Idag är det den 7 mars, vilket innebär att vårt lilla pyre är beräknad till idag. Men med knappt två timmar kvar av dagen, vågar jag ganska så säkert säga att pyret är minst lika mycket tidsoptimist som sin storasyster och pappa.
I mitt flöde på facebook blev jag dessutom påmind om att det idag är exakt tre år sedan busfröet (och blivande storasystern) blev till inne på RMC. Kan fortfarande komma ihåg känslan av att sitta i det där väntrummet och stirra på välkommen texterna på väggen i väntan på vår tur. Den blandade känslan av uppgivenhet och hopp på samma gång.
Annars händer det verkligen inte så mycket här just nu, tar dagarna efterhand som de kommer i väntan på att vårt pyre ska komma och berika vår familj. Kämpar på med renovering och inreda huset också. Men allt tar längre tid, särskilt med en gigantisk mage och en trotsig tvååring.
Visar inlägg med etikett RMC. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett RMC. Visa alla inlägg
tisdag 7 mars 2017
lördag 19 mars 2016
Veckan i korthet
Denna veckan har det verkligen varit fullt ös och ganska fullbokad vecka, eller sista halvan av veckan i vart fall. Och för en gångs skull, har det främst varit positiva besked med.
Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu.
Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka.
Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).
Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans.
Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen.
Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu.
Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka.
Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).
Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans.
Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen.
onsdag 11 november 2015
Besöket på RMC
Lilltjejen skötte sig riktigt bra under besöket. Hon somnade passande under resan dit och vaknade lagom tills vi gick in på KK. Så det var bara att ge henne mat och torr blöja innan vi anmälde oss i receptionen. Under ultraljudet mutade jag henne med lite rån, men för övrigt var hon nöjd medar sitta kvarnen sidan om mig och "vara med" i samtalet mellan mig och läkaren.
Kände mig väldigt tom men beslutsam inombords när jag lämnade RMC efter läkarbesöket. Var ju där för att få provsvar, göra undersökning och få eventuellt recept mm. Trodde aldrig att besvikelse över att kroppen inte förärats det minsta skulle kunna bli så här stark. Två graviditeter har inte fått min kropp att fatta, utan min PCOS fortsätter att hålla min kropp i ett järngrepp.
Eftersom reglerna är som de är och jag fått barn tillsammans med min man hos dem, kan de bara hjälpa mig genom att skriva ut Provera (för att framkalla blödningar var tredje månad) då vi går i syskontankar. Känns ganska irriterande att de inte får ge mig något annat för att behandla min PCOS bara för att vi har syskontankar.
Så nu blir det att göra graviditetstest var tredje månad (med negativt resultat) och sedan köra med en kur Prover. Istället för att "bara" sätta mig på Pergotime, som då är skonsammare för mig. Men som då räknas som stimulering och därmed även försök. "Vill" jag ha hjälp från dem igen, får jag helt enkelt skilja mig och skaffa en ny man. Då får jag/vi snabbt hjälp av dem... Eftersom att jag har den diagnos jag har. Vilket är skrattretande enligt mig.
Nu blir det till att bestämma klinik/land och eventuellt en gynekolog, och vilken typ av behandling vi ska satsa på. Men först ska de sista gravid/behandling/sorg kilona väck innan jag lägger massor av pengar på behandling. För oss är Danmark och insemination med stimulering är ett alternativ om vi kan få tag på en gynekolog som är beredd att skriva om och göra ultraljud på mig. Annars får det bli IVF och då blir det ju antagligen i Malmö.
Ska dock kolla upp/efterforska lite om det finns någon specialist att besöka. Det känns som att det även är värt att behöva resa för att få träffa en specialist på PCOS innan vi kör igång med syskonförsök som vi betalar för, fram tills dess kör vi dock oskyddat och hoppas/drömmer om det bästa såklart. Så har ni bra tips på läkare/specialist mm som är riktigt bra inom PCOS, oavsett var i landet de befinner sig får ni gärna lämna en kommentar (eller skicka det med mail/via kontaktformuläret) med den informationen.
Precis innan jag gick så sa läkaren till mig att jag även bör boka tid för cellprov (vilket jag helt klart ska!) då hon såg att det är 3 år sedan sist och jag har förhöjd risk för cellförändring. Ska gå och hälsa på hos mödravårdscentralen vi gått på under graviditeterna, då de har dropin på torsdagskvällar för att bland annat lämna cellprov.
Och så fick jag svar/rekommendation på mina funderingar över att eventuellt donera ägg. Har inte nämnt det här tidigare, då jag och mannen inte varit helt säkra på det och för att det fortfarande varit på funderingsstadiet. Men eftersom jag nu skulle till RMC, som är de som har hand om det här nere passade jag på att fråga.
Har hela tiden fått höra om att jag har bra kvalitet och en rejäl äggreserv, så lite inne har jag (och mannen) varit på om jag skulle donera. Och på så sätt ge någon annan chansen att precis som vi få uppleva när den drömmen om ett önskebarn blir verklighet. Men att på så sätt bli av med lite av de ägg och tömma några foliker som ändå hjälper till att förstår mina chanser för att bli gravid. Men det blev jag helt och hållit avråden från att göra, i synnerhet innan vi känner att vi fått de barn vi vill ha själv.
Anledningen är inte alls relaterad till min diagnos eller mina ägg i sig. Utan för att det är väldigt höga risker att jag kommer överstimmuleras vid behandling (i synnerhet utifrån mina värden och hur mina äggstockar ser ut), eller råka ut för andrakomplikationer med. Saker som även får mig att känna en ganska stor oro av att ens köra igång med IVF och syskonförsök, något jag inte ens riktigt funderat på innan.
Kände mig väldigt tom men beslutsam inombords när jag lämnade RMC efter läkarbesöket. Var ju där för att få provsvar, göra undersökning och få eventuellt recept mm. Trodde aldrig att besvikelse över att kroppen inte förärats det minsta skulle kunna bli så här stark. Två graviditeter har inte fått min kropp att fatta, utan min PCOS fortsätter att hålla min kropp i ett järngrepp.
Eftersom reglerna är som de är och jag fått barn tillsammans med min man hos dem, kan de bara hjälpa mig genom att skriva ut Provera (för att framkalla blödningar var tredje månad) då vi går i syskontankar. Känns ganska irriterande att de inte får ge mig något annat för att behandla min PCOS bara för att vi har syskontankar.
Så nu blir det att göra graviditetstest var tredje månad (med negativt resultat) och sedan köra med en kur Prover. Istället för att "bara" sätta mig på Pergotime, som då är skonsammare för mig. Men som då räknas som stimulering och därmed även försök. "Vill" jag ha hjälp från dem igen, får jag helt enkelt skilja mig och skaffa en ny man. Då får jag/vi snabbt hjälp av dem... Eftersom att jag har den diagnos jag har. Vilket är skrattretande enligt mig.
Nu blir det till att bestämma klinik/land och eventuellt en gynekolog, och vilken typ av behandling vi ska satsa på. Men först ska de sista gravid/behandling/sorg kilona väck innan jag lägger massor av pengar på behandling. För oss är Danmark och insemination med stimulering är ett alternativ om vi kan få tag på en gynekolog som är beredd att skriva om och göra ultraljud på mig. Annars får det bli IVF och då blir det ju antagligen i Malmö.
