Remisser och blodprov

Eftersom jag är längre gången i graviditeten än vad vi trodde, så har denna veckans lediga stunder ägnats åt att ringa en del samtal, jaga besked/svar och lämna blodprov.

I måndags ringde jag först till KK för att kolla så att de fått in min remiss från barnmorskan på min MVC. Fick svaret att det hade dem, men eftersom att läkaren Per gått i pension så utförs inte längre cerklageoperationer i Malmö. Utan en av överläkarna skulle granska min remiss under måndagen och sedan vid operation skicka den vidare till Lund och deras specialistmödravård. Men barnmorskan jag pratade med tackade för att jag ringde och skrev in den nya informationen, så att informationen i remissen är aktuell. 

Passade på att fråga om det är en läkare som heter Dag som utför operationerna i Lund, och fick svaret att det är det. Så det känns helt okey, för jag har haft honom vid minst två besök i Malmö och han jobbade tillsammans med Per när jag hade mitt cerklage förra graviditeten. Var Dag som skötte min inskrivning dagen innan operationen. 

På eftermiddagen i måndags var jag sedan på MVC och lämnade mitt blodprov inför KUB. Eftersom min bm har semester så var jag hos hennes kollega. Vi pratade en del om denna och mina tidigare graviditeter och om att jag hade ringt till specialistmödravården och om när jag har nästa tid med min egna bm. Vi bestämde att inte boka om min tid med min egna bm, utan låter inskrivningen hamna ganska sent då den nu hamnar i slutet av vecka 15.

Och idag ringde jag till specialistmödravården igen. Först till Malmö, där jag fick beskedet att överläkaren nu hade tittat på min remiss och skickat den vidare till Lund. Så fick numret till deras specialistmödravård och ringde dem. Kunde snabbt konstatera att barnmorskan som svarade precis innan jag ringde hade suttit med min remiss och bokat in en tid med läkaren. Så om en vecka ska jag dit och träffa min läkare, dagen efter KUB och dem enda lediga dagen jag har i nästa vecka. Blev en riktig lättnad att få höra och dessutom att det funkar så bra utifrån allt annat som händer den närmaste tiden. 

Tidigt ultraljud

Idag kom dagen som jag/vi haft så mycket ångest och oro inför, att göra tidigt ultraljud och få veta graviditetens status. Mötte upp mannen en kvart innan det var min tur att göra mitt ultraljud. Och de sista 10 minuterna innan, för att inte tala om de där otroligt långa minuterna/sekunderna från det att vi kom in på undersökningsrummet och jag la mig på britsen tills det att ultraljudets signaler visade livmodern på skärmen.

Tårarna rann. Vi såg direkt ett pyre som sparkade och levde rövare, och som var mycket större än vad både Bella och busfröet var när vi gjorde tidigt ultraljud. Och anledningen är helt enkelt att jag är längre gången än vad vi, läkaren i Lund och vad de digitala graviditetstesterna trodde. Vi trodde att jag idag var i vecka 9 (8+4), men enligt ultraljudet är jag i vecka 11 (10+1)! Allt såg fint och bra ut och barnmorskan var så nöjd med ultraljudet.

Vårt älskade lilla pyre. 10+1

Så när vi var färdiga inne på ultraljudet, var det bara att gå tillbaka till receptionen och boka om vår tid till KUB. Från den 9/9 till den 24/8, och när vi lämnade kliniken var det bara
ringa till min MVC och uppdatera dem och ändra dag för att lämna blodprovet inför KUB. Så på måndag blir det ett besök på MVC och min barnmorskas kollega, då min egna har semester just nu.

Med dagens besked om att jag är längre gången än vad vi trodde, måste jag även ta och ringa/fixa lite andra saker imorgon.

Stort steg

Idag tog jag vad som för mig åtminstone är ett väldigt stort steg, jag ringde till den MVC och pratade med barnmorskan jag gått hos både med Bella och med busfröet/lillasyster. Jag berättade helt enkelt att jag är gravid och hade tänkt att umgås med barnmorskan ett bra tag framöver. Vi fick bokat in hälsosamtal om en vecka, och så fick jag även adressen jag skulle gå in på och boka viabilitetsultraljud och KUB (även om det kan behöva justeras efter första besöket). 

Bokade första lediga tid, vilket innebär att det är knappt tre veckor tills vi ska göra viabilitetsultraljudet. Känns som en evighet bort, så jag hoppas på att tiden rusar iväg så att vi får komma dit. Med busfröet hade jag när jag var lika långt gången som nu, gjort tre eller fyra ultraljud. Skillnaden är dock att jag då hade flertalet blödningar och smärtor som gjorde att det blev en hel del besök på gynakuten där de ville utesluta utomkveds mm. 

