25

Idag har jag varit och vägt mig igen (uppehåll förra veckan då jag jobbade över). Veckans resultat blev -0,3 kg. Inte det bästa resultatet, men är väldigt nöjd ändå - för den gångna veckan har varit fylld med en hel del tröstätande. Något jag inte har gjort sedan jag började min viktminskningsresa, men jag har helt enkelt inte haft kraften och mått så pass dåligt att det inte gått att motstå. 

Oavsett så fortsätter jag vara nöjd med veckans resultat! Min totala viktminskning är nu -44 kg! och idag är mitt BMI 25!!! Jag är därmed normalviktig! Något jag inte varit sedan jag var barn. 

Annars har jag inte gjort så mycket idag, har främst spenderat dagen på balkongen i våra nya möbler med iPaden i famnen och myst med hundarna i solen. Sen har jag tagit min behepan och folsyra som jag numera ska göra varje dag inför vårt nästa försök. 

Kvällen spenderar jag med mannen i soffan och myser av några timmar tillsammans innan han ska sova och sedan jobba igen. Måste erkänna att det är långtråkigt att ha semester ensam, är dock van - för mannen brukar jobba på sommaren medans jag har semester. 

Så ja.

Då var det tisdag igen, och jag har varit iväg och vägt mig. Blev inget möte med ViktVäktarna idag för min del, då jag skulle vidare till ett annat möte. Men oavsett så blev jag riktigt nöjd med veckans resultat, -0,8 kg. Det innebär en total viktminskning på 43,7 kg! 

Dessutom är mitt BMI nu: 25,1 och om 0,4 kg så är jag normalviktig, och jag är 2 kg ifrån mitt mål! Känns skönt att vara tillbaka på banan med ett klart mål i sikt. Och att ha något att fokusera på medan vi väntar på att få sätta igång med första inseminationsförsöket. 

I övrigt har dagen bara försvunnet, först för att jag sov länge och sedan två möte efter varandra och så nu sitter jag på jobbet för första natten, sedan flera veckor tillbaka. 10,5 timmar tills jag slutar, sen ska jag hem och sova.

Besök på RMC

Idag har jag inte fått mycket gjort, i alla fall inte innan jag (och min man) var på RMC för att se om gångens Pergotime behandling hade fungerat. Vår tid var klockan 14.00, så det känns lite surt att inte ha fått gjort något när jag dessutom vaknade vid 7-tiden.

VUL visade på att en äggblåsa hade växt till sig även denna gången, men den var inte lika stor som förra gången. Äggblåsan mätte "bara" 14,7 mm, så den är inte helt färdigväxt än. Så nu måste jag vänta med att ta min Ovitrelle tills på fredag. 

Måste erkänna att jag kände mig lite besviken och nedstämd när vi lämnade RMC och gick till apoteket för att köpa sprutan. Anledningen är så klart att blåsan inte hade mognat färdigt. Det hade den gjort förra gången. Samtidigt så kände jag mig ändå lugn, för allt annat såg bra ut och doktorn sa att tills på fredag kommer den ha blivit tillräckligt stor. Och då ska sprutan tas.  

Nu ligger en omgång Ovitrelle i kylen och väntar på att det ska bli fredag. Och mannen tycker som alltid, att det är trevligt och lite komiskt när läkarna säger till oss att vårt sexliv måste intensifieras. Denna gången från och med fredagskvällen fram till början av nästa vecka. Ärligt talat kan jag också tycka det är lite komiskt med den ordinationen, för inte en enda gång har de frågat om hur vårt sexliv ser ut idag.  

Efter besöket på RMC och Apoteket så tog vi en sväng i Malmö innan vi körde hem. Hade det inte varit för att jag skulle iväg till ViktVäktarna så hade vi stannat längre. Hem om och byta kläder och mysa lite med hundarna, sen bar det av till ViktVäktarna. 

