Efter att ha spenderat nästan hela söndagen på förlossningen och varit vaken över dygnet. Så föddes pyret äntligen klockan 03.47 igår morse. Det blev en lillebror, på 54 cm och 4515 gram.
Ska försöka få till en förlossningsberättelse sen, men kan avslöja redan nu att det blev en vaginal förlossning tillslut med en gråtandes bebis på magen denna gången. Dock var det stor risk för att även denna förlossningen skulle sluta med ett akut kejsarsnitt.
Visar inlägg med etikett KK. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett KK. Visa alla inlägg
tisdag 21 mars 2017
fredag 9 september 2016
Hemma igen och ultraljud
Tidigt i tisdags landade vi i Sverige igen efter en helt underbar vecka på Cypern. Det blev verkligen en vecka av avslappning, familjemys och kvalitetstid tillsammans. Det blev en hel del sömn med, det ska jag erkänna. Är tröttare denna gången, inte den bästa kombinationen med ett busfrö som vägra somna tidigt. Men fördelen var att mannen också var med, och att han tog ett kliv framåt och tog lite mer ansvar än vanligt för vår tjej. Han ska även ha en eloge för att han visa lite mer förståelse och tålamod för mig under resan (nästan mer än han gjorde under hel graviditeten med busfröet).
De sista dagarna på semestern började jag känna av sammandragningar, och när de fortsatte efter att vi kom hem samtidigt som det även börjat trycka nedåt, "sticka" i livmoderhalsen och en del av slemproppen kom (vilket i sig inte är konstigt då den bytas ut konturnieligt under graviditeten) så blev det ett besök på KK och gynakuten i onsdags. Blev ett otroligt långt besök, bestående av främst väntan då belastningen var extrem och blev ännu värre av att det kom in minst två akutfall medan jag var där. Tillslut blev det min tur, läkaren gjorde undersökning och VUL. Han kunde konstatera att min livmoderhals minskat med ca 6 mm på två veckor, men den var fortsatt sluten och fin. Så ingen fara av mina känningar denna gången. Innan jag gick, så sa han till mig att om det fortsätter ska jag absolut komma in igen (skönt att höra då sköterskan som skrev in mig knappt tyckte att jag skulle stanna utan åka hem och vända mig till min MVC eller VC dagen efter). Efter 7,5 timme fick jag åka hem.
Dagen efter, torsdag ringde läkaren som har hand om forskningsstudien om kejsarsnitt jag deltar i. Istället för att vänta tills nästa vecka bestämde vi att jag skulle komma in och göra mitt första ultraljud (av tre) för graviditeten. Resultaten av undersökningen var väldigt positiva och lugnande för min del. Ärret ser fortfarande väldigt fint ut, pyret var exakt på dagen i sin storlek och det bästa av allt är att min moderkaka sitter i bakvägg denna gången. Så den kommer aldrig att komma i kontakt med ärret, vilket är det som annars skulle kunna leda till de värsta komplikationerna. Att den sitter i bakvägg är också lovande inför förlossningen av den anledningen att de inte kommer att behöva snitta mig pga den åtminstone.
Eftersom det blev undersökning med så kort varsel fick busfröet följa med mig dit. Gick jättebra och hon uppförde sig under hela besöket (med lite "mutor"). Det roligaste ögonblicket var när busfröet tittade på skärmen och såg pyret, och utbröt: ojoj mamma ojoj.
I helgen blir det först shoppingmys med syster och hennes äldsta son imorgon och sedan ska jag till Malmö och fika med ett gäng gravida Kämpare från den gamla gruppen. Mannen och dottern kommer få massor av kvalitetstid i helgen med andra ord.
De största stegen denna veckan är att jag nu är uppe i tresiffrigt på antalet dagar jag varit gravid. Behöver jag ens nämna hur mycket jag längtar tills att det bara är tvåsiffrigt kvar i nedräkning?
lördag 30 maj 2015
Ofrivilligt barnlösasdag
I år är jag inte längre ofrivilligt barnlös men kommer föralltid kämpa med känslorna över att vara sekundärt barnlös. Dock har jag gjort så mycket jag kunnat, vågat och orkat för att belysa dagen för alla underbara kämpar där ute som fortfarande kämpar mot sin ofrivilliga barnlöshet. För det finns faktiskt en stor ljusglimt i alla åren som vi kämpat, och det är alla underbara människor jag lärt känna under åren och alla nya människor jag fortsätter att lära känna.
Idag är också första året på 11 år som jag inte har en jättestor klump i magen inför morgondagen - morsdag... En dag jag kommer fira med ett besök på kyrkogården, sen ska vi fortsätta att fixa lite inför resan med. Sen får jag se om lilltjejen och mannen har hittat på något för mig imorgon, men det tror jag (för jag vet att de köpt något idag).
Ultraljudet idag gick riktigt bra (skrev om det igår). Det som var "jobbigast" var faktiskt att göra graviditetstest och se ett negativt testresultat, även om det inte var oväntat. Slemhinnan är riktigt tjock och fin så mens borde dyka upp snart, men är absolut ingen garanti för min del. Äggstockarna var lika smockfulla av pytte små äggblåsor som vanligt med, gick inte att missa på skärmen när överläkaren gjorde alla andra kontroller.
Fick veta att mitt snitt läkt perfekt och ärret är minimalt, och att det är helt läkt nu. Så vi kan utifrån det börja med syskon utan några som helst ökade risker. Fick även veta att de lagt till ett ultraljud utöver de andra två hos dem, så om jag blir gravid igen ska jag bara höra av mig och de kommer följa graviditeten och då göra tre ultraljud med fokus på ärret. Och utifrån det lägga upp en förlossningsplan. Det mest glädjande för min del var att utifrån dagens undersökning så är en vaginal förlossning fullt möjlig utan några som helst ökade risker.
När jag var klar på KK så började vi med att äta lunch, därefter passade vi på att shoppa och mysa lite på stan med god fika och några timmar tillsammans bara vår lilla familj. Lyckades t o m att hitta en riktigt snygg bikini på Åhléns city som funkar riktigt bra på en mage som inte har hämtat sig efter graviditeten utan har kvar ett rejält hudveck på magen.
tisdag 16 december 2014
Förlossningen del 2 - kejsarsnittet
Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 hittar ni här.
Som sagt, 14.45 rullades jag iväg från förlossningen till operationen, och mannen fick följa med dit. Vilket vi båda hoppas innebär att det blir epidural och inte sövning. Vi frågade nämligen tidigare när de börja prata om eventuellt kejsarsnitt, om hur vida mannen kommer att få vara med. Då fick vi svaret att om de söver mig får mannen inte vara med, men om de sätter en epidural så kommer han få lov att vara med inne på operationen.
14.50 är vi utanför operationssalen och mannen får sätta på sig en overall och mössa. Narkospersonalen kommer ut och möter upp oss och presenterar sig lite snabbt. Kommer knappt ihåg detta, då jag hade så sjukt ont av värkarna - som nu var konstanta och jag var helt utan smärtlindring för tillfället.
Blir inrullad i operationssalen och förberedelserna sätts igång. Det första jag får göra är att flytta över till operationsbordet, där kopplar de snabbt in värkhämnande medicin. Sen sätts det flera infarter och jag kopplas upp till blodtrycksmätare, EKG, syrgas och tusen andra mätningsinstrument. Därefter får jag sätta mig på kanten och de sätter epiduralen på mig, och jag får snabbt lägga mig ner innan den börja verka.
När den äntligen börjar verka är det första gången på flera timmar, då tårarna av smärtan från svank och höfter slutar rinna. Det gör inte längre så ont att det känns som att ryggen/höften är krossad. Nu är klockan någon minut över 15.00 och förberedelserna fortsätter. De lägger mig till rätta, en duk hängs upp framför mig, magen tvättas och rengörs, de kontrollerar så att epiduralen verkligen tar som den ska (köldtest, känner man ingen kyla - känner man heller ingen smärta), neo-/barnpersonalen förbereder sig för att ta emot bebisen. Runt 15.10 sätter de igång, alla som är i rummet (10-15 stycken , inklusive mannen) säger sitt namn och titel och därefter påbörjar läkarna snittet.
