torsdag 28 februari 2013

Väntar...

Igår var sista dagen med Primolut, så idag har jag bara väntat på att mensen skulle dyka upp. Men så klart har den inte gjort det, så nu får jag hoppas på att den kommer imorgon. Vill ju bara att den ska komma, så jag kan påbörja behandlingen med Pergotime. 


onsdag 27 februari 2013

Den var med idag...

Jobbade natten till idag, så när tidningen kom satte jag mig och läste den. När jag kom till insändarna så blev jag lite paff, för idag kom min insändare. Det är nu ca två veckor sedan jag skickade in den, anledningen till att den inte kommit med tidigare var för att de har väntat att publicera den tills de fått svar från mottagningen. 


Idag har jag tagit mina sista Primolut, och jag hoppas att det är sista gången som jag behöver ta dem. I alla fall på några år, för om jag slipper ta dem igen så innebär ju det att denna omgång lyckas. Och så måste jag tänka, för just nu börjar paniken och rädslan för att denna omgången med Pergotime inte ska lyckas bubbla upp. 

tisdag 26 februari 2013

vätska

Idag är tisdag igen, och jag har varit och vägt mig. Är ju trots allt min vägningsdag. Dock så var jag allt annat än motiverad att gå dit, för Primoluten gör att jag samlar på mig vätska i hela kroppen. Efter många timmars övervägande och diskussion med mannen så jag ändå dit och vägde mig. 

Till min förvåning så visade vågen -0,1 kg idag. Känner mig nöjd med veckans resultat, även om jag vet att det hade varit mer om det inte varit för vätskan i kroppen av medicinen.

Imorgon är det sista dagen med Primolut. Så nu är det bara att hoppas på att mensen kommer på torsdag, för då kommer det inte bli några problem med VUL hos RMC. Kommer min mens torsdag eller fredag så kommer det nämligen bli att 9 eller 10 dagen är lediga dagar för mig. Skulle vara skönt att slippa byta arbetspass eller ta semester för att kunna göra undersökningen. 

måndag 25 februari 2013

Ny vecka

Då var det återigen måndag, och jag har nu tagit Primolut i åtta dag, två dagar kvar. Biverkningarna gör sig konstant påminda, är jätte svullen och jag har dragit på mig en hel del vätska. Kollade vågen hemma och har gått upp ca 1 kg den gångna veckan, trots att jag varit riktigt noga med vad jag ätit. Så det innebär att jag dragit på mig minst 1 kg vätska. 

Gör mig egentligen inget, men det är ändå väldigt irriterande. Det jobbigaste med att samla vätska i kroppen är att det känns i hela kroppen, och främst i lederna. Men vad gör man inte för att förhoppningsvis lyckas bli gravid. 

Förhoppningsvis får jag min mens på torsdag, har fått den dagen efter jag slutat med Primolut de andra gångerna. Så jag håller tummarna, för kommer den på torsdag så ska jag börja med hormonerna (Pergotime) på Söndag!

För övrigt så fortsätter jag och mannen att jobba på vår relation, men den går framåt! 

lördag 23 februari 2013

Ett beslut är fattat...

Ni som följt bloggen, vet att min liv vändes upp och ner i början på veckan. Och jag har verkligen inte vetat vad jag ska göra eller ta mig till. Både hjärna och hjärta har dragit på två håll, för oavsett om jag har tänkt med hjärna eller hjärta så har mina tankar ändå slutat med att jag inte vet och resultatet har bara blivit ett ?

Men idag på jobbet, av alla ställen. Kom jag fram till vad jag verkligen känner och vad jag vill. Jag kommer ge honom en chans till, fastän han verkligen inte förtjänar det. Men jag känner samtidigt att det är inte rätt att avsluta vårt äktenskap just nu. Då det är så många olika saker som spelar in i hela denna situationen, inte bara det han gjort mot mig utan av en allt som har med denna längtan och önskan som får vår värld att vända sig upp och ner till och från.


Har inte berättat mitt beslut än för mannen, tycker trots allt att han kan få hållas lite till (är ju trots allt fortfarande arg, besviken och sårad av honom).

Vi har en lång väg framför oss när det gäller tillit och en massa annat, men jag känner att jag är beredd att satsa lite till på oss. För jag älskar honom och jag vet att han älskar mig.

