Pyret är här!!!

Efter att ha spenderat nästan hela söndagen på förlossningen och varit vaken över dygnet. Så föddes pyret äntligen klockan 03.47 igår morse. Det blev en lillebror, på 54 cm och 4515 gram. 

Ska försöka få till en förlossningsberättelse sen, men kan avslöja redan nu att det blev en vaginal förlossning tillslut med en gråtandes bebis på magen denna gången. Dock var det stor risk för att även denna förlossningen skulle sluta med ett akut kejsarsnitt.  

Pyrets bf

Idag är det den 7 mars, vilket innebär att vårt lilla pyre är beräknad till idag. Men med knappt två timmar kvar av dagen, vågar jag ganska så säkert säga att pyret är minst lika mycket tidsoptimist som sin storasyster och pappa.

I mitt flöde på facebook blev jag dessutom påmind om att det idag är exakt tre år sedan busfröet (och blivande storasystern) blev till inne på RMC. Kan fortfarande komma ihåg känslan av att sitta i det där väntrummet och stirra på välkommen texterna på väggen i väntan på vår tur. Den blandade känslan av uppgivenhet och hopp på samma gång. 

Annars händer det verkligen inte så mycket här just nu, tar dagarna efterhand som de kommer i väntan på att vårt pyre ska komma och berika vår familj. Kämpar på med renovering och inreda huset också. Men allt tar längre tid, särskilt med en gigantisk mage och en trotsig tvååring. 

När allt sker samtidigt

Har verkligen varit urkass på att uppdatera bloggen, men livet och vardagen har fått komma mellan och ta all plats den behövt. Det har varit allt annat än lugna veckor sedan senaste inlägget. Vi lever och har levt mitt i ett flytt- och renoveringskaos sedan förste februari. Kombinerat med diverse sjukdomar som dragit ut på renoveringen ännu mer. Alla har vi varit drabbade, mer eller mindre. Mannen är den som kommit undan mest "skonsamt" med sin matförgiftning första helgen i huset. Dottern drogs med 40 graders feber i nästan en vecka, kombinerat med ögoninflammation och förkylning (med massor av slem, snor och en del hosta som följd). 

Och jag, jodå några dagar med hög feber jag med. Och ett flertal omgångar av feberfrossa som legat på gränsen till krampanfall. Sen ögoninflammation även för mig och så tillslut även förkylning som satt sig så illa på lungorna att det fick bli läkarbesök och mediciner utskrivna för att jag skulle kunna andas något bättre och slippa hosta igång förlossningen (vilket jag var på gränsen till att göra natten till torsdag förra veckan). 

Nu börjar vi hämta oss igen, men min hosta har fortfarande inte släppt helt och mina stämband (och därmed rösten) är helt förstörda och jag känner mig som en tonåring i målbrottet kombinerat med värsta whiskeyrösten. 

I måndags var det den stora dagen förresten, dagen de klippte denna graviditetens cerklage. Var allt annat än en "smärtfri" upplevelse denna gången. Fick ingen smärtlindring alls denna gången (Lund) och det gjordes i en vanlig gynstol, till skillnad från förra gången (Malmö) då jag fick lustgas och det gjordes på förlossningen. 

Idag har jag gått in i vecka 38 (37+0), så nu är jag heller inte längre sjukskriven och bebis är heller inte längre prematur. Varit på besök hos bm idag, och allt såg bra ut för både mig och pyret. Den enda skillnaden är att pyret fortfarande ligger helt rörlig. Inte som sin blivande storasyster som låg ruckbar i flera veckor innan förlossningen och som fixerade sig nästan direkt efter att cerklaget togs. Så vi får väl se om busen i magen tänker fixera sig eller fortsätta leva rövare tills det är dax. 

För övrigt trivs jag ganska så bra i vårt hus. Det känns fortfarande konstigt och det har nog inte heller sjunkit in helt. Men det har nog också att göra med att vi fortfarande inte flyttar in på ovanvåningen och i våra sovrum än. Som sagt alla sjukdomar har försenat renoveringen i huset, men vi har tack och lov ändå en hel del yta att röra oss på. Lite dåligt samvete för dottern dock, som inte riktigt kan leka och busa som hon vill.

Förhoppningsvis hinner vi klart med alla tre sovrummen på ovanvåningen innan pyret föds, men annars är målet att vårt och dotterns rum ska vara färdiga och så får pyrets rum bli färdigt lite senare. Pyret kommer ändå att sova inne hos oss flera månader innan det är tid för eget rum. 

Hänt en del, så här kommer en uppdatering

Ni som läst bloggen ett tag, vet att jag och mannen varit på husjakt i ett antal år nu. Det har varit svårt att hitta något hus som uppfyller våra minimikrav (som ändå varit realistiska och vettiga), och de som gjort det är de som sålts fort och med enormt tryck. 

För drygt en månad sedan var vi och tittade på ett hus, det uppfyllde alla våra krav och hade dessutom en del av de där extra önskemålen med. Vi la bud direkt, och sedan blev det en långdragen Budgivning till följd. Efter 1,5 vecka med bud hit och dit, stannade vi och därmed förlorade vi högsta budet. 

