Ofrivilligt barnlösas dag 2018

Hej på er.
Har varit otroligt tyst från min sida, lusten och anknytningen till min blogg har verkligen minskat rejält det senaste året.

Tänkte bara kolla om ni sett årets program till ofrivilligt barnlösas dag? I år samarbetar Barnlängtan med Livio och kommer ha sitt evenemang i Malmö (och även sända live i deras livegrupp på Facebook). Som medlem i föreningen, ledig helg och att evenemanget är i Malmö i år, kan jag snabbt bekräfta att jag kommer att vara där. Hoppas självklart på att några av er som fortfarande är inne och kollar till min blogg ibland också har möjlighet att komma. 

Har ni inte sett programmet, kommer det här:

Program 2018.

Men en liten uppdatering om mig och vardagen skickar jag också med. Livet rullar på, lillebror har hunnit bli 1 år och hans syster 3 år. Tankar på fler syskon finns fortfarande, men vet ärligt inte om jag orkar med fler behandlingar eller för den delen dippen som kommer för mig efter förlossningen när hormonerna börjar återställa sig igen. Att vara gravid hade jag kunnat vara konstant däremot, jag mår som allra bäst rent fysiskt när jag varit gravid.

Ofrivilligt barnlösas dag

Då var snart årets ofrivilligt barnlösas dag också till ända. Hade så gärna varit uppe i Stockholm på Barnlängtans arrangemang, men fick stå över det i år då vi har fullt upp inför veckan och helgen som kommer. 

Om en vecka går flyttlasset till nya lägenheten, och om fyra dagar ska jag äntligen få se lägenheten med mina egna ögon. Längtar. 

Veckan i korthet

Denna veckan har det verkligen varit fullt ös och ganska fullbokad vecka, eller sista halvan av veckan i vart fall. Och för en gångs skull, har det främst varit positiva besked med. 

Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu. 

Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka. 

Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).

Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans. 

Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen. 

Gått en månad

Insåg nyss att det gått en hel månad sedan mitt förra blogginlägg, har verkligen inte varit ett planerat uppehåll utan är följden av en tuff och jobbig månad. Och för att jag inte riktigt vetat, haft lust eller tid att skriva något nytt inlägg. 

Med tanke på förra inlägget, och vissa av kommentarer påpekanden vill jag börja med att förtydliga att det inte är jag själv som valt att sätta titeln sekundär barnlöshet på mig och min man. Utan det var faktiskt kliniken som jag bokat tid hos för att förhoppningsvis få en del svar och ett bra underlag till hur jag och mannen lägger upp våra fortsatta syskonförsök. 

Och en annan sak som jag många gånger under den gångna månaden tänkt på utifrån "Karin"s kommentar. Att vi klassas som sekundärt barnlösa och att vi önskar, drömmer, hoppas, längtar, sörjer och kämpar för syskon ser jag inte alls som ett hån mot någon som är ofrivilligt barnlös. Och inte heller att vi inte skulle uppskatta den mirakel och otroligt efterlängtade dottern vi fått. Kan faktiskt ärligt säga att jag blev arg och irriterad över en del av kommentaren, för varför skulle det inte vara okej att jag och mannen vill ha syskon, att vi önskar och längtar och vad skulle det vara för "hån" mot ofrivilligt barnlösa att vi klassas som sekundärt barnlösa? Om jag och mannen skulle skilja oss och jag träffade en ny man som jag skulle vilja bilda familj med (och få ett gemensamt barn) - hade jag återigen klassats som ofrivilligt barnlös. 

Och där har vi den mest brännande törnen för min del, att om man som jag ingår i en så kallad "klassisk traditionell kärnfamilj" och vi fortsätter att leva tillsammans, anses det inte helt ok att jag/vi önskar och drömmer efter fler än ett barn om vi fått hjälp via sjukvården. Men skiljer jag mig och skaffar ny partner, ja då är det helt ok. Till och med så självklart att jag då kan få "gratis" (vi vet alla att barnlösheten behandlingar via landsting/region inte alls är gratis) behandling igen via landstinget, så länge vi uppfyller kraven.

Den tydligaste och mest målande beskrivningen över barnlöshet och hela den världen, fick jag höra via en från patientföreningen för ofrivillig barnlöshet - Barnlängtan - Att vara ofrivilligt/sekundärt barnlös, kan jämföras med att vara blind. Bara för att du får en vit käpp eller ledarhund, kommer du inte vara botad. Du kommer inte kunna se bara för det. Samma sak är det med oönskad barnlöshet, jag blir inte frisk från mina diagnoser bara för att vår dotter finns i våra liv numera. Även om hon är det absolut bästa som någonsin hänt mig! 

