Igår eftermiddag blev det äntligen beslutat att jag skulle få en bloodpatch, även om det lutat år det hållet hela tiden så har det ändå varit osäkert. När narkosläkaren dök upp på mitt rum vid 14.15 gick det snabbt från det att han sa nu kör vi tills att det var gjort. Han och en barnmorska rullade iväg mig till postOP avdelningen där de skulle göra operationen.
På plats i rummet på postOP, blev det först lite förberedelser och de gick igenom vem som skulle göra vad, i vilken ordning och hur de skulle synka det. Narkosläkaren skulle sköta själva epidural delen och narkossköterskan skulle sköt biten med blodet. Och så skulle undersköterskan hjälpa dem samt hålla koll på mina värden.
En bloodpatch är helt enkelt att de drar ut blod (för min del tog de 20 ml blod) från något kärl med steril spruta, och därefter sprutar man in det blodet istället för bedövning genom epiduralslangen. När det var klart skulle jag först ligga på uppvaket ca 30 minuter övervakning och sedan skulle få åka tillbaka till avdelningen. Totalt så skulle jag vänta minst 1,5 timme gärna två innan jag reste mig upp ur sängen efter de hade gjort bloodpatchen. Fick dock lov att röra mig i sängen från sida till rygg och även höja lite under huvudet.
När jag sen väl kom upp märkte jag en stor skillnad. Huvudvärken var nästan borta. Den stor nackdelen och den enda om ni frågar mig är att jag istället nu är helt slut och öm i ryggen. Det känns nästan som om jag trillat och slagit mig rejält hårt i ryggen eller fått en riktigt sjuk träningsvärk. Ryggen blir trött och stel direkt och det är svårt att röra sig. Detta är dock temporärt och kommer bli bättre, och jag klagar inte över det. För jag har det hellre så här några dagar till än att få tillbaka huvudvärken igen! För nu kan jag åtminstone stå och sitta upp mer än några få minuter. Det onda och ömma i ryggen handlar om att kroppen försöker läka sig och att det blivit en retning av ännu en håltagning på duran.
Och vill ni veta det bästa? Jag har fått komma hem! Jag blev utskriven vid 11 tiden idag. Det känns underbart och äntligen har jag fått komma hem igen.
Visar inlägg med etikett operation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett operation. Visa alla inlägg
måndag 19 september 2016
fredag 16 september 2016
Postspinal huvudvärk
Rubriken på inlägget säger det mesta. Jag fick inte åka hem idag utan är fortfarande inlagd på perinatalavdelningen för övervakning. Detta då jag drabbats av postspinal huvudvärk. Min läkare har nog varit inne hos mig nästan 15 gånger under dagen och narkosläkaren har hunnit med två besök också. Känns tryggt att de är så måna om mig.
Innan lunch fick jag även gjort ett ultraljud och fick se att allt såg bra ut i magen. Pyret var livlig och busig. Allt såg bra ut med pyret, mängden fostervatten, inre livmodermunnen osv. Var väldigt lugnande att få se pyrets hjärta slå och små händer vinka. Blev även en kullerbytta medan läkaren gjorde ultraljudet.
Har jag tur får jag åka hem imorgon, har jag otur måste jag stanna tills åtminstone på söndag. Så håll tummarna på att kroppen fixar att läka av sig själv redan tills imorgon. För om huvudvärken inte blir bättre kommer de göra ett bloodpatch, och det är inte säkert att de narkosläkare som jobbar imorgon sätter sådana utan då måste jag avvakta tills söndag när "min" narkosläkare jobbar igen.
Kvällen har jag spenderat med man och dotter som varit här på besök några timmar. Känns så tomt och ensamt utan dem. Och jag bara längtar efter att få vara hemma med dem istället för att vara här. Tack och lov för att det är helg nu, så de kan komma hit bra mycket tidigare imorgon.
Nu ska jag försöka mig på att sova, lättare sagt än gjort. Har dock eget rum för tillfälligt och hoppas på att få ha det resten av natten med.
torsdag 15 september 2016
Nyopererad
Då ligger jag i min säng på avdelningen igen och väntar på att kunna röra på mina tår igen, efter att ha fått spendera lite tid på uppvaket efter operationen och insättningen av cerklaget. Har varit en lång dag redan och den är inte över än. Skulle vara på plats kl 07.00, men det var först vid 10.30 som jag kom till operationen. Att vara fastande och gravid suger.
Operationen började bra och lugnt, men ganska snabbt utvecklade den sig till något av en mardröm. Blev bestämt att de skulle sätta en spinalbedövning på mig och allt verkade bra till en början, men när läkaren väl satt igång operationen kom smärtan efter bara någon minut. Och den var verkligen inte nådig. Det visade sig att bedövningen inte satt sig tillräckligt högt upp, så livmoderhalsen och livmodern var inte det minsta bedövade.
Blev en paus i operationen och de tippade hel operationsbordet så att jag låg med huvudet långt ner, för att på så sätt få spinalbedövningen att även bedöva på rätt ställe. Efter ca 5-6 minuter började de så smått igen, var lugnt till en början men smärtan bara ökade. Fick frågan om de skulle pausa och söva mig, men när jag fick veta att det inte var jätte långt kvar av operationen valde jag att försöka andas mig igenom det tillsammans med lite extra smärtlindring intravenöst istället. Ville helt enkelt inte behöva återhämta mig från både narkos och spinalbedövning,
En sak är säker, skulle det vara att jag ska göra det någonsin igen - då ska jag sövas! För den smärtan som uppstod var tusen gånger värre än när de drog cerklaget förra gången.
Nu orkar jag inte skriva mer för stunden dock, så ni får nöja er med detta inlägget.
Operationen började bra och lugnt, men ganska snabbt utvecklade den sig till något av en mardröm. Blev bestämt att de skulle sätta en spinalbedövning på mig och allt verkade bra till en början, men när läkaren väl satt igång operationen kom smärtan efter bara någon minut. Och den var verkligen inte nådig. Det visade sig att bedövningen inte satt sig tillräckligt högt upp, så livmoderhalsen och livmodern var inte det minsta bedövade.
Blev en paus i operationen och de tippade hel operationsbordet så att jag låg med huvudet långt ner, för att på så sätt få spinalbedövningen att även bedöva på rätt ställe. Efter ca 5-6 minuter började de så smått igen, var lugnt till en början men smärtan bara ökade. Fick frågan om de skulle pausa och söva mig, men när jag fick veta att det inte var jätte långt kvar av operationen valde jag att försöka andas mig igenom det tillsammans med lite extra smärtlindring intravenöst istället. Ville helt enkelt inte behöva återhämta mig från både narkos och spinalbedövning,
En sak är säker, skulle det vara att jag ska göra det någonsin igen - då ska jag sövas! För den smärtan som uppstod var tusen gånger värre än när de drog cerklaget förra gången.
Nu orkar jag inte skriva mer för stunden dock, så ni får nöja er med detta inlägget.
måndag 26 maj 2014
Inför morgondagen
Så var det ny vecka och imorgon är det tid för min operation, vilket innebar att jag idag hade tid till narkosläkaren samt inskrivning på perinatalavdelningen. Mötet med narkosläkaren gick bra, även om det började riktigt stressigt.
Var ute i god tid, och tog en tidig buss - men en trafikolycka på motorvägen innebar en försening på 20 minuter. Hade tid kl 9.30, försökte ringa men fick inte tag på någon så det var jobbigt och stressande att vara sen. Var framme 9.33, det visade sig dock att läkaren också var lite efter med sina uppgifter så han märkte inte av min försening. Läkaren kändes trygg och han hade koll, vi gick igenom journal och hälsodeklarationen samt mina frågor. Det bestämdes att det blir narkos imorgon.