Klockan 15.15 föds busfröet. Ett litet litet ljud hörs ifrån henne medan de för bort henne till barnbordet, sen blir det tyst. Hon slutar andas knappt en minut efter det att hon föddes. Hennes kropp blir helt livlös och blek. Då börjar barnläkaren och två andra jobba på busfröet som bara den. Och ungefär här startar de även kameran som filmar och visas på en skärm så att jag kan se allt som händer. Jag låg verkligen och bara stirrade på den jäkla skärmen, samtidigt som jag lyssnade noga efter att få höra busfröet skrika. Det var också under den tiden de jobbade på henne som jag för första gången såg att det var en liten flicka.
De stimulerar henne kraftigt, rensuger även svalget upprepande gånger då hon har mycket tjockt slem och avföring i svalg och luftrör. Här börjar både jag och mannen att känna att vi förlorade ännu ett barn. Efter två minuters jobb från barnpersonalen började hon andas igen och hon pep till och tre minuter senare började hon få finare färg igen och andas lugnt.
Apgar resultaten (mätinstrument på hur bra bebisen mår, max är 10) på vår lilla tjej var efter en minut:1 (det enda poängen hon fick där var på hjärtfrekvens), efter fem minuter:8 och efter tio minuter:10. Att hon hämtade sig så pass snabbt och bra, gjorde att barnläkaren var väldigt nöjd och sa att riskerna för komplikationer inte var större för henne än bebisar med "normal start".
När de gjort den sista apgar mätningen och läkaren var nöjd med vår lilla tjej, samt att mannen hade fått klippa navelsträngen, fick jag äntligen se vår lilla tjej i verkligheten och kunde pussa och lukta på henne för första gången. Efter någon minut gick mannen tillsammans med personal iväg till förlossningen med busfröet, medan de fortsatte med mig i operationssalen. När klockan var ca 16.15 var de klara med mig med, och jag blev förflyttad till uppvaket på andra sidan sjukhusområdet för några timmars övervakning.
Måste säga att personalen både på förlossningen och sedan under kejsarsnittet var helt fantastiska. De var väldigt noga med att prata med oss, informera om situationen och allt som skedde. Så även om jag kände mig helt hjälplös och väldigt utsatt, så kände jag mig också väldigt trygg och säker. Vet att mannen känner likadant, att vi verkligen inte kunde fått ett bättre omhändertagande och bemötande. Så även om jag sörjer att min kropp inte klarade av det den skulle denna gången heller, och sörjer att jag inte fick föda vaginalt (med annan utgång än förra) - så vet jag att läkaren fattade rätt beslut, inte bara för mig utan även för vår dotter.
Under timmarna på uppvaket, grät jag en hel del och saknade mannen och busfröet. (För att inte tala om alla känslorna som uppkom av att ligga på samma uppvak som efter den akuta skrapningen efter att ha förlorat Bella, låg snett emot platsen jag låg på då). Allt jag ville var att få komma tillbaka till KK och BB avdelningen så att jag kunde få träffa dem igen och för att få hålla min dotter i famnen för första gången. Kommer ihåg att jag gjorde allt för att röra på nederdelen av kroppen - för att jag fick veta att jag inte fick lämna uppvaket innan epiduralen hade släppt helt.
Personalen på uppvaket var helt fantastiska och underbara mot mig, fick dessutom en present av dem - ett vitt lamm med rosa rosetter, som jag skulle ge min dotter sen när vi återförenades. Efteråt (under dagarna på BB) fick jag veta att det där inte tillhörde vanligheterna, för personalen på BB hade inte hört om någon annan som fått ett sånt lamm.
Tillslut hade epiduralen släppt, och då var klockan ca 19.00. Så då ringde de efter transport åt mig. En stund senare kom de och hämtade mig på uppvaket och transporterade mig till BB. Kommer ihåg hur ont det gjorde vid minsta lilla ojämnhet, och hur jag önskade att de kunde ha gjort förflyttningen innan epiduralen släppt - på samma sätt som när de timmarna innan hade kört mig till uppvaket. Så hela resan till BB kramade jag lammet jag fått samtidigt som jag grät, av glädje, smärta och sorg.
Ca 19.25 rullas jag in på rummet på BB avdelningen, och det första jag ser är min man sittandes i en fåtölj med ett litet knyte i en filt. En av filtarna som vi köpt till vårt lilla busfrö. När våra blickar möttes kom det ännu mera tårar. När sängen var på plats, reste sig mannen och kom över till mig och jag fick för första gången verkligen hålla mitt lilla barn, känna henne röra sig, andas och låta lite.
Jag kunde äntligen ta på henne, känna hennes kropp mot min, titta på näsa, ögon, fingrar och tår, titta på allt hennes hår och hela henne - jag fick äntligen hålla min dotter! De fyra timmarna det tog innan dess, var de fyra längsta timmarna av väntan i mitt liv.
Ps. Kommer dock inte skriva hennes riktiga namn sen heller, utan vår lilla tjej kommer att kallas för busfröet i bloggen om inte det är så att jag känner för att sluta vara "anonym". Men eftersom ni är många som följt oss, och varit så stöttande under resans gång - vill jag ändå ge er chansen att få veta vad hon faktiskt kommer ha som tilltalsnamn.
Som sagt, 14.45 rullades jag iväg från förlossningen till operationen, och mannen fick följa med dit. Vilket vi båda hoppas innebär att det blir epidural och inte sövning. Vi frågade nämligen tidigare när de börja prata om eventuellt kejsarsnitt, om hur vida mannen kommer att få vara med. Då fick vi svaret att om de söver mig får mannen inte vara med, men om de sätter en epidural så kommer han få lov att vara med inne på operationen.
14.50 är vi utanför operationssalen och mannen får sätta på sig en overall och mössa. Narkospersonalen kommer ut och möter upp oss och presenterar sig lite snabbt. Kommer knappt ihåg detta, då jag hade så sjukt ont av värkarna - som nu var konstanta och jag var helt utan smärtlindring för tillfället.
Blir inrullad i operationssalen och förberedelserna sätts igång. Det första jag får göra är att flytta över till operationsbordet, där kopplar de snabbt in värkhämnande medicin. Sen sätts det flera infarter och jag kopplas upp till blodtrycksmätare, EKG, syrgas och tusen andra mätningsinstrument. Därefter får jag sätta mig på kanten och de sätter epiduralen på mig, och jag får snabbt lägga mig ner innan den börja verka.
När den äntligen börjar verka är det första gången på flera timmar, då tårarna av smärtan från svank och höfter slutar rinna. Det gör inte längre så ont att det känns som att ryggen/höften är krossad. Nu är klockan någon minut över 15.00 och förberedelserna fortsätter. De lägger mig till rätta, en duk hängs upp framför mig, magen tvättas och rengörs, de kontrollerar så att epiduralen verkligen tar som den ska (köldtest, känner man ingen kyla - känner man heller ingen smärta), neo-/barnpersonalen förbereder sig för att ta emot bebisen. Runt 15.10 sätter de igång, alla som är i rummet (10-15 stycken , inklusive mannen) säger sitt namn och titel och därefter påbörjar läkarna snittet.
Klockan 15.15 föds busfröet. Ett litet litet ljud hörs ifrån henne medan de för bort henne till barnbordet, sen blir det tyst. Hon slutar andas knappt en minut efter det att hon föddes. Hennes kropp blir helt livlös och blek. Då börjar barnläkaren och två andra jobba på busfröet som bara den. Och ungefär här startar de även kameran som filmar och visas på en skärm så att jag kan se allt som händer. Jag låg verkligen och bara stirrade på den jäkla skärmen, samtidigt som jag lyssnade noga efter att få höra busfröet skrika. Det var också under den tiden de jobbade på henne som jag för första gången såg att det var en liten flicka.
De stimulerar henne kraftigt, rensuger även svalget upprepande gånger då hon har mycket tjockt slem och avföring i svalg och luftrör. Här börjar både jag och mannen att känna att vi förlorade ännu ett barn. Efter två minuters jobb från barnpersonalen började hon andas igen och hon pep till och tre minuter senare började hon få finare färg igen och andas lugnt.
Apgar resultaten (mätinstrument på hur bra bebisen mår, max är 10) på vår lilla tjej var efter en minut:1 (det enda poängen hon fick där var på hjärtfrekvens), efter fem minuter:8 och efter tio minuter:10. Att hon hämtade sig så pass snabbt och bra, gjorde att barnläkaren var väldigt nöjd och sa att riskerna för komplikationer inte var större för henne än bebisar med "normal start".
