Tidigt ultraljud

Idag kom dagen som jag/vi haft så mycket ångest och oro inför, att göra tidigt ultraljud och få veta graviditetens status. Mötte upp mannen en kvart innan det var min tur att göra mitt ultraljud. Och de sista 10 minuterna innan, för att inte tala om de där otroligt långa minuterna/sekunderna från det att vi kom in på undersökningsrummet och jag la mig på britsen tills det att ultraljudets signaler visade livmodern på skärmen.

Tårarna rann. Vi såg direkt ett pyre som sparkade och levde rövare, och som var mycket större än vad både Bella och busfröet var när vi gjorde tidigt ultraljud. Och anledningen är helt enkelt att jag är längre gången än vad vi, läkaren i Lund och vad de digitala graviditetstesterna trodde. Vi trodde att jag idag var i vecka 9 (8+4), men enligt ultraljudet är jag i vecka 11 (10+1)! Allt såg fint och bra ut och barnmorskan var så nöjd med ultraljudet.

Vårt älskade lilla pyre. 10+1

Så när vi var färdiga inne på ultraljudet, var det bara att gå tillbaka till receptionen och boka om vår tid till KUB. Från den 9/9 till den 24/8, och när vi lämnade kliniken var det bara
ringa till min MVC och uppdatera dem och ändra dag för att lämna blodprovet inför KUB. Så på måndag blir det ett besök på MVC och min barnmorskas kollega, då min egna har semester just nu.

Med dagens besked om att jag är längre gången än vad vi trodde, måste jag även ta och ringa/fixa lite andra saker imorgon.

Älskade farfar

Vaknade i morse till beskedet att min farfar dog under natten. Nog för att min farfar inte var purung längre, men han var en otroligt stark och tålig gubbe som lurat döden många gånger genom åren. I familjen har det alltid "skämtats" om att han har fler liv än en katt, för det är så  många gånger alla (även läkare och vårdpersonal) trott att han inte skulle överleva - men där han hämtat sig från alla möjliga allvarliga saker. 

När farfars särbo dog våren 2014, trodde vi nog alla att även han snart skulle dö. För han gav upp lite där och då, när han även förlorade sin andra kärlek till cancer. Men icke! Han hämtade sig, och knappt ett halvår senare fick han träffa vår lilla tjej för första gången. Kommer ihåg hur glad han var för vår skull när vår lilla tjej föddes och hur mycket han skröt om att de fått en ny tjej i släkten - med samma förnamn, som en av de äldre damerna på hans sida. 

Pratade med honom för bara några dagar sedan, för han fyllde år. Han mådde mycket bättre igen, han hade varit lite krasslig nu under vintern. Det hördes så på hans röst, att han hade mer ork och var friskare igen. Farfars röst har alltid avslöjat så mycket när han pratat. Han har aldrig kunnat dölja hur han mått, eller vilket humör han varit på när man pratat med honom. Innan vi avslutade vårt samtal bestämde han och jag att vi skulle komma och hälsa på nu i påsk, så det blev verkligen en chock när min pappa i morse kom med beskedet att han hastigt dog inatt på sjukhuset. 

Godnatt och farväl älskade farfar, du lämnar ett stort tomrum efter dig. Lova att pussa och krama vår älskade Bella från oss, och ge både farmor och din särbo E en stor kram med.

Detta har inneburit att dagen inte blivit riktigt som planerad, och veckan kommer nog inte heller bli det. Men vissa saker kan jag/vi inte skjuta på, utan de måste göras. Lägenheten jag nämnde i förra inlägget är vår! Så imorgon eftermiddag ska vi iväg och skriva på kontraktet på den, och under förmiddagen imorgon kommer en (har bokat in med mer än en) mäklare hit för att värdera lägenheten och ge offert på sitt jobb. Kommer antagligen att få den andra lägenheten den 1/6, så nu vill vi ha sålt denna så fort det bara går. För april månad har vi massor av saker inbokade, så den kommer rusa förbi i ett rasande tempo och vi vill helst inte stå med dubbla boendekostnader i flera månader. 

Bella 2 år

Idag är det 2 år sedan vår värld rasade samman totalt och den lilla glädjen och hoppet om att vi faktiskt äntligen skulle få bli föräldrar åt ett litet önskebarn krossades totalt. Idag är det Bellas 2 årsdag, och jag minns dagen och den helgen som om det var igår. Den dagen vi blev föräldrar, föräldrar utan ett barn. 

Eftersom det är Bellas dag idag, har jag (och resten av familjen) varit kalasklädd och även slagit på stort med att fixa till håret lite samt sminkat mig. Dock mindre lyckat med klänning, strumpbyxor och maskara när man besöker läkaren. Först en massa tårar till och från som till sist även får den vattenfasta maskaran att rinna och sedan så måste jag klä av mig näst intill naken pga klädvalet då läkaren ville göra ett EKG på mig med. Kommer tillbaka till läkaren senare, en sak i sänder. 

Förutom en stund på egen hand hos läkaren på vårdcentralen, så har jag spenderat dagen tillsammans med mannen och lillasyster. Vi har pratat, kramats, pussats, gråtit, gjort goda gärningar, hämtat blommor, besökt kyrkogården, skickat iväg en rislykta till Bella, haft födelsedagsfika, ätit god mat, läst bok för lilltjejen om änglabarn som godnattsaga och bara varit. 

