Avstämning av målen för 2016

Månaderna går fort just nu, och vi är redan inne i maj nu. Och efter senaste veckans händelser tänkte jag stämma av med mina mål för 2016, de jag skrev om här i början av januari. Men för att slippa läsa det inlägget, kommer här en nedkortad variant av de fyra målen för 2016 samt hur det gått så här långt:

• Nå min målvikt (ca 13 kg dit den 1/1).

Är på god väg att nå min målvikt, har nu ca 3 kg kvar innan jag når den sedan tidigare uppsatta målvikten. 

• Anmäla och delta i minst två lopp på minst 5km, ensam eller med andra. Samt gå 4 miljoner steg under året (snitt på 11 000 steg/dag). 

De dagliga stegen har jag nått varje dag detta året. Det dagliga snittet ligger på ca 13 500 - 14 000 steg/dag sedan 1/1. Och jag har gjort två lopp redan, de blev gjorda den 30/4 samt 2/5. Sydkustloppet (21,1 km) och Vårruset (5 km). Jag klarade båda. Och kan erkänna att halvmaran känns otroligt bra att ha klarat, speciellt när jag för några år sedan inte alls kunde springa. 

• Lägga upp en plan för syskonförsök och kontakta en specialist. 

Vi har lagt upp en plan, och jag har varit i kontakt med specialisten. Det är ju han som skrivit ut mina mediciner. Dessutom är vi just nu i slutet av vårt andra syskonförsök, bara dagar kvar till bim.

• Bli mer "egoistisk" och prioritera mig själv mer. 

Är det enda målet jag fortfarande inte kommit framåt med. Så detta målet får jag lägga mer fokus på nu känner jag, för detta är nog faktiskt det viktigaste av mina mål. 

Känns otroligt bra att jag ändå är en bra bit på vägen, och att jag redan avklarat andra målet med bravur gör bara att jag känner mig extra stärkt att ta tag i de övriga med. 

Årets första inlägg

Känns nästan ofattbart att det redan är den 8 januari. Dagarna har rusat iväg med flera arbetspass, och denna lediga helgen hoppas jag ger mig lite andrum. Om en stund när jag och lilltjejen vilat klart (gick av mina nätter imorse) ska vi trotsa snön och kylan och ge oss av till badet för årets första bad. Vet inte om jag nämnt det i bloggen, men. Vi startade vår egna variant på fredagsmys i höstas, vi kör och badar på fredagar i en varmvattenbassäng. Är riktigt härligt och givande, extra kul att se hur vår lilla tjej utvecklas och älskar vattnet lika mycket som sina föräldrar. När min mamma var med sista fredagen innan de stängde för jul och nyår, visade vår lilla tjej sin mormor att hon minsann lärt sig att simma hundsim med puffar nu.  

Nyårsafton blev helt underbart, och vår lilla tjej hade så kul hela eftermiddagen och kvällen med sina kompisar. Det blev dock inte så mycket sömn för denna mamman under nyårsnatten. Och 2016 började jag och mannen på samma sätt som de senaste åren, med att gå ut och gå årets första mil. Denna gången hade vi dock två vagnar med oss, då vi tog med oss V dotter också på rundan så hon fick tid att ta det lugnt och fixa efter kvällen innan. 

Här är mina mål för 2016 (skippar som sagt nyårslöften, och kör på mål istället): 

• Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
• I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
• En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
• Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).

Önskar alla en god fortsättning på det nya året. 

Ett av de mest privat och personliga inlägg på bloggen

Har så många gånger tänkt att jag skulle skriva om hur PCOS påverkar och till viss del styr mitt liv och mående. Och på så sätt prata "öppet" om det (bloggen är trots allt fortfarande relativt anonym), och kanske få någon annan att känna sig mindre ensam. Men det är lättare sagt än gjort, för det kräver att jag blottar några av mina största och värsta farhågor och "hemligheter". Och nu kommer det inlägget. 

När jag mår som allra sämst, går det snabbt nedåt i en nedåtgående spiral och mina tankar om mig själv är verkligen inte snälla (flera år av mobbing under uppväxten stärker verkligen inte en heller, även om det gått många år sedan dess). Under de sämsta dagarna avskyr jag att behöva stiga upp, träffa andra människor (även inräknat min familj, man och närmsta vänner) eller för den delen se mig själv i en spegel, för de dagarna ifrågasätter jag min egen identitet som allra mest. De dagarna kan jag verkligen avsky ordet "hen", för de dagarna känner jag mig verkligen inte som en kvinna - en "hon"! - som jag ju faktiskt är innerst inne.

Och innan någon kommer med kommentarer/åsikter om att "du är lika mycket kvinna ändå", "är inte du feminist?", "strunta i vad andra säger/tycker" osv, kan jag säga som så här: alla har sina preferenser och alla har sin åsikt och upplevelse om vad som är viktigt och "kvinnligt". Jag har mina, och de har växt och utvecklats under uppväxten samt under alla år som jag kämpat med PCOS.

För övrigt råder det ingen som helst tvekan om min diagnos när det gäller PCOS, då jag uppfyller alla tre kriterier. Jag tycker för övrigt att läkartidningen är den som har den bästa och tydligaste (om än ganska stel och akademiskt skriven) informationen om PCOS på svenska.

