fredag 31 januari 2014

Helg

Mannen är hemma, ordningen är återställd. Han har varit hemma någon timme nu, och det var så skönt att se honom komma in genom dörren. Hmmm, jo jag har nog saknat honom mer än jag trodde jag skulle göra. 

Han har förvisso "bara" varit ett samtal bort, men det är inte detsamma och igår när tankar och tårar satte igång, då ville jag inte ha honom ett samtal bort - utan jag ville ha honom hos mig och få krypa upp i hans trygga famn. 

Tror inte vi kommer göra så mycket denna helgen, blir väl en lugn och skön helg bara han och jag. Får se om vi ens orkar hitta på något särskilt, finns några ärenden som skulle behövas göras - men de vägrar jag göra på helgen, för jag undviker att utsätta mig för fler magar/vagnar/bebisar än vad som är absolut måste. Men vem vet, kanske går vi på bio eller hyr en film. 

Snart är det söndag, och söndag innebär tid för att börja med sprutorna, sen är det inte många dagar kvar innan VUL och få se om det krävs fler sprutor och när inseminationen blir. 

Idag är det hemma mys i alla fall. Sushi, glass, frukt, tv, spel och tända ljus. Han, jag och hundarna - en helt perfekt fredagskväll enligt mig. 

onsdag 29 januari 2014

Kärlek

Hur kan man sakna någon så mycket, när han inte varit iväg ens ett dygn? För rent krasst, det är inte ovanligt att vi inte träffas förrän vid 22 på kvällen då och då (och skiljs åt vid 6.30 på morgonen) - med jobb, möten och annat som finns inbokade i våra kalendrar. 

Ändå har jag saknat mannen något ofantligt hela dagen, den där mannen (som äntligen fattat hur man gör mig lite knäsvag mitt i veckan) som hade köpt ett kort och skrivit ett sött litet meddelande och lagt på mitt sängbord innan han stack iväg till jobbet i morse. 

Nu får jag vänta ända tills fredagskväll innan jag får kram och pussa honom. Kommer kännas väldigt konstigt att gå och lägga mig ensam (med hundarna - så inte helt ensam) ikväll. Tror inte jag sovit ensam en hel natt i min säng de senaste 2, 3 åren. Mannen är mer van vid det än vad jag är - för det gör han alla de kvällar jag jobbar natt. 

Nåja, får försöka göra det bästa av kvällen. Ska krypa upp i soffan nu, med en stor filt, hundarna, glass och kunna styra till 100% vad tv:n ska visa. 

tisdag 28 januari 2014

Packar

Hjälper mannen att bli färdig, för imorgon kommer han inte hem efter jobbet - utan han ska åka iväg med jobbet till Sundsvall. Hem kommer han först på fredag kväll. Kommer kännas tomt här hemma utan honom, tur jag har mina två tjejer och min värmekudde som håller mig sällskap här hemma. Har ju inte varit ifrån honom en enda natt den senaste 1,5 månaden, vilket inte tillhör vanligheterna. För när jag jobbar är vi ifrån varandra minst fem nätter/månaden. 

Var inne i Malmö idag för att fixa lite saker och för samtal, passade på att kolla med apoteket på sjukhuset om recepten kommit (de har avtal med RMC, så de ska alltid ha medicinerna inne) när jag ändå var i krokarna. Det hade de, så jag hämtade ut Gonal-F där. (Var först upptaget när jag ringde apoteket hemma vid igår, och sedan hade de stängt - så jag fick inte pratat med dem igår)

Tänk att man kan känna sig så mycket "lugnare" när man är mitt uppe i behandling, än vad man gör medan man bara går och väntar på att få sätta igång. Vill verkligen att det ska gå vägen denna gången, men både hjärna och hjärta är väldigt tveksamma. Hoppas, hoppas, hoppas att det är detta försöket som ska ge oss ett litet syskon till Bella. 

måndag 27 januari 2014

Då kör vi

Sen i fredagskväll har jag "bara" gått och väntat på att mensen skulle dyka upp, men den har envisats med att inte komma. Igår kväll trodde jag verkligen att den skulle sätta igång, men icke - spottings, men inget mer. Men så inatt, tror det var runt 2-3 då satte den igång. Äntligen. Eller äntligen vet jag inte, för mens och blödning är inget jag vill ha - men denna gången har jag trots allt behandlat med Primolut, för att få mens - så då blir det ett litet äntligen. 

Ringt RMC, meddelat att mensen satt igång idag. Så nu sätter vi igång med tredje försöket med hormonstimulering+insemination. VUL den 6/2, så får vi se om det kan tänkas finnas någon/några snälla blåsor som kan tänkas vakna till liv och producera ett eller två superägg åt oss. 

Det som är lite stressande just nu, är att läkaren missat(?) att skriva ut recepten till mig efter senaste samtalet med RMC (pratade med SSK vid nyår). Så nu kan jag behöva vänta i upp till två dagar... 

Ska dock ringa till apoteket och fråga om de kan tänka sig att beställa hem mina sprutor redan idag även om inte jag har receptet än. Så att de har det hemma när jag får mitt recept, för det kan ta upp till två dagar innan jag får det och sen tar det några dagar innan leverans når apoteket. Jag ska ta första sprutan på söndag... Det är tur att jag fortfarande har Pergotime hemma, för den ska jag ta på onsdag. 

söndag 26 januari 2014

Träff

Så var det då äntligen söndag, och tid för träffen med tjejer som också är/varit/i väntan på att bli patienter hos RMC. Vi hade bestämt träff inne i Malmö klockan 11, med några bortfall pga av sjukdom och biverkningar av pågående behandling - var vi fem stycken som träffades idag.

