10 år

I dagarna är det 10 år sen jag var hos barnmorskan och tog ut min spiral - och efter diskussioner med mannen min (som på den tiden "bara" var pojkvännen min) så sattes det inte inne någon ny spiral. Utan vi visste att vi ville bilda familj, och vi ville vara en ganska så ung familj. Det är till och med så många år sedan, så jag inte ens kommer ihåg vilken dag det var längre. Men jag vet att det var efter den 17/3 av den anledningen att det gjordes efter att en massa personer i omgivningen hade fyllt år. 

Så det är med en ganska tung, sorgsen, bitter, ilsken, och ledsen känsla jag nu inser att vi står kvar på samma (eller, nästan - för vi har vår lilla ängladotter) ställe som för 10 år (!!!) sedan. Det är nu jag också inser hur mycket bittrare och trött jag blivit på alla andras bebislycka. Som när man får veta att personer som inte ens varit ett par mer än 2 månader innan de helt plötsligt ska bli föräldrar 8-9 månader senare - dessa par fullkomligt hatar jag!

Om en vecka är det TD, och jag vet verkligen inte hur jag känner längre. I ren självbevarelsedrift har hjärnan och hjärtat bestämt sig för att räkna med blödning till helgen, minus på testet på TD och ett samtal till RMC för att boka in möte med läkare för att lägga upp vår IVF plan. 

Lågan av drömmen och önskan om att det har gått vägen kommer lite då och då - men hjärnan ser till att släcka den så fort det bara går. Allt för att försöka mildra ett eventuellt misslyckat försök.

Skit - igen

Borde sova nu - ja, mitt på dagen. Jobbar ju natt denna vecka, har avklarat två (tuffa och tunga) och har en tredje kvar. Men istället är jag vaken, kroppen kommer inte till ro. Har fått en liten stunds sömn, slumrade till en stund framför tv innan. Det räcker dock inte, så jag får väl försöka rensa ur tankarna lite genom att skriva ner dem här och sedan krypa ner i sängen - igen.

Inombords känns det som att mitt liv bara stannat upp, medan alla andras rullar på som vanligt. Jag vill verkligen bara börja leva igen, på riktigt. Att få känna livslust, glädje, gemenskap, våga drömma och känna framtidshopp. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut, okej där finns väl några få ljusglimtar då och då som gör att jag orkar. Som ger mig lite kraft, kraft till att orka kämpa vidare. 

Ännu ett misslyckat försök, att arbetsklimatet på jobbet består av kaos och bråk, hormoner på väg ur kroppen, hormoner på väg in i kroppen, sorg, saknad, ålderskris, identitetskris, krossade drömmar, förakt mot min egen kropp, ångest i största allmänhet, trötthet, knappt träffat mannen på en vecka + en del små bråk över telefon, att det är februari (bf), sömnbrist (speciellt när jag fortfarande inte lyckats somna efter en lång och tung natt på jobbet)... Ja, det finns ännu mer att rada upp, inte konstigt att allt känns skit och att kroppen inte kommer till ro.

Sen är jag bara så arg och trött på alla idiotiska kommentarer från föräldrar (med barn) om att vi (alla som inte har barn - oavsett anledning) ska vara glad och njuta av att kunna göra vad vi vill - när vi vill - för det kan man minsann inte sen när man har barn (dra åt helvete, ni är fan inte ens förtjänta av att vara föräldrar! - är nog det "snällaste" uttrycket jag kan komma på). För att inte tala om alla idioter som tror att allt bara löser sig om vi "slappnar av och inte tänker på det". 

Nu när jag fått kräka av mig lite av allt som surrar runt i mitt huvud, ska jag nog ge sängen en chans till. Inser att jag nog var för "bra" på att trycka undan alla tankar och känslor tidigare i veckan - och att de nu kommer med hårdare kraft istället. Lite sömn kanske kan få mig på lite bättre humör och ge mig lite mer kraft och ork att kämpa på. 

Ingen bra dag

Det senaste dygnet är det egentligen. Jobbar natt denna veckan och natten till idag på jobbet har varit riktigt jobbig (hoppas denna blir lugnare - men det ser verkligen inte så ut). Idag har jag vaknat flera gånger med ett ryck, drömmarna har varit vedervärdiga och gjort ont i hela kroppen.

Tankarna har hela tiden gått till Bella och frågan om varför vi inte fick lov att behålla henne, varför vi inte skulle få bli lyckliga föräldrar, varför vi som kämpat så länge inte får behålla vår lilla flicka medan andra får behålla sin, vad vi gjort för att förtjäna detta helvete osv.