Sekundärt barnlösa

Nu är vi officiellt klassade som sekundärt barnlösa med. I över ett år har vi nu ägnat oss åt syskonförsök utan att lyckas, vi började försöka direkt efter att min mens kom tillbaka i slutet av december 2014 (en månad efter att lilltjejen föddes). Men ingenting. 

Några graviditetstester har också avverkats då mensen sen inte kom igen, för att sen komma två månader i följd med en cykel på ca 35 dagar och sen försvinna igen. Det blev tre (fyra om jag räknar den i december 2014) blödningar förra året, varav den sista framkallades med Provera i slutet av november. 

Hade innerligt hoppats på det där "miraklet" man hör och läser om hela jäkla tiden, men inte - precis som vanligt för min del känns det som.

Men bollen har satts i rullning igen, igår fick jag äntligen tag på och inbokat en tid hos en gynekolog som tydligen ska vara väldigt duktig och ha mycket stora kunskaper om just PCOS. Så klart är det lite väntetid och kö, men fick en tid den 9/3. Intrycket av kliniken är väldigt positivt efter att ha pratat med dem i telefon, så jag hoppas jag känner det samma när jag kommer dit med. 

Ett av de mest privat och personliga inlägg på bloggen

Har så många gånger tänkt att jag skulle skriva om hur PCOS påverkar och till viss del styr mitt liv och mående. Och på så sätt prata "öppet" om det (bloggen är trots allt fortfarande relativt anonym), och kanske få någon annan att känna sig mindre ensam. Men det är lättare sagt än gjort, för det kräver att jag blottar några av mina största och värsta farhågor och "hemligheter". Och nu kommer det inlägget. 

När jag mår som allra sämst, går det snabbt nedåt i en nedåtgående spiral och mina tankar om mig själv är verkligen inte snälla (flera år av mobbing under uppväxten stärker verkligen inte en heller, även om det gått många år sedan dess). Under de sämsta dagarna avskyr jag att behöva stiga upp, träffa andra människor (även inräknat min familj, man och närmsta vänner) eller för den delen se mig själv i en spegel, för de dagarna ifrågasätter jag min egen identitet som allra mest. De dagarna kan jag verkligen avsky ordet "hen", för de dagarna känner jag mig verkligen inte som en kvinna - en "hon"! - som jag ju faktiskt är innerst inne.

Och innan någon kommer med kommentarer/åsikter om att "du är lika mycket kvinna ändå", "är inte du feminist?", "strunta i vad andra säger/tycker" osv, kan jag säga som så här: alla har sina preferenser och alla har sin åsikt och upplevelse om vad som är viktigt och "kvinnligt". Jag har mina, och de har växt och utvecklats under uppväxten samt under alla år som jag kämpat med PCOS.

För övrigt råder det ingen som helst tvekan om min diagnos när det gäller PCOS, då jag uppfyller alla tre kriterier. Jag tycker för övrigt att läkartidningen är den som har den bästa och tydligaste (om än ganska stel och akademiskt skriven) informationen om PCOS på svenska.

Kriterierna för PCOS (bild tagen från Läkartidningen)

Det här är min upplevelse av att leva med PCOS, den kort versionen:

• Okunskapen inom vården, och brist på intresse över att ta reda på mer genom forskning. Vet inte hur ofta jag måste förklara för läkare (speciellt inom primärvården) om PCOS och hur den påverkar mig. Likaså inom mödravården och för vänner och bekanta. Som extra "bonus" är det som med många andra kvinnosjukdomar, man skär ner, drar in och minskar på personal och behandlingar inom vården och som täcks av högkostnadsskydd.
• Varje dag jag öppnar ögonen är en kamp med vikten, minsta lilla jag avviker från full kontroll på vad jag äter och jag går upp i vikt. En veckas semester där jag tillåter mig att njuta och äta det jag vill och är sugen på, innebär ofta att vågen rusar uppåt (3-5 kg på en vecka är inget konstigt för mig då). För mig är vikten ett jätteproblem, när jag vägde som mest kom en konsekvens av att ha PCOS - diabetes typ 2. Den har jag lyckats bli av med igen (och friskförklarad) genom att gå ner i vikt och äta bra. Skulle jag gå upp i vikt igen, vet jag om att jag återigen inom ganska snar framtid skulle få diagnosen igen. 
• Har lättare för att bygga muskler, något som är på gott och ont. Är såklart skönt att få snabb effekt av träning, men eftersom jag inte är intresserad av att ha en väldigt muskulös kropp med synliga muskler så måste jag ändå tänka efter ordentligt hur jag väljer att träna. 
• Jag har blivit väldigt känslig för hormonskiftningar i kroppen och det påverkar mig otroligt mycket mentalt. Humöret skiftar, men värst är att det inte alltid går att förklara för andra om varför jag mår dåligt eller är deprimerad. 
• Finnar och inflammerade talgkörtlar tillhör vardagen, och ibland känns det som om jag är fast i tonåren. Dessa har jag dock vant mig vid, något jag aldrig tidigare haft en tanke att PCOS kunnat vara svaret - är min problematiska hårbotten. Har titt som tätt stora problem med psoriasis/psoriasisliknande utslag i hårbotten, som kliar något otroligt. Men så för någon månad sen läste jag en artikel från en utländsk PCOS grupp på Facebook som då nämnde problem med hårbotten.  
• Avsaknaden av mens är på gott och ont. Visst, det är skönt att inte ha det som jag hade det när jag en gång i tiden fick mens. Då hade jag mens så gott som var tredje vecka, och blödde över en vecka i stöten. Men att inte ha mens regelbundet och heller ingen ägglossning medför många risker och problem med. Ökade risk för cellförändring samt cancer i livmodern/livmoderhalsen, svårigheter för att bli gravid och sedan ökade risker för missfall/förlora barnet. Sen ska vi inte prata om hur illa PMS blir när den väl dyker upp. 
• Buksmärtor titt som tätt. För även om jag näst intill aldrig har ägglossning, så får jag otroligt ont över livmodern och äggstockarna ganska så ofta. Numera har jag lärt mig att leva med smärtan och känner igen den, men jag har också haft så ont att jag varit tvungen att uppsöka akuten för att utesluta blindtarmen och utomkveds då jag kräkts av smärta och inte kunnat stå upp. 
• Ofrivilligt barnlös, sekundär barnlöshet. Att år efter år kämpa och längta efter att lyckas bli gravid, vara gravid i nio månader och sedan bli mamma. Att känna sig som världens ensammaste och värdelös som kvinna - att vara den i förhållandet/äktenskapet som är anledningen till att det inte blir några barn är otroligt tyngande och får en att känna sig som mindre värd. Numera är jag förvisso mamma, men sorgen finns kvar. Sorgen och vetskapen över vad jag kommer att behöva utsätta mig/oss för igen för att kanske lyckas igen.
• Detta är nog en av de tyngsta och jobbigaste området att prata om, och smärtar mest psykiskt. Jag går ingenstans utan att ha en rakhyvel i väskan. För de senaste åren (främst sedan jag började gå ner i vikt 2012) har behåringen ökat. Att behöva raka benen, armhålorna och bikinilinjen (på sommaren måste rakhyveln fram ungefär varannan dag om jag inte vill gå runt med synlig stubb där). Men att "behöva" raka ben, armhålor och bikinilinjen så pass ofta gör mig inte så mycket, däremot när vi pratar om behåringen jag har på andra ställen, som bröstet, ryggen, ansiktet och magen. Ställen som jag kan behöva raka dagligen (vissa även två gånger om dagen) för att hålla stubb/hår borta. 
• En annan sak som gör mig så ledsen och ger mig mardrömmar är numera håravfall. Jag tappar massor av hår och håret blir bara tunnare och tunnare (och hårfästet förändras med). Sedan jag fick min diagnos, ändrade jag helt min relation till mitt hår - från att haft alla möjliga längder/frisyrer och hårfärger tvärvände det och jag lät håret växa. Sedan nästan 10 år har håret varit långt och blont/ljust. Ett sätt att dölja vissa andra saker, smälta in/inte sticka ut, samt ett sätt för mig att känna mig kvinnlig. Nu börjar det kännas lite ohållbart, och det skrämmer mig rejält bara tanken på att klippa håret kort. Jag börjar nog gråta hälften av gångerna som jag funderar på hur jag ska göra med håret. 

Mycket kan tyckas vara väldigt ytligt, och det kanske det är till viss del. Men det är nog för att jag många gånger ifrågasätter mig själv om jag verkligen är värdig och egentligen livsduglig utifrån det vetenskapliga tankesätt jag har. För att anses vara livsduglig behöver vi föröka oss, om jag då inte kan bli gravid på "egen hand" är jag livsduglig då?  

Frukostdejt och bebiskräk

Idag hade jag en riktigt trevlig förmiddag. Kära J var här nämligen, och vi hade en "frukostdejt". Vännen köpte med sig goda bullar och jag stod för kaffe och pålägg. Tiden gick snabbt och helt plötsligt var det lunchtid och tid för henne att fixa lite ärenden samt hämta barnen. 

Men det är några år nu, sedan hon och jag satt och pratade/var ute och promenerade/tog en fika kombinerat med bebisskrik, kiss-/bajsblöjor, kräk, matning osv. Senast vi gjorde det var när hennes tvillingar var små, vilket är några år sedan nu. Största skillnaden mellan då och nu - hon tog min bebis så att jag kunde få gå på toa, utan att känna mig det minsta stressad. 