Kriterierna för PCOS (bild tagen från Läkartidningen)

Det här är min upplevelse av att leva med PCOS, den kort versionen:

• Okunskapen inom vården, och brist på intresse över att ta reda på mer genom forskning. Vet inte hur ofta jag måste förklara för läkare (speciellt inom primärvården) om PCOS och hur den påverkar mig. Likaså inom mödravården och för vänner och bekanta. Som extra "bonus" är det som med många andra kvinnosjukdomar, man skär ner, drar in och minskar på personal och behandlingar inom vården och som täcks av högkostnadsskydd.
• Varje dag jag öppnar ögonen är en kamp med vikten, minsta lilla jag avviker från full kontroll på vad jag äter och jag går upp i vikt. En veckas semester där jag tillåter mig att njuta och äta det jag vill och är sugen på, innebär ofta att vågen rusar uppåt (3-5 kg på en vecka är inget konstigt för mig då). För mig är vikten ett jätteproblem, när jag vägde som mest kom en konsekvens av att ha PCOS - diabetes typ 2. Den har jag lyckats bli av med igen (och friskförklarad) genom att gå ner i vikt och äta bra. Skulle jag gå upp i vikt igen, vet jag om att jag återigen inom ganska snar framtid skulle få diagnosen igen. 
• Har lättare för att bygga muskler, något som är på gott och ont. Är såklart skönt att få snabb effekt av träning, men eftersom jag inte är intresserad av att ha en väldigt muskulös kropp med synliga muskler så måste jag ändå tänka efter ordentligt hur jag väljer att träna. 
• Jag har blivit väldigt känslig för hormonskiftningar i kroppen och det påverkar mig otroligt mycket mentalt. Humöret skiftar, men värst är att det inte alltid går att förklara för andra om varför jag mår dåligt eller är deprimerad. 
• Finnar och inflammerade talgkörtlar tillhör vardagen, och ibland känns det som om jag är fast i tonåren. Dessa har jag dock vant mig vid, något jag aldrig tidigare haft en tanke att PCOS kunnat vara svaret - är min problematiska hårbotten. Har titt som tätt stora problem med psoriasis/psoriasisliknande utslag i hårbotten, som kliar något otroligt. Men så för någon månad sen läste jag en artikel från en utländsk PCOS grupp på Facebook som då nämnde problem med hårbotten.  
• Avsaknaden av mens är på gott och ont. Visst, det är skönt att inte ha det som jag hade det när jag en gång i tiden fick mens. Då hade jag mens så gott som var tredje vecka, och blödde över en vecka i stöten. Men att inte ha mens regelbundet och heller ingen ägglossning medför många risker och problem med. Ökade risk för cellförändring samt cancer i livmodern/livmoderhalsen, svårigheter för att bli gravid och sedan ökade risker för missfall/förlora barnet. Sen ska vi inte prata om hur illa PMS blir när den väl dyker upp. 
• Buksmärtor titt som tätt. För även om jag näst intill aldrig har ägglossning, så får jag otroligt ont över livmodern och äggstockarna ganska så ofta. Numera har jag lärt mig att leva med smärtan och känner igen den, men jag har också haft så ont att jag varit tvungen att uppsöka akuten för att utesluta blindtarmen och utomkveds då jag kräkts av smärta och inte kunnat stå upp. 
• Ofrivilligt barnlös, sekundär barnlöshet. Att år efter år kämpa och längta efter att lyckas bli gravid, vara gravid i nio månader och sedan bli mamma. Att känna sig som världens ensammaste och värdelös som kvinna - att vara den i förhållandet/äktenskapet som är anledningen till att det inte blir några barn är otroligt tyngande och får en att känna sig som mindre värd. Numera är jag förvisso mamma, men sorgen finns kvar. Sorgen och vetskapen över vad jag kommer att behöva utsätta mig/oss för igen för att kanske lyckas igen.
• Detta är nog en av de tyngsta och jobbigaste området att prata om, och smärtar mest psykiskt. Jag går ingenstans utan att ha en rakhyvel i väskan. För de senaste åren (främst sedan jag började gå ner i vikt 2012) har behåringen ökat. Att behöva raka benen, armhålorna och bikinilinjen (på sommaren måste rakhyveln fram ungefär varannan dag om jag inte vill gå runt med synlig stubb där). Men att "behöva" raka ben, armhålor och bikinilinjen så pass ofta gör mig inte så mycket, däremot när vi pratar om behåringen jag har på andra ställen, som bröstet, ryggen, ansiktet och magen. Ställen som jag kan behöva raka dagligen (vissa även två gånger om dagen) för att hålla stubb/hår borta. 
• En annan sak som gör mig så ledsen och ger mig mardrömmar är numera håravfall. Jag tappar massor av hår och håret blir bara tunnare och tunnare (och hårfästet förändras med). Sedan jag fick min diagnos, ändrade jag helt min relation till mitt hår - från att haft alla möjliga längder/frisyrer och hårfärger tvärvände det och jag lät håret växa. Sedan nästan 10 år har håret varit långt och blont/ljust. Ett sätt att dölja vissa andra saker, smälta in/inte sticka ut, samt ett sätt för mig att känna mig kvinnlig. Nu börjar det kännas lite ohållbart, och det skrämmer mig rejält bara tanken på att klippa håret kort. Jag börjar nog gråta hälften av gångerna som jag funderar på hur jag ska göra med håret. 

Mycket kan tyckas vara väldigt ytligt, och det kanske det är till viss del. Men det är nog för att jag många gånger ifrågasätter mig själv om jag verkligen är värdig och egentligen livsduglig utifrån det vetenskapliga tankesätt jag har. För att anses vara livsduglig behöver vi föröka oss, om jag då inte kan bli gravid på "egen hand" är jag livsduglig då?  

