Pyrets bf

Idag är det den 7 mars, vilket innebär att vårt lilla pyre är beräknad till idag. Men med knappt två timmar kvar av dagen, vågar jag ganska så säkert säga att pyret är minst lika mycket tidsoptimist som sin storasyster och pappa.

I mitt flöde på facebook blev jag dessutom påmind om att det idag är exakt tre år sedan busfröet (och blivande storasystern) blev till inne på RMC. Kan fortfarande komma ihåg känslan av att sitta i det där väntrummet och stirra på välkommen texterna på väggen i väntan på vår tur. Den blandade känslan av uppgivenhet och hopp på samma gång. 

Annars händer det verkligen inte så mycket här just nu, tar dagarna efterhand som de kommer i väntan på att vårt pyre ska komma och berika vår familj. Kämpar på med renovering och inreda huset också. Men allt tar längre tid, särskilt med en gigantisk mage och en trotsig tvååring. 

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 

Bella 2 år

Idag är det 2 år sedan vår värld rasade samman totalt och den lilla glädjen och hoppet om att vi faktiskt äntligen skulle få bli föräldrar åt ett litet önskebarn krossades totalt. Idag är det Bellas 2 årsdag, och jag minns dagen och den helgen som om det var igår. Den dagen vi blev föräldrar, föräldrar utan ett barn. 

Eftersom det är Bellas dag idag, har jag (och resten av familjen) varit kalasklädd och även slagit på stort med att fixa till håret lite samt sminkat mig. Dock mindre lyckat med klänning, strumpbyxor och maskara när man besöker läkaren. Först en massa tårar till och från som till sist även får den vattenfasta maskaran att rinna och sedan så måste jag klä av mig näst intill naken pga klädvalet då läkaren ville göra ett EKG på mig med. Kommer tillbaka till läkaren senare, en sak i sänder. 

Förutom en stund på egen hand hos läkaren på vårdcentralen, så har jag spenderat dagen tillsammans med mannen och lillasyster. Vi har pratat, kramats, pussats, gråtit, gjort goda gärningar, hämtat blommor, besökt kyrkogården, skickat iväg en rislykta till Bella, haft födelsedagsfika, ätit god mat, läst bok för lilltjejen om änglabarn som godnattsaga och bara varit. 

Jag skulle ljuga om jag säger att dagen varit lättare i år, tror faktiskt inte att dagen kommer att kännas lättare längre fram heller. Hur jag upplever dagen (och datumet) har förändrats bara på dessa två åren, och kommer med all sannolikhet att fortsätta förändras. Men sorgen, minnena, ärren, saknaden och en massa annat bubblar upp och gör sig påmind.  

Att komma till kyrkogården och se att andra redan varit där idag - bland annat min pappa - och lämnat blommor och gratulationshälsningar. Värmer så att se att andra också tänker på henne, för att inte tala om att läsa de vackra små hälsningarna i korten de skrivit. Lika så de vackra ord och meddelanden som trillat in över mobilen mm under dagen. 

Åter till läkarbesöket och likaså största anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen sedan den 1/9. Efter otroligt mycket stress och en massa annat strul från chefens sida sedan jag ett bra tag innan jag kom "tillbaka" (började med semester som sagt, så jag har inte börjat jobba på "riktigt" än), men som jag av olika anledningar inte vill gå in på här. Slutade det med att jag fick flera ångest- och panikattacker, så förra veckan efter att stressen och ångesten till och med började visa sig rent fysiskt valde jag att lyssna på min kropp och sjukskriva mig istället. 

Och idag var jag hos en av läkarna på vårdcentralen som sjukskrev mig en vecka till tillsammans med recept på ny omgång av Atarax vid behov, efter att han grundligt undersökt mig och tagit diverse prover och tester. Kan dock konstatera att jag rent fysiskt i kroppen just nu mår bra. Blodtrycket låg på 140/80 (brukar dock vara lite lägre, men sämre dag att ta blodtryck på mig finns inte), pulsen var också ok, Hb låg på 147 och mitt socker på 4,7, urinprovet var utan anmärkning och likaså EKG. Eller jo, en anmärkning fanns det när det gäller mitt EKG. Det finns några extra slag då och då, fast inget som påverkar mig det minsta. Inget nytt för mig då de utrett det på mig tidigare, vilket jag hade kunnat berätta för läkaren om han nämnt varför han ville ha ett EKG på mig.