Timmarna gick fort och det blev både fika och lunch tillsammans, helt plötsligt var liksom klockan 15.30. Och det har redan börjat planeras inför nästa träff. 

Var väldigt givande att träffas ( i alla fall för min del), att prata om våra behandlingar, resor, andras kommentarer/lösningar på "problemet", ålder, ångest, personalen, RMC, relationer... och ja, allt annat som hanns med under timmarna tillsammans. Var en väl spenderad söndag med 4 helt underbara tjejer som alla har sin historia, men med samma mål. 

Kommer nog bli en ganska tidig kväll, känner mig redan helt slut - och hade det inte varit för att jag är hemma hos svärföräldrarna just nu, hade jag lätt kunnat lägga mig redan nu. Jag känner mig trött, lugn och "nöjd" - något jag inte känt på länge. Hoppas detta är ett gott tecken på att en bra natts sömn finns framför mig i natt. 

Tack tjejer för idag, och till er som inte kunde komma pga sjukdom och biverkningar - hoppas vi ses snart igen - mina tummar finns där för er, lika mycket som för mig själv de närmsta veckorna. 

lördag 25 januari 2014

Lördag

Just nu känns det som att jag bara väntar på att morgondagen ska komma, jag längtar i en skräckblandad förtjusning (är nog den mest passande förklaringen). Imorgon ska jag nämligen iväg på en träff med flera andra som också är/varit patienter på RMC. Ingen av oss som ska träffas imorgon är gravida eller har barn, men (tyvärr) är vi många som lyckats få se det underbara pluset - och sedan tvingats uppleva missfall (främst sena sådana, några har haft flera missfall). 

Kan inte direkt kalla det för en "bloggträff", men en del har bloggar - det var så jag kom i kontakt med dem via Libras blogg. Så även om jag har det stora nöjet att få njuta av mannen och hundarnas underbara sällskap idag, vill jag faktiskt att det ska bli söndag. För inte nog med att jag ska träffa alla dessa tjejer så ska vi ju också fika, något jag inte gjort på evigheter - kan man tycka att det är normalt att längta efter att fika?

Mannen överraskade mig ikväll förresten... (hans uppgift i spelet denna veckan) Han hade samlat ihop foton från åren vi varit tillsammans - främst från resorna vi gjort - och gjort ett bildspel. Var riktigt mysigt, även om vissa bilder inte borde finnas... Det är stor skillnad, på många plan - vilket inte är konstigt - det är många år. Tänk, snart har han och jag varit "vi" i 12 år. 

Och på tal om att vi varit ett par i många år, igår fick vi en kommentar av en angående vår relation. Hon menade att vi hade något speciellt, något som syns i vår blick när vi tittar på varandra, en blick som inte riktigt går att förklara, men som så många andra par (tydligen) saknar. - Kan ju bara tacka och ta emot, tydligen finns det ju något som andra ser hos mig och mannen, för det är många (vänner/bekanta/kurator/läkare/vårdpersonal) som säger att det är något visst band mellan oss. 

fredag 24 januari 2014

Ok

Efter ännu en mer eller mindre sömnlös natt, var jag dock tvungen att stiga upp och göra mig i ordning idag. För idag var det "äntligen" tid för mig att besöka gynläkaren för att kontrollera så att allt står rätt till efter förra  helgen. 

Fick gå igenom allt som hände förra veckan/helgen och sedan även gå igenom anamnesen, efter det var det bara att hoppa upp i (ännu) en gynstol och bli inspekterad. Hon kunde konstatera att jag fortfarande hade lite irritationer kvar efter det hon också bekräftade som en allergisk reaktion (antagligen av något av de bindningsmedlen som är i). Så inget mer Pevaryl för min del, skulle jag få svamp igen så ska det behandlas med Fluconazol (som är en kapsel att svälja).

Efter kontrollen fick jag klartecken till att det inte ska vara några bekymmer med att köra igång med sista inseminationsförsöket. För även om hon räknade med att jag kan behöva några dagars läkning till. Då det är sista dagen med Primolut idag, och sen ska hormonstimuleringen göras - så är det antagligen minst 14 dagar innan inseminationen ska äga rum. 

torsdag 23 januari 2014

Sömnlös

Ligger i sängen sedan flera timmar, men sömnen kommer inte för det. Trodde jag skulle kunna somna idag, jag var ganska trött och kände mig ganska så nöjd med dagen. Var nämligen och vägde mig (vägning/möte är flyttat från tisdagar till onsdagar) idag, efter en lång och kämpig vecka. 

Nästan ingen träning, primoluten som får min kropp att suga åt sig all vätska den kan (känns det som många gånger), orkeslösheten och längtan efter allt möjligt i matväg för att "trösta" mig med - är de sakerna jag kämpat mot denna vecka.

Men mitt hårda arbete och fokus på vad jag verkligen stoppat i munnen gav ett resultat på -1,2 kg. Så nu är min totalas viktminskning uppe i 39,9 kg (igen) och det är "bara" 4,1 kg kvar av de 12,4 kg jag gick upp i somras/höstas (främst efter den 21/9).

Men inte ens det beskedet kunde tydligen få kroppen att hitta tillräckligt med ro, inte ens med ataraxen till hjälp. Så för att inte bli heltokig surfade jag runt lite - och hamnade på en sida med denna dikten:

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. 
Men när alla sover om natten har jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter, kommer jag tassande på tå. 
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor är hennes smärta. 
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer. 
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker hantera döden för att hålla mig kvar. 
Men alla som känner henne vet, att det är enda möjligheten hon har.

