Siste oktober

Hunnit att gå en hel del dagar sedan bloggen uppdaterades senast, så tänkte passa på medans jag är vaken och någotsånär klar i huvudet. Men imorgon är det ny månad och snart fyller vårt busfrö 2 år. Känns som att november och början på december kommer springa på ganska så snabbt. 

Pyret mår bra och graviditeten fortskrider som den ska. Idag är jag i vecka 22 (21+5). Och pyret lever verkligen rövare i magen, är som natt och dag i skillnad på att känna rörelserna denna gången jämfört med busfröet. Denna gången har jag kännt rörelserna i magen i flera veckor redan och det har ävent synts och kännts utanpå. Idag lyckades jag filma väldigt tydliga sparkar utanpå magen flera gånger under dagen. 

Och bäst av allt idag, min handläggare från försäkringskassan ringde lite innan 16.00 och en stund senare (och ett stort antal frågor mm) meddelade hon mig att min sjukskrivning är godkänd. Dessutom lägger hon in i systemet så att när nytt läkarintyg kommer in till dem, ska det gå under samma sjukskrivning. 

En STOR sten som släppte och äntligen kan jag slippa oroa mig för den delen. 

RUL

Så blev det äntligen tid för RUL för denna graviditeten. Allt gick bra och pyret har växt precis på dagen till redan tidigare uträknad BF. Barnmorskan bar noggrann och kolladE igenom pyret noggrant och tog gott om tid på sig. Så BF fortsätter att vara 7/3 2017. Det innebär även att vi imorgon går in i vecka 20 (19+) vilket är ett stort steg, även om jag längtar tills lite högre siffror än så. 

Vi tog även det otroligt stora steget och offentliggjorde denna graviditeten, det är första gången vi gjort det. 

Pyret som vinkade hej till oss idag.

Remisser och blodprov

Eftersom jag är längre gången i graviditeten än vad vi trodde, så har denna veckans lediga stunder ägnats åt att ringa en del samtal, jaga besked/svar och lämna blodprov.

I måndags ringde jag först till KK för att kolla så att de fått in min remiss från barnmorskan på min MVC. Fick svaret att det hade dem, men eftersom att läkaren Per gått i pension så utförs inte längre cerklageoperationer i Malmö. Utan en av överläkarna skulle granska min remiss under måndagen och sedan vid operation skicka den vidare till Lund och deras specialistmödravård. Men barnmorskan jag pratade med tackade för att jag ringde och skrev in den nya informationen, så att informationen i remissen är aktuell. 

Passade på att fråga om det är en läkare som heter Dag som utför operationerna i Lund, och fick svaret att det är det. Så det känns helt okey, för jag har haft honom vid minst två besök i Malmö och han jobbade tillsammans med Per när jag hade mitt cerklage förra graviditeten. Var Dag som skötte min inskrivning dagen innan operationen. 

På eftermiddagen i måndags var jag sedan på MVC och lämnade mitt blodprov inför KUB. Eftersom min bm har semester så var jag hos hennes kollega. Vi pratade en del om denna och mina tidigare graviditeter och om att jag hade ringt till specialistmödravården och om när jag har nästa tid med min egna bm. Vi bestämde att inte boka om min tid med min egna bm, utan låter inskrivningen hamna ganska sent då den nu hamnar i slutet av vecka 15.

Och idag ringde jag till specialistmödravården igen. Först till Malmö, där jag fick beskedet att överläkaren nu hade tittat på min remiss och skickat den vidare till Lund. Så fick numret till deras specialistmödravård och ringde dem. Kunde snabbt konstatera att barnmorskan som svarade precis innan jag ringde hade suttit med min remiss och bokat in en tid med läkaren. Så om en vecka ska jag dit och träffa min läkare, dagen efter KUB och dem enda lediga dagen jag har i nästa vecka. Blev en riktig lättnad att få höra och dessutom att det funkar så bra utifrån allt annat som händer den närmaste tiden. 

Tidigt ultraljud

Idag kom dagen som jag/vi haft så mycket ångest och oro inför, att göra tidigt ultraljud och få veta graviditetens status. Mötte upp mannen en kvart innan det var min tur att göra mitt ultraljud. Och de sista 10 minuterna innan, för att inte tala om de där otroligt långa minuterna/sekunderna från det att vi kom in på undersökningsrummet och jag la mig på britsen tills det att ultraljudets signaler visade livmodern på skärmen.

Tårarna rann. Vi såg direkt ett pyre som sparkade och levde rövare, och som var mycket större än vad både Bella och busfröet var när vi gjorde tidigt ultraljud. Och anledningen är helt enkelt att jag är längre gången än vad vi, läkaren i Lund och vad de digitala graviditetstesterna trodde. Vi trodde att jag idag var i vecka 9 (8+4), men enligt ultraljudet är jag i vecka 11 (10+1)! Allt såg fint och bra ut och barnmorskan var så nöjd med ultraljudet.

