Mardrömsveckan är här

Idag gick jag in i vecka 18 (17+0), den värsta och jobbigaste veckan av de alla för oss. Det är den veckan i graviditeten med Bella som vi lärde oss att det går aldrig att slappna av och det räcker inte med att man ska behöva kämpa och ha diagnoser som gör det svårt att ens bli gravid, utan sen finns det flera olika anledningar och diagnoser som kan få en perfekt graviditet att vara över på några timmar. 

Jag längtar så tills vi är förbi denna vecka är förbi, och längtar också otroligt till RUL och nästa besök hos läkaren på specialistmödravården för kontroll av cerklaget. Likaså ser jag fram emot mitt besök hos kuratorn, kommer inte ihåg om jag nämnt att jag tagit kontakt och bokat in ett nytt besök hos kuratorn jag/vi började gå hos när vi förlorade Bella. Gjorde det samma dag som jag lämnade sjukhuset i Lund, då dagarna där väckte liv i många gamla känslor och rädslor. 

En annan otroligt stor sak är att vi nu gjort det offentligt att jag är gravid igen. Mannen tog chansen när en intervju med mig nämnde att jag är gravid igen. Så han la ut intervjun på fb och de som läste den, såg det där. Känns väldigt skrämmande! Men också lite skönt. Kommer förvisso varken bli lättare eller svårare att gå igenom denna graviditeten än med busfröet, skillnaden är att denna gången kan jag inte bara "gömma" mig hela tiden som jag gjorde sist. 

Händelserik helg

Här har det hänt trevliga saker hela helgen. Gårdagen började med att vi gick in i vecka 35 (34+0) och därmed nått vårt/läkarens stora mål. Mannen körde till tippen med det gamla utrivna golvet och sen kände vi oss ganska så rastlösa (speciellt jag). Så vid lunch bestämde vi oss för att faktiskt ta en väldigt spontan tur med bilen, och köra till Ullared. 

Sagt och gjort. Senare delen av eftermiddagen samt kvällen spenderade vi där och fick köpt en del prylar till busfröet, men även till hundarna och några saker till oss med. Det blev en del pauser och vi tog verkligen allt i min takt, så vi hann inte med allt vi kanske skulle velat - men tillräckligt för att känna mig nöjd och belåten. 

Var riktigt skönt att få "leva som vanligt" och njuta av att vara gravid. För att inte tala om att faktiskt få visa för andra att jag är gravid. Vi har längtat och väntat i så många år och gått igenom så mycket under åren, att jag till viss del känner mig lite "bestulen" av min graviditet när jag inte kan och får göra så mycket - utan har spenderat största delen av den hemma i lägenheten. 

Idag har jag däremot tagit det väldigt lugnt och vilat mig lite extra. Min pappa och bror kom förbi vid lunch och hjälpte mannen att dela vår gamla tv samt lasta in den i bilen. Sen körde pappa och mannen och slängde den på tippen. Äntligen fick vi bort den! Så skönt. När mannen sedan kom hem satte jag honom i arbete med att sätta ihop vårt skötbord. 

Skötbordet ihopsatt och förberett 

Kan erkänna att det kliade lite i fingrarna av att bara titta på, men magen är helt klart i vägen och kroppen är lite mör efter gårdagens shoppingtur. Så jag satte mig och piffade till förvaringskorgarna som ska stå på skötbordet, med sidenband istället. 

Och ikväll fick vi även hem vårt babynest som min mamma sytt åt oss. Hon blev färdig med det igår, så när vi var och shoppade kom ett mms med en bild på det färdiga nestet. Sedan dess har jag bara längtat efter att få se och ta på det, vilket jag kan nu. 

Vårt babynest, sytt av busfröets mormor. 

Ny sjukskrivning

Efter några (ganska många) "om" och "men", och en hel del funderande och övervägande från min sida - ringde jag till min vårdcentral igår. Fick pratat med sekreteraren om sjukskrivning. Hon lovade att prata med min doktor och återkomma igår eller senast idag (blev idag), om hur vi i så fall skulle gå vidare. 

Fick en tid idag, till en annan doktor på vårdcentralen då min vanliga doktor jobbar väldigt lite där numera. Var ganska nervös inför besöket, eller inte besöket i sig utan mer vad som skulle komma upp och hur mycket jag skulle behöva upprepa min historik. 