När de gjort den sista apgar mätningen och läkaren var nöjd med vår lilla tjej, samt att mannen hade fått klippa navelsträngen, fick jag äntligen se vår lilla tjej i verkligheten och kunde pussa och lukta på henne för första gången. Efter någon minut gick mannen tillsammans med personal iväg till förlossningen med busfröet, medan de fortsatte med mig i operationssalen. När klockan var ca 16.15 var de klara med mig med, och jag blev förflyttad till uppvaket på andra sidan sjukhusområdet för några timmars övervakning.
Måste säga att personalen både på förlossningen och sedan under kejsarsnittet var helt fantastiska. De var väldigt noga med att prata med oss, informera om situationen och allt som skedde. Så även om jag kände mig helt hjälplös och väldigt utsatt, så kände jag mig också väldigt trygg och säker. Vet att mannen känner likadant, att vi verkligen inte kunde fått ett bättre omhändertagande och bemötande. Så även om jag sörjer att min kropp inte klarade av det den skulle denna gången heller, och sörjer att jag inte fick föda vaginalt (med annan utgång än förra) - så vet jag att läkaren fattade rätt beslut, inte bara för mig utan även för vår dotter.
Under timmarna på uppvaket, grät jag en hel del och saknade mannen och busfröet. (För att inte tala om alla känslorna som uppkom av att ligga på samma uppvak som efter den akuta skrapningen efter att ha förlorat Bella, låg snett emot platsen jag låg på då). Allt jag ville var att få komma tillbaka till KK och BB avdelningen så att jag kunde få träffa dem igen och för att få hålla min dotter i famnen för första gången. Kommer ihåg att jag gjorde allt för att röra på nederdelen av kroppen - för att jag fick veta att jag inte fick lämna uppvaket innan epiduralen hade släppt helt.
Personalen på uppvaket var helt fantastiska och underbara mot mig, fick dessutom en present av dem - ett vitt lamm med rosa rosetter, som jag skulle ge min dotter sen när vi återförenades. Efteråt (under dagarna på BB) fick jag veta att det där inte tillhörde vanligheterna, för personalen på BB hade inte hört om någon annan som fått ett sånt lamm.
 |
| Lammet jag fick på uppvaket |
Ca 19.25 rullas jag in på rummet på BB avdelningen, och det första jag ser är min man sittandes i en fåtölj med ett litet knyte i en filt. En av filtarna som vi köpt till vårt lilla busfrö. När våra blickar möttes kom det ännu mera tårar. När sängen var på plats, reste sig mannen och kom över till mig och jag fick för första gången verkligen hålla mitt lilla barn, känna henne röra sig, andas och låta lite.
Jag kunde äntligen ta på henne, känna hennes kropp mot min, titta på näsa, ögon, fingrar och tår, titta på allt hennes hår och hela henne - jag fick äntligen hålla min dotter! De fyra timmarna det tog innan dess, var de fyra längsta timmarna av väntan i mitt liv.
 |
| Vårt lilla busfrö! Vår lilla Elsa. Född den 29/11 2014 klockan 15.15. Var 52 cm lång och vägde 3835 gram |
Ps. Kommer dock inte skriva hennes riktiga namn sen heller, utan vår lilla tjej kommer att kallas för busfröet i bloggen om inte det är så att jag känner för att sluta vara "anonym". Men eftersom ni är många som följt oss, och varit så stöttande under resans gång - vill jag ändå ge er chansen att få veta vad hon faktiskt kommer ha som tilltalsnamn.
fredag 12 december 2014
Förlossningen del 1 - innan snittet
Här kommer första delen av min förlossningsberättelse. Detta är den lätta och minst känslosamma delen för mig. Ändå har den varit ganska så jobbig att skriva. Att jag delat upp själva förlossningsberättelsen i två delar är för att inte inläggen ska bli extremt långa och lite lättare att överskåda för min egen del.
Klockan 04.45 den 29 november vaknade jag av att vattnet gick. Så det var bara att stiga upp. Började med att gå på toa och likaså avvakta lite för att vara helt säker på att det var vattnet som gått, och inte bara att jag hade kissat på mig.
Runt 05.00 ringde jag till sjukhuset och fick besked på att jag skulle kontakta perinatal då mina värkar inte satt igång helt än - men eftersom jag har GBS ändå måste förberedas och få antibiotika intravenöst och så skulle jag och busfröet övervakas fram tills det var tid för att flytta över till förlossningen istället.
Pratade med en av barnmorskorna på perinatalen och vi bestämde att jag skulle ta det lugnt, men göra mig klar, ta med mig mina saker och komma in. Lite innan 05.30 hoppade jag in i duschen och tog en varm och skön dusch i lugn och ro. När jag kom ur duschen var klockan lite över 06.00 och jag väckte mannen.
När jag först försökte väcka honom, grymtade han mest och var inte det minsta intresserad av att öppna ögonen. Men i samma sekund som jag lutade mig fram och sa: Älskling, du måste vakna nu. För vattnet har gått och vi ska köra in till sjukhuset. - Var han klarvaken och uppe ur sängen på mindre än sekunden. Uppdaterade honom om allt och sedan fixade vi i ordning oss och hundarna och ringde min mamma så att hon kunde förbereda sig och komma till sjukhuset, samt till svärföräldrarna för att berätta att nu var första barnbarnet på väg.
Runt 07.00 var vi och lämnade hundarna hos mannens mormor och morfar. Därefter körde vi till Malmö och KK. Vid 07.30 skrevs jag in på perinatal och vid den här tiden hade värkarna börjat bli allt fler och tydligare, dock inte tillräckligt starka och regelbundna. När de skulle göra första undersökningen och påbörja antibiotikabehandlingen lite efter 08.00 visade det sig att busfröet hade bajsat. För nu var fostervattnet inte längre klart och fint utan grönt, så innan de fortsatte kontaktade de förlossningen. Beslutet blev att jag skulle över till förlossningen istället, och fortsätta förberedelserna där.
Klockan närmade sig nu 09.00 och vi blev inskrivna och fick ett rum på förlossningen istället. Nu började värkarna även bli mer regelbundna och tydliga. Fick byta om till sjukhusets kläder, gå på toa och sedan blev jag undersökt (har feber) och uppkopplad till CTG, Vid 09.30 kom även min mamma (har sedan länge sagt att jag ville ha henne med vid förlossningen, vilket mannen varit mer tveksam till - men nu efteråt är han oerhört tacksam över att min mamma var med oss där).
10.15 börjar värkarna bli mycket tätare och jag börjar med lustgasen. Vid den här tiden började även personalen bli mer aktiva och närvarande i vårt rum. Och 10.30 kommer läkaren för första gången in på rummet. Får då veta att de är lite oroliga, för min temperatur stiger och barnets hjärtfrekvens tyder på stress. Här tas också första laktat provet på busfröet och man sätter en elektrod på busfröets huvud för att mäta hjärtfrekvensen så istället.
Från runt 11.00 blir värkarna starkare och starkare, och tätheten ökar. Värkarna varar ca en minut och sedan vila en minut, för att sedan börja om. I det här skedet testar jag flera olika positioner och hjälpmedel, det underlättar inte heller att jag fick en nerv i kläm (är vad de misstänker) - för jag fick riktigt jävla ont i svanken och höfterna. Att ligga på rygg var uteslutet av smärtan. Eftersom de var oroliga över hur förlossningen skulle utvecklas, ville de heller inte ge mig någon annan typ av smärtlindring än lustgasen. Blir även informerad om att det kan bli så att förlossningen kommer sluta med kejsarsnitt.
Klockan 12.00 var jag öppen 5 cm, och nytt laktat togs på busfröets huvud. Fortfarande inom normala värden, men lite högre än vid förra provtagningen. Likaså tog de min temp igen, vilken nu hade börjat stiga. Klockan 13.00 tog de min temp igen, och den hade fortsatt uppåt så nu fick jag Alvedon intravenöst. Jag hade öppnat mig lite till, knappt 6 cm. Likaså tas det återigen nytt laktat på busfröet, och återigen har det ökat lite, men fortfarande ett ok värde.
När jag ska ändra position efter undersökningen (som måste göras på rygg, trots extrem smärta i höft och svank), sjunker busfröets hjärtfrekvens snabbt och för mycket. tvingas därför nu att stanna kvar på ryggen resten av tiden inne på förlossningen. Får dock in en handduk att ha i svanken, som hjälper lite. Här blir jag även tillsagd att nu är det fasta som gäller, för det lutar åt att det kommer att behöva göra ett akut kejsarsnitt.