Efter samtalet med MVC ringde jag även upp läkaren som gör forskningen/studien jag valde att delta i redan förra året. En studie som handlar om kejsarsnitt, De tittade på hur snittet läkte och om man sen blir gravid igen följer de upp hur snittet påverkas och ser om de kan lägga upp en plan för att inte behöva göra ett nytt kejsarsnitt. I detta inlägget skrev jag och berättade om första delen av den studien. 

För att försöka hålla nerverna och oron i schack tills ultraljudet, men det är verkligen inte lätt. Fortsätter att fokusera på symtomen jag har. Läckande bröst, extrem trötthet, yrsel när jag reser mig, otroligt doftkänslig, nyser (precis som förra gången) konstant, smått illamående om jag inte äter ofta/ökat illamående om jag bli hungrig och sen har jag inget tålamod över till mannen (om ni frågor honom i alla fall). 

Efterkontroll

Får börja med att tacka för era ärliga och varma kommentarer. Det är alltid skönt att höra att man inte är ensam om att må dåligt, eller känna på ett visst sätt efter förlossningen - även om det är något man alltid får höra om, så är det få som står upp för det.

Började i alla fall dagen med att få tag på kuratorn. Så på fredag har jag/vi fått en tid till henne, kunde fått tid redan i morgon - men då funkar det inte eftersom bilen är inlämnad för nya däck och justering av hjulinställningen. Plus att det hade varit svårt för mannen att fixa sig ledig. Och även om det är främst jag som behöver träffa kuratorn, så behöver han nog det också en hel del - om inte annat för att förstå mig bättre (kuratorn brukar få honom att förstå lite bättre, åtminstone för några dagar).

Efter att ha ringt blev det att jag och lilltjejen tog en längre tupplur, vilket gjorde att vi fick brått när vi vaknade igen. Var bara att fixa i ordning oss, mata lilltjejen, kissa hundarna väldigt snabbt (fick be min bror komma och ta dem på en lite längre runda, då jag hade superdåligt samvete för att de bara fick ut och kissa på gräset och upp igen) och sedan packa ner tjejen i vagnen och promenera snabbt till barnmorskan för min efterkontroll.

Det blev ett lågt besök på MVC, men välbehövligt. Prover, blodtryck, fysisk undersökning och koll av ärret såg allt bra ut. Vikten vill jag knappt tänka på, den är inte bra så mycket kan jag säga. Gick ner en hel del första månaden, men eftersom jag sedan mått skit har jag hanterat det med att tröstäta. Men jag har en plan, och det är min barnmorska mer än nöjd med.

Anledningen till att besöket blev långt var när vi pratade om mitt psykiska mående. Hon tyckte att det var väldigt bra att jag fått tid till kuratorn, men jag fick även kontaktuppgifter till ett speciellt team inom psykiatrin som jobbar med späd- och småbarnsföräldrar. Så jag kommer nog att kontakta dem med, har fått höra ikväll att de ska vara riktigt bra där. Bäst med det teamet just nu, är att de finns i min hemstad - så jag behöver inte ta mig till Malmö eller Lund (min kurator sitter i Lund numera), utan det är nära och bra, och jag slipper lägga timmar på att ta mig dit och hem. 

Informationsbladet från Spädbarnsverksamhet

Avslutade dock besöket med en stor och varm kram efter att ha skratta lite. Anledningen till skrattet var när barnmorskan skulle ta upp frågan om preventivmedel. Hon sa, "det är väl knappast lönt att jag frågar dig, men det är en del av efterkontrollen - hur tänker du med preventivmedel?" Jag svarade "det har du rätt i, har jag inte använt preventivmedel på 11 år så lär jag inte börja med det nu". Då avslutade barnmorskan med "det kan jag förstå, och skulle det hända något så är du så välkommen tillbaka igen".

Så här i efterhand är jag så glad över att jag faktiskt valde att gå till samma barnmorska och MVC som jag hade när jag väntade Bella. Trodde inte jag skulle klara av det, och att det skulle bli svårt och jobbigt. Men tvärtom, har haft ett fantastiskt stöd och en väldigt förstående barnmorska som tagit hand om mig riktigt bra både fysiskt och psykiskt under hela graviditeten. Är ingen tvekan, om jag någonsin lyckas bli gravid igen var jag kommer att gå på mina kontroller hos.

Vill även passa på att tipsa om en föreläsning som är på biblioteket i Staffanstorp  den 5 februari klockan 18.00. Så här har Barnlängtan - Skåne, skrivit om den: 

Mellan hopp och missfall - föreläsning av Tobias Åkerman som har skrivit boken "Drömmen om ett barn". Torsdag 5 februari kl 18.00 på Staffanstorps bibliotek. Fri entré
Tobias Åkerman berättar utifrån sin bok Drömmen om ett barn om barnlängtan, ofrivillig barnlöshet och den långa vägen till att bli förälder - utifrån en mans perspektiv. Drömmen om ett barn blev till fyra långa års längtan och väntan som gång på gång slutade i djupaste sorg.