Efter besöket hos narkosläkaren gick jag vidare till perinatalavdelningen för inskrivning. Fick en riktigt bra, lugn och empatisk barnmorska. Vi pratade om graviditeten, resan till den och om mina känslor och tankar inför morgondagen, sedan var det tid för kontroller. Blodvärdet togs (låg bra) och sen skulle hon lyssna på syskonets hjärta. Vilket inte gick så bra.
Hon hittade pulsen på navelsträngen utan problem men hjärtslagen på syskonet var det svårare med (hon var snabb med att påpeka att det är svårt att hitta så här tidigt som i vecka 14). Hon lyckades hitta det, men lika snabbt gömde sig bebisen och hon var inte nöjd för hon vill höra det mer. Det blev att hon gick iväg och hämtade en annan "mer erfaren" barnmorska, men inte heller hon lyckades. Så de bestämde sig för att kontakta läkaren för att göra ett ultraljud istället.
Någon minut senare var det bara att hoppa upp i gynstolen för ett VUL. Läkaren sa direkt att jag kunde vara lugn för han hittade den direkt. Efter lite kontroll av bebis och livmoderhals vände han skärmen mot mig och jag fick se den lille vifta på armarna. Läkaren meddelade även att han inte kunde berätta vilket kön det är - för det ville den minsann inte visa (vilket är lite tur då vi inte ens vet om vi vill veta).
Efter inskrivning och kontroller fick jag sedan lov att göra annat, läkaren och barnmorskan tyckte jag skulle passa på att gå ut och njuta av det fina vädret. Tog en promenad bort till shoppingcentret som ligger närmst och efter en stund gick jag till bussen och åkte till mannens jobb för att möta upp honom för att sedan äta en god lunch tillsammans innan jag tog mig hemåt igen.
Det jag har framför mig nu är:
Var ute i god tid, och tog en tidig buss - men en trafikolycka på motorvägen innebar en försening på 20 minuter. Hade tid kl 9.30, försökte ringa men fick inte tag på någon så det var jobbigt och stressande att vara sen. Var framme 9.33, det visade sig dock att läkaren också var lite efter med sina uppgifter så han märkte inte av min försening. Läkaren kändes trygg och han hade koll, vi gick igenom journal och hälsodeklarationen samt mina frågor. Det bestämdes att det blir narkos imorgon.
Efter besöket hos narkosläkaren gick jag vidare till perinatalavdelningen för inskrivning. Fick en riktigt bra, lugn och empatisk barnmorska. Vi pratade om graviditeten, resan till den och om mina känslor och tankar inför morgondagen, sedan var det tid för kontroller. Blodvärdet togs (låg bra) och sen skulle hon lyssna på syskonets hjärta. Vilket inte gick så bra.
Hon hittade pulsen på navelsträngen utan problem men hjärtslagen på syskonet var det svårare med (hon var snabb med att påpeka att det är svårt att hitta så här tidigt som i vecka 14). Hon lyckades hitta det, men lika snabbt gömde sig bebisen och hon var inte nöjd för hon vill höra det mer. Det blev att hon gick iväg och hämtade en annan "mer erfaren" barnmorska, men inte heller hon lyckades. Så de bestämde sig för att kontakta läkaren för att göra ett ultraljud istället.
Någon minut senare var det bara att hoppa upp i gynstolen för ett VUL. Läkaren sa direkt att jag kunde vara lugn för han hittade den direkt. Efter lite kontroll av bebis och livmoderhals vände han skärmen mot mig och jag fick se den lille vifta på armarna. Läkaren meddelade även att han inte kunde berätta vilket kön det är - för det ville den minsann inte visa (vilket är lite tur då vi inte ens vet om vi vill veta).
Efter inskrivning och kontroller fick jag sedan lov att göra annat, läkaren och barnmorskan tyckte jag skulle passa på att gå ut och njuta av det fina vädret. Tog en promenad bort till shoppingcentret som ligger närmst och efter en stund gick jag till bussen och åkte till mannens jobb för att möta upp honom för att sedan äta en god lunch tillsammans innan jag tog mig hemåt igen.
Det jag har framför mig nu är:
- Packa ihop en liten väska med det jag behöver (kläder, tandborste, tandkräm mm),
- fasta från och med midnatt,
- duscha med Descutan svamp ikväll och imorgon innan jag ska åka in,
- klockan 06.00 ska jag komma till avdelningen för inläggning och
- ca 08.20 ska operationen starta.
torsdag 15 maj 2014
Hormoner och "bakis"
Började dagen med att inse att det inte bara är brösten som växer och blir större. Magen har fått sig en liten bula - förvisso är det ju främst tarmen som gör att det putar, men ändå (och på kvällen är bulan ännu större). Och sen så har baken också växt till sig lite. Insikten kom när jag jämförde två bilder, en från dagarna innan inseminationen och en från idag.
Annars har dagen främst bestått av hormoner som rusat runt i kroppen och jag har väl gråtit större delen av dagen. Har främst bara varit några tårar lite då och då, men under kvällen har det varit mer. Och det har att göra med att papperna inför operationen kom idag.
När vi träffade läkaren och gick igenom allt, fick vi information som sa att jag skulle skrivas in på morgonen samma dag som operationen skulle äga rum. Och sedan ligga inlagd över natten. Men i papperna som kom idag verkar det vara så att jag ska skrivas in redan dagen innan, direkt efter det att jag träffat narkosläkaren.
Låter kanske fjantigt och lite barnsligt, men tanken på att inte få sova bredvid mannen natten till operationen gör mig bara så ledsen och ännu mer orolig - vill ju ha hans trygga famn om mig och och att han ska vara nära mig. Ska ringa på måndag och kolla upp det, och fram tills dess ska jag försöka att inte tänka mer på det.
Allt socker igår gjorde så att kroppen kände sig bakis idag. Väldigt konstig känsla att vakna upp som gravid och känna sig rejält bakis. Det har gjort att jag varit riktigt trött och haft ett stort sug för kolhydrater - pasta och bröd (inte fullkorn!).
Annars har dagen främst bestått av hormoner som rusat runt i kroppen och jag har väl gråtit större delen av dagen. Har främst bara varit några tårar lite då och då, men under kvällen har det varit mer. Och det har att göra med att papperna inför operationen kom idag.
När vi träffade läkaren och gick igenom allt, fick vi information som sa att jag skulle skrivas in på morgonen samma dag som operationen skulle äga rum. Och sedan ligga inlagd över natten. Men i papperna som kom idag verkar det vara så att jag ska skrivas in redan dagen innan, direkt efter det att jag träffat narkosläkaren.
Låter kanske fjantigt och lite barnsligt, men tanken på att inte få sova bredvid mannen natten till operationen gör mig bara så ledsen och ännu mer orolig - vill ju ha hans trygga famn om mig och och att han ska vara nära mig. Ska ringa på måndag och kolla upp det, och fram tills dess ska jag försöka att inte tänka mer på det.
Allt socker igår gjorde så att kroppen kände sig bakis idag. Väldigt konstig känsla att vakna upp som gravid och känna sig rejält bakis. Det har gjort att jag varit riktigt trött och haft ett stort sug för kolhydrater - pasta och bröd (inte fullkorn!).
tisdag 4 mars 2014
Vår vårdplanering
Har fått lite frågor (både här och på andra ställen) om våra (mina och mannens) behandlingar och hur vår plan och de olika bitarna vi blivit erbjudna.
Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat.
Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat.
Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem.
Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort.
Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det.
Vår vårdplan har varit följande:
Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas.
Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap.
Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare.
Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat.
Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat.
Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem.
Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort.
Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det.
Vår vårdplan har varit följande:
- Hormonstimulering, (Provera/Primolut sedan Pergotime) göra tre försök - när rätt dos är inställd. Blev totalt fyra omgångar, då första var alldeles för låg dos och inget hände.
- Hormonstimulering + insemination, (Primolut sedan Pergotime+Gonal-F) göra tre försök - Blir fyra försök, då vi fick möjligheten att själv bestämma om vi ville göra ett extra försök eller inte.
Och det är här vi är nu. Mitt uppe i fjärde försöket med hormonstimulering+insemination. Om inte detta försöket heller går vägen, kommer vi bokas in på en tid för att lägga upp planeringen för att starta med IVF.
- IVF .... Det är först här vi kommer att börja använda våra poäng. Kommer inte gå in mer på detta, då jag inte har full koll på det. Men som sagt, våra tidigare behandlingar har inte påverkat våra poäng.
Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas.
Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap.
Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare.
tisdag 31 december 2013
Farväl
Då säger jag farväl till det värsta året i mitt liv, även om 2013 också var året vi fick uppleva det bästa året tillsammans. Vår dröm om ett plus blev verkligt, vi skulle äntligen få bli föräldrar, vi skulle aldrig behöva fira en jul, nyår eller bröllopsdag utan att vårt hallon skulle vara med oss.
Så blev det på ett vis, vi blev föräldrar - men på ett sätt som ingen någonsin ska behöva uppleva. Vi fick vårt hallon, vår älskade, underbar och helt perfekta Bella.
2013 skulle bli vårt år, och jag (och mannen) har gått igenom mycket på 365 dagar. 1 operation för borttagning av polyp, 2 hormonstimuleringar med Pergotime, 1 Graviditet (spontan) i 18 veckor, 1 sent missfall, 1 operation för skrapning (med ordentlig blodförlust), 2 hormonstimuleringar med Gonal-F + insemination. Men året avslutar vi ändå utan att ha ett barn i vår famn eller växande i magen.
Varit och tänt ett sista ljus för 2013 hos Bella. Vet inte om jag vågar, men jag vill verkligen tro och hoppas på att vi kan få lite medvind nästa år, med ett nytt plus och att vi slipper uppleva samma sorg igen. Så att vi får ett litet syskon och att Bella får bli storasyster.
Så farväl 2013, och tro mig - jag kommer aldrig sakna dig - och jag kommer tyvärr aldrig någonsin kunna glömma dig.
tisdag 10 december 2013
Träff med specialisten
Idag var vi och träffade specialistläkaren/professorn inne på KK. Och idag var det ännu (trodde inte det skulle vara jobbigare idag än annars) jobbigare att gå in där. Kan vara för att jag fick gå in ensam, då mannens tåg var försenat. Att sätta sig i ett väntrum där alla andra har stora runda magar gör det verkligen inte bättre, men jag hade inget val - för läkaren har sitt rum på specialist mödravården.
Dock var de ganska snabba på att hämta mig och följa mig till läkaren lite innan min utsatta tid, så jag slapp att sitta och våndas i en evighet (allt över någon minut är en evighet i den situationen!!). Mannen han komma, även om jag fick "springa" ut och hämta honom i korridoren någon minut in i besöket.
Vi fick gå igenom allt som hänt, dagarna innan missfallet, alla känningar/allt jag inte kände innan, vårt bakgrund, ALLT. Grät en hel del, kunde inte hålla tårarna tillbaka. Men det kändes bra, för han var väldigt grundlig och noga med att ta reda på så mycket han kunde om oss och vår situation. Han gick även igenom allt om cervixinsufficiens och cerklage vad/hur/när/varför. Väldigt pedagogisk. Här hittar ni mer information av "vår" läkare Per Olofsson.
Hur som helst, efter all information och genomgång kom han (och vi) fram till att när/om (mannen och läkaren säger NÄR. Men jag säger OM) jag blir gravid nästa gång, ska jag kontakta dem för att boka tid för operation. Detta kommer att ske runt graviditetsvecka 13-14, och med mitt jobb - kommer jag även med största sannolikhet sjukskrivas resten av graviditeten i samma veva som operationen görs.
Så har vi riktigt mycket tur på vår sida, kan det vara så att jag kommer behöva ringa honom och boka in en tid redan i början på nästa år. Hoppas, hoppas, hoppas att VUL imorgon ser fint ut och att äggblåsan växt till sig rejält och att ägget blir befruktat och sedan gräver ner sig och fastnar ordentligt i livmodern. Det skulle innebära att jag får avsluta året med ett plus. För min eventuella testdag skulle hamna på någon av dagarna innan nyårsafton.
torsdag 28 mars 2013
Operation
Idag var det tid för min älskade lilla hund att opereras. Var hos veterinären i god tid och 9.30 blev vi inkallade för att ta en ny röntgenbild, för att dubbelkolla att urinstenen var kvar - vilket den så klart var. Efter röntgen blev det en mindre rakning av ena framtassen för att ta blodprover på henne.
Fick sätta oss i väntrummet medan vi väntade på resultatet av proverna. Blodproverna var bra och alla hennes värden var helt normala, så operationen skulle bli av och veterinären gav henne en lugnande spruta. Efter sprutan fick vi sätta oss med vår lilla tjej och mysa med henne tills hon somnade, vilket gick väldigt snabbt. Därefter kom djurskötaren och hämtade henne och vi fick åka hem med endast kopplet i vår hand, utan vår lilla tös.
Måste erkänna att det gjorde så ont i hjärtat att inte ha med henne hem, att bara lämna henne där. Och jag fasar så inför den dagen hon inte längre kommer vara med oss.
Eftersom jag jobbat inatt, så var det tänkt att jag skulle sova när vi lämnat vår lilla tjej. Men så blev inte fallet, kunde helt enkelt inte slappna av tillräckligt. För mycket oro i kroppen. Blev istället en lång power walk för att rensa tankarna och samla kraft och energi. När jag nästan hade gått i en timme ringde de från veterinären och meddelade att operationen var klar, att allt hade gått fint och att vår lilla tjej nu var tillräckligt vaken för att vi skulle kunna komma och hämta hem henne.
Sagt och gjort, ringde mannen som kom och hämtade upp mig och sen körde vi direkt till veterinären och hämtade vår lilla sötnos. Nu ligger hon här hemma i sängen, kommer lite pip och gny från henne då och då. Det märks dock att hon är påverkad från sövningen och från sin smärtlindrande medicin.
Nu ska jag dock ta och krypa ner hos henne för lite mys och lite sömn, har en natt kvar innan jag ska hålla helg. Men imorgon kommer jag och min lilla älskling spendera hela dagen tillsammans medan mannen och vår andra sötnos är på middag med mannens familj.
Fick sätta oss i väntrummet medan vi väntade på resultatet av proverna. Blodproverna var bra och alla hennes värden var helt normala, så operationen skulle bli av och veterinären gav henne en lugnande spruta. Efter sprutan fick vi sätta oss med vår lilla tjej och mysa med henne tills hon somnade, vilket gick väldigt snabbt. Därefter kom djurskötaren och hämtade henne och vi fick åka hem med endast kopplet i vår hand, utan vår lilla tös.
Måste erkänna att det gjorde så ont i hjärtat att inte ha med henne hem, att bara lämna henne där. Och jag fasar så inför den dagen hon inte längre kommer vara med oss.