Och vår lilla tjej har idag blivit 2 månader. Kan knappt förstå att hon redan funnits i våra liv i två månader, men tiden går fort - tusen gånger snabbare än vad den gjorde alla månaderna på soffan/i sängen under graviditeten. 

När jag sitter och sniffar hennes hår och pussar hennes panna (men faktiskt även när jag vaggar och nynnar någon sång för att trösta henne), så känner jag hur jag verkligen önskar och innerligen hoppas att alla de ofrivilligt barnlösa jag lärt känna sen jag startade min blogg och som fortfarande kämpar också snart får uppleva det med ett eget barn. 

För hur jobbigt det än är i perioder både under behandling, graviditet (eller adoption för den delen) och sen när bebisen (barnet) väl är hos en - så känns det värt det - för drömmen och längtan har äntligen gått i uppfyllelse. Även om man i stunder faktiskt undrar vad man gett sig in på, eller känner sig helt värdelös som förälder (när ens barn skriker och gråter och ingenting hjälper). 

Sen finns samtidigt en liten sorg och längtan kvar. Innerst inne känner jag mig fortfarande lika ofrivilligt barnlös, och det kommer jag nog alltid att göra. 

GOD JUL

Vill bara önska er alla en GOD JUL! 

Hoppas att oavsett var ni är i er resa, får en varm och skön jul med massor av glädje och kärlek. Men jag vet själv hur svår julen kan vara, speciellt när man fortfarande kämpar, längtar och väntar på att få det underbara pluset. 

Kram på er alla! från Votivi filii med familj.

Tre veckor

Idag är vår lilla tjej tre veckor! I hela 21 dagar har vi haft henne hos oss, och i 21 dagar har vi även blivit sedda som föräldrar i allas ögon. Det har inte varit någon som varit tveksamma till hur vi kan vara föräldrar om vi inte har några barn. 

Jag känner mig så oerhört tacksam och överlycklig över att äntligen få vara mamma på riktigt. Även om det inte bara är guld och gröna skogar hela tiden. Men det är det här jag verkligen längtat efter och drömt om de senaste 10 åren. 

För natten som varit, var verkligen en riktig prövning. Lilla tjejen ville verkligen inte vara någon annanstans än i min famn. Och inte fick jag vara still, så jag kunde inte lägga mig med henne sidan om mig - nä jag var uppe och vankade fram och tillbaka i över två timmar i sträck. Tack och lov för bärselen då kan jag säga.

Funderar mer och mer på att sluta vara anonym i min blogg, jag vet trots allt att en del av de som läser och följer min blogg vet vem jag är eller känner mig. Vilket gör att vissa av mina tankar och känslor ändå inte skrivs ut här längre, och då känns det anonyma inte helt lönt. 

Dessutom så känner jag mig så mycket starkare när det gäller min identitet som ofrivilligt barnlös - för även om jag nu har två barn, ett i min famn och ett i himmelen. Så kommer jag för alltid vara ofrivilligt barnlös, då jag aldrig kommer "få" alla de barn jag drömt om. 

Och i verkligheten finns det nog ingen som inte vet hur busfröet blev till, eller som inte vet att hon har en ängel till storasyster. För det är något som jag är väldigt noga med att faktiskt berätta, för visst att alla barn är små mirakel och underverk - men när det dessutom har kämpats och längtats i så många år, tillsammans med vetenskap och behandlingar då är barnen ännu större mirakel och underverk. 

Underbara kämpar

Har nämnt att jag tillhör en grupp (två numera - snart tre) ofrivilligt barnlösa, en grupp som Libra varit drivande till att skapa, och jag är för evigt tacksam för ditt arbete Libra! Har lärt känna helt fantastiska människor via dessa grupper. 

Här i bloggen kallar jag gruppen/grupperna för "RMC tjejerna", för i början var det så att alla i gruppen gick, skulle börja eller hade gått på RMC för behandlingar och försök. Första gruppen är de som kämpar och andra gruppen är vi som är gravida, planen är att snart starta upp en tredje grupp - en bebis grupp. För nu är vi en del som har våra BF runt hörnet (plus en som redan gått över tiden, där vi bara väntar på att få höra att deras bebis är född).

Det är med tårar och en hel del sorg som jag följer de som fortfarande inte fått komma över till andra gruppen, speciellt ont gör det när jag får höra/läser att de som varit med från uppstarten av gruppen fortfarande inte fått sitt efterlängtade plus och inte heller fått göra tidigt ultraljud och på det få se en liten bebis växande i sin livmoder. 

