Livet som tvåbarnsmamma

Långt mycket senare än jag hade tänkt, så kommer här ett första inlägg sedan inlägget i mars som berättade att pyret/lillebror fötts. Nu närmar sig lillkillen hela fem månader och jag kan inte fatta varför tiden måste rusa iväg så jäkla fort!

Lillebror är otroligt lik sin storasyster på många sätt, men redan nu har vi också sett stora skillnader mellan dem båda. Lillkillens personlighet träder fram mer och mer. 

Livet så här de första fem (knappt) månaderna som tvåbarnsmamma har haft sina upp- och nedgångar och likaså gett en hel del prövningar och tankar. När lillebror var drygt 10 dagar hamnade jag på sjukhuset en fredagkväll, med skyhög feber och ett bröst som bara blev större och större samt mer och mer ilsket rött. Visade sig att min mjölkstockning hade utvecklat sig till mastits (infektion i bröstet). I nästan en veckas tid var jag inlagd med intravenöst antibiotika, de första tre dagarna svarade jag inte alls på den och var ganska så borta. All kraft gick till att ta hand om min nyfödda lilla kille, och att sakna dottern som var hemma med sin pappa. Först när jag skrevs ut har jag förstått hur dålig jag var och hur oroliga läkarna var över mig. Min sänka låg en bra bit över 300 och fortsatte att stiga två dagar trots att jag hade intravenöst antibiotika nämligen, så läkarna på kk/gyn hade en del kontakt med infektionsläkare med för rådfrågning.

Innan jag hamnade på sjukhuset fungerade amningen kanon, och lillebror ökade i vikt precis som han skulle. Under veckan på sjukhuset fortsatte han öka, om än lite långsammare, trots att jag enbart ammade från det friska bröstet. Men sen plötsligt rasade han i vikt. Och på 1 månadskontrollen vägde lillebror plötsligt under sin födelsevikt igen. Blev en tuff tid den kommande månaden, med att kämpa på att försöka få igång full produktion i båda brösten igen, nässpray för att få mjölken att släppa/rinna till rejält även i det sjuka (men på bättringsvägen) bröstet, tillmatning osv. Efter knappt en månad på det sättet slutade lillebror att amma helt dagtid. Däremot fortsatte han amma lite drygt en månad till nattetid innan han helt vägra brösten och gick över helt till ersättning.

Och i den vevan började mitt psykiska mående bli sämre. Är sjukt hur känslig jag är för hormonskiftningarna i min kropp, och hur mycket det påverkar mig. Dock valde jag att ta kontakt med min VC när jag kände igen mina varningssignaler denna gången, så har fått utskrivet medicin som jag nu tar dagligen och så har jag inbokats för att gå till kuratorn på kbt igen.

Huslivet älskar jag! Att kunna gå ut och in hur som helst och känna sig fri på ett helt annat sätt än med lägenhet. Visst, att ha hus har sina nackdelar också! Sånt som att helt plötsligt behöva köpa musfällor och jaga mus i huset (under vasken valde den att "flytta in" för övrigt). Och mängden spindlar som envisas med att komma på besök får mig nästan att dra av mig håret i panik titt som tätt.

Men att påta i trädgården, ta hand om växter, häckar, blommor, bär och gräsmatta är underbart. Likaså att bygga rabatter, spaljé och staket (sistnämnda har knappt börjat dock, en del grundarbete kvar innan dess). Att tapetsera och måla inomhus, att få huset att bli vårt och kännas "oss" är helt fantastiskt. De kvällar/nätter jag somnar och sover som bäst, är helt klart de som kommer efter en heldag i trädgården med en del tungt arbete.

Äktenskapet då? Jo, vi firade vår tionde bröllopsdag i juli. Känns helt klart overkligt att vi redan varit gifta i 10 år, samtidigt känns det som minst det tredubbla ibland. Prövningar fortsätter att komma till och från, vissa tuffare än andra. Men då båda fortfarande älskar varandra finns det helt klart något att kämpa för. Om några dagar går mannen på sin semester, vad som händer under den har vi knappt bestämt. Men några utflykter, fixande i huset, träffa vänner och goda middagar ska det nog gå att få till. Vi är otroligt sugna på utlandsresa, men känner att vi vill avvakta tills efter lillebror blivit 6 månader så att han kan vaccineras mot mässling innan vi ger oss ut i världen med honom med.