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr, 
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu, så som hon skyddade mig förr.

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördan hon bär. Vad hon än säger, hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.

Den säger nog det mesta. Nu ska ge sömnen en chans till, annars tar jag nog täcke och kudde och besöker soffan och startar tv:n. För att somna framför tv:n brukar vara en "bra" sista lösning för mig. Mannen brukar dock undra vad jag haft för mig, och skratta åt mig när jag svarar på frågan.

tisdag 21 januari 2014

Tom och tomhet

Om lite mer än en månad (BF 25/2) skulle vi egentligen träffas för första gången, istället så gör dagens datum sig påmind om tomhet, saknad, förlust och sorg. Idag är det istället Bellas 4 månadersdag. 

Älskade unge, jag hoppas att du vet hur mycket vi älskar och saknar dig!

Kom på mig själv innan idag, låg och klappade min tomma mage. Den där magen som för fyra månader sedan hade ett helt fantastiskt underverk växande i sig. Den där magen som skulle varit gigantisk nu. Och det är så där jag gör många gånger när jag tänker på Bella, klappar mig på magen - platsen som band oss samman - platsen där jag/vi så smått börjat lära känna henne. 

Varit och köpt blomma och fixat med ett ljus, sen när mannen kommer hem från jobbet (vilket han gjorde för 10 minuter sen) och vi ätit blir det ett besök på kyrkogården. 

Saknar dig mer än vad det finns ord till

måndag 20 januari 2014

Andas ut

Idag hade jag tid hos doktorn på vårdcentralen, för ett återbesök. Har varit ganska orolig över vad han skulle säga och tycka om att förlänga min sjukskrivning, speciellt då han ville träffa mig på vårdcentralen och inte ta det över telefon. 

Insåg ganska snabbt att det inte handla om att han inte litade på mig utan att han ville jag skulle komma in för att undvika att FK skulle vara besvärliga (de har tydligen varit det en del när det gäller sjukskrivningar som förlängts över telefon). Så det var helt enkelt av ren omtanke från läkaren som jag fick dagens tid. 

Vi pratade lite, han frågade, jag svarade. Han var lite orolig över hur jag verkligen mår, och tyckte verkligen att min sjukskrivning skulle förlängas, för min egen skull - så att jag ska hinna återhämta mig ordentligt, och bearbeta de känslor jag tryckt undan. För att kunna resa mig upp och orka kämpa vidare. 

Dessutom kom jag äntligen ihåg att ta upp problemen jag haft med min rygg sedan missfallet. Han kände lite, och vi pratade lite om det med. Han tyckte att jag skulle ringa och boka en tid med någon av sjukgymnasterna, dels för att få övningar som kan hjälpa och för att se till att stärka ryggen inför nästa (hans ord) graviditet. Så då har jag något nytt att göra de närmsta dagarna.

Fick även ringt till närmsta (och ända i stan. Utanför sjukhusets - där jag vägrar gå efter att ha blivit riktigt dåligt behandlad av ena läkaren) gynekologen, fick beskedet att hon inte tar in nya patienter. Men efter att jag fått förklarat helgen händelser, läkarens inrådan om att göra en ordentlig kontroll och att vi är mitt uppe i infertilitetsbehandlingar så beslutade sekreteraren att ändå boka in mig. Så på fredag ska jag dit på kontroll, kan bara hoppas att jag inte börjar blöda innan jag tagit hela Primolut kuren (gjort det en gång innan nämligen) dag 10 är samma dag som besöket.

söndag 19 januari 2014

Lugnt? Nä, varför skulle det vara det?

Varför kan inte allt bara få flyta på och vara relativt lugnt? Skrev tidigare i veckan om att jag fått svamp och påbörjade behandling i torsdags. Efter behandlingen i fredags, hade jag lite stickningar och kände mig lite öm plus klåda. Men inget som jag reagera på, brukar ha en hel del klåda när jag har svamp och att man är öm är ju inte så konstigt då. 

Men under gårdagen blev det värre och värre. Klådan ökade, blev mer och mer öm, stickningarna gick över till mer en känsla av smärta. Upplevde även att jag kände mig svullen i underlivet. Efter duschen bad jag mannen att titta och känna efter och se om han kunde se/känna någon skillnad från vanliga fall. 

Han konstaterade att jag var väldigt svullen, röd och torr. Så det var bara att dubbelkolla biverkningarna och konstatera att jag antagligen lyckats få de där biverkingarna som förekommer - men i så liten utsträckning att de inte ens kallar dem sällsynta. Var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad de hade att säga. Sköterskan misstänkte samma som jag själv lutade mot - allergisk reaktion. 

Efter det har det varit en mindre cirkus. Fick besked av dem att ringa till Gynakuten idag, vilket jag gjorde när jag steg upp. Men där fick jag svaret att det är inget de tar hand om, utan det ska jag ringa till helgöppen vårdcentral om. Var bara att leta upp numret till vårdcentralen och ringa dem, där fick jag beskedet att de inte kan ta emot mig - för de har ingen möjlighet till gynundersökning eller kompetens till det. Utan fick då beskedet att ringa till sjukhuset och kolla med dem var jag skulle vända mig. Där fick jag beskedet att uppsöka akuten för vidare utredning. 