Och som min mamma så fint säger:
 "ni ÄR kärlek". 
Jag tänker ta till mig min mammas kloka ord, och använda dem i resan vi har framför oss. Sen så ska jag även tacka Mary för sitt tips om att kontakta sjukhuset gällande terapi mm. Du fick mig att inse att en del av det hat jag kände för min man till viss del inte är hans fel. Utan att det faktiskt har att göra med hela denna processen. Så tack än en gång Mary.

fredag 22 februari 2013

Berg- o dalbana

Framtiden är fortfarande osäker, och mina känslor och tankar går som en berg- och dalbana. Det hade varit så skönt att bara kunna veta vad jag ska göra. Inte behöva sätta allt mot varandra, väga för- och nackdelar, inte längre behöva känna att allt jag vill göra är att krypa under täcket och önska att allt är löst när jag stiger upp igen. 

Helt enkelt, jag önskar jag visst vad jag ska göra med hela situationen. Det hade varit så mycket simplare och lättare att fatta ett beslut om sveket inte varit av "den enklare" garden. Hade han varit otrogen eller liknande så hade han åkt ut direkt. Men nu har han inte det, däremot så har han ljugit och gjort saker som går tvärtemot det vi var så överrens om och som både tyckte likadant (det var det vi kom fram till då).

För mig är tillit det absolut viktigaste i ett förhållande. Och för tillfället känner jag att den är totalt förstörd. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna leva med en person som jag inte känner att jag kan lita på, en person som vet ALLT om mig och mitt förflutna.

En sak vet jag, jag älskar honom. Och jag vet att han är den viktigaste personen i mitt liv, men hur ska jag kunna fortsätta leva med en människa som jag älskar över allt annat - samtidigt som jag inte kan lita på honom... Visst tillit kan byggas upp på nytt, men jag vet helt enkelt inte om jag orkar det. 

Jag önskar att jag bara befann mig i en hemsk mardröm, och kommer vakna upp från den vilken sekund som helst. Men tyvärr så är det min verklighet nu. Så jag måste helt enkelt fatta ett beslut, ett livsavgörande beslut!

onsdag 20 februari 2013

?

Känner mig  helt tom inombords, och jag är helt utmattad både fysiskt och psykiskt. Jag har lyckats bita ihop och överlevt två heldagar i skolan, men det har varit riktigt jobbigt. Att hålla på med MI (motiverande samtal) när man själv inte är ett dugg motiverad till något är extra jobbigt. För jag menar, redan måndagens heldag med MI var tuff och krävande. Men den var inget jämfört med tisdag och onsdag. 

Nu är dock delkursen avklarad och jag har klarat den, vilket känns så skönt. Skönt för att jag lyckades sätta undan mina egna tankar och behov för att lyckas med MI och för att det innebär att jag inte behöver komplettera något på den delkursen. Kan helt enkelt lägga den bakom mig. 

När det gäller kaoset som uppstod här hemma natten till tisdag, så vet jag fortfarande varken ut eller in. Har valt att fortsätta äta Primolut, för det ger mig ändå nästan två veckor tills ett beslut verkligen måste vara  fattat. För att överhuvudtaget fungera har jag låst in allt som har med känslor att göra. Måste helt enkelt använda mig av hjärnan vid detta beslut. 

Just nu så ser framtiden verkligen inte ljus ut. Men som sagt jag vet varken ut eller in. Tack och lov, så är jag ledig fram till 18.00 imorgon. Har ett möte då, men eftersom det är så sent så kan jag i alla fall ta en riktig sovmorgon imorgon. Så innan jag lägger mig ikväll ska jag komma ihåg att dra ner mörkläggningsgardinen i sovrummet. För här ska det inte riskeras att jag vaknar en sekund för tidigt på grund av en liten solstråle. 

Nej, här ska det minsann sovas till varje liten del av mig och min kropp fått så mycket sömn att jag vaknar av mig själv. Hoppas att jag kan få somna utan att gråta mig till sömns inatt. 

tisdag 19 februari 2013

Åt helvete!

Denna underbara måndag som började så bra. Vi fick äntligen påbörja vår tredje omgång med tabletter i hopp om att vi skulle lyckas denna gången, så var det lite som att sväva på moln. 

Men glädje varar aldrig länge! För lagom till att jag borde ha lagt mig så kom det fram till att mannen ljugit och brutit de löften han gav mig i somras.

Kan ärligt säga att vårt förhållande verkligen har sina upp- och nedgångar och vi har haft en hel del kriser genom åren. Vi har lyckats ta oss genom de flesta helt perfekt medan saker fortsätter att påverka relationen till och från. Ungefär samtidigt som min läkare skickade vår remiss till RMC så hade vi vår "senaste" kris. Det var på gränsen redan då att jag skulle ge upp vårt äktenskap och drömmen om en livstid tillsammans.