Ska dock kolla upp/efterforska lite om det finns någon specialist att besöka. Det känns som att det även är värt att behöva resa för att få träffa en specialist på PCOS innan vi kör igång med syskonförsök som vi betalar för, fram tills dess kör vi dock oskyddat och hoppas/drömmer om det bästa såklart. Så har ni bra tips på läkare/specialist mm som är riktigt bra inom PCOS, oavsett var i landet de befinner sig får ni gärna lämna en kommentar (eller skicka det med mail/via kontaktformuläret) med den informationen.
Precis innan jag gick så sa läkaren till mig att jag även bör boka tid för cellprov (vilket jag helt klart ska!) då hon såg att det är 3 år sedan sist och jag har förhöjd risk för cellförändring. Ska gå och hälsa på hos mödravårdscentralen vi gått på under graviditeterna, då de har dropin på torsdagskvällar för att bland annat lämna cellprov.
Och så fick jag svar/rekommendation på mina funderingar över att eventuellt donera ägg. Har inte nämnt det här tidigare, då jag och mannen inte varit helt säkra på det och för att det fortfarande varit på funderingsstadiet. Men eftersom jag nu skulle till RMC, som är de som har hand om det här nere passade jag på att fråga.
Har hela tiden fått höra om att jag har bra kvalitet och en rejäl äggreserv, så lite inne har jag (och mannen) varit på om jag skulle donera. Och på så sätt ge någon annan chansen att precis som vi få uppleva när den drömmen om ett önskebarn blir verklighet. Men att på så sätt bli av med lite av de ägg och tömma några foliker som ändå hjälper till att förstår mina chanser för att bli gravid. Men det blev jag helt och hållit avråden från att göra, i synnerhet innan vi känner att vi fått de barn vi vill ha själv.
Anledningen är inte alls relaterad till min diagnos eller mina ägg i sig. Utan för att det är väldigt höga risker att jag kommer överstimmuleras vid behandling (i synnerhet utifrån mina värden och hur mina äggstockar ser ut), eller råka ut för andrakomplikationer med. Saker som även får mig att känna en ganska stor oro av att ens köra igång med IVF och syskonförsök, något jag inte ens riktigt funderat på innan.
söndag 8 november 2015
"Dig hade jag glömt"
Nämen hej smärta - du ska veta att du inte varit det minsta saknad eller välkommen. Imorse vid fem dök du upp, och det tog mig några minuter men sen kände jag igen dig alltför väl. Det är trots allt ungefär 3 år sedan vi umgicks på detta sättet senast, dvs innan jag (vi) började behandlingarna på RMC.
Jag hade verkligen glömt bort hur vedervärdigt ont och hur dåligt jag mår när jag inte blöder. Nog för att min mensvärk blivit värre efter båda graviditeterna, men det är ändå så stor skillnad och smärtan kommer från olika håll. När jag väl har mens och därmed även mensvärk, då sitter den mer i ryggslutet än något annat och att röra på mig minskar smärtan för det mesta.
Men den här smärtan sitter i framsidan och sträcker sig från äggstock till äggstock ungefär (tänk hela livmodern med äggstockar och äggledare). Och den kommer med en huggande, paralyserande och sökande smärta. Hade jag inte kommit ihåg smärtan från förr, hade det blivit ett besök på akuten för att kontrollera att det inte var blindtarmen.
Så nu kan tisdag verkligen inte komma fort nog. Oavsett vilket hoppas jag att läkaren åtminstone skriver ut en omgång Provera eller Primolut så jag får framkallat en blödning snarast. Ni kan ju gissa hur ont jag har när jag längtar efter mens och den då medföljande extrema mensvärken.
Hoppas på att jag lyckas hålla dig i någorlunda schack tills dess med värktabletter, värme, fosterställning och det vanligaste - bita ihop och gråta inombords.
Jag hade verkligen glömt bort hur vedervärdigt ont och hur dåligt jag mår när jag inte blöder. Nog för att min mensvärk blivit värre efter båda graviditeterna, men det är ändå så stor skillnad och smärtan kommer från olika håll. När jag väl har mens och därmed även mensvärk, då sitter den mer i ryggslutet än något annat och att röra på mig minskar smärtan för det mesta.
Men den här smärtan sitter i framsidan och sträcker sig från äggstock till äggstock ungefär (tänk hela livmodern med äggstockar och äggledare). Och den kommer med en huggande, paralyserande och sökande smärta. Hade jag inte kommit ihåg smärtan från förr, hade det blivit ett besök på akuten för att kontrollera att det inte var blindtarmen.
Så nu kan tisdag verkligen inte komma fort nog. Oavsett vilket hoppas jag att läkaren åtminstone skriver ut en omgång Provera eller Primolut så jag får framkallat en blödning snarast. Ni kan ju gissa hur ont jag har när jag längtar efter mens och den då medföljande extrema mensvärken.
Hoppas på att jag lyckas hålla dig i någorlunda schack tills dess med värktabletter, värme, fosterställning och det vanligaste - bita ihop och gråta inombords.
fredag 6 november 2015
Kallelse till RMC
Förra fredagen kom så ett brev adresserat till mig från region Skåne, och jodå det var kallelsen till RMC som kom. Dagen funkade bra utifrån att jag är ledig, men hemma med lilltjejen då mannen jobbar.
Så efter att ha försökt komma på någon lösning, och kollat över alla möjligheter fick jag idag ringa och kolla med dem om det är ok att lilltjejen följer med eller om vi ska boka om min tid. Sekreteraren kollade lite och vi kom fram till att det gick bra att ha henne med.
Så på tisdag ska jag dit, och åter igen sätta mig i det där väntrummet som framkallar så otroligt många blandade känslor. Dock blir det första gången jag kommer vara där som mamma - mamma med barn. Dock känner jag mig lite illa till mods som ska ta med lilltjejen dit, och utsätta andra som är mitt uppe i sina försök för henne i väntrummet.
Dessutom blir det en av läkarna som var med under flera av våra försök och undersökningar som jag ska träffa. Känns lite nervöst inför besöket, inför vad senaste proverna visar och om vi kommer hitta någon fungerande lösning/behandling för mig.
Är för övrigt inne på dag 93 i denna cykel nu, så det är tur att jag har en tid snart.
Så efter att ha försökt komma på någon lösning, och kollat över alla möjligheter fick jag idag ringa och kolla med dem om det är ok att lilltjejen följer med eller om vi ska boka om min tid. Sekreteraren kollade lite och vi kom fram till att det gick bra att ha henne med.
Så på tisdag ska jag dit, och åter igen sätta mig i det där väntrummet som framkallar så otroligt många blandade känslor. Dock blir det första gången jag kommer vara där som mamma - mamma med barn. Dock känner jag mig lite illa till mods som ska ta med lilltjejen dit, och utsätta andra som är mitt uppe i sina försök för henne i väntrummet.
Dessutom blir det en av läkarna som var med under flera av våra försök och undersökningar som jag ska träffa. Känns lite nervöst inför besöket, inför vad senaste proverna visar och om vi kommer hitta någon fungerande lösning/behandling för mig.
