Mardrömsveckan är här

Idag gick jag in i vecka 18 (17+0), den värsta och jobbigaste veckan av de alla för oss. Det är den veckan i graviditeten med Bella som vi lärde oss att det går aldrig att slappna av och det räcker inte med att man ska behöva kämpa och ha diagnoser som gör det svårt att ens bli gravid, utan sen finns det flera olika anledningar och diagnoser som kan få en perfekt graviditet att vara över på några timmar. 

Jag längtar så tills vi är förbi denna vecka är förbi, och längtar också otroligt till RUL och nästa besök hos läkaren på specialistmödravården för kontroll av cerklaget. Likaså ser jag fram emot mitt besök hos kuratorn, kommer inte ihåg om jag nämnt att jag tagit kontakt och bokat in ett nytt besök hos kuratorn jag/vi började gå hos när vi förlorade Bella. Gjorde det samma dag som jag lämnade sjukhuset i Lund, då dagarna där väckte liv i många gamla känslor och rädslor. 

En annan otroligt stor sak är att vi nu gjort det offentligt att jag är gravid igen. Mannen tog chansen när en intervju med mig nämnde att jag är gravid igen. Så han la ut intervjun på fb och de som läste den, såg det där. Känns väldigt skrämmande! Men också lite skönt. Kommer förvisso varken bli lättare eller svårare att gå igenom denna graviditeten än med busfröet, skillnaden är att denna gången kan jag inte bara "gömma" mig hela tiden som jag gjorde sist. 

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 

Senaste dagarna

Har sagt det förut, och säger det igen. Jag hinner inte riktigt med bloggen för tillfället, eller de flesta dagarna har jag egentligen tiden till det - men det finns så mycket annat jag vill, så mycket som jag inte vill skriva här, så mycket jag inte vågar skriva här och ibland är huvudet bara tomt (och då har jag ju ändå inget att skriva). 

Helgen har varit vedervärdig, och tillhör nog de fem värsta helgerna i mitt vuxna liv. Den tillhör i alla fall de tre värsta helgerna sedan september 2013. Anledningen tänker jag inte skriva ut här, för den är för personlig och privat. Och det mesta håller jag för mig själv/skriver i min bok som ingen har att göra med. Hade jag känt mig trygg med att bloggen var anonym och att vissa inte läste/kommer åt den hade jag kanske skrivit lite om det. Men jag tycker att det räcker med att säga att helgen har varit skit och vedervärdig. 

Det har varit en så slitsam helg att det fortfarande känns i hela kroppen. Så det har inte hänt särskilt mycket sedan dess. Har dock hunnit med några av löparpassen och varit och vägt mig. Veckans resultat på vågen blev -0,8 kg. Det innebär att vågen nu visar -12,6 kg på 9 veckor. Känns så skönt att äntligen se vågen ticka nedåt. Känns dock inte lika roligt att nå de större milstolparna igen, de är mer en påminnelse om hur många kilon jag gick upp under graviditeten samt sen månaden efter att lilltjejen var född och jag mådde skit. 

Löpträningen går också framåt, dock lyckades jag stuka till min fot efter löpning och dusch i måndags så dagens pass får vänta tills imorgon (minst). Men jag vill ut och springa, det kryper i kroppen. Fördelen är att jag tvingas lyssna på kuratorn och inte fly från mina tankar genom att sticka ut och springa, nackdelen är att jag måste hantera dem och att jag om inte det läker snabbt tappar den lilla konditionen jag lyckats bygga upp. 

För övrigt när det gäller lilltjejen så mår hon fortsatt bra. Och hon älskar att få smaka nya råvaror. Lime och citron är hennes största favoriter, hon blir hel tokig! Och inte en grimas gör hon heller, utan hon smaskar glatt i sig det. Inte konstigt att jag hade så mycket cravings på sura (supersura) saker när jag var gravid med den lilla tjejen. 