13.30 tas nytt laktat, värdet har stigit sedan sist. Ny undersökning på mig görs också, ingen förändring utan är fortfaranade bara öppen knappt 6 cm. Vid denna tiden blir det även byte av personalen på förlossningen (undantaget är läkaren, som är den samma under hela förlossningen).
14.15 görs ännu en undersökning, febern fortsätter att stiga och jag har nu väldigt tydligt en infektion i kroppen. Har inte öppnat mig mer, trots intensiva och väldigt kraftiga värkar (med knappt minuten i vila mellan dem). Laktatprovet visar också på en stegring hos busfröet, som för övrigt fortsätter ha en hjärfrekvens på runt 180. Läkaren fattar nu (14.30) sitt slutgiltiga beslut. Det blir ett akut kejsarsnitt.
Nu blir det full aktivitet på rummet. Alla förbereder sig för att köra iväg med mig till operationssalen. Får flytta över till en annan säng, mannen plockar med sig kameran och mamma får vänta på förlossningsrummet. 14.45 körs jag iväg till operationen, och mannen följer med.
Del 2 hittar ni här.
Klockan 04.45 den 29 november vaknade jag av att vattnet gick. Så det var bara att stiga upp. Började med att gå på toa och likaså avvakta lite för att vara helt säker på att det var vattnet som gått, och inte bara att jag hade kissat på mig.
Runt 05.00 ringde jag till sjukhuset och fick besked på att jag skulle kontakta perinatal då mina värkar inte satt igång helt än - men eftersom jag har GBS ändå måste förberedas och få antibiotika intravenöst och så skulle jag och busfröet övervakas fram tills det var tid för att flytta över till förlossningen istället.
Pratade med en av barnmorskorna på perinatalen och vi bestämde att jag skulle ta det lugnt, men göra mig klar, ta med mig mina saker och komma in. Lite innan 05.30 hoppade jag in i duschen och tog en varm och skön dusch i lugn och ro. När jag kom ur duschen var klockan lite över 06.00 och jag väckte mannen.
När jag först försökte väcka honom, grymtade han mest och var inte det minsta intresserad av att öppna ögonen. Men i samma sekund som jag lutade mig fram och sa: Älskling, du måste vakna nu. För vattnet har gått och vi ska köra in till sjukhuset. - Var han klarvaken och uppe ur sängen på mindre än sekunden. Uppdaterade honom om allt och sedan fixade vi i ordning oss och hundarna och ringde min mamma så att hon kunde förbereda sig och komma till sjukhuset, samt till svärföräldrarna för att berätta att nu var första barnbarnet på väg.
Runt 07.00 var vi och lämnade hundarna hos mannens mormor och morfar. Därefter körde vi till Malmö och KK. Vid 07.30 skrevs jag in på perinatal och vid den här tiden hade värkarna börjat bli allt fler och tydligare, dock inte tillräckligt starka och regelbundna. När de skulle göra första undersökningen och påbörja antibiotikabehandlingen lite efter 08.00 visade det sig att busfröet hade bajsat. För nu var fostervattnet inte längre klart och fint utan grönt, så innan de fortsatte kontaktade de förlossningen. Beslutet blev att jag skulle över till förlossningen istället, och fortsätta förberedelserna där.
Klockan närmade sig nu 09.00 och vi blev inskrivna och fick ett rum på förlossningen istället. Nu började värkarna även bli mer regelbundna och tydliga. Fick byta om till sjukhusets kläder, gå på toa och sedan blev jag undersökt (har feber) och uppkopplad till CTG, Vid 09.30 kom även min mamma (har sedan länge sagt att jag ville ha henne med vid förlossningen, vilket mannen varit mer tveksam till - men nu efteråt är han oerhört tacksam över att min mamma var med oss där).
10.15 börjar värkarna bli mycket tätare och jag börjar med lustgasen. Vid den här tiden började även personalen bli mer aktiva och närvarande i vårt rum. Och 10.30 kommer läkaren för första gången in på rummet. Får då veta att de är lite oroliga, för min temperatur stiger och barnets hjärtfrekvens tyder på stress. Här tas också första laktat provet på busfröet och man sätter en elektrod på busfröets huvud för att mäta hjärtfrekvensen så istället.
Från runt 11.00 blir värkarna starkare och starkare, och tätheten ökar. Värkarna varar ca en minut och sedan vila en minut, för att sedan börja om. I det här skedet testar jag flera olika positioner och hjälpmedel, det underlättar inte heller att jag fick en nerv i kläm (är vad de misstänker) - för jag fick riktigt jävla ont i svanken och höfterna. Att ligga på rygg var uteslutet av smärtan. Eftersom de var oroliga över hur förlossningen skulle utvecklas, ville de heller inte ge mig någon annan typ av smärtlindring än lustgasen. Blir även informerad om att det kan bli så att förlossningen kommer sluta med kejsarsnitt.
Klockan 12.00 var jag öppen 5 cm, och nytt laktat togs på busfröets huvud. Fortfarande inom normala värden, men lite högre än vid förra provtagningen. Likaså tog de min temp igen, vilken nu hade börjat stiga. Klockan 13.00 tog de min temp igen, och den hade fortsatt uppåt så nu fick jag Alvedon intravenöst. Jag hade öppnat mig lite till, knappt 6 cm. Likaså tas det återigen nytt laktat på busfröet, och återigen har det ökat lite, men fortfarande ett ok värde.
När jag ska ändra position efter undersökningen (som måste göras på rygg, trots extrem smärta i höft och svank), sjunker busfröets hjärtfrekvens snabbt och för mycket. tvingas därför nu att stanna kvar på ryggen resten av tiden inne på förlossningen. Får dock in en handduk att ha i svanken, som hjälper lite. Här blir jag även tillsagd att nu är det fasta som gäller, för det lutar åt att det kommer att behöva göra ett akut kejsarsnitt.
13.30 tas nytt laktat, värdet har stigit sedan sist. Ny undersökning på mig görs också, ingen förändring utan är fortfaranade bara öppen knappt 6 cm. Vid denna tiden blir det även byte av personalen på förlossningen (undantaget är läkaren, som är den samma under hela förlossningen).
14.15 görs ännu en undersökning, febern fortsätter att stiga och jag har nu väldigt tydligt en infektion i kroppen. Har inte öppnat mig mer, trots intensiva och väldigt kraftiga värkar (med knappt minuten i vila mellan dem). Laktatprovet visar också på en stegring hos busfröet, som för övrigt fortsätter ha en hjärfrekvens på runt 180. Läkaren fattar nu (14.30) sitt slutgiltiga beslut. Det blir ett akut kejsarsnitt.
Nu blir det full aktivitet på rummet. Alla förbereder sig för att köra iväg med mig till operationssalen. Får flytta över till en annan säng, mannen plockar med sig kameran och mamma får vänta på förlossningsrummet. 14.45 körs jag iväg till operationen, och mannen följer med.
Del 2 hittar ni här.
tisdag 2 december 2014
Uppdatering efter busfröets födsel
Vill börja med att tacka för alla gratulationer! Både här i bloggen, men även de som kommit via min mail, Facebook och som sms. Det värmer något så kopiöst, däremot har jag inte orkat läst igenom allt än, men idag har jag äntligen fått lite mer energi och rutin på saker så jag kommer nog så smått börja gå igenom allt nu (utifrån vad busfröet tillåter mellan mat, blöjbyte och gos).
Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången!
Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll).
Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.
Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här!
Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången!
Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll).
Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.
Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här!
tisdag 21 oktober 2014
Föreläsning
Efter att ha haft en lugn och skön start på dagen, blev den totalt det motsatta efter lunch. Pratade med min handläggare på försäkringskassan, för att meddela om hur länge jag var på mötet igår - precis som vi kommit överens om. Så långt var det lugnt. Men sen fick jag veta att min nya lönehandläggare har räknat ut en helt annan SGI för mig, än vad både jag och min tidigare lönehandläggare kommit fram till.
Så arg, trött och irriterad fick jag spendera eftermiddagen med att jag den nya lönehandläggaren, fick tillslut fatt på henne. Men hon kunde inte förklara något och kunde absolut inte förstå hur vi kunde få det till den summan vi fått det till. Kan tillägga att den summan hon får det till är 10 000 lägre än vad jag hade förra året (trots sjukskrivning och tjänstledighet) och då har jag även fått en löneförhöjning detta året.