Jag skulle ljuga om jag säger att dagen varit lättare i år, tror faktiskt inte att dagen kommer att kännas lättare längre fram heller. Hur jag upplever dagen (och datumet) har förändrats bara på dessa två åren, och kommer med all sannolikhet att fortsätta förändras. Men sorgen, minnena, ärren, saknaden och en massa annat bubblar upp och gör sig påmind.  

Att komma till kyrkogården och se att andra redan varit där idag - bland annat min pappa - och lämnat blommor och gratulationshälsningar. Värmer så att se att andra också tänker på henne, för att inte tala om att läsa de vackra små hälsningarna i korten de skrivit. Lika så de vackra ord och meddelanden som trillat in över mobilen mm under dagen. 

Åter till läkarbesöket och likaså största anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen sedan den 1/9. Efter otroligt mycket stress och en massa annat strul från chefens sida sedan jag ett bra tag innan jag kom "tillbaka" (började med semester som sagt, så jag har inte börjat jobba på "riktigt" än), men som jag av olika anledningar inte vill gå in på här. Slutade det med att jag fick flera ångest- och panikattacker, så förra veckan efter att stressen och ångesten till och med började visa sig rent fysiskt valde jag att lyssna på min kropp och sjukskriva mig istället. 

Och idag var jag hos en av läkarna på vårdcentralen som sjukskrev mig en vecka till tillsammans med recept på ny omgång av Atarax vid behov, efter att han grundligt undersökt mig och tagit diverse prover och tester. Kan dock konstatera att jag rent fysiskt i kroppen just nu mår bra. Blodtrycket låg på 140/80 (brukar dock vara lite lägre, men sämre dag att ta blodtryck på mig finns inte), pulsen var också ok, Hb låg på 147 och mitt socker på 4,7, urinprovet var utan anmärkning och likaså EKG. Eller jo, en anmärkning fanns det när det gäller mitt EKG. Det finns några extra slag då och då, fast inget som påverkar mig det minsta. Inget nytt för mig då de utrett det på mig tidigare, vilket jag hade kunnat berätta för läkaren om han nämnt varför han ville ha ett EKG på mig.

Så att jag varit tyst är helt enkelt för att jag har inte haft tid, kraft, ork eller lust att skriva. Har haft 1000 saker att skriva om, men det hjälper inte när inte lusten, tiden, orken eller kraften finns. Den kraft och ork jag haft har jag lagt på vår tjej här hemma, för med henne går allt i ett just nu. Inte en lugn stund någonsin just nu, och bestämd är hon med. 

Vill avsluta dagens inlägg med dessa orden: Även om jag känner mig som den absolut ensammaste människan i världen många gånger, så finns det trots allt en del som hjälper mig långt mycket mer än de vet, tror och inser, som ger en ork och kraft att fortsätta framåt istället för att bara ge upp. Idag är en sån dag då många av dessa gör sig extra mycket påminda, precis vad jag behövt. 

Blommorna, ljuset och presenten Bella fick av oss idag.

Senaste dagarna

Har sagt det förut, och säger det igen. Jag hinner inte riktigt med bloggen för tillfället, eller de flesta dagarna har jag egentligen tiden till det - men det finns så mycket annat jag vill, så mycket som jag inte vill skriva här, så mycket jag inte vågar skriva här och ibland är huvudet bara tomt (och då har jag ju ändå inget att skriva). 

Helgen har varit vedervärdig, och tillhör nog de fem värsta helgerna i mitt vuxna liv. Den tillhör i alla fall de tre värsta helgerna sedan september 2013. Anledningen tänker jag inte skriva ut här, för den är för personlig och privat. Och det mesta håller jag för mig själv/skriver i min bok som ingen har att göra med. Hade jag känt mig trygg med att bloggen var anonym och att vissa inte läste/kommer åt den hade jag kanske skrivit lite om det. Men jag tycker att det räcker med att säga att helgen har varit skit och vedervärdig. 

Det har varit en så slitsam helg att det fortfarande känns i hela kroppen. Så det har inte hänt särskilt mycket sedan dess. Har dock hunnit med några av löparpassen och varit och vägt mig. Veckans resultat på vågen blev -0,8 kg. Det innebär att vågen nu visar -12,6 kg på 9 veckor. Känns så skönt att äntligen se vågen ticka nedåt. Känns dock inte lika roligt att nå de större milstolparna igen, de är mer en påminnelse om hur många kilon jag gick upp under graviditeten samt sen månaden efter att lilltjejen var född och jag mådde skit. 

Löpträningen går också framåt, dock lyckades jag stuka till min fot efter löpning och dusch i måndags så dagens pass får vänta tills imorgon (minst). Men jag vill ut och springa, det kryper i kroppen. Fördelen är att jag tvingas lyssna på kuratorn och inte fly från mina tankar genom att sticka ut och springa, nackdelen är att jag måste hantera dem och att jag om inte det läker snabbt tappar den lilla konditionen jag lyckats bygga upp. 