Senaste dagarna

Har sagt det förut, och säger det igen. Jag hinner inte riktigt med bloggen för tillfället, eller de flesta dagarna har jag egentligen tiden till det - men det finns så mycket annat jag vill, så mycket som jag inte vill skriva här, så mycket jag inte vågar skriva här och ibland är huvudet bara tomt (och då har jag ju ändå inget att skriva). 

Helgen har varit vedervärdig, och tillhör nog de fem värsta helgerna i mitt vuxna liv. Den tillhör i alla fall de tre värsta helgerna sedan september 2013. Anledningen tänker jag inte skriva ut här, för den är för personlig och privat. Och det mesta håller jag för mig själv/skriver i min bok som ingen har att göra med. Hade jag känt mig trygg med att bloggen var anonym och att vissa inte läste/kommer åt den hade jag kanske skrivit lite om det. Men jag tycker att det räcker med att säga att helgen har varit skit och vedervärdig. 

Det har varit en så slitsam helg att det fortfarande känns i hela kroppen. Så det har inte hänt särskilt mycket sedan dess. Har dock hunnit med några av löparpassen och varit och vägt mig. Veckans resultat på vågen blev -0,8 kg. Det innebär att vågen nu visar -12,6 kg på 9 veckor. Känns så skönt att äntligen se vågen ticka nedåt. Känns dock inte lika roligt att nå de större milstolparna igen, de är mer en påminnelse om hur många kilon jag gick upp under graviditeten samt sen månaden efter att lilltjejen var född och jag mådde skit. 

Löpträningen går också framåt, dock lyckades jag stuka till min fot efter löpning och dusch i måndags så dagens pass får vänta tills imorgon (minst). Men jag vill ut och springa, det kryper i kroppen. Fördelen är att jag tvingas lyssna på kuratorn och inte fly från mina tankar genom att sticka ut och springa, nackdelen är att jag måste hantera dem och att jag om inte det läker snabbt tappar den lilla konditionen jag lyckats bygga upp. 

För övrigt när det gäller lilltjejen så mår hon fortsatt bra. Och hon älskar att få smaka nya råvaror. Lime och citron är hennes största favoriter, hon blir hel tokig! Och inte en grimas gör hon heller, utan hon smaskar glatt i sig det. Inte konstigt att jag hade så mycket cravings på sura (supersura) saker när jag var gravid med den lilla tjejen. 

5 månader

Idag blev vår lilla sötnos 5 månader. Helt otroligt hur mycket som skett på dessa månaderna med henne. Tyvärr har dagen inneburit att hon fick tillbaka sin feber. Dagen har hon nästan sovit bort helt och hållet och hon har vägrat att äta. Så vi blev ombedda att åka in med henne ännu en gång till barnakuten för en ny kontroll och undersökning. Men de hittade inget idag heller, utan det verkar vara något virus som bråkar med henne. 

Var en sväng på ViktVäktarna igår för sjunde vägningen, -1,8 kg sista veckan och totalt -10,4 kg. Så en tredjedel är borta nu. Stämde även av med mina mått, och det visade sig att jag minskat med 36,5 cm. Härligt! 

Fick ett brev från Region Skåne igår, som var en förfrågan om jag ville delta i en studie om snittet och läkningen av det inne i livmodern. Ska fylla i det och skicka in, kommer delta i den. Ser det som något väldigt positivt och skönt att bli ordentligt undersökt efter kejsarsnittet och få veta om allt ser bra ut inför eventuell ny graviditet (hoppas verkligen). Dessutom är det en långsiktig studie, så blir jag gravid kommer de erbjuda extra ultraljud för kontroll av ärret då med. 

Energi och glädje

Den senaste veckan har varit väldigt blandad. Dagarna fram till och med söndag tillhörde nog några av de absolut värsta/jobbigaste, men igår och idag har varit helt underbara dagar som gett mig så mycket energi. 

Igår var det fint väder och vi var fyra mammor med varsin bebis från BVC gruppen som träffades och tog en promenad på ca 1 timme. När vi splittrades efter den promenaden fortsatte jag och en annan att promenera (och prata om allt möjligt och lite till) med vagnarna ca 2 timmar. 

När vi sedan sa hejdå, var det bara för mig att hämta hundarna och ta ut dem på en runda med. Så under bara gårdagen blev det nästintill 4 timmars promenad. Kan berätta att mina ben inte var så intresserade av att anstränga sig idag. 

Idag har jag och lilltjejen varit iväg på en riktig långfärd med både buss och tåg. Har nämligen varit iväg och på träff RMC tjejerna. Eftersom vi är utspridda i Skåne, Blekinge och Småland, bestämde vi att mötas på "mitten" så det blev en träff i Kristianstad idag. Så idag blev det 8 mammor och 8 bebisar som träffades. Blev både lunch och fika innan det var tid att åka hemåt igen. 

Det kändes helt otroligt att träffa så gott som alla i gruppen som nu fått sina så efterlängtade små mirakel och önskebarn. Vi har träffats i över ett år nu, och när vi började träffas vågade vi nog aldrig tro (även om vi alla verkligen önskade och hoppades på det) att vi idag skulle sitta där och fika med små bebisar som såg till att påminna oss om att de var med oss idag genom fisar, kräk, bajs, kiss, skrik, gråt, prat, skratt och leenden. 

