Bella 4 år

Kontrasterna i livet. Igår blev vårt lilla Pyre 6 månader. Och idag är det 4 år sedan våra liv förändrades totalt, och lämnade ett tomrum i hjärt & själ som aldrig kommer att fyllas. Efter att jag och lillebror hade lämnat storasyster på förskola gick vi till blomsteraffären för att köpa blommor som hela familjen var och lämna vid graven ikväll efter kvällsmaten.

4 år som föräldrar, 4 år som föräldrar till en ängladotter, 4 år av saknad. 

Livet går absolut vidare, men det kommer för alltid att vara förändrat. Idag har vi tre barn, Busfröet och Pyret som vi njuter av att krama och mysa med varje dag. Och Bella som för alltid bärs med i våra hjärtan, och finns med oss i tankarna varje dag.

Bella 3 år

Grattis på 3 årsdagen älskade Bella!

Har svårt att förstå att det faktiskt gått tre år sedan hela vår värld rasade samman. Att det är tre år sedan vi fick äran att bli föräldrar till den vakraste och finaste lilla änglatjejen i världen. Att vi orkat resa oss upp och på något sätt lyckats och vågat leva igen efter att ha upplevt den värsta dagen i våra liv. 

Jag kan ärligt säga att hela kroppen kändes extra tung när jag vaknade i morse. Hur tung dagen än blir idag, är jag så otroligt tacksam över att få vara hemma igen och inte fortfarande vara inlagd på sjukhuset även om jag får spendera dagen ensam. 

Mannen spenderar dagen på jobbet och busfröet är på förskolan, själv alternerar jag mellan sängen och soffan. Ska snart klä på mig, gå ut och förbereda inför kvällen med att köpa tårta och blommor (bor granne med bageri och blomsterhandel). När sen mannen och busfröet kommer hem, ska vi köra till kyrkogården och fira Bella på hennes 3 årsdag. Eller, ja det är så planen ser ut åtminstone. Får se hur det bli när de kommer hem. 

Förutom att det är Bellas 3 årsdag idag, så har jag även gått in i ny graviditetsvecka med pyret. Är nu i vecka 17 (16+0). Så nu kommer de för mig och mannen, värsta och mest osäkra veckorna. För att försöka lugna mig fokuserar jag på det positiva, att jag har extra besök hos MVC nästa vecka för att få lyssna på hjärtslagen och så ligger jag och tittar, känner och pratar med lilla magen. Jag har turen med moderkaka i bakvägg denna gången, så jag har faktiskt börjat känna av pyret så smått sedan lite mer än en vecka nu. Men det är svårt att känna igen och det är inte alltid så tydligt. 

Älskade farfar

Vaknade i morse till beskedet att min farfar dog under natten. Nog för att min farfar inte var purung längre, men han var en otroligt stark och tålig gubbe som lurat döden många gånger genom åren. I familjen har det alltid "skämtats" om att han har fler liv än en katt, för det är så  många gånger alla (även läkare och vårdpersonal) trott att han inte skulle överleva - men där han hämtat sig från alla möjliga allvarliga saker. 

När farfars särbo dog våren 2014, trodde vi nog alla att även han snart skulle dö. För han gav upp lite där och då, när han även förlorade sin andra kärlek till cancer. Men icke! Han hämtade sig, och knappt ett halvår senare fick han träffa vår lilla tjej för första gången. Kommer ihåg hur glad han var för vår skull när vår lilla tjej föddes och hur mycket han skröt om att de fått en ny tjej i släkten - med samma förnamn, som en av de äldre damerna på hans sida. 

Pratade med honom för bara några dagar sedan, för han fyllde år. Han mådde mycket bättre igen, han hade varit lite krasslig nu under vintern. Det hördes så på hans röst, att han hade mer ork och var friskare igen. Farfars röst har alltid avslöjat så mycket när han pratat. Han har aldrig kunnat dölja hur han mått, eller vilket humör han varit på när man pratat med honom. Innan vi avslutade vårt samtal bestämde han och jag att vi skulle komma och hälsa på nu i påsk, så det blev verkligen en chock när min pappa i morse kom med beskedet att han hastigt dog inatt på sjukhuset. 

Godnatt och farväl älskade farfar, du lämnar ett stort tomrum efter dig. Lova att pussa och krama vår älskade Bella från oss, och ge både farmor och din särbo E en stor kram med.

Detta har inneburit att dagen inte blivit riktigt som planerad, och veckan kommer nog inte heller bli det. Men vissa saker kan jag/vi inte skjuta på, utan de måste göras. Lägenheten jag nämnde i förra inlägget är vår! Så imorgon eftermiddag ska vi iväg och skriva på kontraktet på den, och under förmiddagen imorgon kommer en (har bokat in med mer än en) mäklare hit för att värdera lägenheten och ge offert på sitt jobb. Kommer antagligen att få den andra lägenheten den 1/6, så nu vill vi ha sålt denna så fort det bara går. För april månad har vi massor av saker inbokade, så den kommer rusa förbi i ett rasande tempo och vi vill helst inte stå med dubbla boendekostnader i flera månader. 

