... Det är ungefär så man kan summera senaste 1,5 veckan i mitt (vårt) liv.
Har flera gånger tänkt jag skulle in och uppdatera bloggen om graviditeten/missfallet, men har verkligen inte haft en sekund över. Och har väl egentligen inte det nu heller, så det blir ett väldigt kort inlägg och kommer med ett längre inlägg senare.
Visar inlägg med etikett missfall. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett missfall. Visa alla inlägg
söndag 12 juni 2016
söndag 18 oktober 2015
Fly away
Denna otroligt vackra och rörande låt och video kom i mitt flöde på facebook idag, och måste bara dela med mig av den. Tårarna sprutar, hjärtat värker till lite extra, men samtidigt känner jag en sådan värme och gemenskap. Jag, eller vi är inte ensamma.
lördag 20 september 2014
Vecka 31 (30+0)
För ett år sedan idag började de värsta dagarna i våra liv. Utifrån att det är den 20/9 innebär det att det idag är ett år sedan vattnet gick och att jag några timmar senare började blöda och ringde sjukvårdsupplysningen från mobilen när jag satt ensam på jobbet rädd och bara grät.
Idag, ett år senare innebär den 20/9 att jag går in i en ny vecka. Vecka 31 (30+0) för att vara mer exakt. Och om några veckor kommer vi att få träffa vårt busfrö i verkligheten, men innan dess ska vi HELST hinna se busfröet på vårt extra ultraljud som vi har den 8/10.
När jag var på kontroll hos barnmorskan igår (allt såg bra ut), pratade vi lite om helgen och om att det är Bellas födelsedag. Min barnmorska sa då till mig att det nog skulle vara bra om vi inte bara satt hemma hela helgen, utan lämnade lägenheten och hittade på lite saker.
Så idag blev det en tur till tippen (mannen gjorde ett ryck på vinden igår kväll) innan vi körde till blomsteraffären (som vi redan innan bestämt) för att beställa blomma till imorgon när vi ska till kyrkogården. När båda de sakerna var gjorda, tog vi en sväng förbi mannens mormor och morfar.
Var ett tag sedan vi var där, så vi tänkte att det var lika bra att köra inom när vi ändå var ute. Så de fick sett min växande mage och fråga hur allt är med mig och magen. De är nervösa och oroliga (som resten av släkten), men vågar inte riktigt säga något, samtidigt som det är lika tydligt att de verkligen längtar efter att få möta sitt barnbarnsbarn. Mannen visade även en film på när busfröet lever rövare i magen och sparkar som bara den, för dem.
Idag, ett år senare innebär den 20/9 att jag går in i en ny vecka. Vecka 31 (30+0) för att vara mer exakt. Och om några veckor kommer vi att få träffa vårt busfrö i verkligheten, men innan dess ska vi HELST hinna se busfröet på vårt extra ultraljud som vi har den 8/10.
När jag var på kontroll hos barnmorskan igår (allt såg bra ut), pratade vi lite om helgen och om att det är Bellas födelsedag. Min barnmorska sa då till mig att det nog skulle vara bra om vi inte bara satt hemma hela helgen, utan lämnade lägenheten och hittade på lite saker.
Så idag blev det en tur till tippen (mannen gjorde ett ryck på vinden igår kväll) innan vi körde till blomsteraffären (som vi redan innan bestämt) för att beställa blomma till imorgon när vi ska till kyrkogården. När båda de sakerna var gjorda, tog vi en sväng förbi mannens mormor och morfar.
Var ett tag sedan vi var där, så vi tänkte att det var lika bra att köra inom när vi ändå var ute. Så de fick sett min växande mage och fråga hur allt är med mig och magen. De är nervösa och oroliga (som resten av släkten), men vågar inte riktigt säga något, samtidigt som det är lika tydligt att de verkligen längtar efter att få möta sitt barnbarnsbarn. Mannen visade även en film på när busfröet lever rövare i magen och sparkar som bara den, för dem.
torsdag 18 september 2014
3 dagar kvar
Idag när mannen kom hem från jobbet var han lite ledsen, så jag frågade vad det var och fick svaret att han idag verkligen insett vad det är för dag i helgen. Så även om jag nämnt det flera gånger sen vi gick in i september, gråtit, varit arg, känt mig helt slut (och låtit mycket gå ut över honom), så har han på något sätt lyckats förtränga att det är Bellas 1 årsdag på söndag.
Det enda som vi har planerat denna helgen är besök på kyrkogården och äta födelsedagstårta tillsammans med hundarna här hemma. Vad och om något mer sker i helgen, så blir det utifrån hur vi mår och hur vi känner oss. Men jag tror det lutar åt att vi bara tar det lugnt och spenderar helgen hemma i ensamhet.
För övrigt så bestämde vi oss för att köpa spjälsäng idag, för att se lite framåt och känna lite positivitet idag. Har även beställt en skötbädd som vi kommer att använda antingen tillsammans med ett skötbord eller utan. Där har vi fortfarande inte helt bestämt oss, men det lutar åt ett skötbord - även om det tar plats.
Så vi börjar bli redo för att busfröet ska komma. Vi ska "bara" ta oss förbi denna helgen först. Kan knappt förstå att det nu är ett år sedan vi var lyckligt ovetande om allt som skulle hända bara dagarna senare. Lyckliga över vårt lilla hallon som växte, hade berättat för familj och vänner, börjat handla och planera och vi njöt av att vi äntligen efter över nio års kämpande skulle bli föräldrar.
Hittade och tittade på bilder från när vi firade min pappa som fyllde 60 år förra året, och man såg den lilla kulan och glädjen som både mannen och jag utstrålade. Glädjen som sedan försvann och lämnade oss med brustna hjärtan och sorg, som vi sedan dess börjat lära oss att leva med - för det kommer aldrig försvinna och aldrig läka helt.