Så att jag varit tyst är helt enkelt för att jag har inte haft tid, kraft, ork eller lust att skriva. Har haft 1000 saker att skriva om, men det hjälper inte när inte lusten, tiden, orken eller kraften finns. Den kraft och ork jag haft har jag lagt på vår tjej här hemma, för med henne går allt i ett just nu. Inte en lugn stund någonsin just nu, och bestämd är hon med. 

Vill avsluta dagens inlägg med dessa orden: Även om jag känner mig som den absolut ensammaste människan i världen många gånger, så finns det trots allt en del som hjälper mig långt mycket mer än de vet, tror och inser, som ger en ork och kraft att fortsätta framåt istället för att bara ge upp. Idag är en sån dag då många av dessa gör sig extra mycket påminda, precis vad jag behövt. 

Blommorna, ljuset och presenten Bella fick av oss idag.

Senaste dagarna

Har sagt det förut, och säger det igen. Jag hinner inte riktigt med bloggen för tillfället, eller de flesta dagarna har jag egentligen tiden till det - men det finns så mycket annat jag vill, så mycket som jag inte vill skriva här, så mycket jag inte vågar skriva här och ibland är huvudet bara tomt (och då har jag ju ändå inget att skriva). 

Helgen har varit vedervärdig, och tillhör nog de fem värsta helgerna i mitt vuxna liv. Den tillhör i alla fall de tre värsta helgerna sedan september 2013. Anledningen tänker jag inte skriva ut här, för den är för personlig och privat. Och det mesta håller jag för mig själv/skriver i min bok som ingen har att göra med. Hade jag känt mig trygg med att bloggen var anonym och att vissa inte läste/kommer åt den hade jag kanske skrivit lite om det. Men jag tycker att det räcker med att säga att helgen har varit skit och vedervärdig. 

Det har varit en så slitsam helg att det fortfarande känns i hela kroppen. Så det har inte hänt särskilt mycket sedan dess. Har dock hunnit med några av löparpassen och varit och vägt mig. Veckans resultat på vågen blev -0,8 kg. Det innebär att vågen nu visar -12,6 kg på 9 veckor. Känns så skönt att äntligen se vågen ticka nedåt. Känns dock inte lika roligt att nå de större milstolparna igen, de är mer en påminnelse om hur många kilon jag gick upp under graviditeten samt sen månaden efter att lilltjejen var född och jag mådde skit. 

Löpträningen går också framåt, dock lyckades jag stuka till min fot efter löpning och dusch i måndags så dagens pass får vänta tills imorgon (minst). Men jag vill ut och springa, det kryper i kroppen. Fördelen är att jag tvingas lyssna på kuratorn och inte fly från mina tankar genom att sticka ut och springa, nackdelen är att jag måste hantera dem och att jag om inte det läker snabbt tappar den lilla konditionen jag lyckats bygga upp. 

För övrigt när det gäller lilltjejen så mår hon fortsatt bra. Och hon älskar att få smaka nya råvaror. Lime och citron är hennes största favoriter, hon blir hel tokig! Och inte en grimas gör hon heller, utan hon smaskar glatt i sig det. Inte konstigt att jag hade så mycket cravings på sura (supersura) saker när jag var gravid med den lilla tjejen. 

En vecka

Den senaste vecka har verkligen sprungit iväg. Den har varit stressande, sömnlös och jag har mått skit större delen av veckan. Mer än så orkar jag knappt skriva just nu. Skriver främst detta inlägget för att visa att jag fortfarande lever och för att ge någon som helst uppdatering över hur det står till. 

Lilltjejen hämtade sig bra efter sin magsjuka, mannen hann också bli smittad och sjuk, förberedelser inför dopet, själva dopet och dopkalaset, städandet och en massa annat som hör dopet till har veckan bestått av. Ja och en massa tjafs och bråk. Får försöka återkomma med ett mer beskrivande inlägg i början på veckan, tänkte först säga imorgon - men kom på att jag nog inte kommer orka eller hinna med det. 

Måndag

Vet knappt vad jag ska säga/skriva. Det känns som att jag bara håller andan och gör allt vad jag kan för att det ska bli den 10/4. Jag vill veta om allt är som det ska, om jag ska våga tro och hoppas på att vi kommer att få ett litet syskon till Bella om si så där 8 månader. 