Tog tåget tillbaka till Malmö där vi möte upp mannen efter jobbet så vi kunde åka med honom hem i bilen istället för att åka buss med vagnen i rusningstrafik. Efter matning var det sen bara att ställa sig på vågen hos ViktVäktarna för veckans vägning. -1,4 kg denna veckan, sjukt nöjd med det resultatet. Innebär att jag gått ner 8,6 kg på 6 veckor. 

Morgondagen innebär ny "utflykt", för då är det tid för nytt besök hos psykologen och familjesamtal. Sen på torsdag så är det träff med BVC gruppen på förmiddagen och sedan efter lunch ska jag till kuratorn och förhoppningsvis påbörja KBT. Ja, och så är det min födelsedag med på torsdag... 

Får väl se hur den kommer att bli. Andra året med lilltjejen, för förra året låg hon i min mage och växte till sig. Även andra året som mamma, men första födelsedagen som mamma med barn. Så får väl se hur den dagen blir. 

Snart april

Då var det ny månad om bara några minuter, och min första födelsedag som mamma med barn närmar sig med stormsteg. Kan inte påstå att jag längtar och/eller jublar över att fylla år. De senaste åren har bara gett mig en massa ångest och besvikelser i mängder, så det känns lite som att så blir det väl även i år. 

Idag har jag varit iväg på vägning, -0,7 kg, vilket innebär -6 kg på 3 veckor. Tog dock emot rejält att ta sig dit idag, för vädret har verkligen varit urkasst med regn, snö och blåst om vartannat. 

Ser fram emot morgondagen, för då ska jag skämma bort mig med ett besök hos frisören. Ska blir skönt att få klippt och slingat håret, extra skönt att få gjort det nu innan  dopet med. Senast jag var hos frisören var första veckan (veckan innan jag tog cerklaget) i november, så nästan 5 månader sen nu då. 

25/3 2015

Börjar med att tacka för alla fina och snälla kommentarer, det värmer och stärker mig en hel del. Jag ska se till att svara på dem också, kanske efter dagens inlägg - tiden räcker inte alltid till, och då finns det en viss prioriteringsordning där bloggen hamnar väldigt långt ner. 

Att inte må helt bra ger verkligen inte en mer tid och energi om dagarna, tvärtom. Sover urkasst, är trött nästan hela tiden och lusten att göra saker infinner sig inte heller - så det lilla jag har, läggs på vår lilla tjej. Hoppas verkligen att mitt mående kommer att vända snart, vill kunna njuta av dagarna med min dotter  - min dröm och högsta önskan som till sist blev verklig. 

Det finns lite saker som kommer ske den närmaste månaden. Om 2,5 vecka ska vår lilla tjej döpas, så en hel del tid går just nu till planering och fixande kring det så klart.Och veckan efter det kommer jag köra igång rejält med min nya kurator. Skriver ner situationer som sker och som får mig att må dåligt, är en uppgift jag fick av kuratorn - för att komma ihåg och för att vi ska ha något att jobba utifrån när vi kör igång med KBT. Fyller år om knappt en månad och dagen innan ska vi träffa BVC psykologen för nytt familjesamtal, varit hos henne idag. Och till det besöket har vi fått lite olika uppgifter att göra. 

Andra veckan med ViktVäktarna gick också bra, -1,5 kg igår. Och förövrigt så var det igår exakt 1 år sedan vi hade vår TD, en dag som vi förra året väntade på med stor ångest och rädsla, men som gav oss vårt andra plus. 

Vår lilla tjej blir 4 månader på söndag, och hon utvecklas med stormsteg här hemma. Sover oftast hela nätter (vilket hon gjort snart en månad), och brukar i vanliga fall vara väldigt lätt att natta. Men att natta henne är inte längre lätt, för nu har hon börjat med att hon ska somna på mitt bröst/i min famn igen - på samma sätt som hennes första sju veckor. Hoppas bara att det är en liten fas nu medan hon är i ett utvecklingssprång, för hon kommer inte riktigt till ro så som hon gjorde innan. 

Liten tjej som tillslut slocknade i min famn när
jag vaggade henne fram och tillbaka.

Ojdå, tiden går

Är några dagar sedan jag skrev senast igen. Men tiden springer iväg och ska jag vara helt ärlig så har jag tappat suget en hel del på att skriva i bloggen om min/vår vardag och mående när jag vet att en del sedan pratar vidare/skit om mig sen. 

Egentligen vill jag inte dölja något för er som läser, speciellt inte de mörka och tunga dagarna - men det tar numera emot och jag tänker efter flera gånger innan jag skriver något. Förr har jag varit en öppen bok här, något jag inte är i vanliga fall. Men har insett att jag även här håller mer och mer för mig själv, något jag innerst inne känner som något negativt. 

I veckan har vi varit väldigt mycket lediga i jämförelse med andra veckor, men dagarna har ändå sprungit iväg. Trött, sliten och alldeles för mycket tankar och känslor gör att allt tar längre tid att göra och eftersom vår lilla tjej är prio ett så hamnar bloggen med lätthet i skymundan. 

Vår lilla tjej blev 16 veckor idag, och vår Bella blev 1,5 år idag. Så dagen till ära har lillasyster haft en tröja som det står "lil´ sis" på bröstet. 

Lilltjejens tröja

Var och besökte mitt jobb igår, var riktigt trevligt att träffa min brukare och de flesta av mina kollegor och så fick vi fina presenter också. Och för övrigt blev det ett bra resultat i tisdags på vågen. -3,8 kg. 