Det enda som vi har planerat denna helgen är besök på kyrkogården och äta födelsedagstårta tillsammans med hundarna här hemma. Vad och om något mer sker i helgen, så blir det utifrån hur vi mår och hur vi känner oss. Men jag tror det lutar åt att vi bara tar det lugnt och spenderar helgen hemma i ensamhet.
För övrigt så bestämde vi oss för att köpa spjälsäng idag, för att se lite framåt och känna lite positivitet idag. Har även beställt en skötbädd som vi kommer att använda antingen tillsammans med ett skötbord eller utan. Där har vi fortfarande inte helt bestämt oss, men det lutar åt ett skötbord - även om det tar plats.
Så vi börjar bli redo för att busfröet ska komma. Vi ska "bara" ta oss förbi denna helgen först. Kan knappt förstå att det nu är ett år sedan vi var lyckligt ovetande om allt som skulle hända bara dagarna senare. Lyckliga över vårt lilla hallon som växte, hade berättat för familj och vänner, börjat handla och planera och vi njöt av att vi äntligen efter över nio års kämpande skulle bli föräldrar.
Hittade och tittade på bilder från när vi firade min pappa som fyllde 60 år förra året, och man såg den lilla kulan och glädjen som både mannen och jag utstrålade. Glädjen som sedan försvann och lämnade oss med brustna hjärtan och sorg, som vi sedan dess börjat lära oss att leva med - för det kommer aldrig försvinna och aldrig läka helt.
måndag 31 mars 2014
Måndag
Vet knappt vad jag ska säga/skriva. Det känns som att jag bara håller andan och gör allt vad jag kan för att det ska bli den 10/4. Jag vill veta om allt är som det ska, om jag ska våga tro och hoppas på att vi kommer att få ett litet syskon till Bella om si så där 8 månader.
Det onda har mer eller mindre släppt - peppar, peppar - men lite bruna flytningar har jag fortfarande. Varje toabesök innebär en analys av papper och toastol, men inget "blod" - ni vet, rött, färskt och i större mängde. Spenderat dagen på jobbet, och jag vet inte hur många gånger jag smygit in på toa för att gråta.
Försöker hålla känslorna och tankarna något så när i schack, men det går verkligen inte. Rädslan för att allt ska gå åt helvete hänger över mig.
Det onda har mer eller mindre släppt - peppar, peppar - men lite bruna flytningar har jag fortfarande. Varje toabesök innebär en analys av papper och toastol, men inget "blod" - ni vet, rött, färskt och i större mängde. Spenderat dagen på jobbet, och jag vet inte hur många gånger jag smygit in på toa för att gråta.
Försöker hålla känslorna och tankarna något så när i schack, men det går verkligen inte. Rädslan för att allt ska gå åt helvete hänger över mig.
söndag 30 mars 2014
Mardrömshelg
Helgen har varit allt annat än lugn och skön, allt det vi hade planerat för lades åt sidan. Men jag får nog börja från början.
Allt började med att jag fick ljusrosa flytningar i fredags på förmiddagen, till det började jag även känna mig öm på höger sida. En värk som kom och gick, och den var inte något extremt heller. Närmare kvällen hade flytningarna upphört och jag kände heller knappt av det ömma heller.
I lördags kom värken tillbaka, men inga blodblandade flytningar. Ringde till sjukvårdsupplysningen och pratade med dem. Fick numret till Gynakuten, men de tyckte jag skulle ta värktabletter och avvakta. Då jag inte hade jätte ont och inte blödde. För att försöka slappna av körde vi iväg och shoppade lite, det onda kom och gick och inga flytningar då heller.
Men sen på kvällen (runt 20) var jag på toa och fick då återigen blodblandade flytningar. Denna gången var det mer bruna flytningar. Så nu ringde jag in till de på Gynakuten och pratade med dem direkt. Fick svaret att vi kunde komma in för undersökning. Så det var bara att ge oss av till Gynakuten.
Senast vi var där, fick vi det värsta tänkbara beskedet man kan få. Så min puls var extremt hög under hela besöket. Efter att ha väntat ett bra tag fick vi äntligen träffa läkaren, gå igenom allt ännu en gång och sedan var det bara att hoppa upp i gynstolen.
Hon började med att titta in och konstaterade att där fanns lite mer gammalt blod i livmoderhalsens öppning. Efter det tryckte och kände hon på buken, när det var gjort gjorde hon ett VUL. Behöver jag ens säga hur nära jag var till att kräkas?
När hon kollat allt, så fick vi också se. Hon hittade fosterhinnan (ca 7x6x2 mm), men inte mycket mer - vilket hon var snabb med att säga att så kan det vara så här tidigt, då det är så smått. Det viktigaste var att det inte fanns några tecken på att jag har ett utomkvedshavandeskap. När undersökningen var gjord, så var det bara att klä på mig igen och sen prata med läkaren igen.
Fick frågan om när vi hade tid för VUL, berättade att vi hade det den 22/4. Då frågade hon oss om vi ville vänta tills dess eller om de skulle boka in oss på ett uppföljnings VUL om 1,5-2 veckor. Vi valde det senare, så nu har vi tid för uppföljnings VUL den 10/4. När vi var klara var det bara att åka hem och gå och lägga sig. Både jag och mannen var helt slut när vi kom hem.
Idag har det ömma lagt sig ganska så bra, har lite känningar till och från. Men bruna flytningar har jag fortfarande, dock med ett uppehåll på några timmar. Varje besök på toan sker med en klump i magen, och varje gång det börjar kännas i nedre delen av buken kommer känslan av att nu är det kört.
Försöker verkligen tänka positivt och att ta det lugnt, men just nu känns det tungt och mörkt. Rädslan för att vi ska förlora Bellas syskon i ett missfall är stor.
Allt började med att jag fick ljusrosa flytningar i fredags på förmiddagen, till det började jag även känna mig öm på höger sida. En värk som kom och gick, och den var inte något extremt heller. Närmare kvällen hade flytningarna upphört och jag kände heller knappt av det ömma heller.
