Pyret är här!!!

Efter att ha spenderat nästan hela söndagen på förlossningen och varit vaken över dygnet. Så föddes pyret äntligen klockan 03.47 igår morse. Det blev en lillebror, på 54 cm och 4515 gram. 

Ska försöka få till en förlossningsberättelse sen, men kan avslöja redan nu att det blev en vaginal förlossning tillslut med en gråtandes bebis på magen denna gången. Dock var det stor risk för att även denna förlossningen skulle sluta med ett akut kejsarsnitt.  

Pyrets bf

Idag är det den 7 mars, vilket innebär att vårt lilla pyre är beräknad till idag. Men med knappt två timmar kvar av dagen, vågar jag ganska så säkert säga att pyret är minst lika mycket tidsoptimist som sin storasyster och pappa.

I mitt flöde på facebook blev jag dessutom påmind om att det idag är exakt tre år sedan busfröet (och blivande storasystern) blev till inne på RMC. Kan fortfarande komma ihåg känslan av att sitta i det där väntrummet och stirra på välkommen texterna på väggen i väntan på vår tur. Den blandade känslan av uppgivenhet och hopp på samma gång. 

Annars händer det verkligen inte så mycket här just nu, tar dagarna efterhand som de kommer i väntan på att vårt pyre ska komma och berika vår familj. Kämpar på med renovering och inreda huset också. Men allt tar längre tid, särskilt med en gigantisk mage och en trotsig tvååring. 

Siste oktober

Hunnit att gå en hel del dagar sedan bloggen uppdaterades senast, så tänkte passa på medans jag är vaken och någotsånär klar i huvudet. Men imorgon är det ny månad och snart fyller vårt busfrö 2 år. Känns som att november och början på december kommer springa på ganska så snabbt. 

Pyret mår bra och graviditeten fortskrider som den ska. Idag är jag i vecka 22 (21+5). Och pyret lever verkligen rövare i magen, är som natt och dag i skillnad på att känna rörelserna denna gången jämfört med busfröet. Denna gången har jag kännt rörelserna i magen i flera veckor redan och det har ävent synts och kännts utanpå. Idag lyckades jag filma väldigt tydliga sparkar utanpå magen flera gånger under dagen. 

Och bäst av allt idag, min handläggare från försäkringskassan ringde lite innan 16.00 och en stund senare (och ett stort antal frågor mm) meddelade hon mig att min sjukskrivning är godkänd. Dessutom lägger hon in i systemet så att när nytt läkarintyg kommer in till dem, ska det gå under samma sjukskrivning. 

En STOR sten som släppte och äntligen kan jag slippa oroa mig för den delen. 

Postspinal huvudvärk

Rubriken på inlägget säger det mesta. Jag fick inte åka hem idag utan är fortfarande inlagd på perinatalavdelningen för övervakning. Detta då jag drabbats av postspinal huvudvärk. Min läkare har nog varit inne hos mig nästan 15 gånger under dagen och narkosläkaren har hunnit med två besök också. Känns tryggt att de är så måna om mig. 

Innan lunch fick jag även gjort ett ultraljud och fick se att allt såg bra ut i magen. Pyret var livlig och busig. Allt såg bra ut med pyret, mängden fostervatten, inre livmodermunnen osv. Var väldigt lugnande att få se pyrets hjärta slå och små händer vinka. Blev även en kullerbytta medan läkaren gjorde ultraljudet. 

Har jag tur får jag åka hem imorgon, har jag otur måste jag stanna tills åtminstone på söndag. Så håll tummarna på att kroppen fixar att läka av sig själv redan tills imorgon. För om huvudvärken inte blir bättre kommer de göra ett bloodpatch, och det är inte säkert att de narkosläkare som jobbar imorgon sätter sådana utan då måste jag avvakta tills söndag när "min" narkosläkare jobbar igen. 

Kvällen har jag spenderat med man och dotter som varit här på besök några timmar. Känns så tomt och ensamt utan dem. Och jag bara längtar efter att få vara hemma med dem istället för att vara här. Tack och lov för att det är helg nu, så de kan komma hit bra mycket tidigare imorgon.

Nu ska jag försöka mig på att sova, lättare sagt än gjort. Har dock eget rum för tillfälligt och hoppas på att få ha det resten av natten med. 

Underbar helg

Har haft en helt underbar och så energigivande helg denna helgen. Den började kanske lite skakigt, men så här när söndagen snart också är slut och en ny vecka ska börja, så känner jag i hela kroppen att denna helgen har varit en av de bästa på evigheter. 

Vi hade besök av V med sambo och dotter igår för att fira vår lilla tjej, då de blev sjuka när vi hade kalaset för henne för två veckor sedan. De skulle egentligen köra hem igen på kvällen/natten, men då klockan bara sprang iväg och både vår och deras tjej somnat bestämde vi att de stannade över natten. 