Det visade sig dock att doktorerna hade pratat igenom mig och min historik ganska så noggrant och den nye doktor hade dessutom gått igenom mer eller mindre hela min journal (i alla fall från tonåren, så minst 15 år tillbaka). Blev inkallad, fick berätta lite om hur jag känner och mår och så fick jag svara på en massa frågor. 

Var riktigt jobbigt, att vara helt ärlig med hur jag verkligen mår och att släppa fasaden som jag stenhårt försöker hålla uppe. Besöket slutade med att doktorn har sjukskrivit mig i en månad framåt. Och han påpekade att jag jag skulle kontakta dem om jag mår sämre eller behöver mer hjälp. Anledningen till sjukskrivningen känner jag inte att jag vill skriva ut här just nu. Men jag kan säga att jag inte är sjukskriven på grund av graviditeten. 

Besöket hos doktorn slutade med att han önskade mig alla lycka till och han hoppades att allt går bra för oss, och att både vi och han är föräldrar när året närmar sig slutet (hans fru ska föda vilken dag som helst nämligen).

10 år

I dagarna är det 10 år sen jag var hos barnmorskan och tog ut min spiral - och efter diskussioner med mannen min (som på den tiden "bara" var pojkvännen min) så sattes det inte inne någon ny spiral. Utan vi visste att vi ville bilda familj, och vi ville vara en ganska så ung familj. Det är till och med så många år sedan, så jag inte ens kommer ihåg vilken dag det var längre. Men jag vet att det var efter den 17/3 av den anledningen att det gjordes efter att en massa personer i omgivningen hade fyllt år. 

Så det är med en ganska tung, sorgsen, bitter, ilsken, och ledsen känsla jag nu inser att vi står kvar på samma (eller, nästan - för vi har vår lilla ängladotter) ställe som för 10 år (!!!) sedan. Det är nu jag också inser hur mycket bittrare och trött jag blivit på alla andras bebislycka. Som när man får veta att personer som inte ens varit ett par mer än 2 månader innan de helt plötsligt ska bli föräldrar 8-9 månader senare - dessa par fullkomligt hatar jag!

Om en vecka är det TD, och jag vet verkligen inte hur jag känner längre. I ren självbevarelsedrift har hjärnan och hjärtat bestämt sig för att räkna med blödning till helgen, minus på testet på TD och ett samtal till RMC för att boka in möte med läkare för att lägga upp vår IVF plan. 

Lågan av drömmen och önskan om att det har gått vägen kommer lite då och då - men hjärnan ser till att släcka den så fort det bara går. Allt för att försöka mildra ett eventuellt misslyckat försök.

Vår vårdplanering

Har fått lite frågor (både här och på andra ställen) om våra (mina och mannens) behandlingar och hur vår plan och de olika bitarna vi blivit erbjudna. 

Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat. 

Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat. 

Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem. 

Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort. 

Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det. 


Vår vårdplan har varit följande: 

• Hormonstimulering, (Provera/Primolut sedan Pergotime) göra tre försök - när rätt dos är inställd. Blev totalt fyra omgångar, då första var alldeles för låg dos och inget hände. 
• Hormonstimulering + insemination, (Primolut sedan Pergotime+Gonal-F) göra tre försök - Blir fyra försök, då vi fick möjligheten att själv bestämma om vi ville göra ett extra försök eller inte. 

Och det är här vi är nu. Mitt uppe i fjärde försöket med hormonstimulering+insemination. Om inte detta försöket heller går vägen, kommer vi bokas in på en tid för att lägga upp planeringen för att starta med IVF. 

• IVF .... Det är först här vi kommer att börja använda våra poäng. Kommer inte gå in mer på detta, då jag inte har full koll på det. Men som sagt, våra tidigare behandlingar har inte påverkat våra poäng.

Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas. 

Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap. 

Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare. 

Träff

Så var det då äntligen söndag, och tid för träffen med tjejer som också är/varit/i väntan på att bli patienter hos RMC. Vi hade bestämt träff inne i Malmö klockan 11, med några bortfall pga av sjukdom och biverkningar av pågående behandling - var vi fem stycken som träffades idag.

Timmarna gick fort och det blev både fika och lunch tillsammans, helt plötsligt var liksom klockan 15.30. Och det har redan börjat planeras inför nästa träff. 

Var väldigt givande att träffas ( i alla fall för min del), att prata om våra behandlingar, resor, andras kommentarer/lösningar på "problemet", ålder, ångest, personalen, RMC, relationer... och ja, allt annat som hanns med under timmarna tillsammans. Var en väl spenderad söndag med 4 helt underbara tjejer som alla har sin historia, men med samma mål. 