Fly away

Denna otroligt vackra och rörande låt och video kom i mitt flöde på facebook idag, och måste bara dela med mig av den. Tårarna sprutar, hjärtat värker till lite extra, men samtidigt känner jag en sådan värme och gemenskap. Jag, eller vi är inte ensamma.

Bella 2 år

Idag är det 2 år sedan vår värld rasade samman totalt och den lilla glädjen och hoppet om att vi faktiskt äntligen skulle få bli föräldrar åt ett litet önskebarn krossades totalt. Idag är det Bellas 2 årsdag, och jag minns dagen och den helgen som om det var igår. Den dagen vi blev föräldrar, föräldrar utan ett barn. 

Eftersom det är Bellas dag idag, har jag (och resten av familjen) varit kalasklädd och även slagit på stort med att fixa till håret lite samt sminkat mig. Dock mindre lyckat med klänning, strumpbyxor och maskara när man besöker läkaren. Först en massa tårar till och från som till sist även får den vattenfasta maskaran att rinna och sedan så måste jag klä av mig näst intill naken pga klädvalet då läkaren ville göra ett EKG på mig med. Kommer tillbaka till läkaren senare, en sak i sänder. 

Förutom en stund på egen hand hos läkaren på vårdcentralen, så har jag spenderat dagen tillsammans med mannen och lillasyster. Vi har pratat, kramats, pussats, gråtit, gjort goda gärningar, hämtat blommor, besökt kyrkogården, skickat iväg en rislykta till Bella, haft födelsedagsfika, ätit god mat, läst bok för lilltjejen om änglabarn som godnattsaga och bara varit. 

Jag skulle ljuga om jag säger att dagen varit lättare i år, tror faktiskt inte att dagen kommer att kännas lättare längre fram heller. Hur jag upplever dagen (och datumet) har förändrats bara på dessa två åren, och kommer med all sannolikhet att fortsätta förändras. Men sorgen, minnena, ärren, saknaden och en massa annat bubblar upp och gör sig påmind.  

Att komma till kyrkogården och se att andra redan varit där idag - bland annat min pappa - och lämnat blommor och gratulationshälsningar. Värmer så att se att andra också tänker på henne, för att inte tala om att läsa de vackra små hälsningarna i korten de skrivit. Lika så de vackra ord och meddelanden som trillat in över mobilen mm under dagen. 

Åter till läkarbesöket och likaså största anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen sedan den 1/9. Efter otroligt mycket stress och en massa annat strul från chefens sida sedan jag ett bra tag innan jag kom "tillbaka" (började med semester som sagt, så jag har inte börjat jobba på "riktigt" än), men som jag av olika anledningar inte vill gå in på här. Slutade det med att jag fick flera ångest- och panikattacker, så förra veckan efter att stressen och ångesten till och med började visa sig rent fysiskt valde jag att lyssna på min kropp och sjukskriva mig istället. 

Och idag var jag hos en av läkarna på vårdcentralen som sjukskrev mig en vecka till tillsammans med recept på ny omgång av Atarax vid behov, efter att han grundligt undersökt mig och tagit diverse prover och tester. Kan dock konstatera att jag rent fysiskt i kroppen just nu mår bra. Blodtrycket låg på 140/80 (brukar dock vara lite lägre, men sämre dag att ta blodtryck på mig finns inte), pulsen var också ok, Hb låg på 147 och mitt socker på 4,7, urinprovet var utan anmärkning och likaså EKG. Eller jo, en anmärkning fanns det när det gäller mitt EKG. Det finns några extra slag då och då, fast inget som påverkar mig det minsta. Inget nytt för mig då de utrett det på mig tidigare, vilket jag hade kunnat berätta för läkaren om han nämnt varför han ville ha ett EKG på mig.

Så att jag varit tyst är helt enkelt för att jag har inte haft tid, kraft, ork eller lust att skriva. Har haft 1000 saker att skriva om, men det hjälper inte när inte lusten, tiden, orken eller kraften finns. Den kraft och ork jag haft har jag lagt på vår tjej här hemma, för med henne går allt i ett just nu. Inte en lugn stund någonsin just nu, och bestämd är hon med. 

Vill avsluta dagens inlägg med dessa orden: Även om jag känner mig som den absolut ensammaste människan i världen många gånger, så finns det trots allt en del som hjälper mig långt mycket mer än de vet, tror och inser, som ger en ork och kraft att fortsätta framåt istället för att bara ge upp. Idag är en sån dag då många av dessa gör sig extra mycket påminda, precis vad jag behövt. 

Blommorna, ljuset och presenten Bella fick av oss idag.