Sagt och gjort, promenad till sjukhuset (bor knappt 3 min från akuten) och akutmottagningen. Fick träffa en sköterska som jag fick förklara hela morgonens cirkus för. Hon svarade med att de har heller ingen tillgång till gynstol, men att hon skulle gå och fråga läkaren om han kunde tänka sig att träffa mig ändå - och om inte, så skulle hon minsann hjälpa mig att få hjälp på rätt ställe. Men det blev ett ja. Så efter två timmar i väntrummet fick jag träffa läkaren, fick berätta allt ännu en gång till och han gjorde en ytlig undersökning. 

Han tyckte inte att det såg "så illa ut", men konstaterade att jag var svullen och irriterad. Fick utskrivet en tablett mot svamp, för att avsluta den behandlingen. Sen blir det även lite Clarityn mot klådan. Sen sa han att han verkligen vill att jag ska boka in en tid för en ordentlig gynekologisk undersökning (då han bara kunde göra en ytlig idag) för att utesluta att det är något annat som gjort att jag reagerat så här (att jag skulle ha fått någon infektion eller liknande). 

Så imorgon blir det till att jaga fatt i en gynekolog. Har nämligen ingen egen gynekolog längre. Så det ska bli "intressant" att se hur det går imorgon. 

Hoppas verkligen att det inte är något (och om det är något - att det är snabbt åtgärdat), så att försöket inte blir uppskjutet. Är redan inne på 5:e dagen av Primolut, och om ca en vecka så borde mensen komma - vilket innebär att starten av hormoner borde bli om ca 10 dagar.

lördag 18 januari 2014

Dejten

Till skillnad från andra lediga lördagar (helger) så steg vi upp relativt tidigt här hemma idag. För idag skulle som sagt jag och mannen ha en "riktig" dejt. Runt 8 ringde min klocka, så då var det bara att stiga upp (även om jag snoozade en liten stund - för att mysa med hundarna... eller för att jag verkligen inte ville stiga upp). Upp kom jag, och jag fick även upp mannen. 

Sen var det bara att göra oss i ordning, få ut hundarna, fixa lite frukost, packa träningsväskan och ge oss iväg. Det blev helt enkelt så att vi började med en förmiddagsdejt. Dejten bestod av att pröva på att klättra på klättervägg. Har aldrig gjort det "på riktigt" dvs med rep och 5-6 meter höga väggar. Men kul hade vi, även om vi lämnade lokalen med ömma fingrar och ett fint sår på smalbenet för min del (lyckades med det konstverket när jag testade bouldering - dvs fri klättring). Kommer nog bli fler besök där, riktigt trevligt gäng som höll i det.


Bäst av allt med klättringen? - Att man verkligen var tvungen att släppa alla andra tankar och fokusera på nuet. (Något mannen påpekade, och jag bara kan hålla med om) Så just under den stunden vi var där, fanns inte sorgen närvarande - inte då - för då var det fokus på väggen och fokus på att inte trilla och slå ihjäl mig. 


Efter klättring körde vi och åt lunch tillsammans och sedan tog vi en sväng i lite butiker. När vi var klara med butikerna körde vi hem igen. Sen har kvällen bestått av tända ljus, sushi, film och mys i soffan med hemmagjord "banan och o'boyglass".

fredag 17 januari 2014

Romantik?

Efter allt vi (jag och mannen) gått igenom och allt vi kommer fortsätta att gå igenom detta året, med undersökningar, försök, inseminationer, IVF (?), ett sexliv som inte känns särskilt privat och romantiskt utan mer som en del i hela processen - där mer eller mindre alla tycks tycka att de har all rätt att fråga om dessutom. Så bestämde jag mig för att köpa en lite speciell julklapp till mannen (eller till oss både är det egentligen). Jag köpte nämligen ett spel: 52 WEEKS OF ROMANCE på Coolstuff. 

Så 2014 kommer för oss till viss del handla om att "ta tillbaka" romantiken i vår relation/äktenskap/förhållande/vad man nu väljer att kalla det. Uppgifterna är blandade och vissa är lättare än andra (något jag redan märkt av). Berättade om spelet för kuratorn, och om varför jag köpt det - och hon tyckte det lät väldigt sunt och lite förnuftigt. 

Bekymret är att det är jag som har veckans uppgift, och den är väl inte super svår egentligen - men när man inte kan koncentrera sig på en sak och saknar allt vad som har med ork att göra blir det direkt mycket svårare. Har i alla fall spenderat dagen med att surfa runt på nätet för att hitta lite tips och idéer på allt som har med dejter att göra. 

För min uppgift är att planera in en dejt med mannen, så långt vet han också om uppgiften - för vi var ju tvungna att boka en dag. Att fråga sin man (någon annan överhuvudtaget) om han vill gå på dejt med mig kändes mysko, jag har inte varit på en "riktig dejt" på si sådär 12 år. Mer än det är en dejt får han inte veta - utan det kommer att komma efterhand imorgon. 

Nåja, jag har hittat några olika saker vi kan hitta på - problemet är nu snarare vad jag ska välja av de olika sakerna jag hittat. Skulle nästan vilja göra allt, men det räcker inte tiden till med. 

torsdag 16 januari 2014

Genomskinlig

En sak är säker, jag kan verkligen inte "ljuga" för mina hundar om hur jag mår. Alla andra kan jag på ett eller annat sätt undvika att berätta hur jag mår, vad jag verkligen känner och tänker. Men hundarna, de har verkligen full koll på mig. 

Idag har varit en jobbig dag, inte hela dagen - mer under eftermiddagen, och samtidigt som jag börja känna mig sämre var också minstingen av hundarna på mig. För då skulle hon upp i mitt knä, och där stannade hon mer än 2 timmar.