Vårt älskade lilla pyre. 10+1

Så när vi var färdiga inne på ultraljudet, var det bara att gå tillbaka till receptionen och boka om vår tid till KUB. Från den 9/9 till den 24/8, och när vi lämnade kliniken var det bara
ringa till min MVC och uppdatera dem och ändra dag för att lämna blodprovet inför KUB. Så på måndag blir det ett besök på MVC och min barnmorskas kollega, då min egna har semester just nu.

Med dagens besked om att jag är längre gången än vad vi trodde, måste jag även ta och ringa/fixa lite andra saker imorgon.

Ännu en chock

Den 17/6 började vi som sagt vårat senaste försök, genom att jag började äta Provera i 10 dagar. Men efter den tionde och sista tabletten den 26/6 kom aldrig mensen. Mensen som brukar dyka upp samma dag eller max två dagar efter jag avslutat en Proverakur. Så efter att ha väntat över en vecka på att den skulle komma, kändes det lönlöst att vänta längre.

För att inte hamna i en situation där jag inte kan svara på frågan om jag tagit ett graviditetstest för att utesluta om jag är gravid eller inte, tog jag återigen ett graviditetstest. 

Och det visade positivt, direkt dessutom. Eftersom jag hade ett digitaltest kvar sen förra omgången, sparade jag urinen och sprang snabbt ut och hämtade det. Även det var positivt och meddelade att jag var i vecka 4-5. 

Glädje, chock och ångest, sammanfattar hur våra senaste dagar sett ut. 

Hann aldrig ringa Lund i måndags, och igår hade jag fullt upp innan de stängde sin telefon. Så efter att ha fått tag på sekreteraren i Lund idag under förmiddagen, ringde sjuksköterskan upp mig en liten stund senare och så fick jag en akuttid i eftermiddags hos läkaren. 

Lämnade läkaren för några timmar sedan nu, efter att ha lämnat urinprov, gått igenom de senast tre månaderna (cyklar, missfall, tabletter, blödningar osv), gjort undersökning och så tillsist ett VUL. Och vi fick bekräftat att där finns en pyttesak, en svart "bubbla" på ca 4-5 mm fint inbäddad i min livmoder. 

Allt ser bra ut, och läkaren har lugnat oss båda med att det inte är någon ökad risk för missfall pga av Proveran. 

Fortfarande väldigt svårt att ta in att jag är gravid igen, direkt efter missfallet och innan jag började med Pergotime igen. Borde kanske spela på lotto/hästar/triss eller något!? För sånt här händer ju aldrig oss, inte vad jag trodde av våra erfarenheter. 

Semester 2016

Idag började min semester, mannen har redan haft en vecka och nu ska vi ha tre veckor tillsammans. Mycket av semestern består fortfarande av stora frågetecken, inga direkt spikade planer än. Men bröllopsdagen infaller om tre dagar och sen så sitter vi just nu och planerar för att åka upp till Stockholm några dagar nästa vecka. 

Oavsett vilket, ska det bli väldigt skönt och mysigt att få spendera veckorna tillsammans med familjen. 

Ett annat projekt under semestern är att bli färdiga med lägenheten, är en hel del att gå igenom och fixa med. Så blir det dåligt väder under vår semester lär vi åtminstone inte vara sysslolösa. 

Vardagen har börjat komma tillbaka

Vill börja med att tacka för ert stöd, ni är guld värda. Så, äntligen börjar jag ha ork, kraft, lust och tid över igen. Vi börjar så smått att komma tillrätta i lägenheten, och tre veckor försenat (med tanke på att det skulle vara gjort innan vi flyttade in) har de nu målat vårt sovrum och hallen. Så i helgen ska vi flytta in i vårt rum och vår lilla tjej ska få eget rum.

Lite ont gör det dock i mitt hjärta att hon inte längre kommer vara halvmetern ifrån mig längre, om det nu fungerar att hon sover i eget rum. Eller eget är det knappast, och sen vi flyttade in har hon inte en enda natt sovit ensam i sin säng... Vår äldsta hund går nämligen upp och lägger sig hos henne varenda natt (och vila). Tydligen är det detta hon väntat på i 1,5 år, och försökt att säga genom att alltid gå och lägga sig sidan om spjälsängen varje gång vi lagt lilltjejen i den. Kvittar hur mycket vi korrigerar henne och ser till att hon går ner, varje morgon vi vaknar ligger hon där lite "mosad" i fotändan och har lilltjejens fötter upptryckta i ansikte/mage.

Måste berätta om mitt besök hos endokrinologen för två veckor sedan. Har aldrig varit med om ett så otroligt bra och positivt besök på endokrin. När jag gick där ifrån svävade jag på moln och gick runt resten av dagen med ett stort "fånigt" leende. Från första sekund läkaren kom och kallade in mig, tills jag lämnade hennes rum fick jag beröm i så gott som varenda mening.

