Hänt en del, så här kommer en uppdatering

Ni som läst bloggen ett tag, vet att jag och mannen varit på husjakt i ett antal år nu. Det har varit svårt att hitta något hus som uppfyller våra minimikrav (som ändå varit realistiska och vettiga), och de som gjort det är de som sålts fort och med enormt tryck. 

För drygt en månad sedan var vi och tittade på ett hus, det uppfyllde alla våra krav och hade dessutom en del av de där extra önskemålen med. Vi la bud direkt, och sedan blev det en långdragen Budgivning till följd. Efter 1,5 vecka med bud hit och dit, stannade vi och därmed förlorade vi högsta budet. 

Besvikelsen och den krossade drömmen om huset var ett faktum. Vi meddelade dock mäklaren om att skulle det vara något och köpet inte blir av är vi fortfarande intresserade. Men tiden gick och inte ett ljud. Så det var bara för oss att leta vidare. Igen. Men inga nya hus kom ut på marknaden av den typen vi vill ha. Det tog oss nog 1,5 vecka att gå vidare efter husförlusten, vi hade lett budgivningen så mycket och så länge att vi liksom räknade med att vinna. 

Men så ringde helt plötsligt mäklaren några dagar senare (2 veckor efter att vi förlorat huset) på uppdrag av säljarna. Köpet hade nämligen avbrutits då det skurit sig totalt mellan köparna och säljarna. Vi fick chansen igen, detta var på torsdagen och jag och mäklaren skulle pratas vid igen På fredagen. 

Den torsdagen blev väldigt speciell, för jag fick ringa och berätta det för mannen och sedan på sen eftermiddag vart det ett besök på ultraljudsmottagningen för nytt ultraljud av ärret efter snittet med. Och eftersom jag hade så sen tid denna gången kunde mannen lätt följa med dit, så vi fick båda se pyret en hel del då det blev två omgångar av ultraljud både på magen och vaginalt. Först med full urinblåsa och sedan med tömd blåsa. Eftersom min mamma hämtade busfröet på förskolan och passade henne, passade vi på att gå och äta på tu man hand och försökte prata ihop oss om huset. 

När fredagen kom hade vi inte riktigt bestämt oss än (hade dykt upp en del frågetecken/orosmoln). Pratade med mäklaren och förklarade hur vi kände och att vi inte riktigt hunnit bestämma oss, hon skulle kontakta säljarna och återkomma igen. En liten stund senare ringde mäklaren igen, säljarna gav oss helgen att tänka på det. Så förra helgen la vi på att bestämma oss och rådfråga våra föräldrar och några andra. När helgen var slut ringde jag mäklaren på morgonen och meddelade att vi ville ha huset och la ett bud på vad vi kände passade utifrån det som kommit upp och det som hänt. 

Blev ett långt dygn, men så på tisdagen (förra veckan) ringde mäklaren och meddelade att säljarna accepterat vårt bud och önskemål om ny besiktning. Det enda de hade annat önskemål om var datum för tillträde. Sen har det gått fort. I torsdags träffade vi mäklaren och säljarna och skrev på kontraktet och igår var vi och besiktigade huset. Och besiktningen visade inget nytt, däremot fick vi det ordentligt genomgånget av besiktningsmannen. 

Så idag ska jag sätta mig och läsa igenom alla papper en gång till och sedan ringa mäklaren och meddela att vi fortsätter köpet. Sen är det "bara" att betala in handpenningen och börja planera och packa (igen) samt säga upp vår lägenhet. 

Vi tar över huset drygt en månad innan pyret har BF, dvs den 1/2 2017 blir vi husägare. Och på tal om pyret, har jag nu gått 60% av graviditeten. Imorgon är tid för ny vecka igen också. Vi går in i vecka 25 (24+0) imorgon. Och så här långt in i graviditeten mår jag faktiskt ganska så bra. Psykiskt är det svårt, många rädslor att kämpa med. Fysiskt känns det ok, en del klåda har jag (särskilt när jag har kläder på mig). Har även lite mer känning i ryggen och i fogarna denna gången, men inte något som är smärtsamt. Halsbränna har jag fått med besked även denna gången. Och de senaste nätterna har varit jobbiga då jag känner mig så varm och inte kan sova. Stackars mannen får frysa lite nu, för inatt struntade jag i honom och stängde elementet och öppnade fönstret (tur för honom att det är jag som ligger närmast fönstret åtminstone. 