Är för övrigt inne på dag 93 i denna cykel nu, så det är tur att jag har en tid snart.
onsdag 28 oktober 2015
Snart 11 månader och 2 år.
Om bara någon minut blir vår lilla tjej 11 månader, helt sanslöst att det är 11 månader sedan hon föddes och bara en månad kvar innan hennes 1 årsdag! Och sen på fredag har det redan gått 2 år sedan vi begravde Bella. Kollade precis i kalendern, och kom då direkt att tänka på den tanken som kom upp när prästen erbjöd oss den dagen till att begrava Bella.
En hint är att kolla i kalendern (ni som följt mig/känner mig kommer nog se det ganska snabbt), men jag kommer så väl ihåg när jag sa till mannen att jag hoppas på att det var ett tecken på att vi skulle lyckas i framtiden. Och det tycker jag nog.
Något annat som också har med tid att göra, är att vänta på mens och inte minst på att RMC ska höra av sig med en tid. Det har nu gått 85 dagar på denna cykelperioden. Och på tal om det, måste ringa till MVC jag gått på under mina graviditeter och kolla om jag kan göra mitt cellprov där. Fick hem en kallelse om att göra det nu i november/december, men vägrar gå till den mottagningen som det stod i kallelsen. Gör inte "min" MVC det får jag höra om de vet någon annan som gör det.
Har varit otroligt slarvig med cellprovstagning tidigare men efter att ha fått mer kunskap om mina ökade risker i och med PCOS och en del andra saker, vill/tänker jag inte slarva med det.
En hint är att kolla i kalendern (ni som följt mig/känner mig kommer nog se det ganska snabbt), men jag kommer så väl ihåg när jag sa till mannen att jag hoppas på att det var ett tecken på att vi skulle lyckas i framtiden. Och det tycker jag nog.
Något annat som också har med tid att göra, är att vänta på mens och inte minst på att RMC ska höra av sig med en tid. Det har nu gått 85 dagar på denna cykelperioden. Och på tal om det, måste ringa till MVC jag gått på under mina graviditeter och kolla om jag kan göra mitt cellprov där. Fick hem en kallelse om att göra det nu i november/december, men vägrar gå till den mottagningen som det stod i kallelsen. Gör inte "min" MVC det får jag höra om de vet någon annan som gör det.
Har varit otroligt slarvig med cellprovstagning tidigare men efter att ha fått mer kunskap om mina ökade risker i och med PCOS och en del andra saker, vill/tänker jag inte slarva med det.
lördag 10 oktober 2015
Helg
Efter en vecka utan ett enda arbetspass (är schemalagd så, på gott och ont), är jag nu tillbaka på jobbet igen. Denna omgången för tre nätter, hela helgen med andra ord. Och första jobbehelgen på 1,5 år.
Men de "lediga" dagarna har sprungit iväg, haft saker inbokade de flesta av dagarna. Har även börjat planera lite inför lilltjejens 1 årsdag. Kan tyckas tidigt, men det är knappt två månader tills hon fyller år och med stor familj/släkt krävs det en hel del förberedelser och planering. Har lyckats med att bestämma dag, kalaset blir på hennes födelsedag 29/11. Även hunnit med att boka lokal för kalaset, för vi får inte plats hemma hos oss om vi ska ha hela familjen på en gång.
Annat jag fått gjort under veckan är uppföljningsbesök hos kuratorn, träff med föräldragruppen från BVC, lämnat blodprover, shoppa en del (kläder till mig och lilltjejen, presenter mm), varit och hälsat på några släktingar och så har jag faktiskt varit ute med min syster (bara hon och jag) på puben.
Förra helgen lämnade jag mannen och lilltjejen ensamma hemma och gick ut med min syster på puben. Första gången jag varit ute sedan sommaren 2013 (och sist var jag gravid med Bella). Så konstigt det kändes att sminka, fixa håret och klä upp sig, men det var riktigt trevligt att vara ut med min syster på tu man hand utan barn och män.
Uppföljningen hos kuratorn var ganska så givande. Kom fram till en hel del och vi var båda väldigt överens om att jag har en lång resa och kamp framför mig, men att jag är på rätt håll. Måste "bara" börja lyssna ännu mer på mig själv och prioritera mig själv mer.
Började dagen med att vänta ut klockan. Var fastande från midnatt och var tvungen att vara fastande samt vaken i tre timmar innan jag fick lämna alla prover inför besöket på RMC. Åtta trevliga rör blev det idag. Var så skönt att komma hem sen och äta "frukost". Så nu ska jag bara posta medföljande informationspapper från brevet, därefter är det bara att vänta på kallelse.
Men de "lediga" dagarna har sprungit iväg, haft saker inbokade de flesta av dagarna. Har även börjat planera lite inför lilltjejens 1 årsdag. Kan tyckas tidigt, men det är knappt två månader tills hon fyller år och med stor familj/släkt krävs det en hel del förberedelser och planering. Har lyckats med att bestämma dag, kalaset blir på hennes födelsedag 29/11. Även hunnit med att boka lokal för kalaset, för vi får inte plats hemma hos oss om vi ska ha hela familjen på en gång.
Annat jag fått gjort under veckan är uppföljningsbesök hos kuratorn, träff med föräldragruppen från BVC, lämnat blodprover, shoppa en del (kläder till mig och lilltjejen, presenter mm), varit och hälsat på några släktingar och så har jag faktiskt varit ute med min syster (bara hon och jag) på puben.
Förra helgen lämnade jag mannen och lilltjejen ensamma hemma och gick ut med min syster på puben. Första gången jag varit ute sedan sommaren 2013 (och sist var jag gravid med Bella). Så konstigt det kändes att sminka, fixa håret och klä upp sig, men det var riktigt trevligt att vara ut med min syster på tu man hand utan barn och män.
Uppföljningen hos kuratorn var ganska så givande. Kom fram till en hel del och vi var båda väldigt överens om att jag har en lång resa och kamp framför mig, men att jag är på rätt håll. Måste "bara" börja lyssna ännu mer på mig själv och prioritera mig själv mer.
Började dagen med att vänta ut klockan. Var fastande från midnatt och var tvungen att vara fastande samt vaken i tre timmar innan jag fick lämna alla prover inför besöket på RMC. Åtta trevliga rör blev det idag. Var så skönt att komma hem sen och äta "frukost". Så nu ska jag bara posta medföljande informationspapper från brevet, därefter är det bara att vänta på kallelse.
torsdag 1 oktober 2015
Uppföljning hos endokrin
Den 17 september var jag tillbaka på Endokrin, som så många gånger förr - några månader senare än vad som blev sagt vid besök där förra hösten. Men oavsett vilket så kom det åtminstone en kallelse inom ett år, utan att jag behövde jaga dem i flera månader.
Var lite nervös över hur vissa av provsvaren skulle se ut. I synnerhet långtidssockert, då jag var och lämnade alla proverna morgonen efter att vi landat hemma i Sverige igen efter en vecka på Madeira med massor av gott att äta och dricka. Men det låg riktigt bra, och de andra proverna var varken de sämsta eller de bästa provresultaten jag fått. Alla låg som vanligt på/inom typiska PCOS värden.