Besvikelsen och den krossade drömmen om huset var ett faktum. Vi meddelade dock mäklaren om att skulle det vara något och köpet inte blir av är vi fortfarande intresserade. Men tiden gick och inte ett ljud. Så det var bara för oss att leta vidare. Igen. Men inga nya hus kom ut på marknaden av den typen vi vill ha. Det tog oss nog 1,5 vecka att gå vidare efter husförlusten, vi hade lett budgivningen så mycket och så länge att vi liksom räknade med att vinna. 

Men så ringde helt plötsligt mäklaren några dagar senare (2 veckor efter att vi förlorat huset) på uppdrag av säljarna. Köpet hade nämligen avbrutits då det skurit sig totalt mellan köparna och säljarna. Vi fick chansen igen, detta var på torsdagen och jag och mäklaren skulle pratas vid igen På fredagen. 

Den torsdagen blev väldigt speciell, för jag fick ringa och berätta det för mannen och sedan på sen eftermiddag vart det ett besök på ultraljudsmottagningen för nytt ultraljud av ärret efter snittet med. Och eftersom jag hade så sen tid denna gången kunde mannen lätt följa med dit, så vi fick båda se pyret en hel del då det blev två omgångar av ultraljud både på magen och vaginalt. Först med full urinblåsa och sedan med tömd blåsa. Eftersom min mamma hämtade busfröet på förskolan och passade henne, passade vi på att gå och äta på tu man hand och försökte prata ihop oss om huset. 

När fredagen kom hade vi inte riktigt bestämt oss än (hade dykt upp en del frågetecken/orosmoln). Pratade med mäklaren och förklarade hur vi kände och att vi inte riktigt hunnit bestämma oss, hon skulle kontakta säljarna och återkomma igen. En liten stund senare ringde mäklaren igen, säljarna gav oss helgen att tänka på det. Så förra helgen la vi på att bestämma oss och rådfråga våra föräldrar och några andra. När helgen var slut ringde jag mäklaren på morgonen och meddelade att vi ville ha huset och la ett bud på vad vi kände passade utifrån det som kommit upp och det som hänt. 

Blev ett långt dygn, men så på tisdagen (förra veckan) ringde mäklaren och meddelade att säljarna accepterat vårt bud och önskemål om ny besiktning. Det enda de hade annat önskemål om var datum för tillträde. Sen har det gått fort. I torsdags träffade vi mäklaren och säljarna och skrev på kontraktet och igår var vi och besiktigade huset. Och besiktningen visade inget nytt, däremot fick vi det ordentligt genomgånget av besiktningsmannen. 

Så idag ska jag sätta mig och läsa igenom alla papper en gång till och sedan ringa mäklaren och meddela att vi fortsätter köpet. Sen är det "bara" att betala in handpenningen och börja planera och packa (igen) samt säga upp vår lägenhet. 

Vi tar över huset drygt en månad innan pyret har BF, dvs den 1/2 2017 blir vi husägare. Och på tal om pyret, har jag nu gått 60% av graviditeten. Imorgon är tid för ny vecka igen också. Vi går in i vecka 25 (24+0) imorgon. Och så här långt in i graviditeten mår jag faktiskt ganska så bra. Psykiskt är det svårt, många rädslor att kämpa med. Fysiskt känns det ok, en del klåda har jag (särskilt när jag har kläder på mig). Har även lite mer känning i ryggen och i fogarna denna gången, men inte något som är smärtsamt. Halsbränna har jag fått med besked även denna gången. Och de senaste nätterna har varit jobbiga då jag känner mig så varm och inte kan sova. Stackars mannen får frysa lite nu, för inatt struntade jag i honom och stängde elementet och öppnade fönstret (tur för honom att det är jag som ligger närmast fönstret åtminstone. 

Siste oktober

Hunnit att gå en hel del dagar sedan bloggen uppdaterades senast, så tänkte passa på medans jag är vaken och någotsånär klar i huvudet. Men imorgon är det ny månad och snart fyller vårt busfrö 2 år. Känns som att november och början på december kommer springa på ganska så snabbt. 

Pyret mår bra och graviditeten fortskrider som den ska. Idag är jag i vecka 22 (21+5). Och pyret lever verkligen rövare i magen, är som natt och dag i skillnad på att känna rörelserna denna gången jämfört med busfröet. Denna gången har jag kännt rörelserna i magen i flera veckor redan och det har ävent synts och kännts utanpå. Idag lyckades jag filma väldigt tydliga sparkar utanpå magen flera gånger under dagen. 

Och bäst av allt idag, min handläggare från försäkringskassan ringde lite innan 16.00 och en stund senare (och ett stort antal frågor mm) meddelade hon mig att min sjukskrivning är godkänd. Dessutom lägger hon in i systemet så att när nytt läkarintyg kommer in till dem, ska det gå under samma sjukskrivning. 

En STOR sten som släppte och äntligen kan jag slippa oroa mig för den delen. 

RUL

Så blev det äntligen tid för RUL för denna graviditeten. Allt gick bra och pyret har växt precis på dagen till redan tidigare uträknad BF. Barnmorskan bar noggrann och kolladE igenom pyret noggrant och tog gott om tid på sig. Så BF fortsätter att vara 7/3 2017. Det innebär även att vi imorgon går in i vecka 20 (19+) vilket är ett stort steg, även om jag längtar tills lite högre siffror än så. 