Det onda har mer eller mindre släppt - peppar, peppar - men lite bruna flytningar har jag fortfarande. Varje toabesök innebär en analys av papper och toastol, men inget "blod" - ni vet, rött, färskt och i större mängde. Spenderat dagen på jobbet, och jag vet inte hur många gånger jag smygit in på toa för att gråta. 

Försöker hålla känslorna och tankarna något så när i schack, men det går verkligen inte. Rädslan för att allt ska gå åt helvete hänger över mig. 

10 år

I dagarna är det 10 år sen jag var hos barnmorskan och tog ut min spiral - och efter diskussioner med mannen min (som på den tiden "bara" var pojkvännen min) så sattes det inte inne någon ny spiral. Utan vi visste att vi ville bilda familj, och vi ville vara en ganska så ung familj. Det är till och med så många år sedan, så jag inte ens kommer ihåg vilken dag det var längre. Men jag vet att det var efter den 17/3 av den anledningen att det gjordes efter att en massa personer i omgivningen hade fyllt år. 

Så det är med en ganska tung, sorgsen, bitter, ilsken, och ledsen känsla jag nu inser att vi står kvar på samma (eller, nästan - för vi har vår lilla ängladotter) ställe som för 10 år (!!!) sedan. Det är nu jag också inser hur mycket bittrare och trött jag blivit på alla andras bebislycka. Som när man får veta att personer som inte ens varit ett par mer än 2 månader innan de helt plötsligt ska bli föräldrar 8-9 månader senare - dessa par fullkomligt hatar jag!

Om en vecka är det TD, och jag vet verkligen inte hur jag känner längre. I ren självbevarelsedrift har hjärnan och hjärtat bestämt sig för att räkna med blödning till helgen, minus på testet på TD och ett samtal till RMC för att boka in möte med läkare för att lägga upp vår IVF plan. 

Lågan av drömmen och önskan om att det har gått vägen kommer lite då och då - men hjärnan ser till att släcka den så fort det bara går. Allt för att försöka mildra ett eventuellt misslyckat försök.

Skit - igen

Borde sova nu - ja, mitt på dagen. Jobbar ju natt denna vecka, har avklarat två (tuffa och tunga) och har en tredje kvar. Men istället är jag vaken, kroppen kommer inte till ro. Har fått en liten stunds sömn, slumrade till en stund framför tv innan. Det räcker dock inte, så jag får väl försöka rensa ur tankarna lite genom att skriva ner dem här och sedan krypa ner i sängen - igen.

Inombords känns det som att mitt liv bara stannat upp, medan alla andras rullar på som vanligt. Jag vill verkligen bara börja leva igen, på riktigt. Att få känna livslust, glädje, gemenskap, våga drömma och känna framtidshopp. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut, okej där finns väl några få ljusglimtar då och då som gör att jag orkar. Som ger mig lite kraft, kraft till att orka kämpa vidare. 

Ännu ett misslyckat försök, att arbetsklimatet på jobbet består av kaos och bråk, hormoner på väg ur kroppen, hormoner på väg in i kroppen, sorg, saknad, ålderskris, identitetskris, krossade drömmar, förakt mot min egen kropp, ångest i största allmänhet, trötthet, knappt träffat mannen på en vecka + en del små bråk över telefon, att det är februari (bf), sömnbrist (speciellt när jag fortfarande inte lyckats somna efter en lång och tung natt på jobbet)... Ja, det finns ännu mer att rada upp, inte konstigt att allt känns skit och att kroppen inte kommer till ro.

Sen är jag bara så arg och trött på alla idiotiska kommentarer från föräldrar (med barn) om att vi (alla som inte har barn - oavsett anledning) ska vara glad och njuta av att kunna göra vad vi vill - när vi vill - för det kan man minsann inte sen när man har barn (dra åt helvete, ni är fan inte ens förtjänta av att vara föräldrar! - är nog det "snällaste" uttrycket jag kan komma på). För att inte tala om alla idioter som tror att allt bara löser sig om vi "slappnar av och inte tänker på det". 

Nu när jag fått kräka av mig lite av allt som surrar runt i mitt huvud, ska jag nog ge sängen en chans till. Inser att jag nog var för "bra" på att trycka undan alla tankar och känslor tidigare i veckan - och att de nu kommer med hårdare kraft istället. Lite sömn kanske kan få mig på lite bättre humör och ge mig lite mer kraft och ork att kämpa på. 