Gör så klart ont att gruppen utökas med nya kämpare, men de har jag inte träffat och har heller aldrig lärt känna på det sättet som vissa andra i den gruppen. Samtidigt tycker jag att det är skönt att gruppen hela tiden fylls på med nya kämpar, så att det inte hade blivit att gruppen bara minskade och att det tillslut bara var en eller två kvar. 

Jag följer deras kamp dagligen, tillhör nämligen fortfarande den gruppen - dock håller jag mig i bakgrunden och jag är aldrig med på deras träffar (regler vi tog fram när vi startade upp gruppen). Utan jag följer deras kamp via vår hemliga grupp på Facebook. 

Många gånger skulle jag bara vilja lova dem att allt kommer bli bra och de kommer att lyckas, men tyvärr vet jag att så är inte verkligheten (och det var bland det värsta jag kunde få höra andra säga till mig). Så de jobbiga kommentarerna överlåter jag alla andra som inte vet hur det är att kämpa, komma med istället. 

Det enda jag kan göra är att skänka min tanke till dem, hålla tummar och tår varje gång de kör igång med nya försök, komma med råd och svar när de själv ber om det och erbjuda mina öron när de vill prata om något.  

Förutom dessa kämpande kvinnor, så gör det lika ont när jag "lär känna" nya bloggare som är ute på samma resa och kamp. Extra nära mitt hjärta ligger de som tyvärr också fått uppleva det jag och min man upplevt - att bli gravida och sedan förlora det barn som är så efterlängtat och så älskat från första sekund. 

Så idag skickar jag en extra varm och lång kram till alla er som är mitt uppe i era försök och som kämpar för att få uppleva det vi alla har som ett gemensamt mål - att få hålla ett (minst) levande barn i famnen, ett barn som är ens eget och inte "bara på lån". 

Jag är nära det målet nu, men jag vågar ändå inte tro på det fullt ut och ser mig fortfarande som en av alla som kämpar. Fast jag kämpar inte för att få mitt plus, utan nu kämpar jag för att få hålla ett levandes barn i min famn - ett barn som är mitt och min mans. 

Kom för övrigt att tänka på en video som jag stötte på för runt två år sedan, en video jag haft mycket användning för. Den har jag skickat till en del personer i min omgivning, när jag inte orkat eller klarat av att själv förklara varför vi gjort som vi gjort vid vissa tillfällen  eller varför vi mår och känner som vi gör. 

3 dagar kvar

Idag när mannen kom hem från jobbet var han lite ledsen, så jag frågade vad det var och fick svaret att han idag verkligen insett vad det är för dag i helgen. Så även om jag nämnt det flera gånger sen vi gick in i september, gråtit, varit arg, känt mig helt slut (och låtit mycket gå ut över honom), så har han på något sätt lyckats förtränga att det är Bellas 1 årsdag på söndag. 

Det enda som vi har planerat denna helgen är besök på kyrkogården och äta födelsedagstårta tillsammans med hundarna här hemma. Vad och om något mer sker i helgen, så blir det utifrån hur vi mår och hur vi känner oss. Men jag tror det lutar åt att vi bara tar det lugnt och spenderar helgen hemma i ensamhet. 

För övrigt så bestämde vi oss för att köpa spjälsäng idag, för att se lite framåt och känna lite positivitet idag. Har även beställt en skötbädd som vi kommer att använda antingen tillsammans med ett skötbord eller utan. Där har vi fortfarande inte helt bestämt oss, men det lutar åt ett skötbord - även om det tar plats. 

Så vi börjar bli redo för att busfröet ska komma. Vi ska "bara" ta oss förbi denna helgen först. Kan knappt förstå att det nu är ett år sedan vi var lyckligt ovetande om allt som skulle hända bara dagarna senare. Lyckliga över vårt lilla hallon som växte, hade berättat för familj och vänner, börjat handla och planera och vi njöt av att vi äntligen efter över nio års kämpande skulle bli föräldrar. 

Hittade och tittade på bilder från när vi firade min pappa som fyllde 60 år förra året, och man såg den lilla kulan och glädjen som både mannen och jag utstrålade. Glädjen som sedan försvann och lämnade oss med brustna hjärtan och sorg, som vi sedan dess börjat lära oss att leva med - för det kommer aldrig försvinna och aldrig läka helt. 

Valet

Då var det måndag igen, en lite annorlunda måndag är det dock - för det är dagen efter val och därmed valvaka. Detta var dessutom mitt och mannens tredje val och valvaka tillsammans (kommun/landsting/riksdag, för sen har vi en drös EU/EMU/kyrkoval med). Ja, för andra kanske sånt inte är så intressant - men nu är det så att vi träffades genom politiken, och då blir sådana saker lite speciella och intressanta.