Besök och mardröm

Vaknade helt förstörd och ledsen tidigt idag, hade en riktigt hemsk mardröm där jag förlorade busfröet. Kommer inte ihåg allt ur drömmen, men det gjorde så ont och jag grät och hade panik. Men bara några få sekunder efter att jag vaknade så kände jag busfröet böka runt i magen, lugnade mig, klappade på magen och pratade lite med busfröet innan jag sedan somnade om. 

Olustkänslan efter mardrömmen har sedan suttit i hela dagen, tack och lov så har busfröet varit riktigt livlig och studsat runt ordentligt där inne. Och ikväll har det sparkats riktigt hårt upp mot lever/revbenen så att den delen av magen flyttats med. 

Har dock haft lite besök här hemma idag. Svärfar ringde när han var på väg ner (skulle till sina svärföräldrar - mannens mormor och morfar) för att fråga om jag var hemma, och om jag kunde tänka mig att klippa deras hunds klor. Mitt jobb som svärdotter (och "uppfödare") tydligen. 

Så en stund senare dök svärfar och hund upp, våra hundar blev överlyckliga. Efter att de hälsat, busat och lugnat sig klippte jag klorna på honom och sedan satt jag och pratade med svärfar en stund innan han körde vidare. 

Någon timme senare ringde han igen och frågade om vi skulle ta en liten runda med hundarna, vilket vi gjorde. De mötte upp oss vid vår lägenhet och så tog vi vår lilla runda runt kvarteret för att sedan sitta i solen och prata en stund till. 

Måste säga att svärfars besök idag har gjort att dagen gått mycket snabbare än vanligt, för helt plötsligt var mannen hemma från jobbet och det var kväll. Imorgon kommer mannen hem mycket tidigare dock, han ska in och jobba förmiddagen (möte på jobbet) sen kommer han hem och hämtar mig innan vi ska till kuratorn i Lund. 

Mardrömsveckan, vecka 18 (17+..)

Mardrömsveckan är här, och oron i kroppen är påtaglig. Försökt slappna av och njuta så mycket som möjligt av dagen, något som varit lättare sagt än gjort. Att få ha mannen hemma hela dagen, för tredje dagen i sträck har varit lite av en bonus. Och snart går han dessutom på lite semester. 

Idag var vi iväg en liten sväng, för mannen behövde klippa sig (något han behövt i en mindre evighet - enligt mig). Den "snälla" frisören, påpekade att jag var "lite" större än senast hon såg mig/oss (hörde att hon och mannen pratade om mig och att han avslöjade att jag var gravid) när mannen var klar och skulle betala. Hon gratulerade och hoppas att allt ska gå bra. 

En stund senare körde vi hem igen, för då började jag få tillbaka mina känningar igen. De driver mig till vansinne. Känns på samma sätt som när vi varit på gynakuten för kontroll. Och då har allt sett helt perfekt ut. Oftast har de släppt när jag lagt mig ner och vilat, därför körde vi hem. Efter lite vila var det lugnare igen, även om det har kommit och gått några gånger efter det med. 

Får se om urinodlingen jag lämnade förra veckan visar något, ska ju till barnmorskan imorgon och lyssna på hjärtat tillsammans med mannen (denna gången). Och på tisdag ska jag äntligen på återbesöket hos läkaren, får se om svaret på odlingarna de tagit uppe i slidan har kommit då, och om de visar något. Som ni kanske kan förstå så känns det extra tryggt att ha kontroller de närmsta dagarna.

Jag ska dock fråga både barnmorskan och läkaren om de kan förklara varför jag får de känningar jag får. För det är inte sammandragningar och det är inte förvärkar. Känningarna sitter nämligen i slidväggen och slidan. Hoppas jag kan få något svar som förklarar vad det och gör att jag kan känna mig lite lugnare.

Midsommarafton och vecka 17 (16+6)

Då var midsommarafton här, och dagen har varit riktigt lugn och skön - med ett STORT undantag! Vår gamla hund började dagen med att väcka mig lite efter 05.00 genom att hyperventilera och skaka hela sängen (hur nu den lilla kroppen kan få en hel säng att skaka). Det spöregnade och åskade rejält.

