onsdag 31 december 2014

Farväl 2014!

Det här med att fira nyår har jag de senaste 10 åren inte riktigt förstått eller för den delen sett fram emot. Det har liksom bara inneburit att vi avverkat ännu ett år utan att ha lyckats med att bli föräldrar. Förra året var lite av ett undantag, då ville vi bara komma ifrån mitt och mannens absolut värsta år tillsammans - 2013, året vi för första gången plussade, året vi blev föräldrar och året vi förlorade vår dotter. 

2014 startade jag med en sjukskrivning och blödande efter vårt andra hormonstimulering + insemineringsförsök gick åt skogen dagarna innan nyårsafton. Jag bröt ihop totalt, och kände att detta skulle bli ett minst lika jobbigt år som året innan. Vi fick dessutom avvakta till februari innan vi fick göra ett nytt försök, vilket mannen tyckte var bra - för han ansåg att jag och min kropp behövde vila och återhämta oss. 

I februari gjorde vi vårt tredje och vad som skulle varit vårt sista försök med hormonstimulering + insemination. Det funkade inte heller, men RMC erbjöd oss att få göra ett fjärde försök direkt medan vi ändå väntade på att få köra igång med IVF. Det gjorde vi i mars, och det försöket är också det försök som resulterade i vårt lilla busfrö - och Bellas lillasyster. 

Halva april och maj var jag sjukskriven på grund av depression, och jag mådde verkligen skit både av depressionen men också av oro för allt runt/kring graviditeten. Blödningar, operation, cerklage, komma förbi vecka 18, inga rörelser, och en massa annat. Efter insättningen av cerklaget som skedde i slutet av maj, var jag sjukskriven pga det ända fram tills det togs ut den 11 november. 

Har nog aldrig känt mig så ensam, isolerad och osocial som jag gjort detta året. Det har varit riktigt jobbigt, men jag ska vara ärlig och säga att det till och från faktiskt har varit väldigt skönt att vara så ensam. Jag har kunnat vara bitter, arg, gråtit, sörja, hata och vara fly förbannad över allt utan att någon har kunnat döma mig, se ner på mig eller säga till mig att jag ska skärpa till mig. 

Hade det inte varit för att vi faktiskt lyckades, vet jag inte om jag hade firat detta nyåret. Så mörkt var det alltså när året startade, tror nog bara att det är min kurator och min läkare på vårdcentralen som faktiskt vet hur dåligt jag verkligen har mått under 2014. Så ja, tack och lov för att jag får lämna detta året bakom mig. Och detta med min andra dotter i min famn, medan den första firar sitt andra nyår i himmelen. 


Nyår firar vi hemma, jag mannen, lillasyster och hundarna. I eftermiddags tog vi en promenad till kyrkogården och tände ett ljus för Bella, och kvällen spenderar vi i soffan med enkel och god mat, efterrätt, godis, nötter och tv. 

GOTT NYTT ÅR! 
Tack för allt stöd ni gett mig. 
Kram

måndag 29 december 2014

1 månad

Idag är vår tjej 1 månad gammal. I en månad har hon förgyllt vårt liv, men även sett till att ge oss en hel del sömnbrist, tårar och för min del även ömma bröstvårtor. Allt det där negativa som kommer lite då och då, vägs dock upp av all kärlek från och till henne. 

Vi körde till BVC idag för att göra en extra vägning själv, då vi inte har tid förrän den 7/1. Visade sig att vår lilla tjej äntligen gått upp en del och gått förbi sin födelsevikt (3835 g), för idag vägde hon 3950 g. Träffade på min barnmorska från MVC idag, så vi pratade en stund med henne också innan vi lämnade lokalen. 

Varit och handlat inläggen som jag blev tipsad om av Pia, kom på att det måste vara sådana som min frisör tipsade om sist jag var där. Även min barnmorska rekommenderade dem, så förhoppningsvis är vintern räddad nu. När vi var ute och körde blev det även en tur inom en babybutik, och det blev några klipp där. 

Så här på vår lilla tjejs månadsdag, bjuder jag även på en bild av den body som ligger mig absolut varmast om hjärtat - och det är inte för att det är jag själv som fixat till den (med hjälp av en body, stenciler och textilpennor), utan det är för att det är vår verklighet och utan den ekvationen hade vi inte haft vår lilla sötnos nu.


Älsklingsbodyn. 

söndag 28 december 2014

Lite bättre

Det känns lite bättre här hemma nu, att vi stannade hemma i fredags var helt klart rätt beslut. Och att vi dessutom var "fria" igår med gjorde bara det ännu bättre. Som en liten bonus har vår lilla tjej sovit lite bättre, visst att hon fortfarande är vaken en hel del på natten - men utan skrik och gråt där hon är helt otröstligt. 

