Middag

Dagen har gått relativt snabbt idag, kan ha att göra med att jag längtade till kvällen och middagen eller för att jag fixade lite med årets julkort. Och ja, det är ett tag till julkorten ens ska skickas - men vi har ju en liten bebis som är beräknad ganska så nära, och eftersom jag gör dem själv tar det lite tid. Då är det utmärkt att sysselsätta mig med det, när allt jag har just nu är en massa tid att fördriva. 

Timmen innan jag skulle iväg på middagen, började bekymret med vad jag skulle ha på mig. För hur mycket klänningar och "finare" kläder jag än har hängandes i garderoben, är det inte så mycket som passar längre. Men jag lyckades hitta kläder till slut, efter ett antal olika plagg var prövade och ratade (förkorta framtill helt enkelt). Mannen lyckades dock fjäska in sig lite med att säga att jag kunde ta vad som helst, för jag är vacker i allt (undrar om han läst någon information om hur man fjäskar för sin gravida fru?).

Till slut närmade sig klockan 18 och det bar av till restaurangen för att möta upp mina kolleger och vår brukare. Vi var inte riktigt alla, men de flesta var där. Och ska jag vara ärlig, så saknade jag bara en av de fyra som inte var där (en av de som inte var där, har jag knappt jobbat med och en är vikarie för mig. Och den tredje som inte var där, är det nog ingen som vill ha att göra med).

Blev en riktigt trevlig kväll med god mat och massor av prat, skvaller och skratt. Efter lite mer än två timmar skildes vi åt efter ett stort kramkalas. Kollegorna påminde mig även om att jag absolut (!!) inte får glömma att skicka när busfröet är ute, helst i samma sekund. De längtar efter att få veta vem som har rätt om könet och att få träffa busfröet i verkligheten. 

Magbild innan jag åkte iväg på middagen. 

Nu blir det sängen, för imorgon blir det "full rulle" (enligt mina upplevelser av de senaste månaderna). Först ett besök hos läkaren på eftermiddagen för kontroll och mättning, och sedan till barnmorskemottagningen på kvällen för föräldrautbildning. 

Helgen och magen

Då är helgen och veckan snart över och slut, och en ny vecka börjar. Veckan som varit, har verkligen varit en lugn vecka och min kalender har verkligen varit tom (även för att vara sjukskriven). Veckan som kommer däremot, den är motsatsen. Och jag ser fram emot att det händer lite saker igen, tomma veckor är extra dryga när man inte kan/får gör så mycket. 

Imorgon ska jag iväg på middag med mina kollegor, ska verkligen bli trevligt att träffa dem och få hör hur allt är. Saknar allt "skvaller". Sen på tisdag är det tid för kontroll hos läkaren och på kvällen är det andra steget av föräldrautbildningen. På fredag ska jag till barnmorskan och veckan avslutas med att jag ska träffa de andra gravida "RMC tjejerna". 

I lördags gick vi in i vecka 32 (31+0), vilket känns helt overkligt, kan knappt förstå att jag nu skriver en trea först i veckorna. Men så är det. Idag är det 61 dagar kvar till BF. Och vårt ultraljud börjar också närma sig, mindre än två veckor kvar tills vi får se vårt busfrö igen.

En sak som är säkert är att sömnen inte längre är den bästa på nätterna. Jag vaknar varje gång jag ska vända mig, så det märks att magen börjar bli stor. Är verkligen inte lika smidig och flexibel som annars. Men hur jobbig och hur mycket magen än är i vägen, så älskar jag den över allt annat. 

Äntligen har jag en mage som är rund och står rakt ut, en mage som man inte behöver fundera på om det är för mycket mat som ligger bakom. Utan en mage där det växer och utvecklas ett liv i. Sånt ligger jag och tänker extra mycket på när jag ligger sömnlös på nätterna just nu.

Fixat och uträttat ärenden

Dagen har gått ganska så fort, kan ha att göra med att jag haft en del att göra. Började dagen med några samtal, alltid lika kul att sitta i telefonkö eller för den delen lämna meddelande för att sedan vänta på att bli uppringd. Men nu är det fixat med mitt frikort inom sjukvården, och jag slapp betala hela sista räkningen. Förstår dock inte varför de skickade ut summan de gjorde när de har full koll på vad jag har betalat redan. 