Spenderat dagen med att jaga svar hos vårdcentralen, slutade med att jag fick besked att läkaren vill träffa mig igen. Så jag fick en tid till honom på måndag. Sen så fick det även bli ett besök på apoteket för att köpa Pevaryl - för igår märkte jag att allt inte stod rätt till och idag kunde jag lätt konstatera att jag fått svamp. 

Tacken för att jag börjat äta mediciner igen (antagligen av egen erfarenhet som även bekräftades av personalen på apoteket), fick en väldigt vänlig och hjälpsam personal. Förklarade situationen, är ju inte första gången som det händer, men just biten om att vi är på väg in i behandling med hormonstimulering och insemination - och vill ha bekräftat av dem att det inte var någon fara (var nämligen en tanke som slog mig på vägen till apoteket). Svaret var att det skulle inte vara några problem (går ju dessutom att använda under graviditet) hon sa till mig att det var ju bra att det bröt ut nu och inte sen när vi är mitt uppe i behandlingen. 

onsdag 15 januari 2014

Gah och lite puh

Väntar svar från vårdcentralen och läkaren, svar på om jag "måste" boka en tid för att träffa läkaren igen - eller om det räcker med telefonkontakt. Ringde i måndags, likadant så ringde jag igår. Idag har jag inte riktigt hunnit med det, för idag har jag varit och träffat kuratorn. Så imorgon måste jag ringa dem igen, eftersom de fortfarande inte ringt tillbaka med ett svar. 

Imorgon skulle jag egentligen börjat att jobba igen, men inser (när jag verkligen bara tänker på mig själv och inte alla andra) att jag är inte redo, inte än. Jag gick tillbaka för snabbt och gick för hårt ut (började jobba full tid direkt och fick ta allt ansvar direkt). Det var något som även min man och kurator bekräftade idag under dagens träff. 

Ny tid med kuratorn blev också inbokad, ska träffa henne igen ("redan") den 28/1 - blir en ensamträff för mig då. Har haft det en gång innan med, och det känns ganska skönt att få träffa henne ensam med. Blir en annan typ av samtal då på något sätt. Slipper att mannen sitter sidan om och hör vad jag tycker/tänker/säger. 

Sen är det ju onsdag idag, vilket är det samma som vägningsdag - i alla fall numera, då mötena är flyttade från tisdagar till onsdagar. Trodde väl att jag skulle få ett minus idag, men inte att det skulle bli så pass bra som det faktiskt blev. Vågen visade -1,2 kg idag, vilket innebär att totalen nu är -38,7 kg och mitt tillfälliga plus (gravid/sluta röka/sorg kilon) är nu +5,3 kg (började på +12,4). Och de där tillfälliga +0,3 kg från jul- och nyår är nu "bara" ett minne blått.

Så jag lämnar en väldigt lång, jobbig och tung vecka bakom mig (med en helg av några ljusglimtar, massor av kärlek och även lite glädje) med ett bra resultat på vågen. Det gillar jag verkligen! För det är det som hjälper mig att fokusera, som får mig att "Hålla mig på mattan" och inte balla ut totalt - och låta sorgen (och då även tröstätandet) ta över helt och hållet. För jag vill inte förstöra för mig själv, inte när jag lagt ner så mycket tid, kraft, pengar, "blod, svett och tårar" för att (försöka) prioritera mig och min egen hälsa före alla andra. Och jag vill absolut inte riskera att vi skulle bli pausade i vår kamp till ett önskebarn på grund av min vikt.

Jag vet ju trots allt att min kropp mår tusen gånger bättre nu, än vad den gjorde då. Jag fick ju till och med kvitto på det när jag var hos företagshälsovården igår. Och på något sätt är väl det en trygghet i sig, att min kropp mår bra även om jag mår riktigt dåligt psykiskt. För jag tror på att min fysiska hälsa hjälper mig att inte bryta ihop totalt.

tisdag 14 januari 2014

Hälsoundersökning

Idag var jag på besök hos företagshälsovården, inget allvarligt. Det var "bara" en hälsoundersökning för nattarbetare (vilket min arbetsgivare är skyldig att erbjuda mig vart 6:e år - så länge jag jobbar natt). Var där i januari 2008, och nu var det då tid igen. 

Blodvärde (125), blodsocker (fastande 4,5), blodtryck (130/80), utmärkt kolesterol värde (glömde kolla siffrorna), perfekta matvanor (äter väldigt blandat och nyttigt), bra motionsvanor (är tydligen väldigt vältränad - läkarens kommentar efter att hon lyssnat på hjärta och lungor), alkohol (drack vid åtta tillfällen under 2013) och tobaksvanor (fortfarande helt rök- och nikotinfri sen 9/7 2013), och mycket mer gjorde att både sjuksköterskan och läkaren var väldigt noga med att påpeka att det inte är ofta att de kommer i kontakt med någon som är så pass hälsosam i min åldersgrupp (upp till 30) - speciellt efter att de även dubbelkollat med vad resultaten var förra gången jag var där. 

När läkaren tittade på vilka mediciner jag tar, var hennes första fråga om inte det var " för IVF behandling, eller liknande". Då kom vi in på allt som har med min PCOS, förlusten av Bella, åren av försök, ofrivillig barnlöshet, behandlingar mm. Visade sig att läkaren själv fått hjälp med hormoner.

Imorgon är det (äntligen) tid att starta med Primolut-Nor, men jag måste erkänna att jag inte riktigt gillar att jag ska ta dem. För tänk om (ja, jag sa det tänk OM) jag nu mot förmodan skulle få en egen ägglossning denna månaden, kroppen har ju sina spratt den spelar med mig och ger mig symtom jag nästan aldrig har annars (i form av finnar och lite annat - men ingen ömhet eller "kramp"). 