Igår kände jag mig så pass full av energi att jag ville ut och gå en sväng med vagnen på eftermiddagen, så vi klädde på oss ordentligt och gav oss ut. Passade på att handla hem lite mat och ta en sväng förbi kyrkogården för att tända ett ljus. Allt trots kyla, is och halka. 

Gick nämligen från en julafton som det regnade och var plusgrader på till en juldag med snö och minusgrader, så underlaget på vägar och gångbanor är inget att hurra över. Var dock riktigt friskt och skönt ute, och jag kände mig lite extra pigg. Men det är väldigt jobbigt med den kalla luften som tar sig in överallt - för det gör riktigt ont i brösten då.

Måste se om jag kan hitta något bättre inlägg (har inlägg i ull, men de räcker helt enkelt inte) eller andra alternativ för om det blir kallare kommer jag inte kunna gå utanför dörren på hela vintern med mina känsliga bröst och särskilt bröstvårtorna. Så har ni några bra tips, förslag, knep eller andra idéer får ni gärna ge mig dem. Vill verkligen inte behöva spendera hela vintern inomhus.  

En ovanlig syn där vi bor - snö kring jul.

fredag 26 december 2014

Jul, klappar, gråt och sömn

Julen i år har (och är, inte färdig med firandet än) verkligen varit annorlunda, främst på positivt sätt så klart. Att få fira julafton med mitt barn i famnen, och dessutom ett litet barn som överöstes av julklappar och "välkommen till världen" presenter värmde ordentligt i mammahjärtat. 

Har fått så mycket bra och fina presenter till vår lilla tjej. Saker som vi annars själv hade fått köpa. För att inte tala om alla kläder vi fått till henne, storlek 62 kommer vi inte behöva köpa något alls i känns det som. Frågan är om vi kommer hinna använda allt vi fått. Det stora bekymret vi annars har efter alla klappar - är var vi ska ha allting. Vi bor som sagt inte så särskilt stort, och yta och förvaring är något vi har brist på. 

Det som varit jobbigt är att vår lilla tjej inte sover på nätterna, och när man då är borta på dagarna innebär det att sömnbristen för denna mamman var ett faktum. Sen i måndags har tjejen varit vaken och varit mer eller mindre helt otröstlig flera timmar på natten. 

Natten till julafton var nog den värsta av dem alla. Då skrek hon i ungefär tre timmar i sträck, och verkligen ingenting hjälpte eller minskade hennes skrikande. Efter två timmar grät jag nog lika mycket som hon skrek. Det gjorde så ont i mig att inte kunna hjälpa eller trösta mitt eget barn, man känner sig som världens sämsta mamma. Och att inte få sova när kroppen bara skriker efter minsta lilla sömn. 

Vi har varit iväg varje dag denna veckan, och vi skulle egentligen iväg idag med. Till mannens mormor och morfar. Men vi valde att ringa och säga att vi stannar hemma idag. Att vi träffade dem en stund igår, gjorde att det beslutet var riktigt enkelt att ta. Så idag har vi bara varit och passat på att sova och mysa en hel del här hemma med min lilla familj. Och det var precis vad som behövdes, för jag känner redan lite stärkt igen. Bäst av allt är att även morgondagen är fri från händelser, så att vi får en dag till för återhämtning.

onsdag 24 december 2014

GOD JUL

Vill bara önska er alla en GOD JUL! 

Hoppas att oavsett var ni är i er resa, får en varm och skön jul med massor av glädje och kärlek. Men jag vet själv hur svår julen kan vara, speciellt när man fortfarande kämpar, längtar och väntar på att få det underbara pluset. 

Kram på er alla! från Votivi filii med familj.

tisdag 23 december 2014

23 december och ledighet

Nu har mannen gått på lite ledighet igen. Ska bli skönt att ha honom hemma för avlastning. Och inatt förstod han hur de jobbiga nätterna har varit för mig, för inatt var han vaken med mig under timmarna som vår lilla tjej var vaken. 

Idag har vi varit uppe på kontoret och hämtat min julklapp och visat busfröet för de som var där idag. Chefen har semester denna veckan, så hon får skylla sig själv. 

Om bara några minuter är det julafton, och jämfört med tidigare år känns det väldigt mycket lättare i år. Att jag inte alls är i fas och därmed inte faktiskt fattar att det är julafton är en anledning, den andra är så klart att vi i år inte är mitt uppe i behandling/försök utan kommer få fira den med vårt lilla önskebarn i vår famn.