Och busfröet då? Hon som nu blivit 2,5 år och har den fina titeln storasyster, hur är det med henne? Jodå, hon älskar sin lillebror. Åtminstone 95% av tiden, hon gillar inte när han gör mamma upptagen precis när hon vill något ibland. Och hon uppskattar absolut inte när lillebror får tag på hennes saker. Omvänt är det dock självklart att allt som är lillebrors, är även busfröets saker. Om drygt en månad ska hon börja på ny förskola och en avdelning för de "stora" barnen (avdelning med barn från 3 år). Hon har växt så det knakar och var precis under metern och vägde drygt 14,5 kg vid sin 2,5 årskontroll på BVC.  

Hon är framåt och envis, men ändå lite blyg till och från. Utvecklingsmässigt ligger hon i framkant i mycket, dock är hon senare i sitt tal. När hon blir 3 år ska vi ha uppföljning med bvc på den biten, fram tills dess ska vi fortsätta kämpa på som vanligt med det här hemma. Blöjan hade hon nästan lagt helt när vi flyttade till huset. Men väl här vägrar hon nu nästan att gå på pottan alls. Livrädd nästintill. Så dagarna består till viss del även om att erbjuda henne pottan/toa och fråga om och om igen om hon vill gå på potta/toa. 

Tänker inte lova något, för då kommer det väl aldrig. Men har jag tid och lite ork över nu när mannen går på semester så ska jag se till att skriva ihop förlossningsberättelsen för lillebror också. Och vem vet, kanske börjar det komma lite nya inlägg framöver i bloggen. Eller så bestämmer jag mig för att "överge" denna bloggen och startar en som inte skrivs anonymt. 

Pyret är här!!!

Efter att ha spenderat nästan hela söndagen på förlossningen och varit vaken över dygnet. Så föddes pyret äntligen klockan 03.47 igår morse. Det blev en lillebror, på 54 cm och 4515 gram. 

Ska försöka få till en förlossningsberättelse sen, men kan avslöja redan nu att det blev en vaginal förlossning tillslut med en gråtandes bebis på magen denna gången. Dock var det stor risk för att även denna förlossningen skulle sluta med ett akut kejsarsnitt.  

Semestern har börjat

Idag började mannen sin semester, så nu blir dagarna lite annorlunda (får jag hoppas) jämfört med när han jobbar. Dagen har spenderats med att jag först varit en sväng hos tandhygienisten för årlig kontroll, blev ett trevligt besök med tänder och tandkött i toppform (återhämtat sig ordentligt jämfört med senast och är bättre nu). Och sedan kom vänner och deras barn och mötte upp oss för en eftermiddag och kväll tillsammans.

Spenderade eftermiddagen på Malmöhus och tittat på deras nyöppnade akvariet, som så många andra när vädret inte är så härligt med sol och värme. Blev även att vi kikande på de andra utställningarna när vi var där och hade tid över innan de stängde. När vi kände att vi var färdiga, tog vi och promenerade iväg för att äta middag tillsammans också innan vi skildes åt för denna gången. 

Annars är kvällarna just nu kaos, lilltjejen vägrar sova och skriker flera timmar i sträck och det enda som funkar någotsånär är min famn. Det har lugnat sig lite igen men i lördags var den värsta natten sedan hennes kolik släppte. Men då visste jag knappt var jag skulle ta vägen, hon var otröstlig (testade verkligen allt, och inget hjälpte) men somnade tillslut av ren utmattning runt 4.30.

