När allt sker samtidigt

Har verkligen varit urkass på att uppdatera bloggen, men livet och vardagen har fått komma mellan och ta all plats den behövt. Det har varit allt annat än lugna veckor sedan senaste inlägget. Vi lever och har levt mitt i ett flytt- och renoveringskaos sedan förste februari. Kombinerat med diverse sjukdomar som dragit ut på renoveringen ännu mer. Alla har vi varit drabbade, mer eller mindre. Mannen är den som kommit undan mest "skonsamt" med sin matförgiftning första helgen i huset. Dottern drogs med 40 graders feber i nästan en vecka, kombinerat med ögoninflammation och förkylning (med massor av slem, snor och en del hosta som följd). 

Och jag, jodå några dagar med hög feber jag med. Och ett flertal omgångar av feberfrossa som legat på gränsen till krampanfall. Sen ögoninflammation även för mig och så tillslut även förkylning som satt sig så illa på lungorna att det fick bli läkarbesök och mediciner utskrivna för att jag skulle kunna andas något bättre och slippa hosta igång förlossningen (vilket jag var på gränsen till att göra natten till torsdag förra veckan). 

Nu börjar vi hämta oss igen, men min hosta har fortfarande inte släppt helt och mina stämband (och därmed rösten) är helt förstörda och jag känner mig som en tonåring i målbrottet kombinerat med värsta whiskeyrösten. 

I måndags var det den stora dagen förresten, dagen de klippte denna graviditetens cerklage. Var allt annat än en "smärtfri" upplevelse denna gången. Fick ingen smärtlindring alls denna gången (Lund) och det gjordes i en vanlig gynstol, till skillnad från förra gången (Malmö) då jag fick lustgas och det gjordes på förlossningen. 

Idag har jag gått in i vecka 38 (37+0), så nu är jag heller inte längre sjukskriven och bebis är heller inte längre prematur. Varit på besök hos bm idag, och allt såg bra ut för både mig och pyret. Den enda skillnaden är att pyret fortfarande ligger helt rörlig. Inte som sin blivande storasyster som låg ruckbar i flera veckor innan förlossningen och som fixerade sig nästan direkt efter att cerklaget togs. Så vi får väl se om busen i magen tänker fixera sig eller fortsätta leva rövare tills det är dax. 

För övrigt trivs jag ganska så bra i vårt hus. Det känns fortfarande konstigt och det har nog inte heller sjunkit in helt. Men det har nog också att göra med att vi fortfarande inte flyttar in på ovanvåningen och i våra sovrum än. Som sagt alla sjukdomar har försenat renoveringen i huset, men vi har tack och lov ändå en hel del yta att röra oss på. Lite dåligt samvete för dottern dock, som inte riktigt kan leka och busa som hon vill.

Förhoppningsvis hinner vi klart med alla tre sovrummen på ovanvåningen innan pyret föds, men annars är målet att vårt och dotterns rum ska vara färdiga och så får pyrets rum bli färdigt lite senare. Pyret kommer ändå att sova inne hos oss flera månader innan det är tid för eget rum. 

2017 är här och har varit här ett tag

Insåg precis att det redan gått 22 dagar på 2017, och jag har först idag fått tummarna loss att gå in och uppdatera bloggen. Eller ja, tummarna har nog varit loss flera gånger om och jag har varit på väg in för att uppdatera den också. Men andra saker har kommit mellan varje gång. 

Året har börjat relativt lugnt, eller ja så lugnt det kan börja när man har en småtrotsig tvååring, är gravid (med cervixinsuffiens), har två hundar, snart ska flytta och en man som är iväg på en del möten och utbildningar just nu. Som en extra bonus har vi hunnit med några riktigt jäkliga förkylningar med.

Imorgon ska vi på TUL, dels för att se hur pyret mår och växer men också för att se om pyret har vänt sig med huvudet ner igen. Pyret valde nämligen att vända sig till att ligga i säte för ca två veckor sedan efter att innan dess legat med huvudet nedåt och varit ruckbar. 

Farväl 2016.

Då är sista året av 2016 här, och imorgon börjar ett helt nytt år igen. Så farväl 2016 och välkommen 2017. 

Jag hoppas ni alla får en trevlig kväll och natt, oavsett hur ni ska fira eller inte fira in det nya året. För vår del blir det en lugn hemmakväll, bara jag, mannen, busfröet, pyret i magen och våra två hundar. Blir en trerätters middag samt ostbricka vid tolvslaget. Och så blir det lite bingospelande och någon film. 

För ett år sedan valde jag att sätta upp nyårsmål istället för att skriva nyårslöften. Det inlägget finns här. Tidigare i veckan gick jag in och kikade på hur det har gått med mina mål för 2017. Och kunde ganska snabbt konstatera att målen jag satt var fullt rimliga, och att jag faktiskt uppnått alla utom ett. Och det jag inte har uppnått, skulle jag nog säga att det var det absolut svåraste målet för mig. Jag har jobbat på det, så jag har inte struntat i det åtminstone. 