Jag valde till slut att ge honom en absolut sista chans, en chans som jag verkligen trodde att han skulle förvalt väl och visa hur mycket jag verkligen betyder för honom. 

Denna sista chans är nu sumpad totalt! Och hela mitt liv är i totalt kaos. Det jag trodde att vårt förhållande byggde på känns nu bara som lögner. Vårt näst in till perfekta liv är helt borta, och för tillfälligt så kan jag inte känna annat än avsky och förakt till min man. Och den position han nu satt mig i. 

Överväger starkt att avsluta behandlingen, då jag inte ser någon anledning till att fortsätta med den. Samtidigt så tar det emot något så in i helvete, för jag trodde ändå att det äntligen skulle vara vår tur att få bli föräldrar.

Borde ha sovit för länge sedan, ska upp 06.00 och ta mig in till skolan, för att där ha en heldag med obligatorisk närvaro i skolan. Får se hur denna natten slutar, för just nu ser det inte ut som att det blir så mycket sömn. Mörka och djupa tankar snurrar i huvudet och allt känns åt helvete! 

måndag 18 februari 2013

På gång!

Nu är vi äntligen på gång igen! Började med Primolut idag, så äntligen är vi inne på vårt tredje försök med Pergotime efter vårt framtvingande uppehåll sedan december. 

För att försäkra oss om att inte min kropp helt plötsligt börjat fungera som den borde (med tanke på att jag fick mens spontant samma dag som jag skulle opereras) så var det bara att göra ett gravtest. Inga överraskningar där inte, utan testet var negativt. Hade inte förväntat mig något annat, även om det fanns en liten, liten önskan om att min kropp nu äntligen skulle samarbeta med mig och ge mig en naturlig ägglossning. 

Något som heller inte förvånar mig är att jag redan börjar känna av att jag tar Primolut igen. Mår inte bra när jag tar dem, men det är bara att bita ihop - har helt enkelt inget annat val, får ju ingen blödning annars. Förvisso skulle vi kunna vänta och se om jag nu möjligtvis har fått en fungerande menscykel igen, men det vill vi inte. För jag menar - hur länge ska vi då vänta? 1 vecka, 1 månad, 1 år? Nej tack! Jag mår hellre skit under dessa dagar så att jag sedan kan börja med hormonerna igen. 

Det är helt enkelt så att jag är beredd på att må hur dåligt som helst rent fysiskt om det tar oss ett steg närmare vårat lilla önskebarn. För om jag inte skulle genomgå allt detta, så kommer jag bara fortsätta må skit rent psykiskt istället. Och bli tvingad  att fortsätta leva med min enorma längtan och önskan efter ett barn. 


söndag 17 februari 2013

Imorgon!

Idag har jag bara njutit av att vara ledig, och umgåtts med man och hundar. Blev att vi körde iväg till ett av alla naturreservat och gick milen där. Så hela familjen var väldigt trötta och nöjda när vi kom hem igen, för det var lite extra jobbigt att gå med all snö och isbanor som fanns längst med spåret. 

Imorgon är det återigen tid för skola, har tre långa dagar framför mig med seminarier mellan 8.15-17.00 måndag, tisdag och onsdag. Vilket innebär tre väldigt tidiga mornar, samtidigt ska jag börja med Primolut imorgon. Så jag hoppas att biverkningarna håller sig lugna dessa dagarna, för jag måste vara i skolan och kan inte ligga hemma och tycka synd om mig själv. 

Hur som helst så är jag överlycklig av att jag ska börja medicinera imorgon, trots att jag vet att biverkningarna kommer. Känns extra skönt att få starta igen, efter att blivit tvingade till uppehåll sedan december. 

Ber om ursäkt till mannen min redan nu, för mina eventuella utbrott och sura miner. Men vi vet båda att det är värt det om vi lyckas. 

lördag 16 februari 2013

Ledig

Igår tog all min energi slut när jag satt på bussen hem från skolan, och så klart kom även alla tankar som gör mig ledsen samtidigt. När jag kom hem igår blev det därför inget inlägg, för jag somnade på soffan en stund efter vi ätit kvällsmat. 

Vaknade på soffan idag, kände mig lite slagen men samtidigt väl utvilad. Tack och lov så är jag ledig denna helgen, eller ledig är jag väl egentligen inte då jag måste läsa klart min ena bok innan skolan på måndag. Men jag ska inte jobba och då anser jag att jag är ledig.

För att muntra upp mig själv i det dåliga och tråkiga vädret körde jag och mannen iväg till blomsteraffären med hundarna. Så nu har vi lite nya blommor och lite annat smått. Hundarna uppförde sig exemplariskt i kundvagnen, även när där var olika störningsmoment runt om dem. Blev lite extra stolt över dem när jag hörde två kvinnor prata om mina hundar och hur fint och lugnt de satt i vagnen. 