Riktigt nöjd med dagens invägning! -1,2 kg, vilket innebär att jag nu gått ner hela 42 kg!!! Sen första besöket på RMC den 4/10 2012 har jag nu gått ner 10,1 kg. Och de kilona är jag extra stolt över. För det innebär att trots alla läkemedel som jag stoppat i mig har jag ändå lyckats kontrollera mitt sug och inte fått i mig förmycket av något. Mitt BMI är nu nere på 25,7. 

...25,7... Det känns helt sjukt att ens skriva det, jag menar: Jag är nu "bara" 0,7 från att ha ett normalt BMI! Något jag aldrig någonsin vågat drömma om, men nu är jag snart där och det känns helt underbart. 

Hemma igen

Dagen började tidigt, med en varm och skön dusch. Sen var det bara att klä på sig kläderna och sätta sig i bilen in till Malmö och KK för att bli sövd och av med polypen. 

Mannen körde mig in, men fick inte följa med längre än till första väntrummet. Och där satt han mellan 8.15 och 13.45. Fick pratat med honom efter operationen, och sedan även ca 15 minuter innan jag fick lämna sjukhuset. 

Lite skuldkänslor har jag för att han fick sitta och vänta så passa många timmar, men jag älskar honom ännu mer för att han gjorde det. Kände mig så mycket tryggare och lugn av att veta att han var så när mig även om han inte satt bredvid mig. 

Operationen gick bra, och nu är polypen BORTA! Nu ska jag "bara" läka (tar ca 2-3 veckor) och sen sätter vi förhoppningsvis igång med nästa försök. När jag vaknade från narkosen, mådde jag riktigt bra och det är första gången som jag verkligen mått bra efter en narkos. Brukar må riktigt illa och kräkas plus att jag brukar ha svårt att vakna upp från först början. 

Dock började dagen riktigt illa, när jag gick på toa för att fixa med urinprov så visade det sig att jag fått en blödning. Till saken hör att jag INTE haft en "egen" (naturlig) mens på ca två år! Och så kommer den idag, när den absolut inte fick komma!!! 

Fick åka in till sjukhuset ändå, berättade det för sjuksköterskan på preoperativa avdelningen. Hon sa att det skulle nog gå att operera mig ändå, men att jag skulle ta det med kirurgen när han kom in för att titta till mig innan jag skulle opereras. Berättade det för kirurgen när han kom (med en stor klump rädsla i magen), var rädd att han skulle avbryta alltsamman och skicka hem mig igen. Men så blev det inte, utan istället så sa han bara att han skulle försöka ändå. Eftersom att risken finns att jag annars bara kommer ha en ny blödning nästa gång. Och tur var ju det, för allt gick som det skulle och nu är den borta. 

Och eftersom det var tisdag, så åkte jag faktiskt iväg och vägde mig med idag. Är trots allt "min vägningsdag" och då ska jag väga mig helt enkelt. Vågen visad på minus idag med, även om de proppat mig full med dropp och annat på sjukhuset. Dagen resultat var -0,8 kg, så nu är mitt BMI 26,5. och jag är ett halvt kilo ifrån att ha gått ner 40 kilo!!! Nästa vecka är av stor betydelse för mig, då är det min ett årsdag sedan jag började gå ner i vikt, tänk - kan det möjligtvis vara så att jag faktiskt kommer klara av att gå ner 40 kilo på ett år?!? Jag hoppas det!

Har inte haft någon direkt känning av operationen, inga större smärtor heller. Dock känns det som en rejäl "baksmälla": seg, trött, yr/små förvirrad, lätt feber, illamående, grådaskig (min man tycker jag ser grå-gul ut i huden sen operationen) konstant torr i halsen och knaprar Ipren och Panodil. 

Så en sammanfattning av dagen: 

• operationen avklarad, gick som den skulle.
• fått min första mens på  2 år.
• Vägt mig, -0,8 kg.
  

Nu ska jag krypa upp i min mans famn framför tv:n igen för att mysa och titta på film, sen imorgon tror jag att jag ska satsa på att ringa RMC och informera dem om att operationen nu är gjord. 