Eftersom jag jobbat inatt, så var det tänkt att jag skulle sova när vi lämnat vår lilla tjej. Men så blev inte fallet, kunde helt enkelt inte slappna av tillräckligt. För mycket oro i kroppen. Blev istället en lång power walk för att rensa tankarna och samla kraft och energi. När jag nästan hade gått i en timme ringde de från veterinären och meddelade att operationen var klar, att allt hade gått fint och att vår lilla tjej nu var tillräckligt vaken för att vi skulle kunna komma och hämta hem henne.
Sagt och gjort, ringde mannen som kom och hämtade upp mig och sen körde vi direkt till veterinären och hämtade vår lilla sötnos. Nu ligger hon här hemma i sängen, kommer lite pip och gny från henne då och då. Det märks dock att hon är påverkad från sövningen och från sin smärtlindrande medicin.
Nu ska jag dock ta och krypa ner hos henne för lite mys och lite sömn, har en natt kvar innan jag ska hålla helg. Men imorgon kommer jag och min lilla älskling spendera hela dagen tillsammans medan mannen och vår andra sötnos är på middag med mannens familj.
fredag 22 mars 2013
Oro
Rädslan och oron för om försöket har inte släppt, snarare blivit värre. Magen är orolig, får små kramper till och från (hatar att gå på toa) och är trött dygnet runt. Tre dagar har jag nu slocknat på sängen eller soffan långt innan jag i vanliga fall går och lägger mig.
Dock har jag nu släppt min oro och rädsla för detta försöket, och fokuserar totalt på min älskade hund (den äldre). Var med henne hos veterinären igår, urinprov, röntgen x2, undersökning och odling på urinen. Röntgen visar på att hon har fått en urinsten, de testade att se med odlingen om de kunde se vilken sorts sten det var - men veterinären kunde inte hitta kristaller som visa på sorten.
Veterinären ringde mig innan idag, när det gått ett dygn på odlingen. De kunde inte se att hon har någon urinvägsinfektion, men de ska fortsätta odla på urinen över helgen, för att utesluta någon form av bakteriell urinvägsinfektion. Då vissa bakterier kan växa långsamt i odlingen.
Problematiken med urinstenen kvarstår, och eftersom de inte kan se vilken sort det är blir det nu operation. Så nästa vecka ska min lilla älskling sövas för första gången i hennes åtta åriga liv. Veterinären ska ta ut stenen för att sedan skicka iväg den på analys. Är enda sättet för oss att få reda på vad det är för sort, om det är stor risk att det kommer nya, är ärftligt eller om det räcker med annan kost och medicin.
Dock har jag nu släppt min oro och rädsla för detta försöket, och fokuserar totalt på min älskade hund (den äldre). Var med henne hos veterinären igår, urinprov, röntgen x2, undersökning och odling på urinen. Röntgen visar på att hon har fått en urinsten, de testade att se med odlingen om de kunde se vilken sorts sten det var - men veterinären kunde inte hitta kristaller som visa på sorten.
Veterinären ringde mig innan idag, när det gått ett dygn på odlingen. De kunde inte se att hon har någon urinvägsinfektion, men de ska fortsätta odla på urinen över helgen, för att utesluta någon form av bakteriell urinvägsinfektion. Då vissa bakterier kan växa långsamt i odlingen.
Problematiken med urinstenen kvarstår, och eftersom de inte kan se vilken sort det är blir det nu operation. Så nästa vecka ska min lilla älskling sövas för första gången i hennes åtta åriga liv. Veterinären ska ta ut stenen för att sedan skicka iväg den på analys. Är enda sättet för oss att få reda på vad det är för sort, om det är stor risk att det kommer nya, är ärftligt eller om det räcker med annan kost och medicin.
måndag 11 februari 2013
En vecka kvar.
Idag har jag varit ledig! Det har jag firat med kvalitetstid tillsammans med mina hundar. Min ena hund (den yngre) är extremt skendräktig, och är nu inne i fasen av att hon ska "valpa". Så hon bäddar, gnyr, är orolig och vill helst samla ihop hela flocken. Helst vill hon inte heller vara ute om i fall att "valparna" ska komma.
Så när min stack iväg innan idag för att gå på ett möte, blev hon helt förtvivlad. Så pass att hon både gnydde och ylade, även om jag tog upp henne i min famn. Valde att försöka ta ut båda hundarna på en runda, så det var bara att ta på sig själv och hundarna för att gå ut en sväng i kylan.
Väl ute, så hade hon glömt allt. Den korta rundan slutade istället som en lååång runda var ute och gick nästa i 3,5 timme och avverkade 1,8 mil. Men både jag och hundarna är hel nöjda efter den långa rundan. Båda hundarna ligger nu på mattan sidan om mig och tuggar på sina tuggben.
Älskar mina hundar över allt annat, även när de är helt omöjliga att ha och göra med. Som när de är skendräktiga, inne i "kräkperiod", skäller eller tar i sönder saker för en. Men den värme och omtanke de alltid ger mig, väger upp allt det dåliga.
Idag är det en vecka tills jag ska börja medicinera, kan fortfarande inte riktigt förstå att vi äntligen ska få börja igen. Har väntat sedan jag fick den där jävla blödningen i december, och nu är det äntligen snart tid igen!
Pratade med min mamma igår, då frågade hon om jag fått något startdatum för nästa omgång än av läkaren. När jag svarade ja, och att vi skulle börja nästa måndag så fick jag en fråga jag inte kunde låta bli att skratta åt.
Den ställdes i all välmening från min mamma:
Och i ärlighetens namn: Visst hade jag önskat att jag nu helt plötsligt fått en egen naturlig ägglossning och helt plötsligt blivit gravid.
Så när min stack iväg innan idag för att gå på ett möte, blev hon helt förtvivlad. Så pass att hon både gnydde och ylade, även om jag tog upp henne i min famn. Valde att försöka ta ut båda hundarna på en runda, så det var bara att ta på sig själv och hundarna för att gå ut en sväng i kylan.
Väl ute, så hade hon glömt allt. Den korta rundan slutade istället som en lååång runda var ute och gick nästa i 3,5 timme och avverkade 1,8 mil. Men både jag och hundarna är hel nöjda efter den långa rundan. Båda hundarna ligger nu på mattan sidan om mig och tuggar på sina tuggben.
Älskar mina hundar över allt annat, även när de är helt omöjliga att ha och göra med. Som när de är skendräktiga, inne i "kräkperiod", skäller eller tar i sönder saker för en. Men den värme och omtanke de alltid ger mig, väger upp allt det dåliga.
Idag är det en vecka tills jag ska börja medicinera, kan fortfarande inte riktigt förstå att vi äntligen ska få börja igen. Har väntat sedan jag fick den där jävla blödningen i december, och nu är det äntligen snart tid igen!
Pratade med min mamma igår, då frågade hon om jag fått något startdatum för nästa omgång än av läkaren. När jag svarade ja, och att vi skulle börja nästa måndag så fick jag en fråga jag inte kunde låta bli att skratta åt.
Den ställdes i all välmening från min mamma:
"Men ska du då ta ett gravtest på måndagsmorgonen innan du börjar medicinera... Eftersom du fick en spontan blödning samma dag som du skulle operera dig... Tänk om du fått ägglossning och blivit spontangravid."Efter att jag samlat mig lite grann från mitt lilla skrattanfall så svarade jag henne lite extra snällt: Men mamma, jag kan inte bli gravid utan att ha samlag. Så jag kan inte vara gravid, dessutom togs ett gravtest på sjukhuset innan de utförde operationen.