Imorgon är det dop, men vi har meddelat att vi inte kan. Orkar helt enkelt inte, sen är jag inte så intresserad av att gå då jag och mamman till barnet inte pratar med varandra heller. Har vi inte gjort på lite mer än ett år. Dock är present fixad, och det enda som är kvar att göra är att skriva kortet och lämna vidare present och kort till min mamma så att hon kan ta med sig det imorgon. 

Nu är det bara två dagar kvar tills jag ska börja med medicinerna, och jag längtar! Även om jag vet att jag kommer må skit. 

torsdag 14 februari 2013

14 februari

Jag skulle nog vilja påstå att idag har varit som vilken vardag som helst, även om det är alla hjärtans dag. Spenderade dagen med att vara i skolan på föreläsningar och sedan mötte jag upp mannen för att gå på utställning. 

Den stora skillnaden med dagen var väl i så fall att jag hade ett kort och tillhörande present med mig till skolan för att ge till min underbara V. Som nybliven singel fasade hon inför att spendera dagen ensam och utan en partner. Så jag kände att det var mitt ansvar att skämma bort henne lite grann. 

Och ska jag vara ärlig så gav det mig mer än att jag skulle "fira" med mannen, för detta var vår 10:e alla hjärtans dag tillsammans. Tycker det är viktigare att spendera vår bröllopsdag, förlovningsdag och den dagen vi blev ett par officiellt, tillsammans. Sen tycker jag inte man ska fira det bara för att "andra" säger att man ska, för kärleken är något som ska firas alltid och hela tiden. 

Förvisso hade jag faktiskt köpt ett kort till min älskade man idag, skrev det igår och satte på dörren när jag steg upp för han låg fortfarande och sov när jag gjorde mig klar för att ta mig in till skolan. Så jo, han fick en liten kärleksförklaring idag. Han brukar dock få det annars med i form av några små ord på en post-it lapp, men idag blev det ett kort istället. 

Dagen har varit lång, men den har varit intressant och rolig. Att jag dessutom slapp att laga mat idag, är lite av lyx så här mitt i veckan. Men så blir det när man går på utställning direkt efter skolan och lämnar den nästan tre timmar senare. 

Jag gillar sådana här dagar, de går fort förbi och jag känner mig trött på ett bra sätt när kvällen/natten kommer antågandes. Blir så mycket lättare att somna. Sen är det bara positivt att dagarna går fort, för det innebär att startdagen också närmar sig.  Nu är det fyra dagar kvar tills starten, så imorgon måste jag hämta ut medicin. Vet att de har den inne på apoteket som ligger vid skolan. 

onsdag 13 februari 2013

Full rulle

Idag har det varit fullt upp hela dagen, har även fått bli en del multitasking. Sms:at med min ena bror till och från hela dagen, eftersom vår pappa fyller 60 år till hösten. Och vi är trots allt några stycken som ska komma överrens om vad vi ska hitta på med honom. 

Jag föreslog att ta en kryssning (fredag-söndag) till min bror och han köpte den helt. Känns som det bästa alternativet när vi är så många och i alla möjliga åldrar, räknade lite som hastigast när jag åkte hem från skolan och kom fram till att om det blir pappa, jag och mina syskon, respektive och barn så blir vi 17 stycken. Därför behövs det framförhållning för att allt ska fungera (så gott det går). 

Känner även att det är ett bra alternativ om vi lyckas med något av våra närmaste försök eller ska påbörja nya efter sommaren, just för att vi då bara är borta fredag-söndag och det inte är något flygande mm. 

Har som sagt varit tillbaka i skolan igen, kändes lite konstig eftersom det var ett tag sedan vi hade föreläsningar nu. Men med vår trevliga professor så är man tillbaka i det direkt och vet inte om man ska skratta eller gråta. Bra är han!, men han är väldigt speciell. 

Efter skolan blev det en snabb sväng på stan, missade ena bussen och då går jag hellre en liten runda i butikerna än att stå och frysa fast på en busshållplats. Gick dessutom till starthållplatsen, så jag slapp att stå på bussen. Vilket är en lyx i rusningstrafik.

Tillbaka i hemkommunen var det bara för mig att springa till nästa ställe, för bussen var sen och jag hade ett möte att vara på. Tre timmar senare mötes jag upp av mannen och vi promenerade genom stan hem, kul att det är först vid 20.15 som man träffas för första gången idag. Såg han förvisso i morse med, men då låg han och sov när jag stack iväg för att hinna med bussen. 

