så skulle jag vänta minst 1,5 timme gärna två innan jag reste mig upp ur sängen efter de hade gjort bloodpatchen. Fick dock lov att röra mig i sängen från sida till rygg och även höja lite under huvudet. 

När jag sen väl kom upp märkte jag en stor skillnad. Huvudvärken var nästan borta. Den stor nackdelen och den enda om ni frågar mig är att jag istället nu är helt slut och öm i ryggen. Det känns nästan som om jag trillat och slagit mig rejält hårt i ryggen eller fått en riktigt sjuk träningsvärk. Ryggen blir trött och stel direkt och det är svårt att röra sig. Detta är dock temporärt och kommer bli bättre, och jag klagar inte över det. För jag har det hellre så här några dagar till än att få tillbaka huvudvärken igen! För nu kan jag åtminstone stå och sitta upp mer än några få minuter. Det onda och ömma i ryggen handlar om att kroppen försöker läka sig och att det blivit en retning av ännu en håltagning på duran. 

Och vill ni veta det bästa? Jag har fått komma hem! Jag blev utskriven vid 11 tiden idag. Det känns underbart och äntligen har jag fått komma hem igen.

söndag 18 september 2016

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 


fredag 16 september 2016

Postspinal huvudvärk

Rubriken på inlägget säger det mesta. Jag fick inte åka hem idag utan är fortfarande inlagd på perinatalavdelningen för övervakning. Detta då jag drabbats av postspinal huvudvärk. Min läkare har nog varit inne hos mig nästan 15 gånger under dagen och narkosläkaren har hunnit med två besök också. Känns tryggt att de är så måna om mig. 

Innan lunch fick jag även gjort ett ultraljud och fick se att allt såg bra ut i magen. Pyret var livlig och busig. Allt såg bra ut med pyret, mängden fostervatten, inre livmodermunnen osv. Var väldigt lugnande att få se pyrets hjärta slå och små händer vinka. Blev även en kullerbytta medan läkaren gjorde ultraljudet. 

Har jag tur får jag åka hem imorgon, har jag otur måste jag stanna tills åtminstone på söndag. Så håll tummarna på att kroppen fixar att läka av sig själv redan tills imorgon. För om huvudvärken inte blir bättre kommer de göra ett bloodpatch, och det är inte säkert att de narkosläkare som jobbar imorgon sätter sådana utan då måste jag avvakta tills söndag när "min" narkosläkare jobbar igen. 

Kvällen har jag spenderat med man och dotter som varit här på besök några timmar. Känns så tomt och ensamt utan dem. Och jag bara längtar efter att få vara hemma med dem istället för att vara här. Tack och lov för att det är helg nu, så de kan komma hit bra mycket tidigare imorgon.

Nu ska jag försöka mig på att sova, lättare sagt än gjort. Har dock eget rum för tillfälligt och hoppas på att få ha det resten av natten med. 

torsdag 15 september 2016

Nyopererad

Då ligger jag i min säng på avdelningen igen och väntar på att kunna röra på mina tår igen, efter att ha fått spendera lite tid på uppvaket efter operationen och insättningen av cerklaget. Har varit en lång dag redan och den är inte över än. Skulle vara på plats kl 07.00, men det var först vid 10.30 som jag kom till operationen. Att vara fastande och gravid suger. 

Operationen började bra och lugnt, men ganska snabbt utvecklade den sig till något av en mardröm. Blev bestämt att de skulle sätta en spinalbedövning på mig och allt verkade bra till en början, men när läkaren väl satt igång operationen kom smärtan efter bara någon minut. Och den var verkligen inte nådig. Det visade sig att bedövningen inte satt sig tillräckligt högt upp, så livmoderhalsen och livmodern var inte det minsta bedövade. 