Räknar med att morgondagen kommer bli ganska så stressig för oss. Vi ska vara hos min syster vid 13 tiden, och innan dess ska vi lämna hundarna hos mannens mormor och morfar. Att passa tider är verkligen ingen hit just nu, och det kommer nog ta ett tag innan vi kommit in i det. Tar längre tid med allt när man har en liten bebis som inte kan klockan utan enbart följer sina behov. 

För att minska lite på stressen, och för att få besöka Bellas grav i lugn och ro. Körde vi dit idag istället, och fick tänt ljus och satt hennes julklapp där. 

söndag 21 december 2014

Fjärde advent

Idag är det tydligen fjärde advent, och det är bara tre dagar till julafton. Inget som jag har hängt med på alls känns det som. Men trots att jag inte alls känner att julafton är runt hörnet, så har jag fixat mer eller mindre allting som ska fixas från min sida innan julafton. Det är väl egentligen bara julklapp till mannen som jag inte köpt. 

Något som jag däremot har full koll på är dagens datum, inte en chans att jag skulle glömma eller missa det. Den är den 21:e idag, vilket innebär att vår lilla ängel Bella idag blev 15 månader. Att få snusa och pussa på lillasyster har gjort dagen lite lättare, samtidigt som det dåliga vädret ute har dragit ner på humöret en hel del.

Vi skulle egentligen ta en sväng förbi kyrkogården idag, men vädret har inte tillåtit det. Så vi har tänt ljus till minne här hemma för vår lilla tjej idag istället. Och så har jag sjungit (så gott det går med tårarna rinnandes) Bellas vaggvisa för lillasyster med några gånger. 

Kom på att jag glömde nämna den fina överraskningen mannen fixa till mig igår samtidigt som han var och handlade. Han köpte med sig hem tio rosor till mig (5 vita och 5 röda), för att han tyckte att det var det minsta han kunde göra efter att han sovit större delen av natten medan jag var vaken och försökte trösta en otröstlig dotter. 

Blommorna från mannen.

lördag 20 december 2014

Tre veckor

Idag är vår lilla tjej tre veckor! I hela 21 dagar har vi haft henne hos oss, och i 21 dagar har vi även blivit sedda som föräldrar i allas ögon. Det har inte varit någon som varit tveksamma till hur vi kan vara föräldrar om vi inte har några barn. 

Jag känner mig så oerhört tacksam och överlycklig över att äntligen få vara mamma på riktigt. Även om det inte bara är guld och gröna skogar hela tiden. Men det är det här jag verkligen längtat efter och drömt om de senaste 10 åren. 

För natten som varit, var verkligen en riktig prövning. Lilla tjejen ville verkligen inte vara någon annanstans än i min famn. Och inte fick jag vara still, så jag kunde inte lägga mig med henne sidan om mig - nä jag var uppe och vankade fram och tillbaka i över två timmar i sträck. Tack och lov för bärselen då kan jag säga.

Funderar mer och mer på att sluta vara anonym i min blogg, jag vet trots allt att en del av de som läser och följer min blogg vet vem jag är eller känner mig. Vilket gör att vissa av mina tankar och känslor ändå inte skrivs ut här längre, och då känns det anonyma inte helt lönt. 

Dessutom så känner jag mig så mycket starkare när det gäller min identitet som ofrivilligt barnlös - för även om jag nu har två barn, ett i min famn och ett i himmelen. Så kommer jag för alltid vara ofrivilligt barnlös, då jag aldrig kommer "få" alla de barn jag drömt om. 

Och i verkligheten finns det nog ingen som inte vet hur busfröet blev till, eller som inte vet att hon har en ängel till storasyster. För det är något som jag är väldigt noga med att faktiskt berätta, för visst att alla barn är små mirakel och underverk - men när det dessutom har kämpats och längtats i så många år, tillsammans med vetenskap och behandlingar då är barnen ännu större mirakel och underverk. 

fredag 19 december 2014

Fredag och promenad

Efter en ganska så lugn natt, hade nästan räknat med att det skulle bli en sömnlös natt eftersom hon sov väldigt mycket under dagen och kvällen samt att hon satte igång och var otröstlig vid 22.30 - vilket hon gjort mer eller mindre alla gånger som resulterat i sömnlös natt. Men istället vaknade jag relativt utvilad. Och istället för att stiga upp passade vi på att ha lite familjemys först i sängen, då mannen inte skulle till jobbet förrän vid lunch. 

När jag hade fått i mig lunch och fått fixat lite här hemma och fått ringt några samtal tog jag och tjejen en liten tupplur innan vi förberedde oss för att ta en promenad. Jag har förvisso varit ute och promenerat med vagnen innan. Både ensam och tillsammans med mannen. Men detta var första promenad utan ett fast mål som jag var ute på med vagnen. 