Jag och V fick tack vare det även chansen till att få lite kvalitetstid bara hon och jag, då männen spelade och döttrarna sov. Väldigt välbehövligt sådan, allt vi gick in på tänker jag inte skriva om här. Men som de av er som följt bloggen länge vet, blev vår relation verkligen prövad till (och över) gränsen då vi blev gravida i samma veva. Det jag kan och känner att jag vill dela med mig är i alla fall, att jag är överlycklig att vi tagit oss igenom det och att jag har V som vän. Skulle till och med säga att hon är min närmaste vän. Älskar dig så otroligt V (jag vet ju att du läser min blogg)!

Efter lite frukost och en hel del kaffe, blev det lite tid till tillsammans innan de begav sig hemåt igen. Resten av dagen har bestått av att förbereda för årets antagligen mest intensiva vecka för min del och med att fixa inordning här hemma efter gästerna. 

För nu blir det min sista arbetsvecka för detta året, med jobb på måndag, tisdag, fredag, lördag och söndag (dagtid, 12,5 timmes pass med undantaget för ett 7 timmars pass på fredagen) samt med långa möten under onsdag, torsdag och fredag. veckan efter går jag äntligen på mammaledighet igen nämligen och nästa arbetspass för mig blir den 1/1 2016 kl 21.00. 

Mitt svar till "anonym"

Vill börja med att skicka ut ett stort hjärtligt tack till alla er underbara läsare som varit så snabba med att "skydda och står upp för" mig från kommentaren som anonym lämnade i förra inlägget. Det har verkligen värmt inombords att få så mycket medhåll och stöttning i vad som egentligen kan anses vara en totalt onödig kommentar med väldigt mycket åsikter och till viss del skuldbeläggande mot mig. 

Så istället för att göra som jag vanligtvis gör, att svara direkt på kommentarerna  - kommer jag att göra detta inlägget som mitt huvudsakliga och samlade svar till "Anonym". 

"Läser fler bloggar än din där situationen är ungefär densamma. Jag slås i ditt fall av att du känns så . . . lakonisk. Var finns glädjen, nyfikenheten, stoltheten och den överväldigande glädjen över barnets framsteg och utveckling? När gläds ni tillsammans, du och din man, över barnet? När sitter ni tillsammans med tårarna rinnande för att ni älskar ert barn?"

Ja, vad ska jag säga egentligen... Jag tvingar absolut ingen att läsa min blogg, så om du inte gillar den behöver du absolut inte läsa den heller. Kan även erkänna att jag var tvungen att kolla upp vad lakonisk faktiskt betyder, och visst det kan säkert beskriva min blogg till stor del. Framförallt numera när jag inte har lika mycket tid över, och sällan hinner sätta mig ner en längre stund med bloggen.

Glädjen, nyfikenheten och stoltheten finns, och jag delar med mig av den till allt och alla i min omgivning. Att den inte finns med något nämnvärt i bloggen har sina skäl, främsta anledningen är väl för att jag inte har det behovet att dela med mig av det här då jag delar med mig av det i så många andra forum - som MIG, och inte anonymt som jag är i bloggen. Och tro mig, alla vet hur vår lilla tjej har blivit till och hur många år vi längtat och väntat på henne. Vet en del av mina läsare här som lätt kan intyga detta, då jag numera har öppen relation med dem främst över Facebook och via mail. 

Har under lång tid funderat på att göra min blogg offentlig, då vår resa överlag numera är helt offentlig - men det finns en hel del inlägg här som jag inte vill att alla ska läsa och veta om. Jag känner inte att alla i min omgivning behöver veta hur hårt denna resan tagit på mig, mitt äktenskap och hur det förstört relationer med både familj, släkt och vänner.

Och för att svara på dina frågor, Jag och mannen gläds var enda sekund över vår lilla tjej, vi har fortfarande inte kunna "lämna bort" henne till någon (mor- farföräldrar, min syster m.fl.) och det är inte för att de inte vill (de längtar och väntar, för att inte tala om köar) utan för att vi inte vill missa en sekund med henne. Och tårarna av glädje, de kan jag lova kommer ofta. Kan inte påstå att vi sitter tillsammans när det sker, utan det är sånt som sker i "farten" som när hon gör en ny grimas så att maten sprutar över hela köket eller när hon tittar på oss och bara ler... Ja, mest hela tiden. 

Men tårarna finns också konstant närvarande för saknade av vår lilla Bella. Att se vår lilltjej utvecklas och bli en egen individ mer och mer, väcker så oerhört många tankar kring Bella. Likaså finns det så otroligt mycket annat i vår vardag som tar kraft och energi. Vårt äktenskap, min depression och på gränsen till utbrändhet, längan efter och tankar om syskon, att börja jobba igen och att mannen ska gå hem på föräldraledighet, hundarna och för att inte glömma bort släkt och vänner. 