21 februari

Då var det den 21 februari, och det innebär att att det är fem månader sedan vi förlorade vårt älskade, önskade och extremt efterlängtade önskebarn, vår lilla Bella. Det gör så ont speciellt idag, för om fyra dagar är det den dag som var vår bf 25/2 -14. 

Utöver det, så är det idag tre dagar till TD - vilket brukar innebära spottings eller att jag börjar små blöda, hoppas verkligen att få slippa. Men känslan i kroppen är allt annat än bra, känns som att det är på gång - åter igen.

När mannen kommer hem om några minuter bär det av till kyrkogården, för att tända ljus och lämna blommor till Bella. 

Jobbig dag

Igår var en ganska så bra dag, jag kände mig ganska så bra och positiv gällande detta försöket. Idag har det dock känts det totalt motsatta. Bara att stiga upp idag var tungt, att sen behöva gå på ett möte (yrkesträff, så inte med endast "mina kollegor") på jobbet kändes inte bättre. Vi skulle dessutom träffa "vår nya chef" (enheten har två chefer, som ansvarar för vars en halva). 

Denne tyckte att vi skulle presentera oss utifrån namn, ålder, tid på enheten, och våra drömmar och mål... De första bitarna är inga problem, men att prata om drömmar och mål - det är inget jag tänker prata om inför en större grupp och inte heller på min arbetsplats. För alla mina drömmar och mål handlar om denna resan, och är så pass privata att jag inte anser att de har med det att göra. 

Men vi var tvungna att berätta något, så efter ett tag valde jag att säga att min dröm är att hoppa bungyjump på Nya Zeeland. Är förvisso ingen lögn, men heller inget jag verkligen drömmer om. Utan mer något som hade varit kul att göra och uppleva. 

En annan sak jag har kommit på idag, jag hatar verkligen att få komplimanger. Alltså komplimanger om hur duktig och stark jag är som har lyckats så bra med vikt, klara att kombinera jobb och studier, min hälsa, mitt engagemang i politiken, osv. 

Varför? Jo, för att alla de komplimangerna har ingen som helst betydelse när man känner sig totalt värdelös. Eller hatet som finns mot den egna kroppen, för att den inte "fungerar som den ska". 

Som sagt idag har varit allt annat än en bra dag, tårarna och känslan av hopplöshet har dykt upp flera gånger idag. Kan bara hoppas på att morgondagen känns lite lättare än dagen. 

Gah och lite puh

Väntar svar från vårdcentralen och läkaren, svar på om jag "måste" boka en tid för att träffa läkaren igen - eller om det räcker med telefonkontakt. Ringde i måndags, likadant så ringde jag igår. Idag har jag inte riktigt hunnit med det, för idag har jag varit och träffat kuratorn. Så imorgon måste jag ringa dem igen, eftersom de fortfarande inte ringt tillbaka med ett svar. 

Imorgon skulle jag egentligen börjat att jobba igen, men inser (när jag verkligen bara tänker på mig själv och inte alla andra) att jag är inte redo, inte än. Jag gick tillbaka för snabbt och gick för hårt ut (började jobba full tid direkt och fick ta allt ansvar direkt). Det var något som även min man och kurator bekräftade idag under dagens träff. 

Ny tid med kuratorn blev också inbokad, ska träffa henne igen ("redan") den 28/1 - blir en ensamträff för mig då. Har haft det en gång innan med, och det känns ganska skönt att få träffa henne ensam med. Blir en annan typ av samtal då på något sätt. Slipper att mannen sitter sidan om och hör vad jag tycker/tänker/säger. 

Sen är det ju onsdag idag, vilket är det samma som vägningsdag - i alla fall numera, då mötena är flyttade från tisdagar till onsdagar. Trodde väl att jag skulle få ett minus idag, men inte att det skulle bli så pass bra som det faktiskt blev. Vågen visade -1,2 kg idag, vilket innebär att totalen nu är -38,7 kg och mitt tillfälliga plus (gravid/sluta röka/sorg kilon) är nu +5,3 kg (började på +12,4). Och de där tillfälliga +0,3 kg från jul- och nyår är nu "bara" ett minne blått.