Det här var mina mål för 2016: 

• Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
  -Nådde min målvikt i somras, och hann dessutom även att bli guldmedlem innan jag fick lägga Viktväktarna på"is" igen.
  
  
• I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. 
  - Fick sprungit tre olika lopp innan jag blev gravid (med denna graviditeten), som gjorde att jag fick lägga löpningen på hyllan resten av året. Blev tre helt olika lopp, en halvmara, ett 5k lopp och ett 10k lopp.
  
• Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
  - Nådde målet med 4 miljoner steg redan 23/12. Att jag lyckades nå och klara detta målet är tack vare att jag såg till att samla på mig extra många steg under första halvåret, för sen har jag haft restriktioner i hur mycket jag fått lov att gå och röra mig.
  
• En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
  - Träffade läkaren i början av året och la upp en plan tillsammans med honom, och körde sedan igång direkt med hormonbehandlingar mm. Resten av detta målet har det ju skrivits en hel del om i bloggen, så ni vet alla som följt den att denna punkten verkligen är uppnådd nu. Är gravid i vecka 31 (30+3) nu, pyret mår bra och cerklaget gör sitt jobb med.
  
  
• Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).
  - Är det enda målet jag inte lyckats uppnå. 

Kommer att göra samma sak detta året, och sätta upp mål för 2017. Har dock inte formulerat färdigt dem än, men kommer att ta med det målet jag inte uppnådde i år. När de är färdigformulerade kommer jag att lägga upp dem i ett nytt inlägg, är åtminstone min plan. 

Halvvägs

Idag nådde vi den magiska siffran 50%. Underbart! Äntligen blir dagarna som är kvar av graviditeten färre än dagarna som gått.

Äntligen halvvägs!

"Firade" den stora dagen med ett besök i Lund på specialistmödravården för kontroll av cerklaget och cervix. Cerklaget sitter bra och cervix är fortfarande sluten och "normallång", så besöket gick fint. Fortsatt sjukskriven, året ut än så länge.

Dock var läkaren över en timme sen idag (tror det var ronden som drog ut på det, han var nämligen inte på specialistmödravården idag egentligen). Så lite som ett plåster på såret för att han var mer än en timme sen och hade en "elev" (känns väldigt fel att kalla en AT läkare för elev) blev det både VUL och ultraljud uppe på magen, så det fick följa med några nya bilder på pyret hem.

Läkaren gav mig även "ordinationen" att jag ska (försöka) njuta av att vara gravid och visa upp det med stolthet. Får se hur det går med den biten. 

Pyret på dag 140

Mardrömsveckan är här

Idag gick jag in i vecka 18 (17+0), den värsta och jobbigaste veckan av de alla för oss. Det är den veckan i graviditeten med Bella som vi lärde oss att det går aldrig att slappna av och det räcker inte med att man ska behöva kämpa och ha diagnoser som gör det svårt att ens bli gravid, utan sen finns det flera olika anledningar och diagnoser som kan få en perfekt graviditet att vara över på några timmar. 

Jag längtar så tills vi är förbi denna vecka är förbi, och längtar också otroligt till RUL och nästa besök hos läkaren på specialistmödravården för kontroll av cerklaget. Likaså ser jag fram emot mitt besök hos kuratorn, kommer inte ihåg om jag nämnt att jag tagit kontakt och bokat in ett nytt besök hos kuratorn jag/vi började gå hos när vi förlorade Bella. Gjorde det samma dag som jag lämnade sjukhuset i Lund, då dagarna där väckte liv i många gamla känslor och rädslor. 

En annan otroligt stor sak är att vi nu gjort det offentligt att jag är gravid igen. Mannen tog chansen när en intervju med mig nämnde att jag är gravid igen. Så han la ut intervjun på fb och de som läste den, såg det där. Känns väldigt skrämmande! Men också lite skönt. Kommer förvisso varken bli lättare eller svårare att gå igenom denna graviditeten än med busfröet, skillnaden är att denna gången kan jag inte bara "gömma" mig hela tiden som jag gjorde sist. 

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 

Postspinal huvudvärk

Rubriken på inlägget säger det mesta. Jag fick inte åka hem idag utan är fortfarande inlagd på perinatalavdelningen för övervakning. Detta då jag drabbats av postspinal huvudvärk. Min läkare har nog varit inne hos mig nästan 15 gånger under dagen och narkosläkaren har hunnit med två besök också. Känns tryggt att de är så måna om mig. 

Innan lunch fick jag även gjort ett ultraljud och fick se att allt såg bra ut i magen. Pyret var livlig och busig. Allt såg bra ut med pyret, mängden fostervatten, inre livmodermunnen osv. Var väldigt lugnande att få se pyrets hjärta slå och små händer vinka. Blev även en kullerbytta medan läkaren gjorde ultraljudet. 