3 dagar

Då var det tisdag, och det är idag två veckor sedan mitt cerklage togs. Det är även så att jag idag är tre dagar från BF. Behöver jag ens nämna hur jobbigt jag tycker att detta är nu? Jag tycker så klart att det är helt fantastiskt att min kropp lyckats (med en massa hjälp) hålla en graviditet full tid, men det gör också så ont i hjärtat att veta alla de här "extra veckorna" jag varit gravid (räknar från 34+0) hade räckt för att Bella skulle överlevt. 

Och ja, jag vet att man inte kan göra något åt det och det som hände, hände. Men hjärnan och hjärta är som de är, speciellt när man är i sorg. För mig känns det verkligen som att jag idag har gått över tiden med två veckor (även om jag inte nått min BF än), och det är inget som någon kan ändra på - utan så känns det för mig. 

På eftermiddagen igår var jag i alla fall hos barnmorskan för kontroll. Allt såg bra ut både för mig och busfröet, och en ny tid sattes i slutet på nästa vecka. En tid som jag verkligen hoppas på ska avbokas för att busfröet är fött. 

Så det är bara att fortsätta vänta, busfröet verkar i alla fall trivas bra där inne - är trots allt två veckor sen vi lämnade över ett "vräkningsbesked" genom borttagningen av cerklaget. Är så uttråkad att jag inte vet vad jag ska hitta på. Samtidigt som jag vill göra allt, känner jag mig trött och vill bara vila - vilket blir väldigt motsägelsefullt. Längtar tills mannen kommer hem, så att jag åtminstone har någon att prata med. 

Inget har hänt än

Igår var en riktig hemmadag (en sån dag när man går runt i mjukiskläder, helt ostylad och håret bara ihopdraget i en tofs) med massor av fixande och donande i hemmet. Och så klart en mys med man och hundarna. 

Hade väl hoppats lite på att allt fixande och donande skulle kunna tänkas sätta igång förlossningen, men icke. Visst att det känns i kroppen att det är nära nu, men vad hjälper det - nu vill jag bara få hålla busfröet i min famn, och pussas dess panna och lukta på vår lilla bebis. 

Ligger faktiskt fortfarande kvar i sängen (varit uppe och ätit lite yoghurt dock, annars hade jag mått riktigt illa och varit sjukt hungrig nu), myser med hundarna medansvar regnet smattrar på fönstret och mannen befinner sig på jobbet. Snart måste jag trots allt dock stiga upp, för om några timmar är det besök hos barnmorskan. 

Fixerad

Varit på kontroll hos barnmorskan idag då busfröet inte behagat att titta ut sedan cerklaget togs i tisdags, tiden bokade vi dock in vid förra besöket så det var inte något märkvärdigt så egentligen. Utan bara min vanliga kontroll.

Alla värden såg bra ut idag med, tydligen var jag lite lugnare än vanligt då mitt blodtryck (övertrycket) faktiskt låg lite lägre än vad de gjort de senaste gångerna. Bäst av allt var att barnmorskan idag konstaterade att busfröet nu är fixerad (vilket antagligen skedde ganska omgående efter att cerklaget försvann) .

Barnmorskan och jag skämtade lite om att hon räknar med att jag ska föda vaginalt, för det skulle se konstigt ut med en föräldragrupp där alla slutat med kejsarsnitt. Är som sagt sist ut i gruppen (de andra var beräknade ca 1-1,5 månad innan mig), så nu är det bara mig de väntar på innan det är tid för återträff.

Nedräkning till busfröets ankomst fortsätter, och idag är det 15 dagar till BF. Jag hoppas verkligen att busfröet kommer innan dess.

30 dagar

Idag är det 30 dagar kvar till BF, och det är 13 dagar kvar tills cerklaget ska tas bort. Äntligen börjar tiden gå lite snabbare, vilket jag uppskattar en hel del - för det börjar kännas drygt nu, har varit hemma och spenderat större delen av dygnet liggandes i soffan eller sängen i över sex månader nu. 

I eftermiddags var det tid för nytt besök hos barnmorskan, och mannen var med för en gångs skull (tror det är andra gången han är med hos barnmorskan vid vanlig kontroll). Började med att sammanfatta graviditeten, och sedan pratade vi en del om förlossningen och tiden efter innan vi gick över till kontrollerna. Värdena såg bra ut, inga konstigheter denna gången heller. 