Ojdå, tiden går

Är några dagar sedan jag skrev senast igen. Men tiden springer iväg och ska jag vara helt ärlig så har jag tappat suget en hel del på att skriva i bloggen om min/vår vardag och mående när jag vet att en del sedan pratar vidare/skit om mig sen. 

Egentligen vill jag inte dölja något för er som läser, speciellt inte de mörka och tunga dagarna - men det tar numera emot och jag tänker efter flera gånger innan jag skriver något. Förr har jag varit en öppen bok här, något jag inte är i vanliga fall. Men har insett att jag även här håller mer och mer för mig själv, något jag innerst inne känner som något negativt. 

I veckan har vi varit väldigt mycket lediga i jämförelse med andra veckor, men dagarna har ändå sprungit iväg. Trött, sliten och alldeles för mycket tankar och känslor gör att allt tar längre tid att göra och eftersom vår lilla tjej är prio ett så hamnar bloggen med lätthet i skymundan. 

Vår lilla tjej blev 16 veckor idag, och vår Bella blev 1,5 år idag. Så dagen till ära har lillasyster haft en tröja som det står "lil´ sis" på bröstet. 

Lilltjejens tröja

Var och besökte mitt jobb igår, var riktigt trevligt att träffa min brukare och de flesta av mina kollegor och så fick vi fina presenter också. Och för övrigt blev det ett bra resultat i tisdags på vågen. -3,8 kg. 

Mannen har varit inne och jobbat övertid idag, känts tomt och tråkigt att inte ha honom hemma en lördag - men lite extra pengar skadar inte nu. Efter bad och matning somnade lilltjejen snabbt, så medan mannen var ute med hundarna fixade jag till lite mys med frukt, lakritsnappar, choklad, portvin (till mig), öl (till honom) och en massa tända ljus. Strax ska jag dock krypa ner i sängen, men lite skönt att mysa framför tv:n med mannen när han jobbat sex dagar i sträck. 

Allt annat än bra

Nä, allt är långt ifrån som det ska vara här hemma. Hade det inte varit för min underbara lilla dotter hade jag bara slängt ner några plagg i en väska och lämnat hem och man.
Något jag tyvärr tagit som vana och lärt mig genom åren är att alltid hålla uppe en fasad, en fasad som säger att allt är bra eller åtminstone att det är okej. Aldrig visa att allt är skit eller att jag mår dåligt, för de gånger jag visat det har det alltid slutat med att jag blivit sårad eller nedbruten ännu mer. 

Men den där fasaden går inte att hålla uppe hur länge som helst, och det kommer till ett väldigt högt pris - nämligen min egen hälsa. Med alla extra hormoner och sömnbrist som det varit i snart två månader, sliter det ännu hårdare och för ungefär en och halv vecka sedan brast det i fasaden till mannen. Och sedan dess har vi knappt pratat med varandra. De ord och meningar som utbytts har handlat om vår dotter, hundarna eller liknande. 

Vårt äktenskap hänger verkligen på en skör tråd, men utåt sett har jag under den här tiden ändå kämpat med att låtsas som ingenting och hållit fasaden uppe för alla andra. Tills i fredags, då orkade jag inte längre. Då hade verkligen all ork tagit slut och tårarna hade redan runnit längst kinderna nästan ett dygn. 

Men trots att situationen är som den är här hemma, har jag ändå på något sätt lyckats vara lite effektiv mellan alla tårarna. Bokade tvättstugan i källaren, och äntligen har jag/vi kommit ikapp tvättberget här hemma. Har inte varit det lättaste, men det har funkat och lilltjejen har följt med ner i bärselen och tittat på alla lamporna i källaren med stora nyfikna ögon vid de tillfällen hon varit vaken (vissa gånger somnade hon redan i trappan ner). 

Och idag kom min pappa hit för att hjälpa mig att få upp två hyllor i lilltjejens hörna. Så nu har några väl utvalda saker placerats där, och helt plötsligt känns det verkligen som att hon inte längre är på lån utan att hon faktiskt är min. Till sist har jag också fått/vågat boa lite jag med. Vilket varit extra behövligt för mig efter allt som skett och sker. 

Babushkadockor som jag köpt till lilltjejen med texterna:
"I will love you..." "all day..." "everyday..." "forever."

En sak jag måste göra på måndag (eller i alla fall under nästa vecka), som jag fortfarande inte fått gjort - är att försöka få en tid till min kurator, hoppas verkligen att hon är tillbaka. Annars måste jag få tid till någon annan, det hade jag behövt för länge sen - men som sagt mitt eget mående har jag försökt hålla begravt, till hänsyn för andra. 

Farväl 2014!

Det här med att fira nyår har jag de senaste 10 åren inte riktigt förstått eller för den delen sett fram emot. Det har liksom bara inneburit att vi avverkat ännu ett år utan att ha lyckats med att bli föräldrar. Förra året var lite av ett undantag, då ville vi bara komma ifrån mitt och mannens absolut värsta år tillsammans - 2013, året vi för första gången plussade, året vi blev föräldrar och året vi förlorade vår dotter. 