Mannen har varit inne och jobbat övertid idag, känts tomt och tråkigt att inte ha honom hemma en lördag - men lite extra pengar skadar inte nu. Efter bad och matning somnade lilltjejen snabbt, så medan mannen var ute med hundarna fixade jag till lite mys med frukt, lakritsnappar, choklad, portvin (till mig), öl (till honom) och en massa tända ljus. Strax ska jag dock krypa ner i sängen, men lite skönt att mysa framför tv:n med mannen när han jobbat sex dagar i sträck. 

Helgen över

Satt och funderade på vad vi gjort i helgen, först var det verkligen helt blankt men till sist kom jag på lite i alla fall. Helgen har verkligen sprungit iväg, och jag känner mig mer trött nu än innan helgen. 

I lördags var vi och shoppade lite, fick bland annat köpt tyg och tillbehör till vår lilla tjejs dopklänning. Min mamma som ska sy den åt oss, och behöver materialet så att hon hinner. Fick även köpt lite andra tyger som jag ska sy lite blandade saker av till lilltjejen. Och så spenderade jag en del tid till att fixa de sista detaljerna med inbjudningskorten till dopet så att vi kunde skicka ut dem. 

Igår tvättade vi och fixade lite här hemma, och sen så var vi också och tittade på den ena lokalen vi har att välja på till efter dopet. Valet av lokal hänger lite på hur många gäster vi blir, men vi har bokat upp oss på båda och så avbokar vi den vi inte behöver senare.

Det är skönt att mannen var hemma i helgen, för lilltjejen hade långt ifrån sina bästa dagar - och då är det skönt att vara två. Men idag har hon varit på mycket bättre humör, och det tackar jag för. 

Imorgon har jag kört min första hela vecka viktväktarna igen sedan jag blev gravid. Har gått över förväntan. Ser faktiskt fram emot morgondagen och att ställa mig på vågen, och få se resultatet. Nu ska kilona bort, för att amma hjälper inte mig ett dugg - snarare tvärtom.  

Igång

Igår var det superhärligt väder, så efter att lilltjejen fått lunch klädde jag på oss och kopplade hundarna och så gick vi ut i solen. Årets första dag med solglasögon och så blev det invigning av det inbyggda solskyddet på vagnen. 

Köpte lunch till mig själv på vägen (sallad) och så stannade vi till vid en parkbänk så att jag också kunde äta lite lunch. Efter att ha tagit en promenad i park med omnejd så promenerade vi vidare hem till min mormor. 

Där blev det några timmar mys och prat, och så fick hon ett inramat foto på sitt yngsta barnbarnsbarn - vår lilla tjej. Blev också lite fika på helt nybakade bullar (hon hade tagit ut sista plåten ur ugnen 5 minuter innan jag kom). Fick en påse av bullarna med mig hem. 

Det fina vädret har hållet i sig även idag - trots att det regnade en skvätt på morgonkvisten. Så när jag och lilltjejen promenerade ner till stan för att möta upp bästa J för lite lunch, fika och skitsnack, fick det bli solglasögon på. 

När J körde iväg för att jobba, promenerade vi hem igen så att hundarna skulle få komma ut på en runda och för att de inte skulle behöva vara hemma så länge. Dock innebar det att det blev en till promenad ner till stan, för idag vägde jag in mig på ViktVäktarna igen (vägde dock in mig hemma redan förra veckan). 

Inget roligt resultat. Men alla månader av träningsförbud, vila, sängliggande, cravings, tröstätande och graviditeten så klart, har verkligen satt sina spår. Men men, nu är jag tillbaka och kilona ska bort igen. 

Sen var det faktiskt ganska så trevligt och kul att komma tillbaka och träffa en del som jag gått där med innan med, och som känt till vår resa och kamp lite grann - för de kom direkt fram och gratulerade mig och hälsa mig varmt välkommen tillbaka.  

Mitt i veckan dejt

Idag har jag och mannen kört på en "mitt i veckan dejt", vi försöker ta oss tid till att göra det en dag varje vecka - men det har varit stört omöjligt att hitta en passande dag de senaste veckorna. Men så idag var vi båda lediga efter 18.30. Extra passande att ta den idag om man nu ska fokusera på kommande "högtid" alla hjärtans dag - för då jobbar jag hela dagen, och kommer således spendera dagen/kvällen med min brukare istället för med mannen. 

Var för övrigt och vägde mig idag, vågen fortsätter neråt - sakta men säkert. Lite snabbare än förväntat kanske, kör mer på att vågen ska säga +-0 under försöken. Ligger nu på "bara" +2,3 kg från lägsta vikten förra året (i samma veva som jag blev gravid). Jag vet att det är bra för mig och våra chanser ökar, och jag gör precis på det sättet som läkarna på RMC sagt till mig. 

För tro mig, jag bantar inte - varken under pågående försök eller annars. Däremot är jag noga med att hålla koll på vad jag äter och hur mycket jag rör mig. Jag använder mig förvisso av ViktVäktarna, men deras koncept är inte att banta. Så visst, det blir ett litet energiunderskott - men det har jag fått klara besked på att jag ska fortsätta med tills jag är normalviktig eller gravid.

Nu ska jag dock fortsätta mysa lite med mannen i soffan - med chokladpraliner - innan vi ska lägga oss, är ju en dag imorgon med. När vi kom hem från dejten stod det nämligen ett fång rosor, några fin fina lyxchokladpraliner och ett söt kort till mig på byrån i hallen.