I lördags kom värken tillbaka, men inga blodblandade flytningar. Ringde till sjukvårdsupplysningen och pratade med dem. Fick numret till Gynakuten, men de tyckte jag skulle ta värktabletter och avvakta. Då jag inte hade jätte ont och inte blödde. För att försöka slappna av körde vi iväg och shoppade lite, det onda kom och gick och inga flytningar då heller.
Men sen på kvällen (runt 20) var jag på toa och fick då återigen blodblandade flytningar. Denna gången var det mer bruna flytningar. Så nu ringde jag in till de på Gynakuten och pratade med dem direkt. Fick svaret att vi kunde komma in för undersökning. Så det var bara att ge oss av till Gynakuten.
Senast vi var där, fick vi det värsta tänkbara beskedet man kan få. Så min puls var extremt hög under hela besöket. Efter att ha väntat ett bra tag fick vi äntligen träffa läkaren, gå igenom allt ännu en gång och sedan var det bara att hoppa upp i gynstolen.
Hon började med att titta in och konstaterade att där fanns lite mer gammalt blod i livmoderhalsens öppning. Efter det tryckte och kände hon på buken, när det var gjort gjorde hon ett VUL. Behöver jag ens säga hur nära jag var till att kräkas?
När hon kollat allt, så fick vi också se. Hon hittade fosterhinnan (ca 7x6x2 mm), men inte mycket mer - vilket hon var snabb med att säga att så kan det vara så här tidigt, då det är så smått. Det viktigaste var att det inte fanns några tecken på att jag har ett utomkvedshavandeskap. När undersökningen var gjord, så var det bara att klä på mig igen och sen prata med läkaren igen.
Fick frågan om när vi hade tid för VUL, berättade att vi hade det den 22/4. Då frågade hon oss om vi ville vänta tills dess eller om de skulle boka in oss på ett uppföljnings VUL om 1,5-2 veckor. Vi valde det senare, så nu har vi tid för uppföljnings VUL den 10/4. När vi var klara var det bara att åka hem och gå och lägga sig. Både jag och mannen var helt slut när vi kom hem.
Idag har det ömma lagt sig ganska så bra, har lite känningar till och från. Men bruna flytningar har jag fortfarande, dock med ett uppehåll på några timmar. Varje besök på toan sker med en klump i magen, och varje gång det börjar kännas i nedre delen av buken kommer känslan av att nu är det kört.
Försöker verkligen tänka positivt och att ta det lugnt, men just nu känns det tungt och mörkt. Rädslan för att vi ska förlora Bellas syskon i ett missfall är stor.
måndag 24 mars 2014
Testdag
Kalendern visar att det är måndagen den 24/3, men den visar även att det idag är vår testdag. Så när jag vaknade riktigt kissnödig lite innan 06.00 var det bara att stiga upp, gå på toa och ta ett graviditetstest. Resultatet? Det blev positivt!
Efter 5 månader av försök och väntan har vi äntligen fått uppleva vårt andra plus (någonsin). Jag vågar knappt tro det, men jag är GRAVID igen.
(Och, snälla ni som känner mig och mannen: Vänligen respektera att vi inte vill att detta ska bli "offentligt" än.)
Hade mina misstankar i helgen, då inga spottings eller någon blödning kom - men vågade inte tro på det för det. Lika så har jag varit helt slut när jag kommit hem från jobbet på kvällarna, slocknat direkt nästan (vilket jag aldrig gör annars).
Så idag fick jag äntligen ringa till RMC och säga de efterlängtade (sen vi började gå där hösten 2012) orden: att testet är positivt. Och få boka tid för ultraljud, i stället som alla de tidigare försöken - fråga om när vi kan få starta med nästa behandling.
Nu är det många steg och hinder kvar, så klumpen i magen vid varje toabesök eller spänning/tryck i magen finns kvar. Att våga tro på att det är sant och att vi nu väntar ett syskon till Bella är svårt, ännu mer att glädjas helt. För det är tidigt, vi är "bara" i vecka 5 (4+2) idag. Närmsta mål är ultraljudet som blir den 22/4 (dagen innan min 30 årsdag) ska visa att allt är som det ska.
Något annat riktigt trevligt idag, var att jag var iväg och fikade med S. En tjej som jag kommit i kontakt med via "RMC tjejerna". Ämnena kanske inte var de roligaste, blev mycket prat om missfall, sorg, våra änglabarn, barnlöshet, syskonbarn, barn över lag och en massa annat. Tiden gick fort, och det var en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Tack för idag S (hoppas du också hade en givande eftermiddag).
Efter 5 månader av försök och väntan har vi äntligen fått uppleva vårt andra plus (någonsin). Jag vågar knappt tro det, men jag är GRAVID igen.
(Och, snälla ni som känner mig och mannen: Vänligen respektera att vi inte vill att detta ska bli "offentligt" än.)
Hade mina misstankar i helgen, då inga spottings eller någon blödning kom - men vågade inte tro på det för det. Lika så har jag varit helt slut när jag kommit hem från jobbet på kvällarna, slocknat direkt nästan (vilket jag aldrig gör annars).
Så idag fick jag äntligen ringa till RMC och säga de efterlängtade (sen vi började gå där hösten 2012) orden: att testet är positivt. Och få boka tid för ultraljud, i stället som alla de tidigare försöken - fråga om när vi kan få starta med nästa behandling.
Nu är det många steg och hinder kvar, så klumpen i magen vid varje toabesök eller spänning/tryck i magen finns kvar. Att våga tro på att det är sant och att vi nu väntar ett syskon till Bella är svårt, ännu mer att glädjas helt. För det är tidigt, vi är "bara" i vecka 5 (4+2) idag. Närmsta mål är ultraljudet som blir den 22/4 (dagen innan min 30 årsdag) ska visa att allt är som det ska.