Har jag tur får jag åka hem imorgon, har jag otur måste jag stanna tills åtminstone på söndag. Så håll tummarna på att kroppen fixar att läka av sig själv redan tills imorgon. För om huvudvärken inte blir bättre kommer de göra ett bloodpatch, och det är inte säkert att de narkosläkare som jobbar imorgon sätter sådana utan då måste jag avvakta tills söndag när "min" narkosläkare jobbar igen. 

Kvällen har jag spenderat med man och dotter som varit här på besök några timmar. Känns så tomt och ensamt utan dem. Och jag bara längtar efter att få vara hemma med dem istället för att vara här. Tack och lov för att det är helg nu, så de kan komma hit bra mycket tidigare imorgon.

Nu ska jag försöka mig på att sova, lättare sagt än gjort. Har dock eget rum för tillfälligt och hoppas på att få ha det resten av natten med. 

Nyopererad

Då ligger jag i min säng på avdelningen igen och väntar på att kunna röra på mina tår igen, efter att ha fått spendera lite tid på uppvaket efter operationen och insättningen av cerklaget. Har varit en lång dag redan och den är inte över än. Skulle vara på plats kl 07.00, men det var först vid 10.30 som jag kom till operationen. Att vara fastande och gravid suger. 

Operationen började bra och lugnt, men ganska snabbt utvecklade den sig till något av en mardröm. Blev bestämt att de skulle sätta en spinalbedövning på mig och allt verkade bra till en början, men när läkaren väl satt igång operationen kom smärtan efter bara någon minut. Och den var verkligen inte nådig. Det visade sig att bedövningen inte satt sig tillräckligt högt upp, så livmoderhalsen och livmodern var inte det minsta bedövade. 

Blev en paus i operationen och de tippade hel operationsbordet så att jag låg med huvudet långt ner, för att på så sätt få spinalbedövningen att även bedöva på rätt ställe. Efter ca 5-6 minuter började de så smått igen, var lugnt till en början men smärtan bara ökade. Fick frågan om de skulle pausa och söva mig, men när jag fick veta att det inte var jätte långt kvar av operationen valde jag att försöka andas mig igenom det tillsammans med lite extra smärtlindring intravenöst istället. Ville helt enkelt inte behöva återhämta mig från både narkos och spinalbedövning, 

En sak är säker, skulle det vara att jag ska göra det någonsin igen - då ska jag sövas! För den smärtan som uppstod var tusen gånger värre än när de drog cerklaget förra gången. 

Nu orkar jag inte skriva mer för stunden dock, så ni får nöja er med detta inlägget.

Hemma igen och ultraljud

Tidigt i tisdags landade vi i Sverige igen efter en helt underbar vecka på Cypern. Det blev verkligen en vecka av avslappning, familjemys och kvalitetstid tillsammans. Det blev en hel del sömn med, det ska jag erkänna. Är tröttare denna gången, inte den bästa kombinationen med ett busfrö som vägra somna tidigt. Men fördelen var att mannen också var med, och att han tog ett kliv framåt och tog lite mer ansvar än vanligt för vår tjej. Han ska även ha en eloge för att han visa lite mer förståelse och tålamod för mig under resan (nästan mer än han gjorde under hel graviditeten med busfröet). 

De sista dagarna på semestern började jag känna av sammandragningar, och när de fortsatte efter att vi kom hem samtidigt som det även börjat trycka nedåt, "sticka" i livmoderhalsen och en del av slemproppen kom (vilket i sig inte är konstigt då den bytas ut konturnieligt under graviditeten) så blev det ett besök på KK och gynakuten i onsdags. Blev ett otroligt långt besök, bestående av främst väntan då belastningen var extrem och blev ännu värre av att det kom in minst två akutfall medan jag var där. Tillslut blev det min tur, läkaren gjorde undersökning och VUL. Han kunde konstatera att min livmoderhals minskat med ca 6 mm på två veckor, men den var fortsatt sluten och fin. Så ingen fara av mina känningar denna gången. Innan jag gick, så sa han till mig att om det fortsätter ska jag absolut komma in igen (skönt att höra då sköterskan som skrev in mig knappt tyckte att jag skulle stanna utan åka hem och vända mig till min MVC eller VC dagen efter). Efter 7,5 timme fick jag åka hem.

Dagen efter, torsdag ringde läkaren som har hand om forskningsstudien om kejsarsnitt jag deltar i. Istället för att vänta tills nästa vecka bestämde vi att jag skulle komma in och göra mitt första ultraljud (av tre) för graviditeten. Resultaten av undersökningen var väldigt positiva och lugnande för min del. Ärret ser fortfarande väldigt fint ut, pyret var exakt på dagen i sin storlek och det bästa av allt är att min moderkaka sitter i bakvägg denna gången. Så den kommer aldrig att komma i kontakt med ärret, vilket är det som annars skulle kunna leda till de värsta komplikationerna. Att den sitter i bakvägg är också lovande inför förlossningen av den anledningen att de inte kommer att behöva snitta mig pga den åtminstone. 