Så jag lämnar en väldigt lång, jobbig och tung vecka bakom mig (med en helg av några ljusglimtar, massor av kärlek och även lite glädje) med ett bra resultat på vågen. Det gillar jag verkligen! För det är det som hjälper mig att fokusera, som får mig att "Hålla mig på mattan" och inte balla ut totalt - och låta sorgen (och då även tröstätandet) ta över helt och hållet. För jag vill inte förstöra för mig själv, inte när jag lagt ner så mycket tid, kraft, pengar, "blod, svett och tårar" för att (försöka) prioritera mig och min egen hälsa före alla andra. Och jag vill absolut inte riskera att vi skulle bli pausade i vår kamp till ett önskebarn på grund av min vikt.

Jag vet ju trots allt att min kropp mår tusen gånger bättre nu, än vad den gjorde då. Jag fick ju till och med kvitto på det när jag var hos företagshälsovården igår. Och på något sätt är väl det en trygghet i sig, att min kropp mår bra även om jag mår riktigt dåligt psykiskt. För jag tror på att min fysiska hälsa hjälper mig att inte bryta ihop totalt.

Vårdcentralen

Började dagen med att ta det förnedrande graviditetstestet. Negativt, om någon undrar. Där efter var det bara att vänta på att klockan blev 8.00 och då ringa till vårdcentralen för att boka en akuttid. Fick frågan om vilken anledning (som man alltid får). Svarade som det var: Rent fysiskt är det väl inget direkt fel på mig, men psykiskt är det skit. Sen började jag gråta, mellan tårar och snörvel fick vi (jag och SSK) bokat in mig till min läkare. 

Vet att jag inte behöver ha något läkarintyg första veckan, men inser att jag kommer behöva vara hemma längre än en vecka. Och med alla röda dagar och att jag annars skulle behöva gå till jourvårdcentral, kändes det bättre att gå redan nu och till min egen läkare. 

Sen var det bara att ringa till RMC, för att meddela det negativa resultatet och att blödningen satte igång i lördags. Hade hoppats på att vi skulle få sätta igång med tredje (och sist försöket) insemination direkt, då det var rätt dag för att börja med medicinerna och för att VUL skulle hamna den 7/1 (efter alla röda dagar). Men så blev det inte. Första blödningsdagen får vara först den 1/1. Så nu blir vi tvingade att vänta en månad. 

Den 15/1 sätter jag igång med Primolut och sedan får vi se när blödningen kan tänkas komma. Så istället för att vara mitt uppe i behandling (vilket på något sätt ändå lugnar mig lite), måste jag nu stå sidan om och bara titta på och fasa för "alla gravidbesked som möjligen kan komma". 

Hann inte mer än innan för dörrarna på vårdcentralen, innan tårarna (för tusende gången idag) började rinna. Blev inkallad till läkaren, fick berättat (kombinerat med snörvel och gråt) i korthet om varför jag var där. SSK hade även uppdaterat honom och han hade läst lite om det i min journal, så han visste ganska mycket redan innan jag kom in till honom idag. 

Tillsammans kom vi fram till att han skulle sjukskriva mig i ca två veckor (16 dagar), till att börja med. Behöver jag vara hemma mer, så förlänger han det åt mig. Fick även utskrivet lite Atarax, för att möjligen hjälpa mig lite - med de värsta ångestattackerna och hjälpa mig med sömnen. Så det är väl enda fördelen med att vi inte får köra igång med nytt försök direkt, att jag kan äta lite lugnande istället. 

Innan jag gick ut från läkaren, påpekade han att han är väldigt stolt över mig för att jag hållet vikten (speciellt med alla hormoner och med den sorg vi lever med). Och han hoppas så att det ska gå vägen för oss, vilket jag tycker alla läkare säger till mig. 

Imorgon är det nyårsafton, och jag ser inte ett dugg framemot det. Ska spendera dagen hemma, tillsammans med mannen och hundarna. ÄR väldigt tacksam över att vi ska spendera dagen hemma själv. Blir lite av en "mysdag" - hemma spa (fotbehandling, peeling, ansiktsmasker osv), lite snabb och enkel mat som båda vill ha (vi överväger dock att kolla upp om någon snabbmatsrestaurang har öppet - slippa förbereda/laga/diska - och varför skulle man inte kunna äta det på nyår egentligen?), och så blir det lite tv-spel och film.