Mannen hade inga bekymmer, han vaknade nämligen inte. Men jag däremot fick fullt upp med hunden och sedan med att försöka somna om. Lite innan 8 gav jag upp och väckte mannen. Och sen en stund efter frukost tog vi en liten förmiddagstupplur hela högen.

Idag är det för övrigt sista dagen på vecka 17 (16+6 idag), vilket innebär att jag går in i mardrömsveckan (så känns det för mig i alla fall) imorgon - vecka 18. Det som lugnar mig lite under den kommande veckan, är att jag har kontroller både på måndag och tisdag. Måndag ska vi få lyssna på hjärtat igen och sen på tisdag ska jag på återbesökskontroll för cerklage hos specialistläkaren. 

Midsommar så här långt har inneburit lunch på balkongen, bubbelvatten i vinglas, jordgubbar med grädde, lyssnat på regnets smattrande och midsommardans/sång från parken ett kvarter bort, och så har vi spelat lite på mannens nyinköpta Wii U - till mannens stora glädje. 

Fasa

Igår kom då de där orden från en vän som jag verkligen fasat för sedan hon träffade sin kille i höstas. Fick veta att vännen också är gravid. Känner mig jättehemsk just nu, för jag har fortfarande inte ens svarat på det sista meddelandet - det meddelandet som berättade att hon är gravid, i vecka 12 (2 veckor längre än mig).

Vet verkligen inte vad jag ska säga till henne, vill ju så klart gratulera till deras graviditet - men att hitta orden, orden som gör att det inte heller låter "falskt". Är så klart glad för dem, men om jag var rädd innan - så är jag livrädd nu. För om det inte går som det ska denna gången heller, så finns det en överhängande risk att jag aldrig kommer klara av att träffa min vän igen. En vän som funnits med vid min sida under alla behandlingar, som var en av de första som visste om både graviditeten med Bella och nu med lilla syskonet. En riktig vän. 

I över 1,5 dygn har jag vetat, och lika länge har jag konstant tänkt på det och lika länge har jag mer eller mindre gråtit och kännt panik. Allt jag försöker göra är att hitta orden jag vill få fram till vännen, men det går inte känner mig bara helt apatisk istället. 

Mardrömshelg

Helgen har varit allt annat än lugn och skön, allt det vi hade planerat för lades åt sidan. Men jag får nog börja från början.

Allt började med att jag fick ljusrosa flytningar i fredags på förmiddagen, till det började jag även känna mig öm på höger sida. En värk som kom och gick, och den var inte något extremt heller. Närmare kvällen hade flytningarna upphört och jag kände heller knappt av det ömma heller. 

I lördags kom värken tillbaka, men inga blodblandade flytningar. Ringde till sjukvårdsupplysningen och pratade med dem. Fick numret till Gynakuten, men de tyckte jag skulle ta värktabletter och avvakta. Då jag inte hade jätte ont och inte blödde. För att försöka slappna av körde vi iväg och shoppade lite, det onda kom och gick och inga flytningar då heller. 

Men sen på kvällen (runt 20) var jag på toa och fick då återigen blodblandade flytningar. Denna gången var det mer bruna flytningar. Så nu ringde jag in till de på Gynakuten och pratade med dem direkt. Fick svaret att vi kunde komma in för undersökning. Så det var bara att ge oss av till Gynakuten.

Senast vi var där, fick vi det värsta tänkbara beskedet man kan få. Så min puls var extremt hög under hela besöket. Efter att ha väntat ett bra tag fick vi äntligen träffa läkaren, gå igenom allt ännu en gång och sedan var det bara att hoppa upp i gynstolen. 

Hon började med att titta in och konstaterade att där fanns lite mer gammalt blod i livmoderhalsens öppning. Efter det tryckte och kände hon på buken, när det var gjort gjorde hon ett VUL. Behöver jag ens säga hur nära jag var till att kräkas?