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 

Senaste dagarna

Har sagt det förut, och säger det igen. Jag hinner inte riktigt med bloggen för tillfället, eller de flesta dagarna har jag egentligen tiden till det - men det finns så mycket annat jag vill, så mycket som jag inte vill skriva här, så mycket jag inte vågar skriva här och ibland är huvudet bara tomt (och då har jag ju ändå inget att skriva). 

Helgen har varit vedervärdig, och tillhör nog de fem värsta helgerna i mitt vuxna liv. Den tillhör i alla fall de tre värsta helgerna sedan september 2013. Anledningen tänker jag inte skriva ut här, för den är för personlig och privat. Och det mesta håller jag för mig själv/skriver i min bok som ingen har att göra med. Hade jag känt mig trygg med att bloggen var anonym och att vissa inte läste/kommer åt den hade jag kanske skrivit lite om det. Men jag tycker att det räcker med att säga att helgen har varit skit och vedervärdig. 

Det har varit en så slitsam helg att det fortfarande känns i hela kroppen. Så det har inte hänt särskilt mycket sedan dess. Har dock hunnit med några av löparpassen och varit och vägt mig. Veckans resultat på vågen blev -0,8 kg. Det innebär att vågen nu visar -12,6 kg på 9 veckor. Känns så skönt att äntligen se vågen ticka nedåt. Känns dock inte lika roligt att nå de större milstolparna igen, de är mer en påminnelse om hur många kilon jag gick upp under graviditeten samt sen månaden efter att lilltjejen var född och jag mådde skit. 

Löpträningen går också framåt, dock lyckades jag stuka till min fot efter löpning och dusch i måndags så dagens pass får vänta tills imorgon (minst). Men jag vill ut och springa, det kryper i kroppen. Fördelen är att jag tvingas lyssna på kuratorn och inte fly från mina tankar genom att sticka ut och springa, nackdelen är att jag måste hantera dem och att jag om inte det läker snabbt tappar den lilla konditionen jag lyckats bygga upp. 

För övrigt när det gäller lilltjejen så mår hon fortsatt bra. Och hon älskar att få smaka nya råvaror. Lime och citron är hennes största favoriter, hon blir hel tokig! Och inte en grimas gör hon heller, utan hon smaskar glatt i sig det. Inte konstigt att jag hade så mycket cravings på sura (supersura) saker när jag var gravid med den lilla tjejen. 

Skit - igen

Borde sova nu - ja, mitt på dagen. Jobbar ju natt denna vecka, har avklarat två (tuffa och tunga) och har en tredje kvar. Men istället är jag vaken, kroppen kommer inte till ro. Har fått en liten stunds sömn, slumrade till en stund framför tv innan. Det räcker dock inte, så jag får väl försöka rensa ur tankarna lite genom att skriva ner dem här och sedan krypa ner i sängen - igen.

Inombords känns det som att mitt liv bara stannat upp, medan alla andras rullar på som vanligt. Jag vill verkligen bara börja leva igen, på riktigt. Att få känna livslust, glädje, gemenskap, våga drömma och känna framtidshopp. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut, okej där finns väl några få ljusglimtar då och då som gör att jag orkar. Som ger mig lite kraft, kraft till att orka kämpa vidare. 

Ännu ett misslyckat försök, att arbetsklimatet på jobbet består av kaos och bråk, hormoner på väg ur kroppen, hormoner på väg in i kroppen, sorg, saknad, ålderskris, identitetskris, krossade drömmar, förakt mot min egen kropp, ångest i största allmänhet, trötthet, knappt träffat mannen på en vecka + en del små bråk över telefon, att det är februari (bf), sömnbrist (speciellt när jag fortfarande inte lyckats somna efter en lång och tung natt på jobbet)... Ja, det finns ännu mer att rada upp, inte konstigt att allt känns skit och att kroppen inte kommer till ro.

Sen är jag bara så arg och trött på alla idiotiska kommentarer från föräldrar (med barn) om att vi (alla som inte har barn - oavsett anledning) ska vara glad och njuta av att kunna göra vad vi vill - när vi vill - för det kan man minsann inte sen när man har barn (dra åt helvete, ni är fan inte ens förtjänta av att vara föräldrar! - är nog det "snällaste" uttrycket jag kan komma på). För att inte tala om alla idioter som tror att allt bara löser sig om vi "slappnar av och inte tänker på det". 

Nu när jag fått kräka av mig lite av allt som surrar runt i mitt huvud, ska jag nog ge sängen en chans till. Inser att jag nog var för "bra" på att trycka undan alla tankar och känslor tidigare i veckan - och att de nu kommer med hårdare kraft istället. Lite sömn kanske kan få mig på lite bättre humör och ge mig lite mer kraft och ork att kämpa på. 