Det jag var mest nervös över, var den nya läkaren - då jag återigen skulle få en ny läkare på endokrin. Men det var en bra läkare, trevlig och empatisk, kände mig både hörd och sedd. Förutom att gå igenom alla resultaten, och att jämföra med tidigare, att klämma, känna, testa mm frågade läkaren även om hur vi tänker på framtiden med eventuella syskonförsök och om jag fått någon vettig menscykel sedan graviditeten.
Eftersom jag inte har någon fungerande cykel nu heller, och vi verkligen vill/önskar/drömmer om syskon och då jag inte vill äta P-piller (av många olika anledningar) så skulle läkaren skicka en remiss åt mig till de som till skillnad från denne (läkaren egna ord) är experter på området. Så ny remiss skulle skickas till RMC. Och i tisdags låg papperna från dem i brevlådan, trodde ärligt talat inte att det skulle gå så snabbt eller att det ens skulle bli av (tidigare erfarenheter har ju inte varit de bästa). Så nu ska jag fylla i papperna och skicka in dem igen till RMC samt ta en drös nya blodprover, sen är det bara att vänta på att få en tid till dem.
Känslan av få brev från RMC nu kändes väldigt konstig, och det känns fortfarande väldigt konstigt när jag tänker på att jag återigen ska dit. Även om det är av helt andra anledningar. Att återigen sätta foten i deras korridor och att sitta i det väntrum som jag har så många känslor och upplevelser knutna till känns lite surrealistiskt.
Men det känns också otroligt viktigt och tryggt att denna läkaren bryr sig och tar avsaknaden av mens på största allvar, speciellt då jag under senaste åren på RMC insett vikten av en någorlunda regelbunden menscykel. Avslutade besöket hos läkaren på endkrin med ett beslut om att jag återigen ska äta Metformin för min PCOS och att jag ska kallas igen om ca 8 månader.
Var lite nervös över hur vissa av provsvaren skulle se ut. I synnerhet långtidssockert, då jag var och lämnade alla proverna morgonen efter att vi landat hemma i Sverige igen efter en vecka på Madeira med massor av gott att äta och dricka. Men det låg riktigt bra, och de andra proverna var varken de sämsta eller de bästa provresultaten jag fått. Alla låg som vanligt på/inom typiska PCOS värden.
Det jag var mest nervös över, var den nya läkaren - då jag återigen skulle få en ny läkare på endokrin. Men det var en bra läkare, trevlig och empatisk, kände mig både hörd och sedd. Förutom att gå igenom alla resultaten, och att jämföra med tidigare, att klämma, känna, testa mm frågade läkaren även om hur vi tänker på framtiden med eventuella syskonförsök och om jag fått någon vettig menscykel sedan graviditeten.
Eftersom jag inte har någon fungerande cykel nu heller, och vi verkligen vill/önskar/drömmer om syskon och då jag inte vill äta P-piller (av många olika anledningar) så skulle läkaren skicka en remiss åt mig till de som till skillnad från denne (läkaren egna ord) är experter på området. Så ny remiss skulle skickas till RMC. Och i tisdags låg papperna från dem i brevlådan, trodde ärligt talat inte att det skulle gå så snabbt eller att det ens skulle bli av (tidigare erfarenheter har ju inte varit de bästa). Så nu ska jag fylla i papperna och skicka in dem igen till RMC samt ta en drös nya blodprover, sen är det bara att vänta på att få en tid till dem.
Känslan av få brev från RMC nu kändes väldigt konstig, och det känns fortfarande väldigt konstigt när jag tänker på att jag återigen ska dit. Även om det är av helt andra anledningar. Att återigen sätta foten i deras korridor och att sitta i det väntrum som jag har så många känslor och upplevelser knutna till känns lite surrealistiskt.
Men det känns också otroligt viktigt och tryggt att denna läkaren bryr sig och tar avsaknaden av mens på största allvar, speciellt då jag under senaste åren på RMC insett vikten av en någorlunda regelbunden menscykel. Avslutade besöket hos läkaren på endkrin med ett beslut om att jag återigen ska äta Metformin för min PCOS och att jag ska kallas igen om ca 8 månader.
torsdag 28 maj 2015
6 månader sedan BF
Idag är det 6 månader sedan BF, men utan att busfröet hade kommit trots att de trott hon skulle komma tidigare. Helt ofattbart hur mycket som hänt och hur tiden bara har sprungit iväg. Tyvärr har det varit många tunga och jobbiga dagar,
Igår bokade vi semesterresa, en vecka på Kreta blir det efter midsommar. Vi velade mellan lite olika resmål, men lotten föll tillslut på Kreta för det var dit vi reste när remissen äntligen kommit fram till RMC och vi hoppades på och drömde om att det skulle bli vår sista sommar och resa utan att jag var gravid eller med bebis. Så blev det inte riktigt.
Kan erkänna att jag aldrig haft sån resfeber som jag har nu. Känns helt overkligt att vi ska ut och resa med en bebis, en bebis som ÄR vår. Imorgon på vår lilla tjejs 6 månadersdag ska hon och jag gå till polisen och fixa med hennes pass.
Denna resan känns verkligen välbehövlig och att få komma iväg bara vi tre är något vi behöver, inte minst jag och mannen och vårt äktenskap.
Händer en hel del just nu här hemma. Var hos veterinären i tisdags med vår äldsta hund, en juvertumör som växt explosionsartat sista två veckorna så på onsdag ska hon opereras. Och igår hade vi en mäklare på besök för att värdera lägenheten (så dagarna innan har det gått åt en hel del tid till att göra så att lägenheten visar sig från sin bästa sida). Vi har väl så gott som bestämt oss för att sälja och flytta till hyresrätt medan vi letar efter vårt drömhus.
Nästa vecka är mannen iväg torsdag-fredag i Stockholm på förhandlingar med jobbet, så då blir jag ensam med lilltjejen och nyopererade hunden. Den andra hunden får flytta till mannens mormor och morfar några dagar i samband med operationen.
Igår bokade vi semesterresa, en vecka på Kreta blir det efter midsommar. Vi velade mellan lite olika resmål, men lotten föll tillslut på Kreta för det var dit vi reste när remissen äntligen kommit fram till RMC och vi hoppades på och drömde om att det skulle bli vår sista sommar och resa utan att jag var gravid eller med bebis. Så blev det inte riktigt.
Kan erkänna att jag aldrig haft sån resfeber som jag har nu. Känns helt overkligt att vi ska ut och resa med en bebis, en bebis som ÄR vår. Imorgon på vår lilla tjejs 6 månadersdag ska hon och jag gå till polisen och fixa med hennes pass.
Denna resan känns verkligen välbehövlig och att få komma iväg bara vi tre är något vi behöver, inte minst jag och mannen och vårt äktenskap.
Händer en hel del just nu här hemma. Var hos veterinären i tisdags med vår äldsta hund, en juvertumör som växt explosionsartat sista två veckorna så på onsdag ska hon opereras. Och igår hade vi en mäklare på besök för att värdera lägenheten (så dagarna innan har det gått åt en hel del tid till att göra så att lägenheten visar sig från sin bästa sida). Vi har väl så gott som bestämt oss för att sälja och flytta till hyresrätt medan vi letar efter vårt drömhus.