Kommer nog bli en ganska tidig kväll, känner mig redan helt slut - och hade det inte varit för att jag är hemma hos svärföräldrarna just nu, hade jag lätt kunnat lägga mig redan nu. Jag känner mig trött, lugn och "nöjd" - något jag inte känt på länge. Hoppas detta är ett gott tecken på att en bra natts sömn finns framför mig i natt. 

Tack tjejer för idag, och till er som inte kunde komma pga sjukdom och biverkningar - hoppas vi ses snart igen - mina tummar finns där för er, lika mycket som för mig själv de närmsta veckorna. 

Lördag

Just nu känns det som att jag bara väntar på att morgondagen ska komma, jag längtar i en skräckblandad förtjusning (är nog den mest passande förklaringen). Imorgon ska jag nämligen iväg på en träff med flera andra som också är/varit patienter på RMC. Ingen av oss som ska träffas imorgon är gravida eller har barn, men (tyvärr) är vi många som lyckats få se det underbara pluset - och sedan tvingats uppleva missfall (främst sena sådana, några har haft flera missfall). 

Kan inte direkt kalla det för en "bloggträff", men en del har bloggar - det var så jag kom i kontakt med dem via Libras blogg. Så även om jag har det stora nöjet att få njuta av mannen och hundarnas underbara sällskap idag, vill jag faktiskt att det ska bli söndag. För inte nog med att jag ska träffa alla dessa tjejer så ska vi ju också fika, något jag inte gjort på evigheter - kan man tycka att det är normalt att längta efter att fika?

Mannen överraskade mig ikväll förresten... (hans uppgift i spelet denna veckan) Han hade samlat ihop foton från åren vi varit tillsammans - främst från resorna vi gjort - och gjort ett bildspel. Var riktigt mysigt, även om vissa bilder inte borde finnas... Det är stor skillnad, på många plan - vilket inte är konstigt - det är många år. Tänk, snart har han och jag varit "vi" i 12 år. 

Och på tal om att vi varit ett par i många år, igår fick vi en kommentar av en angående vår relation. Hon menade att vi hade något speciellt, något som syns i vår blick när vi tittar på varandra, en blick som inte riktigt går att förklara, men som så många andra par (tydligen) saknar. - Kan ju bara tacka och ta emot, tydligen finns det ju något som andra ser hos mig och mannen, för det är många (vänner/bekanta/kurator/läkare/vårdpersonal) som säger att det är något visst band mellan oss. 

Vitid

Helgen har varit skön. Sen mannen kom hem i fredagskväll till, fram tills det att vi gick och la oss igår kväll - har vi spenderat tiden tillsammans. Bara han och jag (mer eller mindre, träffade svärföräldrarna en stund när vi lämnade hundarna där på lördagen).

Mannen hade planerat lördagen, började dagen med en lång och mysig sovmorgon/ligga kvar i sängen och mysa hela familjen (ja, hundarna är en del av vår familj) tills blåsor måste tömmas eller någons magen skriker efter mat. 

När vi väl kom upp var det bara att fixa till sig lite. Iväg och lämna hundarna och sedan vidare till mannens gamla hemtrakter. Blev först lite lunch, sen promenerade vi i butiker på köpcentret ett tag - blev bara "fönstershopping", för ingen av oss hittade något vi ville ha. Men det var trevligt ändå. När butikerna stängde tog vi oss vidare in till centrum och köpte biobiljetter till kvällen. 

Det ösregnade, men det gjorde inget - för med vars ett paraply, sida vid sida, i ösregnet promenerade vi runt i stadens centrum, kramades, pussades, njöt av varandras sällskap och pratade gamla minnen. Till våren är det 12 år sedan vi spenderade flera timmar på stationen i den staden tillsammans efter en helg på kurs (kursen vi träffades på), och ingen av oss ville vara den som sa hejdå först. De första åren därefter blev det väldigt mycket spring för min del där. Men sedan mannen flyttade till mig, har besöken i staden blivit väldigt mycket färre. 

Innan bion blev det först besök på godisbutiken från helvetet eller himmelen - det beror verkligen hur man ser på det! Jag vet inte vilket av orden jag skulle välja. Butiken har i alla fall alldeles för mycket för mig, för att det inte ska gå helt överstyr. Men jag lyckades hålla mig till en liten påse (ca 1,5 hg) medan mannens påse blev stor (han kunde inte välja och tog nog en av varje från 1/3 av sortimentet i butiken - hans påse slutade på över 1,5 kg!). Efter godisbutiken och innan bion skulle börja blev det ett besök på stadens absolut bästa sushirestaurang.