Ofrivilligt barnlösasdag

I år är jag inte längre ofrivilligt barnlös men kommer föralltid kämpa med känslorna över att vara sekundärt barnlös. Dock har jag gjort så mycket jag kunnat, vågat och orkat för att belysa dagen för alla underbara kämpar där ute som fortfarande kämpar mot sin ofrivilliga barnlöshet. För det finns faktiskt en stor ljusglimt i alla åren som vi kämpat, och det är alla underbara människor jag lärt känna under åren och alla nya människor jag fortsätter att lära känna.

Idag är också första året på 11 år som jag inte har en jättestor klump i magen inför morgondagen - morsdag... En dag jag kommer fira med ett besök på kyrkogården, sen ska vi fortsätta att fixa lite inför resan med. Sen får jag se om lilltjejen och mannen har hittat på något för mig imorgon, men det tror jag (för jag vet att de köpt något idag). 

Ultraljudet idag gick riktigt bra (skrev om det igår). Det som var "jobbigast" var faktiskt att göra graviditetstest och se ett negativt testresultat, även om det inte var oväntat. Slemhinnan är riktigt tjock och fin så mens borde dyka upp snart, men är absolut ingen garanti för min del. Äggstockarna var lika smockfulla av pytte små äggblåsor som vanligt med, gick inte att missa på skärmen när överläkaren gjorde alla andra kontroller. 

Fick veta att mitt snitt läkt perfekt och ärret är minimalt, och att det är helt läkt nu. Så vi kan  utifrån det börja med syskon utan några som helst ökade risker. Fick även veta att de lagt till ett ultraljud utöver de andra två hos dem, så om jag blir gravid igen ska jag bara höra av mig och de kommer följa graviditeten och då göra tre ultraljud med fokus på ärret. Och utifrån det lägga upp en förlossningsplan. Det mest glädjande för min del var att utifrån dagens undersökning så är en vaginal förlossning fullt möjlig utan några som helst ökade risker. 

När jag var klar på KK så började vi med att äta lunch, därefter passade vi på att shoppa och mysa lite på stan med god fika och några timmar tillsammans bara vår lilla familj. Lyckades t o m att hitta en riktigt snygg bikini på Åhléns city som funkar riktigt bra på en mage som inte har hämtat sig efter graviditeten utan har kvar ett rejält hudveck på magen. 

25/3 2015

Börjar med att tacka för alla fina och snälla kommentarer, det värmer och stärker mig en hel del. Jag ska se till att svara på dem också, kanske efter dagens inlägg - tiden räcker inte alltid till, och då finns det en viss prioriteringsordning där bloggen hamnar väldigt långt ner. 

Att inte må helt bra ger verkligen inte en mer tid och energi om dagarna, tvärtom. Sover urkasst, är trött nästan hela tiden och lusten att göra saker infinner sig inte heller - så det lilla jag har, läggs på vår lilla tjej. Hoppas verkligen att mitt mående kommer att vända snart, vill kunna njuta av dagarna med min dotter  - min dröm och högsta önskan som till sist blev verklig. 

Det finns lite saker som kommer ske den närmaste månaden. Om 2,5 vecka ska vår lilla tjej döpas, så en hel del tid går just nu till planering och fixande kring det så klart.Och veckan efter det kommer jag köra igång rejält med min nya kurator. Skriver ner situationer som sker och som får mig att må dåligt, är en uppgift jag fick av kuratorn - för att komma ihåg och för att vi ska ha något att jobba utifrån när vi kör igång med KBT. Fyller år om knappt en månad och dagen innan ska vi träffa BVC psykologen för nytt familjesamtal, varit hos henne idag. Och till det besöket har vi fått lite olika uppgifter att göra. 

Andra veckan med ViktVäktarna gick också bra, -1,5 kg igår. Och förövrigt så var det igår exakt 1 år sedan vi hade vår TD, en dag som vi förra året väntade på med stor ångest och rädsla, men som gav oss vårt andra plus. 

Vår lilla tjej blir 4 månader på söndag, och hon utvecklas med stormsteg här hemma. Sover oftast hela nätter (vilket hon gjort snart en månad), och brukar i vanliga fall vara väldigt lätt att natta. Men att natta henne är inte längre lätt, för nu har hon börjat med att hon ska somna på mitt bröst/i min famn igen - på samma sätt som hennes första sju veckor. Hoppas bara att det är en liten fas nu medan hon är i ett utvecklingssprång, för hon kommer inte riktigt till ro så som hon gjorde innan. 