Nu sitter jag och går igenom lite saker till morgondagens föreläsningar, vår kära professor var ju så söt och snäll så han gav oss "läxa" över natten. Inte nog med att jag redan hade ett möte inbokat så är "läxan" på norska. Ska dock snart stänga datorn och krypa ner i sängen, är ju en ny dag imorgon och det innebär även en ny dag i skolan. 

tisdag 12 februari 2013

Irriterad


Eftersom jag inte kunde slappna av och var riktigt irriterad inatt, efter att jag fått reklam från en barnmorskegrupp som tyckte att det var passande att skicka ut personlig reklam som riktade sig till gravida, till mig igår (måndag). 

Så satte jag mig vid datorn och skrev en insändare till tidningen. Kände helt enkelt att jag var tvungen att stå upp för mig själv och alla andra i samma situation som mig. Så nu får jag vänta och se om tidningen väljer att publicera insändaren eller inte. Oavsett så kände jag mig lugnare efteråt och nöjd med min insats, och kunde dessutom sova riktigt gott.

Så här blev min insändare tillslut:

Som ofrivilligt barnlös har man både bra och dåliga dagar, för mig personligen är det fler av de dåliga. Idag hade jag äntligen en bra dag. Tills det att posten kom, för med posten kom även en personligt adresserad reklam från Barnmorskegruppen Öresund. Reklamen handlade om TEMAkväll, med inskrivning och så klart allt som har med graviditet att göra. Direkt blev jag påmind om vår kamp och process för att få möjligheten till att bli föräldrar, en karusell som pågått i nio år nu.

Vid varje försök vi gör så kommer funderingarna på vilken mottagning vi ska välja och skriva in oss hos om försöket lyckas. Vi har även övervägt Barnmorskegruppen Öresund, men kan säga att ni nu är helt strukna från vår lista. Att med era kunskaper och erfarenheter, inte tänka ett steg längre än näsan räcker är tydliga bevis för mig att ni inte har den kunskap som jag är ute efter den dagen vi lyckas. För om vi lyckas behöver jag en mottagning som har kunskap och erfarenhet gällande ofrivillig barnlöshet och som kan sätta sig in i hur hela processen påverkat oss.

Jag förstår att ni bara är ute efter fler gravida, eftersom det tjänar ni pengar på. Men ni borde också vara medvetna om och ha kunskap om ofrivillig barnlöshet. Därför får jag inte ihop hur ni tänkte när ni beslutar att skicka ut personlig reklam till en viss grupp, för jag gissar på att ni valt: kvinnor som är i en viss åldersgrupp och bor i kommunerna där ni är aktiva.

För genom att ni skickar adresserad reklam så kan jag inte skydda mig från att få den. Hade ni bara gjort ett vanligt utskick till alla hushåll då hade jag inte klagat, för den hade jag kunnat undvika genom en liten skylt på dörren som tackar nej till reklam.

Votivi filii.

Fick bita mig i tungan några gånger, för annars hade det nog följt med både den ena och den andra svordomen med. Jag är så arg på dem för att de förstörde min dag, en dag som hade känts så lugn och skön. En dag som skulle väga upp de dåliga jag haft en längre tid nu.  

Även idag känner jag av lite av den irritation från gårdagen. Tänk att reklam kan få en att bli så arg och dra ner allt positivt till att bli negativt. 

måndag 11 februari 2013

En vecka kvar.

Idag har jag varit ledig! Det har jag firat med kvalitetstid tillsammans med mina hundar. Min ena hund (den yngre) är extremt skendräktig, och är nu inne i fasen av att hon ska "valpa". Så hon bäddar, gnyr, är orolig och vill helst samla ihop hela flocken. Helst vill hon inte heller vara ute om i fall att "valparna" ska komma. 

Så när min stack iväg innan idag för att gå på ett möte, blev hon helt förtvivlad. Så pass att hon både gnydde och ylade, även om jag tog upp henne i min famn. Valde att försöka ta ut båda hundarna på en runda, så det var bara att ta på sig själv och hundarna för att gå ut en sväng i kylan. 

Väl ute, så hade hon glömt allt. Den korta rundan slutade istället som en lååång runda var ute och gick nästa i 3,5 timme och avverkade 1,8 mil. Men både jag och hundarna är hel nöjda efter den långa rundan. Båda hundarna ligger nu på mattan sidan om mig och tuggar på sina tuggben. 

Älskar mina hundar över allt annat, även när de är helt omöjliga att ha och göra med. Som när de är skendräktiga, inne i "kräkperiod", skäller eller tar i sönder saker för en. Men den värme och omtanke de alltid ger mig, väger upp allt det dåliga.