När hon kollat allt, så fick vi också se. Hon hittade fosterhinnan (ca 7x6x2  mm), men inte mycket mer - vilket hon var snabb med att säga att så kan det vara så här tidigt, då det är så smått. Det viktigaste var att det inte fanns några tecken på att jag har ett utomkvedshavandeskap. När undersökningen var gjord, så var det bara att klä på mig igen och sen prata med läkaren igen. 

Fick frågan om när vi hade tid för VUL, berättade att vi hade det den 22/4. Då frågade hon oss om vi ville vänta tills dess eller om de skulle boka in oss på ett uppföljnings VUL om 1,5-2 veckor. Vi valde det senare, så nu har vi tid för uppföljnings VUL den 10/4. När vi var klara var det bara att åka hem och gå och lägga sig. Både jag och mannen var helt slut när vi kom hem.

Idag har det ömma lagt sig ganska så bra, har lite känningar till och från. Men bruna flytningar har jag fortfarande, dock med ett uppehåll på några timmar. Varje besök på toan sker med en klump i magen, och varje gång det börjar kännas i nedre delen av buken kommer känslan av att nu är det kört. 

Försöker verkligen tänka positivt och att ta det lugnt, men just nu känns det tungt och mörkt. Rädslan för att vi ska förlora Bellas syskon i ett missfall är stor. 

Gah och lite puh

Väntar svar från vårdcentralen och läkaren, svar på om jag "måste" boka en tid för att träffa läkaren igen - eller om det räcker med telefonkontakt. Ringde i måndags, likadant så ringde jag igår. Idag har jag inte riktigt hunnit med det, för idag har jag varit och träffat kuratorn. Så imorgon måste jag ringa dem igen, eftersom de fortfarande inte ringt tillbaka med ett svar. 

Imorgon skulle jag egentligen börjat att jobba igen, men inser (när jag verkligen bara tänker på mig själv och inte alla andra) att jag är inte redo, inte än. Jag gick tillbaka för snabbt och gick för hårt ut (började jobba full tid direkt och fick ta allt ansvar direkt). Det var något som även min man och kurator bekräftade idag under dagens träff. 

Ny tid med kuratorn blev också inbokad, ska träffa henne igen ("redan") den 28/1 - blir en ensamträff för mig då. Har haft det en gång innan med, och det känns ganska skönt att få träffa henne ensam med. Blir en annan typ av samtal då på något sätt. Slipper att mannen sitter sidan om och hör vad jag tycker/tänker/säger. 

Sen är det ju onsdag idag, vilket är det samma som vägningsdag - i alla fall numera, då mötena är flyttade från tisdagar till onsdagar. Trodde väl att jag skulle få ett minus idag, men inte att det skulle bli så pass bra som det faktiskt blev. Vågen visade -1,2 kg idag, vilket innebär att totalen nu är -38,7 kg och mitt tillfälliga plus (gravid/sluta röka/sorg kilon) är nu +5,3 kg (började på +12,4). Och de där tillfälliga +0,3 kg från jul- och nyår är nu "bara" ett minne blått.

Så jag lämnar en väldigt lång, jobbig och tung vecka bakom mig (med en helg av några ljusglimtar, massor av kärlek och även lite glädje) med ett bra resultat på vågen. Det gillar jag verkligen! För det är det som hjälper mig att fokusera, som får mig att "Hålla mig på mattan" och inte balla ut totalt - och låta sorgen (och då även tröstätandet) ta över helt och hållet. För jag vill inte förstöra för mig själv, inte när jag lagt ner så mycket tid, kraft, pengar, "blod, svett och tårar" för att (försöka) prioritera mig och min egen hälsa före alla andra. Och jag vill absolut inte riskera att vi skulle bli pausade i vår kamp till ett önskebarn på grund av min vikt.

Jag vet ju trots allt att min kropp mår tusen gånger bättre nu, än vad den gjorde då. Jag fick ju till och med kvitto på det när jag var hos företagshälsovården igår. Och på något sätt är väl det en trygghet i sig, att min kropp mår bra även om jag mår riktigt dåligt psykiskt. För jag tror på att min fysiska hälsa hjälper mig att inte bryta ihop totalt.