Vi tog även det otroligt stora steget och offentliggjorde denna graviditeten, det är första gången vi gjort det. 

Pyret som vinkade hej till oss idag.

Bloodpatch

Igår eftermiddag blev det äntligen beslutat att jag skulle få en bloodpatch, även om det lutat år det hållet hela tiden så har det ändå varit osäkert. När narkosläkaren dök upp på mitt rum vid 14.15 gick det snabbt från det att han sa nu kör vi tills att det var gjort. Han och en barnmorska rullade iväg mig till postOP avdelningen där de skulle göra operationen. 

På plats i rummet på postOP, blev det först lite förberedelser och de gick igenom vem som skulle göra vad, i vilken ordning och hur de skulle synka det. Narkosläkaren skulle sköta själva epidural delen och narkossköterskan skulle sköt biten med blodet. Och så skulle undersköterskan hjälpa dem samt hålla koll på mina värden. 

En bloodpatch är helt enkelt att de drar ut blod (för min del tog de 20 ml blod) från något kärl med steril spruta, och därefter sprutar man in det blodet istället för bedövning genom epiduralslangen. När det var klart skulle jag först ligga på uppvaket ca 30 minuter övervakning och sedan skulle få åka tillbaka till avdelningen. Totalt så skulle jag vänta minst 1,5 timme gärna två innan jag reste mig upp ur sängen efter de hade gjort bloodpatchen. Fick dock lov att röra mig i sängen från sida till rygg och även höja lite under huvudet. 

När jag sen väl kom upp märkte jag en stor skillnad. Huvudvärken var nästan borta. Den stor nackdelen och den enda om ni frågar mig är att jag istället nu är helt slut och öm i ryggen. Det känns nästan som om jag trillat och slagit mig rejält hårt i ryggen eller fått en riktigt sjuk träningsvärk. Ryggen blir trött och stel direkt och det är svårt att röra sig. Detta är dock temporärt och kommer bli bättre, och jag klagar inte över det. För jag har det hellre så här några dagar till än att få tillbaka huvudvärken igen! För nu kan jag åtminstone stå och sitta upp mer än några få minuter. Det onda och ömma i ryggen handlar om att kroppen försöker läka sig och att det blivit en retning av ännu en håltagning på duran. 

Och vill ni veta det bästa? Jag har fått komma hem! Jag blev utskriven vid 11 tiden idag. Det känns underbart och äntligen har jag fått komma hem igen.

Cerklage och semester

Det blev aldrig någon uppdatering av bloggen efter att jag varit på specialistmödravården i Lund den 25/8. Hade tänkt det men besöket där kändes inte så bra och tryggt som jag hade hoppats och önskat. Kan inte förklara allt, men kan säga att jag inte alls fick något bra intryck av specialistmödravården i Lund. Ville bara gråta när jag gick där ifrån. Läkaren var mer än 40 minuter sen, hade inte så bra koll och fick ändå springa till den andra läkaren (Dag, som ska göra operationen) för att stämma av saker. Tack och lov för ett bra möte med narkosläkaren åtminstone, för annars hade jag nog brutit ihop inne på sjukhuset. 

Operationen blir den 15/9, så nästan två veckor längre in i graviditeten än förra gången. Och när jag frågade om sjukskrivning efter operationen, bara läkare svarar att "nä, men planen är väl att du ska jobba precis som vanligt". Hon frågade inget om hur det var förra gången eller ens om vad jag har för ett jobb. När jag påpekade vad jag jobbar med och hur mina arbetsuppgifter ser ut, svara hon bara lite hastigt att då får jag ta det med den andra läkaren när vi ses vid operationen. Så att förbereda min chef och arbetsplats så mycket som möjligt kan jag inte heller göra. Är ganska säker på att läkaren inte ens läst i min journal från förra cerklaget, för hon hade verkligen ingen koll.

När jag kom hem, tog jag mig direkt till kontoret och förlängde min semester en vecka extra och sedan la jag in om en veckas sjukskrivning i samband med operationen. Allt för att kunna förbereda min chef så gott det går, utan att avslöja allt för mycket. 

Dagen efter, på fredagen när jag hämtade busfröet på förskolan blev jag avslöjad. Så var "bara" till att berätta och förbereda dem för att vår lilla tjej snart kommer gå hos dem fler timmar och dagar i veckan. Favorit fröken blev så glad för vår skull, hon vet vad vi gått igenom och kämpat med. Hon har nämligen själv varit där, hennes dotter är resultatet av en lyckad IVF. 

Lördagen spenderade vi med att packa, lämna hundarna hos svärföräldrarna och sedan några mysiga timmar med V och hennes familj. Söndagen den 28/8 jobbade jag mitt sista arbetspass för ett tag, kanske sista innan jag går på mammaledighet nästa år. Det beror på vad läkaren kommer att göra. 

