Förra veckan

Förra veckan rusade iväg fort som tusan. Och den största aktiviteten förra veckan var att vi inskolade vår lilla tjej på förskolan, gick så mycket bättre än vad vi någonsin kunnat (vågat) tro. Till och med personalen har utryckt förundran över hur bra det gått med inskolningen av vår lilla tjej. Hon visar redan tydligt att hon trivs, och att hon förstår att hon ska dit på morgonen. Det enda som är lite av ett bekymmer är att hon inte vilar så länge som hon egentligen skulle behöva, så det har slutat med att hon vilat en gång till och somnar redan i cykelsitsen på vägen hem. 

Fredagen avslutade vi på samma sätt som vi gjort sedan några månader tillbaka nu, med fredagsmys i form av badhusbesök. Resten av helgen har tog vi det ganska så lugnt då dagisbakterierna gjort sig påminda i form av att vi blivit förkylda hela familjen, så ingen löpträning för mig på några dagar nu och det kryper i benen. 

Har för övrigt tagit det stora steget och anmält (+betalat och tagit mig ledig från jobbet) mig till vårruset i tisdags, så nu ska jag genomföra mitt första riktiga lopp. Och därmed även genomföra det första av två lopp som jag har som mål att genomföra i år. Känner mig otroligt peppad, speciellt efter att ha förbättrat mitt personbästa några gånger de senaste veckorna. Och dessutom numera klarar springa 5k igen! - utan att sakta in för att hämta andan några gånger - sedan innan graviditeten med lilltjejen och mitt träningsstopp. 

På onsdag är det äntligen tid för mitt besök hos läkaren som ska vara bra på PCOS och PCOS patienter. Så bara därför tyckte väl kroppen min att det var perfekt att ge mig en spontan mens så här två dagar innan. Nåja, får ta och ringa och informera dem om det - men ser det inte som något större problem, är långt ifrån första gången jag ligger i en gynstol med mens/blödning numera. 

En liten lättnad

Idag har varit en riktigt stor dag för hela familjen, för idag var vi och hälsade på förskolan som vår lilla tjej ska börja på om en vecka. Var inte alls en av de vi hade ansökt om eller ens satt med som alternativ. Utan den vi valde av de två alternativ som vi fick välja mellan (och den andra ligger ca en mil utanför staden vi bor i). Denna ligger ganska så nära där vi bor just nu, men ändå så fel och absolut inte på det hållet vi letar nytt boende. Men vi hade inte så mycket val, och denna kändes som enda alternativet då.

Efter att vi tackat ja till platsen, började vi kolla upp förskolan desto mer (som alla föräldrar gör skulle jag gissa på) och insåg att det nog ska bli bra. Även om den som sagt ligger helt fel för oss. Frågat runt bland de som har/haft barn där och så gott som alla är nöjda, och de som har något negativt har haft samma som vi känner - att den ligger fel. Det finns många fördelar med den, de har en jättestor utemiljö (och en stor park utanför med) och relativt små barngrupper. Och för ovanlighetensskull har de även tillagningskök på förskolan. Men allt sånt där spelar ändå inte så stor roll när man inte träffat personal och inte varit på plats för att se. 

Men så idag, en vecka innan inskolning var vi på besök hos avdelningen. Och det gick så bra! De första 5-10 minuterna var vår tjej väldigt tveksam och försiktig, men sen så var hon "en i gänget" och lämnade oss i ett rum för att kolla läget i ett annat (utan att se oss). Hon var med och lekte och sjöng (personalen berömde även mannen min för att vara med och sjunga med barnen, var tydligen väldigt sällsynt att pappor sjöng med där) och deltog även i fruktstunden. Det var knappt att vi fick med vår tjej hem igen, och innan vi gick vinkade hon hejdå till barnen och kramade fröknarna hejdå. 

Fick frågan av fröknarna om vi ofta träffade andra barn och varit mycket på öppna förskola mm, då hon är så framåt och säker i sig själv. Och det kan jag inte påstå ändå, visst har vi träffat de andra i från BVC gruppen och medan jag var mammaledig träffade vi de andra mammorna och bebisarna från RMC gruppen en del. Sedan början på november har vi dock varit på några besök hos kyrkans babycafe, men inte jättemånga. Den plats vi nog träffar mest barn är när vi är och badar på fredagar, och där har hon väldigt tydligt visat intresse för de andra barnen. Dock har vår lilla tjej varit med bland vuxna ofta, då hon följt med mig på möten sen hon var ca 1,5-2 veckor gammal.

Och som rubriken lyder, nu känner jag en liten (ganska stor egentligen) lättnad inför att vår tjej ska börja på förskolan. Speciellt med alla skräckexempel som florerat på nätet och i media den senaste tiden. Kan ärligt säga att jag undviket att läsa de flesta, då jag känt att ångesten börjat byggas upp inför vår egen inskolning och förskolestart.

Dock gör det lite ont i mitt mammahjärtat att vår lilla tjej redan är så stor och ska börja på förskola, på sin 15 månadersdag dessutom. Stoppa tiden liksom! Jag är inte redo för det här, inte än... Hon är fortfarande min lilla bebis.