Kaffe

Har nog inte druckit kaffe på närmare ett halvår, slutade med det i samma veva som vi fick pluset - av den enkla anledningen att jag hade svårare för att sluta med pepsi maxen, men ville minska mitt koffein intag så mycket som möjligt. 

Men idag började jag dagen med kaffe. För även om jag la mig i sängen relativt i tid igår, för att få sova tillräckligt med timmar blev det bara ca 3 timmars sömn. Spenderade närmare fyra timmar med att försöka somna, var helt slut - ingen ork överhuvudtaget - och allt jag ville var att somna. Men det gick inte. Kroppen och knoppen var helt för orolig, stressad, ångestladdad och tankar som var alldeles för jobbiga för att klara av. 

Så när jag vaknade idag, konstaterade jag att det inte funkar med örtte idag. Jag behövde koffein för att orka, för att komma igång och komma iväg. Blev en kopp här hemma och sen så blev det en stor termosmugg som följde med mig när jag lämnade lägenheten. Det var så gott, hade glömt hur gott mitt älskade nymalda kaffe är (köper det i lösvikt, hela böner. Med rostning/smak: Irish cream, som vi maler själv hemma). 

Anledningen till att jag behövde komma upp och iväg var att jag hade ett möte idag, var osäker på om jag skulle dit - velat fram och tillbaka hela veckan. Är trots allt sjukskriven, men samtidigt gör det att jag kommer ut och att jag träffar andra, istället för att isolera mig totalt (och ett möte med ett gäng "gamla gubbar" är ganska snällt, finns liksom ingen risk för att det ska bli en massa gravidprat där inte).  

Igår kväll bestämde jag mig för att jag testar. Klarar jag inte det, så kan jag "bara" gå där ifrån - vilket är totalt tvärtom jämfört med jobbet. Målet var att försöka vara med under förmiddagen, men jag klarade att vara med hela mötet. Genom att jag gick till ett helt annat ställe för att äta lunch, så att jag kunde få vara ifred, ensam, osocial och skingra lite tankar. Sen slutade mötet tre timmar tidigare än vanligt - tur, annars hade jag inte orkat

Tungt och jobbigt

Sorgen efter Bella har verkligen vaknat till liv igen, har med största sannolikhet att göra med "alla andras glädjande besked". En hel del som fått barn nyligen, en del som meddelat att de är gravida och sen så har en del av er medbloggare nyligen plussat. Det har helt enkelt blivit för mycket just nu. 

Jag vill dock att ni ska veta att jag verkligen är glad för er skull, jag vet hur era resor sett ut och hur mycket ni kämpat. Men jag orkar inte skriva till er och gratulera - för med varje nytt plus i min omgivning ökar klumpen av rädsla och ångest i mig. Tänk om vi hade vår chans, och förlorade den. Tänk om vi aldrig får se ett plus igen. 

I hela den här röran känner jag hur en identitetskris tillsammans med självförakt, ångest och panik bara växer mer och mer. Allt det jag en gång trott, planerat och drömt om, bara försvinner längre och längre bort. 

Bra, sämre, sämst

Denna veckan har gått från att vara bra, med positiva besked (start av nytt försök) till att bli en av de jobbigaste veckorna sedan missfallet och därmed förlusten av vår lilla Bella. Har så fort jag somnar mardrömmar och vaknar kallsvettig om och om igen. Att må dåligt och inte få någon sömn blir verkligen en ond spiral. 

Det är tur att jag är "ledig" denna helgen. Ska inte jobba, dock är vi bortbjudna både lördag och söndag. Så jag får helt enkelt se om jag orkar, som jag känner mig just nu - vill jag bara stanna hemma och få vara ifred. 

Tror en del av hur jag mår hänger ihop med att vi kört igång med nytt försök. Dåligt samvete över att vi "gått vidare", rädslan för att samma sak ska hända igen, rädslan för att vi inte kommer få se ett plus igen, hormoner som spökar, och så klart sorgen och saknaden. 