Vissa delar av resultaten är positiva och glädjande, medan andra oroar mig rejält. Att SD fick det stöd de fick är min stora oro. I min egen kommun fick de 20% av rösterna! Jag kan inte sluta tänka på vad dessa människor tycker och tänker om ofrivilligt barnlösa och våra val och vägar för att bli föräldrar. 

För jag kan inte köpa att man väljer att rösta på ett parti vars företrädare ser ner på adoption från utlandet, vill inskränka i aborträtten och anser att homosexualitet är fel och att allt ska utgå från "kärnfamiljen". Och mycket mer, bara för att "invandringspolitiken i Sverige inte fungerar". 

Nog om valet, det diskuterar jag tillräckligt i andra forum och på andra platser. 

Imorgon börjar vi vår föräldrautbildning, känns väldigt stort att ha kommit så långt i graviditeten att vi nu ska börja med den. Lite nyfiken är jag över vad det är för andra par än oss i vår grupp. 

Varmt och klibbigt

Om bröllopsdagen drog upp tankar och känslor, så var gårdagen snäppet jobbigare. För igår var det ett år sedan vi fick vårt första plus på alla dessa år av försök och längtan efter ett önskebarn. Tror till och med att mannen tyckte det var jobbigare än vad jag tyckte.

Men vi fyllde gårdagen med trevligheter. Först var vi på hundbadet så att hundarna fick bada. Fast det är främst den gamle som badar, hon fullkomligt älskar att bada och att få simma efter bollar. Den yngre är inte lika intresserad, hon följer med ut en bit - för att sedan ta sig upp på stranden och hålla kolla på alla andra (och rulla sig i sanden). 

Måste erkänna att även om jag inte gillar att bada i havet, så var det superskönt och svalkande att gå ut en bit i vattnet och svalka benen. När vi var nöjda (eller när tre av fyra var nöjda, "gamlingen" hade gärna stannat längre) packade vi ihop och körde vidare. Blev en liten tur i södra Skåne, med stop för gårdsbutiker, kisspauser, lunchställe, för fika och avslutningsvis en glass innan vi åter var hemma. 

Även om jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo på landet (och då menar jag mitt ute i ingenstans) så älskar jag att vara där på tillfälliga besök. Miljön är så underbar.

Vyn vid ena stoppet. 

Efter en dag fylld med värme, blev natten mindre rolig när ett nytt åskoväder drog in. Hunden (den äldre) var helt förstörd och mannen fick spendera ett bra tag med att försöka lugna henne lite. Tillslut drog åskan vidare och hon lugnade sig en del. 

Förutom starten på dagen (vid fyra tiden - tror jag klockan var) så har dagen bara varit lugn och det har inte hänt något idag. Varit varmt och klibbigt, även om det blåst en del (dock utan att svalka). Det blev ett besök hos mannens mormor och morfar. Fika och ultraljudsbilder. När vi lämnade dem, körde vi och handlade innan vi körde hem. Så nu har vi en full kyl och frys igen, lagom tills att mannens semester närmar sig sitt slut. 

En dag till är han hemma, på fredag börjar mannen jobba igen - en mjukstart för oss båda. För sen är han ledig i helgen. Nästa vecka däremot, börja de dryga vardagarna igen. Dagarna jag bara väntar på att mannen ska komma hem från jobbet och hålla mig sällskap. 

Värmen

Jag älskar när det är varmt och fint väder, eller ja i vanliga fall gör jag det. Men när jag inte får vara ute och röra på mig, inte bada en massa eller göra något annat "skoj" och svalkande - då är det inte så trevligt med värme och skinande sol. 

För att ta mig igenom dagarna, så spenderas de främst i underkläder och ett linne framför någon av fläktarna i lägenheten. Och med en stor bringare citronvatten. Försöker ta mig ut på balkongen varje dag och sitta en stund i solen där, men det blir ingen längre stund - för då känns det som jag ska få värmeslag.

Sista helgen i "frihet" innehåller en del inbokade saker. Imorgon ska jag fixa en sista inbokad sak inom politiken (på vad som känns som en evighet). Sen ska vi faktiskt smyga iväg till en barnvagnsaffär och kika på vagnen som vi tittat ut (vagnen vi bestämde oss för redan med Bella), vill passa på innan cerklaget är inne för sen kommer jag ha svårt för att göra många av alla ärenden som behövs. Dock kommer vi inte att beställa den nu, utan mer känna och fundera - samt kolla upp hur lång leveranstid det är (och hur det ser ut med eventuell retur, vågar ju inte chansa). 

På söndag ska vi först rösta och sedan iväg för att fira min mamma som fyller år. Så det blir väl att vi avslöjar för sista syskonen på min sida då, om mannen får bestämma. 