Tror att en av de utlösande faktorerna till att dagen verkligen varit skit, var att jag läste när prinsessan M har sin BF. Den är nämligen samma dag som vi hade vår BF på. Att de dessutom väntar en flicka gör allt mycket jobbigare. För det innebär att det kommer vara en jäkla massa bilder och text som kommer att påminna mig om vad jag (vi) inte får uppleva och går miste om med Bella.

Ja, idag är jag bitter, nedstämd, ledsen, full av sorg och ilska, orkeslös, stressad och helt enkelt trött på att livet ska var så jävla jobbigt.

När fan ska det sluta???

Allt jag har i huvudet är svordomar, ilska och uppgivenhet. Anledningen? jo, det har funnits ett rykte om att en kollega är gravid. Idag fick vi veta att det stämmer (hon är tjänstledig, vilket alla på jobbet njuter av), Så nu kommer hon tillbaka redan den 20/12 istället (hon skulle komma tillbaka tidigast om ett år egentligen) och ska "jobba" till slutet av mars.

Allt jag vill göra är att gå hem och dra täcket över huvudet och aldrig någonsin stiga upp igen. För hur i helvete är det möjligt att världens jobbigaste och egocentriske människa som finns nu ska få barn (igen dessutom). En människa som aldrig någonsin kan tänka på någon annan än sig själv.

Sen hon började hos oss har vi bara haft problem. Min arbetsglädje är totalt bortblåst pga henne och hennes attityd och skygghet för att göra det minsta lilla på jobbet. Hon vet verkligen inte vad empati, medmänsklighet, ansvar eller samarbete är.

Jag (som alla väl) brukar säga att man inte önskar sin värsta fiende ska behöva få uppleva vissa saker. Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det mycket jag till och från faktiskt "önskar" att hon hade varit tvungen att vara med om/uppleva. För då hade hon kanske kunnat tänka ett steg längre.

Saken är nämligen den, att även om jag har svårt oavsett vem som är/varit gravid har jag tyckte det varit jobbigt. Ibland har det varit lite lättare att hantera men vissa har varit mycket värre än de flesta. Denna är den värsta av alla gånger.

Frågan är hur jag nu ska göra. Fram till den 20/12 är det lugnt, då jag inte kommer jobba med henne. Men där efter... Jag vet inte, måste påminna chefen om att hon fortfarande måste hitta en lösning med schemat i alla fall, jag jobbar mest av alla med henne. Och det varken orkar jag eller tänker jag att gå med på oavsett.

Nu kär det säkert flera som bara tycker jag är bitter eller rent av elak och en massa annat. Men detta är vad jag känner innerst inne och något jag bara måste få ur mig innan det bryter ner mig totalt.

Svart

När jag vaknade idag hade jag en hel del energi, och den tog jag tillvara på genom att ställa mig vid spisen och laga en massa mat. Så nu har vi en ordentlig laddning med matlådor i frysen igen. Gissar på att en del av energin kom från att vi bokade hotell i Göteborg igår. Så vår bröllopsdag kommer bli en weekend i Göteborg med en heldag på Liseberg och en massa annat.

Tyvärr så har dock all energi försvunnit och jag är helt slut igen, idag har två personer till berättat att de är gravid - TVÅ! På mindre än en vecka har jag fått veta att åtta personer är gravid. Och ja, jag är extremt bitter och tycker att det är så in i helvetes orättvist just nu. Vi har försökt i över nio år, och aldrig någonsin har ett plus visat sig.

Vi kommer att spendera vår sjätte bröllopsdag utan att någonting hänt, och frågorna fortsätter att komma från folk som knappt känner mig. "Va? har ni inga barn? Varför är ni då gifta?" "När ska ni ha barn då?" "Snart så är det er tur!" "Vänta ska ni se"  Listan kan göras lång, men jag orkar inte ens tänka på alla frågor jag fått genom åren. För att inte tala om idioterna som klappat mig på magen och frågat när det "är dax" innan jag gick ner i vikt eller som har frågar när vi fick barn, då jag tappat så många kilon. 

När vi firade förra året väntade vi på vår första tid hos RMC, och vi hade hoppats på att jag i år skulle ha en liten i magen när det var vår bröllopsdag. Istället står vi mer eller mindre stilla och får nu vänta nästan en månad innan vi får sätta igång med nästa försök. Andra kanske inte tycker att det är lång tid, men för mig känns det som en evighet! Jag vill ju bara sätta igång och kunna drömma och hoppas på att det denna gången ska få vara vår tur att få ett plus. 

Jag är tacksam över att jag bara ska jobba två nätter nu till helgen, och sedan gå på en kort semester, och jag tror faktiskt att jag tänker hålla mig hemma ganska mycket för att försöka ladda upp ork och kraft för att bita ihop och stå ut med alla frågor och gravidnyheter. För det är lika bra att jag räknar med att de kommer. Om inte annat så kommer det komma upp en massa ULbilder, mag och nyföddbilder.