För övrigt när det gäller lilltjejen så mår hon fortsatt bra. Och hon älskar att få smaka nya råvaror. Lime och citron är hennes största favoriter, hon blir hel tokig! Och inte en grimas gör hon heller, utan hon smaskar glatt i sig det. Inte konstigt att jag hade så mycket cravings på sura (supersura) saker när jag var gravid med den lilla tjejen. 

Barnakuten

Som jag nämnde i torsdag så verkade vår lilla tjej också blivit sjuk, och jodå under fredagen fortsatte hon och då var det matvägran och kräkningar från hennes sidan. Vi var ute en sväng för att få frisk luft, besöka kyrkogården och påskpynta hos Bella samt att köpa hem lite blommor så att vi kunde påskpynta här hemma för vår lilla tjejs första påsk. 

På fredagskvällen blev lilltjejen sämre och det lilla hon hade fått i sig av ersättningen kom i retur tillsamman med diarréer. Så det var bara att ringa igen, denna gången var det ingen tvekan eller fundersamhet utan vi skulle köra in med henne till barnakuten för en kontroll eftersom hon är så pass liten. 

Blev en lång några timmar på sjukhuset med vår lilla tjej, men vid 02 fick vi köra hem igen. Kontrollerna och testerna var helt ok, och hon började bli lite piggare och med sista gångerna de var inne hos oss. Så de (och jag) var överens om att inte ta blodprov på henne, utan bestämde att det kunde vi avvakta med om det skulle bli att hon blev sämre igen. 

Fick gett henne lite mat medan vi var på sjukhuset, 5 ml under 1 minut, sedan avvakta 5 minuter innan proceduren började om igen. Så höll vi på i ca 1,5 timme inne på sjukhuset för att se om hon fick behålla det och för att få henne att kissa. Så med oss hem fick vi några sprutor för att ge ersättning med och en liten "lista" på hur vi skulle/ska göra de närmsta dagarna. Blir hon det minsta sämre eller inte får i sig sin vätska måste vi åka in med henne igen. 

Igår var vi bara hemma, vilket inte är så konstigt eller förvånande kanske. Min pappa kom förbi en sväng och lilltjejen fick sina tre första påskägg. Av morfar fick hon lite smått och blandat av bra att ha saker, och av mormor fick hon en bok (MAX bok) och sen av oss fick hon en liten rosa Hoptimist kanin (denna mamma är svag för dansk design). 

Och idag vet jag inte en om jag riktigt vill tänka på. Idag borde vara en dag fylld av glädje och kärlek, men istället så känns det som att detta kan vara vår sista årsdag som ett par. 13 år "firar" vi idag, men just nu känns det inte som det minsta positivt eller glädjande för vårt äktenskap och parrelation har snart nått vägs ände. Jag vill absolut inte att det ska bli så, men det lutar rejält åt det hållet. 

Om inget händer väldigt snart från mannens sida så kommer det inte längre att kännas som att jag förlorat min partner, min stora kärlek - utan då kommer det att bli verklighet. En sak är i alla fall säkert, det finns ingen som kan komma och säga att jag inte gjort allt eller inte kämpade och försökte. För jag har gjort allt som jag kan, men båda måste kämpa lika hårt och vilja det lika mycket. 

Allt annat än bra

Nä, allt är långt ifrån som det ska vara här hemma. Hade det inte varit för min underbara lilla dotter hade jag bara slängt ner några plagg i en väska och lämnat hem och man.
Något jag tyvärr tagit som vana och lärt mig genom åren är att alltid hålla uppe en fasad, en fasad som säger att allt är bra eller åtminstone att det är okej. Aldrig visa att allt är skit eller att jag mår dåligt, för de gånger jag visat det har det alltid slutat med att jag blivit sårad eller nedbruten ännu mer. 

Men den där fasaden går inte att hålla uppe hur länge som helst, och det kommer till ett väldigt högt pris - nämligen min egen hälsa. Med alla extra hormoner och sömnbrist som det varit i snart två månader, sliter det ännu hårdare och för ungefär en och halv vecka sedan brast det i fasaden till mannen. Och sedan dess har vi knappt pratat med varandra. De ord och meningar som utbytts har handlat om vår dotter, hundarna eller liknande. 

Vårt äktenskap hänger verkligen på en skör tråd, men utåt sett har jag under den här tiden ändå kämpat med att låtsas som ingenting och hållit fasaden uppe för alla andra. Tills i fredags, då orkade jag inte längre. Då hade verkligen all ork tagit slut och tårarna hade redan runnit längst kinderna nästan ett dygn. 

Men trots att situationen är som den är här hemma, har jag ändå på något sätt lyckats vara lite effektiv mellan alla tårarna. Bokade tvättstugan i källaren, och äntligen har jag/vi kommit ikapp tvättberget här hemma. Har inte varit det lättaste, men det har funkat och lilltjejen har följt med ner i bärselen och tittat på alla lamporna i källaren med stora nyfikna ögon vid de tillfällen hon varit vaken (vissa gånger somnade hon redan i trappan ner). 