Har även pratat med min barnmorska, så imorgon ska jag till henne och lämna ett urinprov för att få gjort en urinodling. Känningarna i underlivet har börjat igen, så lika bra att få det gjort. För att slippa hålla mig, och så att odlingen görs på morgonurinen - passade jag på att gå in om på min vårdcentral och hämtade provrör. Så nu kan jag gå på toa hemma fixa med provet, ta det lugnt och i min egen takt ta mig till barnmorskan för att lämna det. 

Idag lämnade jag hundarna hemma en stund för att ta bussen (de få hållplatserna det är) till stan. Kände att jag hade några saker jag borde kunna fixa själv, utan mannens hjälp. Fick köpt ny ansiktskräm, cerat och värmeskydd till håret - precis vad jag var ute efter. Sen att det även blev en liten present till mannen och en kimono till mig ser jag som en bonus. 

För att vara sjukskriven och tänkt att inte göra något, så blir det en hel del imorgon. Ska som sagt till barnmorskan och lämna urinprovet på förmiddagen och sedan på eftermiddagen ska jag iväg på möte med mina kollegor och min chef. Sista mötet med chefen, då denne bestämt sig för att sluta hos oss och börja på annat stället. Därför jag ska dit, även om jag är sjukskriven. Bonusen är att chefen bjuder på fika och jag får träffa mina kollegor igen. 

Att berätta hemlisen

Trots att det känns som att dagarna står stilla, så rullar de på trots allt. Dagens datum (Bellas månadsdag) till trots, så har den rulla på ganska så bra. Har fått uträttat lite ärenden som behöver göras innan operationen på tisdag.

Träffade en av mina "viktväktar vänner" idag på stan, vi pratade en liten stund då vi inte setts på flera veckor och det slutade med att jag önskade henne all lycka till med de sista kilona om vi inte sågs mer. Var på hon frågade om det var så att vi hade lyckats med våra försök, så det var "bara" att svara ja. Sen så blev det lite prat om det, en stor kram och ett stort lycka till. Känns ganska tomt att inte gå och väga sig varje vecka om jag ska vara ärlig. Men samtidigt så vet jag att jag kommer ha många veckor med vägningar framför mig nästa år (det lär ju bli en hel del kilon upp när man inte får röra på sig). 

Idag har jag även varit på jobbet och hälsat på. Blev några glada och varma kramar från kollegorna som var på plats och från brukaren. Hämtade hem allt (inte särskilt mycket) jag hade där, för jag kommer ju inte komma tillbaka på en evighet. Fick berättat min och mannens hemlighet för brukaren. Som sedan hjälpte mig att avslöja det för mina två kolleger. 

Vi pratade en stund och de var så glada för mig. De berättade att de hade pratat en hel del om mig medan jag varit borta, och undrat vad som gjort att jag varit sjukskriven - då jag inte är den som inte kommer till jobbet. Och de hoppades att det skulle vara av en "bra och positiv" anledning, vilket det var. Har lovat att komma och hälsa på i december om allt nu går som det ska, för innan dess kan jag inte lova något. Mina kära kolleger (och brukare) tycker även att jag ska ringa eller skicka sms om jag har för tråkigt. (Gissar att alla kollegorna kommer veta om min graviditet innan helgen är här).

På vägen hem, blev det ett besök i blomsterbutiken för att köpa blommor till Bella på hennes 8 månadersdag. Och medan jag väntade på att mannen skulle komma hem så vi kunde köra bort till kyrkogården såg jag även till att fixa i ordning med ett ljus till henne. 

"kan vara..."

Idag på jobbet uppstod en situation jag inte hade förberett mig på - att behöva åka till akuten med brukaren. Som tur är var vi två stycken assistenter, för annars hade det nog blivit helt kaos. För besöket på akuten innebar även ett besök på röntgen. 

Och det var då jag tvingades fatta ett beslut. De flesta av mina kollegor vet att vi gör behandling med hormoner osv, men de vet aldrig exakt var i behandlingen vi är. Vilket är något jag inte vill att de ska veta. För är man på röntgen måste man meddela om man är eller kan vara gravid. Och det var den situationen jag inte alls var förberedd på hur jag skulle hantera det. 