2014 startade jag med en sjukskrivning och blödande efter vårt andra hormonstimulering + insemineringsförsök gick åt skogen dagarna innan nyårsafton. Jag bröt ihop totalt, och kände att detta skulle bli ett minst lika jobbigt år som året innan. Vi fick dessutom avvakta till februari innan vi fick göra ett nytt försök, vilket mannen tyckte var bra - för han ansåg att jag och min kropp behövde vila och återhämta oss. 

I februari gjorde vi vårt tredje och vad som skulle varit vårt sista försök med hormonstimulering + insemination. Det funkade inte heller, men RMC erbjöd oss att få göra ett fjärde försök direkt medan vi ändå väntade på att få köra igång med IVF. Det gjorde vi i mars, och det försöket är också det försök som resulterade i vårt lilla busfrö - och Bellas lillasyster. 

Halva april och maj var jag sjukskriven på grund av depression, och jag mådde verkligen skit både av depressionen men också av oro för allt runt/kring graviditeten. Blödningar, operation, cerklage, komma förbi vecka 18, inga rörelser, och en massa annat. Efter insättningen av cerklaget som skedde i slutet av maj, var jag sjukskriven pga det ända fram tills det togs ut den 11 november. 

Har nog aldrig känt mig så ensam, isolerad och osocial som jag gjort detta året. Det har varit riktigt jobbigt, men jag ska vara ärlig och säga att det till och från faktiskt har varit väldigt skönt att vara så ensam. Jag har kunnat vara bitter, arg, gråtit, sörja, hata och vara fly förbannad över allt utan att någon har kunnat döma mig, se ner på mig eller säga till mig att jag ska skärpa till mig. 

Hade det inte varit för att vi faktiskt lyckades, vet jag inte om jag hade firat detta nyåret. Så mörkt var det alltså när året startade, tror nog bara att det är min kurator och min läkare på vårdcentralen som faktiskt vet hur dåligt jag verkligen har mått under 2014. Så ja, tack och lov för att jag får lämna detta året bakom mig. Och detta med min andra dotter i min famn, medan den första firar sitt andra nyår i himmelen. 

Nyår firar vi hemma, jag mannen, lillasyster och hundarna. I eftermiddags tog vi en promenad till kyrkogården och tände ett ljus för Bella, och kvällen spenderar vi i soffan med enkel och god mat, efterrätt, godis, nötter och tv. 

GOTT NYTT ÅR! 

Tack för allt stöd ni gett mig. 

Kram

Inställd tid

Idag skulle vi träffat kuratorn, men tyvärr blev tiden inställd. Vår kurators kollega ringde i förmiddags för att meddela att tiden var tvungen att avbokas då kuratorns mamma blivit väldigt sjuk. Så vi får se när nästa träff blir. 

Hade verkligen behövt träffa henne och prata av mig ordentligt efter förlossningen och allt som hände kring den. Men även alla känslor kring Bella som kommit upp till ytan i samma veva. 

Sömnbrist, hormoner, kärlek till vårt busfrö, smärta av snittet, saknade av Bella och så mycket annat resulterar för tillfälligt i gråtattacker varje dag. Att få lukta på busfröet och hålla henne nära är det absolut bästa i de stunderna. 

Om jag ska hitta något positivt med att tiden blev inställd, så var det att jag fick lite mer än en timmes sömn efter lunch - något jag inte fått om vi skulle varit hos kuratorn. 

Har för övrigt påbörjat min förlossningsberättelse, så den kommer nog snart. Tar dock sin lilla tid. 

3 dagar

Då var det tisdag, och det är idag två veckor sedan mitt cerklage togs. Det är även så att jag idag är tre dagar från BF. Behöver jag ens nämna hur jobbigt jag tycker att detta är nu? Jag tycker så klart att det är helt fantastiskt att min kropp lyckats (med en massa hjälp) hålla en graviditet full tid, men det gör också så ont i hjärtat att veta alla de här "extra veckorna" jag varit gravid (räknar från 34+0) hade räckt för att Bella skulle överlevt. 

Och ja, jag vet att man inte kan göra något åt det och det som hände, hände. Men hjärnan och hjärta är som de är, speciellt när man är i sorg. För mig känns det verkligen som att jag idag har gått över tiden med två veckor (även om jag inte nått min BF än), och det är inget som någon kan ändra på - utan så känns det för mig. 

På eftermiddagen igår var jag i alla fall hos barnmorskan för kontroll. Allt såg bra ut både för mig och busfröet, och en ny tid sattes i slutet på nästa vecka. En tid som jag verkligen hoppas på ska avbokas för att busfröet är fött. 

Så det är bara att fortsätta vänta, busfröet verkar i alla fall trivas bra där inne - är trots allt två veckor sen vi lämnade över ett "vräkningsbesked" genom borttagningen av cerklaget. Är så uttråkad att jag inte vet vad jag ska hitta på. Samtidigt som jag vill göra allt, känner jag mig trött och vill bara vila - vilket blir väldigt motsägelsefullt. Längtar tills mannen kommer hem, så att jag åtminstone har någon att prata med. 