Som tur i det hela är att detta sker nu, innan busfröet kommit. För jag tänker inte ge mig, och än så länge har jag tid och möjlighet att tjafsa emot och kräva en riktigt bra förklaring och bevis på allt ihop. Kommer bli många samtal imorgon, det är en sak som är säker.
Efter de samtalen var det bara att försöka lugna sig och hitta fokus igen. För när mannen kom hem var det tid för oss att köra in till KK och gå på föreläsning inför förlossningen. Föreläsningen var helt okey, men jag kan inte påstå att den gav mig så mycket. Kanske för att vi redan gått igenom så mycket, och upplevt en hel del - men även har en barnmorska som förberett oss väl.
Kvällen avslutade vi med att köra inom kyrkogården, för att tända ljus och lägga ett fint mosshjärta till Bella då det idag är den 21/10. Undrar om Bellas lilla syskon kommer ligga i sin vagn eller fortfarande ligga i min mage den 21/11 - om en månad.
 |
| 13 månader av saknad |
måndag 20 oktober 2014
Trött start på veckan
Det har varit en ganska så lugn dag för min del, och tur är det - för idag har jag verkligen känt mig trött större delen av dagen. Kändes som att jag inte sovit något alls, även om jag faktiskt sov bättre än mitt genomsnitt av nattsömn.
Men efter många timmars vila och sömn även under dagen, kände jag mig ändå så pass full av energi att jag skulle orka med att gå på möte under kvällen. Var ett viktigt möte, så jag ville helt enkelt inte missa det. Var många personer som jag inte träffat sedan i våras där, så det var en del förvånade (och glada) blickar som mötte mig där.
I veckan händer det en hel del, imorgon ska jag och mannen på föreläsning på KK och på fredag ska jag till endokrin. Sen så har jag även är en hel del sociala saker, ska på kalas i helgen. Innan dess så ska jag träffa en tjej som jag lärt känna via "RMC tjejerna"(som jag senast träffade på min TD i mars) och på fredag blir det lunch med en del andra tjejer från samma grupp. Och så tillkommer även lite saker som kostar - som att besiktiga bilen.
Men efter många timmars vila och sömn även under dagen, kände jag mig ändå så pass full av energi att jag skulle orka med att gå på möte under kvällen. Var ett viktigt möte, så jag ville helt enkelt inte missa det. Var många personer som jag inte träffat sedan i våras där, så det var en del förvånade (och glada) blickar som mötte mig där.
I veckan händer det en hel del, imorgon ska jag och mannen på föreläsning på KK och på fredag ska jag till endokrin. Sen så har jag även är en hel del sociala saker, ska på kalas i helgen. Innan dess så ska jag träffa en tjej som jag lärt känna via "RMC tjejerna"(som jag senast träffade på min TD i mars) och på fredag blir det lunch med en del andra tjejer från samma grupp. Och så tillkommer även lite saker som kostar - som att besiktiga bilen.
 |
| Mannen som tagit bilden för en gångs skull. |
fredag 29 augusti 2014
Ännu en kontroll
De senaste dagarna har varit lite små jobbiga, och oron har ökat en hel del. Är nämligen så att busfröet inte alls gjort sig lika påmind som vanligt. Igår kväll så fick jag inte de riktiga sparkarna som jag alltid får lagom tills det att jag ska lägga mig, och idag fick jag väldigt lite (och långsam) respons av busfröet när jag buffade på magen.
Har dragit mig för att ringa om det, jag hörde ju hjärtljuden hur bra som helst i måndags och det har sparkats och slagits en del - det har jag ju känt. Det är "bara" att det inte varit lika mycket och lika ofta. Men idag sa mannen till mig att jag skulle ringa, hur dum jag än kände mig. För som han påpekade (han känner mig verkligen, bättre än vad jag själv gör ibland) - jag skulle aldrig någonsin kunna förlåta mig själv (eller överleva) om något går fel efter att jag tvekat och inte fått det kollat upp något som oroar mig.
Pratade med barnmorskan och blev tillsagd att åka in till KK för en kontroll. Fick ligga en stund med Ctg, och vi fick höra busfröets hjärtljud runt samma takt som det brukar vara (helt inom det normala). Fick i slutet av mätningen en tydligare spark av busfröet (men den var inte lika vild som den varit tidigare).
Barnmorskan tyckte allt såg bra ut och vi fick åka hem ganska så snabbt igen (kom dit och blev kontrollerad direkt - ingen väntan alls). Fick rådet att fortsätta att buffa och "bråka" (utifrån vad jag kan/får i och med cerklaget) med busfröet för att se om sparkarna ökar mer då. Skulle rörelserna försvinna helt eller om jag blir mer orolig, var det bara att höra av mig/komma in igen för ny kontroll.
Under kvällen har det kommit några sparkar/buffar från busfröet, så jag hoppas att det bara är att busfröet har varit lite lat och att buset kommer igång igen.
Har dragit mig för att ringa om det, jag hörde ju hjärtljuden hur bra som helst i måndags och det har sparkats och slagits en del - det har jag ju känt. Det är "bara" att det inte varit lika mycket och lika ofta. Men idag sa mannen till mig att jag skulle ringa, hur dum jag än kände mig. För som han påpekade (han känner mig verkligen, bättre än vad jag själv gör ibland) - jag skulle aldrig någonsin kunna förlåta mig själv (eller överleva) om något går fel efter att jag tvekat och inte fått det kollat upp något som oroar mig.
Pratade med barnmorskan och blev tillsagd att åka in till KK för en kontroll. Fick ligga en stund med Ctg, och vi fick höra busfröets hjärtljud runt samma takt som det brukar vara (helt inom det normala). Fick i slutet av mätningen en tydligare spark av busfröet (men den var inte lika vild som den varit tidigare).
Barnmorskan tyckte allt såg bra ut och vi fick åka hem ganska så snabbt igen (kom dit och blev kontrollerad direkt - ingen väntan alls). Fick rådet att fortsätta att buffa och "bråka" (utifrån vad jag kan/får i och med cerklaget) med busfröet för att se om sparkarna ökar mer då. Skulle rörelserna försvinna helt eller om jag blir mer orolig, var det bara att höra av mig/komma in igen för ny kontroll.
Under kvällen har det kommit några sparkar/buffar från busfröet, så jag hoppas att det bara är att busfröet har varit lite lat och att buset kommer igång igen.
fredag 8 augusti 2014
60% och sjukhusbesök
Denna fredagen som skulle vara så lugn och skön, och vi skulle njuta av att ha nått 60% av graviditeten + att vi går in i ny vecka imorgon. Men istället har dagen gått helt emot planerna.
Har under veckan känt av några sammandragningar, vilket absolut inte är konstigt (speciellt inte då detta räknas som en andra graviditet). Men idag så blev det helt annorlunda, redan under förmiddagen hade jag två sammandragningar ganska nära varandra. Det i sig var inget konstigt, men jag fick ont i samband med sammandragningarna och smärtan höll i sig även när den släppte.
När jag la mig i sängen för att vila fick jag två till under tiden jag låg ner i sängen, och samma visa med smärtan. En femte sammandragning, med mer smärta och som inte släppte när jag ändrade läge. Då valde jag att ringa in till KK och fick pratat med en barnmorska som sa till mig att komma in till Prenatal avdelningen för kontroll.
Åkte in, fick börja med att lämna urinprov sen blev jag uppkopplad till ctg. Fick ligga med ctg i över 30 min (busfröet valde att flytta sig nämligen). Efter det gjorde läkaren en kontroll av livmoderhalsen med VUL. Alla kontroller såg bra ut, och det fanns inget som avvek - så jag slapp bli inlagd och fick åka hem istället. Bäst av allt var att jag inte fick några nya sammandragningar under tiden jag var där. Så allt jag kon hoppas på nu är att slippa fler av de elaka sammandragningarna på ett bra tag.
Har under veckan känt av några sammandragningar, vilket absolut inte är konstigt (speciellt inte då detta räknas som en andra graviditet). Men idag så blev det helt annorlunda, redan under förmiddagen hade jag två sammandragningar ganska nära varandra. Det i sig var inget konstigt, men jag fick ont i samband med sammandragningarna och smärtan höll i sig även när den släppte.