Rosa...

Gårdagen var en lång uppförsbacke, grät nog större delen av min vakna tid. Och även om jag sov en hel del så var jag lika tömd på ork och energi som i onsdagskväll. Lyckades samla mig tillräckligt för att ta mig till jobbet idag. Har två heldagar framför mig, och sedan runt 13 tiden har jag övervägt om jag ska sjukskriva mig. 

För vid toabesöket som skedde vid 13, blev pappret lite ljust rosa - och så har det fortsatt, och nu är det rosa. Samma sak som förra gången, hoppet för att detta försöket ska lyckas har rasat samman. Gissar på att mensen sätter igång under natten/tidigt imorgon. Önskar verkligen att jag har fel, att det bara är något litet som gör att pappret blir rosa. Men utifrån föra försöket, så är det samma dag som sist - 3 dagar innan TD.

Allt jag kan göra nu är att vänta på att mannen ska komma hem, så att jag kan uppdatera honom (vill inte göra det via sms eller över mobilen när han är på jobb). För även om jag fortfarande är sjukt besviken på honom, vill jag inte utsätta honom för den situationen. 

Ska försöka ta mig till jobbet imorgon, för jag har lovat min brukare att vi ska åka iväg och handla inför nyår (är nämligen så att om inte jag gör det, så kommer ingen annan göra det). Och om jag inte klarar jobba, får jag helt enkelt jaga fatt på någon vikarie som kan komma och avlösa mig. 

Så andra inseminationsförsöket kan vi nog också lägga bakom oss som misslyckat. Men först blir det där förnedrande (ännu mer förnedrande om jag blöder) testet på måndag, och så blir det att försöka få tag på RMC för att få sätta igång med sista inseminationsförsöket. Hoppas få köra igång med det direkt denna gången med. 

Kollaps

Idag 16.45 kom droppen som fick bägaren av känslor att rinna över - på alla håll och kanter. En dag som började bra, och där jag kände att detta kunde nog bli en "bra" dag.

Men den totala känslomässiga kollaps som hägrat långt borta (den jag försökt undvika genom att släppa ut lite av det då och då) blev ett faktum. I mer än två timmar forsade tårarna och allt jag försökte göra var att få luft. Hela jag skakade av sorg, ilska, besvikelse, hat, smärta, tomhet och saknad (allt är så klart inte riktat åt mannen, men det var han som utlöste den). Av total utmatning somnade jag gråtandes, men vaknade ca 30 minuter senare fortfarande gråtandes. 

Droppen var mannen. Har nämnt tidigare (tror jag) att vi vid senaste besöket hos kuratorn fick "läxa" att göra under julledigheten. Denna "läxa" var att vi skulle planera in vars en hel dag. Från morgon till kväll, med allt vad det innebär och att det skulle anpassas utifrån den andre. Att på så vis visa hur mycket vi känner varandra och lyssnar på varandra. För att på så vis "tvinga" oss att visa hur mycket vi älskar varandra och inte bara tar varandra för givet. 

Jag visste att han planerat att vi skulle gå på bio, att vi skulle ta det ganska lugnt och en massa mys. Men inte något mer. Han har även varit tydlig med att säga nej till andra, och sagt som det är att kuratorn har "ordinerat" egentid tillsammans dessa dagarna och att vi därför inte är tillgängliga. 

Men ju mer klockan blev och när han dessutom satte sig och spela när jag hoppade in i duschen (efter att jag dessutom fixat lunch till oss på hans dag), började jag undra vad han hade tänkt sig. Så tillslut frågade jag, och svaret blev att allt han hade tänkt sig var att vi skulle ta det lugnt och så kunde vi äta något och sedan gå på bio. Men han hade inte bestämt var vi skulle äta eller vilken film vi skulle se. Så han hade inte planerat ett skit. Medan jag lagt ner tid på morgondagen och planerat in vad vi ska göra - allt utifrån att han ska få vara i centrum. 

Hur dagen kommer sluta, vet jag inte - är så djupt besviken och tom just nu att jag inte ens orkar tänka efter. Morgondagens planer överväger jag att skrota, och nästa gång vi träffar kuratorn kommer vi ha tagit tio steg bakåt istället för två steg framåt. 