Nu tänker jag krypa ner i sängen och fortsätta vara bitter och fundera på varför just vi måste behöva genom lida detta, och varför andra bara har det så lätt. 

Söndag

Då är nästan denna veckan också över, bara knappt timmen kvar. Snart blir det sängen, för det är bara att stiga upp tidigt imorgon för att ta mig till praktiken. Det blir dock en kort dag imorgon, för jag går redan till lunch. 

Anledningen är att jag ska till frisören och fixa till mitt tråkiga och slitna hår. Jag ska helt enkelt skämma bort mig själv lite grann inför min examen som närmar sig. Får se imorgon hur mycket som ryker av håret, skönast av allt är att det ska läggas slingor i håret - för just nu ser det inte riktigt klokt ut. 

Måste även ringa och jaga RMC, så jag kan få reda på varför min doktor inte ringde mig i fredags som det var bokat (hoppas verkligen att de har en bra förklaring och kommer med en rejäl ursäkt). Skapar ganska mycket problem att hon inte gjorde det, för det är svårt att hitta en passande dag för mig de närmsta två veckorna. 

Vilken dag det är idag, tänker jag inte ens gå in på. Undviker helt enkelt att tänka på det, vi spenderade dock eftermiddagen med svärmor och fikade. Men det är inte helt ovanligt, så det har känts som vilken annan söndag som helst på året. 

Förbisedd

Bokade som sagt in en telefon tid med min doktor till idag, men hon ringde aldrig upp mig. Känner mig väldigt irriterad och förbisedd. De kunde åtminstone skickat iväg ett sms eller något om att tiden måste bokas om eller något. Irriterad är jag också, kul att be om ursäkt på sin praktik för att man måste ha ljudet igång och att det kan ringa när som helst och att jag då måste ta det... OCH så ringer hon aldrig. 

Humöret är kört i botten och jag tänker isolera mig för resten av kvällen, annars är det nog risk för ett och annat bråk. Hade sett fram emot att få veta vad vi ska göra nu, och när vi ska börja. Är så sjukt trött på att alltid behöva vänta och aldrig veta vad som komma skall. 

Dessutom vet jag inte när jag ska hinna ringa dem inne på RMC, för på måndag har jag fullt upp med praktik hela förmiddagen och eftermiddagen spenderar jag hos frissan. Tisdagen ska jag in och jobba på min ordinarie arbetsplats och sen är jag tillbaka på praktiken onsdag, torsdag och fredag. Utöver det måste jag även fixa klart med min kliniska uppgift som jag ska redovisa om en vecka. 

Det var just för att jag vet hur nästa vecka ser ut, som jag var så glad för att jag fick tid till idag. Att vi har en jättebra och trevlig läkare, och ett bra bemötande från alla andra på RMC hjälper inte vid sådana här situationer. 

Just nu är jag bara arg och känner mig bortglömd. Det är riktigt svårt att se att det (förhoppningsvis) någon gång i framtiden kommer att lyckas, när det inte bara är den egna kroppen man måste kämpa för att den ska fungera, utan även allt detta jagande på de olika instanserna. 

Nä, nu tänker jag krypa upp i soffan eller ner under täcket och sura lite. Och hoppas på att jag mår lite bättre imorgon.  

Näää, det är inte synd om er...

Blir så trött på den senaste tidens debatter och diskussioner om hur "synd" det är om småbarns föräldrar, för att vissa caféer inte tillåter småbarn/bebisar eller barnvagnar. Är så sjukt trött på att höra om hur kränkta och illa behandlade föräldralediga personer känner sig på grund av detta. Och om hur detta är ett steg tillbaka i utvecklingen osv...

Jag ser det som ett steg framåt! Och nä, jag tycker inte att det är det minsta diskriminerande att vissa caféer och även en del restauranger samt alla hotell runt om i världen som säger nej till barn. Jag uppskattar det väldigt mycket, för det innebär att jag som ofrivilligt barnlös faktiskt kan göra saker utan att behöva sitta/vara på samma ställe som en massa barn. 

Och för mig handlar det inte om att de skriker eller inte, det handlar om att slippa utsätta sig för att se små barn/bebisar. Att få vara "normal" utan att känna hur känslorna bubblar och kämpa med att hålla tillbaka sorgen och tårarna. För vadå, ska det enda stället i hela Sverige där jag slipper utsättas för barn vara på barer och pubar? Eller är det också diskriminerande att föräldralediga inte ska kunna gå ut och ta en öl/glas vin. För det är dit vi är på väg känns det som.