Något annat riktigt trevligt idag, var att jag var iväg och fikade med S. En tjej som jag kommit i kontakt med via "RMC tjejerna". Ämnena kanske inte var de roligaste, blev mycket prat om missfall, sorg, våra änglabarn, barnlöshet, syskonbarn, barn över lag och en massa annat. Tiden gick fort, och det var en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Tack för idag S (hoppas du också hade en givande eftermiddag).
onsdag 19 mars 2014
Barnbok
Jag säger numera "om" vi lyckas istället för "när" vi lyckas. För det känns inte lika självklart att vi skulle lyckas och att vi faktiskt ska få hålla ett levande och fullgånget lite önskebarn i vår famn till slut numera, inte sedan vi förlorade Bella.
Dock så finns det fortfarande en liten plats i mitt hjärta (och hjärna) som tror på att det verkligen kommer att gå och att det är "när" vi lyckas som gäller. Och det är denna lilla plats som bestämt att vi ska köpa hem en väldigt speciell barnbok.
Mannen berättade för ett tag sedan att han hittat en barnbok som handlar om när ett syskon dör under graviditeten, men att han inte hade vågat säga något eller köpa den för den delen. När han berättade så sa jag direkt att den boken vill jag ha! För när vi får syskon till Bella, är det en bok som verkligen kan hjälpa oss att prata om Bella - så att syskon förstår.
Så vi har beställt hem boken, tog lite tid för mannen att hitta den igen då han inte skrivit ner vad den heter eller vem som skrivit den. Boken heter: Hon tänder stjärnorna nu, och om ni är intresserade så går det även att provläsa den på hemsidan.
måndag 17 mars 2014
10 år
I dagarna är det 10 år sen jag var hos barnmorskan och tog ut min spiral - och efter diskussioner med mannen min (som på den tiden "bara" var pojkvännen min) så sattes det inte inne någon ny spiral. Utan vi visste att vi ville bilda familj, och vi ville vara en ganska så ung familj. Det är till och med så många år sedan, så jag inte ens kommer ihåg vilken dag det var längre. Men jag vet att det var efter den 17/3 av den anledningen att det gjordes efter att en massa personer i omgivningen hade fyllt år.
Så det är med en ganska tung, sorgsen, bitter, ilsken, och ledsen känsla jag nu inser att vi står kvar på samma (eller, nästan - för vi har vår lilla ängladotter) ställe som för 10 år (!!!) sedan. Det är nu jag också inser hur mycket bittrare och trött jag blivit på alla andras bebislycka. Som när man får veta att personer som inte ens varit ett par mer än 2 månader innan de helt plötsligt ska bli föräldrar 8-9 månader senare - dessa par fullkomligt hatar jag!
Om en vecka är det TD, och jag vet verkligen inte hur jag känner längre. I ren självbevarelsedrift har hjärnan och hjärtat bestämt sig för att räkna med blödning till helgen, minus på testet på TD och ett samtal till RMC för att boka in möte med läkare för att lägga upp vår IVF plan.
Lågan av drömmen och önskan om att det har gått vägen kommer lite då och då - men hjärnan ser till att släcka den så fort det bara går. Allt för att försöka mildra ett eventuellt misslyckat försök.
Så det är med en ganska tung, sorgsen, bitter, ilsken, och ledsen känsla jag nu inser att vi står kvar på samma (eller, nästan - för vi har vår lilla ängladotter) ställe som för 10 år (!!!) sedan. Det är nu jag också inser hur mycket bittrare och trött jag blivit på alla andras bebislycka. Som när man får veta att personer som inte ens varit ett par mer än 2 månader innan de helt plötsligt ska bli föräldrar 8-9 månader senare - dessa par fullkomligt hatar jag!
Om en vecka är det TD, och jag vet verkligen inte hur jag känner längre. I ren självbevarelsedrift har hjärnan och hjärtat bestämt sig för att räkna med blödning till helgen, minus på testet på TD och ett samtal till RMC för att boka in möte med läkare för att lägga upp vår IVF plan.
Lågan av drömmen och önskan om att det har gått vägen kommer lite då och då - men hjärnan ser till att släcka den så fort det bara går. Allt för att försöka mildra ett eventuellt misslyckat försök.
tisdag 11 mars 2014
Dödsfall
Idag vet jag inte vad jag egentligen känner. Jag känner mig arg, ledsen, chockad, irriterad och för en stund var jag faktiskt lite glad och stolt över mig själv. Men jag får nog börja från början. Dagen började ganska så bra - sovmorgon och inget i kalendern förrän kl 16.00. Det kändes som att det kunde bli en bra dag. Tills det att jag nåddes av beskedet att en av våra tidigare vikarier och vän, förlorade kampen mot cancer.
Hon och jag har jobbat mycket ihop, skratta och gråtit tillsammans, i samma ålder, liknande intressen och hon var en helt fantastisk människa full av medkänsla, värme, glädje och empati. Efter missfallet i september, när hon själv kämpade på - var hon en av de som fanns där och som gav mig kraft att inte bara ge upp utan att fortsätta kämpa. Tyvärr kommer hon nu aldrig att få höra ett gravidbesked av mig igen, något hon väntade på och såg fram emot.
Efter att första chocken lagt sig, så är jag ändå "glad" för hennes skull - nu slipper hon kämpa och ha ont. För det har hon gjort i mer än ett och halvt år.
När klockan närmade sig 15.30 stack jag iväg på för att fixa det som var inbokat till 16.00 - och det som gör att jag känt mig lite stolt och glad. Att jag börjat fixa med en del saker som jag skulle gjort i höstas/vintras men har skjutit upp totalt sedan september.
Haft ganska mycket känningar (öm på höger sida - samma sida som de mogna äggblåsorna) i magen igår och idag, kan bara hoppas på att det är kroppen sätt att berätta att mogna ägg släppts och att befruktning lyckats. Men det är långt kvar tills vi får veta något, det är 13 dagar till TD (och ca 11 dagar till en mens om det inte gått och kroppen "sköter" sig som vid de andra inseminationerna).