Alla helgons dag

Ojoj, nu är vi inne i november och vår sista månad (hoppas jag verkligen) med busfröet växandes i min mage. Trodde aldrig att jag skulle njuta så av att se att det står november, jag som är mer glad för de varma månaderna - ja med undantag för denna sommaren då.

Idag är det alla helgons dag, vilket som för många andra innebar ett besök på kyrkogården. Vaknade riktigt tidigt idag, så medan mannen låg och sov fick jag både duschat och fixat till ljuset vi skulle tända i Bellas lyckta. Körde inom blomsteraffären på vägen till kyrkogården och fick köpt ett fint hjärta med nejlikor. 

Måste säga att det känns lite konstigt och faktiskt lite jobbigt med så mycket människor på kyrkogården, speciellt alla dem som går och tittar på alla gravar med blommor och ljus. Att stå där vid vår dotters grav och känna hur tårarna rinner blir lite extra påträngande när det är så många runt omkring. När jag är vid Bellas grav vill jag vara i fred (undantag för att mannen är med då så klart) och kunna prata med henne utan att alla andra hör vad jag säger. 

Under eftermiddagen har vi spenderat tiden med att tömma en byrå som ska slängas. Och sedan tog vi det gigantiska och lite skrämmande klivet att sätta ihop busfröets spjälsäng och bädda den. 

Morgondagen kommer innebära ännu mer fixande här hemma, så ingen lugn söndag här inte. Men vad behöver jag lugna helger till? Jag har väldigt lugna vardagar istället. 

Busfröets säng

15 oktober

Mannen lämnade mig tidigt i morse, men han var söt nog och väckte mig för en "hejdå puss" och ett "jag älskar dig". Hade det varit en vanlig arbetsdag hade jag nog mest blivit irriterad över att han väckt mig, men inte när han som idag ska flyga iväg och dessutom stanna borta över natten. 

En stund senare var det tid för mig själv att stiga upp, och göra mig i ordning för att gå på kontroll hos barnmorskan. Allt såg/lät bra även idag, och fortfarande ingen fixerad bebis. Vilket barnmorskan då tycker är väldigt bra, speciellt så länge jag har kvar mitt cerklage. Däremot så har busfröet intagit sin position, det är det ingen tvekan om - huvudet har varit nedåt i över en månad nu.

Pratade en hel del om mina sammandragningar och förvärkar idag, eller främst om förvärkarna. Fått bekräftat att det verkligen är det, var lite osäker - men efter att vi pratat om det idag och jag dessutom hade en när hon mätte och kände så fick jag veta att jag hade rätt. 

Dagen har varit relativt lugn, dock haft mannens morfar på besök. Han var här för att riva ut det gamla golvet i hallen, det slutade med att han även fick lagt halva det nya golvet innan han körde hem för att gå ut med våra hundar (känns så konstigt att skriva så), för mannens mormor klarar inte av att gå ut med dem själv, då den yngre kan dra väldigt hårt. 

Kvällen har jag spenderat uppkrupen i soffan, och titta på Haven (som jag nämnde igår). Och myst med busfröets buffar och knuffar samt lite olika godsaker. När klockan närmade sig 19.00 så tände jag ett ljus för Bella och alla andra älskade och saknade änglabarn. 

1 år

Så var dagen här, Bellas 1 årsdag. Ska jag vara helt ärlig, så fanns det en hel del stunder då jag aldrig trodde jag skulle nå den eller behöva uppleva den. Men det gjorde jag, mannen med och nu sitter jag här med ett litet syskon växande i magen. Ett syskon som tyvärr aldrig kommer få chansen att lära känna sin storasyster, men ett syskon som har världens bästa skyddsängel vakande över sig. 

När jag vaknade i morse öste regnet ner, och dagen kändes om möjligt ännu jobbigare att möta. Men efter några timmar slutade det att regna, istället började det att spricka upp och solens strålar tog sig fram. Vi började dagen med familjemys i sängen och att sjunga några visor för Bella och busfröet i sängen. Sen var det tid att stiga upp och möta dagen.

Efter frukost, fixa i ordning oss, rasta hundarna och lite annat smått, begav vi oss till blomsterhandeln och hämtade blomstergruppen vi beställt. När vi var klara där, körde vi till kyrkogården. Lämnade blomstergruppen, tände ett nytt ljus och satte en liten super Mario gubbe (mannen är lite av en Mario nörd, och det anser han att både Bella och busfröet också är/kommer att bli) till henne. 

Blommorna från oss

Vi stannade en ganska lång stund, på något sätt är det ju det enda sättet att vara samlade hela familjen.