Nästa vecka är mannen iväg torsdag-fredag i Stockholm på förhandlingar med jobbet, så då blir jag ensam med lilltjejen och nyopererade hunden. Den andra hunden får flytta till mannens mormor och morfar några dagar i samband med operationen.
lördag 7 mars 2015
1 år
Idag är det 1 år sedan vi hade det där besöket på RMC som resulterade i den lilla tjejen som nu ligger och sover gott i sin säng. Inlägget från den dagen hittar ni här (om ni är sugna på att läsa mer om den dagen), ganska så kul för mig (och mannen) att kunna gå tillbaka och läsa om den dagen så här på 1 årsdagen.
Annars har dagen inte blivit det minst av vad vi tänkt oss. Vår lilla tjej började nämligen dagen med att kaskadkräkas över hela mig och sängen efter att hon ätit lite innan 9. Så mannen fick springa ner och kolla om det var någon ledig tid i tvättstugan, vi hade "tur" och eftermiddag/kvällspasset var ledigt.
Sen skulle egentligen svärföräldrarna kommit idag, men svärfar kände sig inte helt bra i lederna så det blev framskjutet till att eventuellt bli imorgon.
Och lilltjejen har äntligen visat sin pappa hur en riktig vardag kan se ut för mig (var jag som tog tvätten denna gången då mannen tog den förra veckan, plus att han hade lite att fixa i lägenheten) - med en missnöjd tjej, som bara är lugn om man går runt och bär på henne hela tiden. Och inte blev hennes humör bättre av att hon knappast sovit något under dagen.
Bilden är som sagt från väntrummet på RMC. En bild som rymmer så många känslor och tankar. Jag minns så väl att varje gång jag satt där och väntade, så tittade jag på de orden och hoppades så att det skulle bli näst sista gången jag satt där (sista gången skulle bli ultraljudet som bekräfta graviditeten). Och vid besöket för 1 år sedan, slog äntligen den önskan in! För nu ligger som sagt vårt lilla önskebarn bara någon meter i från mig och sussar så sött.
Annars har dagen inte blivit det minst av vad vi tänkt oss. Vår lilla tjej började nämligen dagen med att kaskadkräkas över hela mig och sängen efter att hon ätit lite innan 9. Så mannen fick springa ner och kolla om det var någon ledig tid i tvättstugan, vi hade "tur" och eftermiddag/kvällspasset var ledigt.
Sen skulle egentligen svärföräldrarna kommit idag, men svärfar kände sig inte helt bra i lederna så det blev framskjutet till att eventuellt bli imorgon.
Och lilltjejen har äntligen visat sin pappa hur en riktig vardag kan se ut för mig (var jag som tog tvätten denna gången då mannen tog den förra veckan, plus att han hade lite att fixa i lägenheten) - med en missnöjd tjej, som bara är lugn om man går runt och bär på henne hela tiden. Och inte blev hennes humör bättre av att hon knappast sovit något under dagen.
 |
| I väntrummet på RMC. |
Bilden är som sagt från väntrummet på RMC. En bild som rymmer så många känslor och tankar. Jag minns så väl att varje gång jag satt där och väntade, så tittade jag på de orden och hoppades så att det skulle bli näst sista gången jag satt där (sista gången skulle bli ultraljudet som bekräfta graviditeten). Och vid besöket för 1 år sedan, slog äntligen den önskan in! För nu ligger som sagt vårt lilla önskebarn bara någon meter i från mig och sussar så sött.
onsdag 31 december 2014
Farväl 2014!
Det här med att fira nyår har jag de senaste 10 åren inte riktigt förstått eller för den delen sett fram emot. Det har liksom bara inneburit att vi avverkat ännu ett år utan att ha lyckats med att bli föräldrar. Förra året var lite av ett undantag, då ville vi bara komma ifrån mitt och mannens absolut värsta år tillsammans - 2013, året vi för första gången plussade, året vi blev föräldrar och året vi förlorade vår dotter.
2014 startade jag med en sjukskrivning och blödande efter vårt andra hormonstimulering + insemineringsförsök gick åt skogen dagarna innan nyårsafton. Jag bröt ihop totalt, och kände att detta skulle bli ett minst lika jobbigt år som året innan. Vi fick dessutom avvakta till februari innan vi fick göra ett nytt försök, vilket mannen tyckte var bra - för han ansåg att jag och min kropp behövde vila och återhämta oss.
I februari gjorde vi vårt tredje och vad som skulle varit vårt sista försök med hormonstimulering + insemination. Det funkade inte heller, men RMC erbjöd oss att få göra ett fjärde försök direkt medan vi ändå väntade på att få köra igång med IVF. Det gjorde vi i mars, och det försöket är också det försök som resulterade i vårt lilla busfrö - och Bellas lillasyster.
Halva april och maj var jag sjukskriven på grund av depression, och jag mådde verkligen skit både av depressionen men också av oro för allt runt/kring graviditeten. Blödningar, operation, cerklage, komma förbi vecka 18, inga rörelser, och en massa annat. Efter insättningen av cerklaget som skedde i slutet av maj, var jag sjukskriven pga det ända fram tills det togs ut den 11 november.
Har nog aldrig känt mig så ensam, isolerad och osocial som jag gjort detta året. Det har varit riktigt jobbigt, men jag ska vara ärlig och säga att det till och från faktiskt har varit väldigt skönt att vara så ensam. Jag har kunnat vara bitter, arg, gråtit, sörja, hata och vara fly förbannad över allt utan att någon har kunnat döma mig, se ner på mig eller säga till mig att jag ska skärpa till mig.
Hade det inte varit för att vi faktiskt lyckades, vet jag inte om jag hade firat detta nyåret. Så mörkt var det alltså när året startade, tror nog bara att det är min kurator och min läkare på vårdcentralen som faktiskt vet hur dåligt jag verkligen har mått under 2014. Så ja, tack och lov för att jag får lämna detta året bakom mig. Och detta med min andra dotter i min famn, medan den första firar sitt andra nyår i himmelen.
Nyår firar vi hemma, jag mannen, lillasyster och hundarna. I eftermiddags tog vi en promenad till kyrkogården och tände ett ljus för Bella, och kvällen spenderar vi i soffan med enkel och god mat, efterrätt, godis, nötter och tv.
2014 startade jag med en sjukskrivning och blödande efter vårt andra hormonstimulering + insemineringsförsök gick åt skogen dagarna innan nyårsafton. Jag bröt ihop totalt, och kände att detta skulle bli ett minst lika jobbigt år som året innan. Vi fick dessutom avvakta till februari innan vi fick göra ett nytt försök, vilket mannen tyckte var bra - för han ansåg att jag och min kropp behövde vila och återhämta oss.
I februari gjorde vi vårt tredje och vad som skulle varit vårt sista försök med hormonstimulering + insemination. Det funkade inte heller, men RMC erbjöd oss att få göra ett fjärde försök direkt medan vi ändå väntade på att få köra igång med IVF. Det gjorde vi i mars, och det försöket är också det försök som resulterade i vårt lilla busfrö - och Bellas lillasyster.