Men nu börjar det märkas att BF närmar sig, för idag när barnmorskan skulle känna hur busfröet ligger så kunde hon konstatera att busfröet verkligen börjat fixera sig. Huvudet är fortfarande lite ruckbart, men det är verkligen en stor skillnad jämfört vid senaste kontrollen då huvudet var helt fritt. 

Inte något som barnmorskan tycker är så bra för min del, eftersom det innebär att nu ökar trycket ordentligt på min livmoderhals. Även om hon förstår och håller med om att det är skönt för mig, speciellt när busfröet legat med huvudet ner så pass länge nu. 

Barnmorskan frågade oss även lite om vem som hjälpt oss med allt när vi förlorade Bella förra året, för tydligen så har hon en patient som nyss förlorade sitt barn i vecka 21. Och de har inte fått någon hjälp alls på sjukhuset och inte alls fått frågan om vad de vill göra med barnet (begrava själv, obduktion och allt annat) eller rekommenderade att ta ett sista farväl. 

Hon var ganska snabb med att ursäkta sig över att hon frågade, men hon kände att hon gärna ville fråga och höra med oss då hon visste att vi fått mycket hjälp och stöd. Och jag måste säga att jag tyckte faktiskt att det var skönt att få frågan, och på så sätt möjligtvis hjälpa vår barnmorska att hjälpa det paret som nu står inför allt det vi gjorde när vi förlorade Bella förra året. 

Höstrusk

Idag har det verkligen varit riktigt höstrusk ute, och på något sätt går de dagarna mycket snabbare. Kan vara för att det inte känns lika jobbigt och drygt att spendera större delen av dagen liggandes i sängen eller soffan. Det blir till och med lite extra skönt att inte behöva stiga upp och gå utanför dörren på några extra timmar (tills det att hundarna behöver gå ut). 

Pratade med sköterskan på vår vårdcentral idag, om vaccination. Hon ska ringa mig imorgon på förmiddagen för att meddela om jag ska komma in redan imorgon (de skulle eventuellt få in en leverans av vaccinet idag nämligen) och få min vaccination, plus att hon ska kolla upp exakt vad det kommer kosta för mannen att vaccinera sig (vilket han kommer att göra oavsett pris). 

Ikväll var vi iväg på tredje och sista föräldrautbildningen, blev en givande träff även denna gången. Kommer att kännas lite tomt och tråkigt att inte ha fler träffar i gruppen nu, nästa träff blir när vi alla har blivit föräldrar. Busfröet tyckte också att det var väldigt passande att köra igång med ett ordentligt träningspass på kvällens träff, fick in några rejäla sparkar mot levern och revben - så pass att jag inte kunde sitta kvar i den ställningen, utan fick byta ställning några gånger (vilket inte någon missade, speciellt inte barnmorskan). 

För övrigt så har största delen av dagen gått åt till att längta efter morgondagen. För imorgon ska vi äntligen få se vårt busfrö igen! Imorgon är det tillväxt ultraljud som gäller. Längtar så efter att få se vårt efterlängtade barn igen. 

Fredag och ett besök hos barnmorskan

Det var det redan fredag, och imorgon är det lördag igen - vilket innebär byte av vecka. Jag går alltså in i vecka 33 (32+0) imorgon, så skönt och så ofattbart. Kollade i min app som säger att jag dessutom idag gått 80% av graviditeten. 

Dagens inbokade aktivitet, var ett besök hos barnmorskan i förmiddags. Allt såg och lät fint. Hjärtat slår på som bara den, mitt blodtryck ligger stabilt inom gränsvärdena (även om det är högre än innan jag blev gravid, men så har det varit ett bra tag nu), vikten är vad den är (tack och lov så går det väldigt långsamt uppåt nu, och inte som de första 20 veckorna) och mitt sf-mått följer sin kurva exakt. 

Busfröet ligger med huvudet neråt, vilket har varit ställningen de senaste veckorna. Undantaget har varit några gånger när busfröet lagt sig på tvären en stund, men sedan lagt sig med huvudet neråt igen. Fortfarande så har busfröet inte börjat fixera sig, vilket barnmorskan fortsätter att uppskatta när det gäller mig. 

Vi pratade en hel del när jag var där idag, om allt och lite till (inte bara sånt som rör min graviditet) kom bland annat in på vaccinationer. Ska ringa och prata med min vårdcentral på måndag om influensavaccination, både för mig och mannen. För både vi (jag och mannen) och barnmorskan tycker att det är bra om vi vaccinerar oss, särskilt eftersom det finns en risk att busfröet kommer förtidigt och då blir det ett lite bättre skydd för busfröet om jag är vaccinerad. 

Att vi överväger att mannen också ska vaccinera sig, är för att det är störst sannolikhet att det är han som skulle bli smittad och dra hem influensan till mig och busfröet. För han pendlar till jobbet med fullproppad buss och jobbar på kontor med många andra.