När jag la mig i sängen för att vila fick jag två till under tiden jag låg ner i sängen, och samma visa med smärtan. En femte sammandragning, med mer smärta och som inte släppte när jag ändrade läge. Då valde jag att ringa in till KK och fick pratat med en barnmorska som sa till mig att komma in till Prenatal avdelningen för kontroll.
Åkte in, fick börja med att lämna urinprov sen blev jag uppkopplad till ctg. Fick ligga med ctg i över 30 min (busfröet valde att flytta sig nämligen). Efter det gjorde läkaren en kontroll av livmoderhalsen med VUL. Alla kontroller såg bra ut, och det fanns inget som avvek - så jag slapp bli inlagd och fick åka hem istället. Bäst av allt var att jag inte fick några nya sammandragningar under tiden jag var där. Så allt jag kon hoppas på nu är att slippa fler av de elaka sammandragningarna på ett bra tag.
torsdag 5 juni 2014
Nytt besök på gynakuten
Har varit ganska så lugnt här de senaste dagarna. Igår blev det ett besök hos veterinären med yngsta hunden för den årliga kontrollen samt vaccinationen. Idag har jag varit hemma med hundarna, lite längre än vanligt fick vi klara oss utan mannen - för han var iväg på lite AW med kollegorna.
Under dagen och gårdagen har jag haft en del bry med att det börjat göra mer ont i magen (ligamenten främst) igen efter operationen. Och idag började det även kännas "konstigt och obekvämt" uppe i slidgången. När jag vilat så har det oftast släppt ganska så snabbt, men det har kommit tillbaka till och från hela dagen och även när jag legat ner och vilat.
Har valt att avvakta, men efter att pratat lite med mannen valde jag ändå att ringa sjukvårdsupplysningen för att få lite råd från dem. Den sköterska som jag pratade med, svarade ganska så snabbt att hon tyckte att jag skulle ringa in till KK och gynakuten för att rådfråga dem istället.
Sagt och gjort, eller det tog lite tid innan jag kom fram och fick pratat med sköterskan. Hon frågade lite frågor samtidigt som hon kollade i min journal, efter kontroll med läkaren tyckte hon att vi skulle komma in för kontroll av mig. Så istället för att göra sig i ordning för att lägga sig och sova blev det en ny tur till gynakuten.
Hela besöket blev på drygt 1,5 timme, så jag kan inte klaga över att det tog lång tid där inne. Som vanligt när vi varit där har de bemött oss med värme och varit väldigt ödmjuka. Fick dessutom en läkare jag haft där tidigare, och hon kände igen oss direkt.
Sköterskan tog lite nya prover (urin, hb, sänka och temperatur), medan vi väntade på läkaren. Och sen gick vi (jag och läkaren) igenom alla mina symtom och känningar, operationen och veckan som gått sedan dess. Därefter var det bara att hoppa upp i stolen för undersökning.
Hon klämde och kände, och konstaterade att ett av de ställe som jag har mest ont på - är precis där ligamenten på den sidan sitter. Men livmodern kändes som den skulle. Därefter blev det kontroll av tappen och den synliga delen av cerklaget, innan hon gjorde ultraljud för att kontrollera livmoderhalsen. Livmoderhalsen var fortfarande lång och fin, och cerklaget satt som det skulle. Det gick heller inte att missa att det fanns en levande lite varelse där inne. För syskonet syntes redan när läkaren skulle kontrollera livmoderhalsen.
Avslutningsvis av kontrollen fick vi även se syskonet. Lite lugnare var den idag, låg och sparkade lite med benen - men annars hittade den inte på en massa hyss (som den annars gjort). Efter kontrollerna var färdiga, pratade vi lite till om min graviditet innan vi gick hem.
onsdag 28 maj 2014
Utskriven och hemma
Idag har jag blivit utskriven från sjukhuset och fått åka hem till lägenheten. Just nu är mannen iväg och hämtar hundarna, medan jag halvligger i soffan och tittar lite på tv samt lite slösurfade på paddan.
Fick behålla kvällsmaten igår kväll och även det jag ätit sedan dess, vilket känns riktigt skönt. Innan kvällspersonalen skulle gå hem igår, kom läkaren in för att göra ett nytt ultraljud för att kontrollera vårt lilla syskon. Allt såg bra ut, den hade hicka och sparkade som bara den där inne. Så skönt att höra och se att allt såg bra med den lille, speciellt efter narkosen och operationen.
Fram till lunch spenderade jag timmarna med att sova, äta, kissa, ha ont och äta värktabletter. Runt 12.30 kom mannen till avdelningen och spenderade resten av tiden på sjukhuset tillsammans med mig. Så mysigt att få krypa upp i hans famn i sängen och ha hans hand klappandes över min rygg. Så låg vi när läkaren kom in för att kontrollera mig för eventuell hemfärd.
Pratade ett tag med läkaren, var inte han som utförde operationen (men jag träffade honom även i måndags). Är en kollega till honom, och han är den som opererar cerklagen i Lund. Så han vet vad det handlar om och har många års erfarenhet. Blev bestämt att jag skulle skrivas ut och få åka hem och njuta av några lediga dagar med mannen och hundarna.
Innan jag lämnade avdelningen blev det en skön dusch, med resultatet att jag behövde lägga mig ner en stund för då ökade smärtan igen. En av barnmorskorna, som jag haft turen att ha där varje dag (måndag, tisdag och onsdag) kom in och pratade lite med oss medan jag låg och vilade. Hon önskade oss all lycka till och hon hoppas att vi ses i november igen (eller möjligen om jag kommer för ett studiebesök) men inte innan.
På vägen till bilen blev det en promenad via apoteket - i snigelfart om ni frågar mannen! För att inhandla Ipren, panodil och movicol. Ipren och panodil för att slippa smärtan, och movicolen med på sitt egna lilla sätt. För jag kan säga som så här: att vara hård i magen (nästan så att det är stopp) och försöka sköta magen när man är nyopererad i underlivet är inget man vill uppleva. Har inte kunnat sköta magen på två dagar och efter ett försök under förmiddagen idag (misslyckat sådant) resulterade i mer smärta, värktabletter och fosterställning i en timme.
Fick behålla kvällsmaten igår kväll och även det jag ätit sedan dess, vilket känns riktigt skönt. Innan kvällspersonalen skulle gå hem igår, kom läkaren in för att göra ett nytt ultraljud för att kontrollera vårt lilla syskon. Allt såg bra ut, den hade hicka och sparkade som bara den där inne. Så skönt att höra och se att allt såg bra med den lille, speciellt efter narkosen och operationen.
Fram till lunch spenderade jag timmarna med att sova, äta, kissa, ha ont och äta värktabletter. Runt 12.30 kom mannen till avdelningen och spenderade resten av tiden på sjukhuset tillsammans med mig. Så mysigt att få krypa upp i hans famn i sängen och ha hans hand klappandes över min rygg. Så låg vi när läkaren kom in för att kontrollera mig för eventuell hemfärd.
Pratade ett tag med läkaren, var inte han som utförde operationen (men jag träffade honom även i måndags). Är en kollega till honom, och han är den som opererar cerklagen i Lund. Så han vet vad det handlar om och har många års erfarenhet. Blev bestämt att jag skulle skrivas ut och få åka hem och njuta av några lediga dagar med mannen och hundarna.
Innan jag lämnade avdelningen blev det en skön dusch, med resultatet att jag behövde lägga mig ner en stund för då ökade smärtan igen. En av barnmorskorna, som jag haft turen att ha där varje dag (måndag, tisdag och onsdag) kom in och pratade lite med oss medan jag låg och vilade. Hon önskade oss all lycka till och hon hoppas att vi ses i november igen (eller möjligen om jag kommer för ett studiebesök) men inte innan.
På vägen till bilen blev det en promenad via apoteket - i snigelfart om ni frågar mannen! För att inhandla Ipren, panodil och movicol. Ipren och panodil för att slippa smärtan, och movicolen med på sitt egna lilla sätt. För jag kan säga som så här: att vara hård i magen (nästan så att det är stopp) och försöka sköta magen när man är nyopererad i underlivet är inget man vill uppleva. Har inte kunnat sköta magen på två dagar och efter ett försök under förmiddagen idag (misslyckat sådant) resulterade i mer smärta, värktabletter och fosterställning i en timme.
tisdag 27 maj 2014
Rapport från sjukhussängen
Morgonen började tidigt. Redan 04.30 ringde larmet och det var bara att stiga upp och hoppa in i duschen för en andra omgång med Descutan svamp. Sen väcka mannen, på med kläderna och iväg med bilen (hundarna är för övrigt på "pensionat" hos mannens mormor och morfar sedan igår).