Och när denna veckan började i måndags, började vi den med en väldigt tidig morgon på flygplatsen. Och lite innan 07.00 i måndags lyfte planet som tog oss ner till Cypern. Veckan här nere har gått i en rasande takt, men vi har haft det otroligt härligt och njutit av värmen och att få vara här tillsammans. Vår lilla tjej älskar verkligen att bada, och hade lätt kunnat stanna i poolen från tidig morgon till sen kväll om vi inte hade tvingat upp henne för mat, vila och extra smörjning med solskyddsfaktor lite då och då. Frågan är hur det kommer vara nästa gång vi åker. Kommer vi att resa med två små då? En bebis och en som är minst 2-2,5 år?

Nu ska jag försöka att få lite mer sömn innan resten av familjen vaknar om ca två timmar. Har nämligen börjar vakna på nätterna för toabesök nu, och efteråt är det svårt att somna igen. Blir en liten ond cirkel det där, vaknar på matten och tidig morgon men svårt att somna om/känner mig ganska så pigg. Men kring 15-16 tiden på eftermiddagen börjar jag bli trött och det blir bra mycket tidigare kvällar än vad som är normalt för mig. 

Nu ska jag fortsätta att njuta de två hela dagarna vi har kvar här nere, innan vi åter flyger hem natten till tisdag. 

KUB

Idag var det tid att få se vårt lilla pyre igen, för klockan 14.00 var det tid att göra ultraljudet för KUB.  Pyret är lika envis och bestämd som sin syster, var inte alls samarbetsvillig med barnmorskan i början  av ultraljudet. Resultatet på KUB blev riktigt bra, mycket lägre risk än vad risken är i min ålder.

Resultatet på KUB.

För att ingen ens ska behöva undra, så kan jag berätta att vi redan innan var helt på det säkra med att vi inte skulle avbryta om det visade sig att barnet har hög risk för down syndrom. Jag har växt upp och lever med diverse sjukdomar och funktionsnedsättningar i familj, släkt och vänner, och alla är lika underbara och har samma värde som oss "andra", som vi utan deras funktionshinder. Utan för oss handlade/handlar det om de andra kromosonavvikelserna som innebär att barnet ändå aldrig skulle överleva när det föds. Jag vet att jag inte hade klarat av att gå igenom en hel graviditet då, även om det hade varit mitt svåraste beslut att avbryta med.

Pyret hade växt på fint och stämde på dagen med vårt förra ultraljud. Så idag har vi förutom gjort KUB även gått in i en ny vecka. Idag är vi inne på vecka 13 (12+0). Vilket innebär att första stora delmålet på denna graviditet är uppnått, nästa är cerklaget och därefter att komma förbi vecka 18.

Pyret idag. Vecka 13 (12+0)

RUL blev bokat idag, så den 11/10 är det tid för det ultraljudet.

Imorgon ska jag till specialistmödravården i Lund och träffa en läkare inför cerklage, lite nervöst är det faktiskt. Och efter det får jag skynda mig hem och se till att pack, för på måndag åker vi till Cypern en vecka. Bara vår lilla familj och all inclusive. Bara ta det lugnt och njuta, det är vår plan för denna resan.

Tidigt ultraljud

Idag kom dagen som jag/vi haft så mycket ångest och oro inför, att göra tidigt ultraljud och få veta graviditetens status. Mötte upp mannen en kvart innan det var min tur att göra mitt ultraljud. Och de sista 10 minuterna innan, för att inte tala om de där otroligt långa minuterna/sekunderna från det att vi kom in på undersökningsrummet och jag la mig på britsen tills det att ultraljudets signaler visade livmodern på skärmen.

Tårarna rann. Vi såg direkt ett pyre som sparkade och levde rövare, och som var mycket större än vad både Bella och busfröet var när vi gjorde tidigt ultraljud. Och anledningen är helt enkelt att jag är längre gången än vad vi, läkaren i Lund och vad de digitala graviditetstesterna trodde. Vi trodde att jag idag var i vecka 9 (8+4), men enligt ultraljudet är jag i vecka 11 (10+1)! Allt såg fint och bra ut och barnmorskan var så nöjd med ultraljudet.

Vårt älskade lilla pyre. 10+1

Så när vi var färdiga inne på ultraljudet, var det bara att gå tillbaka till receptionen och boka om vår tid till KUB. Från den 9/9 till den 24/8, och när vi lämnade kliniken var det bara
ringa till min MVC och uppdatera dem och ändra dag för att lämna blodprovet inför KUB. Så på måndag blir det ett besök på MVC och min barnmorskas kollega, då min egna har semester just nu.

Med dagens besked om att jag är längre gången än vad vi trodde, måste jag även ta och ringa/fixa lite andra saker imorgon.

Vardagen har börjat komma tillbaka

Vill börja med att tacka för ert stöd, ni är guld värda. Så, äntligen börjar jag ha ork, kraft, lust och tid över igen. Vi börjar så smått att komma tillrätta i lägenheten, och tre veckor försenat (med tanke på att det skulle vara gjort innan vi flyttade in) har de nu målat vårt sovrum och hallen. Så i helgen ska vi flytta in i vårt rum och vår lilla tjej ska få eget rum.