Halva april och maj var jag sjukskriven på grund av depression, och jag mådde verkligen skit både av depressionen men också av oro för allt runt/kring graviditeten. Blödningar, operation, cerklage, komma förbi vecka 18, inga rörelser, och en massa annat. Efter insättningen av cerklaget som skedde i slutet av maj, var jag sjukskriven pga det ända fram tills det togs ut den 11 november.
Har nog aldrig känt mig så ensam, isolerad och osocial som jag gjort detta året. Det har varit riktigt jobbigt, men jag ska vara ärlig och säga att det till och från faktiskt har varit väldigt skönt att vara så ensam. Jag har kunnat vara bitter, arg, gråtit, sörja, hata och vara fly förbannad över allt utan att någon har kunnat döma mig, se ner på mig eller säga till mig att jag ska skärpa till mig.
Hade det inte varit för att vi faktiskt lyckades, vet jag inte om jag hade firat detta nyåret. Så mörkt var det alltså när året startade, tror nog bara att det är min kurator och min läkare på vårdcentralen som faktiskt vet hur dåligt jag verkligen har mått under 2014. Så ja, tack och lov för att jag får lämna detta året bakom mig. Och detta med min andra dotter i min famn, medan den första firar sitt andra nyår i himmelen.
Nyår firar vi hemma, jag mannen, lillasyster och hundarna. I eftermiddags tog vi en promenad till kyrkogården och tände ett ljus för Bella, och kvällen spenderar vi i soffan med enkel och god mat, efterrätt, godis, nötter och tv.
GOTT NYTT ÅR!
Tack för allt stöd ni gett mig.
Kram
måndag 29 december 2014
1 månad
Idag är vår tjej 1 månad gammal. I en månad har hon förgyllt vårt liv, men även sett till att ge oss en hel del sömnbrist, tårar och för min del även ömma bröstvårtor. Allt det där negativa som kommer lite då och då, vägs dock upp av all kärlek från och till henne.
Vi körde till BVC idag för att göra en extra vägning själv, då vi inte har tid förrän den 7/1. Visade sig att vår lilla tjej äntligen gått upp en del och gått förbi sin födelsevikt (3835 g), för idag vägde hon 3950 g. Träffade på min barnmorska från MVC idag, så vi pratade en stund med henne också innan vi lämnade lokalen.
Varit och handlat inläggen som jag blev tipsad om av Pia, kom på att det måste vara sådana som min frisör tipsade om sist jag var där. Även min barnmorska rekommenderade dem, så förhoppningsvis är vintern räddad nu. När vi var ute och körde blev det även en tur inom en babybutik, och det blev några klipp där.
Så här på vår lilla tjejs månadsdag, bjuder jag även på en bild av den body som ligger mig absolut varmast om hjärtat - och det är inte för att det är jag själv som fixat till den (med hjälp av en body, stenciler och textilpennor), utan det är för att det är vår verklighet och utan den ekvationen hade vi inte haft vår lilla sötnos nu.
Vi körde till BVC idag för att göra en extra vägning själv, då vi inte har tid förrän den 7/1. Visade sig att vår lilla tjej äntligen gått upp en del och gått förbi sin födelsevikt (3835 g), för idag vägde hon 3950 g. Träffade på min barnmorska från MVC idag, så vi pratade en stund med henne också innan vi lämnade lokalen.
Varit och handlat inläggen som jag blev tipsad om av Pia, kom på att det måste vara sådana som min frisör tipsade om sist jag var där. Även min barnmorska rekommenderade dem, så förhoppningsvis är vintern räddad nu. När vi var ute och körde blev det även en tur inom en babybutik, och det blev några klipp där.
Så här på vår lilla tjejs månadsdag, bjuder jag även på en bild av den body som ligger mig absolut varmast om hjärtat - och det är inte för att det är jag själv som fixat till den (med hjälp av en body, stenciler och textilpennor), utan det är för att det är vår verklighet och utan den ekvationen hade vi inte haft vår lilla sötnos nu.
.JPG) |
| Älsklingsbodyn. |
tisdag 2 december 2014
Uppdatering efter busfröets födsel
Vill börja med att tacka för alla gratulationer! Både här i bloggen, men även de som kommit via min mail, Facebook och som sms. Det värmer något så kopiöst, däremot har jag inte orkat läst igenom allt än, men idag har jag äntligen fått lite mer energi och rutin på saker så jag kommer nog så smått börja gå igenom allt nu (utifrån vad busfröet tillåter mellan mat, blöjbyte och gos).
Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången!
Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll).
Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.
Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här!
Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången!
Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll).
Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.
Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här!
tisdag 22 april 2014
22 april
Har antagligen dragit ut på dagens blogginlägg längre än vad många önskat. Så jag börjar med att säga så här: Dagens ultraljud såg bra ut. En levande graviditet, som läkaren sa.
Men fy så jobbigt det var innan VUL idag. Vaknade tidigt, kunde inte somna om heller utan jag fick spendera några extra timmar som ett totalt nervvrak i stället. På vägen från stationen till sjukhuset höll jag hårt i mannens hand samtidigt som jag mådde så illa att jag bara ville kräkas (av nervositet).
Slapp att vänta, för läkaren var i tid. Och istället för att prata en massa så började vi med att göra VUL direkt. Precis som jag ville. Med mannens hand i min tittade vi mot skärmen. Och väntade på domen. Skulle det bli en riktigt bra dag, eller en av de värsta?
 |
| Lilla syskonet |
Men som sagt, det blev en av de bästa dagarna och den bästa födelsedagspresenten i år är helt klart bilden som jag fick av läkaren. Allt såg bra ut. Ska jag vara ärlig, så är det skönt att höra dem säga det - men svårt att våga tro på det till fullo, särskilt när de blodblandade flytningarna inte vill upphöra heller.
Efter besöket på RMC, fick vi sätta oss i nästa väntrum. För sen var det tid för ett nytt besök hos kuratorn. När vi var klara där begav sig mannen tillbaks till jobbet, och jag promenerade bort till mitt absoluta favorit café för att "fira" mig och det lilla syskonet i magen innan jag åkte hem igen.
måndag 24 mars 2014
Testdag
Kalendern visar att det är måndagen den 24/3, men den visar även att det idag är vår testdag. Så när jag vaknade riktigt kissnödig lite innan 06.00 var det bara att stiga upp, gå på toa och ta ett graviditetstest. Resultatet? Det blev positivt!
Efter 5 månader av försök och väntan har vi äntligen fått uppleva vårt andra plus (någonsin). Jag vågar knappt tro det, men jag är GRAVID igen.
(Och, snälla ni som känner mig och mannen: Vänligen respektera att vi inte vill att detta ska bli "offentligt" än.)
Hade mina misstankar i helgen, då inga spottings eller någon blödning kom - men vågade inte tro på det för det. Lika så har jag varit helt slut när jag kommit hem från jobbet på kvällarna, slocknat direkt nästan (vilket jag aldrig gör annars).
Så idag fick jag äntligen ringa till RMC och säga de efterlängtade (sen vi började gå där hösten 2012) orden: att testet är positivt. Och få boka tid för ultraljud, i stället som alla de tidigare försöken - fråga om när vi kan få starta med nästa behandling.