Men med undantag för en väldigt jobbig natt lördag till söndag, så har det varit en härlig och händelserik helg. På fredagen var vi en snabb sväng på Ikea och köpte lite saker som vi behövde. Var sedan på dop i lördags för ena vännens dotter, var en trevlig tillställning med god mat och trevliga människor. Söndagen blev väldigt seg efter så lite sömn, men vi fixade lite med projektet att börja barnsäkra hemmet en del. Fick bland annat dolt och gömt så gott som alla sladdar som finns här hemma i tv-bänken med alla spelkonsoler mm. För lilltjejens nya favorit sysselsättning är att ta sig fram och dra i alla sladdar.

Får se vad vi hittar på imorgon, inget som är planerat än.

Återträff

Idag var det så äntligen tid för återträff i föräldragruppen. Blev några riktigt trevlig timmar som bara flög förbi. Och förvånansvärt tysta och lugna barn med. Samtalen bröts lite då och då av skratt för att någon av bebisarna lyckades rapa rejält eller få till det med rejäla brak i blöjorna. Men skrik och gråt blev det bara minimalt. 

Vi pratade om våra förlossningar och tiden efter, hur stora vår små bebisar var, hur förlossningarna/snitten gått (och anledningen till snitten), amning, om vi saknat någon information från barnmorskan, RS och andra sjukdomar, lite kräk, kiss och massor av bajssnack. Och en massa annat. 

Det blev lite extra trevligt att även alla papporna också tog sig tid och var med på dagens träff, så det blev inte bara mammornas perspektiv på allt. 

Passade även på att väga och mäta vår tjej, 57 cm och 4290 gram idag. Så hon fortsätter att sakta men säkert gå upp i vikt. Dock fick vi veta att vår tjej är mindre idag, 1 ½ månad gammal - än vad den ena tjejen i gruppen var när hon föddes. Men hon var helt klart minstingen i gruppen. 

Förlossningen del 2 - kejsarsnittet

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 hittar ni här.

Som sagt, 14.45 rullades jag iväg från förlossningen till operationen, och mannen fick följa med dit. Vilket vi båda hoppas innebär att det blir epidural och inte sövning. Vi frågade nämligen tidigare när de börja prata om eventuellt kejsarsnitt, om hur vida mannen kommer att få vara med. Då fick vi svaret att om de söver mig får mannen inte vara med, men om de sätter en epidural så kommer han få lov att vara med inne på operationen.

14.50 är vi utanför operationssalen och mannen får sätta på sig en overall och mössa. Narkospersonalen kommer ut och möter upp oss och presenterar sig lite snabbt. Kommer knappt ihåg detta, då jag hade så sjukt ont av värkarna - som nu var konstanta och jag var helt utan smärtlindring för tillfället.

Blir inrullad i operationssalen och förberedelserna sätts igång. Det första jag får göra är att flytta över till operationsbordet, där kopplar de snabbt in värkhämnande medicin. Sen sätts det flera infarter och jag kopplas upp till blodtrycksmätare, EKG, syrgas och tusen andra mätningsinstrument. Därefter får jag sätta mig på kanten och de sätter epiduralen på mig, och jag får snabbt lägga mig ner innan den börja verka. 

När den äntligen börjar verka är det första gången på flera timmar, då tårarna av smärtan från svank och höfter slutar rinna. Det gör inte längre så ont att det känns som att ryggen/höften är krossad. Nu är klockan någon minut över 15.00 och förberedelserna fortsätter. De lägger mig till rätta, en duk hängs upp framför mig, magen tvättas och rengörs, de kontrollerar så att epiduralen verkligen tar som den ska (köldtest, känner man ingen kyla - känner man heller ingen smärta), neo-/barnpersonalen förbereder sig för att ta emot bebisen. Runt 15.10 sätter de igång, alla som är i rummet (10-15 stycken , inklusive mannen) säger sitt namn och titel och därefter påbörjar läkarna snittet. 