Lite ont gör det dock i mitt hjärta att hon inte längre kommer vara halvmetern ifrån mig längre, om det nu fungerar att hon sover i eget rum. Eller eget är det knappast, och sen vi flyttade in har hon inte en enda natt sovit ensam i sin säng... Vår äldsta hund går nämligen upp och lägger sig hos henne varenda natt (och vila). Tydligen är det detta hon väntat på i 1,5 år, och försökt att säga genom att alltid gå och lägga sig sidan om spjälsängen varje gång vi lagt lilltjejen i den. Kvittar hur mycket vi korrigerar henne och ser till att hon går ner, varje morgon vi vaknar ligger hon där lite "mosad" i fotändan och har lilltjejens fötter upptryckta i ansikte/mage.

Måste berätta om mitt besök hos endokrinologen för två veckor sedan. Har aldrig varit med om ett så otroligt bra och positivt besök på endokrin. När jag gick där ifrån svävade jag på moln och gick runt resten av dagen med ett stort "fånigt" leende. Från första sekund läkaren kom och kallade in mig, tills jag lämnade hennes rum fick jag beröm i så gott som varenda mening.

Läkaren var så otroligt stolt över mig, och om hon inte träffat mig tidigare hade hon aldrig trott på min resa och förändring. Och hon hade heller aldrig trott att provsvaren verkligen var mina. Den absolut mest värmande och starkaste komplimangen hon gav mig var den om att jag vunnit, att jag bevisat att det verkligen går att "vinna" mot sin PCOS. 

För första gången någonsin skrev läkaren in ett BMI som låg helt inom "normalvikt" i min journal och det största av allt, hon visade mig alla mina provsvar - provsvar där så gott som alla mina hormonvärden ligger i om normalvärden!!! 

Något som aldrig hänt mig under de nästan 10 åren jag gått hos dem. Jag är inte fri från min PCOS, men med de värden jag har nu, håller jag den i så bra schack att risken för följdsjukdomar mm sjunker rejält och vissa symtom/problem minskar också.

Förtydligande av bilden: Raden till vänster är senaste proverna. Lämnade blodprover två gånger under 2015, några som fattades som de ville se. 2014 var jag gravid när proverna togs, så de kan man inte jämföra med.

Jag och läkaren bestämde att det fanns tre alternativ till hur situationen kommer vara nästa år när vi ses igen:

• Att jag är gravid 
• Att jag är ganska så nyförlöst, eller 
• Att jag antingen precis sprungit ett maraton eller ligger i hårdträning inför det. 

Och med tredje alternativet, avslöjade jag även vad jag redan nu börjar överväga/sikta mot om jag inte blivit gravid innan dess. Mitt största mål med nästa år (undantaget graviditet då..) är att genomföra ett maraton. Känns faktiskt lite jobbigt att ha en "plan B" hela tiden, men jag vill fortsätta leva och inte längre "pausa" mitt liv pga alla försök och drömmar.

Vi är för övrigt igång med nytt syskonförsök med nu, fick äntligen pratat med läkaren och i förra fredagen körde vi/jag igång med en Proverakur och sen blir det Pergotime från cykeldag 5 igen. Och med tanke på hur förra försöket gick, har vi nu faktiskt börjat diskutera om vi ska fortsätta med denna variant på försök året ut innan vi i så fall börjar med IVF 2017.

Veckan i korthet

Denna veckan har det verkligen varit fullt ös och ganska fullbokad vecka, eller sista halvan av veckan i vart fall. Och för en gångs skull, har det främst varit positiva besked med. 

Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu. 

Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka. 

Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).

Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans. 

Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen. 

Läkarbesöket

Gårdagen sprang verkligen iväg och jag var alldeles slut när vi väl var hemma hela familjen på kvällen för att skriva ett inlägg om läkarbesöket. Så här kommer det idag istället, innan jag också somnar. 

Jag lämnade läkaren (som för övrigt heter Pål Wölner-Hansen) med ett leende på läpparna. Dessutom lämnade jag kliniken med ett recept på Pergotime och en ny tid nästa fredag för att se hur kroppen svarar på Pergotime denna gången. Eftersom jag så vältajmat började blöda i måndags, ska jag helt enkelt börja äta dem redan imorgon (fredag).

Upplevde läkaren som väldigt trevlig och påläst, och väldigt positiv till att köra igång med oss. Han tyckte absolut inte att vi ska köra igång med IVF, inte till att börja med i alla fall då vi har så "positiva och bra prover mm". 

Vet inte heller hur många gånger han berömde mig för min viktminskning innan graviditeterna och nu efter sista graviditeten som ledde till vår dotter, efter att han fick veta att jag gjort det på egen hand. Fick svar på de flesta av mina/våra funderingar. 

Hämtade och redo att börja ta dem igen.

Önskar så att jag fått kontakt med denne läkaren för många år sedan, då hade nog vårat liv sett lite annorlunda ut idag. Ska tilläggas att han tillhör de "gamla gubbarna" inom läkarkåren och kan säkert upplevas av en del på ett negativt sätt, men jag själv föredrar dem och upplever att de är de läkare jag oftast upplever som bäst och får bäst bemötande och behandling av.

Så nu är vi helt enkelt igång ännu lite mer med våra syskonförsök. Och har vi ordentligt med tur, slipper vi vända oss till någon av de privata IVF klinikerna, och de stora utgifterna som det skulle innebära. 