Och idag kom min pappa hit för att hjälpa mig att få upp två hyllor i lilltjejens hörna. Så nu har några väl utvalda saker placerats där, och helt plötsligt känns det verkligen som att hon inte längre är på lån utan att hon faktiskt är min. Till sist har jag också fått/vågat boa lite jag med. Vilket varit extra behövligt för mig efter allt som skett och sker. 

Babushkadockor som jag köpt till lilltjejen med texterna:
"I will love you..." "all day..." "everyday..." "forever."

En sak jag måste göra på måndag (eller i alla fall under nästa vecka), som jag fortfarande inte fått gjort - är att försöka få en tid till min kurator, hoppas verkligen att hon är tillbaka. Annars måste jag få tid till någon annan, det hade jag behövt för länge sen - men som sagt mitt eget mående har jag försökt hålla begravt, till hänsyn för andra. 

Vandrande snutte

Trodde verkligen att vår lilla tjej äntligen började vända på dygnet lite. Eller det har hon väl egentligen, om man tittar på det så sover hon fram till nästan fem - dock är hon vaken 1-2 timmar i sträck vid 01.30. 

Idag har verkligen inget varit som det ska för vår lilla tjej. Mellan 05 och 09 skrek och grät hon mer eller mindre konstant. Och inget passade eller hjälpte mer än någon sekund, det är vid såna här tillfällen det verkligen gör ont i mammahjärtat. Till slut slocknade hon av ren utmattning i bärselen efter nio. Där sov hon en timme, medan jag passade på att äta frukost och njuta av lugnet. 

När hon sen vaknade började hon igen, dock gick det att lugna och trösta henne lite mer. Vid 12 somnade hon igen nu kloss intill mig i sängen, men nu fick jag också möjligheten att få sova lite. Så en timme fick jag sovit - underbart. 

Därefter har hon varit lugnare igen, i alla fall så fort hon får vara hos/på mig. För mamma är verkligen det enda som gäller, pappa är inte tillräckligt bra snutte (enligt lilltjejen) så inte ens han kan avlasta mig när det är som mest intensivt/jobbigt. 

Nu ligger hon dock i sin säng och sover lite lätt, bara väntar på att hon ska vakna - skulle bli förvånad om hon sover längre än en halvtimme till. Snarare fem minuter skulle jag tro. Men oavsett så är det skönt att få vila rygg, axlar, nacke och armar för en liten stund - hur kort den är efter att ha burit på henne konstant i 14 timmar. 

Farväl 2014!

Det här med att fira nyår har jag de senaste 10 åren inte riktigt förstått eller för den delen sett fram emot. Det har liksom bara inneburit att vi avverkat ännu ett år utan att ha lyckats med att bli föräldrar. Förra året var lite av ett undantag, då ville vi bara komma ifrån mitt och mannens absolut värsta år tillsammans - 2013, året vi för första gången plussade, året vi blev föräldrar och året vi förlorade vår dotter. 

2014 startade jag med en sjukskrivning och blödande efter vårt andra hormonstimulering + insemineringsförsök gick åt skogen dagarna innan nyårsafton. Jag bröt ihop totalt, och kände att detta skulle bli ett minst lika jobbigt år som året innan. Vi fick dessutom avvakta till februari innan vi fick göra ett nytt försök, vilket mannen tyckte var bra - för han ansåg att jag och min kropp behövde vila och återhämta oss. 

I februari gjorde vi vårt tredje och vad som skulle varit vårt sista försök med hormonstimulering + insemination. Det funkade inte heller, men RMC erbjöd oss att få göra ett fjärde försök direkt medan vi ändå väntade på att få köra igång med IVF. Det gjorde vi i mars, och det försöket är också det försök som resulterade i vårt lilla busfrö - och Bellas lillasyster. 

Halva april och maj var jag sjukskriven på grund av depression, och jag mådde verkligen skit både av depressionen men också av oro för allt runt/kring graviditeten. Blödningar, operation, cerklage, komma förbi vecka 18, inga rörelser, och en massa annat. Efter insättningen av cerklaget som skedde i slutet av maj, var jag sjukskriven pga det ända fram tills det togs ut den 11 november. 

Har nog aldrig känt mig så ensam, isolerad och osocial som jag gjort detta året. Det har varit riktigt jobbigt, men jag ska vara ärlig och säga att det till och från faktiskt har varit väldigt skönt att vara så ensam. Jag har kunnat vara bitter, arg, gråtit, sörja, hata och vara fly förbannad över allt utan att någon har kunnat döma mig, se ner på mig eller säga till mig att jag ska skärpa till mig. 

Hade det inte varit för att vi faktiskt lyckades, vet jag inte om jag hade firat detta nyåret. Så mörkt var det alltså när året startade, tror nog bara att det är min kurator och min läkare på vårdcentralen som faktiskt vet hur dåligt jag verkligen har mått under 2014. Så ja, tack och lov för att jag får lämna detta året bakom mig. Och detta med min andra dotter i min famn, medan den första firar sitt andra nyår i himmelen. 

Nyår firar vi hemma, jag mannen, lillasyster och hundarna. I eftermiddags tog vi en promenad till kyrkogården och tände ett ljus för Bella, och kvällen spenderar vi i soffan med enkel och god mat, efterrätt, godis, nötter och tv. 

GOTT NYTT ÅR! 