Liten tjej som tillslut slocknade i min famn när
jag vaggade henne fram och tillbaka.

1 år

Idag är det 1 år sedan vi hade det där besöket på RMC som resulterade i den lilla tjejen som nu ligger och sover gott i sin säng. Inlägget från den dagen hittar ni här (om ni är sugna på att läsa mer om den dagen), ganska så kul för mig (och mannen) att kunna gå tillbaka och läsa om den dagen så här på 1 årsdagen. 

Annars har dagen inte blivit det minst av vad vi tänkt oss. Vår lilla tjej började nämligen dagen med att kaskadkräkas över hela mig och sängen efter att hon ätit lite innan 9. Så mannen fick springa ner och kolla om det var någon ledig tid i tvättstugan, vi hade "tur" och eftermiddag/kvällspasset var ledigt. 

Sen skulle egentligen svärföräldrarna kommit idag, men svärfar kände sig inte helt bra i lederna så det blev framskjutet till att eventuellt bli imorgon. 

Och lilltjejen har äntligen visat sin pappa hur en riktig vardag kan se ut för mig (var jag som tog tvätten denna gången då mannen tog den förra veckan, plus att han hade lite att fixa i lägenheten)  - med en missnöjd tjej, som bara är lugn om man går runt och bär på henne hela tiden. Och inte blev hennes humör bättre av att hon knappast sovit något under dagen. 

I väntrummet på RMC.

Bilden är som sagt från väntrummet på RMC. En bild som rymmer så många känslor och tankar. Jag minns så väl att varje gång jag satt där och väntade, så tittade jag på de orden och hoppades så att det skulle bli näst sista gången jag satt där (sista gången skulle bli ultraljudet som bekräfta graviditeten). Och vid besöket för 1 år sedan, slog äntligen den önskan in! För nu ligger som sagt vårt lilla önskebarn bara någon meter i från mig och sussar så sött. 

Dröm i uppfyllelse

Då är det helg, och snart är den över också. Kan inte påstå att jag tycker helgerna är så roliga just nu. Finns ändå nästan inget att hitta på, för vädret är kasst på alla möjliga sätt och inomhusaktiviteter på helgen är värdelöst när man vill undvika RS. 

Förvisso inget fel med att spendera helgen i soffan/bara ta det lugnt, men jag vill gå runt och stolt köra vagnen som min lilla dotter - vårt mirakel - ligger i. En annan sak som gör att helgen inte blir särskilt rolig, är att spendera all tid med sin man när man inte har löst saker och ting. Ännu värre när han säger ja till att få besök, ett sätt att undvika det oundvikliga helt enkelt. Och faktiskt även lyckas göra situationen ännu värre. 

Var hos kuratorn igår. Det gick väl så där, ett minimalt steg framåt. Fick verkligen inte fram allt och tiden var ganska så kort. Har varit väldigt händelserika tre månader sedan sista besöket, så det är inte så konstigt då. Men det skönaste var att träffa kuratorn tillsammans med vår lilla tjej, den största möjliga kontrasten till första mötet med kuratorn. 

Fast en trevlig sak har jag/vi faktiskt hunnit med denna helgen. Och det är att göra avtryck av tjejens små händer i lera. Passade på att göra det ikväll innan hon skulle badas. Dock inte det lättaste. Hon gillar inte att sträcka ut sina fingrar på det viset. Lika så har vi försökt att göra avtryck på hennes händer med fingerfärg (sen hon kom hem, dock inte de senaste veckorna), men det har fortfarande inte blivit något bra resultat. Men med tanke på hur lång tid det tog för att få bra avtryck i lera, avvaktar jag lite till innan jag åter igen ger mig på avtryck med färg. 

Hur jag än mår inombords, och vad jag än känner och tycker om mannen. Så njuter jag av varje sekund jag har med min dotter. Att känna hennes lilla hand och fingrar stryka över mitt bröst när jag ammar henne, och titta mot henne och få möta hennes blick (de tillfällen som hon inte blundar) är den bästa känslan i hela världen. Den känslan och upplevelse som jag drömt om under 11 år av försök och längtan. Och den biten som jag var mest rädd för att aldrig få uppleva.

Drömmen som till slut gick i uppfyllelse!

Jag hoppas innerligen att alla som fortfarande kämpar också ska få chansen och möjlighet att få uppleva det. 

Efterkontroll

Får börja med att tacka för era ärliga och varma kommentarer. Det är alltid skönt att höra att man inte är ensam om att må dåligt, eller känna på ett visst sätt efter förlossningen - även om det är något man alltid får höra om, så är det få som står upp för det.