Imorgon är det för övrigt första "riktiga" vardagen för vår familj. Då ska både mannen och jag jobba och lilltjejen ska till förskolan, så här är så förberett som det bara kan gå kvällen innan för att det ska gå så smidigt som möjligt imorgon. 

En liten lättnad

Idag har varit en riktigt stor dag för hela familjen, för idag var vi och hälsade på förskolan som vår lilla tjej ska börja på om en vecka. Var inte alls en av de vi hade ansökt om eller ens satt med som alternativ. Utan den vi valde av de två alternativ som vi fick välja mellan (och den andra ligger ca en mil utanför staden vi bor i). Denna ligger ganska så nära där vi bor just nu, men ändå så fel och absolut inte på det hållet vi letar nytt boende. Men vi hade inte så mycket val, och denna kändes som enda alternativet då.

Efter att vi tackat ja till platsen, började vi kolla upp förskolan desto mer (som alla föräldrar gör skulle jag gissa på) och insåg att det nog ska bli bra. Även om den som sagt ligger helt fel för oss. Frågat runt bland de som har/haft barn där och så gott som alla är nöjda, och de som har något negativt har haft samma som vi känner - att den ligger fel. Det finns många fördelar med den, de har en jättestor utemiljö (och en stor park utanför med) och relativt små barngrupper. Och för ovanlighetensskull har de även tillagningskök på förskolan. Men allt sånt där spelar ändå inte så stor roll när man inte träffat personal och inte varit på plats för att se. 

Men så idag, en vecka innan inskolning var vi på besök hos avdelningen. Och det gick så bra! De första 5-10 minuterna var vår tjej väldigt tveksam och försiktig, men sen så var hon "en i gänget" och lämnade oss i ett rum för att kolla läget i ett annat (utan att se oss). Hon var med och lekte och sjöng (personalen berömde även mannen min för att vara med och sjunga med barnen, var tydligen väldigt sällsynt att pappor sjöng med där) och deltog även i fruktstunden. Det var knappt att vi fick med vår tjej hem igen, och innan vi gick vinkade hon hejdå till barnen och kramade fröknarna hejdå. 

Fick frågan av fröknarna om vi ofta träffade andra barn och varit mycket på öppna förskola mm, då hon är så framåt och säker i sig själv. Och det kan jag inte påstå ändå, visst har vi träffat de andra i från BVC gruppen och medan jag var mammaledig träffade vi de andra mammorna och bebisarna från RMC gruppen en del. Sedan början på november har vi dock varit på några besök hos kyrkans babycafe, men inte jättemånga. Den plats vi nog träffar mest barn är när vi är och badar på fredagar, och där har hon väldigt tydligt visat intresse för de andra barnen. Dock har vår lilla tjej varit med bland vuxna ofta, då hon följt med mig på möten sen hon var ca 1,5-2 veckor gammal.

Och som rubriken lyder, nu känner jag en liten (ganska stor egentligen) lättnad inför att vår tjej ska börja på förskolan. Speciellt med alla skräckexempel som florerat på nätet och i media den senaste tiden. Kan ärligt säga att jag undviket att läsa de flesta, då jag känt att ångesten börjat byggas upp inför vår egen inskolning och förskolestart.

Dock gör det lite ont i mitt mammahjärtat att vår lilla tjej redan är så stor och ska börja på förskola, på sin 15 månadersdag dessutom. Stoppa tiden liksom! Jag är inte redo för det här, inte än... Hon är fortfarande min lilla bebis. 

Årets första inlägg

Känns nästan ofattbart att det redan är den 8 januari. Dagarna har rusat iväg med flera arbetspass, och denna lediga helgen hoppas jag ger mig lite andrum. Om en stund när jag och lilltjejen vilat klart (gick av mina nätter imorse) ska vi trotsa snön och kylan och ge oss av till badet för årets första bad. Vet inte om jag nämnt det i bloggen, men. Vi startade vår egna variant på fredagsmys i höstas, vi kör och badar på fredagar i en varmvattenbassäng. Är riktigt härligt och givande, extra kul att se hur vår lilla tjej utvecklas och älskar vattnet lika mycket som sina föräldrar. När min mamma var med sista fredagen innan de stängde för jul och nyår, visade vår lilla tjej sin mormor att hon minsann lärt sig att simma hundsim med puffar nu.  

Nyårsafton blev helt underbart, och vår lilla tjej hade så kul hela eftermiddagen och kvällen med sina kompisar. Det blev dock inte så mycket sömn för denna mamman under nyårsnatten. Och 2016 började jag och mannen på samma sätt som de senaste åren, med att gå ut och gå årets första mil. Denna gången hade vi dock två vagnar med oss, då vi tog med oss V dotter också på rundan så hon fick tid att ta det lugnt och fixa efter kvällen innan. 

Här är mina mål för 2016 (skippar som sagt nyårslöften, och kör på mål istället): 

• Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
• I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
• En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
• Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).

Önskar alla en god fortsättning på det nya året. 

Underbar helg

Har haft en helt underbar och så energigivande helg denna helgen. Den började kanske lite skakigt, men så här när söndagen snart också är slut och en ny vecka ska börja, så känner jag i hela kroppen att denna helgen har varit en av de bästa på evigheter. 