Söndagen hade jag planerat, även denna började vi med sovmorgon. Blev en sen natt på lördagen, och ingen av oss ville stiga upp. Vi spenderade dagen hemma, med undantaget att vi fick köra och handla mat och lite annat. Det stora som jag planerat in var att mannen fick välja ut ett spel han vill ha (som jag betalade) och att han sen skulle få lov att spendera söndagen med att spela (med mig som sällskap) - utan att jag skulle tjata om annat. Han fick själv välja vad han ville äta, jag lagade maten och jag fixade även med disken (mannens uppgift i vanliga fall), allt för att han skulle få en trevlig dag. Kvällen avslutade vi i soffan med lite gott (frukt för mig och mannen fortsatte med godispåsen som inte tog slut på lördagen) och NFL på tv. 

Omläxan har blivit godkänd, av både mannen och mig själv. Och det har varit skönt och mysigt att få vara ensam med honom, utan en massa avbrott och annat som kommit emellan. 

Snabba dagar

Här händer det inte så mycket just nu, spenderar de flesta dagarna på jobbet. Långa arbetspass och värmen som vi har just nu (vilket jag för övrigt egentligen älskar) gör mig ännu tröttare. Slocknar så fort jag kommer hem, så det blir inte mycket gjort i detta hemmet.

Idag har jag dock haft en ledig dag, vilket jag spenderat tillsammans med mina hundar. Och vi har skiftat mellan balkong och säng. Under kvällen har vi varit en sväng hos mamma och plockat en hel del krusbär och lite annat.

Fördelen med att jobba så mycket som jag gör nu, är att veckorna går lite fortare. Just nu vill jag bara att vi ska komma förbi vecka 12, för innan dess vill jag absolut inte offentliggöra att vi väntar vårt önskebarn.

En sammanfattning av vår bakgrund.

Denna blogg kommer att handla om min och min mans önskan och längtan efter barn. Något som vi haft länge båda två. Men som vi inte har pratat helt öppet om med andra. Nu har vi äntligen fått hjälp via sjukvården, och går till RMC (Reproduktionsmedicinskt Centrum) för behandling.
Detta inlägget kommer att beskriva hela resan, från början till idag. Framtiden kommer i senare inlägg.

Hela denna resan började egentligen redan för snart nio år sedan. För våren 2004 var det tid för mig att byta ut min spiral. Men efter längre diskussioner med min pojkvän (som numera är min man), valde jag att inte sätta in någon ny spiral, utan bara att ta ut den gamla.

För jag ville trots allt ha barn ganska tidigt. Och vi hade redan varit ett par i två år och kände oss trygga i vår relation. Vi bodde förvisso inte tillsammans men jag hade köpt min första lägenhet i samma veva och skulle ta studenten 3 månader senare.

Tiden gick, men inget illamående eller utebliven blödning. Dock tänkte vi inte så mycket på det. När det närmade sig att det gått ett år sen spiralen plockades ut, och fortfarande ingen graviditet så kontaktade jag min läkare. Det resulterade i ett besök på vårdcentralen och sedan en remis till sjukhuset.

Efter några månader fick jag en kallelse och var inne och gjorde en undersökning. De kom fram till att jag hade PCOS. Det syntes direkt när de gjorde ultraljudet och alla prover jag tagit var lika tydliga. Diagnosen fick jag precis innan jag fyllde 21 år.

Lämnade läkaren med flera stora frågetecken, och kände mig helt förtvivlad. Jag som alltid velat ha barn, skulle jag aldrig kunna få barn? Och hade jag missat min enda chans till att bli mamma några år tidigare? Ville min sambo verkligen fortfarande ha mig? Vad innebär PCOS? Osv.

När jag kom hem så var det bara att sätta sig framför datorn och börja leta fakta och information, för det materialet jag fick hos doktorn gav mig nästan ingen information alls. Inte utifrån vad jag ville veta.

Eftersom jag hade PCOS blev jag vidare remitterad till Endokrinologen på UMAS. Läkaren jag fick där, var ingen trevlig upplevelse. Hon har behandlat mig riktigt illa varje gång jag varit där (dock med undantaget senaste besöket i våras (2012).