Idag har jag åtminstone lyckats sova lite mer än tre timmar utan att vakna - och vakna av att telefonen ringde, inte av någon mardröm. Så jag hoppas jag kan få sova ordentligt inatt med, om inte annat så får jag i alla fall sova bredvid min man vilket alltid underlättar lite. 

Nu ska jag försöka njuta av kvällen, mannen kommer snart hem - det är trots allt helg (ledig helg!). Men för min del blir det "bara saft" i glaset till myset, för ikväll kör jag igång med Gonal-F. 

En liten Bella

Idag 20.35 föddes det ett lite önskebarn alldeles, alldeles för tidigt. Det visade sig att vårt lilla hallon var en liten flicka. En liten Bella, och vi har haft henne hos oss sedan hon kom, och det är den sötaste lilla flicka jag någonsin sett.

Efter att ha varit vaken i lite mer än ett dygn, kan jag inte ens blunda. Jag vill inte missa en sekund med henne. 

Kommer vara evigt tacksam för min man, som varit vid min sida hela dagen. Och han har verkligen varit det bästa stödet. Även alla uskor,  sköterskor och läkare vi träffat under dagen har varit helt underbara.

Livrädd

Om jag ska vara riktigt ärlig, så mår jag långt ifrån bra för tillfället. Hormoner i all ära, värmen lika så och för att inte tala om det där illamåendet som kommer och går lite då och då. Men det är inte det,  det är den där totala skräcken som finns inom mig. Skräcken för att något ska gå fel.

Egentligen vill jag bara skrika ut att vi äntligen lyckats, och efter lite mer än nio år fått vårt efterlängtade plus. Att vi har ett litet önskebarn som växer i min magen. Men jag vågar inte, varje gång vi berättat för någon (har berättat för en del av de närmsta inom familjen) så sker det med en enorm klump i magen. Och jag känner hur tårarna byggs upp. Vet att mannen också vill berätta för alla, detta är ju lika stort för honom, men jag har förbjudet honom till det (så hemsk är jag).

Det borde ju vara vår tid nu, och allt borde gå vägen. Men efter så många år med olika motgångar, är det svårt att verkligen våga tro och hoppas på att allt kommer gå som det ska utan några problem.

Tycker även att det är riktigt jobbigt att ingen av de få barnmorskemottagningar som finns i vår hemstad fattar hur rädd och orolig jag är för att något ska gå fel. Överväger att gå i en annan stad, men det känns nästan omöjligt att pendla för besök på en barnmorskemottagning, när jag både bor och jobbar i samma stad ca 40 minuter bort.

Får nog ta och ringa "min" barnmorska imorgon, eller till mottagningen i alla fall. För min barnmorska är på semester just nu. Och förhoppningsvis få dem att förstå hur jag faktiskt känner. Problemet är att jag på något vis inte vågar säga ifrån ordentligt när det gäller mig, vill helst inte vara till besvär - vilket inte passar ihop med att jag annars kan vara väldigt snabb till att säga ifrån.

Berg- o dalbana

Framtiden är fortfarande osäker, och mina känslor och tankar går som en berg- och dalbana. Det hade varit så skönt att bara kunna veta vad jag ska göra. Inte behöva sätta allt mot varandra, väga för- och nackdelar, inte längre behöva känna att allt jag vill göra är att krypa under täcket och önska att allt är löst när jag stiger upp igen. 

Helt enkelt, jag önskar jag visst vad jag ska göra med hela situationen. Det hade varit så mycket simplare och lättare att fatta ett beslut om sveket inte varit av "den enklare" garden. Hade han varit otrogen eller liknande så hade han åkt ut direkt. Men nu har han inte det, däremot så har han ljugit och gjort saker som går tvärtemot det vi var så överrens om och som både tyckte likadant (det var det vi kom fram till då).

För mig är tillit det absolut viktigaste i ett förhållande. Och för tillfället känner jag att den är totalt förstörd. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna leva med en person som jag inte känner att jag kan lita på, en person som vet ALLT om mig och mitt förflutna.