Vi hade besök av V med sambo och dotter igår för att fira vår lilla tjej, då de blev sjuka när vi hade kalaset för henne för två veckor sedan. De skulle egentligen köra hem igen på kvällen/natten, men då klockan bara sprang iväg och både vår och deras tjej somnat bestämde vi att de stannade över natten. 

Jag och V fick tack vare det även chansen till att få lite kvalitetstid bara hon och jag, då männen spelade och döttrarna sov. Väldigt välbehövligt sådan, allt vi gick in på tänker jag inte skriva om här. Men som de av er som följt bloggen länge vet, blev vår relation verkligen prövad till (och över) gränsen då vi blev gravida i samma veva. Det jag kan och känner att jag vill dela med mig är i alla fall, att jag är överlycklig att vi tagit oss igenom det och att jag har V som vän. Skulle till och med säga att hon är min närmaste vän. Älskar dig så otroligt V (jag vet ju att du läser min blogg)!

Efter lite frukost och en hel del kaffe, blev det lite tid till tillsammans innan de begav sig hemåt igen. Resten av dagen har bestått av att förbereda för årets antagligen mest intensiva vecka för min del och med att fixa inordning här hemma efter gästerna. 

För nu blir det min sista arbetsvecka för detta året, med jobb på måndag, tisdag, fredag, lördag och söndag (dagtid, 12,5 timmes pass med undantaget för ett 7 timmars pass på fredagen) samt med långa möten under onsdag, torsdag och fredag. veckan efter går jag äntligen på mammaledighet igen nämligen och nästa arbetspass för mig blir den 1/1 2016 kl 21.00. 

Jag är kvar och jag saknar min blogg lite

Ni får ursäkta att inläggen på bloggen inte sker så ofta längre. Tiden räcker helt enkelt inte till på samma sätt längre, och då finns det vissa saker som går före allt annat. Plus att vår lilla tjej somnar sent, idag lyckades vi med det "omöjliga" och fick henne att sova precis innan 22. 

Ska nu dock försöka mig på att sammanfatta de senaste två veckorna, de veckor som gått sedan senaste inlägget. 

Började månaden med att besöka Bellas grav och fixa till lite där. Plockade också lite fläderblommor åt henne då det är en av mina absoluta favoriter. Fläderblomsdoften är verkligen sommar för mig. 

Lite sommarfint hos Bella

Vi har varit hos fotografen och valt ut bilder sedan vi var och fotograferade lilltjejen förra månaden, det slutade med att vi köpte alla digitalt - gick inte att välja bort någon - och tre (var av en till oss själv) förstoringar. 

Sen hade vi vår åttonde bröllopsdag den 7/7. Vi firade den lite, men långtifrån en härlig dag. Tror inte vi varit så stora ovänner som på den dagen (mannen hade tydligen "glömt" att förberedelser krävs när man har barn, han hade även "glömt" en del andra viktiga saker). Hann dock med en riktigt god fika på landet och sedan avslutade vi kvällen med att äta middag på samma restaurang som vi firade min examen 2013. Har inte varit där sedan dess, för det var då som Bella blev till och både sommaren 2013 och 2014 har jag varit gravid och inte velat/orkat vara där då. 

Riktigt god fika

Bröllopsmiddag för 2 1/2

Dagen efter bröllopsdagen försökte mannen kompensera mig lite för hur dålig vår bröllopsdag blev, så det blev en tur till Danmark. Spenderade först några timmar på Den blå planet och sedan blev det en del shopping med. Så den 8/7 blev en mycket trevligare dag.

Lilltjejen blev så fascinerad av alla fiskar på Den blå planet 

Att få fira en bröllopsdag som föräldrar MED barn har varit helt underbart och äntligen en dröm som gick i uppfyllelse. Har längtat och drömt om den dagen sedan vi gifte oss (och innan dess med om jag ska vara ärlig). 

Sen i lördags blev det en heldag i Göteborg och Liseberg. Åkte upp tillsammans med min syster och hennes två söner samt min lillebror och min pappa. Hade en helt fantastisk dag och det blev många skratt och karuseller för oss alla. Den enda som inte åkte något var min pappa. Till och med vår lilla tjej åkte karusell, och hon verkligen älskade det. 

Överlycklig tjej i Ponnykarusellen.

Nu är det vardag igen, och mannen är tillbaka på jobbet igen (han hade semester måndag - onsdag förra veckan). Men snart går han på semester, och lika så är det snart tid för oss att byta. Den 1/9 kommer han att gå hem och vara föräldraledig och jag ska börja jobba. Känns så otroligt konstigt, jag har varit hemma i 1,5 år nu och helt plötsligt så ska jag börja jobba igen.

Ska försöka blogga lite oftare och ventilera lite mer av vad som försiggår i min hjärna, men som sagt just nu är tiden en bristvara. Men jag behöver samtidig skriva av mig en del, känns tomt att inte skriva här så ofta. Så många gånger jag börjat, men ofta så slutar det med att det inte blir något för att lilltjejen vaknar eller för att tusen andra saker måste fixas. 