Och i ärlighetens namn: Visst hade jag önskat att jag nu helt plötsligt fått en egen naturlig ägglossning och helt plötsligt blivit gravid.
måndag 4 februari 2013
Ny vecka
Då var det en ny vecka och måndagen är nästan över.
Idag började jag jobba igen, efter förra veckans sjukskrivning. Och jag är väldigt tacksam för att jag faktiskt sjukskrev mig förra veckan, för det hade aldrig gått att arbeta på mitt jobb de första dagarna efter operationen. Det fick jag bekräftat redan första timmen på jobbet idag.
Imorgon så är det min "ett årsvägning", dvs att imorgon är det ett år sedan jag verkligen tog tag i mig själv och påbörjade en livsstils förändring. Ska bli intressant och se om jag klara mitt delmål på minus 40 imorgon. Jag hoppas det, men jag kommer vara lika nöjd vilket som. FÖR jag har redan lyckats att gå ner så pass mycket som jag har (39,5 kg förra veckan), och det är inte många kilon kvar nu.
Utöver morgondagens vägning så längtar jag till onsdag, och samtalet med min doktor på RMC. Jag hoppas verkligen att hon ger mig lite trevliga nyheter i form av att vi snart ska påbörja nästa försök. Tänk att man kan längta efter att få proppa sig full av mediciner som får en att må skit, både fysiskt och psykiskt. Men om det funkar så är det helt klart värt det. Även om jag ligger i fosterställning med magsmärtor och pendlar mellan glädje och ilska, tårar och skratt, hopp och förtvivlan.
Idag började jag jobba igen, efter förra veckans sjukskrivning. Och jag är väldigt tacksam för att jag faktiskt sjukskrev mig förra veckan, för det hade aldrig gått att arbeta på mitt jobb de första dagarna efter operationen. Det fick jag bekräftat redan första timmen på jobbet idag.
Imorgon så är det min "ett årsvägning", dvs att imorgon är det ett år sedan jag verkligen tog tag i mig själv och påbörjade en livsstils förändring. Ska bli intressant och se om jag klara mitt delmål på minus 40 imorgon. Jag hoppas det, men jag kommer vara lika nöjd vilket som. FÖR jag har redan lyckats att gå ner så pass mycket som jag har (39,5 kg förra veckan), och det är inte många kilon kvar nu.
Utöver morgondagens vägning så längtar jag till onsdag, och samtalet med min doktor på RMC. Jag hoppas verkligen att hon ger mig lite trevliga nyheter i form av att vi snart ska påbörja nästa försök. Tänk att man kan längta efter att få proppa sig full av mediciner som får en att må skit, både fysiskt och psykiskt. Men om det funkar så är det helt klart värt det. Även om jag ligger i fosterställning med magsmärtor och pendlar mellan glädje och ilska, tårar och skratt, hopp och förtvivlan.
söndag 3 februari 2013
Mör
Idag är jag mör i hela kroppen, det känns verkligen att vi varit iväg och hjälpt underbara V att flytta. Vi kom hem lite efter tre inatt, så innan vi slocknade så stängde vi av ljudet på telefonerna. Allt för att verkligen få möjlighet till sovmorgon. Och sovmorgon fick vi, för vi steg inte upp förrän klockan var 12.
Sen var det bara att äta lite och klä på oss, för att sedan ta en runda till tippen och slänga alla kartonger och skit som var i vår bil. Efter tippen körde vi och storhandla, så nu är det fullt i kyl, frys och skafferi igen. Snart blir det kvällsmat, och det ska bli riktigt gott med hemmalagad mat. Har ju främst varit snabbmat som gällt när vi hållit på med flytten.
Resten av kvällen kommer att gå åt till att förbereda sig inför morgondagens arbete och så blir det lite filmmys. Vi har en film kvar att se, av de vi hyrde efter min operation i tisdags.
Och gällande operationen, känner knappast av det längre (känns fortfarande lite, men bara om jag ligger på mage). Det verkar dessutom som att blödningen har slutat nu. Om så är fallet så är jag färdigläkt nästa tisdag (informationen är nämligen: hela blödningen + en vecka efter, dock minst 2 veckor).
Sen var det bara att äta lite och klä på oss, för att sedan ta en runda till tippen och slänga alla kartonger och skit som var i vår bil. Efter tippen körde vi och storhandla, så nu är det fullt i kyl, frys och skafferi igen. Snart blir det kvällsmat, och det ska bli riktigt gott med hemmalagad mat. Har ju främst varit snabbmat som gällt när vi hållit på med flytten.
Resten av kvällen kommer att gå åt till att förbereda sig inför morgondagens arbete och så blir det lite filmmys. Vi har en film kvar att se, av de vi hyrde efter min operation i tisdags.
Och gällande operationen, känner knappast av det längre (känns fortfarande lite, men bara om jag ligger på mage). Det verkar dessutom som att blödningen har slutat nu. Om så är fallet så är jag färdigläkt nästa tisdag (informationen är nämligen: hela blödningen + en vecka efter, dock minst 2 veckor).
torsdag 31 januari 2013
Långtråkigt
Börjar bli rastlös nu, känns tråkigt att bara gå hemma. Är ju trots allt inte sjuk, även om jag är sjukskriven. Så att bara gå hemma är jobbigt, kan inte direkt åka iväg och hitta på något.
Var ute och gick en runda igår, då märkte jag av operationen. För fy vad det gjorde ont i magen när jag gick. Känner inte av det hemma, men det är nog för att jag inte går så långa sträckor. För att gå från sängen till soffan, soffan till köket osv är inte samma sak som att gå ner tre våningar och sedan gå i 45 minuter i följd. Samtidigt var det skönt att komma ut, så jag får se om det inte blir en runda ikväll med.
Får helt enkelt se om jag orkar, känner mig väldigt trött just nu. Är väl all stress och ångest inför (väntan på) operationen som börjar släppa. För det känns som jag sovit fler timmar de senaste två dygnen än vad jag varit vaken.
Är för övrigt så sugen på att boka en resa till sommaren, så jag sitter och kollar runt. Men jag vågar inte boka något, vet ju inte hur det kommer att se ut för oss när sommaren kommer. Men med denna vintern som varit så längtar jag verkligen bara till sol och värme, så risken är väl att jag inte kan låta bli utan bokar en resa till slut.
Var ute och gick en runda igår, då märkte jag av operationen. För fy vad det gjorde ont i magen när jag gick. Känner inte av det hemma, men det är nog för att jag inte går så långa sträckor. För att gå från sängen till soffan, soffan till köket osv är inte samma sak som att gå ner tre våningar och sedan gå i 45 minuter i följd. Samtidigt var det skönt att komma ut, så jag får se om det inte blir en runda ikväll med.
Får helt enkelt se om jag orkar, känner mig väldigt trött just nu. Är väl all stress och ångest inför (väntan på) operationen som börjar släppa. För det känns som jag sovit fler timmar de senaste två dygnen än vad jag varit vaken.
Är för övrigt så sugen på att boka en resa till sommaren, så jag sitter och kollar runt. Men jag vågar inte boka något, vet ju inte hur det kommer att se ut för oss när sommaren kommer. Men med denna vintern som varit så längtar jag verkligen bara till sol och värme, så risken är väl att jag inte kan låta bli utan bokar en resa till slut.
tisdag 29 januari 2013
Hemma igen
Dagen började tidigt, med en varm och skön dusch. Sen var det bara att klä på sig kläderna och sätta sig i bilen in till Malmö och KK för att bli sövd och av med polypen.