Eftersom det blev undersökning med så kort varsel fick busfröet följa med mig dit. Gick jättebra och hon uppförde sig under hela besöket (med lite "mutor"). Det roligaste ögonblicket var när busfröet tittade på skärmen och såg pyret, och utbröt: ojoj mamma ojoj. 

I helgen blir det först shoppingmys med syster och hennes äldsta son imorgon och sedan ska jag till Malmö och fika med ett gäng gravida Kämpare från den gamla gruppen. Mannen och dottern kommer få massor av kvalitetstid i helgen med andra ord. 

De största stegen denna veckan är att jag nu är uppe i tresiffrigt på antalet dagar jag varit gravid. Behöver jag ens nämna hur mycket jag längtar tills att det bara är tvåsiffrigt kvar i nedräkning?

Cerklage och semester

Det blev aldrig någon uppdatering av bloggen efter att jag varit på specialistmödravården i Lund den 25/8. Hade tänkt det men besöket där kändes inte så bra och tryggt som jag hade hoppats och önskat. Kan inte förklara allt, men kan säga att jag inte alls fick något bra intryck av specialistmödravården i Lund. Ville bara gråta när jag gick där ifrån. Läkaren var mer än 40 minuter sen, hade inte så bra koll och fick ändå springa till den andra läkaren (Dag, som ska göra operationen) för att stämma av saker. Tack och lov för ett bra möte med narkosläkaren åtminstone, för annars hade jag nog brutit ihop inne på sjukhuset. 

Operationen blir den 15/9, så nästan två veckor längre in i graviditeten än förra gången. Och när jag frågade om sjukskrivning efter operationen, bara läkare svarar att "nä, men planen är väl att du ska jobba precis som vanligt". Hon frågade inget om hur det var förra gången eller ens om vad jag har för ett jobb. När jag påpekade vad jag jobbar med och hur mina arbetsuppgifter ser ut, svara hon bara lite hastigt att då får jag ta det med den andra läkaren när vi ses vid operationen. Så att förbereda min chef och arbetsplats så mycket som möjligt kan jag inte heller göra. Är ganska säker på att läkaren inte ens läst i min journal från förra cerklaget, för hon hade verkligen ingen koll.

När jag kom hem, tog jag mig direkt till kontoret och förlängde min semester en vecka extra och sedan la jag in om en veckas sjukskrivning i samband med operationen. Allt för att kunna förbereda min chef så gott det går, utan att avslöja allt för mycket. 

Dagen efter, på fredagen när jag hämtade busfröet på förskolan blev jag avslöjad. Så var "bara" till att berätta och förbereda dem för att vår lilla tjej snart kommer gå hos dem fler timmar och dagar i veckan. Favorit fröken blev så glad för vår skull, hon vet vad vi gått igenom och kämpat med. Hon har nämligen själv varit där, hennes dotter är resultatet av en lyckad IVF. 

Lördagen spenderade vi med att packa, lämna hundarna hos svärföräldrarna och sedan några mysiga timmar med V och hennes familj. Söndagen den 28/8 jobbade jag mitt sista arbetspass för ett tag, kanske sista innan jag går på mammaledighet nästa år. Det beror på vad läkaren kommer att göra. 

Och när denna veckan började i måndags, började vi den med en väldigt tidig morgon på flygplatsen. Och lite innan 07.00 i måndags lyfte planet som tog oss ner till Cypern. Veckan här nere har gått i en rasande takt, men vi har haft det otroligt härligt och njutit av värmen och att få vara här tillsammans. Vår lilla tjej älskar verkligen att bada, och hade lätt kunnat stanna i poolen från tidig morgon till sen kväll om vi inte hade tvingat upp henne för mat, vila och extra smörjning med solskyddsfaktor lite då och då. Frågan är hur det kommer vara nästa gång vi åker. Kommer vi att resa med två små då? En bebis och en som är minst 2-2,5 år?

Nu ska jag försöka att få lite mer sömn innan resten av familjen vaknar om ca två timmar. Har nämligen börjar vakna på nätterna för toabesök nu, och efteråt är det svårt att somna igen. Blir en liten ond cirkel det där, vaknar på matten och tidig morgon men svårt att somna om/känner mig ganska så pigg. Men kring 15-16 tiden på eftermiddagen börjar jag bli trött och det blir bra mycket tidigare kvällar än vad som är normalt för mig. 

Nu ska jag fortsätta att njuta de två hela dagarna vi har kvar här nere, innan vi åter flyger hem natten till tisdag. 