Vägning

Då var det återigen tisdag, vilket innebär att jag har varit och vägt mig igen. Veckans resultat var -0,7 kg. Det innebär att jag nu gått ner 38,7 kg och väger 82 kg. Mitt BMI är nu 26,8. 

Kan inte påstå att jag känner mig så särskilt glad över resultatet. Eller jo, jag är GLAD över mitt resultat och jag är stolt över att jag fortsätter att gå ner i vikt. Men det finns bara en enda anledning till att jag fortfarande håller på med ViktVäktarna just nu (och inte har ett obligatoriskt uppehåll), är för att jag inte har blivit gravid än. 

Hade hoppats så på att jag skulle ha ett uppehåll från ViktVäktarna sen årsskiftet, vilket jag hade varit tvungen till om förra försöket med hormoner hade lyckats. Så det är med en bitter glädje som jag tittar på mina resultat denna veckan. 

Samtidigt känns det ganska skönt att jag kan fortsätta att gå ner i vikt, skulle väldig gärna nå min målvikt innan jag blir gravid - och det känns så motsägelsefullt att säga, då jag precis beklagade mig över att jag inte har uppehåll. 

Men nu är verkligheten som den är, och medan jag väntar på att vårt önskebarn ska få fäste i min livmoder så kommer jag fortsätta att kämpa med min vikt. För min egen skull, för jag tillhör den gruppen av personer med PCOS som går upp väldig mycket i vikt och snabbt om jag inte tänker mig för.  

Att fokusera på något bra

Dagen började lite kaotiskt. Snöat sen igår kväll och hela natten, så när jag skulle till skolan idag var det köer hela vägen in till skolan. Tack och lov för min älskade man, för han körde mig in. Annars hade jag aldrig hunnit till skolan i tid. Och även idag hade examination, så det var obligatorisk närvaro. 

Skulle jag åkt buss, hade jag aldrig kommit fram. Men eftersom han körde, så kunde vi köra av tidigare och därmed också komma fram till skolan genom att köra "bakvägen" in till skolan.

Eftersom han var så söt och snäll som gjorde detta, så kände jag att jag var tvungen att göra något sött och snällt till honom. Så efter skolan var jag inne om och köpte en bok: ONDA PINGVINER (som han tittat på så många gånger, och varit sugen på den - men tyckt den var för dyr), det är en bok med med massa ritade serier, på pigviner som är riktigt elaka. Sen var jag även inne om blomsteraffären och köpte tre stora och långa mörkröda rosor (vår färg - samma färg som var med i temat på vårat bröllop). 

När jag kom hem, ringde jag på dörren och höll för så att han inte kunde se vem det var. Han öppnade dörren, och han såg väldigt förvånad ut när jag stod där med rosor och en present till honom. Hans första fråga var: Vem är detta till? och sen: Varför får jag detta? Det enda jag kunde svara honom var: För att jag älskar dig och för att du var så underbar som räddade min morgon genom att köra in och lämna mig i skolan. 

Men nu, anledningen till dagens rubrik: 

Om jag ska hitta något som är positivt med att senaste försöket inte lyckades och att vi nu väntar på min operation. Så är det att jag fortsätter med ViktVäktarna och fortsätter att gå ner i vikt. Var och vägde mig idag, andra gången för året. Förra gången hade jag ett litet plus (+0,4 kg), vilket inte var så konstigt. Det pluset var efter jul, nyår och tentaplugg. Men idag var det minus! -1,1 kg för att vara exakt. 

Detta minuset innebär att jag idag väger 82,7 kg! Och har ett BMI på 27, det innebär att jag nu gått ner 38 kg och minskat mitt BMI med 12,4. Att skriva ut alla dessa siffror känns helt underbart och jag känner hur jag sitter och småhoppar av glädje i stolen. 