Klockan 15.15 föds busfröet. Ett litet litet ljud hörs ifrån henne medan de för bort henne till barnbordet, sen blir det tyst. Hon slutar andas knappt en minut efter det att hon föddes. Hennes kropp blir helt livlös och blek. Då börjar barnläkaren och två andra jobba på busfröet som bara den. Och ungefär här startar de även kameran som filmar och visas på en skärm så att jag kan se allt som händer. Jag låg verkligen och bara stirrade på den jäkla skärmen, samtidigt som jag lyssnade noga efter att få höra busfröet skrika. Det var också under den tiden de jobbade på henne som jag för första gången såg att det var en liten flicka.
  
De stimulerar henne kraftigt, rensuger även svalget upprepande gånger då hon har mycket tjockt slem och avföring i svalg och luftrör. Här börjar både jag och mannen att känna att vi förlorade ännu ett barn. Efter två minuters jobb från barnpersonalen började hon andas igen och hon pep till och tre minuter senare började hon få finare färg igen och andas lugnt. 

Apgar resultaten (mätinstrument på hur bra bebisen mår, max är 10) på vår lilla tjej var efter en minut:1 (det enda poängen hon fick där var på hjärtfrekvens), efter fem minuter:8 och efter tio minuter:10. Att hon hämtade sig så pass snabbt och bra, gjorde att barnläkaren var väldigt nöjd och sa att riskerna för komplikationer inte var större för henne än bebisar med "normal start".

När de gjort den sista apgar mätningen och läkaren var nöjd med vår lilla tjej, samt att mannen hade fått klippa navelsträngen, fick jag äntligen se vår lilla tjej i verkligheten och kunde pussa och lukta på henne för första gången. Efter någon minut gick mannen tillsammans med personal iväg till förlossningen med busfröet, medan de fortsatte med mig i operationssalen. När klockan var ca 16.15 var de klara med mig med, och jag blev förflyttad till uppvaket på andra sidan sjukhusområdet för några timmars övervakning.

Måste säga att personalen både på förlossningen och sedan under kejsarsnittet var helt fantastiska. De var väldigt noga med att prata med oss, informera om situationen och allt som skedde. Så även om jag kände mig helt hjälplös och väldigt utsatt, så kände jag mig också väldigt trygg och säker. Vet att mannen känner likadant, att vi verkligen inte kunde fått ett bättre omhändertagande och bemötande. Så även om jag sörjer att min kropp inte klarade av det den skulle denna gången heller, och sörjer att jag inte fick föda vaginalt (med annan utgång än förra) - så vet jag att läkaren fattade rätt beslut, inte bara för mig utan även för vår dotter. 

Under timmarna på uppvaket, grät jag en hel del och saknade mannen och busfröet. (För att inte tala om alla känslorna som uppkom av att ligga på samma uppvak som efter den akuta skrapningen efter att ha förlorat Bella, låg snett emot platsen jag låg på då). Allt jag ville var att få komma tillbaka till KK och BB avdelningen så att jag kunde få träffa dem igen och för att få hålla min dotter i famnen för första gången. Kommer ihåg att jag gjorde allt för att röra på nederdelen av kroppen - för att jag fick veta att jag inte fick lämna uppvaket innan epiduralen hade släppt helt. 

Personalen på uppvaket var helt fantastiska och underbara mot mig, fick dessutom en present av dem - ett vitt lamm med rosa rosetter, som jag skulle ge min dotter sen när vi återförenades. Efteråt (under dagarna på BB) fick jag veta att det där inte tillhörde vanligheterna, för personalen på BB hade inte hört om någon annan som fått ett sånt lamm. 

Lammet jag fick på uppvaket

Tillslut hade epiduralen släppt, och då var klockan ca 19.00. Så då ringde de efter transport åt mig. En stund senare kom de och hämtade mig på uppvaket och transporterade mig till BB. Kommer ihåg hur ont det gjorde vid minsta lilla ojämnhet, och hur jag önskade att de kunde ha gjort förflyttningen innan epiduralen släppt - på samma sätt som när de timmarna innan hade kört mig till uppvaket. Så hela resan till BB kramade jag lammet jag fått samtidigt som jag grät, av glädje, smärta och sorg.