Har övervägt om jag ska skippa Primoluten och chansa, se om jag helt plötsligt (sedan missfallet) har fått en egen menscykel. Men om jag hoppar över medicinen och ingen ägglossning (plus en graviditet) sker, plus att mensen inte dyker upp. Så kommer sista försöket med insemination att skjutas upp nästan en hel månad - och det vill jag inte. Vi har redan tvingats att ta en månads uppehåll på grund av alla röda dagar över jul och nyår. 

måndag 13 januari 2014

Vitid

Helgen har varit skön. Sen mannen kom hem i fredagskväll till, fram tills det att vi gick och la oss igår kväll - har vi spenderat tiden tillsammans. Bara han och jag (mer eller mindre, träffade svärföräldrarna en stund när vi lämnade hundarna där på lördagen).

Mannen hade planerat lördagen, började dagen med en lång och mysig sovmorgon/ligga kvar i sängen och mysa hela familjen (ja, hundarna är en del av vår familj) tills blåsor måste tömmas eller någons magen skriker efter mat. 

När vi väl kom upp var det bara att fixa till sig lite. Iväg och lämna hundarna och sedan vidare till mannens gamla hemtrakter. Blev först lite lunch, sen promenerade vi i butiker på köpcentret ett tag - blev bara "fönstershopping", för ingen av oss hittade något vi ville ha. Men det var trevligt ändå. När butikerna stängde tog vi oss vidare in till centrum och köpte biobiljetter till kvällen. 

Det ösregnade, men det gjorde inget - för med vars ett paraply, sida vid sida, i ösregnet promenerade vi runt i stadens centrum, kramades, pussades, njöt av varandras sällskap och pratade gamla minnen. Till våren är det 12 år sedan vi spenderade flera timmar på stationen i den staden tillsammans efter en helg på kurs (kursen vi träffades på), och ingen av oss ville vara den som sa hejdå först. De första åren därefter blev det väldigt mycket spring för min del där. Men sedan mannen flyttade till mig, har besöken i staden blivit väldigt mycket färre. 

Innan bion blev det först besök på godisbutiken från helvetet eller himmelen - det beror verkligen hur man ser på det! Jag vet inte vilket av orden jag skulle välja. Butiken har i alla fall alldeles för mycket för mig, för att det inte ska gå helt överstyr. Men jag lyckades hålla mig till en liten påse (ca 1,5 hg) medan mannens påse blev stor (han kunde inte välja och tog nog en av varje från 1/3 av sortimentet i butiken - hans påse slutade på över 1,5 kg!). Efter godisbutiken och innan bion skulle börja blev det ett besök på stadens absolut bästa sushirestaurang.

Söndagen hade jag planerat, även denna började vi med sovmorgon. Blev en sen natt på lördagen, och ingen av oss ville stiga upp. Vi spenderade dagen hemma, med undantaget att vi fick köra och handla mat och lite annat. Det stora som jag planerat in var att mannen fick välja ut ett spel han vill ha (som jag betalade) och att han sen skulle få lov att spendera söndagen med att spela (med mig som sällskap) - utan att jag skulle tjata om annat. Han fick själv välja vad han ville äta, jag lagade maten och jag fixade även med disken (mannens uppgift i vanliga fall), allt för att han skulle få en trevlig dag. Kvällen avslutade vi i soffan med lite gott (frukt för mig och mannen fortsatte med godispåsen som inte tog slut på lördagen) och NFL på tv. 

Omläxan har blivit godkänd, av både mannen och mig själv. Och det har varit skönt och mysigt att få vara ensam med honom, utan en massa avbrott och annat som kommit emellan. 

fredag 10 januari 2014

"omläxa"

Eftersom både mannen och jag är lediga i helgen och inget var inplanerat i våra kalendrar så tog jag upp i veckan och vi skulle ge "läxan" vi fick av kuratorn en ny chans. Och nu blir det dessutom innan vi har tid att träffa henne. 

Mannen sa ja. Så med lite små justeringar i hur vi skulle gå till väga, samt bestämma om vem som skulle ta vilken dag blev det bestämt. Denna helgen kommer vi med andra ord ägna åt oss, inga andra - andra får klara sig utan oss helt enkelt denna helgen. Att ta hand om oss själva, njuta av att bara vara vi två och vårda vår relation. Morgon är det mannen som planerat, och sen är det jag som ska fixa söndagen. 

Har fortfarande en del att fixa, men känner mig inte stressad. För en av justeringarna vi gjorde var att vi fick lov att fråga varandra och be om tips och hintar av varandra. Vi vald att göra den justeringen denna gången, mycket för att vi båda saknar en hel del ork och kraft till att planera särskilt mycket.

Laddar upp inför helgen med lite mys i soffan, med chokladmousse och färska bär, lite tända ljus, mjukisbyxor - framför tv:n vi två och hundarna. Längtar till morgondagen (och söndag) som jag ska få spendera tillsammans med min man. 

torsdag 9 januari 2014

Kaffe

Har nog inte druckit kaffe på närmare ett halvår, slutade med det i samma veva som vi fick pluset - av den enkla anledningen att jag hade svårare för att sluta med pepsi maxen, men ville minska mitt koffein intag så mycket som möjligt. 