Blev en paus i operationen och de tippade hel operationsbordet så att jag låg med huvudet långt ner, för att på så sätt få spinalbedövningen att även bedöva på rätt ställe. Efter ca 5-6 minuter började de så smått igen, var lugnt till en början men smärtan bara ökade. Fick frågan om de skulle pausa och söva mig, men när jag fick veta att det inte var jätte långt kvar av operationen valde jag att försöka andas mig igenom det tillsammans med lite extra smärtlindring intravenöst istället. Ville helt enkelt inte behöva återhämta mig från både narkos och spinalbedövning, 

En sak är säker, skulle det vara att jag ska göra det någonsin igen - då ska jag sövas! För den smärtan som uppstod var tusen gånger värre än när de drog cerklaget förra gången. 

Nu orkar jag inte skriva mer för stunden dock, så ni får nöja er med detta inlägget.

fredag 9 september 2016

Hemma igen och ultraljud

Tidigt i tisdags landade vi i Sverige igen efter en helt underbar vecka på Cypern. Det blev verkligen en vecka av avslappning, familjemys och kvalitetstid tillsammans. Det blev en hel del sömn med, det ska jag erkänna. Är tröttare denna gången, inte den bästa kombinationen med ett busfrö som vägra somna tidigt. Men fördelen var att mannen också var med, och att han tog ett kliv framåt och tog lite mer ansvar än vanligt för vår tjej. Han ska även ha en eloge för att han visa lite mer förståelse och tålamod för mig under resan (nästan mer än han gjorde under hel graviditeten med busfröet). 

De sista dagarna på semestern började jag känna av sammandragningar, och när de fortsatte efter att vi kom hem samtidigt som det även börjat trycka nedåt, "sticka" i livmoderhalsen och en del av slemproppen kom (vilket i sig inte är konstigt då den bytas ut konturnieligt under graviditeten) så blev det ett besök på KK och gynakuten i onsdags. Blev ett otroligt långt besök, bestående av främst väntan då belastningen var extrem och blev ännu värre av att det kom in minst två akutfall medan jag var där. Tillslut blev det min tur, läkaren gjorde undersökning och VUL. Han kunde konstatera att min livmoderhals minskat med ca 6 mm på två veckor, men den var fortsatt sluten och fin. Så ingen fara av mina känningar denna gången. Innan jag gick, så sa han till mig att om det fortsätter ska jag absolut komma in igen (skönt att höra då sköterskan som skrev in mig knappt tyckte att jag skulle stanna utan åka hem och vända mig till min MVC eller VC dagen efter). Efter 7,5 timme fick jag åka hem.

Dagen efter, torsdag ringde läkaren som har hand om forskningsstudien om kejsarsnitt jag deltar i. Istället för att vänta tills nästa vecka bestämde vi att jag skulle komma in och göra mitt första ultraljud (av tre) för graviditeten. Resultaten av undersökningen var väldigt positiva och lugnande för min del. Ärret ser fortfarande väldigt fint ut, pyret var exakt på dagen i sin storlek och det bästa av allt är att min moderkaka sitter i bakvägg denna gången. Så den kommer aldrig att komma i kontakt med ärret, vilket är det som annars skulle kunna leda till de värsta komplikationerna. Att den sitter i bakvägg är också lovande inför förlossningen av den anledningen att de inte kommer att behöva snitta mig pga den åtminstone. 

Eftersom det blev undersökning med så kort varsel fick busfröet följa med mig dit. Gick jättebra och hon uppförde sig under hela besöket (med lite "mutor"). Det roligaste ögonblicket var när busfröet tittade på skärmen och såg pyret, och utbröt: ojoj mamma ojoj. 

I helgen blir det först shoppingmys med syster och hennes äldsta son imorgon och sedan ska jag till Malmö och fika med ett gäng gravida Kämpare från den gamla gruppen. Mannen och dottern kommer få massor av kvalitetstid i helgen med andra ord. 