En sak är säkert, jag tänker inte riskera något i onödan - så när de frågade om vi ville ha blyskydden på oss, meddelade jag tyst och snällt att jag inte kunde vara med inne när de gjorde röntgen för att jag "kan vara gravid". Att säga de orden högt var jobbigt, och absolut inget jag vill inte nu när vi bara har tagit oss förbi 7 av de 17 dagarna till TD. 

Så medan min kollega hjälpte till (och personalen fick kalla in extra hjälp) stod jag snällt utanför och väntade. Är väldigt tacksam över att det var en av de mer "insatta" kollegorna jag jobbade med idag, och att hon inte blossade upp om det - utan förstod hur läget är (hoppas jag). 

Dödsfall

Idag vet jag inte vad jag egentligen känner. Jag känner mig arg, ledsen, chockad, irriterad och för en stund var jag faktiskt lite glad och stolt över mig själv. Men jag får nog börja från början. Dagen började ganska så bra - sovmorgon och inget i kalendern förrän kl 16.00. Det kändes som att det kunde bli en bra dag. Tills det att jag nåddes av beskedet att en av våra tidigare vikarier och vän, förlorade kampen mot cancer. 

Hon och jag har jobbat mycket ihop, skratta och gråtit tillsammans, i samma ålder, liknande intressen och hon var en helt fantastisk människa full av medkänsla, värme, glädje och empati. Efter missfallet i september, när hon själv kämpade på - var hon en av de som fanns där och som gav mig kraft att inte bara ge upp utan att fortsätta kämpa. Tyvärr kommer hon nu aldrig att få höra ett gravidbesked av mig igen, något hon väntade på och såg fram emot.

Efter att första chocken lagt sig, så är jag ändå "glad" för hennes skull - nu slipper hon kämpa och ha ont. För det har hon gjort i mer än ett och halvt år. 

När klockan närmade sig 15.30 stack jag iväg på för att fixa det som var inbokat till 16.00 - och det som gör att jag känt mig lite stolt och glad. Att jag börjat fixa med en del saker som jag skulle gjort i höstas/vintras men har skjutit upp totalt sedan september. 

Haft ganska mycket känningar (öm på höger sida - samma sida som de mogna äggblåsorna) i magen igår och idag, kan bara hoppas på att det är kroppen sätt att berätta att mogna ägg släppts och att befruktning lyckats. Men det är långt kvar tills vi får veta något, det är 13 dagar till TD (och ca 11 dagar till en mens om det inte gått och kroppen "sköter" sig som vid de andra inseminationerna). 

Jobbig dag

Igår var en ganska så bra dag, jag kände mig ganska så bra och positiv gällande detta försöket. Idag har det dock känts det totalt motsatta. Bara att stiga upp idag var tungt, att sen behöva gå på ett möte (yrkesträff, så inte med endast "mina kollegor") på jobbet kändes inte bättre. Vi skulle dessutom träffa "vår nya chef" (enheten har två chefer, som ansvarar för vars en halva). 

Denne tyckte att vi skulle presentera oss utifrån namn, ålder, tid på enheten, och våra drömmar och mål... De första bitarna är inga problem, men att prata om drömmar och mål - det är inget jag tänker prata om inför en större grupp och inte heller på min arbetsplats. För alla mina drömmar och mål handlar om denna resan, och är så pass privata att jag inte anser att de har med det att göra. 

Men vi var tvungna att berätta något, så efter ett tag valde jag att säga att min dröm är att hoppa bungyjump på Nya Zeeland. Är förvisso ingen lögn, men heller inget jag verkligen drömmer om. Utan mer något som hade varit kul att göra och uppleva. 

En annan sak jag har kommit på idag, jag hatar verkligen att få komplimanger. Alltså komplimanger om hur duktig och stark jag är som har lyckats så bra med vikt, klara att kombinera jobb och studier, min hälsa, mitt engagemang i politiken, osv. 

Varför? Jo, för att alla de komplimangerna har ingen som helst betydelse när man känner sig totalt värdelös. Eller hatet som finns mot den egna kroppen, för att den inte "fungerar som den ska". 

Som sagt idag har varit allt annat än en bra dag, tårarna och känslan av hopplöshet har dykt upp flera gånger idag. Kan bara hoppas på att morgondagen känns lite lättare än dagen. 