KUB

Idag var det tid att få se vårt lilla pyre igen, för klockan 14.00 var det tid att göra ultraljudet för KUB.  Pyret är lika envis och bestämd som sin syster, var inte alls samarbetsvillig med barnmorskan i början  av ultraljudet. Resultatet på KUB blev riktigt bra, mycket lägre risk än vad risken är i min ålder.

Resultatet på KUB.

För att ingen ens ska behöva undra, så kan jag berätta att vi redan innan var helt på det säkra med att vi inte skulle avbryta om det visade sig att barnet har hög risk för down syndrom. Jag har växt upp och lever med diverse sjukdomar och funktionsnedsättningar i familj, släkt och vänner, och alla är lika underbara och har samma värde som oss "andra", som vi utan deras funktionshinder. Utan för oss handlade/handlar det om de andra kromosonavvikelserna som innebär att barnet ändå aldrig skulle överleva när det föds. Jag vet att jag inte hade klarat av att gå igenom en hel graviditet då, även om det hade varit mitt svåraste beslut att avbryta med.

Pyret hade växt på fint och stämde på dagen med vårt förra ultraljud. Så idag har vi förutom gjort KUB även gått in i en ny vecka. Idag är vi inne på vecka 13 (12+0). Vilket innebär att första stora delmålet på denna graviditet är uppnått, nästa är cerklaget och därefter att komma förbi vecka 18.

Pyret idag. Vecka 13 (12+0)

RUL blev bokat idag, så den 11/10 är det tid för det ultraljudet.

Imorgon ska jag till specialistmödravården i Lund och träffa en läkare inför cerklage, lite nervöst är det faktiskt. Och efter det får jag skynda mig hem och se till att pack, för på måndag åker vi till Cypern en vecka. Bara vår lilla familj och all inclusive. Bara ta det lugnt och njuta, det är vår plan för denna resan.

Remisser och blodprov

Eftersom jag är längre gången i graviditeten än vad vi trodde, så har denna veckans lediga stunder ägnats åt att ringa en del samtal, jaga besked/svar och lämna blodprov.

I måndags ringde jag först till KK för att kolla så att de fått in min remiss från barnmorskan på min MVC. Fick svaret att det hade dem, men eftersom att läkaren Per gått i pension så utförs inte längre cerklageoperationer i Malmö. Utan en av överläkarna skulle granska min remiss under måndagen och sedan vid operation skicka den vidare till Lund och deras specialistmödravård. Men barnmorskan jag pratade med tackade för att jag ringde och skrev in den nya informationen, så att informationen i remissen är aktuell. 

Passade på att fråga om det är en läkare som heter Dag som utför operationerna i Lund, och fick svaret att det är det. Så det känns helt okey, för jag har haft honom vid minst två besök i Malmö och han jobbade tillsammans med Per när jag hade mitt cerklage förra graviditeten. Var Dag som skötte min inskrivning dagen innan operationen. 

På eftermiddagen i måndags var jag sedan på MVC och lämnade mitt blodprov inför KUB. Eftersom min bm har semester så var jag hos hennes kollega. Vi pratade en del om denna och mina tidigare graviditeter och om att jag hade ringt till specialistmödravården och om när jag har nästa tid med min egna bm. Vi bestämde att inte boka om min tid med min egna bm, utan låter inskrivningen hamna ganska sent då den nu hamnar i slutet av vecka 15.

Och idag ringde jag till specialistmödravården igen. Först till Malmö, där jag fick beskedet att överläkaren nu hade tittat på min remiss och skickat den vidare till Lund. Så fick numret till deras specialistmödravård och ringde dem. Kunde snabbt konstatera att barnmorskan som svarade precis innan jag ringde hade suttit med min remiss och bokat in en tid med läkaren. Så om en vecka ska jag dit och träffa min läkare, dagen efter KUB och dem enda lediga dagen jag har i nästa vecka. Blev en riktig lättnad att få höra och dessutom att det funkar så bra utifrån allt annat som händer den närmaste tiden. 

Farväl 2014!

Det här med att fira nyår har jag de senaste 10 åren inte riktigt förstått eller för den delen sett fram emot. Det har liksom bara inneburit att vi avverkat ännu ett år utan att ha lyckats med att bli föräldrar. Förra året var lite av ett undantag, då ville vi bara komma ifrån mitt och mannens absolut värsta år tillsammans - 2013, året vi för första gången plussade, året vi blev föräldrar och året vi förlorade vår dotter. 

2014 startade jag med en sjukskrivning och blödande efter vårt andra hormonstimulering + insemineringsförsök gick åt skogen dagarna innan nyårsafton. Jag bröt ihop totalt, och kände att detta skulle bli ett minst lika jobbigt år som året innan. Vi fick dessutom avvakta till februari innan vi fick göra ett nytt försök, vilket mannen tyckte var bra - för han ansåg att jag och min kropp behövde vila och återhämta oss. 