Idag är det en vecka tills jag ska börja medicinera, kan fortfarande inte riktigt förstå att vi äntligen ska få börja igen. Har väntat sedan jag fick den där jävla blödningen i december, och nu är det äntligen snart tid igen! 

Pratade med min mamma igår, då frågade hon om jag fått något startdatum för nästa omgång än av läkaren. När jag svarade ja, och att vi skulle börja nästa måndag så fick jag en fråga jag inte kunde låta bli att skratta åt. 
Den ställdes i all välmening från min mamma: 
"Men ska du då ta ett gravtest på måndagsmorgonen innan du börjar medicinera... Eftersom du fick en spontan blödning samma dag som du skulle operera dig... Tänk om du fått ägglossning och blivit spontangravid."
Efter att jag samlat mig lite grann från mitt lilla skrattanfall så svarade jag henne lite extra snällt: Men mamma, jag kan inte bli gravid utan att ha samlag. Så jag kan inte vara gravid, dessutom togs ett gravtest på sjukhuset innan de utförde operationen. 

Och i ärlighetens namn: Visst hade jag önskat att jag nu helt plötsligt fått en egen naturlig ägglossning och helt plötsligt blivit gravid. 

söndag 10 februari 2013

Söndagsmys

Idag har det inte blivit mycket gjort. Gick av mitt arbetspass klockan 10.00 och sedan dess har jag bara tagit det lugnt och njutit av att inte ha några "måsten" på hela dagen. 

Större delen av dagen har jag spenderat på soffan, halvt sovandes uppkrupen i min stora filt. Hade tänkt att köra iväg tillsammans med mannen och gå en sväng i naturen, men snö och kyla gjorde att lusten till att hitta på något minskade mer och mer för varje ny snöflinga som föll utanför fönstret. 

Efter kvällsmaten blev det film. Lyckades övertala mannen att se Burlesque. Jag har sett den innan, och gillar den. Att det är bra musik är ett extra plus. Framför allt så är det en låt som sticker ut lite extra mycket, och känns det där lilla extra i hjärtat. 

Låten jag syftar på är en av de som Cher sjunger, och låten heter: Last of me. Låten berör mig djupt, mycket för att det är så jag vill att min inställning till hela denna resa, resan till vårt önskebarn.

lördag 9 februari 2013

Natt på jobb

Första av två nätter på jobbet avklarad och är nu på jobbet igen för att jobba min andra natt. Håller tummarna på att även denna natten flyter på bra och blir relativt lugn. 

I vanliga fall så brukar jag tycka det är ganska tråkigt att jobba helg, vilket jag dessutom gör varannan vecka. Men denna helgen uppskattar jag att jag jobbar helg, för att man ska jobba är verkligen den absolut bästa ursäkten för att tacka nej till kalas inbjudningar. Är jag ledig så måste jag komma på någon annan ursäkt om jag inte vill/kan/orkar gå. 

Dessutom så går dagarna lite fortare när de spenderas på arbetet, vilket innebär att dagarna flyter på lite snabbare. Snart är det två veckor sedan jag blev opererad (på tisdag). Det innebär att jag då kan räkna mig som läkt och verkligen kan återgå till verkligheten, och sen är det bara en vecka tills jag ska börja medicinera.

Nu ska jag dock återgå till arbetet.

fredag 8 februari 2013

Mitt i mellan

Idag är det 10 dagar sen jag fick gjort min operation, dessutom är det även 10 dagar idag tills jag ska börja med Primolut. Så jag hoppas verkligen att de kommande 10 dagarna går lika fort förbi, som det har gjort sedan operationen. 

Dagen har annars bestått av huvudvärk, möte, lite mer huvudvärk, packa in presenter till morgondagens barnkalas och ännu mer huvudvärk. Sen har det även fått bli lite sömn eftersom jag ska jobba natt denna helgen.  

Kalaset i morgon ska jag inte gå på. Känns alltid lika skönt när de lägger firandet på dagar som jag jobbar, för då är det superenkelt att säga att jag inte kan komma. Mannen ska dock gå, han väljer ju själva. Jag hade inte gått oavsett om jag jobbat eller skulle varit ledig, gissar att han ser sin chans till att slippa laga mat imorgon när jag ligger och sover.

Har nämligen valt att tacka nej till allt som har med kalas att göra, har helt enkelt inte ork till det. Genom att stanna hemma så slipper jag få frågor som jag inte vill få eller svara på.

torsdag 7 februari 2013

Tankar och känslor

Idag har varit en dag fylld med mängder av tankar, känslor och funderingar. Hatar när hjärnan går på högvarv och överanalyserar allt. Att jag aldrig bara kan titta på det positiva utan hela tiden måste väga in det negativa i allt. 