Psykologen och 4 dagar

Idag är det bara 4 dagar kvar tills vi flyger ner till Kreta för en veckas semester och familjemys. Längtar något ofantligt till att komma bort och att bara få vara tillsammans med lilltjejen och mannen i en vecka, utan några som helst måsten eller saker att komma ihåg. Men samtidigt så är det massor av stress och resenerver som spökar. 

Fast jag vet att när jag väl sätter mig på planet och det lyfter så har dessa sista dagarna med all stress varit värt det. 

Idag har vi varit på familjesamtal hos psykologen igen, börjar närma oss slutet där nu. Har en tid efter att semestrarna är över igen, så vi får väl se hur det ska gå med 2,5 månads uppehåll. Blev ett ganska bra möte idag, och kanske kom vi något steg framåt nu. 

Annars har dagen bara sprungit iväg, en firma har varit här och spolat stammarna i hela fastigheten, jag har varit iväg på ViktVäktarna och så ett kort besök hos mamma med lilltjejen med. Sen har även yngsta hunden varit hos veterinären för sin årliga vaccination. Veterinären passade även på att kolla läkningen efter äldsta hundens operation (tog stygnen själv på henne igår), vilket såg fint ut. 

Nä, nu ska jag se till att fortsätta packa och även se till att förbereda inför morgondagen då vår lilla tjej ska fotograferas hos fotograf. 

Veckan som gått och stress

Den senaste veckan har verkligen gått i ett. Känns inte som det redan är fredag igen, men det är det och den är till och med snart förbi med. Helgen var inget att hurra över, långt ifrån och det var inte mycket som blev gjort. 

I måndags var det att fixa med sista sakerna inför min lillebrors student och även passa på att få köpt lite andra saker som vi behöver till resan. Och sen i tisdags var vi först och fixade med vår sittdel till vagnen (mannen hade semester då), upptäckte att det var fel på den i spärren för ryggstödet. Men det gick snabbt och lätt i butiken, och vi fick åka hem därifrån med nytt skelett i sittdelen. Sen på kvällen var vi och firade min lillebror som tog studenten. Så otroligt stolt över honom.

I onsdags hade mannen fortfarande semester och vädret var helt fantastiskt, så vi körde iväg på en härlig liten familjeutflykt. En av de bättre dagarna på väldigt länge! I går torsdag var jag hos frisören för att fixa till mitt hår nu inför sommaren. Lilltjejen skött sig exemplariskt och sov så gott som hela besöket hos frisören. Jag och min frisör kunde även konstatera att mitt hår äntligen mår så mycket bättre än vad det gjort sedan början av 2012. Det är inte längre tunt och katastrofalt torrt och sprött längre. Jag börjar få lite tjockare hår igen, och hoppas så att det håller i sig.

Idag har jag haft besök av underbaraste J. Blev en riktigt lång lunchdejt idag, med många skratt och långa och djupa samtal. Timmarna verkligen sprang iväg, men så mycket energi jag laddat på med idag. Midsommar ska vi för övrigt fira med J & F och deras tvillingar samt Js syster och hennes kille. Kommer bli en lugn midsommar då vi ska förbereda den överraskningsfest de ska ha på midsommardag. Och sen ska vi som sagt resa iväg midsommardag, så det gör också att vi vill ta det lite lugnt. 

Vet inte om jag nämnt det tidigare i bloggen eller inte, men något jag absolut inte klarar av längre är stress. Stress gör att jag mår väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt numera, har varit så sedan en tid tillbaka nu och jag har blivit tillsagd att verkligen lyssna på min kropps gigantiska varningssignaler och inte stressa. Lättare sagt än gjort, men det är också det som gör att jag inte uppdaterar min blogg särskilt ofta eller kommenterar i de bloggar jag läser (om jag hinner med det vill säga).

Allt stressar mig, mer eller mindre. Mest mer, även som saker som andra (och som jag själv alltid tyckt varit det) kan tycka är en struntsak ger mig oerhört mycket oro och ångest. Vi ska inte prata om hur mycket ångest och panik jag får av all stress som vår resa på midsommardag. Kan inget mer än att påminna mig själv om att snart ligger jag i värmen och det finns nästan inga som helst "måsten" och jag kommer få spendera en vecka med dottern och mannen. 

Morsdag

Min första morsdag som mamma med barn började med att jag fick present och blommor redan när jag öppnade ögonen i morse. Och jag hann t o m öppna presenten innan lilltjejen vaknade. Fick en fin och härlig body scrub från Rituals i årets sommardoft. Älskar verkligen att få bli överraskad.

Efter frukost, som jag förvisso själv fixande (så blir det lätt när man vill ha koll på sin mat) gjorde vi oss klara och gav oss iväg för att fixa lite allt möjligt. Fick bland annat köpt en dyna till lilltjejens vagn nu när vi strax ska gå över till sittdelen. Men än så länge finner hon sig för det mesta med liggdelen, antagligen eftersom hon oftast sover eller ligger och myser med snutte när vi är ute och går.

Har också hunnit med att köpa in en del behövliga prylar till resan med, så pengarna har verkligen bara rullat iväg idag. Något ännu större är att tjejen idag åt sin första riktiga "middag" med kyckling, sötpotatis och grönsaker istället för ersättning, och det fick två tummar upp av vår lilla tjej.