Fick veta på endokrin att jag/vi kunde få hjälp med graviditet via RMC, men för att remis skulle skickas var jag tvungen att gå ner i vikt. För de tar inte emot patienter som har ett BMI över 30.

Tog tag i min vikt. Började på ViktVäktarna, var helt motiverad av att gå ner mina kilon. För jag ville ju bli mamma. Började vid julen 2005 och i slutet av maj 2006 hade jag nått gränsen för att remiss skulle skickas.

Kontaktade min läkare på Endokrinologen. Fick veta att jag först skulle träffa henne innan hon skickade remissen. Fick en tid, men den avbokades av läkaren. Ringde igen och försökte få en ny tid. När hösten kom, så hade nästan all min motiveringen till att gå ner i vikt försvunnit och istället så höll jag mig ganska stabilt i vikten. Gick upp några kilon, men inte mer. Dock hamnade jag över gränsen för BMI 30 igen. Vilket innebar att läkaren inte skickade någon remiss.

Dock tänkte jag inte så mycket på det under hösten 2006 fram till sommaren 2007 när jag och min älskade gifte oss, efter att ha varit ett par i 5 ½ år.

Efter smekmånaden och hösten kom så började jag tänka på det igen. Men jag visste inte vad jag skulle ta mig till och hur jag skulle gå till väga, för att gå ner i vikt.

Runt 2010 skrev läkaren ut Xenical till mig. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och paniken av att man nästan inte hinner till toaletten. Tog dem dock i 3 månader och jo, jag gick ner lite i vikt (ca 10 kilo). Men lika snabbt som jag slutade med tabletterna, var kilona tillbaka igen.

Sen dess har jag helt enkelt valt att tänka på annat och försökt intala mig själv: ”Händer det så händer det”.

Hösten 2010 var jag inne hos Endokrinologen igen, denna gången för att göra en sockerbelastning. Fick veta att den inte var helt bra, men att de skulle skicka resultaten till min vanliga läkare. Fick en tid till honom precis innan julen 2010. Och fick då veta att mina värden låg över gränsvärdet, och det innebar att jag hade fått diabetes.

Efter den julen levde jag i ett vakuum, och det enda jag kunde tänka på var: Vad gör jag nu? Är det ens lönt? Hur ska jag kunna gå ner i vikt? Operation?

Allt kändes hopplöst och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Började med tabletter för att behandla min diabetes, och tänkte lite på vad jag stoppade i mig. Men min vikt var den samma.

I januari 2012, så frågade min mamma och en väninna till henne om jag skulle följa med dem till ViktVäktarna. Först ville jag tacka nej. - För jag hade inte tid, var min första tanke. Men jag kände samtidigt att det här funkar inte längre. Levde till viss del i förnekelse och vägrade ställa mig på vågen. Men det slutade med att jag följde med dem till vikt väktarna och skrev in mig där den 31 januari.

När jag skrev in mig så visade vågen på alldeles för mycket. 120,7 kg. Vilket innebär ett BMI på 39,4. När sommaren 2012 närmade sig hade jag gått ner en hel del, och kontaktade återigen min läkare på Endokrinologen. Jag fick en tid, min man följde med mig. Förvisso var inte mitt BMI under 30 än men det låg på runt 31-32. Och det mötet med läkaren innebar att hon faktiskt skickade remissen ändå. För hon menade på att det var minst tre månader tills jag skulle bli kallad, och på den tiden skulle jag hinna gå ner de kilona som behövdes för att hamna under 30 i BMI. Det var första gången sen jag började gå hos henne som hon faktiskt var trevlig och visade ödmjukhet mot mig. 

I somras kom så beskedet från RMC, de hade tagit emot en remiss från min läkare och kommer att kalla mig under hösten 2012. I slutet av juli ringde Sjuksköterskan från RMC för att fylla i saknade uppgifter, de behövde bland annat min mans personnummer också. Och samtidigt informerade hon oss om att provtagningsblanketter kommer att skickas hem till oss och att vi skulle lämna proverna direkt, för ju tidigare de var lämnade ju lättare var det för dem att boka in oss på en tid till läkaren.

I augusti 2012 var vi först på vårdcentralen och lämnade en massa provrör med blod. Och sen var vi inne på RMC i Malmö så att min man kunde lämna spermaprov två gånger med ca två veckors mellanrum.

Efter att vi lämnat alla proverna så åkte vi på semester. När vi sen varit hemma ungefär två veckor kom brevet. Brevet med tid och datum för vårt första besök på RMC. Det som vi längtat efter i så många år.