Tack för allt stöd ni gett mig. 

Kram

Jul, klappar, gråt och sömn

Julen i år har (och är, inte färdig med firandet än) verkligen varit annorlunda, främst på positivt sätt så klart. Att få fira julafton med mitt barn i famnen, och dessutom ett litet barn som överöstes av julklappar och "välkommen till världen" presenter värmde ordentligt i mammahjärtat. 

Har fått så mycket bra och fina presenter till vår lilla tjej. Saker som vi annars själv hade fått köpa. För att inte tala om alla kläder vi fått till henne, storlek 62 kommer vi inte behöva köpa något alls i känns det som. Frågan är om vi kommer hinna använda allt vi fått. Det stora bekymret vi annars har efter alla klappar - är var vi ska ha allting. Vi bor som sagt inte så särskilt stort, och yta och förvaring är något vi har brist på. 

Det som varit jobbigt är att vår lilla tjej inte sover på nätterna, och när man då är borta på dagarna innebär det att sömnbristen för denna mamman var ett faktum. Sen i måndags har tjejen varit vaken och varit mer eller mindre helt otröstlig flera timmar på natten. 

Natten till julafton var nog den värsta av dem alla. Då skrek hon i ungefär tre timmar i sträck, och verkligen ingenting hjälpte eller minskade hennes skrikande. Efter två timmar grät jag nog lika mycket som hon skrek. Det gjorde så ont i mig att inte kunna hjälpa eller trösta mitt eget barn, man känner sig som världens sämsta mamma. Och att inte få sova när kroppen bara skriker efter minsta lilla sömn. 

Vi har varit iväg varje dag denna veckan, och vi skulle egentligen iväg idag med. Till mannens mormor och morfar. Men vi valde att ringa och säga att vi stannar hemma idag. Att vi träffade dem en stund igår, gjorde att det beslutet var riktigt enkelt att ta. Så idag har vi bara varit och passat på att sova och mysa en hel del här hemma med min lilla familj. Och det var precis vad som behövdes, för jag känner redan lite stärkt igen. Bäst av allt är att även morgondagen är fri från händelser, så att vi får en dag till för återhämtning.

Dagen innan BF

Då var det bara en dag kvar till vår BF, eller ja nu är det bara minuter jag pratar om egentligen när jag tittar på klockan. 

Dagen har bestått av en hel del värkar, men ingen regelbundenhet för det. Har brutet ihop några omgångar idag. Alla känslor och tankar som bubblar upp nu går helt enkelt inte att hålla tillbaka, utan nu får de komma upp till ytan. Mindre passande när jag var ute och gick med hundarna dock, desto bättre när jag hade mannen hemma och kunde krypa in i hans trygga famn. 

Imorgon är det alltså vår BF, en dag vi aldrig trodde jag skulle nå gravid. Men så blir det, och frågan är väl hur många dagar till som busfröet tänkt sig att jag ska vara gravid, innan busfröet behagar att komma ut.   

Alla helgons dag

Ojoj, nu är vi inne i november och vår sista månad (hoppas jag verkligen) med busfröet växandes i min mage. Trodde aldrig att jag skulle njuta så av att se att det står november, jag som är mer glad för de varma månaderna - ja med undantag för denna sommaren då.

Idag är det alla helgons dag, vilket som för många andra innebar ett besök på kyrkogården. Vaknade riktigt tidigt idag, så medan mannen låg och sov fick jag både duschat och fixat till ljuset vi skulle tända i Bellas lyckta. Körde inom blomsteraffären på vägen till kyrkogården och fick köpt ett fint hjärta med nejlikor. 

Måste säga att det känns lite konstigt och faktiskt lite jobbigt med så mycket människor på kyrkogården, speciellt alla dem som går och tittar på alla gravar med blommor och ljus. Att stå där vid vår dotters grav och känna hur tårarna rinner blir lite extra påträngande när det är så många runt omkring. När jag är vid Bellas grav vill jag vara i fred (undantag för att mannen är med då så klart) och kunna prata med henne utan att alla andra hör vad jag säger. 

Under eftermiddagen har vi spenderat tiden med att tömma en byrå som ska slängas. Och sedan tog vi det gigantiska och lite skrämmande klivet att sätta ihop busfröets spjälsäng och bädda den. 

Morgondagen kommer innebära ännu mer fixande här hemma, så ingen lugn söndag här inte. Men vad behöver jag lugna helger till? Jag har väldigt lugna vardagar istället. 

Busfröets säng

15 oktober

Mannen lämnade mig tidigt i morse, men han var söt nog och väckte mig för en "hejdå puss" och ett "jag älskar dig". Hade det varit en vanlig arbetsdag hade jag nog mest blivit irriterad över att han väckt mig, men inte när han som idag ska flyga iväg och dessutom stanna borta över natten. 

En stund senare var det tid för mig själv att stiga upp, och göra mig i ordning för att gå på kontroll hos barnmorskan. Allt såg/lät bra även idag, och fortfarande ingen fixerad bebis. Vilket barnmorskan då tycker är väldigt bra, speciellt så länge jag har kvar mitt cerklage. Däremot så har busfröet intagit sin position, det är det ingen tvekan om - huvudet har varit nedåt i över en månad nu.