Hon och jag har jobbat mycket ihop, skratta och gråtit tillsammans, i samma ålder, liknande intressen och hon var en helt fantastisk människa full av medkänsla, värme, glädje och empati. Efter missfallet i september, när hon själv kämpade på - var hon en av de som fanns där och som gav mig kraft att inte bara ge upp utan att fortsätta kämpa. Tyvärr kommer hon nu aldrig att få höra ett gravidbesked av mig igen, något hon väntade på och såg fram emot.
Efter att första chocken lagt sig, så är jag ändå "glad" för hennes skull - nu slipper hon kämpa och ha ont. För det har hon gjort i mer än ett och halvt år.
När klockan närmade sig 15.30 stack jag iväg på för att fixa det som var inbokat till 16.00 - och det som gör att jag känt mig lite stolt och glad. Att jag börjat fixa med en del saker som jag skulle gjort i höstas/vintras men har skjutit upp totalt sedan september.
Haft ganska mycket känningar (öm på höger sida - samma sida som de mogna äggblåsorna) i magen igår och idag, kan bara hoppas på att det är kroppen sätt att berätta att mogna ägg släppts och att befruktning lyckats. Men det är långt kvar tills vi får veta något, det är 13 dagar till TD (och ca 11 dagar till en mens om det inte gått och kroppen "sköter" sig som vid de andra inseminationerna).
tisdag 25 februari 2014
25 februari 2014
Idag är det dagen, dagen som jag (vi) fasat för sedan i september. Idag är det nämligen dagen som Bella var beräknad att komma. Men så blev det inte, istället spenderade mannen dagen på jobbet och jag har fixat och förberett för att spendera natten (och två nätter till) på jobbet.
Dagen har varit "lättare" än jag trodde, men det har nog med helgens negativa resultat att göra. Lite bekymmer har det varit, kroppen har varit orolig och att få ordentligt med sömn har inte gått. Vaknade tidigt, somnade om - men vaknade 15 minuter senare. Och så har det fortsatt, lyckades dock att få till 3,5 timmes sammanhängande sömn under kvällen.
För mannen har dagen varit svårare, men vi har haft varandra och under dagen har det blivit många små sms med små kärleksförklaringar och stöd.
Dagen har varit "lättare" än jag trodde, men det har nog med helgens negativa resultat att göra. Lite bekymmer har det varit, kroppen har varit orolig och att få ordentligt med sömn har inte gått. Vaknade tidigt, somnade om - men vaknade 15 minuter senare. Och så har det fortsatt, lyckades dock att få till 3,5 timmes sammanhängande sömn under kvällen.
För mannen har dagen varit svårare, men vi har haft varandra och under dagen har det blivit många små sms med små kärleksförklaringar och stöd.
fredag 21 februari 2014
21 februari
Då var det den 21 februari, och det innebär att att det är fem månader sedan vi förlorade vårt älskade, önskade och extremt efterlängtade önskebarn, vår lilla Bella. Det gör så ont speciellt idag, för om fyra dagar är det den dag som var vår bf 25/2 -14.
Utöver det, så är det idag tre dagar till TD - vilket brukar innebära spottings eller att jag börjar små blöda, hoppas verkligen att få slippa. Men känslan i kroppen är allt annat än bra, känns som att det är på gång - åter igen.
När mannen kommer hem om några minuter bär det av till kyrkogården, för att tända ljus och lämna blommor till Bella.
Utöver det, så är det idag tre dagar till TD - vilket brukar innebära spottings eller att jag börjar små blöda, hoppas verkligen att få slippa. Men känslan i kroppen är allt annat än bra, känns som att det är på gång - åter igen.
När mannen kommer hem om några minuter bär det av till kyrkogården, för att tända ljus och lämna blommor till Bella.
lördag 25 januari 2014
Lördag
Just nu känns det som att jag bara väntar på att morgondagen ska komma, jag längtar i en skräckblandad förtjusning (är nog den mest passande förklaringen). Imorgon ska jag nämligen iväg på en träff med flera andra som också är/varit patienter på RMC. Ingen av oss som ska träffas imorgon är gravida eller har barn, men (tyvärr) är vi många som lyckats få se det underbara pluset - och sedan tvingats uppleva missfall (främst sena sådana, några har haft flera missfall).
Kan inte direkt kalla det för en "bloggträff", men en del har bloggar - det var så jag kom i kontakt med dem via Libras blogg. Så även om jag har det stora nöjet att få njuta av mannen och hundarnas underbara sällskap idag, vill jag faktiskt att det ska bli söndag. För inte nog med att jag ska träffa alla dessa tjejer så ska vi ju också fika, något jag inte gjort på evigheter - kan man tycka att det är normalt att längta efter att fika?
Mannen överraskade mig ikväll förresten... (hans uppgift i spelet denna veckan) Han hade samlat ihop foton från åren vi varit tillsammans - främst från resorna vi gjort - och gjort ett bildspel. Var riktigt mysigt, även om vissa bilder inte borde finnas... Det är stor skillnad, på många plan - vilket inte är konstigt - det är många år. Tänk, snart har han och jag varit "vi" i 12 år.
Och på tal om att vi varit ett par i många år, igår fick vi en kommentar av en angående vår relation. Hon menade att vi hade något speciellt, något som syns i vår blick när vi tittar på varandra, en blick som inte riktigt går att förklara, men som så många andra par (tydligen) saknar. - Kan ju bara tacka och ta emot, tydligen finns det ju något som andra ser hos mig och mannen, för det är många (vänner/bekanta/kurator/läkare/vårdpersonal) som säger att det är något visst band mellan oss.
tisdag 21 januari 2014
Tom och tomhet
Om lite mer än en månad (BF 25/2) skulle vi egentligen träffas för första gången, istället så gör dagens datum sig påmind om tomhet, saknad, förlust och sorg. Idag är det istället Bellas 4 månadersdag.
Älskade unge, jag hoppas att du vet hur mycket vi älskar och saknar dig!