Det är sådana här dagar som gör det lite lättare att leva och tänka på annat. Dagar när man får känna sig älskad, bortskämd, behövd, kär och en gnista av hopp inför framtiden.

Sömnlös

Ligger i sängen sedan flera timmar, men sömnen kommer inte för det. Trodde jag skulle kunna somna idag, jag var ganska trött och kände mig ganska så nöjd med dagen. Var nämligen och vägde mig (vägning/möte är flyttat från tisdagar till onsdagar) idag, efter en lång och kämpig vecka. 

Nästan ingen träning, primoluten som får min kropp att suga åt sig all vätska den kan (känns det som många gånger), orkeslösheten och längtan efter allt möjligt i matväg för att "trösta" mig med - är de sakerna jag kämpat mot denna vecka.

Men mitt hårda arbete och fokus på vad jag verkligen stoppat i munnen gav ett resultat på -1,2 kg. Så nu är min totalas viktminskning uppe i 39,9 kg (igen) och det är "bara" 4,1 kg kvar av de 12,4 kg jag gick upp i somras/höstas (främst efter den 21/9).

Men inte ens det beskedet kunde tydligen få kroppen att hitta tillräckligt med ro, inte ens med ataraxen till hjälp. Så för att inte bli heltokig surfade jag runt lite - och hamnade på en sida med denna dikten:

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. 

Men när alla sover om natten har jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter, kommer jag tassande på tå. 

Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor är hennes smärta. 

Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer. 

Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker hantera döden för att hålla mig kvar. 

Men alla som känner henne vet, att det är enda möjligheten hon har.

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr, 

försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu, så som hon skyddade mig förr.

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördan hon bär. Vad hon än säger, hur hon än mår.

Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

Den säger nog det mesta. Nu ska ge sömnen en chans till, annars tar jag nog täcke och kudde och besöker soffan och startar tv:n. För att somna framför tv:n brukar vara en "bra" sista lösning för mig. Mannen brukar dock undra vad jag haft för mig, och skratta åt mig när jag svarar på frågan.

Gah och lite puh

Väntar svar från vårdcentralen och läkaren, svar på om jag "måste" boka en tid för att träffa läkaren igen - eller om det räcker med telefonkontakt. Ringde i måndags, likadant så ringde jag igår. Idag har jag inte riktigt hunnit med det, för idag har jag varit och träffat kuratorn. Så imorgon måste jag ringa dem igen, eftersom de fortfarande inte ringt tillbaka med ett svar. 

Imorgon skulle jag egentligen börjat att jobba igen, men inser (när jag verkligen bara tänker på mig själv och inte alla andra) att jag är inte redo, inte än. Jag gick tillbaka för snabbt och gick för hårt ut (började jobba full tid direkt och fick ta allt ansvar direkt). Det var något som även min man och kurator bekräftade idag under dagens träff. 

Ny tid med kuratorn blev också inbokad, ska träffa henne igen ("redan") den 28/1 - blir en ensamträff för mig då. Har haft det en gång innan med, och det känns ganska skönt att få träffa henne ensam med. Blir en annan typ av samtal då på något sätt. Slipper att mannen sitter sidan om och hör vad jag tycker/tänker/säger. 

Sen är det ju onsdag idag, vilket är det samma som vägningsdag - i alla fall numera, då mötena är flyttade från tisdagar till onsdagar. Trodde väl att jag skulle få ett minus idag, men inte att det skulle bli så pass bra som det faktiskt blev. Vågen visade -1,2 kg idag, vilket innebär att totalen nu är -38,7 kg och mitt tillfälliga plus (gravid/sluta röka/sorg kilon) är nu +5,3 kg (började på +12,4). Och de där tillfälliga +0,3 kg från jul- och nyår är nu "bara" ett minne blått.

Så jag lämnar en väldigt lång, jobbig och tung vecka bakom mig (med en helg av några ljusglimtar, massor av kärlek och även lite glädje) med ett bra resultat på vågen. Det gillar jag verkligen! För det är det som hjälper mig att fokusera, som får mig att "Hålla mig på mattan" och inte balla ut totalt - och låta sorgen (och då även tröstätandet) ta över helt och hållet. För jag vill inte förstöra för mig själv, inte när jag lagt ner så mycket tid, kraft, pengar, "blod, svett och tårar" för att (försöka) prioritera mig och min egen hälsa före alla andra. Och jag vill absolut inte riskera att vi skulle bli pausade i vår kamp till ett önskebarn på grund av min vikt.

Jag vet ju trots allt att min kropp mår tusen gånger bättre nu, än vad den gjorde då. Jag fick ju till och med kvitto på det när jag var hos företagshälsovården igår. Och på något sätt är väl det en trygghet i sig, att min kropp mår bra även om jag mår riktigt dåligt psykiskt. För jag tror på att min fysiska hälsa hjälper mig att inte bryta ihop totalt.

Hälsoundersökning

Idag var jag på besök hos företagshälsovården, inget allvarligt. Det var "bara" en hälsoundersökning för nattarbetare (vilket min arbetsgivare är skyldig att erbjuda mig vart 6:e år - så länge jag jobbar natt). Var där i januari 2008, och nu var det då tid igen. 