Motsatser

Efter en gårdag på jobbet, jag helst vill glömma - var det skönt att idag få den totala motsatsen och få ett underbart arbetspass med underbara kollegor. Gårdagen lyckades "den berömda kollegan" förstöra totalt, och för första gången brast det för mig och jag höjde rösten och bad henne hålla tyst (och några andra ord) och inte säga ett ord mer till mig - allting framför brukaren. 

Blev för mycket när hon satte igång redan när jag kom (5 minuter innan mitt pass började) och jag skulle göra allt medan hon bara satt på röven i soffan och inte gjorde något på mer än tre timmar - för hon minsann är gravid (inte för det har någon betydelse när det gäller henne)... 

Jag bad brukaren så hemskt mycket om ursäkt för att jag höjt rösten och tappat tålamodet mm, och jag mådde sjukt dåligt över att det blev som det blev. Är inget en brukare ska behöva vara med om, i sitt egna hem dessutom. Ringde även chefen, som såklart inte var anträffbar. Men har fått pratat med henne idag, och berättat om gårdagen.

Det dåliga humöret och känslan satt sedan i resten av dagen/kvällen - ända fram tills det att jag somnade. Nåja, nog om gårdagen! 

Dagen började inte bra. Vaknade av smärta på högra sidan i magen (var som att få ett slag i magen - men inifrån. Kan inte förklara det på något annat sätt), det släppte lika snabbt som det kom - men var riktigt obehagligt och jag kan säga att jag hade sjukt mycket ångest inför toabesöket. Men den la sig ganska snabbt när allt "var som det skulle".

Redan under de första 40 minuterna på jobbet hann vi med flera omgångar av skratt, känns jätte konstigt att skratt. Skratta betyder att man är glad, det kan/får ju inte jag vara - eller jo jag får men det känns väldigt fel, för samtidigt så gör glädje och skratt att sorgen och saknaden av Bella byggs på och jag (nästan) får dåligt samvete över att vara glad.

Efter en lång, intensiv men riktigt bra dag på jobbet, är det ändå skönt att vara hemma igen. Hemma hos mannen och hundarna. Har några lyxiga chokladpraliner kvar sen i onsdags och jag tänker minsann äta några av dem nu innan jag slocknar av trötthet bredvid mannen (som spelar) i soffan.

Insemination och jobb

Lite efter 15 blev vi inkallade för förberedelser innan inseminationen. Byta om till den sexiga sjukhusskjortan och låste in allt annat i skåpen, sen fick vi vänta ett tag. De låg lite efter, dels för att det blivit många patienter som hade insättning/insemination idag och för att några patienter varit sena och bidragit till förseningarna.

Men så blev det vår tur, dagens läkare var den enda som vi inte haft tidigare. Vilket blev lite lustigt för oss, då jag och mannen igår hade diskussionen om det fanns någon av läkarna (och nästan all annan personal med) som inte har sett mitt underliv. Då kom vi fram till att han var den enda som inte hade gjort det. 

Fick höra att han läst igenom vår journal och att allt i detta försöket ser "perfekt" ut. Så nu är det bara att hoppas på att det inte kommer någon blödning och att det om 17 dagar dyker upp ett så efterlängtat plus på stickan. Om inte, så måste mannen och jag fatta beslut i hur vi ska gå vidare.

Och nu är jag tillbaka på jobbet. Började 21.00 och när man blir så varmt bemött på jobbet, känner man sig verkligen välkommen tillbaka och saknad. Skönt med en riktigt bra start, dock är det sista timmen jag fasar för. Tänk att en timme av tretton kan få en att fasa för att vara tillbaka. Nåja, jag tänker fortsätta att tänka på hur jag kände när jag kom hit istället för att tänka på morgonen.

Förutom att jag ska vara vaken hela natten så känns det sjukt konstigt att inte vara hemma tillsammans med mannen och hundarna. 

Väntar

Känns som jag kan sammanfatta mitt liv med ett ord numera: Väntar.

Jag väntar på att böcker jag beställt ska levereras (böcker om missfall och om sorg),
väntar på att det ska bli TD,
väntar på att få se ett plus igen,
väntar på att få bli förälder med barn (inte bara vara förälder "utan" barn),
väntar på att det ska bli lördag (och få spendera lite tid med mannen),
väntar tills det att morgondagen är över,
väntar på mer energi och ork,
jag väntar på att leva och njuta av livet utan att sorgen tar över hela tiden.