Men idag började jag dagen med kaffe. För även om jag la mig i sängen relativt i tid igår, för att få sova tillräckligt med timmar blev det bara ca 3 timmars sömn. Spenderade närmare fyra timmar med att försöka somna, var helt slut - ingen ork överhuvudtaget - och allt jag ville var att somna. Men det gick inte. Kroppen och knoppen var helt för orolig, stressad, ångestladdad och tankar som var alldeles för jobbiga för att klara av. 

Så när jag vaknade idag, konstaterade jag att det inte funkar med örtte idag. Jag behövde koffein för att orka, för att komma igång och komma iväg. Blev en kopp här hemma och sen så blev det en stor termosmugg som följde med mig när jag lämnade lägenheten. Det var så gott, hade glömt hur gott mitt älskade nymalda kaffe är (köper det i lösvikt, hela böner. Med rostning/smak: Irish cream, som vi maler själv hemma). 

Anledningen till att jag behövde komma upp och iväg var att jag hade ett möte idag, var osäker på om jag skulle dit - velat fram och tillbaka hela veckan. Är trots allt sjukskriven, men samtidigt gör det att jag kommer ut och att jag träffar andra, istället för att isolera mig totalt (och ett möte med ett gäng "gamla gubbar" är ganska snällt, finns liksom ingen risk för att det ska bli en massa gravidprat där inte).  

Igår kväll bestämde jag mig för att jag testar. Klarar jag inte det, så kan jag "bara" gå där ifrån - vilket är totalt tvärtom jämfört med jobbet. Målet var att försöka vara med under förmiddagen, men jag klarade att vara med hela mötet. Genom att jag gick till ett helt annat ställe för att äta lunch, så att jag kunde få vara ifred, ensam, osocial och skingra lite tankar. Sen slutade mötet tre timmar tidigare än vanligt - tur, annars hade jag inte orkat

onsdag 8 januari 2014

6 månader

Idag är det 6 månader sen vi fick se det bästa, mest underbara och fantastiska plus i våra liv. 6 månader som började med att vi svävade på moln och efter lite mer än 2 månader kraschade hårdare och djupare än jag någonsin trott var möjligt. 

Har blivit en del tårar idag med, har även berättat för två medlemmar (som jag har varit aktiv tillsammans med ett tag nu) på ViktVäktarna om vad som hände i somras/höstas idag. Kändes helt ok, och Bella blir på något sätt mer verklig när jag pratar om henne. För ibland känns det som att allt varit en dröm. 

tisdag 7 januari 2014

Sjukskrivningstankar

Är sjukskriven i knappt en vecka till, och idag har jag börjat fundera lite mer på om jag ska gå tillbaka när sjukskrivningen är över eller om jag ska be om att få förlängt min sjukskrivning. Känner mig väldigt kluven, blir inte bättre av att chef och samordnare säger till mig att jag ska låta det ta den tid som behövs och prioritera mig själv (och min relation med mannen) framför jobbet.

Vill inte vara hemma "i onödan", men jag vill heller inte skynda mig tillbaka och sen krascha igen och behöva sjukskriva mig igen. Det är väl därför jag redan nu funderar på hur jag ska göra, för nu har jag en vecka på mig att verkligen känna (och tänka) efter i lugn och ro om jag är redo att gå tillbaka. 

För övrigt tycker jag inte om att vara sjukskriven, och inte så mycket/ofta som jag varit nu. Har kanske på sin höjd varit hemma mellan 5-10 arbetsdagar/år och det uppdelat på 2-4 gånger. Och jag har aldrig tidigare behövt vara i kontakt med FK för att få pengar av dem vid sjukskrivning. En enda gång har jag behövt ha läkarintyg, när jag bröt min lilltå och tvingades vara sjukskriven på mina dagpass i en månad (där jag dessutom bytade några av mina dagar med kollegers nätter för att slippa vara sjukskriven lika länge).

Nu kommer jag på kort tid ha två längre sjukskrivningar där jag överskrider två veckor. Tycker inte alls om det, men samtidigt är det inget jag önskat och inget jag någonsin trodde jag skulle behöva vara med om - inte så här, inte av denna anledningen i alla fall.

Rök ihop med mannen igår kväll. Med efter lite dåligt samvete efter det så blev det en sväng förbi stan efter att jag varit uppe hos chefen på kontoret (lämna läkarintyg och tjänstgöringsrapporter) för att köpa en liten "förlåt present" och ett kort. 

söndag 5 januari 2014

Älskad

Efter en bra "förmiddag" (hade sovmorgon idag, så vi steg väl upp runt 11 idag), en eftermiddag som varit sådär och en mysig kväll. Känner jag mig ganska nöjd med dagen. Mannen fixade till vår frukost idag, och med hänsyn till mig så blev det en massa färsk frukt och bär tillsammans med mitt vanliga bröd - istället för olika (onyttiga) bullar. 

Ingen av oss hade väl särskilt mycket ork eller energi idag. Men jag ville ut och gå långrunda idag igen, och tillslut lyckades jag övertala mannen till att vi skulle köra iväg till skogen. Valde skogen som har elljusspår på sin 5 km slinga (fram till 22 alla dagar), för när vi lämnade hemmet hade det redan börjat bli mörkt ute. 

Tog två varv på slingan, så det blev milen idag med. Och jag njuter varje gång mannen följer med, för även om vi inte pratar så jätte mycket medan vi går - så får vi pratat en del och rensar luften mellan oss lite. Sen så är det mysigt (enligt mig) att vara ute och gå tillsammans, han, jag och hundarna. Blir lite "hålla handen" lite då och då - så länge inte tempot sänks. 