Började i alla fall dagen med att få tag på kuratorn. Så på fredag har jag/vi fått en tid till henne, kunde fått tid redan i morgon - men då funkar det inte eftersom bilen är inlämnad för nya däck och justering av hjulinställningen. Plus att det hade varit svårt för mannen att fixa sig ledig. Och även om det är främst jag som behöver träffa kuratorn, så behöver han nog det också en hel del - om inte annat för att förstå mig bättre (kuratorn brukar få honom att förstå lite bättre, åtminstone för några dagar).

Efter att ha ringt blev det att jag och lilltjejen tog en längre tupplur, vilket gjorde att vi fick brått när vi vaknade igen. Var bara att fixa i ordning oss, mata lilltjejen, kissa hundarna väldigt snabbt (fick be min bror komma och ta dem på en lite längre runda, då jag hade superdåligt samvete för att de bara fick ut och kissa på gräset och upp igen) och sedan packa ner tjejen i vagnen och promenera snabbt till barnmorskan för min efterkontroll.

Det blev ett lågt besök på MVC, men välbehövligt. Prover, blodtryck, fysisk undersökning och koll av ärret såg allt bra ut. Vikten vill jag knappt tänka på, den är inte bra så mycket kan jag säga. Gick ner en hel del första månaden, men eftersom jag sedan mått skit har jag hanterat det med att tröstäta. Men jag har en plan, och det är min barnmorska mer än nöjd med.

Anledningen till att besöket blev långt var när vi pratade om mitt psykiska mående. Hon tyckte att det var väldigt bra att jag fått tid till kuratorn, men jag fick även kontaktuppgifter till ett speciellt team inom psykiatrin som jobbar med späd- och småbarnsföräldrar. Så jag kommer nog att kontakta dem med, har fått höra ikväll att de ska vara riktigt bra där. Bäst med det teamet just nu, är att de finns i min hemstad - så jag behöver inte ta mig till Malmö eller Lund (min kurator sitter i Lund numera), utan det är nära och bra, och jag slipper lägga timmar på att ta mig dit och hem. 

Informationsbladet från Spädbarnsverksamhet

Avslutade dock besöket med en stor och varm kram efter att ha skratta lite. Anledningen till skrattet var när barnmorskan skulle ta upp frågan om preventivmedel. Hon sa, "det är väl knappast lönt att jag frågar dig, men det är en del av efterkontrollen - hur tänker du med preventivmedel?" Jag svarade "det har du rätt i, har jag inte använt preventivmedel på 11 år så lär jag inte börja med det nu". Då avslutade barnmorskan med "det kan jag förstå, och skulle det hända något så är du så välkommen tillbaka igen".

Så här i efterhand är jag så glad över att jag faktiskt valde att gå till samma barnmorska och MVC som jag hade när jag väntade Bella. Trodde inte jag skulle klara av det, och att det skulle bli svårt och jobbigt. Men tvärtom, har haft ett fantastiskt stöd och en väldigt förstående barnmorska som tagit hand om mig riktigt bra både fysiskt och psykiskt under hela graviditeten. Är ingen tvekan, om jag någonsin lyckas bli gravid igen var jag kommer att gå på mina kontroller hos.

Vill även passa på att tipsa om en föreläsning som är på biblioteket i Staffanstorp  den 5 februari klockan 18.00. Så här har Barnlängtan - Skåne, skrivit om den: 

Mellan hopp och missfall - föreläsning av Tobias Åkerman som har skrivit boken "Drömmen om ett barn". Torsdag 5 februari kl 18.00 på Staffanstorps bibliotek. Fri entré
Tobias Åkerman berättar utifrån sin bok Drömmen om ett barn om barnlängtan, ofrivillig barnlöshet och den långa vägen till att bli förälder - utifrån en mans perspektiv. Drömmen om ett barn blev till fyra långa års längtan och väntan som gång på gång slutade i djupaste sorg.

Sjal?

Förra veckan erbjöd en gammal barndomsvän mig möjligheten att få låna en av hennes bärsjalar om jag ville. Hamnade nämligen i en liten diskussion om bärsjal eller bärsele. Vi hade turen och slapp köpa något från början, då vi fick låna min systers babybjörn original. Och kunde testa med den hur vida vårt lilla busfrö skulle gilla att bäras runt i en bärsele. 

Kan konstatera att vår lilla tjej gillar att sitta i bärselen, och jag hade verkligen inte fått gjort något som helst utan den. Sjal har aldrig varit aktuellt att köpa, då mannen inte känner sig trygg med att använda sjal och ofta använder man inte sjal lika länge som sele (inte utifrån de svar jag fått från vänner och bekanta). 

Vi har bestämt oss för att vi ska investera i en egen och bättre bärsele, då jag känner att jag behöver mer stöd än vad originalen ger (och mannen håller med). Det lutar väldigt mot en babybjörn ONE, ännu mer efter att jag idag testade den (med vår tjej i, har testat i butik med docka - men det är inte samma sak) hos barndomsvännen när jag var och hälsade på för att prova samt låna en sjal av henne. 