6 månader

Idag är det 6 månader sen vi fick se det bästa, mest underbara och fantastiska plus i våra liv. 6 månader som började med att vi svävade på moln och efter lite mer än 2 månader kraschade hårdare och djupare än jag någonsin trott var möjligt. 

Har blivit en del tårar idag med, har även berättat för två medlemmar (som jag har varit aktiv tillsammans med ett tag nu) på ViktVäktarna om vad som hände i somras/höstas idag. Kändes helt ok, och Bella blir på något sätt mer verklig när jag pratar om henne. För ibland känns det som att allt varit en dröm. 

Vårdcentralen

Började dagen med att ta det förnedrande graviditetstestet. Negativt, om någon undrar. Där efter var det bara att vänta på att klockan blev 8.00 och då ringa till vårdcentralen för att boka en akuttid. Fick frågan om vilken anledning (som man alltid får). Svarade som det var: Rent fysiskt är det väl inget direkt fel på mig, men psykiskt är det skit. Sen började jag gråta, mellan tårar och snörvel fick vi (jag och SSK) bokat in mig till min läkare. 

Vet att jag inte behöver ha något läkarintyg första veckan, men inser att jag kommer behöva vara hemma längre än en vecka. Och med alla röda dagar och att jag annars skulle behöva gå till jourvårdcentral, kändes det bättre att gå redan nu och till min egen läkare. 

Sen var det bara att ringa till RMC, för att meddela det negativa resultatet och att blödningen satte igång i lördags. Hade hoppats på att vi skulle få sätta igång med tredje (och sist försöket) insemination direkt, då det var rätt dag för att börja med medicinerna och för att VUL skulle hamna den 7/1 (efter alla röda dagar). Men så blev det inte. Första blödningsdagen får vara först den 1/1. Så nu blir vi tvingade att vänta en månad. 

Den 15/1 sätter jag igång med Primolut och sedan får vi se när blödningen kan tänkas komma. Så istället för att vara mitt uppe i behandling (vilket på något sätt ändå lugnar mig lite), måste jag nu stå sidan om och bara titta på och fasa för "alla gravidbesked som möjligen kan komma". 

Hann inte mer än innan för dörrarna på vårdcentralen, innan tårarna (för tusende gången idag) började rinna. Blev inkallad till läkaren, fick berättat (kombinerat med snörvel och gråt) i korthet om varför jag var där. SSK hade även uppdaterat honom och han hade läst lite om det i min journal, så han visste ganska mycket redan innan jag kom in till honom idag. 

Tillsammans kom vi fram till att han skulle sjukskriva mig i ca två veckor (16 dagar), till att börja med. Behöver jag vara hemma mer, så förlänger han det åt mig. Fick även utskrivet lite Atarax, för att möjligen hjälpa mig lite - med de värsta ångestattackerna och hjälpa mig med sömnen. Så det är väl enda fördelen med att vi inte får köra igång med nytt försök direkt, att jag kan äta lite lugnande istället. 

Innan jag gick ut från läkaren, påpekade han att han är väldigt stolt över mig för att jag hållet vikten (speciellt med alla hormoner och med den sorg vi lever med). Och han hoppas så att det ska gå vägen för oss, vilket jag tycker alla läkare säger till mig. 

Imorgon är det nyårsafton, och jag ser inte ett dugg framemot det. Ska spendera dagen hemma, tillsammans med mannen och hundarna. ÄR väldigt tacksam över att vi ska spendera dagen hemma själv. Blir lite av en "mysdag" - hemma spa (fotbehandling, peeling, ansiktsmasker osv), lite snabb och enkel mat som båda vill ha (vi överväger dock att kolla upp om någon snabbmatsrestaurang har öppet - slippa förbereda/laga/diska - och varför skulle man inte kunna äta det på nyår egentligen?), och så blir det lite tv-spel och film.

Blöder

Jag gick till jobbet idag. Jag bet ihop och jobbade med kollegan från .... ja, även om bloggen är relativt anonym tänker jag inte skriva vad jag verkligen tycker om henne. Jag vill inte ge henne mer utrymme än vad hon redan stjäl åt sig. Den enda anledningen till att jag gick till jobbet var för att jag lovat brukaren att vi skulle fixa allt till nyårsafton idag. 

Morgon började på sämsta möjliga sätt. Jag fick bekräftat vad jag anade igår - mensen kom medan jag sov. Tur att jag inte vågade chansa och tro på det bästa, utan att jag redan när jag la mig igår räknade med mensen och förberedde med binda. 