Var på möte idag APT/yrkesträff. Höll på att gå där ifrån ganska direkt. Jag förstår inte varför alla möte ska komma av sig och det ska pratas om barn "hit och dit" (såna saker som snuttefiltar och om vem i gruppen som har barn och inte) istället för att hålla sig till dagordningen (och idag var det cheferna som gjort dagordningen som lika snabbt kom av sig...).

Men jag stannade, dock var jag inte ett dugg delaktig och kommer heller inte ihåg halva mötet. För jag valde helt enkelt att inte lyssna och bara fokusera på mina egna tankar istället, för att slippa höra deras diskussion. 

När fan ska det sluta???

Allt jag har i huvudet är svordomar, ilska och uppgivenhet. Anledningen? jo, det har funnits ett rykte om att en kollega är gravid. Idag fick vi veta att det stämmer (hon är tjänstledig, vilket alla på jobbet njuter av), Så nu kommer hon tillbaka redan den 20/12 istället (hon skulle komma tillbaka tidigast om ett år egentligen) och ska "jobba" till slutet av mars.

Allt jag vill göra är att gå hem och dra täcket över huvudet och aldrig någonsin stiga upp igen. För hur i helvete är det möjligt att världens jobbigaste och egocentriske människa som finns nu ska få barn (igen dessutom). En människa som aldrig någonsin kan tänka på någon annan än sig själv.

Sen hon började hos oss har vi bara haft problem. Min arbetsglädje är totalt bortblåst pga henne och hennes attityd och skygghet för att göra det minsta lilla på jobbet. Hon vet verkligen inte vad empati, medmänsklighet, ansvar eller samarbete är.

Jag (som alla väl) brukar säga att man inte önskar sin värsta fiende ska behöva få uppleva vissa saker. Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det mycket jag till och från faktiskt "önskar" att hon hade varit tvungen att vara med om/uppleva. För då hade hon kanske kunnat tänka ett steg längre.

Saken är nämligen den, att även om jag har svårt oavsett vem som är/varit gravid har jag tyckte det varit jobbigt. Ibland har det varit lite lättare att hantera men vissa har varit mycket värre än de flesta. Denna är den värsta av alla gånger.

Frågan är hur jag nu ska göra. Fram till den 20/12 är det lugnt, då jag inte kommer jobba med henne. Men där efter... Jag vet inte, måste påminna chefen om att hon fortfarande måste hitta en lösning med schemat i alla fall, jag jobbar mest av alla med henne. Och det varken orkar jag eller tänker jag att gå med på oavsett.

Nu kär det säkert flera som bara tycker jag är bitter eller rent av elak och en massa annat. Men detta är vad jag känner innerst inne och något jag bara måste få ur mig innan det bryter ner mig totalt.

Bokat datum

Idag ringde prästen för att bestämma datum till Bellas begravning/urnsättning. Den kommer att ske nästa onsdag, och vi ska träffa prästen på måndag för att gå igenom detaljerna. Måste säga att det känns "bra" att datum och tid nu är satt och att vi äntligen kan få ge Bella en sista plats. En plats vi alltid kommer att ha, förutom den som finns i våra hjärtan.

Tvingade mig själv att ta tag i saker och ting här hemma, trots total brist på ork. Så idag fick jag tvättat två maskiner tvätt och all disk är nu diskad. Imorgon ska jag försöka mig på att ta ett varv med dammsugare och mopp. Måste börja få igång vardagsrutinerna igen (så som laga mat, städa, träna, sova, äta regelbundet osv). Har inga fungerande rutiner överhuvudtaget numera. Kommer knappt ihåg hur mitt liv fungerade innan missfallet.

Ikväll har vi varit och besiktigat bilen, inga problem där inte. Tack och lov! Något som dock slog mig i bilen är att på torsdag och fredag ska jag jobba igen, hela dagarna - vet inte hur jag ska klara av det. Men det värsta som jag kom på, är att vi på fredag har arbetsplatsträff. Jag ska alltså sitta i samma rum som alla mina kollegor + chef samtidigt. Bara tanken av att behöva befinna mig i ett rum fullt av människor får mig att gråta, och jag kan inte komma undan - för mötet är under min arbetstid på min arbetsplats.