Jag har dock lyckats att hålla nere de flesta tankarna på en ganska låg nivå, så att jag inte blir helt upp stressad av dem genom att vara ute och gå i min ensamhet 1,5 timme idag.

Utöver allt annat så har jag känt mig allmänt trött och seg idag, och jag misstänker att jag har en förkylning på gång. Hoppas inte, för nästa vecka, börjar två intensiva veckor i skolan. De ska bli intressanta men långa och jobbiga. 

Nu är det 11 dagar kvar tills jag ska börja medicinera...

onsdag 6 februari 2013

Samtal med doktorn

Idag har pratat med min doktor på RMC, vi kom fram till att jag snart kan börja på en ny omgång med medicinerna igen. Doktorn ville dock vänta lite till, så att jag verkligen är helt läkt inför nästa blödning. Men den 18:e ska jag sätta igång att äta mina Primolut. För då kommer min blödning ungefär en månad efter operationsdagen. Så i slutet av månaden ska jag in och göra ett nytt VUL, och se om någon äggblåsa växt sig tillräckligt stor av Pergotimen och då få hämta ut ny ägglossningsspruta. 

Så nu börjar nästa nedräkning, nedräkning till starten av tredje försöket. 

Utöver att ha prata med doktorn så har jag varit iväg och shoppat lite, var ute efter en ny väska för att belöna mig själv med. Men hittade ingen, så jakten på en ny väska fortsätter. 

Något jag glömde skriva om igår var att jag stötte på en barnbok som fick mig att börja gråta när jag bläddra i den inne i butiken. Boken heter VEMS BEBIS? och är skriven av Stina Wirsén. Den handlar om en katt som är adopterad, för att föräldrarna så gärna ville ha ett barn men kunde inte få ett. Mamman blir sen gravid och ska föda, så hon åker in tillsammans med pappan och föder ett syskon till katten. När alla tre kommer hem så utspelar sig detta:
- Ska ni ge bort den där? Så frågar katten
- Varför undrar du det? Säger pappa.
- För ni har ju redan mig... och det finns dom som inte har nån bebis. Så svarar katten.
- Nej, så blir det inte. Vi vill ha bebisen kvar, säger pappa.
- Ok då, men jag bestämmer i alla fall mest, för jag var här först. Så säger katten nu. 
- Ok, säger mamma.
- Ok, säger pappa.  
Det är en bok jag varmt rekommenderar till er som ska adoptera eller redan har adopterat. Den beskriver adoptionen på ett så vackert sätt på en nivå som barn förstår. 

Jag och min man valde faktiskt att köpa boken, just för att den var så fin och om nu vi inte får vårt önskebarn på det "vanliga" sättet så kommer vi satsa på adoption och då vill jag ha boken hemma, för det är inte säkert att vi skulle kunna få tag på den då. 

tisdag 5 februari 2013

Svävar på moln


Just nu svävar jag på moln! Är nyss hemkommen från veckans vägning. Jag klarade mitt delmål för ettårsvägningen. Vågen visade -0,9 kg denna vecka. Det resulterar i att jag nu har gått ner 40,4 kg på ett år, (Delmålet var -40 kg på ett år) så jag har till och med 0,4 kg tillgodo. 

Så nu är det inte långt kvar, idag väger jag 80,3 kg och mitt BMI är nu nere på 26,2. Mitt slutmål är att väga 75 kg (BMI 24,5), det innebär att jag bara är 5,3 kg från mitt mål! Och jag vet att jag kommer att nå det, om inte i år (och då är det pga ett påtvingat uppehåll för en graviditet) så snart. Tänk, jag är bara 1,2 från enligt BMI till att vara normalviktigt. Något jag verkligen ALDRIG varit. 

Kan bara säga: Jag är överlycklig, kan verkligen inte fatta det. Jag väger 2/3 av vad jag vägde för ett år sedan!!!Och det känns helt fantastiskt.

För lite mer än ett år sedan så var jag så nära på att ge upp helt när det gällde min vikt, och möjligheten att någonsin få bli förälder. Och om jag verkligen tänker efter... Så skulle jag nog säga att jag faktiskt hade gett upp. För vad jag än försökte med så hände inget och när jag fick diagnosen: Diabetes typ 2, i kombination med PCOS. Kändes det totalt hopplöst, kunde lika bra krypa under en sten och dö. Jag hade ingen livsgnista kvar och allt såg väldigt mörkt ut.