Pratade en hel del om mina sammandragningar och förvärkar idag, eller främst om förvärkarna. Fått bekräftat att det verkligen är det, var lite osäker - men efter att vi pratat om det idag och jag dessutom hade en när hon mätte och kände så fick jag veta att jag hade rätt. 

Dagen har varit relativt lugn, dock haft mannens morfar på besök. Han var här för att riva ut det gamla golvet i hallen, det slutade med att han även fick lagt halva det nya golvet innan han körde hem för att gå ut med våra hundar (känns så konstigt att skriva så), för mannens mormor klarar inte av att gå ut med dem själv, då den yngre kan dra väldigt hårt. 

Kvällen har jag spenderat uppkrupen i soffan, och titta på Haven (som jag nämnde igår). Och myst med busfröets buffar och knuffar samt lite olika godsaker. När klockan närmade sig 19.00 så tände jag ett ljus för Bella och alla andra älskade och saknade änglabarn. 

1 år

Så var dagen här, Bellas 1 årsdag. Ska jag vara helt ärlig, så fanns det en hel del stunder då jag aldrig trodde jag skulle nå den eller behöva uppleva den. Men det gjorde jag, mannen med och nu sitter jag här med ett litet syskon växande i magen. Ett syskon som tyvärr aldrig kommer få chansen att lära känna sin storasyster, men ett syskon som har världens bästa skyddsängel vakande över sig. 

När jag vaknade i morse öste regnet ner, och dagen kändes om möjligt ännu jobbigare att möta. Men efter några timmar slutade det att regna, istället började det att spricka upp och solens strålar tog sig fram. Vi började dagen med familjemys i sängen och att sjunga några visor för Bella och busfröet i sängen. Sen var det tid att stiga upp och möta dagen.

Efter frukost, fixa i ordning oss, rasta hundarna och lite annat smått, begav vi oss till blomsterhandeln och hämtade blomstergruppen vi beställt. När vi var klara där, körde vi till kyrkogården. Lämnade blomstergruppen, tände ett nytt ljus och satte en liten super Mario gubbe (mannen är lite av en Mario nörd, och det anser han att både Bella och busfröet också är/kommer att bli) till henne. 

Blommorna från oss

Vi stannade en ganska lång stund, på något sätt är det ju det enda sättet att vara samlade hela familjen.

Till slut lämnade vi kyrkogården och körde iväg för att äta lite mat. Och mannen tyckte att vi skulle ta italienskt idag, då Bella har en lite italiensk klang över sig. Mycket mer än så har det inte hänt för oss, allt har tagit så lång tid idag - lite som slowmotion. Om en stund ska vi i alla fall äta rosa prinsesstårta, och resten av kvällen kommer vi spendera på samma sätt som dagen, tillsammans.

Blommorna och Mario från oss till vänster och till höger är det blommor
från mormor och en pärlplatta från Bellas moster & kusiner

11 månader

Trodde jag lyckats att förbereda mig ganska så väl inför dagen, men istället har jag bara känt mig orkeslös och ledsen. Tårarna har runnit ner för mina kinder större delen av dagen, det är väl egentligen bara medan jag sovit (vilket jag gjort en hel del idag) som tårarna inte varit närvarande. 

Kan knappt förstå att det är 11 månader sedan vår värld rasade samman totalt, och vi förlorade vårt så önskade och efterlängtade önskebarn. Vårt mirakel, vår lilla tjej, vår Bella. Om en månad är det hennes ett årsdag.

Älskade Bella

 Har svårt att ta in att det snart gått ett år, ett år fyllt av sorg, mörker, hopplöshet, tårar, hat, bitterhet och nya försök. Men tack och lov så har året också innehållit en del kärlek och ljusglimtar, för annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat av att ta mig igenom detta året. 

När mannen kom hem från jobbet körde vi iväg till kyrkogården, tände ett ljus för henne och satte nya blommor i en vas till henne. Det var så fint vid graven idag, solen sken igenom molnen lite då och då. Sen har kyrkogårdsvaktmästaren varit där nyligen och gjort fint (tagit bort vissna blommor, löv, räfsat i stenen) med.

Efter att vårt besök hos Bella (lilltjejen som mannen kallar henne) körde vi iväg för att äta, hade helst kört hem istället - men jag kände verkligen att jag inte orkade fixa med mat idag. Vill knappast veta hur denna dagen hade känts om inte busfröet växt i min mage.  

Mannen har även påmint mig under dagen att fokusera på att vi nu är nere på tvåsiffrigt till BF med busfröet, 99 dagar för att vara exakt. 

Dålig dag

Idag har verkligen inte varit en bra och positiv dag. Har kännt mig så negativ hela dagen, med allt. Humöret är långt ifrån på topp, känner mig bara trött, ensam, tjock och deppig idag. Säkert har det att göra med att sömnen påverkas av mannens jäkla hosta (och för att busfröet anser att den ska bestämma när jag ska vände mig på nätterna - genom att sparka så att det gör ont). Sen spökar så klart alla graviditetshormer i kroppen med. 