Vår lilla tjej trivs inte lika mycket i sjalen som i bärsele, men vi får testa oss fram lite och se. Det kräver också lite övning för min egen del för att få till det lika bra som barndomsvännen. Men, nu har vi en sjal som vi inte behövt lägga en krona på och kan testa och se om det kommer bli en hit eller inte långsiktigt. 

Besöket hos barndomsvännen var riktigt trevligt, blev en hel del prat om våra graviditeter och förlossningar samt våra försök efter Bella. Kan också konstatera att vår lilla tjej kändes verkligen minimal i jämförelse med hennes lille 5 månaders kille. 

Sömn och kondition

Inatt fick jag sovit hela sju timmar i sträck, för mannen var snäll och tog vår tjej hela natten. Utan att jag hade bett honom att göra det dessutom, så det kändes väldigt omtänksamt och ett bevis på att han verkligen kan om han vill. Kände mig verkligen utvilad när jag vaknade. Dock viss panik när jag insåg vad klockan var och att jag inte hört vår tjej gråta en enda gång, och inte heller hade jag gett henne någon mat. 

I eftermiddags packade vi in oss alla i bilen och körde iväg till favorit skogen Skrylle. Har inte varit där sedan runt tiden då vi påbörjade försöket som resulterade i vår lilla tjej. Och som jag längtat till att komma dit och gå deras spår på 5 km (längtar även efter deras milen spår, men det går inte att gå med vagn). Dessutom har 5 km spåret belysning, så man kan gå den på sen eftermiddag/kväll under vinterhalvåret med. 

Att inte ha tränat eller rört på mig sedan april har verkligen kört konditionen i botten. Har verkligen ingen kondition alls nu, så tempot blev därefter - men det var lika skönt och belönande ändå, om inte extra belönande att äntligen få/våga gå rundan. Hundarna verkade också riktigt nöjda med att få komma dit. 

1 månad

Idag är vår tjej 1 månad gammal. I en månad har hon förgyllt vårt liv, men även sett till att ge oss en hel del sömnbrist, tårar och för min del även ömma bröstvårtor. Allt det där negativa som kommer lite då och då, vägs dock upp av all kärlek från och till henne. 

Vi körde till BVC idag för att göra en extra vägning själv, då vi inte har tid förrän den 7/1. Visade sig att vår lilla tjej äntligen gått upp en del och gått förbi sin födelsevikt (3835 g), för idag vägde hon 3950 g. Träffade på min barnmorska från MVC idag, så vi pratade en stund med henne också innan vi lämnade lokalen. 

Varit och handlat inläggen som jag blev tipsad om av Pia, kom på att det måste vara sådana som min frisör tipsade om sist jag var där. Även min barnmorska rekommenderade dem, så förhoppningsvis är vintern räddad nu. När vi var ute och körde blev det även en tur inom en babybutik, och det blev några klipp där. 

Så här på vår lilla tjejs månadsdag, bjuder jag även på en bild av den body som ligger mig absolut varmast om hjärtat - och det är inte för att det är jag själv som fixat till den (med hjälp av en body, stenciler och textilpennor), utan det är för att det är vår verklighet och utan den ekvationen hade vi inte haft vår lilla sötnos nu.

Älsklingsbodyn. 

Fixande

Den gångna helgen blev verkligen en helg där vi fick gjort mycket. Mannens morfar var hos oss på förmiddagen och hjälpte mannen att fixa med lister i hallen. Dessutom fick vi tömt en byrå och sedan kört den till tippen, tillsammans med större delen av innehållet som byrån hade (man samlar på sig en hel del genom åren). Och medan de två fixade med det, låg jag på soffan och tog det lugnt - med några undantag då de ville ha min åsikt om saker. 

Under eftermiddagen blev det en sväng med bilen, främst för att lämna tillbaka lister och annat som vi aldrig behövde och även för att köpa lite annat vi behöver från bygghandeln. När vi ändå var ute och körde, blev det även ett besök på ett av alla shoppingcenter i vår omgivning. Fick köpt några julklappar till (och hittade några saker som skulle kunna funka till vissa) också, så det är verkligen inte många kvar att köpa till nu.

I helgen har vi även gjort en gipsavgjutning av min mage. Så när vi var iväg igår köpte vi en förpackning med gipsbindor, så att jag kan förstärka den på vissa ställen. Mannen är dock väldigt noga med att påpeka att han aldrig kommer göra det igen, utan skulle det bli aktuellt att göra igen - då får någon annan göra det.