Mannen körde mig in, men fick inte följa med längre än till första väntrummet. Och där satt han mellan 8.15 och 13.45. Fick pratat med honom efter operationen, och sedan även ca 15 minuter innan jag fick lämna sjukhuset.
Lite skuldkänslor har jag för att han fick sitta och vänta så passa många timmar, men jag älskar honom ännu mer för att han gjorde det. Kände mig så mycket tryggare och lugn av att veta att han var så när mig även om han inte satt bredvid mig.
Operationen gick bra, och nu är polypen BORTA! Nu ska jag "bara" läka (tar ca 2-3 veckor) och sen sätter vi förhoppningsvis igång med nästa försök. När jag vaknade från narkosen, mådde jag riktigt bra och det är första gången som jag verkligen mått bra efter en narkos. Brukar må riktigt illa och kräkas plus att jag brukar ha svårt att vakna upp från först början.
Dock började dagen riktigt illa, när jag gick på toa för att fixa med urinprov så visade det sig att jag fått en blödning. Till saken hör att jag INTE haft en "egen" (naturlig) mens på ca två år! Och så kommer den idag, när den absolut inte fick komma!!!
Fick åka in till sjukhuset ändå, berättade det för sjuksköterskan på preoperativa avdelningen. Hon sa att det skulle nog gå att operera mig ändå, men att jag skulle ta det med kirurgen när han kom in för att titta till mig innan jag skulle opereras. Berättade det för kirurgen när han kom (med en stor klump rädsla i magen), var rädd att han skulle avbryta alltsamman och skicka hem mig igen. Men så blev det inte, utan istället så sa han bara att han skulle försöka ändå. Eftersom att risken finns att jag annars bara kommer ha en ny blödning nästa gång. Och tur var ju det, för allt gick som det skulle och nu är den borta.
Och eftersom det var tisdag, så åkte jag faktiskt iväg och vägde mig med idag. Är trots allt "min vägningsdag" och då ska jag väga mig helt enkelt. Vågen visad på minus idag med, även om de proppat mig full med dropp och annat på sjukhuset. Dagen resultat var -0,8 kg, så nu är mitt BMI 26,5. och jag är ett halvt kilo ifrån att ha gått ner 40 kilo!!! Nästa vecka är av stor betydelse för mig, då är det min ett årsdag sedan jag började gå ner i vikt, tänk - kan det möjligtvis vara så att jag faktiskt kommer klara av att gå ner 40 kilo på ett år?!? Jag hoppas det!
Har inte haft någon direkt känning av operationen, inga större smärtor heller. Dock känns det som en rejäl "baksmälla": seg, trött, yr/små förvirrad, lätt feber, illamående, grådaskig (min man tycker jag ser grå-gul ut i huden sen operationen) konstant torr i halsen och knaprar Ipren och Panodil.
Så en sammanfattning av dagen:
Mannen körde mig in, men fick inte följa med längre än till första väntrummet. Och där satt han mellan 8.15 och 13.45. Fick pratat med honom efter operationen, och sedan även ca 15 minuter innan jag fick lämna sjukhuset.
Lite skuldkänslor har jag för att han fick sitta och vänta så passa många timmar, men jag älskar honom ännu mer för att han gjorde det. Kände mig så mycket tryggare och lugn av att veta att han var så när mig även om han inte satt bredvid mig.
Operationen gick bra, och nu är polypen BORTA! Nu ska jag "bara" läka (tar ca 2-3 veckor) och sen sätter vi förhoppningsvis igång med nästa försök. När jag vaknade från narkosen, mådde jag riktigt bra och det är första gången som jag verkligen mått bra efter en narkos. Brukar må riktigt illa och kräkas plus att jag brukar ha svårt att vakna upp från först början.
Dock började dagen riktigt illa, när jag gick på toa för att fixa med urinprov så visade det sig att jag fått en blödning. Till saken hör att jag INTE haft en "egen" (naturlig) mens på ca två år! Och så kommer den idag, när den absolut inte fick komma!!!
Fick åka in till sjukhuset ändå, berättade det för sjuksköterskan på preoperativa avdelningen. Hon sa att det skulle nog gå att operera mig ändå, men att jag skulle ta det med kirurgen när han kom in för att titta till mig innan jag skulle opereras. Berättade det för kirurgen när han kom (med en stor klump rädsla i magen), var rädd att han skulle avbryta alltsamman och skicka hem mig igen. Men så blev det inte, utan istället så sa han bara att han skulle försöka ändå. Eftersom att risken finns att jag annars bara kommer ha en ny blödning nästa gång. Och tur var ju det, för allt gick som det skulle och nu är den borta.
Och eftersom det var tisdag, så åkte jag faktiskt iväg och vägde mig med idag. Är trots allt "min vägningsdag" och då ska jag väga mig helt enkelt. Vågen visad på minus idag med, även om de proppat mig full med dropp och annat på sjukhuset. Dagen resultat var -0,8 kg, så nu är mitt BMI 26,5. och jag är ett halvt kilo ifrån att ha gått ner 40 kilo!!! Nästa vecka är av stor betydelse för mig, då är det min ett årsdag sedan jag började gå ner i vikt, tänk - kan det möjligtvis vara så att jag faktiskt kommer klara av att gå ner 40 kilo på ett år?!? Jag hoppas det!
Har inte haft någon direkt känning av operationen, inga större smärtor heller. Dock känns det som en rejäl "baksmälla": seg, trött, yr/små förvirrad, lätt feber, illamående, grådaskig (min man tycker jag ser grå-gul ut i huden sen operationen) konstant torr i halsen och knaprar Ipren och Panodil.
Så en sammanfattning av dagen:
- operationen avklarad, gick som den skulle.
- fått min första mens på 2 år.
- Vägt mig, -0,8 kg.
måndag 28 januari 2013
Imorgon sker det
Nu är det snart tid för min operation. Ringde till preoperativa avdelningen för en stund sen och fick tiden. Så imorgon kl 8.15 är det tid för mig att bli sövd och bli av med polypen.
Känns ganska overkligt att det är tid redan imorgon, men samtidigt helt underbart. Tänk att något äntligen skulle ske till vår fördel. Att jag "bara" behövde vänta en månad istället för tre!
Har dessutom redan förberett det mesta inför morgondagen, har sjukskrivit mig resten av veckan, tvätta kläder till imorgon (ska vara rena kläder på morgon), anmält förhinder till möten som jag skulle varit på imorgon och fixat transport - mannen min kör mig in (och hem) och väntar på sjukhuset medan jag är sövd och opereras.
Det som är kvar att fixa är: Duscha, både ikväll och imorgon, Fasta från 24.00, Plocka ihop bankkort, Id-kort och högkostnadskort, Fixa ett urinprov att ha med mig in på morgonen.
Känns ganska overkligt att det är tid redan imorgon, men samtidigt helt underbart. Tänk att något äntligen skulle ske till vår fördel. Att jag "bara" behövde vänta en månad istället för tre!
Har dessutom redan förberett det mesta inför morgondagen, har sjukskrivit mig resten av veckan, tvätta kläder till imorgon (ska vara rena kläder på morgon), anmält förhinder till möten som jag skulle varit på imorgon och fixat transport - mannen min kör mig in (och hem) och väntar på sjukhuset medan jag är sövd och opereras.
Det som är kvar att fixa är: Duscha, både ikväll och imorgon, Fasta från 24.00, Plocka ihop bankkort, Id-kort och högkostnadskort, Fixa ett urinprov att ha med mig in på morgonen.
söndag 27 januari 2013
Helgen över
Då var denna veckan slut, och arbetshelgen är också över. Helgen har passerat riktigt snabbt och jag har haft tre riktigt trevliga dagar på jobbet.