Kom på mig själv innan idag, låg och klappade min tomma mage. Den där magen som för fyra månader sedan hade ett helt fantastiskt underverk växande i sig. Den där magen som skulle varit gigantisk nu. Och det är så där jag gör många gånger när jag tänker på Bella, klappar mig på magen - platsen som band oss samman - platsen där jag/vi så smått börjat lära känna henne.
Varit och köpt blomma och fixat med ett ljus, sen när mannen kommer hem från jobbet (vilket han gjorde för 10 minuter sen) och vi ätit blir det ett besök på kyrkogården.
Älskade unge, jag hoppas att du vet hur mycket vi älskar och saknar dig!
Kom på mig själv innan idag, låg och klappade min tomma mage. Den där magen som för fyra månader sedan hade ett helt fantastiskt underverk växande i sig. Den där magen som skulle varit gigantisk nu. Och det är så där jag gör många gånger när jag tänker på Bella, klappar mig på magen - platsen som band oss samman - platsen där jag/vi så smått börjat lära känna henne.
Varit och köpt blomma och fixat med ett ljus, sen när mannen kommer hem från jobbet (vilket han gjorde för 10 minuter sen) och vi ätit blir det ett besök på kyrkogården.
 |
| Saknar dig mer än vad det finns ord till |
måndag 20 januari 2014
Andas ut
Idag hade jag tid hos doktorn på vårdcentralen, för ett återbesök. Har varit ganska orolig över vad han skulle säga och tycka om att förlänga min sjukskrivning, speciellt då han ville träffa mig på vårdcentralen och inte ta det över telefon.
Insåg ganska snabbt att det inte handla om att han inte litade på mig utan att han ville jag skulle komma in för att undvika att FK skulle vara besvärliga (de har tydligen varit det en del när det gäller sjukskrivningar som förlängts över telefon). Så det var helt enkelt av ren omtanke från läkaren som jag fick dagens tid.
Vi pratade lite, han frågade, jag svarade. Han var lite orolig över hur jag verkligen mår, och tyckte verkligen att min sjukskrivning skulle förlängas, för min egen skull - så att jag ska hinna återhämta mig ordentligt, och bearbeta de känslor jag tryckt undan. För att kunna resa mig upp och orka kämpa vidare.
Dessutom kom jag äntligen ihåg att ta upp problemen jag haft med min rygg sedan missfallet. Han kände lite, och vi pratade lite om det med. Han tyckte att jag skulle ringa och boka en tid med någon av sjukgymnasterna, dels för att få övningar som kan hjälpa och för att se till att stärka ryggen inför nästa (hans ord) graviditet. Så då har jag något nytt att göra de närmsta dagarna.
Fick även ringt till närmsta (och ända i stan. Utanför sjukhusets - där jag vägrar gå efter att ha blivit riktigt dåligt behandlad av ena läkaren) gynekologen, fick beskedet att hon inte tar in nya patienter. Men efter att jag fått förklarat helgen händelser, läkarens inrådan om att göra en ordentlig kontroll och att vi är mitt uppe i infertilitetsbehandlingar så beslutade sekreteraren att ändå boka in mig. Så på fredag ska jag dit på kontroll, kan bara hoppas att jag inte börjar blöda innan jag tagit hela Primolut kuren (gjort det en gång innan nämligen) dag 10 är samma dag som besöket.
Insåg ganska snabbt att det inte handla om att han inte litade på mig utan att han ville jag skulle komma in för att undvika att FK skulle vara besvärliga (de har tydligen varit det en del när det gäller sjukskrivningar som förlängts över telefon). Så det var helt enkelt av ren omtanke från läkaren som jag fick dagens tid.
Vi pratade lite, han frågade, jag svarade. Han var lite orolig över hur jag verkligen mår, och tyckte verkligen att min sjukskrivning skulle förlängas, för min egen skull - så att jag ska hinna återhämta mig ordentligt, och bearbeta de känslor jag tryckt undan. För att kunna resa mig upp och orka kämpa vidare.
Dessutom kom jag äntligen ihåg att ta upp problemen jag haft med min rygg sedan missfallet. Han kände lite, och vi pratade lite om det med. Han tyckte att jag skulle ringa och boka en tid med någon av sjukgymnasterna, dels för att få övningar som kan hjälpa och för att se till att stärka ryggen inför nästa (hans ord) graviditet. Så då har jag något nytt att göra de närmsta dagarna.
Fick även ringt till närmsta (och ända i stan. Utanför sjukhusets - där jag vägrar gå efter att ha blivit riktigt dåligt behandlad av ena läkaren) gynekologen, fick beskedet att hon inte tar in nya patienter. Men efter att jag fått förklarat helgen händelser, läkarens inrådan om att göra en ordentlig kontroll och att vi är mitt uppe i infertilitetsbehandlingar så beslutade sekreteraren att ändå boka in mig. Så på fredag ska jag dit på kontroll, kan bara hoppas att jag inte börjar blöda innan jag tagit hela Primolut kuren (gjort det en gång innan nämligen) dag 10 är samma dag som besöket.
tisdag 14 januari 2014
Hälsoundersökning
Idag var jag på besök hos företagshälsovården, inget allvarligt. Det var "bara" en hälsoundersökning för nattarbetare (vilket min arbetsgivare är skyldig att erbjuda mig vart 6:e år - så länge jag jobbar natt). Var där i januari 2008, och nu var det då tid igen.
Blodvärde (125), blodsocker (fastande 4,5), blodtryck (130/80), utmärkt kolesterol värde (glömde kolla siffrorna), perfekta matvanor (äter väldigt blandat och nyttigt), bra motionsvanor (är tydligen väldigt vältränad - läkarens kommentar efter att hon lyssnat på hjärta och lungor), alkohol (drack vid åtta tillfällen under 2013) och tobaksvanor (fortfarande helt rök- och nikotinfri sen 9/7 2013), och mycket mer gjorde att både sjuksköterskan och läkaren var väldigt noga med att påpeka att det inte är ofta att de kommer i kontakt med någon som är så pass hälsosam i min åldersgrupp (upp till 30) - speciellt efter att de även dubbelkollat med vad resultaten var förra gången jag var där.