Blodvärde (125), blodsocker (fastande 4,5), blodtryck (130/80), utmärkt kolesterol värde (glömde kolla siffrorna), perfekta matvanor (äter väldigt blandat och nyttigt), bra motionsvanor (är tydligen väldigt vältränad - läkarens kommentar efter att hon lyssnat på hjärta och lungor), alkohol (drack vid åtta tillfällen under 2013) och tobaksvanor (fortfarande helt rök- och nikotinfri sen 9/7 2013), och mycket mer gjorde att både sjuksköterskan och läkaren var väldigt noga med att påpeka att det inte är ofta att de kommer i kontakt med någon som är så pass hälsosam i min åldersgrupp (upp till 30) - speciellt efter att de även dubbelkollat med vad resultaten var förra gången jag var där. 

När läkaren tittade på vilka mediciner jag tar, var hennes första fråga om inte det var " för IVF behandling, eller liknande". Då kom vi in på allt som har med min PCOS, förlusten av Bella, åren av försök, ofrivillig barnlöshet, behandlingar mm. Visade sig att läkaren själv fått hjälp med hormoner.

Imorgon är det (äntligen) tid att starta med Primolut-Nor, men jag måste erkänna att jag inte riktigt gillar att jag ska ta dem. För tänk om (ja, jag sa det tänk OM) jag nu mot förmodan skulle få en egen ägglossning denna månaden, kroppen har ju sina spratt den spelar med mig och ger mig symtom jag nästan aldrig har annars (i form av finnar och lite annat - men ingen ömhet eller "kramp"). 

Har övervägt om jag ska skippa Primoluten och chansa, se om jag helt plötsligt (sedan missfallet) har fått en egen menscykel. Men om jag hoppar över medicinen och ingen ägglossning (plus en graviditet) sker, plus att mensen inte dyker upp. Så kommer sista försöket med insemination att skjutas upp nästan en hel månad - och det vill jag inte. Vi har redan tvingats att ta en månads uppehåll på grund av alla röda dagar över jul och nyår. 

6 månader

Idag är det 6 månader sen vi fick se det bästa, mest underbara och fantastiska plus i våra liv. 6 månader som började med att vi svävade på moln och efter lite mer än 2 månader kraschade hårdare och djupare än jag någonsin trott var möjligt. 

Har blivit en del tårar idag med, har även berättat för två medlemmar (som jag har varit aktiv tillsammans med ett tag nu) på ViktVäktarna om vad som hände i somras/höstas idag. Kändes helt ok, och Bella blir på något sätt mer verklig när jag pratar om henne. För ibland känns det som att allt varit en dröm. 

Vårdcentralen

Började dagen med att ta det förnedrande graviditetstestet. Negativt, om någon undrar. Där efter var det bara att vänta på att klockan blev 8.00 och då ringa till vårdcentralen för att boka en akuttid. Fick frågan om vilken anledning (som man alltid får). Svarade som det var: Rent fysiskt är det väl inget direkt fel på mig, men psykiskt är det skit. Sen började jag gråta, mellan tårar och snörvel fick vi (jag och SSK) bokat in mig till min läkare. 

Vet att jag inte behöver ha något läkarintyg första veckan, men inser att jag kommer behöva vara hemma längre än en vecka. Och med alla röda dagar och att jag annars skulle behöva gå till jourvårdcentral, kändes det bättre att gå redan nu och till min egen läkare. 

Sen var det bara att ringa till RMC, för att meddela det negativa resultatet och att blödningen satte igång i lördags. Hade hoppats på att vi skulle få sätta igång med tredje (och sist försöket) insemination direkt, då det var rätt dag för att börja med medicinerna och för att VUL skulle hamna den 7/1 (efter alla röda dagar). Men så blev det inte. Första blödningsdagen får vara först den 1/1. Så nu blir vi tvingade att vänta en månad. 

Den 15/1 sätter jag igång med Primolut och sedan får vi se när blödningen kan tänkas komma. Så istället för att vara mitt uppe i behandling (vilket på något sätt ändå lugnar mig lite), måste jag nu stå sidan om och bara titta på och fasa för "alla gravidbesked som möjligen kan komma". 

Hann inte mer än innan för dörrarna på vårdcentralen, innan tårarna (för tusende gången idag) började rinna. Blev inkallad till läkaren, fick berättat (kombinerat med snörvel och gråt) i korthet om varför jag var där. SSK hade även uppdaterat honom och han hade läst lite om det i min journal, så han visste ganska mycket redan innan jag kom in till honom idag. 

Tillsammans kom vi fram till att han skulle sjukskriva mig i ca två veckor (16 dagar), till att börja med. Behöver jag vara hemma mer, så förlänger han det åt mig. Fick även utskrivet lite Atarax, för att möjligen hjälpa mig lite - med de värsta ångestattackerna och hjälpa mig med sömnen. Så det är väl enda fördelen med att vi inte får köra igång med nytt försök direkt, att jag kan äta lite lugnande istället. 

Innan jag gick ut från läkaren, påpekade han att han är väldigt stolt över mig för att jag hållet vikten (speciellt med alla hormoner och med den sorg vi lever med). Och han hoppas så att det ska gå vägen för oss, vilket jag tycker alla läkare säger till mig. 

Imorgon är det nyårsafton, och jag ser inte ett dugg framemot det. Ska spendera dagen hemma, tillsammans med mannen och hundarna. ÄR väldigt tacksam över att vi ska spendera dagen hemma själv. Blir lite av en "mysdag" - hemma spa (fotbehandling, peeling, ansiktsmasker osv), lite snabb och enkel mat som båda vill ha (vi överväger dock att kolla upp om någon snabbmatsrestaurang har öppet - slippa förbereda/laga/diska - och varför skulle man inte kunna äta det på nyår egentligen?), och så blir det lite tv-spel och film.