Redan efter att ha varit på jobbet knappt två timmar insåg jag att jag aldrig skulle orka med hela dagen eller helgen för den delen. Smärta som strålar från svanken, en livmoder som krampar, en nacke som gör ont av spänningar, huvudvärk, illamående och helt tömd på energi. Men att få tag på vikarie är lättare sagt än gjort, för när hälften av ens kolleger är på semester, och de vikarier vi har med delegering redan är inbokade. Då är det svårt. Lyckades fixa det tillräckligt för att känna att jag kan gå hem utan att ha för dåligt samvete. 

Kommer vara hemma minst en vecka. Meddelade när jag sjukskrev mig att jag inte räknar med att vara tillbaka innan den 6/1 (skulle jobbat natt nästa vecka och gått av 3/1). Ska känna och tänka efter lite imorgon, och om inget annat så får jag se om jag kan få en tid på vårdcentralen på måndag.

Tungt och jobbigt

Sorgen efter Bella har verkligen vaknat till liv igen, har med största sannolikhet att göra med "alla andras glädjande besked". En hel del som fått barn nyligen, en del som meddelat att de är gravida och sen så har en del av er medbloggare nyligen plussat. Det har helt enkelt blivit för mycket just nu. 

Jag vill dock att ni ska veta att jag verkligen är glad för er skull, jag vet hur era resor sett ut och hur mycket ni kämpat. Men jag orkar inte skriva till er och gratulera - för med varje nytt plus i min omgivning ökar klumpen av rädsla och ångest i mig. Tänk om vi hade vår chans, och förlorade den. Tänk om vi aldrig får se ett plus igen. 

I hela den här röran känner jag hur en identitetskris tillsammans med självförakt, ångest och panik bara växer mer och mer. Allt det jag en gång trott, planerat och drömt om, bara försvinner längre och längre bort. 

Skitdag

Idag har tårarna verkligen varit närvarande hela dagen - vaknade med tårar, somnade med tårar, packade in julklappar med tårar. Det har verkligen varit en tung och mörk dag för min del idag, så full av sorg och saknad. Och det kommer bli en lång natt med eftersom jag jobbar natt denna helgen.

1 år!

Idag är denna bloggen 1 år. Det bästa och värsta året i mitt liv, så skulle jag nog sammanfatta det. Kommer så väl ihåg hur jag kände mig dagarna innan jag tillslut började med bloggen, och jag trodde aldrig att livet kunde pröva mig mer/hårdare/värre än då. Men ack så fel jag hade. 

Kollade lite på hur många sidvisningar jag haft det gångna året, nästan 67 900. Och varje dag ligger jag mellan 300-600 visningar. Något jag aldrig trodde, för vem vill liksom läsa om mig, min man, vår resa, och allt som händer i våra liv. Samtidigt måste jag skicka ett stort tack till er alla! För all omtanke och allt stöd vi fått. Vissa känner jag, vissa vet jag vem ni är, vissa har jag träffat, men ni är också många som jag inte vet (undantaget vad jag vet om vissa av er genom era bloggar) vem ni är - men ni är alla underbara.

Idag har det återigen varit besök på KK/RMC, avslutar så klart veckan med att göra två besök - ett innan lunch och ett efter. Ska bli skönt att inte behöva åka in på ett tag nu. 

Inseminationen gick bra, kändes bättre på något sätt idag än förra gången. Har kanske att göra med läkaren och sköterskan som var där idag, men jag kände mig lugnare och mer avslappnad idag. 

Testdag är den 30/12-13. 

Obduktionssvar

Idag kom det, svaret på obduktionen av Bella. Det var långt ifrån vad jag hade hoppats på. När jag stod i hallen och läste brevet, brast det - konstant gråt i över en timme och en känsla av hat till min egen kropp har infunnit sig.

Brevet från specialistläkaren

Jag hade verkligen hoppats på att där var fel på Bella, ett fel som hade gjort att hon aldrig hade kunnat överleva även om jag gått hela graviditeten. Istället får vi nu veta att hon var perfekt - inga fel. Utan att det handlar om att det finns ännu ett problem hos mig. Hur jävla orättvist kan det bli?

Nu när det gått ett antal timmar, känner jag mig lite bättre och lite lugnare. För om jag tänker efter så är detta det näst bästa svaret vi kunde få. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Ärligt talat så känner jag att det sämsta svar vi kunnat få hade varit att det var en infektion som orsakat missfallet. För då hade jag nog varit orolig för att det hade varit en kombination av de båda. 