De största stegen denna veckan är att jag nu är uppe i tresiffrigt på antalet dagar jag varit gravid. Behöver jag ens nämna hur mycket jag längtar tills att det bara är tvåsiffrigt kvar i nedräkning?

söndag 4 september 2016

Cerklage och semester

Det blev aldrig någon uppdatering av bloggen efter att jag varit på specialistmödravården i Lund den 25/8. Hade tänkt det men besöket där kändes inte så bra och tryggt som jag hade hoppats och önskat. Kan inte förklara allt, men kan säga att jag inte alls fick något bra intryck av specialistmödravården i Lund. Ville bara gråta när jag gick där ifrån. Läkaren var mer än 40 minuter sen, hade inte så bra koll och fick ändå springa till den andra läkaren (Dag, som ska göra operationen) för att stämma av saker. Tack och lov för ett bra möte med narkosläkaren åtminstone, för annars hade jag nog brutit ihop inne på sjukhuset. 

Operationen blir den 15/9, så nästan två veckor längre in i graviditeten än förra gången. Och när jag frågade om sjukskrivning efter operationen, bara läkare svarar att "nä, men planen är väl att du ska jobba precis som vanligt". Hon frågade inget om hur det var förra gången eller ens om vad jag har för ett jobb. När jag påpekade vad jag jobbar med och hur mina arbetsuppgifter ser ut, svara hon bara lite hastigt att då får jag ta det med den andra läkaren när vi ses vid operationen. Så att förbereda min chef och arbetsplats så mycket som möjligt kan jag inte heller göra. Är ganska säker på att läkaren inte ens läst i min journal från förra cerklaget, för hon hade verkligen ingen koll.

När jag kom hem, tog jag mig direkt till kontoret och förlängde min semester en vecka extra och sedan la jag in om en veckas sjukskrivning i samband med operationen. Allt för att kunna förbereda min chef så gott det går, utan att avslöja allt för mycket. 

Dagen efter, på fredagen när jag hämtade busfröet på förskolan blev jag avslöjad. Så var "bara" till att berätta och förbereda dem för att vår lilla tjej snart kommer gå hos dem fler timmar och dagar i veckan. Favorit fröken blev så glad för vår skull, hon vet vad vi gått igenom och kämpat med. Hon har nämligen själv varit där, hennes dotter är resultatet av en lyckad IVF. 

Lördagen spenderade vi med att packa, lämna hundarna hos svärföräldrarna och sedan några mysiga timmar med V och hennes familj. Söndagen den 28/8 jobbade jag mitt sista arbetspass för ett tag, kanske sista innan jag går på mammaledighet nästa år. Det beror på vad läkaren kommer att göra. 

Och när denna veckan började i måndags, började vi den med en väldigt tidig morgon på flygplatsen. Och lite innan 07.00 i måndags lyfte planet som tog oss ner till Cypern. Veckan här nere har gått i en rasande takt, men vi har haft det otroligt härligt och njutit av värmen och att få vara här tillsammans. Vår lilla tjej älskar verkligen att bada, och hade lätt kunnat stanna i poolen från tidig morgon till sen kväll om vi inte hade tvingat upp henne för mat, vila och extra smörjning med solskyddsfaktor lite då och då. Frågan är hur det kommer vara nästa gång vi åker. Kommer vi att resa med två små då? En bebis och en som är minst 2-2,5 år?

Nu ska jag försöka att få lite mer sömn innan resten av familjen vaknar om ca två timmar. Har nämligen börjar vakna på nätterna för toabesök nu, och efteråt är det svårt att somna igen. Blir en liten ond cirkel det där, vaknar på matten och tidig morgon men svårt att somna om/känner mig ganska så pigg. Men kring 15-16 tiden på eftermiddagen börjar jag bli trött och det blir bra mycket tidigare kvällar än vad som är normalt för mig. 

Nu ska jag fortsätta att njuta de två hela dagarna vi har kvar här nere, innan vi åter flyger hem natten till tisdag.