I februari gjorde vi vårt tredje och vad som skulle varit vårt sista försök med hormonstimulering + insemination. Det funkade inte heller, men RMC erbjöd oss att få göra ett fjärde försök direkt medan vi ändå väntade på att få köra igång med IVF. Det gjorde vi i mars, och det försöket är också det försök som resulterade i vårt lilla busfrö - och Bellas lillasyster. 

Halva april och maj var jag sjukskriven på grund av depression, och jag mådde verkligen skit både av depressionen men också av oro för allt runt/kring graviditeten. Blödningar, operation, cerklage, komma förbi vecka 18, inga rörelser, och en massa annat. Efter insättningen av cerklaget som skedde i slutet av maj, var jag sjukskriven pga det ända fram tills det togs ut den 11 november. 

Har nog aldrig känt mig så ensam, isolerad och osocial som jag gjort detta året. Det har varit riktigt jobbigt, men jag ska vara ärlig och säga att det till och från faktiskt har varit väldigt skönt att vara så ensam. Jag har kunnat vara bitter, arg, gråtit, sörja, hata och vara fly förbannad över allt utan att någon har kunnat döma mig, se ner på mig eller säga till mig att jag ska skärpa till mig. 

Hade det inte varit för att vi faktiskt lyckades, vet jag inte om jag hade firat detta nyåret. Så mörkt var det alltså när året startade, tror nog bara att det är min kurator och min läkare på vårdcentralen som faktiskt vet hur dåligt jag verkligen har mått under 2014. Så ja, tack och lov för att jag får lämna detta året bakom mig. Och detta med min andra dotter i min famn, medan den första firar sitt andra nyår i himmelen. 

Nyår firar vi hemma, jag mannen, lillasyster och hundarna. I eftermiddags tog vi en promenad till kyrkogården och tände ett ljus för Bella, och kvällen spenderar vi i soffan med enkel och god mat, efterrätt, godis, nötter och tv. 

GOTT NYTT ÅR! 

Tack för allt stöd ni gett mig. 

Kram

3 dagar

Då var det tisdag, och det är idag två veckor sedan mitt cerklage togs. Det är även så att jag idag är tre dagar från BF. Behöver jag ens nämna hur jobbigt jag tycker att detta är nu? Jag tycker så klart att det är helt fantastiskt att min kropp lyckats (med en massa hjälp) hålla en graviditet full tid, men det gör också så ont i hjärtat att veta alla de här "extra veckorna" jag varit gravid (räknar från 34+0) hade räckt för att Bella skulle överlevt. 

Och ja, jag vet att man inte kan göra något åt det och det som hände, hände. Men hjärnan och hjärta är som de är, speciellt när man är i sorg. För mig känns det verkligen som att jag idag har gått över tiden med två veckor (även om jag inte nått min BF än), och det är inget som någon kan ändra på - utan så känns det för mig. 

På eftermiddagen igår var jag i alla fall hos barnmorskan för kontroll. Allt såg bra ut både för mig och busfröet, och en ny tid sattes i slutet på nästa vecka. En tid som jag verkligen hoppas på ska avbokas för att busfröet är fött. 

Så det är bara att fortsätta vänta, busfröet verkar i alla fall trivas bra där inne - är trots allt två veckor sen vi lämnade över ett "vräkningsbesked" genom borttagningen av cerklaget. Är så uttråkad att jag inte vet vad jag ska hitta på. Samtidigt som jag vill göra allt, känner jag mig trött och vill bara vila - vilket blir väldigt motsägelsefullt. Längtar tills mannen kommer hem, så att jag åtminstone har någon att prata med. 

Fixerad

Varit på kontroll hos barnmorskan idag då busfröet inte behagat att titta ut sedan cerklaget togs i tisdags, tiden bokade vi dock in vid förra besöket så det var inte något märkvärdigt så egentligen. Utan bara min vanliga kontroll.

Alla värden såg bra ut idag med, tydligen var jag lite lugnare än vanligt då mitt blodtryck (övertrycket) faktiskt låg lite lägre än vad de gjort de senaste gångerna. Bäst av allt var att barnmorskan idag konstaterade att busfröet nu är fixerad (vilket antagligen skedde ganska omgående efter att cerklaget försvann) .

Barnmorskan och jag skämtade lite om att hon räknar med att jag ska föda vaginalt, för det skulle se konstigt ut med en föräldragrupp där alla slutat med kejsarsnitt. Är som sagt sist ut i gruppen (de andra var beräknade ca 1-1,5 månad innan mig), så nu är det bara mig de väntar på innan det är tid för återträff.

Nedräkning till busfröets ankomst fortsätter, och idag är det 15 dagar till BF. Jag hoppas verkligen att busfröet kommer innan dess.