Nu är det många steg och hinder kvar, så klumpen i magen vid varje toabesök eller spänning/tryck i magen finns kvar. Att våga tro på att det är sant och att vi nu väntar ett syskon till Bella är svårt, ännu mer att glädjas helt. För det är tidigt, vi är "bara" i vecka 5 (4+2) idag. Närmsta mål är ultraljudet som blir den 22/4 (dagen innan min 30 årsdag) ska visa att allt är som det ska.
Något annat riktigt trevligt idag, var att jag var iväg och fikade med S. En tjej som jag kommit i kontakt med via "RMC tjejerna". Ämnena kanske inte var de roligaste, blev mycket prat om missfall, sorg, våra änglabarn, barnlöshet, syskonbarn, barn över lag och en massa annat. Tiden gick fort, och det var en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Tack för idag S (hoppas du också hade en givande eftermiddag).
Efter 5 månader av försök och väntan har vi äntligen fått uppleva vårt andra plus (någonsin). Jag vågar knappt tro det, men jag är GRAVID igen.
(Och, snälla ni som känner mig och mannen: Vänligen respektera att vi inte vill att detta ska bli "offentligt" än.)
Hade mina misstankar i helgen, då inga spottings eller någon blödning kom - men vågade inte tro på det för det. Lika så har jag varit helt slut när jag kommit hem från jobbet på kvällarna, slocknat direkt nästan (vilket jag aldrig gör annars).
Så idag fick jag äntligen ringa till RMC och säga de efterlängtade (sen vi började gå där hösten 2012) orden: att testet är positivt. Och få boka tid för ultraljud, i stället som alla de tidigare försöken - fråga om när vi kan få starta med nästa behandling.
Nu är det många steg och hinder kvar, så klumpen i magen vid varje toabesök eller spänning/tryck i magen finns kvar. Att våga tro på att det är sant och att vi nu väntar ett syskon till Bella är svårt, ännu mer att glädjas helt. För det är tidigt, vi är "bara" i vecka 5 (4+2) idag. Närmsta mål är ultraljudet som blir den 22/4 (dagen innan min 30 årsdag) ska visa att allt är som det ska.
Något annat riktigt trevligt idag, var att jag var iväg och fikade med S. En tjej som jag kommit i kontakt med via "RMC tjejerna". Ämnena kanske inte var de roligaste, blev mycket prat om missfall, sorg, våra änglabarn, barnlöshet, syskonbarn, barn över lag och en massa annat. Tiden gick fort, och det var en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Tack för idag S (hoppas du också hade en givande eftermiddag).
måndag 17 mars 2014
10 år
I dagarna är det 10 år sen jag var hos barnmorskan och tog ut min spiral - och efter diskussioner med mannen min (som på den tiden "bara" var pojkvännen min) så sattes det inte inne någon ny spiral. Utan vi visste att vi ville bilda familj, och vi ville vara en ganska så ung familj. Det är till och med så många år sedan, så jag inte ens kommer ihåg vilken dag det var längre. Men jag vet att det var efter den 17/3 av den anledningen att det gjordes efter att en massa personer i omgivningen hade fyllt år.
Så det är med en ganska tung, sorgsen, bitter, ilsken, och ledsen känsla jag nu inser att vi står kvar på samma (eller, nästan - för vi har vår lilla ängladotter) ställe som för 10 år (!!!) sedan. Det är nu jag också inser hur mycket bittrare och trött jag blivit på alla andras bebislycka. Som när man får veta att personer som inte ens varit ett par mer än 2 månader innan de helt plötsligt ska bli föräldrar 8-9 månader senare - dessa par fullkomligt hatar jag!
Om en vecka är det TD, och jag vet verkligen inte hur jag känner längre. I ren självbevarelsedrift har hjärnan och hjärtat bestämt sig för att räkna med blödning till helgen, minus på testet på TD och ett samtal till RMC för att boka in möte med läkare för att lägga upp vår IVF plan.
Lågan av drömmen och önskan om att det har gått vägen kommer lite då och då - men hjärnan ser till att släcka den så fort det bara går. Allt för att försöka mildra ett eventuellt misslyckat försök.
Så det är med en ganska tung, sorgsen, bitter, ilsken, och ledsen känsla jag nu inser att vi står kvar på samma (eller, nästan - för vi har vår lilla ängladotter) ställe som för 10 år (!!!) sedan. Det är nu jag också inser hur mycket bittrare och trött jag blivit på alla andras bebislycka. Som när man får veta att personer som inte ens varit ett par mer än 2 månader innan de helt plötsligt ska bli föräldrar 8-9 månader senare - dessa par fullkomligt hatar jag!
Om en vecka är det TD, och jag vet verkligen inte hur jag känner längre. I ren självbevarelsedrift har hjärnan och hjärtat bestämt sig för att räkna med blödning till helgen, minus på testet på TD och ett samtal till RMC för att boka in möte med läkare för att lägga upp vår IVF plan.
Lågan av drömmen och önskan om att det har gått vägen kommer lite då och då - men hjärnan ser till att släcka den så fort det bara går. Allt för att försöka mildra ett eventuellt misslyckat försök.
fredag 7 mars 2014
Insemination nr 4
Då var det gjort. Fjärde inseminationsförsöket är gjort, och allt vi kan göra nu är att vänta. Även om dagen varit ganska fullbokad, har den faktiskt känts lugn med.
Började dagen lugnt (mannen fick lite sovmorgon på köpet) körde in till Malmö och gick in på RMC så att mannen kunde göra sin del i processen - lämna spermieprov. Därefter tog vi en lite promenad och satte oss och fika. Träffade på underbara V när vi fika, så kul att helt plötsligt stöta på henne. Märks att vi inte pluggar tillsammans längre, för nu träffas vi inte lika ofta.
Efter fikan promenerade vi tillbaka till sjukhuset för att ha samtal med kuratorn. Istället för att vara ett "avslutningssamtal" blev det inbokat en gång till. Vilket både jag och mannen tyckte var riktigt skönt. Samtalet blev ganska så kort idag, men var skönt att få lufta lite tankar innan vi sedan gick in på RMC för andra gången idag. Denna gången för inseminationen.
När vi var färdiga, tog vi en liten promenad till. Gick och åt en sen lunch och handlade lite mat, därefter körde vi hem och gjorde oss färdiga för att gå över till mamma för kvällsmat. Så dagen har varit lugn och relativt harmonisk. Har inte känt mig stressad över alla tider som ska passas och allt som jag skulle hunnit med.
Började dagen lugnt (mannen fick lite sovmorgon på köpet) körde in till Malmö och gick in på RMC så att mannen kunde göra sin del i processen - lämna spermieprov. Därefter tog vi en lite promenad och satte oss och fika. Träffade på underbara V när vi fika, så kul att helt plötsligt stöta på henne. Märks att vi inte pluggar tillsammans längre, för nu träffas vi inte lika ofta.
Efter fikan promenerade vi tillbaka till sjukhuset för att ha samtal med kuratorn. Istället för att vara ett "avslutningssamtal" blev det inbokat en gång till. Vilket både jag och mannen tyckte var riktigt skönt. Samtalet blev ganska så kort idag, men var skönt att få lufta lite tankar innan vi sedan gick in på RMC för andra gången idag. Denna gången för inseminationen.