Ca 19.25 rullas jag in på rummet på BB avdelningen, och det första jag ser är min man sittandes i en fåtölj med ett litet knyte i en filt. En av filtarna som vi köpt till vårt lilla busfrö. När våra blickar möttes kom det ännu mera tårar. När sängen var på plats, reste sig mannen och kom över till mig och jag fick för första gången verkligen hålla mitt lilla barn, känna henne röra sig, andas och låta lite. 

Jag kunde äntligen ta på henne, känna hennes kropp mot min, titta på näsa, ögon, fingrar och tår, titta på allt hennes hår och hela henne - jag fick äntligen hålla min dotter! De fyra timmarna det tog innan dess, var de fyra längsta timmarna av väntan i mitt liv.  

Vårt lilla busfrö! Vår lilla Elsa.
Född den 29/11 2014 klockan 15.15. Var 52 cm lång och vägde 3835 gram

Ps. Kommer dock inte skriva hennes riktiga namn sen heller, utan vår lilla tjej kommer att kallas för busfröet i bloggen om inte det är så att jag känner för att sluta vara "anonym". Men eftersom ni är många som följt oss, och varit så stöttande under resans gång - vill jag ändå ge er chansen att få veta vad hon faktiskt kommer ha som tilltalsnamn. 

Förlossningen del 1 - innan snittet

Här kommer första delen av min förlossningsberättelse. Detta är den lätta och minst känslosamma delen för mig. Ändå har den varit ganska så jobbig att skriva. Att jag delat upp själva förlossningsberättelsen i två delar är för att inte inläggen ska bli extremt långa och lite lättare att överskåda för min egen del. 

Klockan 04.45 den 29 november vaknade jag av att vattnet gick. Så det var bara att stiga upp. Började med att gå på toa och likaså avvakta lite för att vara helt säker på att det var vattnet som gått, och inte bara att jag hade kissat på mig. 

Runt 05.00 ringde jag till sjukhuset och fick besked på att jag skulle kontakta perinatal då mina värkar inte satt igång helt än - men eftersom jag har GBS ändå måste förberedas och få antibiotika intravenöst och så skulle jag och busfröet övervakas fram tills det var tid för att flytta över till förlossningen istället. 

Pratade med en av barnmorskorna på perinatalen och vi bestämde att jag skulle ta det lugnt, men göra mig klar, ta med mig mina saker och komma in. Lite innan 05.30 hoppade jag in i duschen och tog en varm och skön dusch i lugn och ro. När jag kom ur duschen var klockan lite över 06.00 och jag väckte mannen. 

När jag först försökte väcka honom, grymtade han mest och var inte det minsta intresserad av att öppna ögonen. Men i samma sekund som jag lutade mig fram och sa: Älskling, du måste vakna nu. För vattnet har gått och vi ska köra in till sjukhuset. - Var han klarvaken och uppe ur sängen på mindre än sekunden. Uppdaterade honom om allt och sedan fixade vi i ordning oss och hundarna och ringde min mamma så att hon kunde förbereda sig och komma till sjukhuset, samt till svärföräldrarna för att berätta att nu var första barnbarnet på väg. 

Runt 07.00 var vi och lämnade hundarna hos mannens mormor och morfar. Därefter körde vi till Malmö och KK. Vid 07.30 skrevs jag in på perinatal och vid den här tiden hade värkarna börjat bli allt fler och tydligare, dock inte tillräckligt starka och regelbundna. När de skulle göra första undersökningen och påbörja antibiotikabehandlingen lite efter 08.00 visade det sig att busfröet hade bajsat. För nu var fostervattnet inte längre klart och fint utan grönt, så innan de fortsatte kontaktade de förlossningen. Beslutet blev att jag skulle över till förlossningen istället, och fortsätta förberedelserna där. 

Klockan närmade sig nu 09.00 och vi blev inskrivna och fick ett rum på förlossningen istället. Nu började värkarna även bli mer regelbundna och tydliga. Fick byta om till sjukhusets kläder, gå på toa och sedan blev jag undersökt (har feber) och uppkopplad till CTG, Vid 09.30 kom även min mamma (har sedan länge sagt att jag ville ha henne med vid förlossningen, vilket mannen varit mer tveksam till - men nu efteråt är han oerhört tacksam över att min mamma var med oss där). 