Livet i det "fria"

Då var min långa sjukskrivningsperiod slut, och jag har från och med idag gått på semester istället. Kommer att ha semester månaden ut och börjar sen min föräldraledighet den 1/12. Anledningen till att jag har semester är att eftersom cerklaget togs igår, kan jag inte längre vara sjukskriven av den anledningen. Och då jag inte rört årets (+ att jag har sparad sedan tidigare år) semesterdagar, så tar jag en del av dem nu istället för att slösa på mina/våra föräldradagar. 

Kan inte påstå att jag varit pigg och full av energi, men jag har i alla fall varit igång och gjort mer idag än andra dagar. Blev dock en liten tupplur innan jag åt lunch idag. Och under kvällen var jag på möte med nämnden. Så kul det var att träffa alla tjänstemän och politiker, kan tillägga att jag tillhörde nog ett av de främsta samtalsämne ikväll. De har alla (nästan alla) hört ryktesvägen anledningen till att jag inte varit på något sammanträde sedan i våras, så det blev många gratulationer, lyckönskningar och frågor om hur snart det är beräknat och om jag vågar mig ut så nära in på. 

Mannen hämtade upp mig efter mötet och vi körde och handlade hem lite mat för att fylla på kylen nu när inte förlossningen satte igång under gårdagen. Väl hemma hjälpte jag för första gången på evigheter till att bära upp matkassar, de var inte supertunga - men de vägde lite och det kändes ganska skönt att kunna (våga) hjälpa mannen upp med maten. 

Min inställning är för övrigt att nu ska jag göra allt det jag inte fått göra sedan jag blev gravid/fick insatt mitt cerklage. För om alla de sakerna har varit risker till förtidig förlossning, borde de också finnas en möjlighet till att de kan hjälpa till att sätta igång förlossningen nu. 

Nu är cerklaget borta

Lite innan 11.00 blev vi insläppta på förlossningen och förberedelserna för borttagningen av cerklaget sattes igång. Det första vi fick veta när vi kom, var dock att det inte skulle bli "min" läkare som tog cerklaget utan att det skulle bli en annan (lika duktig, som barnmorskan sa) överläkare. 

Fick lämna mina papper (blodgruppering mm), och blev sedan visad in på ett av förlossningsrummen. Där inne fick vi (jag och mannen) vänta en liten stund innan alla var på plats. Jag fick en sjukhusskjorta och fick klä av mig på nedre delen, samt gå på toa och tömma blåsan en extra gång innan jag till slut la mig till rätta i sängen/gynstolen.

I rummet befann sig jag och mannen, men även överläkaren (som jag haft vid minst två tidigare besök på KK under denna graviditeten), en underläkare, en barnmorska och en undersköterska under tiden som cerklaget skulle tas. Proceduren var kort, men väldigt (!!!) smärtsam. Lustgasen hjälpte, men jag måste erkänna att det var lite obehagligt samtidigt - för jag blev smått yr och illamående precis när det gjorde som mest ont, vilket gjorde att jag inte kunde andas in lustgas när jag som mest behövde det. 

Direkt efter att han tagit bort cerklaget gjordes en kontroll av min livmoderhals, och då var jag 1,5 cm öppen. Så det är inte konstigt att det varit obehagligt och obekvämt den senaste tiden, med allt tryck från busfröets huvud mot livmoderhalsen och cerklaget. Efter det fick jag ligga med CTG en stund för att kolla busfröet och värkar, och när det var klart fick jag klä på mig och sedan lämnade vi förlossningen. 

De första timmarna efter spenderade vi i närheten av sjukhuset, åt lunch och gick i lite butiker. Ett tag senare valde vi att promenera en längre sträcka (med några små pauser för mig att vila och gå på toa), kan inte komma ihåg när jag senast gick en så pass lång promenad. Dock känns det i ryggen att jag gått ordentligt idag. 

Värkarna har inte ökat, men trycket nedåt har ökat rejält och jag känner mig konstant kissnödig. Det vi la märke till när vi kom hem (eller mannen nämnde det faktiskt redan när vi promenerad runt) är att magen verkligen har sjunkit rejält under dagen. Så det hoppas vi på är ett tecken på att saker och ting närmar sig. 

När det gäller cerklaget kan jag berätta att JA, man känner verkligen av det under tiden det sitter i en. För sån skillnad det är nu, mycket av det obehag och stickningar mm som jag känt under alla dessa veckor är som bortblåsta och jag känner mig "tom" och utan minsta obehag uppe i slidan. Men, jag tar mer än gärna alla de obehagen - för det är tack vare cerklaget jag fortfarande är gravid och väntar ett barn som har alla de förutsättningar att överleva en förlossning som Bella inte hade. 

Imorgon

Idag är det dagen innan den stora dagen! För imorgon är det tid att klippa cerklaget. Och jag kan bara säga att det känns helkonstigt just nu, jag verkligen längtar - även om jag vet att det inte kommer bli någon lugn och skön upplevelse. För övrigt så är det bästa med morgondagen att jag kommer spendera hela dagen med mannen, för han har tagit semester imorgon. 