När vi var färdiga, tog vi en liten promenad till. Gick och åt en sen lunch och handlade lite mat, därefter körde vi hem och gjorde oss färdiga för att gå över till mamma för kvällsmat. Så dagen har varit lugn och relativt harmonisk. Har inte känt mig stressad över alla tider som ska passas och allt som jag skulle hunnit med.
tisdag 4 mars 2014
Vår vårdplanering
Har fått lite frågor (både här och på andra ställen) om våra (mina och mannens) behandlingar och hur vår plan och de olika bitarna vi blivit erbjudna.
Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat.
Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat.
Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem.
Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort.
Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det.
Vår vårdplan har varit följande:
Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas.
Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap.
Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare.
Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat.
Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat.
Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem.
Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort.
Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det.
Vår vårdplan har varit följande:
- Hormonstimulering, (Provera/Primolut sedan Pergotime) göra tre försök - när rätt dos är inställd. Blev totalt fyra omgångar, då första var alldeles för låg dos och inget hände.
- Hormonstimulering + insemination, (Primolut sedan Pergotime+Gonal-F) göra tre försök - Blir fyra försök, då vi fick möjligheten att själv bestämma om vi ville göra ett extra försök eller inte.
Och det är här vi är nu. Mitt uppe i fjärde försöket med hormonstimulering+insemination. Om inte detta försöket heller går vägen, kommer vi bokas in på en tid för att lägga upp planeringen för att starta med IVF.
- IVF .... Det är först här vi kommer att börja använda våra poäng. Kommer inte gå in mer på detta, då jag inte har full koll på det. Men som sagt, våra tidigare behandlingar har inte påverkat våra poäng.
Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas.
Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap.
Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare.
måndag 3 mars 2014
Avstämning
Då var det måndag, för min del även cykeldag 10 och tid för ett första VUL på RMC i detta försöket. Slemhinnan såg bra ut, tjock och fin. Tre blåsor hade växt, två blåsor på ca 14-15 mm på höger äggstock och en på 10 mm på vänstra äggstocken. Den minsta räknar de inte med att den ska växa ikapp (vilket är tur, för vad jag fått lära mig är att det får vara max två äggblåsor vid insemination).
Blir två sprutor med Gonal-F till, idag och imorgon. På onsdag ska jag åka in igen för ännu ett VUL och förhoppningsvis har de två blåsorna växt till sig tillräckligt så att vi i slutet av veckan ska göra fjärde inseminationen.
Just nu överväger jag hur jag ska göra med arbetspassen i helgen om det blir insemination på fredag. För en gångs skull överväger jag faktiskt att sjukskriva mig, för att ta det så lugnt som möjligt. De andra gångerna har jag jobbat på som vanligt. Senast var jag och inseminerades vid 16 och sedan på jobbet kl 21. Brukar använda semester för att täcka upp min frånvaro (som idag), men det känns som att jag spenderar alla mina semesterdagar på att besöka RMC och sjukhuset.
Vill faktiskt kunna ha sammanhängande semester till sommaren, och några dagar som jag kan ta vid särskilda tillfällen.
Blir två sprutor med Gonal-F till, idag och imorgon. På onsdag ska jag åka in igen för ännu ett VUL och förhoppningsvis har de två blåsorna växt till sig tillräckligt så att vi i slutet av veckan ska göra fjärde inseminationen.
Just nu överväger jag hur jag ska göra med arbetspassen i helgen om det blir insemination på fredag. För en gångs skull överväger jag faktiskt att sjukskriva mig, för att ta det så lugnt som möjligt. De andra gångerna har jag jobbat på som vanligt. Senast var jag och inseminerades vid 16 och sedan på jobbet kl 21. Brukar använda semester för att täcka upp min frånvaro (som idag), men det känns som att jag spenderar alla mina semesterdagar på att besöka RMC och sjukhuset.
Vill faktiskt kunna ha sammanhängande semester till sommaren, och några dagar som jag kan ta vid särskilda tillfällen.
måndag 24 februari 2014
Beslutet
Vi fattade nog beslutet om hur vi skulle gå vidare redan i lördags, men samtidigt har vi verkligen känt efter och bollat fram och tillbaka de olika alternativen. Och idag var det "bara" att ringa och prata med RMC.
Men först fick jag börja dagen med att göra ett "förnedrings"test (mannen tycker inte att jag ska kalla det så - men det är så jag känner för att ta ett graviditetstest när blodet samtidigt rinner ur en och man känner i hela kroppen att försöket inte gått (denna gången heller).
Sen klockan nio var det bara att ringa, hade förväntat mig svårigheter med att komma fram - för måndagsmorgon är verkligen sämsta dagen att ringa. Men inte idag, och efter "bara" 15 minuters kö var det så min tur att meddela resultaten - blödning i lördags och negativt test idag på TD - och så prata om hur vi ska göra nu.
Vi har bestämt oss för att försöka med insemination (ja och hormonstimulering med då) igen. Fick även pratat lite med barnmorskan om att vi känner att vi skulle vilja prata lite mer med någon av läkarna, för det är något vi känner att vi vill inför en eventuell nästa gång. När vi är där för VUL och insemination, är det oftast väldigt stressigt och de har inte riktigt tid med frågor - vilket vi förstår, men har behov av.
Så planen nu är: Hormonstimulering med start idag, VUL om en vecka, insemination utifrån hur VUL ser ut. Om försöket inte lyckas, så ska vi bokas in på ett läkarbesök eller få en telefontid med läkare.
Några frågor som poppat upp under helgen fick jag i alla fall svar på idag, så de kan jag lägga åt sidan nu och börja ställa in mig på ännu en omgång med "mysiga" biverkningar av hormonerna.
Men först fick jag börja dagen med att göra ett "förnedrings"test (mannen tycker inte att jag ska kalla det så - men det är så jag känner för att ta ett graviditetstest när blodet samtidigt rinner ur en och man känner i hela kroppen att försöket inte gått (denna gången heller).
Sen klockan nio var det bara att ringa, hade förväntat mig svårigheter med att komma fram - för måndagsmorgon är verkligen sämsta dagen att ringa. Men inte idag, och efter "bara" 15 minuters kö var det så min tur att meddela resultaten - blödning i lördags och negativt test idag på TD - och så prata om hur vi ska göra nu.
Vi har bestämt oss för att försöka med insemination (ja och hormonstimulering med då) igen. Fick även pratat lite med barnmorskan om att vi känner att vi skulle vilja prata lite mer med någon av läkarna, för det är något vi känner att vi vill inför en eventuell nästa gång. När vi är där för VUL och insemination, är det oftast väldigt stressigt och de har inte riktigt tid med frågor - vilket vi förstår, men har behov av.
Så planen nu är: Hormonstimulering med start idag, VUL om en vecka, insemination utifrån hur VUL ser ut. Om försöket inte lyckas, så ska vi bokas in på ett läkarbesök eller få en telefontid med läkare.
Några frågor som poppat upp under helgen fick jag i alla fall svar på idag, så de kan jag lägga åt sidan nu och börja ställa in mig på ännu en omgång med "mysiga" biverkningar av hormonerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)