För att citera en person "dessa människor har fan inga barn". Personen syftar på ägarna av dessa caféer. Och vem säger att de inte har barn? Det kan ju faktiskt vara så att de har flera barn, men vill slippa att ha en massa barn på sitt café. Det kan också vara så att dessa ägare INTE kan få barn, och faktiskt är ofrivilligt barnlös. Tilläggas kan, att detta citat kommer från en som själv aldrig haft problem med att bli gravid och är för tillfället mammaledig. 

Så NEJ! Det är inte synd om er. Ta istället ett steg bakåt och se det från andra människors perspektiv. Bara för att man blir förälder har man inte rätt att kräva att resten av världen ska anpassas till er!

Kan även tillägga, att om jag skulle ut och fika idag (har dock jobbat). Så hade jag valt ett café som inte tillåter barn. För dagen har varit allt annat än bra, och det sista jag vill utsätta mig för då är barn - oavsett om de sover, leker eller skriker. 

Sluta klaga!

Åhhh, vad jag hatar gravida som konstant beklagar sig till höger och vänster om hur ont de har överallt. Särskilt de som redan har minst ett barn sen innan. Det stör mig ännu mer när de gör det för att få uppmärksamhet och sympatier. 

Två personer som jag känner har redan gjort det idag, och jag tvingar mig själv att hålla tyst. För det enda jag har lust att säga till dem är: Du har fan själv valt att skaffa ett barn till, du vet hur du mådde förra gången och hur det slet på din kropp. Så kom inte här och beklaga dig, och önska att jag ska tycka synd om dig. 

Tilläggas bör väl att ingen av dessa har haft problem att bli gravida, utan det räcker att de tittar på sin partner. Vill man ha sympatier får man väl kräva det av den som gjort dem på smällen, inte av alla andra. Det finns "bara två" som är ansvariga och då ska inte alla andra stanna upp och tycka synd om dem. 

Nä, idag gäller det att passa sig för mig. Småbarns föräldrar och gravida, står inte högt i kurs hos mig just nu. Kan ha och göra med att när jag var ute och gick i stan, blev påkörd av en barnvagn och höll på att bli påkörd av en annan.

Bitter? Kanske

Vissa kanske tycker att jag är bitter utifrån detta inlägget, men det handlar mer om respekt, rättvisa och att visa hänsyn till alla. 

Överlevde julafton med familjen. Men jobbigt var det, vissa delar var mer jobbiga än andra. 

Lämnade mammas hus flera gånger och gick runt kvarteret bara för att kunna andas och samla ny kraft. Med risk för att låta bortskämd, bitter och otacksam så blev det en extra lång runda efter det att vi öppnat alla julklappar. För att inte få ett utbrott inför alla andra. Fick en hel del och de är jag väldig glad och tacksam för. MEN när vissa inte köpt något till en (för mina syskon tycker att vi bara ska köpa till barnen - och visst det är ju bra, men de köper inget till mig, trots att jag inte har några barn). Tycker bara att det är så fel, för om jag handlar till mina syskonbarn för flera hundra kronor så tycker jag inte att det är mer än "rätt" att de köper något till mig. 

Det är dock inte alla mina syskon som gör så! Vissa kan tänka längre än näsan räcker, medan andra tydligen inte kan det. Att min farfar dessutom gav "sista generationen" (dvs mina syskons barn) samt min lillebror (som är under 18 år) pengar. Kändes som ett hårt slag i magen. Likadant är det med min pappa, han köper för lika mycket till mig och min man som till mina syskon och deras respektive. Men sen lägger han hur mycket som helst på barnbarnen. Och det stör mig så in i helvete, för jag tycker det är respektlöst och orättvist. 

För mig är "rättvisa" det viktigaste när det gäller julklappar (och alla andra saker med som t ex. födelsedagar, dop mm). Jag lägger samma summa per syskon (inklusive deras familjer), vilket innebär att min lillebror alltid får något dyrt då pengarna bara går till honom medan min ena bror som har tre barn blir pengarna uppdelade på barnen och en liten summa (om det blir något över) till honom och hans sambo. 

Min mamma gör på samma sätt, och det är jag tacksam för, så det är ju bara jag och min lillebror som får "de dyra klapparna" av oss syskon, för till de andra syskonen lägger hon pengarna främst på barnbarnen. 

För övrigt så lät de i alla fall bli att prata om vårt sexliv. Mer eller mindre, fanns några smågliringar - men inga större diskussioner. Men dock blev det mycket bebisprat ändå, på grund av de två små syskonbarnen (2 månader och 8 månader gamla). Så det var jobbigt. 

Som jag gissade på innan, så blev det en hög ljudnivå till och från och ett jäkla grisande vid maten. Jag valde helt enkelt att ignorera det och tog inte på mig att fixa något. Såg även till att hålla mig undan, för att slippa hjälpa till med alla barnen. Tycker helt enkelt inte det är mitt problem.