Läkaren var så otroligt stolt över mig, och om hon inte träffat mig tidigare hade hon aldrig trott på min resa och förändring. Och hon hade heller aldrig trott att provsvaren verkligen var mina. Den absolut mest värmande och starkaste komplimangen hon gav mig var den om att jag vunnit, att jag bevisat att det verkligen går att "vinna" mot sin PCOS. 

För första gången någonsin skrev läkaren in ett BMI som låg helt inom "normalvikt" i min journal och det största av allt, hon visade mig alla mina provsvar - provsvar där så gott som alla mina hormonvärden ligger i om normalvärden!!! 

Något som aldrig hänt mig under de nästan 10 åren jag gått hos dem. Jag är inte fri från min PCOS, men med de värden jag har nu, håller jag den i så bra schack att risken för följdsjukdomar mm sjunker rejält och vissa symtom/problem minskar också.

Förtydligande av bilden: Raden till vänster är senaste proverna. Lämnade blodprover två gånger under 2015, några som fattades som de ville se. 2014 var jag gravid när proverna togs, så de kan man inte jämföra med.

Jag och läkaren bestämde att det fanns tre alternativ till hur situationen kommer vara nästa år när vi ses igen:

• Att jag är gravid 
• Att jag är ganska så nyförlöst, eller 
• Att jag antingen precis sprungit ett maraton eller ligger i hårdträning inför det. 

Och med tredje alternativet, avslöjade jag även vad jag redan nu börjar överväga/sikta mot om jag inte blivit gravid innan dess. Mitt största mål med nästa år (undantaget graviditet då..) är att genomföra ett maraton. Känns faktiskt lite jobbigt att ha en "plan B" hela tiden, men jag vill fortsätta leva och inte längre "pausa" mitt liv pga alla försök och drömmar.

Vi är för övrigt igång med nytt syskonförsök med nu, fick äntligen pratat med läkaren och i förra fredagen körde vi/jag igång med en Proverakur och sen blir det Pergotime från cykeldag 5 igen. Och med tanke på hur förra försöket gick, har vi nu faktiskt börjat diskutera om vi ska fortsätta med denna variant på försök året ut innan vi i så fall börjar med IVF 2017.

I chock

Varning för ett långt och invecklat inlägg. Och jag hoppas att ni som vet vem jag är, tar hänsyn till att detta inte är något som är det minsta offentligt än.

Som jag skrev tidigare i veckan (i onsdags) pratade jag med min läkare i Lund. Min mens uteblev som sagt efter senaste försöket, samtidigt som jag fick negativt resultat på graviditetstesterna jag gjorde på både TD och TD+5 dagar. Vi kom fram till att jag antagligen inte fick någon ägglossning under försöket denna gången, och så la vi upp en plan för ett nytt försök med dubbel dos Pergotime.

Men först en omgång Provera, för att få en blödning. Och innan jag börjar med Provera kuren skulle jag ta ett nytt graviditetstest. Så jag hämtade ut medicinerna och köpte ett 2-pack tester från apoteket hjärtat (dock aldrig använt deras förr).

Och här börjar cirkusen. Jag gjorde ett test i torsdags kväll när jag vaknade (nattvecka, så blir en del sömn på dagarna då), men glömde helt bort tiden då jag snabbt skulle upp och fixa en sak på vinden inför flytten. Men efter ca 20 minuter kom jag på det och sprang direkt till testet för att se resultatet. , Både jag och mannen fick en chock - ett ljust streck i testrutan hade uppdagat sig.

När jag stod där halvt paralyserad kom jag på att instruktionerna var lite strängar än många andra tester, så jag sprang snabbt och kollade igenom innehållsförteckning och de medföljande instruktionerna. Kunde snabbt se att testet INTE skulle avläsas efter 5 minuter, då det kunde vara missvisande. Så jag fick skjuta fram Proverastarten en dag, till i förrgår. Så efter att ha fått sovit lite på fredagsförmiddagen gjorde jag ett nytt test.

Men denna gången ställde jag en timmer för säkerhetsskull och såg till att läsa av testet efter redan ca 3,5 minut. Och samma sak, ett ljust streck i testrutan. Visste inte vad jag ska tro, vet bara att jag inte kunde/vågade börja med Provera under fredagen heller, utan det fick bli till att gå och köpa en förpackning digitala tester (och det var en jäkla tur att jag köpte ett 2-pack, för det första fungerade inte alls, utan var bara helt blankt. ).

Så i morse gjorde jag ännu ett (eller egentligen 2, för det första fungerade inte alls) och denna gången blev det som sagt med ett CB digitalt test. Även detta visade samma sak, nämligen att jag är gravid. Så tre dagar i rad har jag nu testat positivt, och jag kan fortfarande knappast fatta det. Känns som att jag är alldeles för skadad av alla tidigare försök att jag inte kan/vågar/vill tro på att det är sant. 