Idag har jag spenderat den sena eftermiddagen/början av kvällen hos min frisör (skulle egentligen dit nästa måndag, men hon ringde igår och fråga om jag kunde idag istället). Blev ett riktigt trevligt och pratfyllt besök (var bara hon och jag på salongen, så då kan man prata om allt och lite till). 

Vi hann avverka allt från skvaller om lite folk från skoltiden, graviditeter, Bella, förlossning, sexliv (under och efter graviditeten), spricka, bröst och amning, bebistiden, cravings, massor av tips inför en vinter bebis (hennes dotter blir nämligen ett år dagarna innan jag har BF) och så mycket mer medan hon fixade med håret.

Så förutom att håret nu är fixat och fint, så känner jag mig ännu mer laddad och trygg inför allt som komma skall. Räknar nämligen inte med att hinna få fixat med mitt hår något mer i år, så det känns lite extra skönt att ha fått det gjort nu. 

Händelserik helg

Här har det hänt trevliga saker hela helgen. Gårdagen började med att vi gick in i vecka 35 (34+0) och därmed nått vårt/läkarens stora mål. Mannen körde till tippen med det gamla utrivna golvet och sen kände vi oss ganska så rastlösa (speciellt jag). Så vid lunch bestämde vi oss för att faktiskt ta en väldigt spontan tur med bilen, och köra till Ullared. 

Sagt och gjort. Senare delen av eftermiddagen samt kvällen spenderade vi där och fick köpt en del prylar till busfröet, men även till hundarna och några saker till oss med. Det blev en del pauser och vi tog verkligen allt i min takt, så vi hann inte med allt vi kanske skulle velat - men tillräckligt för att känna mig nöjd och belåten. 

Var riktigt skönt att få "leva som vanligt" och njuta av att vara gravid. För att inte tala om att faktiskt få visa för andra att jag är gravid. Vi har längtat och väntat i så många år och gått igenom så mycket under åren, att jag till viss del känner mig lite "bestulen" av min graviditet när jag inte kan och får göra så mycket - utan har spenderat största delen av den hemma i lägenheten. 

Idag har jag däremot tagit det väldigt lugnt och vilat mig lite extra. Min pappa och bror kom förbi vid lunch och hjälpte mannen att dela vår gamla tv samt lasta in den i bilen. Sen körde pappa och mannen och slängde den på tippen. Äntligen fick vi bort den! Så skönt. När mannen sedan kom hem satte jag honom i arbete med att sätta ihop vårt skötbord. 

Skötbordet ihopsatt och förberett 

Kan erkänna att det kliade lite i fingrarna av att bara titta på, men magen är helt klart i vägen och kroppen är lite mör efter gårdagens shoppingtur. Så jag satte mig och piffade till förvaringskorgarna som ska stå på skötbordet, med sidenband istället. 

Och ikväll fick vi även hem vårt babynest som min mamma sytt åt oss. Hon blev färdig med det igår, så när vi var och shoppade kom ett mms med en bild på det färdiga nestet. Sedan dess har jag bara längtat efter att få se och ta på det, vilket jag kan nu. 

Vårt babynest, sytt av busfröets mormor. 

85%

Idag har jag gått 85% av denna graviditeten, om jag nu är gravid ända fram till BF vill säga. Imorgon går vi in i ny vecka igen, och vi når ett mål varken jag eller mannen någonsin vågat att hoppas eller tro skulle vara möjligt. Vi går då in i vecka 35, och jag har lyckats nå 34 fullgångna veckor. 

Dagen till ära har mannens morfar varit här och lagt färdigt golvet i hallen, så allt som behöver göras där nu är att bättra på lite med färg på vissa lister och sätta dit nya lister längst med golvet. Ja och sätta ihop och placera de nya möblerna som ska vara i hallen, sen är vår hall äntligen färdig och jag kan slappna av när det gäller den biten. Måste erkänna att jag är smått förälskad i det nya golvet. 

Kvällen har inneburit mys i soffan med man och hundar samt film, och en jäkla halsbränna. Vad helgen har att erbjuda får vi se, jag ska dock tvinga iväg mannen en eller två (fler om det behövs) turer till tippen för att slänga det gamla golvet i alla fall. Något mer är inte bestämt, och vädret verkar inte bli det trevligaste i helgen - väderleksrapporterna säger att det ska regna hela helgen. 

Laddat batterierna

Vaknad till ganska många gånger under natten till idag, inte bara för att vända mig utan för att sängen helt enkelt var för tom utan mannen och hundarna. Men trots det kände jag mig faktist väldigt utvilad när jag sen vaknade och steg upp. 