Har även fått tid till ultraljud och undersökning av hjärtat (dvs den fortsatta utredningen på de konstiga ljuden de hör från mitt hjärta). Måste dock ringa och boka om den, fått tid på fredag kl 8.00 (börjar jobba 10.00 och undersökningen beräknas ta en timme). Hade funkat egentligen, om inte allt som hänt hade hänt. Men nu inser jag att jag helt enkelt inte orkar med en så lång dag. Sen är det inte direkt brådskande längre heller med undersökningen - för nu är där inget BF att ta hänsyn till. 

Tillbaka till vardagen?

Första arbetspassen är avklarat, och jag överlevde. Nu blir det att försöka sova och ladda upp för ett nattpass till.

Kan berätta att jag aldrig hade kommit iväg till jobbet utan mannen och mamma. Började gråta ca 1,5 timme innan jag skulle börja mitt pass. Handlade dock inte bara om att jag helt plötsligt skulle börja jobba igen. Det handlade lika mycket om att det var vid den tiden för fyra veckor sedan som hela detta helvete tydligen började. Och sen är det första natten utan min man sedan missfallet.

Mannen körde mig till jobbet, grät hela vägen (inte så långt - men ändå). Panik! Vi var ute i god tid, så jag hade tid över till att samla mig (bli peppad och överöst av kärlek i bilen av mannen) innan jag gick in på jobbet.

Lyckades hålla tillbaka mina tårar och vara "normal" 5 minuter, sen ville brukaren krama mig. Denne vägrade släppa taget om mig, och klappade mig över ryggen. Då kom tårarna (jag fick veta att de saknat mig, och att de var glada att jag är tillbaka), sen så var det inte bara jag som grät. Både kollegan och brukaren hade också tårar. Var "rätt" (kan man ens säga så?) kollega på plats, hon har själv förlorat ett barn. Så arbetspasset blev mer personligt än vanligt på jobbet.

Idag är det fyra veckor sedan vi blev föräldrar... FYRA VECKOR!... sedan vi förlorade vårt önskebarn. Det gör ont i hela kroppen, speciellt när jag tänker på hur annorlunda allt hade varit om inte allt hade gått så åt helvete den där helgen. Då hade vi fortfarande varit blivande föräldrar, istället för att som vi är nu - föräldrar utan ett barn. 

Tillbaka i verkligheten

Då var jag verkligen tillbaka i verkligheten. Jobbat hela helgen, fredag, lördag och söndag. Har slocknat så fort jag kommit hem på kvällen och sovit omkring 10 timmar varje natt, dock är jag lika trött ändå.

I fredags fick jag bokat tid till doktorn, så nästa vecka ska jag iväg och göra mitt EKG och få det överstökat. Känns lika bra att få det gjort än att dra ut på det.

Måste säga att det var skönt att vara tillbaka på jobbet, och jag hade turen att få en lugn och skön helg tillsammans med bra kollegor. Har även berättat för tre av mina äldsta kollegor (både till åldern och hur länge vi jobbat tillsammans) att jag kommer vara mammaledig nästa år.

Valde att göra det på inrådan av min barnmorska. Hon påpekade nämligen väldigt noga för mig i torsdags att jag måste tillåta mig själv att börja njuta av att jag är gravid, försöka att slappna av när det gäller alla mina farhågor för att något ska gå fel (även om hon förstår att det kommer vara svårt). Ett av de förslag hon gav mig var att börja berätta för andra att jag är gravid och därmed också få bekräftat att det är sant.

Det märks att vi har jobbat länge tillsammans när de blir så glad att de börjar gråta av nyheten. Dessutom är det så att dessa kollegorna har vetat om lite av min och min mans problematik. Inte allt, men lite. Och eftersom vi jobbar så nära varandra är det svårt att dölja saker, de märker att jag inte är lika full av energi och att jag inte är på topp (tex humöret).

Sen har jag även varit i kontakt med en i vår bekantskapskrets om att vi har plussat och blir föräldrar i februari. Kände att jag var tvungen att kontakta henne, då jag vet att de började gå till RMC någon månad efter oss. Jag vet hur jag känner när jag får veta att någon är gravid (värst är det när man är iväg på ett möte eller liknande), så jag ville inte att hon skulle höra det via rykten eller att nästa gång vi träffas att jag har en gravidmage som inte går att missa.