Testet från i fredags 27/5.

Det fungerande testet igår 28/5.

Antalet veckor enligt det digitala graviditetstestet stämmer dock inte alls överens med min senast menscykel. För testet säger att jag är "gravid 1-2 veckor", dvs att jag skulle vara i vecka 3-4 nu, men enligt senaste mensen skulle jag redan nu vara i vecka 8.

Allt känns helt overkligt och jag är just nu helt kluven till allt. Hjärtat hoppas och drömmer att det verkligen är sant och att det kommer gå hela vägen, Att vår lilla tjej ska bli storasyster och att Bella ska bli storasyster ännu en gång. Men hjärnan räknar kallt med att det här inte kommer att gå och att allt inte står rätt till, att jag inte är gravid (även om testerna säger det)... Oavsett vilket det är, är det bara för mig att ringa Lund igen nästa vecka, för att lägga upp en plan hur vi ska göra nu. 

Har nu på morgonen haft gammalt blod på toapappret när jag varit på toa, inget färskt blod och inga känningar av att mensen är på inkommande. Och jag vet från erfarenhet att blod inte alltid betyder att det är kört, blödde i flera veckor när jag väntade busfröet. Men kroppen går ändå in i inställningen att det är kört.  

Det har och är verkligen en lång och seg helg, men snart är det vardag igen och då blir det till att ringa läkaren för att få råd och svar. Kan dock konstatera att kroppen snabbt utvecklar rädslan vid varje toabesök och minsta lilla känning. Och att se blod på pappret är verkligen inte någon stämningshöjare. 

Läkarbesöket

Gårdagen sprang verkligen iväg och jag var alldeles slut när vi väl var hemma hela familjen på kvällen för att skriva ett inlägg om läkarbesöket. Så här kommer det idag istället, innan jag också somnar. 

Jag lämnade läkaren (som för övrigt heter Pål Wölner-Hansen) med ett leende på läpparna. Dessutom lämnade jag kliniken med ett recept på Pergotime och en ny tid nästa fredag för att se hur kroppen svarar på Pergotime denna gången. Eftersom jag så vältajmat började blöda i måndags, ska jag helt enkelt börja äta dem redan imorgon (fredag).

Upplevde läkaren som väldigt trevlig och påläst, och väldigt positiv till att köra igång med oss. Han tyckte absolut inte att vi ska köra igång med IVF, inte till att börja med i alla fall då vi har så "positiva och bra prover mm". 

Vet inte heller hur många gånger han berömde mig för min viktminskning innan graviditeterna och nu efter sista graviditeten som ledde till vår dotter, efter att han fick veta att jag gjort det på egen hand. Fick svar på de flesta av mina/våra funderingar. 

Hämtade och redo att börja ta dem igen.

Önskar så att jag fått kontakt med denne läkaren för många år sedan, då hade nog vårat liv sett lite annorlunda ut idag. Ska tilläggas att han tillhör de "gamla gubbarna" inom läkarkåren och kan säkert upplevas av en del på ett negativt sätt, men jag själv föredrar dem och upplever att de är de läkare jag oftast upplever som bäst och får bäst bemötande och behandling av.

Så nu är vi helt enkelt igång ännu lite mer med våra syskonförsök. Och har vi ordentligt med tur, slipper vi vända oss till någon av de privata IVF klinikerna, och de stora utgifterna som det skulle innebära. 

Imorgon är det för övrigt första "riktiga" vardagen för vår familj. Då ska både mannen och jag jobba och lilltjejen ska till förskolan, så här är så förberett som det bara kan gå kvällen innan för att det ska gå så smidigt som möjligt imorgon. 

Hon går!

Just nu är det tufft, den gångna vecka har varit krävande på alla sätt. Så pass att målet för tillfället lite är att överleva dagen utan att helt bryta ihop av utmattning, smärta eller psykiskt.

Undviker även för tillfället - eller rättare sagt - försöker undvika nätet, diverse medier och folk i allmänhet. Vilket också gör att bloggen blir ganska tyskt och att jag inte kommenterar lika mycket För tydligen är det högtryck på gravidbesked, nyföddbesked och för att inte tala om frågorna/kommentarerna: "sugen på en till?", "nu kommer du säkert bli gravid direkt", "ni tänker väl skaffa syskon till er dotter?", "men nu har ni fått barn, så nu kan du väl inte tycka att det är jobbigt med besked?", "njut, tiden springer iväg" - gärna tillsammans med - " vaa? Har ni inte lämnat bort henne till någon än, det är hälsosamt att lämna bort henne". 

Såren efter alla år av ofrivillig barnlöshet har inte läkt än, likaså såren efter Bella och för att inte tala om såren som är öppna när det gäller den så djupa önskan och längtan efter syskon. Och för de nya såren som kommit av att inse att kroppen inte lyckas bättre själv nu än innan graviditeterna. 