10.15 börjar värkarna bli mycket tätare och jag börjar med lustgasen. Vid den här tiden började även personalen bli mer aktiva och närvarande i vårt rum. Och 10.30 kommer läkaren för första gången in på rummet. Får då veta att de är lite oroliga, för min temperatur stiger och barnets hjärtfrekvens tyder på stress. Här tas också första laktat provet på busfröet och man sätter en elektrod på busfröets huvud för att mäta hjärtfrekvensen så istället. 

Från runt 11.00 blir värkarna starkare och starkare, och tätheten ökar. Värkarna varar ca en minut och sedan vila en minut, för att sedan börja om. I det här skedet testar jag flera olika positioner och hjälpmedel, det underlättar inte heller att jag fick en nerv i kläm (är vad de misstänker) - för jag fick riktigt jävla ont i svanken och höfterna. Att ligga på rygg var uteslutet av smärtan. Eftersom de var oroliga över hur förlossningen skulle utvecklas, ville de heller inte ge mig någon annan typ av smärtlindring än lustgasen. Blir även informerad om att det kan bli så att förlossningen kommer sluta med kejsarsnitt. 

Klockan 12.00 var jag öppen 5 cm, och nytt laktat togs på busfröets huvud. Fortfarande inom normala värden, men lite högre än vid förra provtagningen. Likaså tog de min temp igen, vilken nu hade börjat stiga. Klockan 13.00 tog de min temp igen, och den hade fortsatt uppåt så nu fick jag Alvedon intravenöst. Jag hade öppnat mig lite till, knappt 6 cm. Likaså tas det återigen nytt laktat på busfröet, och återigen har det ökat lite, men fortfarande ett ok värde. 

När jag ska ändra position efter undersökningen (som måste göras på rygg, trots extrem smärta i höft och svank), sjunker busfröets hjärtfrekvens snabbt och för mycket. tvingas därför nu att stanna kvar på ryggen resten av tiden inne på förlossningen. Får dock in en handduk att ha i svanken, som hjälper lite. Här blir jag även tillsagd att nu är det fasta som gäller, för det lutar åt att det kommer att behöva göra ett akut kejsarsnitt. 

13.30 tas nytt laktat, värdet har stigit sedan sist. Ny undersökning på mig görs också, ingen förändring utan är fortfaranade bara öppen knappt 6 cm. Vid denna tiden blir det även byte av personalen på förlossningen (undantaget är läkaren, som är den samma under hela förlossningen).

14.15 görs ännu en undersökning, febern fortsätter att stiga och jag har nu väldigt tydligt en infektion i kroppen. Har inte öppnat mig mer, trots intensiva och väldigt kraftiga värkar (med knappt minuten i vila mellan dem). Laktatprovet visar också på en stegring hos busfröet, som för övrigt fortsätter ha en hjärfrekvens på runt 180. Läkaren fattar nu (14.30) sitt slutgiltiga beslut. Det blir ett akut kejsarsnitt. 

Nu blir det full aktivitet på rummet. Alla förbereder sig för att köra iväg med mig till operationssalen. Får flytta över till en annan säng, mannen plockar med sig kameran och mamma får vänta på förlossningsrummet. 14.45 körs jag iväg till operationen, och mannen följer med. 

Del 2 hittar ni här.

Uppdatering efter busfröets födsel

Vill börja med att tacka för alla gratulationer! Både här i bloggen, men även de som kommit via min mail, Facebook och som sms. Det värmer något så kopiöst, däremot har jag inte orkat läst igenom allt än, men idag har jag äntligen fått lite mer energi och rutin på saker så jag kommer nog så smått börja gå igenom allt nu (utifrån vad busfröet tillåter mellan mat, blöjbyte och gos).

Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången! 

Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll). 

Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.

Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här!