Är just nu tacksam över att vi fick så pass bra nyheter igår och att försöket är igång - för annars vet jag inte hur jag skulle hanterat dagen. Inser att vår resa nu har förändrats rejält och att jag kommer få springa på KK stup i kvarten om vi får glädjen att plussa igen. Men det gör jag mer än gärna - kan lätt lägga in mig i nio månader om det skulle vara så, allt för att aldrig någonsin tvingas uppleva samma sak igen. 

Nu ska jag fortsätta att frossa i godis, för lugnande mediciner tänker jag inte röra (inte spriten eller cigaretter heller) vill hålla kroppen så ren det bara går i och med att vi är mitt uppe i första inseminationsförsöket. Och ja, man kan diskutera hur ren kroppen är av att äta en massa godis. Men den är bra mycket renar än vid alternativen. 

Med undantag för att jag ska ta Ovitrelle imorgon så är jag ledig, så min morgondag ska jag spendera med att läsa på om läkaren och om de olika behandlingar och allt runt omkring. Vill veta vad jag har att vänta. 

Ensam och vilse

Idag är nog en av mina sämsta dagar sedan missfallet. Tårarna har varit närvarande hela dagen och jag har känt mig så ensam och vilse. Jag har ingen kraft eller ork till att göra något, det är knappt att jag kommit upp ur sängen - hade det inte varit för hundarna hade jag nog aldrig stigit upp. Allt påminner mig om graviditeten, missfallet och förlusten av vårt älskade och efterlängtade önskebarn.

Att spendera hela dagarna ensam hemma, är jobbigt - jag saknar sällskap och någon som kan trösta mig. Tro mig, hundarna gör allt de kan för att trösta. Men det är inte samma sak. Att de jag trodde skulle finnas där för mig inte hör av sig, gör ont. Visst jag skulle kunna höra av mig, men som sagt så finns inte orken att ta tag i något.

Trots avsaknad av ork och kraft tvingade jag ut mig själv på en powerwalk, första gången jag tränar sedan missfallet. Allt i hopp om att lite fysisk aktivitet kunde hjälpa till att rensa huvudet (powerwalks eller löpning brukar göra det för mig). Folk måste ha undrat vad det var för en idiot som kom gråtandes förbi dem i träningskläder. Kan inte påstå att det hjälpt, men jag är ändå glad att jag tvingade ut mig. Vem vet kanske det hjälper mig att få lite mer sömn i natt.

Har spenderat flera timmar idag på att fundera på alla möjliga val och vägar jag valt genom åren, och hur många gånger jag egentligen borde gjort andra prioriteringar. Något jag kommit på är att jag borde prioriterat mig mer och mitt välmående. Men istället så har jag gjort vad som förväntats av mig och tryckt undan mina egna behov. 

Jag kan inte ångra alla mina val, men vissa delar av dem. För om jag ångrar vissa val, så hade jag inte träffat min då blivande man. Tror inte jag nämnt det, har helt enkelt valt att inte prata om det här - men vi träffades inom politiken, på en ungdomskurs inom partiet som båda tillhör. 

3 månader

Att livet kan förändras så drastiskt två gånger på mindre än tre månader. För exakt tre månader sen stod jag på toa med graviditetstestet i ena handen, medan jag chockat försökte skriva ett sms med den andra. Glädjen var total och chocken lika så - vi hade fått vårt första plus någonsin, nio år efter det att vi började hela denna resa. Vi skulle äntligen få bli föräldrar, inte bara vara ett äkta par - utan även mamma och pappa.

Men som ingen har missat (inte av er som följt bloggen i alla fall) så förvandlades den glädjen och lyckan till total sorg och förtvivlan när vi den 21/9 förlorade vår älskade lilla Bella i ett sent missfall i vecka 18. 

Det har gått 17 dagar sedan den värsta dagen i mitt liv, och som sagt tre månader sedan den absolut bästa dagen. Men allt jag för tillfället önskar är att dessa tre månaderna bara hade varit en dröm, något som inte hänt. Inser lika snabbt att jag då önskar att Bella aldrig blivit till, vilket blir helt fel. För jag kommer aldrig ångra henne! Hon är min dotter, min älskade lilla dotter som jag aldrig kommer få se växa upp. Aldrig kommer bråka med och som alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta. 

För övrigt känner jag hur jag håller på att explodera av folks god råd... Jag vet mycket väl hur vanligt det är med missfall! Ja, jag vet att jag har åldern "på min sida" - men när man försökt i så många år har fan inte åldern längre någon betydelse, den är snarare en påminnelse om hur länge vi försökt! Att det nästa gång är är vår tur - vem säger att det kommer bli ett plus igen! Risken att det händer igen är liten, och de kommer ha extra kontroller eftersom detta hända - vi vet fortfarande inte vad och varför det hände! Dessa råd och välmenande kommentarer vill jag inte få, för det hjälper inte mig ett skit!