Kan inte fatta att jag är såååå nära ett normalt BMI som jag är nu, och det är inget jag någonsin kunnat hoppas på eller kunnat tro skulle hända. Jag har aldrig varit så nära ett normalt BMI, och jag har aldrig vägt så här lite. I alla fall inte sen den senare delen av mina tonår, skulle gissa på att det i så fall skulle vara omkring tiden innan jag började med p-piller i så fall. Och det skulle innebär när jag var ca 14 år. Det är ett halvt liv sedan för mig med andra ord. 

Brukar inte ha så höga tankar om mig själv. Och detta är inget jag brukar säga till mig själv, men idag tänker jag faktiskt göra det: 

Jag är bra, duktig och stark. Och jag är så stolt över mig själv. 

En sammanfattning av vår bakgrund.

Denna blogg kommer att handla om min och min mans önskan och längtan efter barn. Något som vi haft länge båda två. Men som vi inte har pratat helt öppet om med andra. Nu har vi äntligen fått hjälp via sjukvården, och går till RMC (Reproduktionsmedicinskt Centrum) för behandling.
Detta inlägget kommer att beskriva hela resan, från början till idag. Framtiden kommer i senare inlägg.

Hela denna resan började egentligen redan för snart nio år sedan. För våren 2004 var det tid för mig att byta ut min spiral. Men efter längre diskussioner med min pojkvän (som numera är min man), valde jag att inte sätta in någon ny spiral, utan bara att ta ut den gamla.

För jag ville trots allt ha barn ganska tidigt. Och vi hade redan varit ett par i två år och kände oss trygga i vår relation. Vi bodde förvisso inte tillsammans men jag hade köpt min första lägenhet i samma veva och skulle ta studenten 3 månader senare.

Tiden gick, men inget illamående eller utebliven blödning. Dock tänkte vi inte så mycket på det. När det närmade sig att det gått ett år sen spiralen plockades ut, och fortfarande ingen graviditet så kontaktade jag min läkare. Det resulterade i ett besök på vårdcentralen och sedan en remis till sjukhuset.

Efter några månader fick jag en kallelse och var inne och gjorde en undersökning. De kom fram till att jag hade PCOS. Det syntes direkt när de gjorde ultraljudet och alla prover jag tagit var lika tydliga. Diagnosen fick jag precis innan jag fyllde 21 år.

Lämnade läkaren med flera stora frågetecken, och kände mig helt förtvivlad. Jag som alltid velat ha barn, skulle jag aldrig kunna få barn? Och hade jag missat min enda chans till att bli mamma några år tidigare? Ville min sambo verkligen fortfarande ha mig? Vad innebär PCOS? Osv.

När jag kom hem så var det bara att sätta sig framför datorn och börja leta fakta och information, för det materialet jag fick hos doktorn gav mig nästan ingen information alls. Inte utifrån vad jag ville veta.

Eftersom jag hade PCOS blev jag vidare remitterad till Endokrinologen på UMAS. Läkaren jag fick där, var ingen trevlig upplevelse. Hon har behandlat mig riktigt illa varje gång jag varit där (dock med undantaget senaste besöket i våras (2012).

Fick veta på endokrin att jag/vi kunde få hjälp med graviditet via RMC, men för att remis skulle skickas var jag tvungen att gå ner i vikt. För de tar inte emot patienter som har ett BMI över 30.

Tog tag i min vikt. Började på ViktVäktarna, var helt motiverad av att gå ner mina kilon. För jag ville ju bli mamma. Började vid julen 2005 och i slutet av maj 2006 hade jag nått gränsen för att remiss skulle skickas.

Kontaktade min läkare på Endokrinologen. Fick veta att jag först skulle träffa henne innan hon skickade remissen. Fick en tid, men den avbokades av läkaren. Ringde igen och försökte få en ny tid. När hösten kom, så hade nästan all min motiveringen till att gå ner i vikt försvunnit och istället så höll jag mig ganska stabilt i vikten. Gick upp några kilon, men inte mer. Dock hamnade jag över gränsen för BMI 30 igen. Vilket innebar att läkaren inte skickade någon remiss.