Tredje advent

Hade varit skönt att kunna säga: att allt känns så mycket bättre idag än vad det gjorde igår. Men då skulle jag ljuga - vilket jag inte kan se någon som helst anledning till. Visst, jag har inte gråtit konstant idag - men sen har jag också sovit större delen av dagen.

Något som varit bra med dagen är att jag fått umgås lite med mannen. Han hämtade mig på jobbet, sen blev det en sväng till matbutiken, blomsteraffären och kyrkogården innan vi var hemma igen. Åt lunch tillsammans innan det var tid för mig att sova. Bäst idag var att jag fick somna i mannens varma famn.

Ännu mer utgifter

En dag som började relativt bra, bättre än förväntat är nog mer rätt beskrivning. Fick sig en rejäl vändning när jag och mannen skulle köra ifrån hans jobb vid 16.30. Men jag tar det i ordning istället. 

Mannen fick lite sovmorgon idag, för idag hade vi tid inbokad med prästen (samma som vid min konfirmation och vid vårt bröllop) som ska ha hand om Bellas urnsättning/begravning kl 10.00. Satt och pratade om allt möjligt med henne, samtidigt som vi planerade begravningen. Slutade med att vi var där i två timmar. Vi kände oss dock lite lättare när vi gick där ifrån.

Var hemma om en sväng och åt lunch tillsammans, var ute med hundarna och lite annat. Sen för att spara in på tiden och för att mannen lättare skulle kunna komma hem ikväll bestämde vi att han skulle köra in till jobbet istället för att ta bussen. Har varit stormvarning till och från hela dagen. Eftersom han ändå skulle köra, bestämde jag mig för att följa med, tänkte passa på att kolla i lite butiker när han jobbade resten av sitt arbetspass. 

Var och köpte sidenband och lite annat för att dekorera Bellas urna med (den är helt vit). Varpå expediten var så snabb med att glatt säga: "Jasså, du ska göra något trevligt dopkort nu då." Mitt svar kom lika snabbt, med tårarna forsande ner från kinderna: NÄ det ska jag inte. Jag ska dekorera min dotters urna inför hennes begravning. Det blev väldigt tyst i butiken därefter. 

För att komma iväg så fort som möjligt såg jag till att vara på mannens jobb när han slutade. Eftersom vi skulle fixa några saker på vägen hem (var det tänkt), men när vi kom ner till bilen blev vi totalt ställda först . sen arga, ledsna, förbannade och mycket där till. All ork som fanns försvann totalt. För den underbara stormen hade sett till att "göra sig av" med vår bakruta. Hela rutan var krossad och fanns inuti vår bil, tillsammans med grus, sand och sten. Antingen var det någon av alla vindbyar eller så vinden i kombination med något material från närliggande byggarbetsplats som krossat vår och ett flertal andra bilars bakrutor. 

Nu är bilen försäkrad, så vi "behöver bara" betala självrisken på 1700:- för att få fixat rutan. Dock kommer det till mer om det finns fler skador i bilen. Något vi får kolla upp och anmäla till försäkringsbolaget i så fall. MEN, 1700 är sjukt mycket pengar för oss just nu. Pengar vi inte har, för jag fick bara en halv lön denna månaden. Dessutom har de dragit alldeles för mycket i karens (minst 1200:-) för mycket och jag har inte fått besked om FK godkänner min sjukskrivning. Sen så kommer även kostnaden för begravningen av Bella, och begravningsentreprenörens arvode nu (vilket vi fortfarande inte vet var det kommer sluta på). 

Nä, så en dag som ändå kändes ganska så bra. Blev värre än jag trodde att den skulle bli.

Så full av sorg, hat och bitterhet

Känslorna är överväldigande, jag känner så mycket hat, ilska, sorg, bitterhet, hopplöshet, rädsla, förtvivlan, avundsjuka, självförakt, panik, skuld, tomhet, värdelöshet, ångest och mycket mycket mer både mot mig själv, andra människor och mot världen. 

Somnade gråtandes inatt, och jag vaknade lika gråtandes fyra timmar senare. 

Är så trött på att kämpa för att något överhuvudtaget ska hända. Och jag vet varken ut eller in längre. Mellan tårarna igår, försökte jag förklara en del av mina känslor för min man. Men det går inte så bra, kan inte få ut det. Alla tankar kring Bella ger mig panik, jag vet inte vad jag vill längre. Jag både vill att saker ska göras på ett visst sätt, samtidigt som jag inte vill. 