Det vill säga de som jag överhuvudtaget pratat med sedan allt hände. Tycker att det är ganska skönt att det är väldigt få som hört av sig sedan mitt liv raserades totalt - de flesta beklagade sorgen när det hände, men har inte hört av sig sedan dess. Och det gör att jag känner mig ännu mer ensam och tom. Samtidigt är det så skönt att slippa alla andra, bara få vara själv och hata att livet står på paus medan alla andras liv rullar på. 

Så full av sorg, hat och bitterhet

Känslorna är överväldigande, jag känner så mycket hat, ilska, sorg, bitterhet, hopplöshet, rädsla, förtvivlan, avundsjuka, självförakt, panik, skuld, tomhet, värdelöshet, ångest och mycket mycket mer både mot mig själv, andra människor och mot världen. 

Somnade gråtandes inatt, och jag vaknade lika gråtandes fyra timmar senare. 

Är så trött på att kämpa för att något överhuvudtaget ska hända. Och jag vet varken ut eller in längre. Mellan tårarna igår, försökte jag förklara en del av mina känslor för min man. Men det går inte så bra, kan inte få ut det. Alla tankar kring Bella ger mig panik, jag vet inte vad jag vill längre. Jag både vill att saker ska göras på ett visst sätt, samtidigt som jag inte vill. 

Alla känslor gör mig så rädd, de påminner mig så om när jag var tonåring och allt det mörka som hände då. Jag försöker vara stark, och inte hantera allt på samma sätt som då. Men det är svårt, och det är en kamp. En kamp jag vill vinna, en kamp jag måste vinna om jag ska överleva.

Hur jävla mycket ska en enda liten människa egentligen tvingas gå igenom och uppleva. När fan är det min tur att "bara" få leva livet och slippa alla dessa helvetes motgångar?

Idag skull vi varit på RUL

Idag var dagen med stort D. Dagen vi skulle få se vårt lilla hallon för första gången sedan det tidiga ultraljudet. Men istället är det en riktigt jobbig dag, en dag fylld av sorg och mörker. Istället är det idag nio dagar sedan vi blev föräldrar till lilla underbara och älskade Bella. Och vårt liv gick från glädje och längtan, till sorg och förtvivlan.

Att gravidmagen nu är helt borta (den lilla jag hade fått) och tillbaka till hur den var innan, ingen bula, ingen livmoder som trycker ut magen, en tom mage helt enkelt - gör ont. Det känns så tomt och så fel, där inne växte ett litet liv för drygt 1½ vecka sedan - men nu, nu är det lika tomt där som i hjärtat. 

Det fysiska som finns kvar nu, som en påminnelse av graviditeten (och missfallet) är blödningen, järntabletterna, värktabletterna och att ryggen bråkar lite till och från. Psykiskt är jag ett vrak, känslorna bubblar så in i bomben - men jag vågar inte släppa ut dem, inte alla, inte på en gång. Jag vill inte ens tänka på hur det hade varit om jag inte hade haft min man, och skulle hantera detta ensam. 

Vårdcentralen

Dagen är snart över, men när man som jag numera inte sover så fungerar inte dygnet som det ska. Och jag kan tack och lov snart ta en sista omgång av smärtstillande för dagen, och sen kanske jag kan lyckas med att få ihop 3-4 timmar sömn totalt i natt med. Tror inte jag fått sova så mycket som 2 timmar i sträck utan att vakna, och det börjar kännas. Men med tanke på alla piller jag redan trycker i mig, så är jag inte ett dugg sugen på att få sömntabletter med. Avvaktar med att ta den diskussionen med doktorn.

Vi lyckades få en tid hos vår vårdcentral klockan 16.00 idag till mannen. Jag följde också med, tillsammans fick vi berätta lite mer ingående om vad och när allt hänt. Doktorn kommer att sjukskriva mannen i två veckor (räknat från i måndags), och jag måste säga att det känns skönt. För det innebär också att vi kan få läka tillsammans och ingen av oss behöver känna sig stressad.

Doktorn var noga med att påpeka att han ska se till att skriva ett tydligt intyg till FK gällande mannen och påpeka att vi upplevt en kris. För annars är risken stor att de nekar honom sjukskrivning pga de ny "fina" stränga reglerna som FK följer. Tydligen så är det inte ok att mannen mår dåligt och behöver vara sjukskriven vid missfall - Vilket är helt sjukt! Även om han inte bär barnet så är ett missfall så gott som lika jobbigt för båda.