Det sista jag gjorde idag hos barnmorskan var att välja BVC till busfröet. Har valt att lista oss hos den BVC som ligger i samma lokaler som min barnmorska (och deras mottagning), för den tillhör nämligen den vårdcentral som både jag och mannen är listade hos. 

Cerklaget

Så var jag hemma, och har varvat ner ordentligt efter dagens händelser och utflykter. Kroppen var ganska så slut när jag kom hem ikväll, det märks att jag inte är van vid att göra så mycket samtidigt som att magen blir större (och tyngre). 

Besöket hos läkaren på specialistmödravården gick bra, över förväntan till och med om jag ska vara ärlig. Detta blev för övrigt min sista inbokade tid för mätning och kontroll. Och besöket till ära var mannen med och vi fick även sällskap av en läkarstudent. Min läkare frågade om det var okej om studenten också fick vara med och göra undersökningarna (titta, känna, klämma osv), vilket jag sa ja till. Så det blev en extra noggrann undersökning kan man ju säga. 

Som vanligt började de med att titta på cerklaget, och då tyckte mannen att han också skulle få kolla lite - så jag hade fyra par ögon (mannen, läkaren, studenten och barnmorskan) som stirrade upp i min slida på samma gång medan jag låg snällt i gynstolen. Men nu vet mannen också hur det ser ut där inne med cerklaget. Efter att ha titta, var det tid att känna så att allt satt som det skulle innan han gick över till att göra VUL. 

Mätningen visade på att livmoderhalsen är lika lång som sist, eller t o m ca 1 mm längre än senast vi var där. Eftersom allt såg bra ut blev det därför istället tid att boka in borttagning av cerklaget. Detta kommer att ske om sex veckor, och istället för att gå till specialistmödravården ska jag gå till förlossningen den gången. 

Anledningen till att det blir på förlossningen är att jag behöver smärtlindring. Läkaren var idag väldigt noggrann med att påpeka att det kommer göra ont (något de aldrig nämnt tidigare) när han drar trådarna, så det är därför som jag ska vara på förlossningen istället. Kommer få andas lustgas (ett bra sätt att testa på/öva på det innan förlossningen) innan och under borttagningen. Dock är det min egna läkare som tar bort det ändå. 

Innan vi lämnade läkaren, så passade jag på att ta upp vår fundering kring vad som sker OM (när?) jag skulle lyckas bli gravid igen. För även om det är så långt ifrån självklart som det kan bli, så är det något vi ändå funderat på och kring. Fick då veta att om/när jag blir gravid igen som kommer det att sättas cerklage. Har man fått det en gång, så ska man ha det de andra gångerna med. Skönt att ha ett svar, och att veta var vi ska vända oss om vi någonsin lyckas en gång till längre fram. 

När vi var färdiga hos läkaren var det bara att fixa lite att äta och sedan sätta oss på bussen hem. För att sedan gå på andra steget i föräldrautbildningen. Blev en bra träff även idag, även om vi inte hann med att se filmen (om amning) som barnmorskan tänkt. 

Imorgon har jag en lugn dag framför mig, och det kan nog vara bra. För som sagt jag är inte längre van vid att ha flera saker på samma dag (annorlunda var det när jag jobbade och pluggade). 

Middag

Dagen har gått relativt snabbt idag, kan ha att göra med att jag längtade till kvällen och middagen eller för att jag fixade lite med årets julkort. Och ja, det är ett tag till julkorten ens ska skickas - men vi har ju en liten bebis som är beräknad ganska så nära, och eftersom jag gör dem själv tar det lite tid. Då är det utmärkt att sysselsätta mig med det, när allt jag har just nu är en massa tid att fördriva. 

Timmen innan jag skulle iväg på middagen, började bekymret med vad jag skulle ha på mig. För hur mycket klänningar och "finare" kläder jag än har hängandes i garderoben, är det inte så mycket som passar längre. Men jag lyckades hitta kläder till slut, efter ett antal olika plagg var prövade och ratade (förkorta framtill helt enkelt). Mannen lyckades dock fjäska in sig lite med att säga att jag kunde ta vad som helst, för jag är vacker i allt (undrar om han läst någon information om hur man fjäskar för sin gravida fru?).

Till slut närmade sig klockan 18 och det bar av till restaurangen för att möta upp mina kolleger och vår brukare. Vi var inte riktigt alla, men de flesta var där. Och ska jag vara ärlig, så saknade jag bara en av de fyra som inte var där (en av de som inte var där, har jag knappt jobbat med och en är vikarie för mig. Och den tredje som inte var där, är det nog ingen som vill ha att göra med).