Att vi inte hittat någon ny bostad än (letat seriöst i över två år nu) gör inte saken bättre, är så trött på vår lägenhet. Jag trivs med området och med de flesta av grannarna, så det är inte därför jag vill komma här ifrån. Men att bo i en tvåa på tredje våningen - utan hiss - är inget jag vill längre. Känner mig extra instängd med just pga det, för jag kan inte springa hur mycket som helst i trapporna nu. 

Sen försöker jag njuta av graviditeten, men det går inte så bra. Börjar bara tänka på Bella och allt som hände, och rädslan över att förlora ännu ett barn hugger sig fast i hjärnan. Fast det kan och ska väl bara inte hända, busfröet har världens bästa och underbaraste skyddsängel - sin storasyster. Det är vår tur att bli föräldrar nu, föräldrar med ett levande barn i vår famn. 

10 månader och hjärtljud

Idag har verkligen varit en känslomässig dag, även om den faktiskt varit lugnare än helgen. 

Började dagen med att vakna mellan mina två hundar, de låg på varsin sida om mig nära magen båda två. Varmt som bara den, men så mysigt och kärleksfullt samtidigt. Låg kvar en bra stund, sen var jag bara tvungen att stiga upp för ett besök på toa. Men där efter kröp jag ner till hundarna igen och fortsatte mysa en bra stund, det enda som saknades var mannen (och Bella så klart).

För att få tiden att gå innan mitt besök hos barnmorskan, blev det soffan, iskallt citronvatten och en fläkt på full speed. Idag har det varit varmt, riktigt varmt!

Tillslut närmade sig klockan 16, att barnmorskan dessutom var "fri" när jag dök upp runt 15.30, innebar att jag fick komma in lite tidigare. Började med att lämna ett urinprov, som såg fint ut. Alla andra värden såg också bra ut, blodtrycket har ökat lite (men fortfarande inom det normala). Och så fick jag det fina pappret som ska skickas till försäkringskassan - moderskapsintyget, något vi aldrig hann få när jag var gravid med Bella. 

När allt annat var genomgånget, fick jag lägga mig på britsen och lyssna på busfröets hjärta. Att få höra detta underbar ljud idag, hjälpte mig en hel del. Dessutom så kom jag att tänka på vad min kloka systerson (7 år) sa för ett tag sedan:

"När man dör så börjar man leva sen igen. Fast i himlen. Så hon (Bella) som dog lever i himlen nu med min farfar och lillebrors farfar."  Enligt honom så är det dessutom så att: "Solen följer oss för att dem tittar ner på oss. Så när solen följer mig och mannen är det för att Bella tittar ner på oss. "

Saken är att precis vid britsen hos barnmorskan är där ett fönster och när jag låg där och lyssnade på lillasyskonets hjärtslag sken solen över min mage. Då i den stunden kom tårarna, både av glädje och sorg.

Efter besöket hos barnmorskan var det bara att bege sig till blomsteraffären och möta upp mannen, så vi kunde köpa blommor till Bella. När vi var färdiga där, tog vi oss hem om för att hämta ljus och en sten vi köpt till idag (älskad för alltid) innan vi körde bort till kyrkogården. 

Även på kyrkogården sken solen

Resten av kvällen har vi verkligen inte gjort mycket, legat/suttit bredvid varandra, pratat, kramats, tittat på tv, gråtit lite, ätit, spelat - bara varit nära varandra helt enkelt. 

Vecka 22 (21+0)

Hade en ganska så bra dag igår. Valde att överraska mannen, så jag och hundarna tog oss in till hans arbetsplats och väntade utanför när han slutade. Blev att vi åt kvällsmat innan vid sedan åkte hemåt igen. För att jag skulle slippa gå, hoppade jag av vid min mormor istället medan mannen tog sig hela vägen hem. Där han lämnade sin cykel och hämtade bilen istället. 

Blev en trevlig fredagskväll hos mormor, med god fika, samtal och så fick hon se bilderna på sitt barnbarnsbarn. Har tyvärr inte haft tid och ork att ta mig dit för att hälsa på sedan vi var på RUL. Men jag har åtminstone hållit henne uppdaterad via telefonen. 

Idag har varit en helt annan dag. En lång och jobbig dag, även om den egentligen började bra. Det är lördag, vilket innebär att mannen är hemma och ledig. Dessutom så började vi på en ny vecka, vecka 22 (21+0). Men hormonerna har varit överallt, tårarna har kommit konstant. Har bara känt mig riktigt ledsen och orkeslös. 

En av anledningarna till att dagen varit extra jobbig, är att jag tänkt så mycket på Bella. Hur mycket jag saknar henne, och hur ont det gör att vi aldrig kommer få se henne växa upp. Såg precis att det på måndag är hennes 10 månadersdag. Undrar om det är det som gör att hon är så närvarande i mina tankar (och drömmar) just nu. 

En av de sista bilderna vi har på vår älskade lilla Bella.

9 månader

Då var det den 21:e igen, och idag är det Bellas 9 månaderdag. Såren och smärtan är mer eller mindre samma nu som i september, det är bara att vi hanterar det på ett litet annat sätt idag än vad vi gjorde då. Vi har tvingats att på något sätt lära oss leva med den helt enkelt. Hur som helst, kan jag inte riktigt förstå att det är nio månader sedan vi förlorad vårt underbara önskebarn Bella. 