Efter besöket på vårdcentralen, tog vi oss till grannstaden för att se om vi kunde hitta någon/några fina ramar att sätta in bilder på Bella i. Valde grannstaden för att undvika människor vi känner, kommer nog bli så ett tag framöver. För risken att stöta på någon är mindre, vilket också innebär att det inte känns lika jobbigt när jag börjar gråta. 

Vi hittade två fin fina ramar på Lagerhaus som jag nu börjat att fixa till. Den ena ramen har plats till 5 foton och den andra 1. Den lilla ramen har jag fixat klart, så i den sitter informationen om Bella. För- och efternamn, vikt, längd, datum och klockslag. I den andra har jag bara hunnit med att sätta in två bilder (en på Bella och en på mamma, pappa och Bella), där ska vi dock även sätta in avtryck från Bellas händer och fötter med. Håller helt enkelt på att fixa till en egen liten minnesplats till Bella.

Imorgon är det tid för mig att ta nya prover på hb och crp, vilket innebär att jag måste ner till stan imorgon igen. Hatar just nu att gå utanför dörren - mycket tryggare att bara stanna hemma, helst under täcket tillsammans med man och hundar. Och inte nog med det, för imorgon förmiddag ska de komma från Anticimex och kolla lägenheten (Något de gör var 3:e år, för att BRF ska ha koll på att allt funkar som det ska). Inte ett dugg sugen på besökare, för lägenheten är i kaos - ungefär som min och mannens hjärna. 

Ner och upp och sedan ner igen

Hela jag är ur balans, psykiskt, fysiskt och socialt. Ena sekunden gråter jag och hatar allt, en stund senare kan jag komma på mig själv med att allt är som "vanligt" - vilket så klart gör att jag börjar gråta, för det gör så ont i hela kroppen när jag känner mig som mitt vanliga jag. 

Fick ringt till RMC idag. Var riktigt jobbigt att ringa dem för att berätta vad som hänt, och för att fråga om vi kan sätta igång där vi slutade senast. Sköterskan bad om att få återkomma till mig, då hon var tvungen att läsa min journal om vad som hänt i helgen samt dubbelkolla med doktorn. 

Någon timme senare ringde hon upp oss. Vi fick positiva (hatar ordet!!! inget känns direkt positivt numera) nyheter av sköterskan. Hon sa att vi kommer att sätta igång där vi skulle startat i somras. Dock så måste vi vänt 2-3 månader, för jag måste läka rent fysiskt och jag och mannen måste få läka psykiskt både som enskilda individer men också som ett par. 

Kan berätta att tårarna kom av beskedet från RMC, men det var till största del glädjetårar. Att vi snart kan få komma igång igen, och att få börja resan mot ett syskon till Bella. Samtidigt så fick vi så dåligt samvete av att vi blev så glada att glädjen lika snabbt blev till sorg igen.

Fått komma hem

Nu har jag äntligen fått lämna sjukhuset, det var dock med väldigt blandade känslor som jag blev utskriven. Riktigt skönt att få slippa vara inlagd och vara patient, men så sjukt jobbigt att veta att när vi lämnar avdelningen gör Bella det med - men vi åker inte iväg tillsammans utan på varsett håll. Fick hålla henne, pussa henne, prata med henne och säga vårt sista fysiska farväl till henne i lugn och ro. 

Bellas kanin sitter nu här hemma, och för att hon inte ska behöva vara ensam när hon nu ska till patologen för obduktion så fick hon ett litet lejon (som mannen sprejat med våra parfymer för att hon ska veta att vi är med henne för evigt) med sig. Kaninen kommer få en hedersplats i vårt hem, tillsammans med massor av foton på Bella. Är så tacksam över att vi har fått ha henne hos oss, haft möjlighet att ta flera bilder på henne, även att personalen hjälpt oss att få bilder på oss alla tre - som en riktig liten familj och att vi fått den tid vi behövt med henne. 

Träffat begravningsentreprenören idag, kommer ha mer kontakt med honom när det närmar sig att planera begravningen samt urnsättning. Sen fick vi även träffa en helt underbar kurator som vi pratade långt och länge med, om allt - inte bara om det som hänt under helgen.

Fick pratat med läkaren innan jag blev utskriven. Han tycker att det är bra att vi valt obduktion, för då kan vi kanske få veta vad som gick fel och varför. Doktorn sa även att det antagligen är en av följande tre orsaker: 

Att det blivit en infektion i livmodern, det eftersom vattnet gått och för att min kropp reagerade som den gjorde efter förlossningen.

Att något varit fel på Bella, som gjort att hon inte skulle överleva oavsett.