Känner mig ganska så stressad och tankarna far och flyger åt alla håll och kanter. Under dagen har jag försökt förbereda och fixa det som behöver fixas (städa, plocka undan, skicka in lite papper till FK mm.) här hemma. Det som stressar mig mest är att inte veta om vi kommer att behöva åka hem imorgon eftermiddag, med busfröet kvar i magen. Eller om morgondagen kommer sluta med att förlossningen sätter igång. 

1 vecka till borttagning

Nu är det "bara" en vecka kvar till cerklaget ska klippas och tas bort. Kan säga att jag både längtar och börjar bli nervös inför det nu, och hur mycket jag än längtar efter busfröet - så får busfröet väldigt gärna stanna kvar i magen tills min läkare tagit cerklaget då, så att det inte blir att någon annan läkare måste avlägsna det akut. 

Mina förvärkar börjar bli värre och värre nu, likaså sammandragningarna. De kommer inte regelbundet, men nu har verkligen förvärkarna börjat göra ont och de har dessutom börjat sätta sig i ryggslutet med. 

Smärtan som uppstår i ryggen vid förvärkarna, påminner om de tidiga värkarna jag hade när jag skulle föda Bella samt den smärtan jag sedan fått första dagen vid varje mens/blödning (misslyckat försök) efter förlossningen. 

Kan säga att det dagar som denna som jag är tacksam över att jag är hemma och sjukskriven (med en tom kalender), för det blev verkligen inte mycket sömn inatt. Vaknade av både det ena och det andra - kissnödig, förvärkar, för varm, illamående, behövde vända mig osv. Så det har blivit en lugn dag med massor av vila. 

Imorgon ska jag iväg och äta lunch med några av tjejerna i vår lilla gravidgrupp (från "RMC tjejerna"), så jag hoppas verkligen på att jag ska få sova lite bättre inatt. 

Cerklaget

Så var jag hemma, och har varvat ner ordentligt efter dagens händelser och utflykter. Kroppen var ganska så slut när jag kom hem ikväll, det märks att jag inte är van vid att göra så mycket samtidigt som att magen blir större (och tyngre). 

Besöket hos läkaren på specialistmödravården gick bra, över förväntan till och med om jag ska vara ärlig. Detta blev för övrigt min sista inbokade tid för mätning och kontroll. Och besöket till ära var mannen med och vi fick även sällskap av en läkarstudent. Min läkare frågade om det var okej om studenten också fick vara med och göra undersökningarna (titta, känna, klämma osv), vilket jag sa ja till. Så det blev en extra noggrann undersökning kan man ju säga. 

Som vanligt började de med att titta på cerklaget, och då tyckte mannen att han också skulle få kolla lite - så jag hade fyra par ögon (mannen, läkaren, studenten och barnmorskan) som stirrade upp i min slida på samma gång medan jag låg snällt i gynstolen. Men nu vet mannen också hur det ser ut där inne med cerklaget. Efter att ha titta, var det tid att känna så att allt satt som det skulle innan han gick över till att göra VUL. 

Mätningen visade på att livmoderhalsen är lika lång som sist, eller t o m ca 1 mm längre än senast vi var där. Eftersom allt såg bra ut blev det därför istället tid att boka in borttagning av cerklaget. Detta kommer att ske om sex veckor, och istället för att gå till specialistmödravården ska jag gå till förlossningen den gången. 

Anledningen till att det blir på förlossningen är att jag behöver smärtlindring. Läkaren var idag väldigt noggrann med att påpeka att det kommer göra ont (något de aldrig nämnt tidigare) när han drar trådarna, så det är därför som jag ska vara på förlossningen istället. Kommer få andas lustgas (ett bra sätt att testa på/öva på det innan förlossningen) innan och under borttagningen. Dock är det min egna läkare som tar bort det ändå. 

Innan vi lämnade läkaren, så passade jag på att ta upp vår fundering kring vad som sker OM (när?) jag skulle lyckas bli gravid igen. För även om det är så långt ifrån självklart som det kan bli, så är det något vi ändå funderat på och kring. Fick då veta att om/när jag blir gravid igen som kommer det att sättas cerklage. Har man fått det en gång, så ska man ha det de andra gångerna med. Skönt att ha ett svar, och att veta var vi ska vända oss om vi någonsin lyckas en gång till längre fram. 

När vi var färdiga hos läkaren var det bara att fixa lite att äta och sedan sätta oss på bussen hem. För att sedan gå på andra steget i föräldrautbildningen. Blev en bra träff även idag, även om vi inte hann med att se filmen (om amning) som barnmorskan tänkt. 

Imorgon har jag en lugn dag framför mig, och det kan nog vara bra. För som sagt jag är inte längre van vid att ha flera saker på samma dag (annorlunda var det när jag jobbade och pluggade).