Blev en riktigt trevlig kväll med god mat och massor av prat, skvaller och skratt. Efter lite mer än två timmar skildes vi åt efter ett stort kramkalas. Kollegorna påminde mig även om att jag absolut (!!) inte får glömma att skicka när busfröet är ute, helst i samma sekund. De längtar efter att få veta vem som har rätt om könet och att få träffa busfröet i verkligheten. 

Magbild innan jag åkte iväg på middagen. 

Nu blir det sängen, för imorgon blir det "full rulle" (enligt mina upplevelser av de senaste månaderna). Först ett besök hos läkaren på eftermiddagen för kontroll och mättning, och sedan till barnmorskemottagningen på kvällen för föräldrautbildning. 

Vecka 31 (30+0)

För ett år sedan idag började de värsta dagarna i våra liv. Utifrån att det är den 20/9 innebär det att det idag är ett år sedan vattnet gick och att jag några timmar senare började blöda och ringde sjukvårdsupplysningen från mobilen när jag satt ensam på jobbet rädd och bara grät. 

Idag, ett år senare innebär den 20/9 att jag går in i en ny vecka. Vecka 31 (30+0) för att vara mer exakt. Och om några veckor kommer vi att få träffa vårt busfrö i verkligheten, men innan dess ska vi HELST hinna se busfröet på vårt extra ultraljud som vi har den 8/10. 

När jag var på kontroll hos barnmorskan igår (allt såg bra ut), pratade vi lite om helgen och om att det är Bellas födelsedag. Min barnmorska sa då till mig att det nog skulle vara bra om vi inte bara satt hemma hela helgen, utan lämnade lägenheten och hittade på lite saker. 

Så idag blev det en tur till tippen (mannen gjorde ett ryck på vinden igår kväll) innan vi körde till blomsteraffären (som vi redan innan bestämt) för att beställa blomma till imorgon när vi ska till kyrkogården. När båda de sakerna var gjorda, tog vi en sväng förbi mannens mormor och morfar. 

Var ett tag sedan vi var där, så vi tänkte att det var lika bra att köra inom när vi ändå var ute. Så de fick sett min växande mage och fråga hur allt är med mig och magen. De är nervösa och oroliga (som resten av släkten), men vågar inte riktigt säga något, samtidigt som det är lika tydligt att de verkligen längtar efter att få möta sitt barnbarnsbarn. Mannen visade även en film på när busfröet lever rövare i magen och sparkar som bara den, för dem.

FUB

Idag så var det då tid för oss att börja vår föräldrautbildning. Och under dagen har jag känt mig lite smått nervös och nyfiken över vad det var för andra par än oss. Ska jag vara helt ärlig, så var jag lite orolig om att vi skulle hamna i en grupp med 20 åringar som blivit gravida direkt och aldrig upplevt några som helst motgångar med att bli gravida. Eller som för den delen aldrig heller fått frågan "är det inte tid att skaffa barn nu, ni blir ju inte yngre precis". 

Istället visade det sig att vi är jämnåriga, och jag och mannen är inte heller ensamma om att ha kämpat och försökt en längre tid. I gruppen så är vi egentligen fem par, men vi var bara tre par där idag. Och eftersom vi inte var så många, blev det mer intimt och öppet med. Idag pratade vi mycket om veckorna fram till förlossningen och själva förlossningen. Men även hur graviditeten varit och om vaginal förlossning eller kejsarsnitt. 

Dagens utbildning avslutades med en liten film om förlossning, och alla i gruppen var överrens om att vi sett "värre och tydligare" förlossningsfilmer på TV. Vi fick nämligen lova att utvärdera filmen efteråt då vi alla redan sett en hel del förlossningsfilmer. Barnmorskan var lite extra stolt över att vi alla som var där läst igenom boken vi fått av henne. 

Nästa utbildningstillfälle har vi om två veckor, för vår barnmorska "lämnar" oss för att ha en veckas semester nästa vecka. Har dock en tid till henne på fredag för kontroll innan hon går på semester, hade hon inte haft semester skulle jag träffat henne på måndag. 

Resultaten

Glukosbelastningen gick bra, och jag överlevde de två dryga timmarnas väntan innan det var tid för att ta sockervärdet. Busfröet var vildare än vanligt (och har fortsatt att vara ganska så vild resten av dagen). Jobbigast under väntan var att jag rapade sockerlösning, som mot slutet gick över i magsyra rapar. Sticket i fingret visade på att värdet låg inom normalvärde (6,8), direkt därefter satte jag tänderna i äpplet som väntat på mig i väskan. 