Vill dock säga att jag är världens lyckligaste av att vara mamma till vår lilla tjej, vårt busfrö. Det är hon som ger mig kraften och styrkan att ta mig igenom dagen. Som nu är ett helt år gammal. Dagen innan sin födelsedag, tog hon för övrigt sina första egna steg och sedan dess har hon fortsatt att gå längre och längre sträckor på egen hand. Det har dock varit en tuff vecka med/för henne också, med både förkylning och biverkningar efter hennes 1 årsvaccination.

Proveran resulterade i åtta dagars extrem blödning och smärtor, och sedan 2 dagar av mindre stänk. De första dagarna blev jag faktiskt orolig över mängderna av blod, men efter att ha kollat upp mina egna anteckningar från senast jag åt Provera kände jag mig lite lugnare om än frustrerad. Men nu har jag åtminstone haft en blödning igen, så nu blir det 3 månader av avvaktande för att se om kroppen ska komma igång själv eller om det blir en ny kur igen då. Har även varit och gjort cellprovstagning, så där väntar jag bara på svaret. Så allt som RMC läkaren sa/ordinerade är nu avklarat. 

Snart 11 månader och 2 år.

Om bara någon minut blir vår lilla tjej 11 månader, helt sanslöst att det är 11 månader sedan hon föddes och bara en månad kvar innan hennes 1 årsdag! Och sen på fredag har det redan gått 2 år sedan vi begravde Bella. Kollade precis i kalendern, och kom då direkt att tänka på den tanken som kom upp när prästen erbjöd oss den dagen till att begrava Bella. 

En hint är att kolla i kalendern (ni som följt mig/känner mig kommer nog se det ganska snabbt), men jag kommer så väl ihåg när jag sa till mannen att jag hoppas på att det var ett tecken på att vi skulle lyckas i framtiden. Och det tycker jag nog. 

Något annat som också har med tid att göra, är att vänta på mens och inte minst på att RMC ska höra av sig med en tid. Det har nu gått 85 dagar på denna cykelperioden. Och på tal om det, måste ringa till MVC jag gått på under mina graviditeter och kolla om jag kan göra mitt cellprov där. Fick hem en kallelse om att göra det nu i november/december, men vägrar gå till den mottagningen som det stod i kallelsen. Gör inte "min" MVC det får jag höra om de vet någon annan som gör det. 

Har varit otroligt slarvig med cellprovstagning tidigare men efter att ha fått mer kunskap om mina ökade risker i och med PCOS och en del andra saker, vill/tänker jag inte slarva med det.

Kreta

Så var vi hemma igen, efter en välbehövlig och skön semester. Vår första riktiga semester sedan vi blev föräldrar, senast vi var iväg var när jag var gravid med Bella 2013. Dock fick jag inte vilat upp mig särskilt mycket under veckan, för lilltjejen var om möjligt ännu mer mammig och mannen hade inga som helst problem med att låta mig ta hand om henne hela tid så att han kunde njuta av sin semester. 

Sista dagarna (efter att jag fick ett mindre utbrott) så skärpte han dock till sig och tog mycket mer ansvar och avlastade mig en del. Lilltjejen lyckades även smälta mannens hjärta lite extra några gånger då, genom bland annat att somna mot hans bröst vid poolen, att sitta och leka på hans mage under parasollet, skratta och prata massor med sin pappa och att inte börja storgråta när hon inte såg mig. 

Att resa med lilltjejen har gått otroligt bra och smidigt. Kan varmt rekommendera att resa med liten, oavsett om man reser som vi "bara" vi eller om man reser med fler. Kan tänka mig att det är lite extra skönt att ha med någon annan, så kan den hålla koll en stund så att man kan få lite tid till att kunna bada (eller annat) i lugn och ro tillsammans utan att vara orolig för bebis. 

Vi gjorde en del utflykter också när vi var nere på Kreta, tror inte att vi någonsin varit så här turistiga på någon semester tidigare. Eller att ha legat så lite vid poolen/havet som vi gjort för den delen heller. 

Lilltjejen har trivts som fisken i vattnet, både vad gäller att bada och med all uppmärksamhet hon fått var vi än varit. Kan säga att det funkade så bra att resa med henne att vi redan kikar runt på ny resa. Det fungerade för övrigt utmärkt att ha med vår Emmaljunga ner, vi hyrde en speciell väska hos Airshells och hade vagnen i under flygresorna. 

Veckan som gått och stress

Den senaste veckan har verkligen gått i ett. Känns inte som det redan är fredag igen, men det är det och den är till och med snart förbi med. Helgen var inget att hurra över, långt ifrån och det var inte mycket som blev gjort. 