Skulle rullats iväg för operation vid 08.20, men ett akut kejsarsnitt gjorde att det blev lite mer än en timmes försening. Ca 09.30 rullades jag iväg lite innan 10 blev jag sövd (efter ett extra besök på toan för att tömma blåsan). Vaknade sedan till på uppvaket runt 12 och vid 12.30 blev jag hämtad och körd till rummet på avdelningen.
Timmarna sen har bestått av att sova till och från, försökt att äta och dricka - vilket har kommit i retur varje gång, så för säkerhets skull har det blivit dropp för min del för att kompensera vätskan. Mannen kom tillbaka när han slutade jobba, så nu njuter jag av hans sällskap.
Och vid 17.20 tittade doktorn (som opererat mig) in innan han skulle gå för dagen. Han fråga hur jag mådde och kände mig. Har riktigt ont i magen, känns som värsta mensvärken (och faktiskt lite av den smärta jag hade vid värkarna med Bella). Fick veta att "det är helt normalt" med den smärtan, och inget konstigt med tanke på vad de gjort. Blöder lite med, men något annat skulle vara konstigt då de skurit i mig.
Hur som helst, mår väl rätt så ok - efter omständigheterna. Och det verkar som att min middag (de få bitar jag fått ner) tänker stanna i magen denna gången.
Skulle rullats iväg för operation vid 08.20, men ett akut kejsarsnitt gjorde att det blev lite mer än en timmes försening. Ca 09.30 rullades jag iväg lite innan 10 blev jag sövd (efter ett extra besök på toan för att tömma blåsan). Vaknade sedan till på uppvaket runt 12 och vid 12.30 blev jag hämtad och körd till rummet på avdelningen.
Timmarna sen har bestått av att sova till och från, försökt att äta och dricka - vilket har kommit i retur varje gång, så för säkerhets skull har det blivit dropp för min del för att kompensera vätskan. Mannen kom tillbaka när han slutade jobba, så nu njuter jag av hans sällskap.
Och vid 17.20 tittade doktorn (som opererat mig) in innan han skulle gå för dagen. Han fråga hur jag mådde och kände mig. Har riktigt ont i magen, känns som värsta mensvärken (och faktiskt lite av den smärta jag hade vid värkarna med Bella). Fick veta att "det är helt normalt" med den smärtan, och inget konstigt med tanke på vad de gjort. Blöder lite med, men något annat skulle vara konstigt då de skurit i mig.
Hur som helst, mår väl rätt så ok - efter omständigheterna. Och det verkar som att min middag (de få bitar jag fått ner) tänker stanna i magen denna gången.
torsdag 12 december 2013
Ensam
Fjärde dagen i rad med besök på KK avklarad. Idag var det årets sista besök hos kuratorn, nästa tid är inbokad till mitten av januari. Fick dock börja med att gå och ta min Ovitrelle då den skulle tas 13.15 (tiden hos kuratorn var 13.00).
Blev många tårar vid dagens samtal för min del, många känslor och tankar som drogs upp - som jag hållit tillbaka/försökt att trycka undan. Så resten av dagen har jag känt mig extremt sårbar, ensam och osynlig. Att försöka handla julklappar (och få det överstökat) funkade inte, fick inte köpt något medan jag väntade på mannen som stack tillbaka till jobbet en sväng efter besöket hos kuratorn. När vi mötes upp igen, fick vi i alla fall köpt några klappar.
Vi fick lite "läxa" av kuratorn, som vi ska göra tills nästa gång vi träffas. Får se hur det går med den biten.
Snart är det fredag, och återigen tid för KK och RMC. Hoppas jag kan få sova ordentligt i natt, och känna mig relativt utvilad i morgon. Mannen ska lämna spermaprov vid 11 och sen är det inseminering 13.15.
Blev många tårar vid dagens samtal för min del, många känslor och tankar som drogs upp - som jag hållit tillbaka/försökt att trycka undan. Så resten av dagen har jag känt mig extremt sårbar, ensam och osynlig. Att försöka handla julklappar (och få det överstökat) funkade inte, fick inte köpt något medan jag väntade på mannen som stack tillbaka till jobbet en sväng efter besöket hos kuratorn. När vi mötes upp igen, fick vi i alla fall köpt några klappar.
Vi fick lite "läxa" av kuratorn, som vi ska göra tills nästa gång vi träffas. Får se hur det går med den biten.
Snart är det fredag, och återigen tid för KK och RMC. Hoppas jag kan få sova ordentligt i natt, och känna mig relativt utvilad i morgon. Mannen ska lämna spermaprov vid 11 och sen är det inseminering 13.15.
onsdag 11 december 2013
Den har växt
Då var ett andra VUL gjort i detta försöket. Äggblåsan (på höger sida) vi hoppas på, har växt till sig en del sedan i måndags. Idag mätte den 16,9 mm (14,8 mm i måndags) så läkaren ordinerade mig - för säkerhetsskull - en dag till med Gonal-F, så denna gången blev det en ökning jämfört med förra försöket.
Ovitrelle ska tas imorgon 13.15 (vilket är när jag är hos kuratorn, så det ska ju bli lite intressant) och sen är det insemination på fredag 13.15. Hade samma läkare idag som i måndags, och intrycket av henne blir bara bättre. Mannen gillar henne ordentligt, jag börjar också att gilla henne och hennes positiva inställning.
Så denna veckan kommer verkligen bli en vecka med dagliga besök på KK/RMC.
Efter VUL och ännu ett apoteksbesök var det bara att ta sig tillbaka till hemstaden för att komma på ett möte med nämnden nästan två timmar efter att det började. Men jag hann vara med på de mest kontroversiella paragraferna. När mötet var slut, blev det lite samkväm innan vi skulle äta julbord.
I och med dagens ordination och platsen jag befann mig på, fick jag stå och förbereda kvällens Gonal-F i garderoben på restaurangen. Och sedan gå in på toa och ta sprutan (hade jag inte haft klänning hade jag nog tagit sprutan i garderoben med).
Mätt och nöjd ska jag nu krypa ner i soffan bredvid mannen och kanske ge mig på att testa ps4 (resultatet av att gifta sig med en "spel-, elektronik- och prylnörd" är att vi sedan natten då ps4 släpptes i Sverige har haft en sådan hemma hos oss) - igen. En liten stund i alla fall, innan jag går och lägger mig.
Ovitrelle ska tas imorgon 13.15 (vilket är när jag är hos kuratorn, så det ska ju bli lite intressant) och sen är det insemination på fredag 13.15. Hade samma läkare idag som i måndags, och intrycket av henne blir bara bättre. Mannen gillar henne ordentligt, jag börjar också att gilla henne och hennes positiva inställning.
Så denna veckan kommer verkligen bli en vecka med dagliga besök på KK/RMC.
Efter VUL och ännu ett apoteksbesök var det bara att ta sig tillbaka till hemstaden för att komma på ett möte med nämnden nästan två timmar efter att det började. Men jag hann vara med på de mest kontroversiella paragraferna. När mötet var slut, blev det lite samkväm innan vi skulle äta julbord.
I och med dagens ordination och platsen jag befann mig på, fick jag stå och förbereda kvällens Gonal-F i garderoben på restaurangen. Och sedan gå in på toa och ta sprutan (hade jag inte haft klänning hade jag nog tagit sprutan i garderoben med).
Mätt och nöjd ska jag nu krypa ner i soffan bredvid mannen och kanske ge mig på att testa ps4 (resultatet av att gifta sig med en "spel-, elektronik- och prylnörd" är att vi sedan natten då ps4 släpptes i Sverige har haft en sådan hemma hos oss) - igen. En liten stund i alla fall, innan jag går och lägger mig.
tisdag 10 december 2013
Träff med specialisten
Idag var vi och träffade specialistläkaren/professorn inne på KK. Och idag var det ännu (trodde inte det skulle vara jobbigare idag än annars) jobbigare att gå in där. Kan vara för att jag fick gå in ensam, då mannens tåg var försenat. Att sätta sig i ett väntrum där alla andra har stora runda magar gör det verkligen inte bättre, men jag hade inget val - för läkaren har sitt rum på specialist mödravården.