NU har gnistan blossat upp och brinner för fullt och all energi jag nu har är något jag aldrig trodde jag någonsin skulle få igen. Min läkare har till och med friskförklarat mig gällande min diabetes diagnos. De enda värden som fortfarande inte är bra är mina hormonprover, och ärligt talat så tror jag inte att de någonsin kommer bli "normal". 

Tänker fortsätta njuta av denna känsla som bubblar inom mig resten av kvällen och hoppas på att den fortsätter imorgon också när jag pratat med min doktor på RMC.


måndag 4 februari 2013

Ny vecka

Då var det en ny vecka och måndagen är nästan över.

Idag började jag jobba igen, efter förra veckans sjukskrivning. Och jag är väldigt tacksam för att jag faktiskt sjukskrev mig förra veckan, för det hade aldrig gått att arbeta på mitt jobb de första dagarna efter operationen. Det fick jag bekräftat redan första timmen på jobbet idag.

Imorgon så är det min "ett årsvägning", dvs att imorgon är det ett år sedan jag verkligen tog tag i mig själv och påbörjade en livsstils förändring. Ska bli intressant och se om jag klara mitt delmål på minus 40 imorgon. Jag hoppas det, men jag kommer vara lika nöjd vilket som. FÖR jag har redan lyckats att gå ner så pass mycket som jag har (39,5 kg förra veckan), och det är inte många kilon kvar nu. 

Utöver morgondagens vägning så längtar jag till onsdag, och samtalet med min doktor på RMC. Jag hoppas verkligen att hon ger mig lite trevliga nyheter i form av att vi snart ska påbörja nästa försök. Tänk att man kan längta efter att få proppa sig full av mediciner som får en att må skit, både fysiskt och psykiskt. Men om det funkar så är det helt klart värt det. Även om jag ligger i fosterställning med magsmärtor och pendlar mellan glädje och ilska, tårar och skratt, hopp och förtvivlan. 

söndag 3 februari 2013

Mör

Idag är jag mör i hela kroppen, det känns verkligen att vi varit iväg och hjälpt underbara V att flytta. Vi kom hem lite efter tre inatt, så innan vi slocknade så stängde vi av ljudet på telefonerna. Allt för att verkligen få möjlighet till sovmorgon. Och sovmorgon fick vi, för vi steg inte upp förrän klockan var 12. 

Sen var det bara att äta lite och klä på oss, för att sedan ta en runda till tippen och slänga alla kartonger och skit som var i vår bil. Efter tippen körde vi och storhandla, så nu är det fullt i  kyl, frys och skafferi igen. Snart blir det kvällsmat, och det ska bli riktigt gott med hemmalagad mat. Har ju främst varit snabbmat som gällt när vi hållit på med flytten. 

Resten av kvällen kommer att gå åt till att förbereda sig inför morgondagens arbete och så blir det lite filmmys. Vi har en film kvar att se, av de vi hyrde efter min operation i tisdags. 

Och gällande operationen, känner knappast av det längre (känns fortfarande lite, men bara om jag ligger på mage). Det verkar dessutom som att blödningen har slutat nu. Om så är fallet så är jag färdigläkt nästa tisdag (informationen är nämligen: hela blödningen + en vecka efter, dock minst 2 veckor). 

lördag 2 februari 2013

En bra dag.

Idag har jag lämnat in min "frisk anmälan" till jobbet. Känner nästan inget i magen längre, känns lite till och från vid vissa rörelser men det kan jag ju undvika genom att inte göra de rörelserna. På måndag är jag tillbaka i verkligheten och tillbaka på min arbetsplats. 

Idag har jag och mannen hjälpt en underbar vän att flytta. Så nu är vi äntligen hemma igen och jag har redan hunnit byta om till myskläder. 

Så när andra spenderar sin fredag med att festa och dricka så har vi jobbat hårt och inte en droppe alkohol, vilket varit extra bekvämt idag då jag fortfarande tar värktabletter så jag ska ju ändå inte dricka något. 

Har haft det riktigt trevligt hela eftermiddagen, kvällen och natten (fram tills nu då) mycket prat, skratt, någon liten tår, hårt arbete, packa bil, packa ur bil, shopping och spring mellan bil och lägenheter. 

Även imorgon så ska vi iväg och hjälpa vännen med lite allt möjligt, hon ska in och jobba. Så vi får köra dit och ta emot hennes soffa, och för att inte det ska bli för drygt att vänta så ska vi ta och sätta ihop garderob, hyllor mm. 

Nu blir det sängen så att vi orkar med morgondagens bravader med.