Dock tänkte jag inte så mycket på det under hösten 2006 fram till sommaren 2007 när jag och min älskade gifte oss, efter att ha varit ett par i 5 ½ år.

Efter smekmånaden och hösten kom så började jag tänka på det igen. Men jag visste inte vad jag skulle ta mig till och hur jag skulle gå till väga, för att gå ner i vikt.

Runt 2010 skrev läkaren ut Xenical till mig. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och paniken av att man nästan inte hinner till toaletten. Tog dem dock i 3 månader och jo, jag gick ner lite i vikt (ca 10 kilo). Men lika snabbt som jag slutade med tabletterna, var kilona tillbaka igen.

Sen dess har jag helt enkelt valt att tänka på annat och försökt intala mig själv: ”Händer det så händer det”.

Hösten 2010 var jag inne hos Endokrinologen igen, denna gången för att göra en sockerbelastning. Fick veta att den inte var helt bra, men att de skulle skicka resultaten till min vanliga läkare. Fick en tid till honom precis innan julen 2010. Och fick då veta att mina värden låg över gränsvärdet, och det innebar att jag hade fått diabetes.

Efter den julen levde jag i ett vakuum, och det enda jag kunde tänka på var: Vad gör jag nu? Är det ens lönt? Hur ska jag kunna gå ner i vikt? Operation?

Allt kändes hopplöst och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Började med tabletter för att behandla min diabetes, och tänkte lite på vad jag stoppade i mig. Men min vikt var den samma.

I januari 2012, så frågade min mamma och en väninna till henne om jag skulle följa med dem till ViktVäktarna. Först ville jag tacka nej. - För jag hade inte tid, var min första tanke. Men jag kände samtidigt att det här funkar inte längre. Levde till viss del i förnekelse och vägrade ställa mig på vågen. Men det slutade med att jag följde med dem till vikt väktarna och skrev in mig där den 31 januari.

När jag skrev in mig så visade vågen på alldeles för mycket. 120,7 kg. Vilket innebär ett BMI på 39,4. När sommaren 2012 närmade sig hade jag gått ner en hel del, och kontaktade återigen min läkare på Endokrinologen. Jag fick en tid, min man följde med mig. Förvisso var inte mitt BMI under 30 än men det låg på runt 31-32. Och det mötet med läkaren innebar att hon faktiskt skickade remissen ändå. För hon menade på att det var minst tre månader tills jag skulle bli kallad, och på den tiden skulle jag hinna gå ner de kilona som behövdes för att hamna under 30 i BMI. Det var första gången sen jag började gå hos henne som hon faktiskt var trevlig och visade ödmjukhet mot mig. 

I somras kom så beskedet från RMC, de hade tagit emot en remiss från min läkare och kommer att kalla mig under hösten 2012. I slutet av juli ringde Sjuksköterskan från RMC för att fylla i saknade uppgifter, de behövde bland annat min mans personnummer också. Och samtidigt informerade hon oss om att provtagningsblanketter kommer att skickas hem till oss och att vi skulle lämna proverna direkt, för ju tidigare de var lämnade ju lättare var det för dem att boka in oss på en tid till läkaren.

I augusti 2012 var vi först på vårdcentralen och lämnade en massa provrör med blod. Och sen var vi inne på RMC i Malmö så att min man kunde lämna spermaprov två gånger med ca två veckors mellanrum.

Efter att vi lämnat alla proverna så åkte vi på semester. När vi sen varit hemma ungefär två veckor kom brevet. Brevet med tid och datum för vårt första besök på RMC. Det som vi längtat efter i så många år.

Månaden, veckorna och dagarna innan besöket var hemska. Alla tankar som far runt i huvudet. Vi ville bara det skulle vara över. Och vi ville bara veta resultaten av proverna.

Den 5 oktober var vi inne och träffade läkaren för första gången. Och mitt BMI var 29, på första besöket hos läkaren. Hon gick igenom provresultaten på de prover vi lämnat och gjorde sedan ultraljud och undersökning på mig. Min mans prover såg jätte bra ut. Så det gjorde att vi båda andades ut rätt rejält. Vi visste redan att jag hade PSCO och att problemen fanns hos mig, men vi fasade för att det även skulle finnas något problem hos min man.