En sak vet jag, jag älskar honom. Och jag vet att han är den viktigaste personen i mitt liv, men hur ska jag kunna fortsätta leva med en människa som jag älskar över allt annat - samtidigt som jag inte kan lita på honom... Visst tillit kan byggas upp på nytt, men jag vet helt enkelt inte om jag orkar det. 

Jag önskar att jag bara befann mig i en hemsk mardröm, och kommer vakna upp från den vilken sekund som helst. Men tyvärr så är det min verklighet nu. Så jag måste helt enkelt fatta ett beslut, ett livsavgörande beslut!

Positivt tänkande - javisst...

... eller inte.

Mitt nyårslöfte om att leva i nuet och tänka positivt, har jag redan brutit. Men jag ska försöka få rätt på det och börja hålla löftet igen, i alla fall innan januari är över. 

Stressen är det som förstör. Den är förvisso självförvållad till största delen, men den är lika jobbig för det. Kan inte varva ner, har tagit på mig förmycket just nu känner jag. Har flera arbeten som ska lämnas i skolan  den 7 och 8 januari, samtidigt som jag  jobbar ca 90 timmar på knappt 2 veckor (28/12-12 till 8/1-13), har flera samtal som måste göras och skicka iväg datum för flera olika möten som ska vara under detta året. 

Och eftersom jag inte kan varva ner, så blir det inte mycket sömn. Och den sömn jag får är inte så bra. Många oroliga drömmar, och vaknar titt som tätt. Nerverna är helspända konstant, och för tillfälligt känner jag att allt påverkar mig på negativt sätt. 

Jobbade inatt, och var relativt lugn. Hann till och med att plugga lite och (nästan) fixa klart min ena uppgift. Kände mig relativt bekväm och lugn, sen kom det. Började med att det var program på tv om förlossningar. Byta kanal illa kvickt. Men skadan var redan gjord, tankarna om att kanske aldrig få uppleva en graviditet satte sig fast i huvudet. 

Efter en timme hade jag äntligen lyckats förtränga det. Sen kom dagen tidning, satte mig för att läsa den - så jag inte skulle somna. Läste ena delen, sen när jag skulle läsa andra. Slängde jag ifrån mig den då den hade återigen reportage om ofrivillig barnlöshet. 

Tycker det är bra att det skrivs om det i medier, det är ju ett ämne som vi är många som brinner för (även om vissa (inklusive jag) gör det anonymt. Men jag vill inte läsa om det på jobbet. Och särskilt inte idag när jag redan är så "förstörd" som jag är. 

Resultatet blev att jag läste ena halvan av tidningen, så är det någon som börja prata om vad som hänt i världen idag - då har jag ingen koll. 

sova, sova, sova

Idag har jag inte fått gjort så mycket som jag önskar och borde. Men jag har helt enkelt ingen kraft kvar i kroppen. Var ordentlig och ställde väckarklockan innan jag gick och la mig igår, så att jag skulle komma upp i morse. Men efter en natt av sjuka drömmar, mardrömmar och dålig sömn. Så valde jag helt enkelt att stänga av larmet när det börja tjuta, och dra täcket över huvudet och somna om. Tur att jag inte skulle jobba idag.

Tillslut kom jag dock upp. Efter att ha ätit frukost vid 12.30 så fick det bli en lång promenad med man och hundar, i hopp om att de skulle ge mig en extra energikick. Men icke. En stund efter det att vi kom in gick jag och la mig på sängen för att mysa lite med hundarna, vilket så klart resulterade i att jag somnade igen. Sov ca 2 timmar.

Det är andra perioden på kort tid då jag är konstant trött, kan sova hur mycket som helst. I en kombination med dålig sömn på nätterna. 

Snart är det tid för mig att krypa ner i sängen igen, ska upp imorgon och jobba. Första passet på 2 veckor. Ska bli skönt att jobba, samtidigt som jag inte känner att jag har någon ork kvar i kroppen. Problemet är att jag inte är trött nu, har ingen ork - men jag är inte heller trött. En jävla kombination. 

Hoppas att jag kommer ut ur denna trötthets- och orkeslöshetsperioden snarast, har hur mycket som helst att hinna med och få gjort.