Nu är det bara morgondagen kvar innan operationen, och det enda jag kan säga är att jag längtar. Ska bli så skönt att få det överstökat. Att bli av med ett hinder, ett hinder som stoppat oss i vår resa i över en månad nu.
Dock kommer jag nog vara ganska uttråkad redan på onsdagskvällen, nackdelen med att vara sjukskriven är ju trots allt att man blir tvungen att stanna hemma. Kan ju inte vara ute och hitta på en massa annat. Skulle se fel ut om jag skulle stöta på någon från jobbet.
Då är det tur att jag har mina hundar, för oavsett hur sjuk jag är - så måste de komma ut för att få motion och sköta sina behov. Sen tror jag nog att motion kan vara till fördel för smärtorna efter operationen. Då de menar att det kommer vara som svår "mensvärk", och för mig är det just att röra på mig som är det enda som verkligen hjälper mig då.
Nu är det bara morgondagen kvar innan operationen, och det enda jag kan säga är att jag längtar. Ska bli så skönt att få det överstökat. Att bli av med ett hinder, ett hinder som stoppat oss i vår resa i över en månad nu.
Dock kommer jag nog vara ganska uttråkad redan på onsdagskvällen, nackdelen med att vara sjukskriven är ju trots allt att man blir tvungen att stanna hemma. Kan ju inte vara ute och hitta på en massa annat. Skulle se fel ut om jag skulle stöta på någon från jobbet.
Då är det tur att jag har mina hundar, för oavsett hur sjuk jag är - så måste de komma ut för att få motion och sköta sina behov. Sen tror jag nog att motion kan vara till fördel för smärtorna efter operationen. Då de menar att det kommer vara som svår "mensvärk", och för mig är det just att röra på mig som är det enda som verkligen hjälper mig då.
torsdag 24 januari 2013
Insikt
Redan igår när jag var ute och promenerade efter mötet på kvällen, så började jag tänka en hel del på min vikt och hur långt jag kommit i min kamp mot vikten.
Insåg att jag nu gått ner nästan(1,3 kg i från) 1/3 av min kroppsvikt (det jag vägde 31/1-12). När jag tänker på det kommer tårarna, jag kan inte fatta det. Tänk att jag klarat det, och att jag snart är normal viktigt (något som jag aldrig varit).
Sakta men säkert börjar min viktminskning sjunka in i skallen på mig, och jag börjar inse hur stor skillnad det faktiskt är jämfört med hur det såg ut för ett år sedan.
Idag har jag, mannen och hundarna varit och ätit lunch hos bekanta. Jag har inte träffat dem sen förra sommaren (undantag är väl att man sprungit på dem på stan och hälsat), de var helt ställda när de såg mig nu. Vilket kändes helt underbart. Efter besöket hos dem så gick mannen hem med hundarna medan jag gick in till stan för att handla lite.
Fick köpt ett par nya jeans igen, 2 storlekar mindre än förra paret (samma märke och modell dessutom) och även ett nytt skärp (mitt förra hjälper inte längre, har helt enkelt blivit för stort). Sen blev den inköp av en del trosor, har ju inte så många kvar efter att jag sorterade ut mina underkläder som blivit förstora.
Nu blir det att krypa upp i soffan med mannen och mysa lite, för sen imorgon är det tillbaka till verkligheten. Ska jobba fredag, lördag och söndag. Men måste säga att det känns ganska bra att jag ska jobba hela helgen, blir snabbare en ny vecka och då är det min operation.
Om 5 dagar vid den här tiden, har återhämtningen och läkningen efter operationen börjat. Längtar så, och hoppas att jag läker snabbt - för sen så börjar vi med tredje försöket...
Insåg att jag nu gått ner nästan(1,3 kg i från) 1/3 av min kroppsvikt (det jag vägde 31/1-12). När jag tänker på det kommer tårarna, jag kan inte fatta det. Tänk att jag klarat det, och att jag snart är normal viktigt (något som jag aldrig varit).
Sakta men säkert börjar min viktminskning sjunka in i skallen på mig, och jag börjar inse hur stor skillnad det faktiskt är jämfört med hur det såg ut för ett år sedan.
Idag har jag, mannen och hundarna varit och ätit lunch hos bekanta. Jag har inte träffat dem sen förra sommaren (undantag är väl att man sprungit på dem på stan och hälsat), de var helt ställda när de såg mig nu. Vilket kändes helt underbart. Efter besöket hos dem så gick mannen hem med hundarna medan jag gick in till stan för att handla lite.
Fick köpt ett par nya jeans igen, 2 storlekar mindre än förra paret (samma märke och modell dessutom) och även ett nytt skärp (mitt förra hjälper inte längre, har helt enkelt blivit för stort). Sen blev den inköp av en del trosor, har ju inte så många kvar efter att jag sorterade ut mina underkläder som blivit förstora.
Nu blir det att krypa upp i soffan med mannen och mysa lite, för sen imorgon är det tillbaka till verkligheten. Ska jobba fredag, lördag och söndag. Men måste säga att det känns ganska bra att jag ska jobba hela helgen, blir snabbare en ny vecka och då är det min operation.
Om 5 dagar vid den här tiden, har återhämtningen och läkningen efter operationen börjat. Längtar så, och hoppas att jag läker snabbt - för sen så börjar vi med tredje försöket...
onsdag 23 januari 2013
JAAA!!!
När min klocka ringde idag så ville jag verkligen inte stiga upp, hade ett möte med chefen och mina kolleger eftersom vi har haft en hel del problem med en av de som börjat i vår arbetsgrupp. Att detta möte dessutom låg på en av mina lediga dagar gjorde mig bara ännu mer bitter.
Men tillslut steg jag upp och gjorde mig i ordning och började fixa till min frukost medan mannen var ute med hundarna. Hörde att posten kom, men tänkte inte mer på det. När mannen öppnade dörren kallade han på mig, för han hade kollat posten och han stod med ett stort kuvert från Region Skåne till mig.
Blev väldigt nyfiken och jag rev nästan upp det bara för att se vad det var. Och det visade sig vara Instruktioner, provrör (urin), desinfiktionssvampar, ännu mer papper att fylla i inför operationen och, sist men absolut inte minst: EN TID till operation! Ska in och operera bort polypen nu på TISDAG (29/1)! Vet dock inte vilken tid, men det står att jag ska ringa in till dem dagen innan och få en exakt tid jag ska vara där.
När chocken av att jag redan fått en tid och att det är redan i nästa vecka, lagt sig. Så var min första tanke att kolla kalendern. Och jo, den 29:e är jag helt fullbokad... Möte hela förmiddagen och sen en obligatorisk närvaro på eftermiddag med jobbet, för en föreläsning. Dock har jag löst det under dagen, tog med kallelsen till mötet med chefen för att visa henne den och förklara att jag antagligen inte kommer att närvara på den obligatoriska föreläsningen (beror lite på när jag blir opererad och hur jag mår) och det förstod hon.
Var ju ganska lätt att prata med henne, då hon vet om hela processen vi är inne i nu. Valde att berätta för henne redan när vi hade första träffen med RMC, eftersom det kommer bli lite strul med mina arbetspass. Så då var halva dagen löst.
Senare på kvällen var jag iväg på möte med de som jag skulle träffa på förmiddagen den 29:e, så jag berättade för dem att jag tyvärr inte kommer kunna närvara på mötet då jag ska in och operera mig. De blev så klart lite besvikna och oroliga, men eftersom de inte vet om vår resa så var det inte lika lätt att säga något. Men förklarade att jag skulle in och ta bort en polyp som jag har problem med. Så nu är hela dagen löst.