I måndags var det att fixa med sista sakerna inför min lillebrors student och även passa på att få köpt lite andra saker som vi behöver till resan. Och sen i tisdags var vi först och fixade med vår sittdel till vagnen (mannen hade semester då), upptäckte att det var fel på den i spärren för ryggstödet. Men det gick snabbt och lätt i butiken, och vi fick åka hem därifrån med nytt skelett i sittdelen. Sen på kvällen var vi och firade min lillebror som tog studenten. Så otroligt stolt över honom.

I onsdags hade mannen fortfarande semester och vädret var helt fantastiskt, så vi körde iväg på en härlig liten familjeutflykt. En av de bättre dagarna på väldigt länge! I går torsdag var jag hos frisören för att fixa till mitt hår nu inför sommaren. Lilltjejen skött sig exemplariskt och sov så gott som hela besöket hos frisören. Jag och min frisör kunde även konstatera att mitt hår äntligen mår så mycket bättre än vad det gjort sedan början av 2012. Det är inte längre tunt och katastrofalt torrt och sprött längre. Jag börjar få lite tjockare hår igen, och hoppas så att det håller i sig.

Idag har jag haft besök av underbaraste J. Blev en riktigt lång lunchdejt idag, med många skratt och långa och djupa samtal. Timmarna verkligen sprang iväg, men så mycket energi jag laddat på med idag. Midsommar ska vi för övrigt fira med J & F och deras tvillingar samt Js syster och hennes kille. Kommer bli en lugn midsommar då vi ska förbereda den överraskningsfest de ska ha på midsommardag. Och sen ska vi som sagt resa iväg midsommardag, så det gör också att vi vill ta det lite lugnt. 

Vet inte om jag nämnt det tidigare i bloggen eller inte, men något jag absolut inte klarar av längre är stress. Stress gör att jag mår väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt numera, har varit så sedan en tid tillbaka nu och jag har blivit tillsagd att verkligen lyssna på min kropps gigantiska varningssignaler och inte stressa. Lättare sagt än gjort, men det är också det som gör att jag inte uppdaterar min blogg särskilt ofta eller kommenterar i de bloggar jag läser (om jag hinner med det vill säga).

Allt stressar mig, mer eller mindre. Mest mer, även som saker som andra (och som jag själv alltid tyckt varit det) kan tycka är en struntsak ger mig oerhört mycket oro och ångest. Vi ska inte prata om hur mycket ångest och panik jag får av all stress som vår resa på midsommardag. Kan inget mer än att påminna mig själv om att snart ligger jag i värmen och det finns nästan inga som helst "måsten" och jag kommer få spendera en vecka med dottern och mannen. 

Långhelg

Denna helgen har varit så mycket bättre än förra helgen! Även om den började lite skakigt. På gott och ont har mannen varit långledig med. Han har varit ledig från jobbet sen i torsdags, så även om han inte är den som automatiskt tar lilltjejen och avlastar mig när han är hemma - så har han gjort det så gott som varje gång jag hojtat till och bett honom om hjälp. Så att han har varit hemma har i alla fall gjort att jag hunnit med en del saker som inte hunnits med tidigare. 

 I torsdags var vi hos min mamma och grillade. Massor av gott att äta, sittandes ute och så lite rosé till som gjorde att sommarkänslorna vaknade till liv rejält. Blir första sommaren på tre år som jag kan dricka lite alkoholhaltigt om jag vill och är sugen. 

Mamma och jag hann även med att sy lite blandat till lilltjejen, bland annat en meps, byxor och klänning. Mer ska sys, men nu har vi i alla fall en meps som lilltjejen kan ha på sig i detta ombytliga vårväder vi har med iskalla vindar, strålande sol och ösregn. 

Fredag och lördag har vi tagit det ganska så lugnt då jag haft riktigt ont i mitt knä och ankel. Men vi körde iväg en sväng igår för att handla lite och passade samtidigt på att köra hem till min farfar och hälsade på honom en stund. Var ett tag sedan vi träffade honom sist, han skulle ha varit med på dopet men mådde inte bra och fick stanna hemma. 

Idag har det fixats och donats ute på balkongen. Under hösten och vintern har den blivit vårt "förråd" med all möjlig förvaring. Men nu när sommaren är på väg (och om vi har tur, försäljning) så behöver den röjas och piffas till. Efter lunch blev det dock paus med det för att hjälpa min lillebror med lite läxa. När det sedan var klart "passade" han lilltjejen (som verkligen är överlycklig när han är nära) så att jag och mannen kunde putsa alla rutorna på inglasade balkongen i lugn och ro. Var välbehövligt då de inte putsats på si så där 2 år. 

Ikväll blev det en promenad till kyrkogården för att hälsa på Bella. Och för första gången var lillasyster vaken när vi var där, så när blommor var planterade, ljus tänt och gamla växter bortplockade fick hon komma upp så hon kunde få se och känna på sin systers grav och lilla plats på jorden. 