Imorgon är det för övrigt ofrivilligt barnlösas dag, en dag jag inte trodde jag skulle behöva vara med om utan ett barn i min famn detta året. Förvisso har jag ett i magen och ett annat i mitt hjärta, men det gör inte dagen det minsta lättare- för jag är fortfarande lika ofrivilligt barnlös.

Specialisten

Idag var det då tid att återigen träffa specialistläkaren. Var ganska så nervös inför och massor av frågor snurrade i huvudet. Fick svar på en hel del, men vissa blev inte ställda. Började besöket med att gå igenom journalen/historiken och allt som sades vid förra besöket (i december) och sedan frågade han oss en del och vi frågade honom. Efter det var det tid för provtagning samt undersökning av livmoderhals och graviditeten/fostret. 

Maskinen hade några år (läs många) på nacken och ville inte riktigt som läkaren ville. Han började med att göra VUL, problemet var att han inte fick en tydlig bild på fostret. Men det gick bra med att göra VUL för att se hur livmoderhalsen såg ut. Den var lång (ca 4,2 cm), hade en liten krökning på mitten och var sluten. För att kontrollera fostret gjorde han sedan ett ultraljud utanpå magen, och då blev bilden mycket tydligare. 

Vi fick se vårt lilla syskon ligga där inne med ett hjärta som slog på bra och den rörde och hade sig ordentligt. Ville verkligen inte vara still, så han hade lite bry när han skulle mäta - men till slut gick det. Störst av allt var att få se den ligga och vinka med händerna. 

Efter undersökningen var det bara på med kläderna igen, och sedan var det tid för att boka in datum för operation. Datumen för insättning av cerklage sattes till den 27/5. När besöket var över började en ny oro komma fram, en oro jag inte ens tänkt på förrän nu. Oron över riskerna med att göra operationen. Innan har fokus bara legat på att vi ska få gjort det. Men efter dagens möte så kommer så klart dessa tankar och funderingar istället. 

Riskerna med att göra operationen är så mycket mindre än riskerna med att inte göra operationen. Men det är risker. 

Fasa

Igår kom då de där orden från en vän som jag verkligen fasat för sedan hon träffade sin kille i höstas. Fick veta att vännen också är gravid. Känner mig jättehemsk just nu, för jag har fortfarande inte ens svarat på det sista meddelandet - det meddelandet som berättade att hon är gravid, i vecka 12 (2 veckor längre än mig).

Vet verkligen inte vad jag ska säga till henne, vill ju så klart gratulera till deras graviditet - men att hitta orden, orden som gör att det inte heller låter "falskt". Är så klart glad för dem, men om jag var rädd innan - så är jag livrädd nu. För om det inte går som det ska denna gången heller, så finns det en överhängande risk att jag aldrig kommer klara av att träffa min vän igen. En vän som funnits med vid min sida under alla behandlingar, som var en av de första som visste om både graviditeten med Bella och nu med lilla syskonet. En riktig vän. 

I över 1,5 dygn har jag vetat, och lika länge har jag konstant tänkt på det och lika länge har jag mer eller mindre gråtit och kännt panik. Allt jag försöker göra är att hitta orden jag vill få fram till vännen, men det går inte känner mig bara helt apatisk istället. 

Samtal

Har några lediga dagar nu, eller dagar som är något så när lediga. Idag var det tid för lönesamtal med chefen. Blev dock så att första halvan av tiden vi satt tillsammans var lönesamtal. För sen pratade vi lite om allt annat, om brukare/arbetsplatser/försök/gravid/sjukskrivning/sommar/semester. Så andra halvan får man nog mer räkna som ett medarbetarsamtal.

Eftersom lönesamtalet var gjort, kände jag att jag kunde bli lite "besvärlig". Så därför meddelade jag chefen om att jag kommer sjukskriva mig på mina pass denna veckan (skulle jobbat torsdag och fredag), berättade att vi skulle på uppföljningsultraljud efter förra helgen och att om allt är som det ska - så är jag gravid nu.

Brösten fortsätter att ömma, det känns som att de börjat svullna lite (mannen håller med). Tyvärr har flytningarna inte upphört helt. Varit utan dem i över ett dygn, började tro att det äntligen var över med dem - men då kom de tillbaka igen. Försöker dock fokusera på brösten, och hoppas verkligen att det är ett gott tecken. 

Nu är det bara tre dagar kvar till nästa VUL. Börjar nästan gråta av nervositet. Lova att ni håller alla tummar, tår och allt annat som går - för att allt ser bra ut på torsdag. 