Till slut lämnade vi kyrkogården och körde iväg för att äta lite mat. Och mannen tyckte att vi skulle ta italienskt idag, då Bella har en lite italiensk klang över sig. Mycket mer än så har det inte hänt för oss, allt har tagit så lång tid idag - lite som slowmotion. Om en stund ska vi i alla fall äta rosa prinsesstårta, och resten av kvällen kommer vi spendera på samma sätt som dagen, tillsammans.

Blommorna och Mario från oss till vänster och till höger är det blommor
från mormor och en pärlplatta från Bellas moster & kusiner

Vecka 31 (30+0)

För ett år sedan idag började de värsta dagarna i våra liv. Utifrån att det är den 20/9 innebär det att det idag är ett år sedan vattnet gick och att jag några timmar senare började blöda och ringde sjukvårdsupplysningen från mobilen när jag satt ensam på jobbet rädd och bara grät. 

Idag, ett år senare innebär den 20/9 att jag går in i en ny vecka. Vecka 31 (30+0) för att vara mer exakt. Och om några veckor kommer vi att få träffa vårt busfrö i verkligheten, men innan dess ska vi HELST hinna se busfröet på vårt extra ultraljud som vi har den 8/10. 

När jag var på kontroll hos barnmorskan igår (allt såg bra ut), pratade vi lite om helgen och om att det är Bellas födelsedag. Min barnmorska sa då till mig att det nog skulle vara bra om vi inte bara satt hemma hela helgen, utan lämnade lägenheten och hittade på lite saker. 

Så idag blev det en tur till tippen (mannen gjorde ett ryck på vinden igår kväll) innan vi körde till blomsteraffären (som vi redan innan bestämt) för att beställa blomma till imorgon när vi ska till kyrkogården. När båda de sakerna var gjorda, tog vi en sväng förbi mannens mormor och morfar. 

Var ett tag sedan vi var där, så vi tänkte att det var lika bra att köra inom när vi ändå var ute. Så de fick sett min växande mage och fråga hur allt är med mig och magen. De är nervösa och oroliga (som resten av släkten), men vågar inte riktigt säga något, samtidigt som det är lika tydligt att de verkligen längtar efter att få möta sitt barnbarnsbarn. Mannen visade även en film på när busfröet lever rövare i magen och sparkar som bara den, för dem.

3 dagar kvar

Idag när mannen kom hem från jobbet var han lite ledsen, så jag frågade vad det var och fick svaret att han idag verkligen insett vad det är för dag i helgen. Så även om jag nämnt det flera gånger sen vi gick in i september, gråtit, varit arg, känt mig helt slut (och låtit mycket gå ut över honom), så har han på något sätt lyckats förtränga att det är Bellas 1 årsdag på söndag. 

Det enda som vi har planerat denna helgen är besök på kyrkogården och äta födelsedagstårta tillsammans med hundarna här hemma. Vad och om något mer sker i helgen, så blir det utifrån hur vi mår och hur vi känner oss. Men jag tror det lutar åt att vi bara tar det lugnt och spenderar helgen hemma i ensamhet. 

För övrigt så bestämde vi oss för att köpa spjälsäng idag, för att se lite framåt och känna lite positivitet idag. Har även beställt en skötbädd som vi kommer att använda antingen tillsammans med ett skötbord eller utan. Där har vi fortfarande inte helt bestämt oss, men det lutar åt ett skötbord - även om det tar plats. 

Så vi börjar bli redo för att busfröet ska komma. Vi ska "bara" ta oss förbi denna helgen först. Kan knappt förstå att det nu är ett år sedan vi var lyckligt ovetande om allt som skulle hända bara dagarna senare. Lyckliga över vårt lilla hallon som växte, hade berättat för familj och vänner, börjat handla och planera och vi njöt av att vi äntligen efter över nio års kämpande skulle bli föräldrar. 

Hittade och tittade på bilder från när vi firade min pappa som fyllde 60 år förra året, och man såg den lilla kulan och glädjen som både mannen och jag utstrålade. Glädjen som sedan försvann och lämnade oss med brustna hjärtan och sorg, som vi sedan dess börjat lära oss att leva med - för det kommer aldrig försvinna och aldrig läka helt. 

Fredag och lördag

Gårdagen innebar att mannen kom hem redan vid lunch och hämtade mig för att sedan köra till Lund för att träffa kuratorn. Vi hade riktig tur på sjukhusområdet och fick en parkeringsplats så nära ingången som det gick. Så mannen slapp att släppa av mig (och jag slapp vänta på honom) för att sedan köra och ställa bilen i något av parkeringshusen, som dessutom ligger långt ifrån där vi var. 

Fick sett var förlossningen, neonatalen och neonatalintensiven ligger i Lund, för kuratorn sitter nämligen i samma byggnad. Så om busfröet bestämmer sig för att komma tidigare än vad de klarar av i Malmö är det hit vi kommer att bli skickade. Vår plan är att föda i Malmö, men vi är också medvetna om att det kan bli Lund om förlossningen startar de närmaste veckorna (då intensiven ligger i Lund).