Dock var de ganska snabba på att hämta mig och följa mig till läkaren lite innan min utsatta tid, så jag slapp att sitta och våndas i en evighet (allt över någon minut är en evighet i den situationen!!). Mannen han komma, även om jag fick "springa" ut och hämta honom i korridoren någon minut in i besöket.
Vi fick gå igenom allt som hänt, dagarna innan missfallet, alla känningar/allt jag inte kände innan, vårt bakgrund, ALLT. Grät en hel del, kunde inte hålla tårarna tillbaka. Men det kändes bra, för han var väldigt grundlig och noga med att ta reda på så mycket han kunde om oss och vår situation. Han gick även igenom allt om cervixinsufficiens och cerklage vad/hur/när/varför. Väldigt pedagogisk. Här hittar ni mer information av "vår" läkare Per Olofsson.
Hur som helst, efter all information och genomgång kom han (och vi) fram till att när/om (mannen och läkaren säger NÄR. Men jag säger OM) jag blir gravid nästa gång, ska jag kontakta dem för att boka tid för operation. Detta kommer att ske runt graviditetsvecka 13-14, och med mitt jobb - kommer jag även med största sannolikhet sjukskrivas resten av graviditeten i samma veva som operationen görs.
Så har vi riktigt mycket tur på vår sida, kan det vara så att jag kommer behöva ringa honom och boka in en tid redan i början på nästa år. Hoppas, hoppas, hoppas att VUL imorgon ser fint ut och att äggblåsan växt till sig rejält och att ägget blir befruktat och sedan gräver ner sig och fastnar ordentligt i livmodern. Det skulle innebära att jag får avsluta året med ett plus. För min eventuella testdag skulle hamna på någon av dagarna innan nyårsafton.
måndag 9 december 2013
RMC och VUL
Då var veckan med att springa på RMC och KK igång, har tider inbokade måndag, tisdag, onsdag och torsdag än så länge. Och det är lika jobbigt varje gång jag måste gå igenom entrén, mår lika illa och får samma känsla av sorg och tomhet varje gång jag sätter min fot där numera.
Så om ni någonsin ser en som springer igenom entrén och rusar upp till tredje våningen är det säkert bara jag som försöker komma ifrån platserna som jag absolut inte vill befinna mig på. För i entrén finns det ALLTID minst två nyfödda bebisar och nyblivna föräldrar. Och på andra våningen, till vänster är där vi var på när vi fick beskedet om vad som hänt. Och till höger är avdelningen där jag blev inlagd och födde Bella. Tredje våningen är den enda våningen jag står ut med numera, så det är tur att RMC, kuratorn och specialistläkaren alla ligger placerade på tredje våningen.
Hur som helst. Idag var det VUL, fick en läkare vi inte haft tidigare. Men det gjorde absolut inget, för hon var väldigt lätt att ha och göra med - och det märktes att hon kikat i våra journaler innan vi blev inkallade för mitt VUL.
Resultatet av dagens VUL:
Här kände jag en klump i magen, för det är på vänster sida som mina äggblåsor växt vid behandling (sen vi började på RMC). Och om största blåsan bara var 8,6 mm, så skulle det innebära att detta försöket varit sämst (av de försöksomgångar som fått äggblåserna att växa). Klumpen släppte lite när hon gick över för att kolla på höger sida.
Så om ni någonsin ser en som springer igenom entrén och rusar upp till tredje våningen är det säkert bara jag som försöker komma ifrån platserna som jag absolut inte vill befinna mig på. För i entrén finns det ALLTID minst två nyfödda bebisar och nyblivna föräldrar. Och på andra våningen, till vänster är där vi var på när vi fick beskedet om vad som hänt. Och till höger är avdelningen där jag blev inlagd och födde Bella. Tredje våningen är den enda våningen jag står ut med numera, så det är tur att RMC, kuratorn och specialistläkaren alla ligger placerade på tredje våningen.
Hur som helst. Idag var det VUL, fick en läkare vi inte haft tidigare. Men det gjorde absolut inget, för hon var väldigt lätt att ha och göra med - och det märktes att hon kikat i våra journaler innan vi blev inkallade för mitt VUL.
Resultatet av dagens VUL:
- Slemhinnan ser bra ut, rätt tjocklek och allt.
- På vänster äggstock fanns det en blåsa på knappt 8,6 mm och några blåser som växt lite, men inte tillräckligt för att ens mäta.
Här kände jag en klump i magen, för det är på vänster sida som mina äggblåsor växt vid behandling (sen vi började på RMC). Och om största blåsan bara var 8,6 mm, så skulle det innebära att detta försöket varit sämst (av de försöksomgångar som fått äggblåserna att växa). Klumpen släppte lite när hon gick över för att kolla på höger sida.
- På höger äggstock fanns det nämligen också en blåsa, den mätte 14,8 mm. Även här fanns det någon blåsa som växt till sig lite grann, men som ändå var alldeles för liten för att räknas in.
Läkaren ordinerade återigen Gonal-F ikväll och imorgon kväll och så bestämde hon att jag ska komma in på ett nytt VUL på onsdag. Och om allt ser ut som det ska, blir det insemination på torsdag eller fredag.
fredag 15 november 2013
Åtta veckor
Idag är det 8 veckor sedan jag gick till jobbet som gravid och lyckligt ovetande om vad som skulle (och redan hade börjat ske) hända dagen efter.
16 dagar kvar till TD.
Träffade kuratorn idag, var skönt och välbehövligt att få prata med henne idag. Enda gången tiden går fort numera är när jag sitter inne på hennes rum och pratar. Är så skönt att ha lyckats få en kurator som jag känner mig trygg med och som jag känner att jag kan lita på/öppna mig för (har aldrig lyckats med det innan).
Känns som att denna vecka spenderats på KK. Tre dagar och fyra besök har jag hunnit med denna vecka.
Känns som att denna vecka spenderats på KK. Tre dagar och fyra besök har jag hunnit med denna vecka.
Har haft en hel del känningar i magen idag. Hoppas att det är goda tecken - för jag har inte haft denna typen av känningar förr efter användningen av Ovitrelle (men sen är det också första omgången jag använt mig av Gonal-F. Så jag vet inte vad jag ska tro).
16 dagar kvar till TD.
tisdag 12 november 2013
Obduktionssvar
Idag kom det, svaret på obduktionen av Bella. Det var långt ifrån vad jag hade hoppats på. När jag stod i hallen och läste brevet, brast det - konstant gråt i över en timme och en känsla av hat till min egen kropp har infunnit sig.
Jag hade verkligen hoppats på att där var fel på Bella, ett fel som hade gjort att hon aldrig hade kunnat överleva även om jag gått hela graviditeten. Istället får vi nu veta att hon var perfekt - inga fel. Utan att det handlar om att det finns ännu ett problem hos mig. Hur jävla orättvist kan det bli?
 |
| Brevet från specialistläkaren |
Nu när det gått ett antal timmar, känner jag mig lite bättre och lite lugnare. För om jag tänker efter så är detta det näst bästa svaret vi kunde få. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Ärligt talat så känner jag att det sämsta svar vi kunnat få hade varit att det var en infektion som orsakat missfallet. För då hade jag nog varit orolig för att det hade varit en kombination av de båda.
Är just nu tacksam över att vi fick så pass bra nyheter igår och att försöket är igång - för annars vet jag inte hur jag skulle hanterat dagen. Inser att vår resa nu har förändrats rejält och att jag kommer få springa på KK stup i kvarten om vi får glädjen att plussa igen. Men det gör jag mer än gärna - kan lätt lägga in mig i nio månader om det skulle vara så, allt för att aldrig någonsin tvingas uppleva samma sak igen.
Nu ska jag fortsätta att frossa i godis, för lugnande mediciner tänker jag inte röra (inte spriten eller cigaretter heller) vill hålla kroppen så ren det bara går i och med att vi är mitt uppe i första inseminationsförsöket. Och ja, man kan diskutera hur ren kroppen är av att äta en massa godis. Men den är bra mycket renar än vid alternativen.
Med undantag för att jag ska ta Ovitrelle imorgon så är jag ledig, så min morgondag ska jag spendera med att läsa på om läkaren och om de olika behandlingar och allt runt omkring. Vill veta vad jag har att vänta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)