Jobb

Då var jag tillbaka fullt ut på jobbet. Känns ganska skönt att vara tillbaka. Särskilt när man får höra om hur mycket de saknat mig och hur glada de är över att jag nu är tillbaka.

Det är vid sådana tillfällen jag börjar fundera på om de inser hur mycket jag gör och hur de ska klara sig utan mig när jag slutar eller för den del (hoppas hoppas hoppas) går på mammaledighet. Dock är inte det mitt bekymmer, men funderar ändå över det lite då och då. 

Arbetspassets alla timmar sprang ganska fort iväg och det känns inte som att jag spenderat 13 timmar på jobbet. Nu blir det snart sängen för min del, men innan jag kryper ner i sängen blir det att förbereda morgondagens måltider. 

Regn

Idag har varit min sista semesterdag, i alla fall för denna omgången. Har två veckors semester i början av juli och sedan nästan tre veckor i slutet av augusti. Så det känns inte så tungt att sista dagen har regnat bort, och ärligt talat har det varit ganska skönt med regn - för det ursäktar att man stannar inne och myser hela dagen.

Det är dock blandade känslor med att gå tillbaka till jobbet, för till helgen ska jag jobba med personen jag inte alls orkar med. Om hon nu ens dyker upp. Känns så tråkigt att en enda person kan göra så att man vantrivs på jobbet och har ångest inför dagarna som man ska jobba ihop. 

Hade det inte varit för henne hade jag fortfarande älskat min arbetsplats lika mycket som jag gjorde innan hon började hos oss. Trots den personen, ser jag dock fram emot att komma tillbaka. För mina andra kolleger trivs jag med och har det riktigt trevligt under våra pass tillsammans. 

Snart så?

Direkt efter nattens arbetspass var det bara för mig att sätta mig på bussen in till skolan, och träffa min grupp för att slutföra vårt grupparbete. På vägen in så ringde jag ett flertal gånger till KKs väntelista, men det var bara upptaget. När jag var framme i skolan 30 minuter senare så lyckades jag äntligen att få tag på dem. 

Pratade med sekreteraren om lappen de hade skickat med. Den som det stod att jag skulle ringa när jag fick mens. Förklarade att jag inte har någon mens naturligt, och har inte haft det på länge och frågade hur jag då skulle göra. Den trevliga sekreteraren meddelade mig om att hon skrev in det direkt i min journal, så att det inte blir missat, och att det då inte behövdes planera operation utifrån min menscykel.

Passade även på att fråga om hur lång väntetid det är innan jag får komma dit och få det gjort. Hon svarade mig då vänligt att det kunde hon inte riktigt svara på just nu, eftersom de var lite back på grund av alla röda dagar som varit nu under jul och nyår. Men att jag skulle se till att fylla i pappret så fort som möjligt och skicka in det till dem, för de kan inte boka in mig innan dess. 

Precis innan jag skulle lägga på så frågade hon mig om hur det såg ut för mig med, möjligheten att komma in  och bli opererad med kort varsel. Mitt svar var: Det går hur bra som helst! Vill ju bara få gjort operationen, och bli av med polypen så att vi kan ta ett steg framåt på vår resa. Och att få påbörja vårt nästa försök.

Skiter i om det blir en dag som vi har obligatorisk närvaro i skolan eller om jag ska jobba. Skolan kan jag alltid lösa, i värsta fall så får det bli en omtentamen eller att jag får skriva något om det jag missat utifrån kurslitteraturen. Och skulle det vara så att det är en arbetsdag för mig så får jag helt enkelt ringa chefen och be om att få ta kompledigt eller semester och går inte det så får jag sjukskriva mig eller så ringer jag någon av mina underbara kollegor så går de in och jobbar för mig. 

Resten av dagen har varit lång, men ändå väldigt lättsam och bra (att sova så lite som jag gjort de senaste tre dygnen är inte att rekommendera). Samtalet med sekreteraren och underbara klasskamrater i min grupp har helt enkelt fått mig att se lite ljusare på framtiden - just nu.

Operationen går helt enkelt före allt annat för mig just nu. Det är ju den som är vårt största hinder till vårt önskebarn för tillfället.