Samtalet med kuratorn gav väldigt mycket, det var så skönt att få prata med henne och få hennes tankar, förslag och åsikter om saker och ting. Tror nog att polletten trillade ner ett antal gånger för mannen med. För att denna graviditeten tillsammans med sorgen efter Bella, bekymmerna på hans jobb och min sjukskrivning har väl inte varit så sunt och gynnande för vårt äktenskap. 

Efter besöket körde vi och köpte ett babyskydd, efter många om och men (testat, klämt, känt, läst mm) har vi bestämt oss. Vi valde att köpa ett Akta Graco med bas. Funkar inte med vagnen, men det gör oss ingenting för vi bestämde oss för att vi inte är intresserade av en adapter. Vi vill hellre att barnet ligger i vagnen än sitter kvar i babyskyddet och skulle vi vara vid någon butik (för att snabbt handla något) är det bara att ställa ner babyskyddet i en kundvagn. 

På kvällen tog vi det lugnt hela familjen i soffan. Kände mig väldigt omtyckt och uppmärksammad när båda hundarna och mannen låg runt omkring mig. Sen kom jag på att det är ju busfröet som alla vill vara nära. Men vad gör det, mysigt som bara den var det. Och jag kan säga med stor säkerhet att våra hundar vet att något är på gång. Den gamle är extra snäll med att värma min rygg med, för hon lägger sig gärna tätt intill bakom mig och värmer min ömma svank. 

Familjemys i soffan.

Idag blev det en tur till sybutiken för att köpa allt material till ett babynest, som min mamma lovat att sy åt oss (kan sy själv, men jag är väldigt tacksam över att slippa och mamma är lite bättre än vad jag är). Kommer bli ett sandfärgat babynest med Nalle Puh motiv. 

Tyget till vårt babynest

Nu börjar vi verkligen köpa och införskaffa oss allt vi behöver (till en början). Det har varit en trög start, men de senaste veckorna har jag börjat våga att köpa saker till busfröet. De stora sakerna vi har kvar nu är spjälsäng och skötbord. När det gäller sängen har vi funderat på om vi ska köpa ny eller använda mannens gamla (måste dock kollas om den klarar dagens säkerhetskrav, är trots allt 33 år gammal). 

Och skötbord har vi funderat på om vi ska ha eller inte, tar mycket plats och det har vi lite brist på just nu. Vi vet vilket vi vill ha om vi bestämmer oss för att köpa ett, men vi får se. Har förhoppningsvis några veckor på oss att bestämma oss. 

Kuratorn

Idag fick jag tag på "min" kurator. Har inte varit det lättaste. Sista träffen med henne skulle jag haft dagarna innan jag fick insatt mitt cerklage (så i slutet av maj), men det blev avbokat då kuratorn blev sjuk. Sen så har hon haft semester och flyttat sin arbetsplats från Malmö till Lund.

Så det har stått still, nu har jag inte varit i så stort behov av att träffa kuratorn under sommaren - men de senaste två veckorna (och speciellt de senaste dagarna) har jag känt ett ökat behov att träffa henne och få prata. 

Det blev några samtal innan jag fick fatt i kuratorns nya telefonnummer, närmare bestämt 5 stycken. Men även om jag fick ringa runt och fråga/leta efter det nya numret känns det helt klart värt det. För genom att få tag på "min" kurator och boka in en tid med henne, slipper jag att gå till någon annan som inte är det minsta insatt i vår resa och allt vi gått igenom. För "min" har varit med oss sedan helgen när jag blev inlagd och vi förlorade Bella, var nämligen den kuratorn som hade beredskap då. 

När jag fick tag på henne, visste hon nästan direkt vem det var (fick presentera mig lite) och vi fick bokat in en tid redan nu på fredag. Vi bestämde även att mannen skulle följa med denna gången, eftersom det är längesedan vi sågs och för att Bellas födelsedag närmar sig. 

En lite mysigare och så mycket roligare sak med dagen har varit att jag lyckades filma en liten stund när busfröet levde loppan i magen! Busfröet tar verkligen igen sig efter några lugna dagar förra veckan. Extra mysigt var det att sedan skicka filmsnutten till mannen som var på jobbet. 

11 månader

Trodde jag lyckats att förbereda mig ganska så väl inför dagen, men istället har jag bara känt mig orkeslös och ledsen. Tårarna har runnit ner för mina kinder större delen av dagen, det är väl egentligen bara medan jag sovit (vilket jag gjort en hel del idag) som tårarna inte varit närvarande. 

Kan knappt förstå att det är 11 månader sedan vår värld rasade samman totalt, och vi förlorade vårt så önskade och efterlängtade önskebarn. Vårt mirakel, vår lilla tjej, vår Bella. Om en månad är det hennes ett årsdag.