Lämnade nytt Hb prov idag (första sedan inskrivningen, då mitt Hb var bra och likaså järndepån) och mitt Hb låg på 128 idag, så det ser ut som att barnmorskan har rätt med att jag inte kommer att äta några järntabletter under graviditeten. (Tackar broccolin och messmöret för det)

Sf måttet följer sin kurva, blodtrycket ligger på på det vanliga, hjärtljuden är bra, inget utslag på urinprovet, dock visade urinodlingen sedan förra besöket på att jag återigen har sparsam tillväxt av GBS i urinen. Men antibiotika är inte aktuellt just nu, eftersom det inte verkar göra någon nytta mot min GBS. Däremot är det ännu viktigare att antibiotika sätts in när förlossningen startar. 

När barnmorskan skulle lyssna på hjärtljuden idag, så var det en vild bebis i magen. Förvisso hittade hon hjärtat snabbt, men busfröet både sparkade och slog mot doplern. Hela magen studsade till några gånger. 

Efter att allt var färdigt tog jag mig hem för att vila ordentligt, halvlåg förvisso i fåtöljen hos barnmorskan - men ändå. För sen några timmar senare var jag på möte, var nämligen inbjuden till APT då det sker mycket förändringar just nu på våra arbetsplatser. Lovade att komma om jag och kroppen orkade, vilket min nya chef uppskattade. Bonusen var att träffa en del av kollegorna. 

Resten av dagen/kvällen har spenderats liggandes i sängen och soffan, allt för att avlasta livmoderhalsen så mycket det går. Och imorgon är det tid för ny mätning av livmoderhalsen, hoppas att morgondagen har lika bra resultat som dagens. 

Tidig morgon

Då var dagen igång för fullt. Sitter nu hos barnmorskan och busfröet är i full gång, glukosbelastning är verkligen ingen höjdare (och då är detta min andra under denna graviditeten).

Att dessutom vakna hungrig runt 06.30 och därmed illamående när man måste fasta och ska vara hos barnmorskan 07.45 gör inte morgon bättre. 

Nåja, sockerlösningen är svald sen fem minuter tillbaka. Så nu ska jag bara sitta här knappt två timmar innan jag äntligen får äta.

Ännu en kontroll

De senaste dagarna har varit lite små jobbiga, och oron har ökat en hel del. Är nämligen så att busfröet inte alls gjort sig lika påmind som vanligt. Igår kväll så fick jag inte de riktiga sparkarna som jag alltid får lagom tills det att jag ska lägga mig, och idag fick jag väldigt lite (och långsam) respons av busfröet när jag buffade på magen. 

Har dragit mig för att ringa om det, jag hörde ju hjärtljuden hur bra som helst i måndags och det har sparkats och slagits en del - det har jag ju känt. Det är "bara" att det inte varit lika mycket och lika ofta. Men idag sa mannen till mig att jag skulle ringa, hur dum jag än kände mig. För som han påpekade (han känner mig verkligen, bättre än vad jag själv gör ibland) - jag skulle aldrig någonsin kunna förlåta mig själv (eller överleva) om något går fel efter att jag tvekat och inte fått det kollat upp något som oroar mig.

Pratade med barnmorskan och blev tillsagd att åka in till KK för en kontroll. Fick ligga en stund med Ctg, och vi fick höra busfröets hjärtljud runt samma takt som det brukar vara (helt inom det normala). Fick i slutet av mätningen en tydligare spark av busfröet (men den var inte lika vild som den varit tidigare). 

Barnmorskan tyckte allt såg bra ut och vi fick åka hem ganska så snabbt igen (kom dit och blev kontrollerad direkt - ingen väntan alls). Fick rådet att fortsätta att buffa och "bråka" (utifrån vad jag kan/får i och med cerklaget) med busfröet för att se om sparkarna ökar mer då. Skulle rörelserna försvinna helt eller om jag blir mer orolig, var det bara att höra av mig/komma in igen för ny kontroll. 

Under kvällen har det kommit några sparkar/buffar från busfröet, så jag hoppas att det bara är att busfröet har varit lite lat och att buset kommer igång igen. 

Nytt besök hos barnmorskan

Då har det gått två veckor sedan senaste besöket hos barnmorskan, så idag var det tid för nytt besök. Alla värden såg bra ut, och hjärtljuden var lika underbara som vanligt att få höra. Vi (jag och barnmorskan) bestämde dock att hon skulle skicka iväg en ny urinodling, då jag börjat få lite nya känningar i slida och underlivet. Inga klassiska symtom men ungefär samma som jag hade vi förra urinodlingen, den odlingen som visade att jag hade GBS. 

Gick även igenom olika tider som är inbokade (föräldrargrupp, föreläsning på KK, nästa kontroll hos doktorn mm) och så bokade vi in nästa besök. Vid nästa besök (om två veckor) ska jag även göra ny sockerbelastning (den "ordinarie"). 