Lille julafton

Då var det ny vecka och även lille julafton. Har inte gjort så särskilt mycket idag, började dagen tidigt - med att sparka upp mannen, för han skulle upp och jobba (halvdag) idag. När han stack till jobbet, så kröp jag ner i sängen med hundarna och somnade om. 

Efter rastning av hundar, dusch och lunch med mannen tog vi bilen till Malmö. Var tvungen att göra ett extra besök hos frissan, då jag igår kväll såg att håret var ojämnt. Efter det blev det en sväng in om ViktVäktarna (i Malmö) för att få vägt mig denna veckan också. Blev ett nytt litet minus (-0,4 kg), sen får jag se vad vågen kommer att säga efter julen (och kanske även nyår). Oavsett så tänker jag njuta av maten imorgon, och äta allt jag är sugen på - även sånt jag "inte borde" äta. 

Kvällen har vi (jag, mannen och hundarna) spenderat hos min mamma, lillebror och deras hund. Blivit god mat, lite julgodis och några julklappar. En så där alldeles lagom dag.  

Något som varit bra

Om jag ska hitta något som varit bra med dagen, så är det att jag varit ledig mer eller mindre hela dagen. Så jag har sovit bort större delen av den med. Vaknat till några gånger för toabesök, äta, gå ut med hundarna, svara i mobilen, läsa sms och läsa era varma kommentarer på bloggen. 

En annan sak som varit bra, var att vid veckans vägning idag stod vågen på -0,9 kg. Vilket innebär att pluset nu är 6,6 kg och att jag gått ner 5,8 kg sen 29/10. Är relativt förvånad över att kroppen varit så snäll vid detta försöket, för jag har trots allt nästan inte tränat något och jag äter lite mer vid försöken än mellan dem. Men kroppen vill kanske också bli av med kilona. 

Det tråkiga med dagens vägning var att det var sista gången med coachen (som jag haft sen jag började på ViktVäktarna). Hade köpt en liten present till henne och skrivit ett kort till henne om hur mycket hon betytt för mig. Så efter lite tårar och kramar, fick jag lova att höra av mig till henne när jag går i mål eller när "något annat väldigt trevligt händer igen" dvs att jag skulle bli gravid igen. Men hon tyckte också att jag skulle höra av mig om jag vill byta jobb (hon jobbar som enhetschef på ett särskilt boende). Jag kommer verkligen sakna henne, och hoppas att nya coachen är lika bra. 

Avslutade kvällen med att köpa några julklappar, så nu är det bara min lillebror kvar att köpa till. Känns skönt att kunna släppa den delen och bara fokusera på att ta mig igenom dagarna fram till TD.  

Ren och frisk?

Att spendera nätterna på jobbet, ökar min tankeverksamhet mer än något annat. Att spendera så många timmar (11 h) vaken och ensam, (med avbrott för att hjälpa brukaren med lite olika saker så klart) sätter igång både det ena och det andra. De flesta nätterna slutar med att jag gråtit någon timme, är irriterad på någon/några och saknar min mans varma och tröstande famn (även om jag minst hälften av gångerna är irriterad på honom av olika anledningar). 

I natt har tankarna fokuserat väldigt mycket på detta försöket, hänger så klart samman med att vi precis gått över till andra försöket och för att jag igår var och hämtade ut min Gonal-F på apoteket. 

Det som slog mig tidigt i morse är att min kropp har nog aldrig varit renare och friskare(?) än vad den är nu. Så våra förutsättningar att lyckas borde vara lite bättre nu än vad de varit tidigare. 

• Med undantag för den 5/10 (bröllop i Stockholm) så har jag inte druckit en droppe alkohol på nästan 5 månader (sen den 5/7 när vi var ute och åt i Göteborg) 
• Och snart (om 5 dagar) har jag även varit helt rökfri i 5 månader (!) 
• Sen den 1/11 har jag även trappat ut mitt intag av koffein, i form av Pepsi max, te och kaffe. Sedan lite mer än 2 veckor har jag mer eller mindre varit helt utan koffein - dricker enbart rooiboste samt ört- och kryddte numera. Pepsi har jag kanske druckit ett eller två glas/veckan (jämfört med 1,5 -2 liter om dagen) de senaste tre veckorna.
• Äter dagligen folsyra och behepan.
• Är ännu mer noga med att få i mig kalcium (har alltid haft svårt att få i mig ordentligt med mjölkprodukter).
• Även om jag gått upp en del sedan i somras, så ligger mitt BMI under 30. Är i dagsläget 27,6 (jämför det med vad det var den 31/1-12, då var mitt BMI uppe i 39,4). 
• Och av de 12,4 kg som jag gått upp mellan pluset den 8/7 och när jag gjorde min "nyinvägning" den 29/10 är 4,5 kilo borta igen. 
• Har varit väldigt duktig med att variera min mat och minskat ordentligt på det dumma tröstätande som kom tillbaka efter missfallet. Lagar nästan all mat själv, väldigt lite färdigmat/snabbmat (tom mindre än tidigare). 
• Rör på mig så gott som dagligen (undantaget har varit de dagar min rygg/svank har gjort så ont att jag knappt kunnat röra mig), minst 30 minuter.

Med allt detta så borde (tycker jag) min kropp/livmoder vara en helt perfekt plats för ett befruktat litet ägg att fästa, växa och utveckla sig till ett småsyskon åt Bella. 

För att förbättra chanserna ännu  mer, ska jag se till att få ordentligt med sömn nu - innan jag ska tillbaka för andra natten på jobbet.