Måste dock bestämma mig för hur jag ska göra med jobbet, ska jobba tre nätter (och första natten går jag på kl 21.00 på tisdagen). Pratade med min mamma, och hon tyckte att jag skulle sjukskriva mig alla tre nätter. Då (som hon påpeka) jag brukar må skit efter narkos och eftersom jag har det jobb jag har, där det är tunga lyft och risk för slag i magen. Så jag ska titta närmare på det imorgon och på fredag, kolla om jag kan byta arbetspass med någon av min kolleger. Även om jag inte kan byta alla så hade det varit skönt att slippa den första natten, annars får jag helt enkelt sjukskriva mig.
Nästa sak som gör att jag just nu svävar på moln är att min stora hemtenta har blivit rättad. Fick resultatet idag, och jag jublade högt i anslutning till mötet på jobbet. Gick helt enkelt inte att hålla glädjen inom mig.
Min lärare som rättade min tenta skrev följande till mig:
Att få den bedömning av en lärare kändes helt underbart, särskilt när man bara kan få GODKÄNT eller UNDERKÄNT.
Borde kanske köpt en lott eller två idag, med min tur idag. Men risken är väl att turen då tar slut eller vänder... Så jag väntar och hoppas på att turen följer med mig tills det är tid för nästa försök.
Äntligen så kan jag och min man ta ett steg framåt i resan till dig vårt lilla önskebarn.
Men tillslut steg jag upp och gjorde mig i ordning och började fixa till min frukost medan mannen var ute med hundarna. Hörde att posten kom, men tänkte inte mer på det. När mannen öppnade dörren kallade han på mig, för han hade kollat posten och han stod med ett stort kuvert från Region Skåne till mig.
Blev väldigt nyfiken och jag rev nästan upp det bara för att se vad det var. Och det visade sig vara Instruktioner, provrör (urin), desinfiktionssvampar, ännu mer papper att fylla i inför operationen och, sist men absolut inte minst: EN TID till operation! Ska in och operera bort polypen nu på TISDAG (29/1)! Vet dock inte vilken tid, men det står att jag ska ringa in till dem dagen innan och få en exakt tid jag ska vara där.
När chocken av att jag redan fått en tid och att det är redan i nästa vecka, lagt sig. Så var min första tanke att kolla kalendern. Och jo, den 29:e är jag helt fullbokad... Möte hela förmiddagen och sen en obligatorisk närvaro på eftermiddag med jobbet, för en föreläsning. Dock har jag löst det under dagen, tog med kallelsen till mötet med chefen för att visa henne den och förklara att jag antagligen inte kommer att närvara på den obligatoriska föreläsningen (beror lite på när jag blir opererad och hur jag mår) och det förstod hon.
Var ju ganska lätt att prata med henne, då hon vet om hela processen vi är inne i nu. Valde att berätta för henne redan när vi hade första träffen med RMC, eftersom det kommer bli lite strul med mina arbetspass. Så då var halva dagen löst.
Senare på kvällen var jag iväg på möte med de som jag skulle träffa på förmiddagen den 29:e, så jag berättade för dem att jag tyvärr inte kommer kunna närvara på mötet då jag ska in och operera mig. De blev så klart lite besvikna och oroliga, men eftersom de inte vet om vår resa så var det inte lika lätt att säga något. Men förklarade att jag skulle in och ta bort en polyp som jag har problem med. Så nu är hela dagen löst.
Måste dock bestämma mig för hur jag ska göra med jobbet, ska jobba tre nätter (och första natten går jag på kl 21.00 på tisdagen). Pratade med min mamma, och hon tyckte att jag skulle sjukskriva mig alla tre nätter. Då (som hon påpeka) jag brukar må skit efter narkos och eftersom jag har det jobb jag har, där det är tunga lyft och risk för slag i magen. Så jag ska titta närmare på det imorgon och på fredag, kolla om jag kan byta arbetspass med någon av min kolleger. Även om jag inte kan byta alla så hade det varit skönt att slippa den första natten, annars får jag helt enkelt sjukskriva mig.
Nästa sak som gör att jag just nu svävar på moln är att min stora hemtenta har blivit rättad. Fick resultatet idag, och jag jublade högt i anslutning till mötet på jobbet. Gick helt enkelt inte att hålla glädjen inom mig.
Min lärare som rättade min tenta skrev följande till mig:
"Lysande! Jag har inget att anmärka på.
Att ställa upp punkter där du sammanfattar dina intryck av vad som
sagts i de personliga berättelserna och sedan låta en eller flera
gemensamma
nämnare växa
fram är en synnerligen väl vald metod
för den här uppgiften. Om du skriver en kandidatuppsats någon gång
(klart du skall!) så överväg att använda dig av metoden
Grundad Teori - du har en fallenhet för den.
Godkänt!"
Att få den bedömning av en lärare kändes helt underbart, särskilt när man bara kan få GODKÄNT eller UNDERKÄNT.
Borde kanske köpt en lott eller två idag, med min tur idag. Men risken är väl att turen då tar slut eller vänder... Så jag väntar och hoppas på att turen följer med mig tills det är tid för nästa försök.
Äntligen så kan jag och min man ta ett steg framåt i resan till dig vårt lilla önskebarn.
torsdag 17 januari 2013
Besviken
Då är det bara en dag till att stiga upp när klockan ringer kvar denna veckan. Sen ska jag sova ut ordentligt och försöka ladda upp mig.
Den senaste veckan har jag verkligen försökt att inte tänka på vår resa och detta ofrivilliga uppehåll som jag och min man befinner oss i för stunden. Dock blev det svårt att inte tänka på det i eftermiddags när jag kom hem. För när jag kollade posten, så var där ett brev från Regionen till mig.
Innan jag ens tagit av mig jacka och skor, så var brevet öppnat. Men det var ingen tid till operation, det var bara ett brev från öron, näsa, hals. Så istället för att jubla, blev jag bara besviken. För det fanns ju trots allt ett litet hopp om att det kunde vara KK (även om jag innerst inne inte trodde det).
Att förtränga tankarna om hela vår situation är ganska så skönt. Det är lite lättare att koncentrera sig i skolan och på jobbet. Men det finns en del nackdelar med det. Först och främst, så känner jag mig just nu väldigt känslokall. Är också ganska lättirriterad och har svårt att varva ner och likaså sova. Sen så fasar jag för att när det nästa gång ploppar upp tankar på situationen, så kommer allt bara att brista.
Den senaste veckan har jag verkligen försökt att inte tänka på vår resa och detta ofrivilliga uppehåll som jag och min man befinner oss i för stunden. Dock blev det svårt att inte tänka på det i eftermiddags när jag kom hem. För när jag kollade posten, så var där ett brev från Regionen till mig.
Innan jag ens tagit av mig jacka och skor, så var brevet öppnat. Men det var ingen tid till operation, det var bara ett brev från öron, näsa, hals. Så istället för att jubla, blev jag bara besviken. För det fanns ju trots allt ett litet hopp om att det kunde vara KK (även om jag innerst inne inte trodde det).
Att förtränga tankarna om hela vår situation är ganska så skönt. Det är lite lättare att koncentrera sig i skolan och på jobbet. Men det finns en del nackdelar med det. Först och främst, så känner jag mig just nu väldigt känslokall. Är också ganska lättirriterad och har svårt att varva ner och likaså sova. Sen så fasar jag för att när det nästa gång ploppar upp tankar på situationen, så kommer allt bara att brista.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)