Hemma igen blev det först kvällsmat och sedan har det blivit mys i soffan. Te, frukt, bär och NFL. Uppkrupen i soffan, bredvid mannen, hundarna sidan om - då känner jag mig faktiskt lite älskad och behövd. Men också lite nykär. Och överlycklig att jag har min man, även om han driver mig till vansinne då och då.

lördag 4 januari 2014

Glömde berätta

Kom på att jag glömde berätta en sak som hände den 30/12. Inte särskilt konstigt, med tanke på att den dagen var full av tårar och kaos i hjärnan för min del. När jag kom hem efter besöket hos läkaren, hade posten kommit och bland posten fanns ett litet kuvert (adresserat till båda mannen och mig) med en handstil jag inte kände igen. 

Det visade sig vara "vår" präst som skickat ett litet kort till oss, med en varm och omtänksam hälsning. Det var precis vad jag behövde då, men även nu. Varje gång jag tänker på vår präst blir jag lite lugnare, och allt jag hoppas på är att vi ska få ett syskon till Bella som kommer att döpas av prästen. För då är cirkeln sluten på något sätt, då har hon varit med oss vid konfirmation (förvisso bara min), bröllop, begravning och dop.

fredag 3 januari 2014

Fredag

Då var det tydligen fredag igen. Känner mig helt förvirrad på dagarna, att vara sjukskriven och ha en man som varit hemma flera dagar (alla helgdagar) gör inte det lättare att hålla koll på vilken dag det är. 

Det är tur att mobilen, paddan och datorn håller koll åt mig - för annars hade jag nog varit helt borta. Har fortfarande ingen ork och kraft, och att fokusera på att fixa saker är näst intill omöjligt. Påbörjar saker, men blir inte färdig. Blir bara rastlös och tappar fokus. 

Fördelen med att det är fredag, är att mannen kommer vara hemma tre dagar. Hoppas jag har lite mer ork i helgen, så att jag kan njuta av att få spendera helgen tillsammans med honom och hundarna. 

Dagarna går, de består inte av särskilt mycket - sova, gråta, sova, rasta hundar, äta, sova, rasta hundar, ligga på soffan och försöka orka göra något, äta, promenera, sova, osv... Det känns dock som att allt står still och vi kommer få vänta i all evighet. Att det aldrig kommer bli vår tur. 

torsdag 2 januari 2014

Sömn

Sömn, det är nog en av de bästa medicinerna för min kropp (och själ). Försöker intala mig själv det, för att slippa känna skuldkänslor över att jag spenderar halva dygnet i sängen. Trots att jag har hur många "måsten" som helst - ja, även om jag är sjukskriven. 

Idag har jag verkligen inte fått gjort något nästan. Varit ute med hundarna, tvättat några maskiner tvätt, fixa med ny mobil och beställt/hämtat sushi till kvällsmat. Skulle ha lagat kvällsmat, men orkade inte.

För övrigt är min mage helt förstörd, för jag bestämde mig för att sätta igång med att äta Metformin igen (är ordinerad det av endokrinläkaren som "behandling" för min PCOS). Har dragit ut på starten, har inte velat ta den igen. Men jag vet att den kan vara till fördel vid hormonstimuleringen för min del.
 
Ska egentligen äta 2x850 mg, men jag vet att jag inte bara kan köra igång på så hög dos - för magen klarar inte det. Problemet är att jag inte ätit den sen i augusti, när läkaren sa att jag skulle avstå den under graviditeten. Så 1 tablett om dagen har jag börjat med sedan igår, och även den "låga" dosen har satt igång och bråka ordentligt med min mage.  

onsdag 1 januari 2014

2014

Då var det åter igen ett nytt år. Ett nytt år som ser ut som alla andra år, vi är ofrivilligt barnlösa och nu närmar vi oss 10 år av saknad, längtan, drömmar, sorg, förtvivlan och önskan. I år fyller jag även 30, något jag verkligen hatar. Jag skulle vara flerbarns mamma innan jag fyllde 30, det var ju det jag alltid trott och drömt om.

Jag är förvisso mamma, jag har Bella. Men i mångas ögon vet jag att jag inte betraktas som mamma, för jag inte har några levande barn. Men jag bar henne i min mage - i min livmoder, hon växte och bodde där i 17 veckor och 3 dagar. Vattnet gick, och jag har haft värkar och krystat för att föda henne. Så jo, jag är mamma. Mamma till ett barn jag aldrig kommer att få träffa igen. 

Tolvslaget blev tårfyllt, och det var med smärta i hela kroppen jag lämnade 2013 bakom mig. 2014 kommer bli ett långt år, och jag kan bara drömma om att vi kan få uppleva lite av den glädje vi kände större delen av sommaren. 

För övrigt blev gårdagen en mysig dag. Vi åt massor av gott, spenderade dagen i myskläder, tittade på bra filmer - med lyckliga slut (utan att det slutar med "och så fick de 9 månader senare barn och levde lyckliga i alla sina dagar slut") vi njöt av ansiktspeeling, kroppspeeling, ansiktsmasker, fotbehandling, hårinpackningar och mycket annat. Bara vi två och hundarna. Tillsammans.

Med en lugn nyårsafton i bagaget, blev dagen lite mer aktiv. Körde till skogen, möte upp svärfar, svärmor och deras hund. Sen så gick jag, mannen, våra hundar, svärfar och deras hund årets första mil. När vi kom tillbaka efter rundan, möte vi upp svärmor och det bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans med dem. 

Så dagen då de flesta knappt rör sig och beställer hämtmat (och bryter sina nyårslöften om att leva hälsosamt). Gick vi milen och åt nyttig, god och hemmalagad mat.