Fram tills dess ska jag spendera dagarna med att bara ta det lugnt, och försöka komma på något som jag kan tänkas önska mig i 30 års present. Finns ju bara en enda sak jag verkligen vill ha, och det är inget jag kan få i present av någon - inte ens av mannen i mitt liv. Fått frågan av flera personer om jag ska fira min födelsedag, och det kommer jag inte. Bara tanken på att fira denna födelsedagen får mig att skaka av tårar och sorg. 

Har ni några bra tips på vad jag kan önska mig, får ni gärna komma med dem!

Testdag

Kalendern visar att det är måndagen den 24/3, men den visar även att det idag är vår testdag. Så när jag vaknade riktigt kissnödig lite innan 06.00 var det bara att stiga upp, gå på toa och ta ett graviditetstest. Resultatet? Det blev positivt!

Efter 5 månader av försök och väntan har vi äntligen fått uppleva vårt andra plus (någonsin). Jag vågar knappt tro det, men jag är GRAVID igen.

(Och, snälla ni som känner mig och mannen: Vänligen respektera att vi inte vill att detta ska bli "offentligt" än.)

Hade mina misstankar i helgen, då inga spottings eller någon blödning kom - men vågade inte tro på det för det. Lika så har jag varit helt slut när jag kommit hem från jobbet på kvällarna, slocknat direkt nästan (vilket jag aldrig gör annars).

Så idag fick jag äntligen ringa till RMC och säga de efterlängtade (sen vi började gå där hösten 2012) orden: att testet är positivt. Och få boka tid för ultraljud, i stället som alla de tidigare försöken - fråga om när vi kan få starta med nästa behandling.

Nu är det många steg och hinder kvar, så klumpen i magen vid varje toabesök eller spänning/tryck i magen finns kvar. Att våga tro på att det är sant och att vi nu väntar ett syskon till Bella är svårt, ännu mer att glädjas helt. För det är tidigt, vi är "bara" i vecka 5 (4+2) idag. Närmsta mål är ultraljudet som blir den 22/4 (dagen innan min 30 årsdag) ska visa att allt är som det ska.

Något annat riktigt trevligt idag, var att jag var iväg och fikade med S. En tjej som jag kommit i kontakt med via "RMC tjejerna". Ämnena kanske inte var de roligaste, blev mycket prat om missfall, sorg, våra änglabarn, barnlöshet, syskonbarn, barn över lag och en massa annat. Tiden gick fort, och det var en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Tack för idag S (hoppas du också hade en givande eftermiddag).

6 månader

Idag är det Bellas 6 månadersdag. Det innebär att det är ett halvår sedan vi förlorade henne och att det är ett halvår tills vi tvingas att "fira" hennes första födelsedag. Jag hoppas verkligen att vi får fira Bellas första födelsedag med ett litet syskon växandes i min mage. 

Efter jobbet var jag och köpte blommor, väl hemma så fixade jag till ljuset som vi ska tända i lyktan. Om en liten stund ska vi nämligen köra till Bellas grav, sätta blommorna, den lilla ängeln och tända ljuset.

Måste säga att det är med blandade känslor att jag jobbar denna helgen. Det är skönt att vara på jobbet och få hjärnan att fokusera på jobbet, i stället för på sorgen, saknaden och försöken. Samtidigt närmar vi oss de mest kritiska dagarna, och varje toabesök är extremt ångest laddat. 

10 år

I dagarna är det 10 år sen jag var hos barnmorskan och tog ut min spiral - och efter diskussioner med mannen min (som på den tiden "bara" var pojkvännen min) så sattes det inte inne någon ny spiral. Utan vi visste att vi ville bilda familj, och vi ville vara en ganska så ung familj. Det är till och med så många år sedan, så jag inte ens kommer ihåg vilken dag det var längre. Men jag vet att det var efter den 17/3 av den anledningen att det gjordes efter att en massa personer i omgivningen hade fyllt år. 

Så det är med en ganska tung, sorgsen, bitter, ilsken, och ledsen känsla jag nu inser att vi står kvar på samma (eller, nästan - för vi har vår lilla ängladotter) ställe som för 10 år (!!!) sedan. Det är nu jag också inser hur mycket bittrare och trött jag blivit på alla andras bebislycka. Som när man får veta att personer som inte ens varit ett par mer än 2 månader innan de helt plötsligt ska bli föräldrar 8-9 månader senare - dessa par fullkomligt hatar jag!

Om en vecka är det TD, och jag vet verkligen inte hur jag känner längre. I ren självbevarelsedrift har hjärnan och hjärtat bestämt sig för att räkna med blödning till helgen, minus på testet på TD och ett samtal till RMC för att boka in möte med läkare för att lägga upp vår IVF plan. 

Lågan av drömmen och önskan om att det har gått vägen kommer lite då och då - men hjärnan ser till att släcka den så fort det bara går. Allt för att försöka mildra ett eventuellt misslyckat försök.