Och om obduktionen inte visar något av de två, så är anledningen med största sannolikhet följande:

Att min livmoderhals inte klarat av tyngden/hålla sig stängd och tillslut öppnat sig. Är det av denna anledningen, så kommer de att sätta in ett särskilt "band" runt min livmoderhals när (om) jag blir gravid igen. 

Även om jag nu lämnat sjukhuset, så ska jag proppa i mig massor av mediciner. Två sorter värktabletter, järntabletter och två sorter av antibiotika. Sen ska jag även till vårdcentralen och lämna prover på onsdag. Mitt hb är fortfarande super lågt och mitt crp är för högt. Men det är skönt att veta att de fortsätter att hålla koll på mig även när vi nu lämnat avdelningen.

Operation

Är fortfarande inlagd, främst är det för observation. Dagen (dygnet med för den delen) har varit en riktig pärs. Haft en hel del feber och feberfrossa, och förhjöda infektionsprover idag. Vid 10-tiden försökte läkaren hjälpa moderkakan ut - eftersom den fortfarande inte släppt och kommit ut. Det gick sådär. Han fick ut det mesta, men jag fick ändå åka iväg för skrapning (vilket de hoppades på att jag skulle slippa) samtidigt förlorade jag en hel del blod.

Blev insatt på antibiotika för att undivika infektion och vid 11-tiden kom de och hämtade mig för att köra mig till OP för skrapning. Skrapningen gick relativt snabbt, och jag blev väkt - och körd till uppvaket. Var ganska så klar i skallen redan vid 13 och då började tårarna komma direkt. Kändes så jobbigt att vara där medan mannen och lilla Bella var på andra sidan sjukhuset. Hade värdens underbaraste sköterska på uppvaket, hon tröstade, lysande och höll mig hårt i handen medan jag var där.

Förlorade även en hel del blod under själva operationen (närmare 800 ml), så det var inget bra hb låg på 77 när jag kom till uppvaket. Blodtrycket var också längre än vad som är normalt för mig. Men jag slapp få en blodtransfusion då mitt hb ökade till 85 efter ett tag. Och varken sköterskan eller läkaren tyckte att jag såg ut att behöva det. Känns ganska skönt att slippa, har inget emot att få någon annans blod (men det finns risker också, och kan jag slippa så slipper jag gärna).

Vid 14 fick jag åka tillbaka till gynmottagningen och till min älskade man. Fick ätit en liten bulle med ost. Förvånansvärt god, med tanke på att ingenting är gott när jag varit sövd. Men gissar på att den främst var god då det var det första jag fått äta sen igår kväll och det första jag kunnat behålla i matväg sedan över 1 1/2 dygn.

Haft Bella inne hos oss under eftermiddagen, gjort några avtryck av hennes pyttesmå händer och fötter. Hon ser så fridfull ut och hjärtat värker så in i, men allt känns mycket bättre när hon är hos oss. Det är Bella som får mig att stå ut med att vara inlagd (hatar inte sjukhus, har inga problem att jobba på dem heller, men att vara inlagd patient är det värsta jag vet), för jag vet att så länge jag är här - så är hon också här.

Skickade hem mannen för lite mer än en timme sedan, för att han skulle kunna duscha och raka sig. Och för att hämta lite saker till mig med. Under tiden kom mina svärföräldrar och höll mig sällskap en stund. Mannen är på väg tillbaka till sjukhuset igen, och jag längtar tills jag får fortsätta gråta i hans famn tillsammans. Även om jag kan tycka att det varit skönt att ha fått vara ensam en liten stund med, och få tänka i min egna ensamhet.

Imorgon kommer det att bli tufft ska träffa en begravningsentreprenör för att gå igenom hur och vad vi ska göra. Vi har fått i alla fall fått besked av min mormor idag (mamma pratade med henne tidigare idag), att vi får lov att begrava lilla Bella bredvid min morfar i familjegraven. Så nu vet vi att vi har en underbar gammalmorfar som kommer vaka över sitt lilla barnbarns barn.

En liten Bella

Idag 20.35 föddes det ett lite önskebarn alldeles, alldeles för tidigt. Det visade sig att vårt lilla hallon var en liten flicka. En liten Bella, och vi har haft henne hos oss sedan hon kom, och det är den sötaste lilla flicka jag någonsin sett.

Efter att ha varit vaken i lite mer än ett dygn, kan jag inte ens blunda. Jag vill inte missa en sekund med henne. 

Kommer vara evigt tacksam för min man, som varit vid min sida hela dagen. Och han har verkligen varit det bästa stödet. Även alla uskor,  sköterskor och läkare vi träffat under dagen har varit helt underbara.