Sen har vi såklart diskutera huset vi är sugna på en hel del i helgen. Vi ska dit igen på tisdag på en ny visning och kika lite mer noga.

Morgondagen ser ut att bli ganska så lugnt, men det kommer kännas konstigt (och samtidigt skönt) att vara ensam hemma med lilltjejen. Dock ska jag ringa till min vårdcentral då min ankel gjort mer och mer ont, och igår kväll började den svullna en del. 

31 år

Då var dagen här, min första födelsedag som mamma med ett litet barn i min famn. Idag har jag njutit till fullo, speciellt av att få spendera min födelsedag med min dotter - mitt barn. Dagen började med att jag fick en liten present innan mannen stack iväg till jobbet. En ny tidning och en mini trisslott, för att ha något att göra om jag fick tråkigt/tid över tills det att mannen kom hem från jobbet och jag fick mina andra presenter. 

Dagen har sprungit iväg, var på BVC och föräldragrupp på förmiddagen och sen direkt efter lunch var jag hos kuratorn och vi påbörjade KBT idag. Kanske inget man tänker sig vara passande på sin födelsedag, men jag känner att det var ett perfekt tillfälle - och en riktigt bra "present" till mig själv - att ändra mitt tankemönster och förhoppningsvis må mycket bättre. 

Solen har varit framme hela dagen och värmt så skönt. Att Magnoliaträden slagit ut är bara ännu en bonus, älskar verkligen Magnolia (den dagen vi har hus och trädgård kommer ett Magnolia träd planteras till minne av Bella). 

När mannen kom hem, hade han även med sig kvällsmat åt oss. Så det blev sallad och rött vin till kvällsmat här ikväll, och så blev det även födelsedagstårta i form av cheesecake. Och så fick jag mina presenter, ett aktivitetsarmband och ett guldhänge i form av ett hjärta med tre små diamanter (och en väldigt fin och vacker tanke bakom).  Av lilltjejen har jag fått massor av pussar, dregel, leenden, skratt och mys. Och att hon somnade lite tidigare än vad hon gjort den senaste tiden. 

Lilltjejen hjälpte glatt till att öppna mammas paket. 

Energi och glädje

Den senaste veckan har varit väldigt blandad. Dagarna fram till och med söndag tillhörde nog några av de absolut värsta/jobbigaste, men igår och idag har varit helt underbara dagar som gett mig så mycket energi. 

Igår var det fint väder och vi var fyra mammor med varsin bebis från BVC gruppen som träffades och tog en promenad på ca 1 timme. När vi splittrades efter den promenaden fortsatte jag och en annan att promenera (och prata om allt möjligt och lite till) med vagnarna ca 2 timmar. 

När vi sedan sa hejdå, var det bara för mig att hämta hundarna och ta ut dem på en runda med. Så under bara gårdagen blev det nästintill 4 timmars promenad. Kan berätta att mina ben inte var så intresserade av att anstränga sig idag. 

Idag har jag och lilltjejen varit iväg på en riktig långfärd med både buss och tåg. Har nämligen varit iväg och på träff RMC tjejerna. Eftersom vi är utspridda i Skåne, Blekinge och Småland, bestämde vi att mötas på "mitten" så det blev en träff i Kristianstad idag. Så idag blev det 8 mammor och 8 bebisar som träffades. Blev både lunch och fika innan det var tid att åka hemåt igen. 

Det kändes helt otroligt att träffa så gott som alla i gruppen som nu fått sina så efterlängtade små mirakel och önskebarn. Vi har träffats i över ett år nu, och när vi började träffas vågade vi nog aldrig tro (även om vi alla verkligen önskade och hoppades på det) att vi idag skulle sitta där och fika med små bebisar som såg till att påminna oss om att de var med oss idag genom fisar, kräk, bajs, kiss, skrik, gråt, prat, skratt och leenden. 

Tog tåget tillbaka till Malmö där vi möte upp mannen efter jobbet så vi kunde åka med honom hem i bilen istället för att åka buss med vagnen i rusningstrafik. Efter matning var det sen bara att ställa sig på vågen hos ViktVäktarna för veckans vägning. -1,4 kg denna veckan, sjukt nöjd med det resultatet. Innebär att jag gått ner 8,6 kg på 6 veckor. 

Morgondagen innebär ny "utflykt", för då är det tid för nytt besök hos psykologen och familjesamtal. Sen på torsdag så är det träff med BVC gruppen på förmiddagen och sedan efter lunch ska jag till kuratorn och förhoppningsvis påbörja KBT. Ja, och så är det min födelsedag med på torsdag... 

Får väl se hur den kommer att bli. Andra året med lilltjejen, för förra året låg hon i min mage och växte till sig. Även andra året som mamma, men första födelsedagen som mamma med barn. Så får väl se hur den dagen blir. 

