15%

Då var inseminationen gjord, och allt vi kan göra nu är att vänta och se vad testet visar om 17 dagar. Chansen att det ska gå vägen ligger på 15% - så vi vågar inte hoppas för mycket (även om allt vi vill är att vi ska tillhöra de 15% som lyckas). Efter allt vi tvingats gå igenom, kan jag känna att detta borde lyckas - så vi kan få lite medvind. 

Idag fick jag även en kallelse till specialistläkaren, så om allt går som det ska är jag gravid när jag ska träffa honom i december. Åh vad jag önskar att detta ska gå vägen! Och att vi trots allt som hänt, får spendera sista 1½ månad av året med att jag är gravid med ett litet syskon till Bella. Men som sagt 15% chans att det lyckas (vilket för övrigt innebär att det är 85% risk att det inte funkar). 

Närmsta tiden kommer spenderas i en konstant jakt på symtom/känningar och så klart i skräck. Varje toabesök kommer ske med hjärtat i halsgropen. 

Näää, det är inte synd om er...

Blir så trött på den senaste tidens debatter och diskussioner om hur "synd" det är om småbarns föräldrar, för att vissa caféer inte tillåter småbarn/bebisar eller barnvagnar. Är så sjukt trött på att höra om hur kränkta och illa behandlade föräldralediga personer känner sig på grund av detta. Och om hur detta är ett steg tillbaka i utvecklingen osv...

Jag ser det som ett steg framåt! Och nä, jag tycker inte att det är det minsta diskriminerande att vissa caféer och även en del restauranger samt alla hotell runt om i världen som säger nej till barn. Jag uppskattar det väldigt mycket, för det innebär att jag som ofrivilligt barnlös faktiskt kan göra saker utan att behöva sitta/vara på samma ställe som en massa barn. 

Och för mig handlar det inte om att de skriker eller inte, det handlar om att slippa utsätta sig för att se små barn/bebisar. Att få vara "normal" utan att känna hur känslorna bubblar och kämpa med att hålla tillbaka sorgen och tårarna. För vadå, ska det enda stället i hela Sverige där jag slipper utsättas för barn vara på barer och pubar? Eller är det också diskriminerande att föräldralediga inte ska kunna gå ut och ta en öl/glas vin. För det är dit vi är på väg känns det som.

För att citera en person "dessa människor har fan inga barn". Personen syftar på ägarna av dessa caféer. Och vem säger att de inte har barn? Det kan ju faktiskt vara så att de har flera barn, men vill slippa att ha en massa barn på sitt café. Det kan också vara så att dessa ägare INTE kan få barn, och faktiskt är ofrivilligt barnlös. Tilläggas kan, att detta citat kommer från en som själv aldrig haft problem med att bli gravid och är för tillfället mammaledig. 

Så NEJ! Det är inte synd om er. Ta istället ett steg bakåt och se det från andra människors perspektiv. Bara för att man blir förälder har man inte rätt att kräva att resten av världen ska anpassas till er!

Kan även tillägga, att om jag skulle ut och fika idag (har dock jobbat). Så hade jag valt ett café som inte tillåter barn. För dagen har varit allt annat än bra, och det sista jag vill utsätta mig för då är barn - oavsett om de sover, leker eller skriker. 

Bitter? Kanske

Vissa kanske tycker att jag är bitter utifrån detta inlägget, men det handlar mer om respekt, rättvisa och att visa hänsyn till alla. 

Överlevde julafton med familjen. Men jobbigt var det, vissa delar var mer jobbiga än andra. 

Lämnade mammas hus flera gånger och gick runt kvarteret bara för att kunna andas och samla ny kraft. Med risk för att låta bortskämd, bitter och otacksam så blev det en extra lång runda efter det att vi öppnat alla julklappar. För att inte få ett utbrott inför alla andra. Fick en hel del och de är jag väldig glad och tacksam för. MEN när vissa inte köpt något till en (för mina syskon tycker att vi bara ska köpa till barnen - och visst det är ju bra, men de köper inget till mig, trots att jag inte har några barn). Tycker bara att det är så fel, för om jag handlar till mina syskonbarn för flera hundra kronor så tycker jag inte att det är mer än "rätt" att de köper något till mig. 

Det är dock inte alla mina syskon som gör så! Vissa kan tänka längre än näsan räcker, medan andra tydligen inte kan det. Att min farfar dessutom gav "sista generationen" (dvs mina syskons barn) samt min lillebror (som är under 18 år) pengar. Kändes som ett hårt slag i magen. Likadant är det med min pappa, han köper för lika mycket till mig och min man som till mina syskon och deras respektive. Men sen lägger han hur mycket som helst på barnbarnen. Och det stör mig så in i helvete, för jag tycker det är respektlöst och orättvist. 

För mig är "rättvisa" det viktigaste när det gäller julklappar (och alla andra saker med som t ex. födelsedagar, dop mm). Jag lägger samma summa per syskon (inklusive deras familjer), vilket innebär att min lillebror alltid får något dyrt då pengarna bara går till honom medan min ena bror som har tre barn blir pengarna uppdelade på barnen och en liten summa (om det blir något över) till honom och hans sambo. 

Min mamma gör på samma sätt, och det är jag tacksam för, så det är ju bara jag och min lillebror som får "de dyra klapparna" av oss syskon, för till de andra syskonen lägger hon pengarna främst på barnbarnen. 

För övrigt så lät de i alla fall bli att prata om vårt sexliv. Mer eller mindre, fanns några smågliringar - men inga större diskussioner. Men dock blev det mycket bebisprat ändå, på grund av de två små syskonbarnen (2 månader och 8 månader gamla). Så det var jobbigt. 

Som jag gissade på innan, så blev det en hög ljudnivå till och från och ett jäkla grisande vid maten. Jag valde helt enkelt att ignorera det och tog inte på mig att fixa något. Såg även till att hålla mig undan, för att slippa hjälpa till med alla barnen. Tycker helt enkelt inte det är mitt problem.