Hej på er.
Har varit otroligt tyst från min sida, lusten och anknytningen till min blogg har verkligen minskat rejält det senaste året.
Tänkte bara kolla om ni sett årets program till ofrivilligt barnlösas dag? I år samarbetar Barnlängtan med Livio och kommer ha sitt evenemang i Malmö (och även sända live i deras livegrupp på Facebook). Som medlem i föreningen, ledig helg och att evenemanget är i Malmö i år, kan jag snabbt bekräfta att jag kommer att vara där. Hoppas självklart på att några av er som fortfarande är inne och kollar till min blogg ibland också har möjlighet att komma.
Har ni inte sett programmet, kommer det här:
 |
| Program 2018. |
Men en liten uppdatering om mig och vardagen skickar jag också med. Livet rullar på, lillebror har hunnit bli 1 år och hans syster 3 år. Tankar på fler syskon finns fortfarande, men vet ärligt inte om jag orkar med fler behandlingar eller för den delen dippen som kommer för mig efter förlossningen när hormonerna börjar återställa sig igen. Att vara gravid hade jag kunnat vara konstant däremot, jag mår som allra bäst rent fysiskt när jag varit gravid.
Min läkare ringde tidigare idag, och vi har lagt upp en ny plan inför det stundande tredje syskonförsöket. Mensen har fortfarande inte kommit, vilket innebär att den nu är nästan tre veckor sen.
Så nya försöket börjar med en ny omgång Provera, för att framkalla en ny blödning. Därefter blir det dubbel dos Pergotime från dag fem, och sen blir det VUL kring dag 12 för att se hur kroppen svarar på det. Först av allt ska jag dock börja med att ta ett graviditetstest till innan Proveran för att verkligen utesluta graviditet.
Passade på att cykla till apoteket i det helt fantastiska vädret efter jag lämnat busfröet på förskolan, så nu har jag allt hemma för att köra igång igen.
Har verkligen fullt upp just nu, så bloggen ligger långt ner på prioriteringslistan just nu. Men tänkte ändå uppdatera den och er, vi är för närvarande mitt uppe i vårt andra syskonförsök med hormonstimulering. Pratade med läkaren tidigare i veckan och blodprovet sist visade på att jag hade fått ägglossning, så nu kör vi på detta fram till efter sommaren. Nu är det "bara" att vänta på ett bra ägg, bra spermie, en lyckad befruktning, ett embryo som utvecklas rätt och att det fäster rätt i livmodern, klarar sig genom cerklageoperation och stannar i livmodern så länge att barnet överlever en förlossning... Inte alls för mycket begärt va?
Om ca två veckor vet vi hur detta försöktes gått.
Och om bara några timmar är det åter min födelsedag, min tredje tillsammans med vår lilla tjej - en som tidigt gravid och två som mamma med henne i min famn. Vet inte riktigt vad jag tycker om att fylla år, tyvärr brukar dagen aldrig bli så särskilt lyckad och varje födelsedag bara påminner om att åren rusar förbi. Fördelen är att mannen åker iväg tidigt imorgon, så jag räknar med att helgen kommer "rinna ut i sanden" redan nu.
Första syskonförsöket med Pergotime misslyckades. Började så smått att känna av att mensen var på ingång i måndags, i tisdags kändes det i hela kroppen, i onsdags började jag morgonen med att göra ett gravtest - som var negativt, och så i torsdags kväll kom mensen med tydliga besked.
På måndag blir det till att börja med en ny omgång Pergotime och ringa till läkaren/mottagningen för att även dubbelkolla svaret på blodprovet mm.
Denna veckan har det verkligen varit fullt ös och ganska fullbokad vecka, eller sista halvan av veckan i vart fall. Och för en gångs skull, har det främst varit positiva besked med.
Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu.
Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka.
Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).
Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans.
Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen.
Insåg nyss att det gått en hel månad sedan mitt förra blogginlägg, har verkligen inte varit ett planerat uppehåll utan är följden av en tuff och jobbig månad. Och för att jag inte riktigt vetat, haft lust eller tid att skriva något nytt inlägg.
Med tanke på förra inlägget, och vissa av kommentarer påpekanden vill jag börja med att förtydliga att det inte är jag själv som valt att sätta titeln sekundär barnlöshet på mig och min man. Utan det var faktiskt kliniken som jag bokat tid hos för att förhoppningsvis få en del svar och ett bra underlag till hur jag och mannen lägger upp våra fortsatta syskonförsök.
Och en annan sak som jag många gånger under den gångna månaden tänkt på utifrån "Karin"s kommentar. Att vi klassas som sekundärt barnlösa och att vi önskar, drömmer, hoppas, längtar, sörjer och kämpar för syskon ser jag inte alls som ett hån mot någon som är ofrivilligt barnlös. Och inte heller att vi inte skulle uppskatta den mirakel och otroligt efterlängtade dottern vi fått. Kan faktiskt ärligt säga att jag blev arg och irriterad över en del av kommentaren, för varför skulle det inte vara okej att jag och mannen vill ha syskon, att vi önskar och längtar och vad skulle det vara för "hån" mot ofrivilligt barnlösa att vi klassas som sekundärt barnlösa? Om jag och mannen skulle skilja oss och jag träffade en ny man som jag skulle vilja bilda familj med (och få ett gemensamt barn) - hade jag återigen klassats som ofrivilligt barnlös.
Och där har vi den mest brännande törnen för min del, att om man som jag ingår i en så kallad "klassisk traditionell kärnfamilj" och vi fortsätter att leva tillsammans, anses det inte helt ok att jag/vi önskar och drömmer efter fler än ett barn om vi fått hjälp via sjukvården. Men skiljer jag mig och skaffar ny partner, ja då är det helt ok. Till och med så självklart att jag då kan få "gratis" (vi vet alla att barnlösheten behandlingar via landsting/region inte alls är gratis) behandling igen via landstinget, så länge vi uppfyller kraven.
Den tydligaste och mest målande beskrivningen över barnlöshet och hela den världen, fick jag höra via en från patientföreningen för ofrivillig barnlöshet - Barnlängtan - Att vara ofrivilligt/sekundärt barnlös, kan jämföras med att vara blind. Bara för att du får en vit käpp eller ledarhund, kommer du inte vara botad. Du kommer inte kunna se bara för det. Samma sak är det med oönskad barnlöshet, jag blir inte frisk från mina diagnoser bara för att vår dotter finns i våra liv numera. Även om hon är det absolut bästa som någonsin hänt mig!
Nu är vi officiellt klassade som sekundärt barnlösa med. I över ett år har vi nu ägnat oss åt syskonförsök utan att lyckas, vi började försöka direkt efter att min mens kom tillbaka i slutet av december 2014 (en månad efter att lilltjejen föddes). Men ingenting.
Några graviditetstester har också avverkats då mensen sen inte kom igen, för att sen komma två månader i följd med en cykel på ca 35 dagar och sen försvinna igen. Det blev tre (fyra om jag räknar den i december 2014) blödningar förra året, varav den sista framkallades med Provera i slutet av november.
Hade innerligt hoppats på det där "miraklet" man hör och läser om hela jäkla tiden, men inte - precis som vanligt för min del känns det som.
Men bollen har satts i rullning igen, igår fick jag äntligen tag på och inbokat en tid hos en gynekolog som tydligen ska vara väldigt duktig och ha mycket stora kunskaper om just PCOS. Så klart är det lite väntetid och kö, men fick en tid den 9/3. Intrycket av kliniken är väldigt positivt efter att ha pratat med dem i telefon, så jag hoppas jag känner det samma när jag kommer dit med.