Månaden, veckorna och dagarna innan besöket var hemska. Alla tankar som far runt i huvudet. Vi ville bara det skulle vara över. Och vi ville bara veta resultaten av proverna.

Den 5 oktober var vi inne och träffade läkaren för första gången. Och mitt BMI var 29, på första besöket hos läkaren. Hon gick igenom provresultaten på de prover vi lämnat och gjorde sedan ultraljud och undersökning på mig. Min mans prover såg jätte bra ut. Så det gjorde att vi båda andades ut rätt rejält. Vi visste redan att jag hade PSCO och att problemen fanns hos mig, men vi fasade för att det även skulle finnas något problem hos min man.

Blev ordinerad mediciner, dels Primolut för att sätta igång en blödning och sedan hormoner, Pergotime för att sätta igång äggproduktionen. Dessutom skickades det en remiss till Ultraljudsavdelningen på Kvinnokliniken, för att göra en undersökning av min livmoder med kontrast.

Hade riktigt tur med undersökningen, fick en tid tre veckor efter att vi var på RMC. Undersökningen gjordes för att kontrollera hur min livmoder såg ut, och om där eventuellt fanns några stop eller problem för eventuella ägg att komma fram till livmodern via äggledarna. Resultatet visade att det såg bra ut och inte fanns några stop eller liknande.

Tre dagar efter ultraljudsundersökningen var jag åter på RMC för att kontrollera om hormonbehandlingen hade fungerat.

Första försöket med hormoner misslyckades. Lämnade RMC nedstämda och tomma. Men det var bara att gå direkt till apoteket och hämta ut ny medicin. För att gör ett nytt försök.

Började om med andra försöket. Och sen var det återigen tid att åka in och göra ett nytt ultraljud för att se om någon äggblåsa hade vuxit av hormonet.

Hormonbehandling nummer två fungerade (fick dubblat dosen av hormon jämfört med första försöket). Det fanns en äggblåsa som vuxit tillräckligt mycket. Inombords kände jag en glädje jag inte kan förklara på något bra sätt. Så efter läkaren var det in till sjuksköterskan och gå igenom hur sprutan jag skulle ta för att sätta igång min ägglossning fungerade. Efter genomgången var det bara att gå till apoteket igen. Denna gången kände vi oss dock ganska glada och lättade.

Sen när vi kom hem var det bara för mig att ge mig själv sprutan och sedan var det oskyddat samlag i tre dagar som gällde (läkaren ordination).

Väntan därefter var jobbig. Inte veta, och vänta i tre veckor innan jag skulle göra mitt graviditetstest.

Var borta i lördags på middag. Fick väldigt ont i magen under själva middagen och när jag gick ifrån för att gå på toa, så visade det sig att jag fått en rejäl blödning.

På söndagen körde min man ner och köpte ett test och jag gjorde graviditetstestet som visade negativt.

Andra försöket med hormonbehandling och ägglossningsspruta misslyckades.

Och i måndags var det bara för mig att ringa till RMC igen och meddela att försöket misslyckats. Eftersom inget nytt försök var inplanerat fick jag inbokat en telefontid med min läkare nästa onsdag (19/12). Fram tills dess lever vi återigen i ovisshet om vad som kommer att ske.

Och där är jag och min man idag. Ingen av oss vågar tänka framåt eller planera något större, för vi vet inte hur våra liv kommer att se ut om ett år.

Vårt val med hela denna processen vi nu befinner oss i har vi valt att bara dela med oss till vissa personer, en del inom familjen, några vänner och några kolleger. Största anledningen till det är att det är en så jobbig process i sig och alla frågor vi fått genom åren om ”när vi ska skaffa barn” osv gör att vi känner att vi inte orkar berätta öppet för alla om det vi går igenom nu.

Är trött på alla frågor om mitt och min mans sexliv vid middagar, och alla konstiga tips och förslag på hur man ska göra och när man ska göra olika saker. De har ingen effekt för oss. Hade jag inte haft PCOS hade det kanske sett annorlunda ut.

Men för att kunna bli gravid måste man ha ägglossning och det är just det som jag inte har. Och det är därför vi går på behandling hos RMC.

Det som får mig att fungera i vardagen är min man, våra vänner och att jag fortfarande kör med ViktVäktarna, idag är mitt BMI nere på 27,5. Att ha något som gör att man måste ta hand om sig själv och inte bara krypa ner i ett mörkt hål upplever jag som extra viktigt i denna processen.