Älskade Bella

 Har svårt att ta in att det snart gått ett år, ett år fyllt av sorg, mörker, hopplöshet, tårar, hat, bitterhet och nya försök. Men tack och lov så har året också innehållit en del kärlek och ljusglimtar, för annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat av att ta mig igenom detta året. 

När mannen kom hem från jobbet körde vi iväg till kyrkogården, tände ett ljus för henne och satte nya blommor i en vas till henne. Det var så fint vid graven idag, solen sken igenom molnen lite då och då. Sen har kyrkogårdsvaktmästaren varit där nyligen och gjort fint (tagit bort vissna blommor, löv, räfsat i stenen) med.

Efter att vårt besök hos Bella (lilltjejen som mannen kallar henne) körde vi iväg för att äta, hade helst kört hem istället - men jag kände verkligen att jag inte orkade fixa med mat idag. Vill knappast veta hur denna dagen hade känts om inte busfröet växt i min mage.  

Mannen har även påmint mig under dagen att fokusera på att vi nu är nere på tvåsiffrigt till BF med busfröet, 99 dagar för att vara exakt. 

Dålig dag

Idag har verkligen inte varit en bra och positiv dag. Har kännt mig så negativ hela dagen, med allt. Humöret är långt ifrån på topp, känner mig bara trött, ensam, tjock och deppig idag. Säkert har det att göra med att sömnen påverkas av mannens jäkla hosta (och för att busfröet anser att den ska bestämma när jag ska vände mig på nätterna - genom att sparka så att det gör ont). Sen spökar så klart alla graviditetshormer i kroppen med. 

Att vi inte hittat någon ny bostad än (letat seriöst i över två år nu) gör inte saken bättre, är så trött på vår lägenhet. Jag trivs med området och med de flesta av grannarna, så det är inte därför jag vill komma här ifrån. Men att bo i en tvåa på tredje våningen - utan hiss - är inget jag vill längre. Känner mig extra instängd med just pga det, för jag kan inte springa hur mycket som helst i trapporna nu. 

Sen försöker jag njuta av graviditeten, men det går inte så bra. Börjar bara tänka på Bella och allt som hände, och rädslan över att förlora ännu ett barn hugger sig fast i hjärnan. Fast det kan och ska väl bara inte hända, busfröet har världens bästa och underbaraste skyddsängel - sin storasyster. Det är vår tur att bli föräldrar nu, föräldrar med ett levande barn i vår famn. 

10 månader och hjärtljud

Idag har verkligen varit en känslomässig dag, även om den faktiskt varit lugnare än helgen. 

Började dagen med att vakna mellan mina två hundar, de låg på varsin sida om mig nära magen båda två. Varmt som bara den, men så mysigt och kärleksfullt samtidigt. Låg kvar en bra stund, sen var jag bara tvungen att stiga upp för ett besök på toa. Men där efter kröp jag ner till hundarna igen och fortsatte mysa en bra stund, det enda som saknades var mannen (och Bella så klart).

För att få tiden att gå innan mitt besök hos barnmorskan, blev det soffan, iskallt citronvatten och en fläkt på full speed. Idag har det varit varmt, riktigt varmt!

Tillslut närmade sig klockan 16, att barnmorskan dessutom var "fri" när jag dök upp runt 15.30, innebar att jag fick komma in lite tidigare. Började med att lämna ett urinprov, som såg fint ut. Alla andra värden såg också bra ut, blodtrycket har ökat lite (men fortfarande inom det normala). Och så fick jag det fina pappret som ska skickas till försäkringskassan - moderskapsintyget, något vi aldrig hann få när jag var gravid med Bella. 

När allt annat var genomgånget, fick jag lägga mig på britsen och lyssna på busfröets hjärta. Att få höra detta underbar ljud idag, hjälpte mig en hel del. Dessutom så kom jag att tänka på vad min kloka systerson (7 år) sa för ett tag sedan:

"När man dör så börjar man leva sen igen. Fast i himlen. Så hon (Bella) som dog lever i himlen nu med min farfar och lillebrors farfar."  Enligt honom så är det dessutom så att: "Solen följer oss för att dem tittar ner på oss. Så när solen följer mig och mannen är det för att Bella tittar ner på oss. "

Saken är att precis vid britsen hos barnmorskan är där ett fönster och när jag låg där och lyssnade på lillasyskonets hjärtslag sken solen över min mage. Då i den stunden kom tårarna, både av glädje och sorg.

Efter besöket hos barnmorskan var det bara att bege sig till blomsteraffären och möta upp mannen, så vi kunde köpa blommor till Bella. När vi var färdiga där, tog vi oss hem om för att hämta ljus och en sten vi köpt till idag (älskad för alltid) innan vi körde bort till kyrkogården. 

Även på kyrkogården sken solen

Resten av kvällen har vi verkligen inte gjort mycket, legat/suttit bredvid varandra, pratat, kramats, tittat på tv, gråtit lite, ätit, spelat - bara varit nära varandra helt enkelt.