Efter en lugn och skön förmiddag hemma, plockade vi ihop oss och begav oss till kyrkogården för att tända ljus och sätta blommor till Bella. Besöket på kyrkogården idag blev ett av de jobbigare, för både mig och mannen. 

Det är ju inte bara så att det är Bellas månadsdag, för idag har jag gått in i vecka 18 (17+0), igår var det 13 år sedan min morfars sista andetag och bara ett stenkast från kyrkogården var ett litet tivoli igång (med alla ljud det innebär - ekande över kyrkogården). Många känslor helt enkelt.

När vi pratat lite med Bella och morfar, begav vi oss vidare. Målet var att köra och handla, men vi bestämde oss för att ta en liten avstickare till min mormor för att hälsa på henne. Blev fika, massa prat och visade blommorna från kyrkogården. 

Mors dag

Fick börjat dagen på ett riktigt varmt och mysigt sätt, för medan jag var på toa passade mannen på att plocka fram några små överraskningar till mig. Idag skulle det ju vara första gången jag skulle få fira mors dag, tillsammans med ett litet barn på min arm. Men som ni alla vet så blev det inte så, utan vår dotter finns i våra hjärtan i stället. 

Dock blev jag ändå firad, fick riktigt fina chokladpraliner, olivolja och balsamvinäger, en ros och ett mors dags kort "från" min lilla ängel och våra hundar (ja och mannen min var med på ett litet hörn). Behöver jag ens skriva att tårarna rann längst min kind av överraskningen? Min man har verkligen bevisat att han har koll och känner till mina favoritställen. 

Mina mors dags presenter

Efter lite morgon (och frukost) mys var det bara för oss att börja fixa till oss, så vi kunde gå över gatan och rösta innan vi sedan skulle ge oss iväg för att fira min mamma (kombinerat födelsedagsfirande och mors dags firande, då hon fyller år idag). Med riktigt fint väder spenderade vi hela eftermiddagen där, lämnade mamma vid 18 tiden och körde sedan inom min mormor för att hälsa på henne med. 

Idag har vi även berättat för min syster, min mormor och mina två "resterande" (den tredje har ju vetat ett bra tag) morbröder att jag är gravid och att jag ska opereras på tisdag. Så den enda i familjen som inte vet nu, är min äldsta bror - men han var inte med på dagens kalas så det är ju inte så konstigt.

Det blev faktiskt så att vi var iväg och tittade (och kände/körde) på vagnen vi är sugna på. Och det blir den vagnen, vi gillar den båda två och den fungerar riktigt bra för oss. Dock har vi inte beställt den än, utan det kommer vi vänta med. Pratade lite med en av personalen och fick lite svar på våra frågor om leveranstid, retur mm. Fick bland annat veta att de håller den hos sig tills vi känner oss redo att hämta ut den, förklarade lite snabbt om vår rädsla efter allt som hände i höstas och hon var väldigt förstående med vår osäkerhet.

Att berätta hemlisen

Trots att det känns som att dagarna står stilla, så rullar de på trots allt. Dagens datum (Bellas månadsdag) till trots, så har den rulla på ganska så bra. Har fått uträttat lite ärenden som behöver göras innan operationen på tisdag.

Träffade en av mina "viktväktar vänner" idag på stan, vi pratade en liten stund då vi inte setts på flera veckor och det slutade med att jag önskade henne all lycka till med de sista kilona om vi inte sågs mer. Var på hon frågade om det var så att vi hade lyckats med våra försök, så det var "bara" att svara ja. Sen så blev det lite prat om det, en stor kram och ett stort lycka till. Känns ganska tomt att inte gå och väga sig varje vecka om jag ska vara ärlig. Men samtidigt så vet jag att jag kommer ha många veckor med vägningar framför mig nästa år (det lär ju bli en hel del kilon upp när man inte får röra på sig). 

Idag har jag även varit på jobbet och hälsat på. Blev några glada och varma kramar från kollegorna som var på plats och från brukaren. Hämtade hem allt (inte särskilt mycket) jag hade där, för jag kommer ju inte komma tillbaka på en evighet. Fick berättat min och mannens hemlighet för brukaren. Som sedan hjälpte mig att avslöja det för mina två kolleger. 

Vi pratade en stund och de var så glada för mig. De berättade att de hade pratat en hel del om mig medan jag varit borta, och undrat vad som gjort att jag varit sjukskriven - då jag inte är den som inte kommer till jobbet. Och de hoppades att det skulle vara av en "bra och positiv" anledning, vilket det var. Har lovat att komma och hälsa på i december om allt nu går som det ska, för innan dess kan jag inte lova något. Mina kära kolleger (och brukare) tycker även att jag ska ringa eller skicka sms om jag har för tråkigt. (Gissar att alla kollegorna kommer veta om min graviditet innan helgen är här).

På vägen hem, blev det ett besök i blomsterbutiken för att köpa blommor till Bella på hennes 8 månadersdag. Och medan jag väntade på att mannen skulle komma hem så vi kunde köra bort till kyrkogården såg jag även till att fixa i ordning med ett ljus till henne.