Alla känslor gör mig så rädd, de påminner mig så om när jag var tonåring och allt det mörka som hände då. Jag försöker vara stark, och inte hantera allt på samma sätt som då. Men det är svårt, och det är en kamp. En kamp jag vill vinna, en kamp jag måste vinna om jag ska överleva.

Hur jävla mycket ska en enda liten människa egentligen tvingas gå igenom och uppleva. När fan är det min tur att "bara" få leva livet och slippa alla dessa helvetes motgångar?

Känslan sitter fortfarande i

Ny dag, nya tag? Kan jag väl inte riktigt påstå. Känner mig fortfarande helt utmattad och fylld av sorg, ilska, bitterhet, avundsjuka och en känsla av att allt är så sjukt orättvist. Har dock försökt att muntra upp mig själv med en liten shoppingrunda efter jag varit och lämnat en massa papper hos chefen. 

Shoppingrundan blev inte så långvarig, för jag tappade lusten när jag insåg att varenda nybliven förälder i stan också hade beslutat att gå i stan idag. Istället var det att jag gick inom Apoteket och hämtade ut mina beställda hormoner inför nästa försök. Så nu ligger allt hemma och väntar på att det ska bli den 22 juli så att jag kan få sätta igång.

Resten av dagen och kvällen har jag tagit det lugnt och förberett mig inför en natt på jobbet.

Svart

När jag vaknade idag hade jag en hel del energi, och den tog jag tillvara på genom att ställa mig vid spisen och laga en massa mat. Så nu har vi en ordentlig laddning med matlådor i frysen igen. Gissar på att en del av energin kom från att vi bokade hotell i Göteborg igår. Så vår bröllopsdag kommer bli en weekend i Göteborg med en heldag på Liseberg och en massa annat.

Tyvärr så har dock all energi försvunnit och jag är helt slut igen, idag har två personer till berättat att de är gravid - TVÅ! På mindre än en vecka har jag fått veta att åtta personer är gravid. Och ja, jag är extremt bitter och tycker att det är så in i helvetes orättvist just nu. Vi har försökt i över nio år, och aldrig någonsin har ett plus visat sig.

Vi kommer att spendera vår sjätte bröllopsdag utan att någonting hänt, och frågorna fortsätter att komma från folk som knappt känner mig. "Va? har ni inga barn? Varför är ni då gifta?" "När ska ni ha barn då?" "Snart så är det er tur!" "Vänta ska ni se"  Listan kan göras lång, men jag orkar inte ens tänka på alla frågor jag fått genom åren. För att inte tala om idioterna som klappat mig på magen och frågat när det "är dax" innan jag gick ner i vikt eller som har frågar när vi fick barn, då jag tappat så många kilon. 

När vi firade förra året väntade vi på vår första tid hos RMC, och vi hade hoppats på att jag i år skulle ha en liten i magen när det var vår bröllopsdag. Istället står vi mer eller mindre stilla och får nu vänta nästan en månad innan vi får sätta igång med nästa försök. Andra kanske inte tycker att det är lång tid, men för mig känns det som en evighet! Jag vill ju bara sätta igång och kunna drömma och hoppas på att det denna gången ska få vara vår tur att få ett plus. 

Jag är tacksam över att jag bara ska jobba två nätter nu till helgen, och sedan gå på en kort semester, och jag tror faktiskt att jag tänker hålla mig hemma ganska mycket för att försöka ladda upp ork och kraft för att bita ihop och stå ut med alla frågor och gravidnyheter. För det är lika bra att jag räknar med att de kommer. Om inte annat så kommer det komma upp en massa ULbilder, mag och nyföddbilder.

Nu tänker jag krypa ner i sängen och fortsätta vara bitter och fundera på varför just vi måste behöva genom lida detta, och varför andra bara har det så lätt. 

Slappat

Idag har jag inte gjort mycket. Kroppen har varit trött och lika så huvudet, så istället för att tvinga mig till att göra alla "måsten" som skulle behöva göras. Har jag istället spenderat större delen av dagen uppkrupen i soffan och slötittat på serier.

Jag hoppas på att kroppen och huvudet är lite piggare imorgon, så att jag kan få gjort lite innan helgen. Hade varit skönt att få röjt upp lite innan jag ska jobba mina två sista nätter jag har innan jag går på en kortare semester.