När läkaren tittade på vilka mediciner jag tar, var hennes första fråga om inte det var " för IVF behandling, eller liknande". Då kom vi in på allt som har med min PCOS, förlusten av Bella, åren av försök, ofrivillig barnlöshet, behandlingar mm. Visade sig att läkaren själv fått hjälp med hormoner.
Imorgon är det (äntligen) tid att starta med Primolut-Nor, men jag måste erkänna att jag inte riktigt gillar att jag ska ta dem. För tänk om (ja, jag sa det tänk OM) jag nu mot förmodan skulle få en egen ägglossning denna månaden, kroppen har ju sina spratt den spelar med mig och ger mig symtom jag nästan aldrig har annars (i form av finnar och lite annat - men ingen ömhet eller "kramp").
Har övervägt om jag ska skippa Primoluten och chansa, se om jag helt plötsligt (sedan missfallet) har fått en egen menscykel. Men om jag hoppar över medicinen och ingen ägglossning (plus en graviditet) sker, plus att mensen inte dyker upp. Så kommer sista försöket med insemination att skjutas upp nästan en hel månad - och det vill jag inte. Vi har redan tvingats att ta en månads uppehåll på grund av alla röda dagar över jul och nyår.
torsdag 9 januari 2014
Kaffe
Har nog inte druckit kaffe på närmare ett halvår, slutade med det i samma veva som vi fick pluset - av den enkla anledningen att jag hade svårare för att sluta med pepsi maxen, men ville minska mitt koffein intag så mycket som möjligt.
Men idag började jag dagen med kaffe. För även om jag la mig i sängen relativt i tid igår, för att få sova tillräckligt med timmar blev det bara ca 3 timmars sömn. Spenderade närmare fyra timmar med att försöka somna, var helt slut - ingen ork överhuvudtaget - och allt jag ville var att somna. Men det gick inte. Kroppen och knoppen var helt för orolig, stressad, ångestladdad och tankar som var alldeles för jobbiga för att klara av.
Så när jag vaknade idag, konstaterade jag att det inte funkar med örtte idag. Jag behövde koffein för att orka, för att komma igång och komma iväg. Blev en kopp här hemma och sen så blev det en stor termosmugg som följde med mig när jag lämnade lägenheten. Det var så gott, hade glömt hur gott mitt älskade nymalda kaffe är (köper det i lösvikt, hela böner. Med rostning/smak: Irish cream, som vi maler själv hemma).
Anledningen till att jag behövde komma upp och iväg var att jag hade ett möte idag, var osäker på om jag skulle dit - velat fram och tillbaka hela veckan. Är trots allt sjukskriven, men samtidigt gör det att jag kommer ut och att jag träffar andra, istället för att isolera mig totalt (och ett möte med ett gäng "gamla gubbar" är ganska snällt, finns liksom ingen risk för att det ska bli en massa gravidprat där inte).
Igår kväll bestämde jag mig för att jag testar. Klarar jag inte det, så kan jag "bara" gå där ifrån - vilket är totalt tvärtom jämfört med jobbet. Målet var att försöka vara med under förmiddagen, men jag klarade att vara med hela mötet. Genom att jag gick till ett helt annat ställe för att äta lunch, så att jag kunde få vara ifred, ensam, osocial och skingra lite tankar. Sen slutade mötet tre timmar tidigare än vanligt - tur, annars hade jag inte orkat
Men idag började jag dagen med kaffe. För även om jag la mig i sängen relativt i tid igår, för att få sova tillräckligt med timmar blev det bara ca 3 timmars sömn. Spenderade närmare fyra timmar med att försöka somna, var helt slut - ingen ork överhuvudtaget - och allt jag ville var att somna. Men det gick inte. Kroppen och knoppen var helt för orolig, stressad, ångestladdad och tankar som var alldeles för jobbiga för att klara av.
Så när jag vaknade idag, konstaterade jag att det inte funkar med örtte idag. Jag behövde koffein för att orka, för att komma igång och komma iväg. Blev en kopp här hemma och sen så blev det en stor termosmugg som följde med mig när jag lämnade lägenheten. Det var så gott, hade glömt hur gott mitt älskade nymalda kaffe är (köper det i lösvikt, hela böner. Med rostning/smak: Irish cream, som vi maler själv hemma).
Anledningen till att jag behövde komma upp och iväg var att jag hade ett möte idag, var osäker på om jag skulle dit - velat fram och tillbaka hela veckan. Är trots allt sjukskriven, men samtidigt gör det att jag kommer ut och att jag träffar andra, istället för att isolera mig totalt (och ett möte med ett gäng "gamla gubbar" är ganska snällt, finns liksom ingen risk för att det ska bli en massa gravidprat där inte).
Igår kväll bestämde jag mig för att jag testar. Klarar jag inte det, så kan jag "bara" gå där ifrån - vilket är totalt tvärtom jämfört med jobbet. Målet var att försöka vara med under förmiddagen, men jag klarade att vara med hela mötet. Genom att jag gick till ett helt annat ställe för att äta lunch, så att jag kunde få vara ifred, ensam, osocial och skingra lite tankar. Sen slutade mötet tre timmar tidigare än vanligt - tur, annars hade jag inte orkat
onsdag 8 januari 2014
6 månader
Idag är det 6 månader sen vi fick se det bästa, mest underbara och fantastiska plus i våra liv. 6 månader som började med att vi svävade på moln och efter lite mer än 2 månader kraschade hårdare och djupare än jag någonsin trott var möjligt.
Har blivit en del tårar idag med, har även berättat för två medlemmar (som jag har varit aktiv tillsammans med ett tag nu) på ViktVäktarna om vad som hände i somras/höstas idag. Kändes helt ok, och Bella blir på något sätt mer verklig när jag pratar om henne. För ibland känns det som att allt varit en dröm.
