Uppföljning hos endokrin

Den 17 september var jag tillbaka på Endokrin, som så många gånger förr - några månader senare än vad som blev sagt vid besök där förra hösten. Men oavsett vilket så kom det åtminstone en kallelse inom ett år, utan att jag behövde jaga dem i flera månader. 

Var lite nervös över hur vissa av provsvaren skulle se ut. I synnerhet långtidssockert, då jag var och lämnade alla proverna morgonen efter att vi landat hemma i Sverige igen efter en vecka på Madeira med massor av gott att äta och dricka. Men det låg riktigt bra, och de andra proverna var varken de sämsta eller de bästa provresultaten jag fått. Alla låg som vanligt på/inom typiska PCOS värden. 

Det jag var mest nervös över, var den nya läkaren - då jag återigen skulle få en ny läkare på endokrin. Men det var en bra läkare, trevlig och empatisk, kände mig både hörd och sedd. Förutom att gå igenom alla resultaten, och att jämföra med tidigare, att klämma, känna, testa mm frågade läkaren även om hur vi tänker på framtiden med eventuella syskonförsök och om jag fått någon vettig menscykel sedan graviditeten. 

Eftersom jag inte har någon fungerande cykel nu heller, och vi verkligen vill/önskar/drömmer om syskon och då jag inte vill äta P-piller (av många olika anledningar) så skulle läkaren skicka en remiss åt mig till de som till skillnad från denne (läkaren egna ord) är experter på området. Så ny remiss skulle skickas till RMC. Och i tisdags låg papperna från dem i brevlådan, trodde ärligt talat inte att det skulle gå så snabbt eller att det ens skulle bli av (tidigare erfarenheter har ju inte varit de bästa). Så nu ska jag fylla i papperna och skicka in dem igen till RMC samt ta en drös nya blodprover, sen är det bara att vänta på att få en tid till dem.

Känslan av få brev från RMC nu kändes väldigt konstig, och det känns fortfarande väldigt konstigt när jag tänker på att jag återigen ska dit. Även om det är av helt andra anledningar. Att återigen sätta foten i deras korridor och att sitta i det väntrum som jag har så många känslor och upplevelser knutna till känns lite surrealistiskt. 

Men det känns också otroligt viktigt och tryggt att denna läkaren bryr sig och tar avsaknaden av mens på största allvar, speciellt då jag under senaste åren på RMC insett vikten av en någorlunda regelbunden menscykel. Avslutade besöket hos läkaren på endkrin med ett beslut om att jag återigen ska äta Metformin för min PCOS och att jag ska kallas igen om ca 8 månader.

Genomskinlig

En sak är säker, jag kan verkligen inte "ljuga" för mina hundar om hur jag mår. Alla andra kan jag på ett eller annat sätt undvika att berätta hur jag mår, vad jag verkligen känner och tänker. Men hundarna, de har verkligen full koll på mig. 

Idag har varit en jobbig dag, inte hela dagen - mer under eftermiddagen, och samtidigt som jag börja känna mig sämre var också minstingen av hundarna på mig. För då skulle hon upp i mitt knä, och där stannade hon mer än 2 timmar.

Spenderat dagen med att jaga svar hos vårdcentralen, slutade med att jag fick besked att läkaren vill träffa mig igen. Så jag fick en tid till honom på måndag. Sen så fick det även bli ett besök på apoteket för att köpa Pevaryl - för igår märkte jag att allt inte stod rätt till och idag kunde jag lätt konstatera att jag fått svamp. 

Tacken för att jag börjat äta mediciner igen (antagligen av egen erfarenhet som även bekräftades av personalen på apoteket), fick en väldigt vänlig och hjälpsam personal. Förklarade situationen, är ju inte första gången som det händer, men just biten om att vi är på väg in i behandling med hormonstimulering och insemination - och vill ha bekräftat av dem att det inte var någon fara (var nämligen en tanke som slog mig på vägen till apoteket). Svaret var att det skulle inte vara några problem (går ju dessutom att använda under graviditet) hon sa till mig att det var ju bra att det bröt ut nu och inte sen när vi är mitt uppe i behandlingen. 

Sömn

Sömn, det är nog en av de bästa medicinerna för min kropp (och själ). Försöker intala mig själv det, för att slippa känna skuldkänslor över att jag spenderar halva dygnet i sängen. Trots att jag har hur många "måsten" som helst - ja, även om jag är sjukskriven. 

Idag har jag verkligen inte fått gjort något nästan. Varit ute med hundarna, tvättat några maskiner tvätt, fixa med ny mobil och beställt/hämtat sushi till kvällsmat. Skulle ha lagat kvällsmat, men orkade inte.

För övrigt är min mage helt förstörd, för jag bestämde mig för att sätta igång med att äta Metformin igen (är ordinerad det av endokrinläkaren som "behandling" för min PCOS). Har dragit ut på starten, har inte velat ta den igen. Men jag vet att den kan vara till fördel vid hormonstimuleringen för min del.

 

Ska egentligen äta 2x850 mg, men jag vet att jag inte bara kan köra igång på så hög dos - för magen klarar inte det. Problemet är att jag inte ätit den sen i augusti, när läkaren sa att jag skulle avstå den under graviditeten. Så 1 tablett om dagen har jag börjat med sedan igår, och även den "låga" dosen har satt igång och bråka ordentligt med min mage.