Efter lite prat på Facebook i gravidgruppen ("RMC tjejerna") så blev det inbokat en spontanträff med en av tjejerna idag. Så från att ha en lång och seg dag framför mig, blev det att göra sig färdig och åka iväg för att luncha och snacka en massa om allt möjligt i flera timmar. Förutom att prata om graviditeterna och alla trevliga och mysiga ämnen, kom vi även in på känsligare och jobbigare ämnen som våra änglabarn, gravarna, att vi båda varit gravida ca 1,5 år de senaste 2 åren. Ämnen som vi helt enkelt undviker att prata om när vi annars träffas i gruppen. 

Hade en riktigt underbar eftermiddag helt enkelt, känner mig full av ny energi.

Bäst av allt var att mannen kom hem ikväll, och efter kvällsmaten körde han iväg och hämtade hundarna. Så nu är hela familjen samlad och hemma igen. Och snart är det helg, så vi får väl se vad den kommer innehålla. 

Gravidträff

Så har jag kommit hem från Malmö och ännu en träff med "RMC tjejerna", eller den gruppen därifrån som numera är gravida. Idag blev vi fyra stycken, och det blev en trevlig förmiddag med massor av prat och skratt. 

Ämnen vi berörde idag var, känslor/tankar/oro under graviditeten, BB-väskan, närmsta tiden efter att bebisarna kommit, känslor/humör (i största allmänhet), våra husdjur och hur de reagerat nu och hur vi tror det kommer bli sen, vagnar, skötbord, plats/yta, och så mycket mer. 

Som alltid känner jag mig mycket gladare och avslappnad när jag lämnar våra träffar. Är så skönt att träffa andra (som också kämpat och upplevt sorgen att förlora barn) och att prata av sig, det blir en annan förståelse. 

På vägen till bussen efter träffen blev det ett besök inne på Åhléns city, var ju bara tvungen att titta på alla söta bebiskläder och prylar. Slutade med att jag köpte en bok - Totte och Malin (Totte var verkligen en av mina favoriter när jag var liten) innan jag lämnade butiken. 

Därefter gick jag inom Design torget (var ändå tvungen att få tiden att gå tills bussen skulle gå) för att köpa en liten maskskallra från Kalikå (som jobbar för att förbättra för funktionshindrade barn och deras familjer i Ryssland) till busfröet.

Maskskallran från Kalikå.

Redan på söndag nästa vecka är en ny träff med tjejerna inplanerad, då blir det dock i Helsingborg - så jag vet inte om jag kommer att följa med på den. Är en bra bit att ta sig, så det hänger mycket på hur jag mår och känner mig när den dagen (och dagarna innan). Skulle dock vara trevligt att följa med då, är ett bra tag jag träffade en del av de som kommer då. 

RUL

Så får jag äntligen ha rubriken "RUL", för idag har vi varit och gjort vårt. Och vi har fått se ett väldigt livligt litet busfrö där inne i min mage. 

Vaknade tidigt idag, och det gick inte att somna om - tankarna hade redan satt igång. Istället var det bara att sysselsätta sig för att få tiden att gå. 14.30 var det äntligen vår tur. Och jag hann nog aldrig få en ordentlig klump i magen av oro, för direkt när de börja kom det ett slag mot skärmen från busfröet. 

Sen började de undersöka den lille. Redan innan de började (hade två stycken som gjorde ultraljud på mig) så berättade de att de läst min journal och förstod att vi var nervösa och oroliga. Blev så väl bemöta och de var inte tysta utan berättade allt de gjorde hela tiden. Dessutom började de inte med mätningar och kontroller, utan de började istället med att visa oss vårt lilla syskon. Efter ett långt besök fick vi sen lämna mottagningen med 6 helt underbara bilder i vår hand, trots att busfröet inte var still en sekund. 

Med tummen på väg in i munnen

En liten vinkning fick vi med

Fick veta att BF står fast, ingen överraskning direkt - vi vet ju exakt när inseminering och ägglossning skedde. Så vår BF fortsätter att vara den 28/11. Allt såg bra ut, och min moderkaka sitter i framvägg. 

När vi lämnat sjukhuset tog vi först en fika på favoritstället, för att sedan bege oss till barnvagnsaffären. Blev dock en liten avstickare till både Åhléns city och Polarn och pyret, där vi köpte 2 filtar, sparkdräkt och strumpor till busfröet. Sen tog vi det stora steget och beställde vagnen! Behöver jag säga att jag känner mig livrädd (men jag vet att beställningen går att avslutas om något skulle hända). 

Samtidigt så måste vi börja planera, för vi ska ha en Emmaljunga och de stänger för semester nu och börjar inte producera igen förrän någon gång i augusti. Så det är lite leveranstid på vagnen. Och vem vet, även om BF är i slutet av november så är det långt i från en garanti för oss om att vi har den där sista månaden på oss att fixa saker, innan Bellas syskon är hos oss.