Har blivit en del tårar idag med, har även berättat för två medlemmar (som jag har varit aktiv tillsammans med ett tag nu) på ViktVäktarna om vad som hände i somras/höstas idag. Kändes helt ok, och Bella blir på något sätt mer verklig när jag pratar om henne. För ibland känns det som att allt varit en dröm.
tisdag 31 december 2013
Farväl
Då säger jag farväl till det värsta året i mitt liv, även om 2013 också var året vi fick uppleva det bästa året tillsammans. Vår dröm om ett plus blev verkligt, vi skulle äntligen få bli föräldrar, vi skulle aldrig behöva fira en jul, nyår eller bröllopsdag utan att vårt hallon skulle vara med oss.
Så blev det på ett vis, vi blev föräldrar - men på ett sätt som ingen någonsin ska behöva uppleva. Vi fick vårt hallon, vår älskade, underbar och helt perfekta Bella.
2013 skulle bli vårt år, och jag (och mannen) har gått igenom mycket på 365 dagar. 1 operation för borttagning av polyp, 2 hormonstimuleringar med Pergotime, 1 Graviditet (spontan) i 18 veckor, 1 sent missfall, 1 operation för skrapning (med ordentlig blodförlust), 2 hormonstimuleringar med Gonal-F + insemination. Men året avslutar vi ändå utan att ha ett barn i vår famn eller växande i magen.
Varit och tänt ett sista ljus för 2013 hos Bella. Vet inte om jag vågar, men jag vill verkligen tro och hoppas på att vi kan få lite medvind nästa år, med ett nytt plus och att vi slipper uppleva samma sorg igen. Så att vi får ett litet syskon och att Bella får bli storasyster.
Så farväl 2013, och tro mig - jag kommer aldrig sakna dig - och jag kommer tyvärr aldrig någonsin kunna glömma dig.
söndag 22 december 2013
Fjärde advent
Då var det fjärde advent, och snart är även året slut. Måste säga att det är med väldigt blandade känslor som jag ser på de resterande dagarna av detta året. Detta skulle vara den bästa julen och det bästa året i våra liv, istället så vändes det totalt upp och ner och blev vårat värsta år.
Även idag har vi tagit det lugnt och spenderat dagen tillsammans. Idag blev det en sväng förbi min mormor för att lämna en julklapp till henne från oss. Hon ville bjuda på fika, och vi tackade ja (även om vi egentligen inte hade tid). Kändes fel att inte säga ja, för vi har inte varit där sedan innan vi förlorade Bella. Och sedan dess har våra samtal endast handlat om gravplatsen och begravningen. Vi har bara träffat henne en gång, på ett kalas (brukar vara hos mormor minst 1-2 gånger månaden annars).
Efter lite fika, tog vi bilen till Malmö för att se om jag kunde få klippt mitt hår lite. Det gick, och det var verkligen tur - borde gjort det för ett bra tag sen, men att planera och boka in saker har inte varit ett alternativ för mig sen missfallet. Vilket gjort att mitt hår verkligen fått lida ännu mer.
Mitt hår är verkligen en historia för sig själv, har aldrig haft så dåligt och känsligt hår som jag har nu. Förr (2 år sedan) var mitt hår riktigt tjockt, glansigt och långt. Idag är det torrt, sprött, slitet, känsligt och tunt (!!!). Att jag gått ner alla kilona har så klart stor del i hur mitt hår förändrats, men även graviditeten och missfallet har haft inverkan på mitt hår. Men idag blev håret äntligen omskött och lite mer än 1 dm rök, frisören fick även klippa upp det ganska ordentligt då håret varit extremt slitet och torrt på vissa ställen.
Efter Malmö, möte vi upp min pappa (när han lämnade min lillebror) hos min mamma för att få vår julklapp av honom och samtidigt ge honom julklapparna från oss (träffar inte pappa något mer innan jul).
Kvällen har avslutats med en mysig liten adventsfika här hemma. Hemmagjord glögg, clementiner och pepparkakor (första glöggen och pepparkakorna för mig i år).
Även idag har vi tagit det lugnt och spenderat dagen tillsammans. Idag blev det en sväng förbi min mormor för att lämna en julklapp till henne från oss. Hon ville bjuda på fika, och vi tackade ja (även om vi egentligen inte hade tid). Kändes fel att inte säga ja, för vi har inte varit där sedan innan vi förlorade Bella. Och sedan dess har våra samtal endast handlat om gravplatsen och begravningen. Vi har bara träffat henne en gång, på ett kalas (brukar vara hos mormor minst 1-2 gånger månaden annars).
Efter lite fika, tog vi bilen till Malmö för att se om jag kunde få klippt mitt hår lite. Det gick, och det var verkligen tur - borde gjort det för ett bra tag sen, men att planera och boka in saker har inte varit ett alternativ för mig sen missfallet. Vilket gjort att mitt hår verkligen fått lida ännu mer.
Mitt hår är verkligen en historia för sig själv, har aldrig haft så dåligt och känsligt hår som jag har nu. Förr (2 år sedan) var mitt hår riktigt tjockt, glansigt och långt. Idag är det torrt, sprött, slitet, känsligt och tunt (!!!). Att jag gått ner alla kilona har så klart stor del i hur mitt hår förändrats, men även graviditeten och missfallet har haft inverkan på mitt hår. Men idag blev håret äntligen omskött och lite mer än 1 dm rök, frisören fick även klippa upp det ganska ordentligt då håret varit extremt slitet och torrt på vissa ställen.
Efter Malmö, möte vi upp min pappa (när han lämnade min lillebror) hos min mamma för att få vår julklapp av honom och samtidigt ge honom julklapparna från oss (träffar inte pappa något mer innan jul).
Kvällen har avslutats med en mysig liten adventsfika här hemma. Hemmagjord glögg, clementiner och pepparkakor (första glöggen och pepparkakorna för mig i år).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)