Snart april

Då var det ny månad om bara några minuter, och min första födelsedag som mamma med barn närmar sig med stormsteg. Kan inte påstå att jag längtar och/eller jublar över att fylla år. De senaste åren har bara gett mig en massa ångest och besvikelser i mängder, så det känns lite som att så blir det väl även i år. 

Idag har jag varit iväg på vägning, -0,7 kg, vilket innebär -6 kg på 3 veckor. Tog dock emot rejält att ta sig dit idag, för vädret har verkligen varit urkasst med regn, snö och blåst om vartannat. 

Ser fram emot morgondagen, för då ska jag skämma bort mig med ett besök hos frisören. Ska blir skönt att få klippt och slingat håret, extra skönt att få gjort det nu innan  dopet med. Senast jag var hos frisören var första veckan (veckan innan jag tog cerklaget) i november, så nästan 5 månader sen nu då. 

Mysfredag

Dagen har verkligen gått riktigt fort, och snart sover jag förhoppningsvis. 

Min syster kom vid lunchtid och sedan stannade hon några timmar, och vi hann med att avverka en hel del skvaller, utbyta tankar och funderingar och en hel del annat. Blev även en hel del prat om amning och ersättning, då vår lilla tjej nästan vägrar att ta bröstet nu. Har jag tur accepterar hon bröstet en eller två gånger på ett dygn. 

Så nu överväger jag att helt ge upp amningen, för hur bra det än är med bröstmjölk så knäcker det mig rejält att höra min dotter skrika i panik när hon erbjuds bröstet. Likaså är det väldigt jobbigt att känna att man inte kan producera mängderna hon behöver för att bli mätt längre. 

Sen blev det en hel del mys mellan vår lilla tjej och hennes moster. Var till och med så att min syster passade lilltjejen medan jag tog ut hundarna på en sväng runt kvarteret. Fy så konstigt det kändes, men samtidigt var det väldigt bekvämt och enkelt - för jag behövde bara koppla hundarna och ta på mig själv skor och jacka. 

När mannen kom hem från jobbet, hade han en bukett blommor med sig. Vilket var tur, för de kompenserade att han var sen. Verkar som att han möjligtvis tagit in lite vad som sades på senaste besöket hos psykologen, hoppas det. 

Får se vad helgen har att bjuda på, men några lugna och sköna dagar bara jag, mannen, lilltjejen och hundarna blir det inte. Lutar åt att svärföräldrarna ska komma ena dagen och sen har vi lite saker som hade behövts handlas hem. Och så har vi lite att fira i helgen med, men det återkommer jag till i senare inlägg.

Vuxensällskap

Dagen har verkligen sprungit iväg. Förmiddagen bestod av att fixa och dona lite i lägenheten innan jag och lilltjejen skulle få besök efter lunch. Runt 14 tiden kom sen min syster och hennes yngste son, så det blev kusinmys med tecknade filmer, paj, lek och bus och en massa prat. 

Var skönt att ha lite vuxensällskap, att få prata av sig en del. Och bäst av allt utan att bry sig/känna press om hur hemmet ser ut (förvisso skrev jag om att fixa och dona - men min syster är pälsdjursallergisk, och då är det självklart för mig att dammsuga ordentligt där vi kommer befinna oss). 

Känns också otroligt skönt att jag och min syster börjat umgås och pratar med varandra så mycket mer. Speciellt när vår relation för tre år sedan var totalt förstörd. En stor anledning är nog att vi båda börjat "öppna oss" och säga vad vi verkligen känner och tänker om saker och ting. 

Relationen med mannen skriver jag inte så mycket om, men det är för att det finns inget nytt att säga. Krisen är ett fortsatt faktum, och vårt äktenskaps fortsättning ett stort frågetecken. Ska bli intressant och se om hans vecka semester som började nu när han kom hem från jobbet, kan göra någon nytta eller bara förvärrar allt. 

10 veckor

Idag har vi haft den stora äran att vara föräldrar till vårt lilla busfrö i 10 veckor. Dagen till ära har vi passat på att göra avtryck i gips på händer och fötter. Var verkligen inte lätt, fötterna är inget problem att göra saker med - men händerna är nästan omöjligt. Hon knyter näven så fort man rör vid den, fast till slut lyckades jag göra avtrycken.

De är inte färdiga än, har bara hunnit med att göra formarna - kvar är att blanda gipsen och hälla i formarna. Men innan jag gör det ska jag försöka få vår lilla tjej att somna. Har inte varit hennes bästa dag idag, trots en bra start på dagen. Och just nu är hon väldigt mammig, inte ens pappa har funkat riktigt ikväll. Just nu är hon lugn, så pappa har fått ta över så att jag kan villa min rygg och mina axlar lite efter allt bärande idag. 

Det tog oss över 10 år att få henne, men nu är hon här - Vår 10 veckor gamla guldklimp.

Busfröets underbara leende.