Eftersom jag varit så duktig på att vila idag, och mannens hosta äntligen börjar avta (minskat riktigt ordentligt) så har vi bestämt oss för att gå på bio nu ikväll. Skulle bjuda honom på bio när han fyllde år, men redan då hade han börjat hosta och ha sig - så vi vågade inte boka biljetter, och sedan dess har det inte blivit av. Men nu blir det av, alldeles strax ska vi köra.

Barnmorskebesök

Idag har jag varit iväg på veckans enda inbokad planering sedan tidigare, nämligen barnmorskan. Vid dagens besök pratade vi lite om fredagen och allt runt det som hände då, hon har nämligen viss tillgång till mina journaler så hon får alla de uppdateringarna till sig. 

Fick även besked på att resultatet från senaste provtagningen vid livmoderhalsen (hos specialistläkaren för en månad sen) visade på viss förhöjning av GBS, men de vill inte sätta in mig på antibiotika eftersom det provet togs i samma veva som jag påbörjade förra kuren. Så jag får väl fråga nästa vecka på specialistmödravården om det, när jag är där på kontroll. Annars såg det bra ut vid dagens besök. 

Och eftersom jag gått in i vecka 25 (24+2) nu, så tog barnmorskan första sf-måttet på mig. Vi bestämde även att jag ska göra ett tillväxt ultraljud runt vecka 34, fast det inte ingår i standard kontrollerna längre. Men sen så är det inte heller en standard graviditet. Har gått hos barnmorskan ca var tredje vecka sen inskrivningen fram tills nu, men ska börja gå varannan vecka istället. 

Känns ganska skönt med extra besöken och att det blir ett extra ultraljud. Längtar efter att få se hela vårt busfrö igen (gör ju inte det vid ett VUL längre, sist såg vi en liten bit av toppen på huvudet). Fick även tider till föräldragruppen idag. Hon flyttade dock oss till gruppen innan den hon tänkt från början, så vi ska gå i slutet av september istället för slutet på oktober (så att om busfröet bestämmer sig för att komma tidigt, bör jag ändå hinna med de tre träffarna). 

Bäst av allt vid dagens kontroll var ändå att få lyssna på hjärtat igen, extra speciellt blev det då busfröet hade hicka samtidigt och det fick jag höra. 

10 månader och hjärtljud

Idag har verkligen varit en känslomässig dag, även om den faktiskt varit lugnare än helgen. 

Började dagen med att vakna mellan mina två hundar, de låg på varsin sida om mig nära magen båda två. Varmt som bara den, men så mysigt och kärleksfullt samtidigt. Låg kvar en bra stund, sen var jag bara tvungen att stiga upp för ett besök på toa. Men där efter kröp jag ner till hundarna igen och fortsatte mysa en bra stund, det enda som saknades var mannen (och Bella så klart).

För att få tiden att gå innan mitt besök hos barnmorskan, blev det soffan, iskallt citronvatten och en fläkt på full speed. Idag har det varit varmt, riktigt varmt!

Tillslut närmade sig klockan 16, att barnmorskan dessutom var "fri" när jag dök upp runt 15.30, innebar att jag fick komma in lite tidigare. Började med att lämna ett urinprov, som såg fint ut. Alla andra värden såg också bra ut, blodtrycket har ökat lite (men fortfarande inom det normala). Och så fick jag det fina pappret som ska skickas till försäkringskassan - moderskapsintyget, något vi aldrig hann få när jag var gravid med Bella. 

När allt annat var genomgånget, fick jag lägga mig på britsen och lyssna på busfröets hjärta. Att få höra detta underbar ljud idag, hjälpte mig en hel del. Dessutom så kom jag att tänka på vad min kloka systerson (7 år) sa för ett tag sedan:

"När man dör så börjar man leva sen igen. Fast i himlen. Så hon (Bella) som dog lever i himlen nu med min farfar och lillebrors farfar."  Enligt honom så är det dessutom så att: "Solen följer oss för att dem tittar ner på oss. Så när solen följer mig och mannen är det för att Bella tittar ner på oss. "

Saken är att precis vid britsen hos barnmorskan är där ett fönster och när jag låg där och lyssnade på lillasyskonets hjärtslag sken solen över min mage. Då i den stunden kom tårarna, både av glädje och sorg.

Efter besöket hos barnmorskan var det bara att bege sig till blomsteraffären och möta upp mannen, så vi kunde köpa blommor till Bella. När vi var färdiga där, tog vi oss hem om för att hämta ljus och en sten vi köpt till idag (älskad för alltid) innan vi körde bort till kyrkogården. 

Även på kyrkogården sken solen

Resten av kvällen har vi verkligen inte gjort mycket, legat/suttit bredvid varandra, pratat, kramats, tittat på tv, gråtit lite, ätit, spelat - bara varit nära varandra helt enkelt.