Blev ordinerad mediciner, dels Primolut för att sätta igång en blödning och sedan hormoner, Pergotime för att sätta igång äggproduktionen. Dessutom skickades det en remiss till Ultraljudsavdelningen på Kvinnokliniken, för att göra en undersökning av min livmoder med kontrast.

Hade riktigt tur med undersökningen, fick en tid tre veckor efter att vi var på RMC. Undersökningen gjordes för att kontrollera hur min livmoder såg ut, och om där eventuellt fanns några stop eller problem för eventuella ägg att komma fram till livmodern via äggledarna. Resultatet visade att det såg bra ut och inte fanns några stop eller liknande.

Tre dagar efter ultraljudsundersökningen var jag åter på RMC för att kontrollera om hormonbehandlingen hade fungerat.

Första försöket med hormoner misslyckades. Lämnade RMC nedstämda och tomma. Men det var bara att gå direkt till apoteket och hämta ut ny medicin. För att gör ett nytt försök.

Började om med andra försöket. Och sen var det återigen tid att åka in och göra ett nytt ultraljud för att se om någon äggblåsa hade vuxit av hormonet.

Hormonbehandling nummer två fungerade (fick dubblat dosen av hormon jämfört med första försöket). Det fanns en äggblåsa som vuxit tillräckligt mycket. Inombords kände jag en glädje jag inte kan förklara på något bra sätt. Så efter läkaren var det in till sjuksköterskan och gå igenom hur sprutan jag skulle ta för att sätta igång min ägglossning fungerade. Efter genomgången var det bara att gå till apoteket igen. Denna gången kände vi oss dock ganska glada och lättade.

Sen när vi kom hem var det bara för mig att ge mig själv sprutan och sedan var det oskyddat samlag i tre dagar som gällde (läkaren ordination).

Väntan därefter var jobbig. Inte veta, och vänta i tre veckor innan jag skulle göra mitt graviditetstest.

Var borta i lördags på middag. Fick väldigt ont i magen under själva middagen och när jag gick ifrån för att gå på toa, så visade det sig att jag fått en rejäl blödning.

På söndagen körde min man ner och köpte ett test och jag gjorde graviditetstestet som visade negativt.

Andra försöket med hormonbehandling och ägglossningsspruta misslyckades.

Och i måndags var det bara för mig att ringa till RMC igen och meddela att försöket misslyckats. Eftersom inget nytt försök var inplanerat fick jag inbokat en telefontid med min läkare nästa onsdag (19/12). Fram tills dess lever vi återigen i ovisshet om vad som kommer att ske.

Och där är jag och min man idag. Ingen av oss vågar tänka framåt eller planera något större, för vi vet inte hur våra liv kommer att se ut om ett år.

Vårt val med hela denna processen vi nu befinner oss i har vi valt att bara dela med oss till vissa personer, en del inom familjen, några vänner och några kolleger. Största anledningen till det är att det är en så jobbig process i sig och alla frågor vi fått genom åren om ”när vi ska skaffa barn” osv gör att vi känner att vi inte orkar berätta öppet för alla om det vi går igenom nu.

Är trött på alla frågor om mitt och min mans sexliv vid middagar, och alla konstiga tips och förslag på hur man ska göra och när man ska göra olika saker. De har ingen effekt för oss. Hade jag inte haft PCOS hade det kanske sett annorlunda ut.

Men för att kunna bli gravid måste man ha ägglossning och det är just det som jag inte har. Och det är därför vi går på behandling hos RMC.

Det som får mig att fungera i vardagen är min man, våra vänner och att jag fortfarande kör med ViktVäktarna, idag är mitt BMI nere på 27,5. Att ha något som gör att man måste ta hand om sig själv och inte bara krypa ner i ett mörkt hål upplever jag som extra viktigt i denna processen.