Var en helt underbar promenad, luften var frisk, himmelen  och det var lagom kallt. Och inte heller regnade det - regnade under förmiddagen, men när vi var ute var det bara några vattenpölar som påminde om det dåliga vädret som hade varit. Dock är det svårt att tro att det bara är några få dagar till julafton med det höstrusket som vi haft de senaste veckorna. 

Äntligen får jag gå runt med en vagn (som är min),
med MITT barn liggandes i den

tisdag 16 december 2014

Förlossningen del 2 - kejsarsnittet

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse. Del 1 hittar ni här.

Som sagt, 14.45 rullades jag iväg från förlossningen till operationen, och mannen fick följa med dit. Vilket vi båda hoppas innebär att det blir epidural och inte sövning. Vi frågade nämligen tidigare när de börja prata om eventuellt kejsarsnitt, om hur vida mannen kommer att få vara med. Då fick vi svaret att om de söver mig får mannen inte vara med, men om de sätter en epidural så kommer han få lov att vara med inne på operationen.

14.50 är vi utanför operationssalen och mannen får sätta på sig en overall och mössa. Narkospersonalen kommer ut och möter upp oss och presenterar sig lite snabbt. Kommer knappt ihåg detta, då jag hade så sjukt ont av värkarna - som nu var konstanta och jag var helt utan smärtlindring för tillfället.

Blir inrullad i operationssalen och förberedelserna sätts igång. Det första jag får göra är att flytta över till operationsbordet, där kopplar de snabbt in värkhämnande medicin. Sen sätts det flera infarter och jag kopplas upp till blodtrycksmätare, EKG, syrgas och tusen andra mätningsinstrument. Därefter får jag sätta mig på kanten och de sätter epiduralen på mig, och jag får snabbt lägga mig ner innan den börja verka. 

När den äntligen börjar verka är det första gången på flera timmar, då tårarna av smärtan från svank och höfter slutar rinna. Det gör inte längre så ont att det känns som att ryggen/höften är krossad. Nu är klockan någon minut över 15.00 och förberedelserna fortsätter. De lägger mig till rätta, en duk hängs upp framför mig, magen tvättas och rengörs, de kontrollerar så att epiduralen verkligen tar som den ska (köldtest, känner man ingen kyla - känner man heller ingen smärta), neo-/barnpersonalen förbereder sig för att ta emot bebisen. Runt 15.10 sätter de igång, alla som är i rummet (10-15 stycken , inklusive mannen) säger sitt namn och titel och därefter påbörjar läkarna snittet. 

Klockan 15.15 föds busfröet. Ett litet litet ljud hörs ifrån henne medan de för bort henne till barnbordet, sen blir det tyst. Hon slutar andas knappt en minut efter det att hon föddes. Hennes kropp blir helt livlös och blek. Då börjar barnläkaren och två andra jobba på busfröet som bara den. Och ungefär här startar de även kameran som filmar och visas på en skärm så att jag kan se allt som händer. Jag låg verkligen och bara stirrade på den jäkla skärmen, samtidigt som jag lyssnade noga efter att få höra busfröet skrika. Det var också under den tiden de jobbade på henne som jag för första gången såg att det var en liten flicka.
  
De stimulerar henne kraftigt, rensuger även svalget upprepande gånger då hon har mycket tjockt slem och avföring i svalg och luftrör. Här börjar både jag och mannen att känna att vi förlorade ännu ett barn. Efter två minuters jobb från barnpersonalen började hon andas igen och hon pep till och tre minuter senare började hon få finare färg igen och andas lugnt. 

Apgar resultaten (mätinstrument på hur bra bebisen mår, max är 10) på vår lilla tjej var efter en minut:1 (det enda poängen hon fick där var på hjärtfrekvens), efter fem minuter:8 och efter tio minuter:10. Att hon hämtade sig så pass snabbt och bra, gjorde att barnläkaren var väldigt nöjd och sa att riskerna för komplikationer inte var större för henne än bebisar med "normal start".

När de gjort den sista apgar mätningen och läkaren var nöjd med vår lilla tjej, samt att mannen hade fått klippa navelsträngen, fick jag äntligen se vår lilla tjej i verkligheten och kunde pussa och lukta på henne för första gången. Efter någon minut gick mannen tillsammans med personal iväg till förlossningen med busfröet, medan de fortsatte med mig i operationssalen. När klockan var ca 16.15 var de klara med mig med, och jag blev förflyttad till uppvaket på andra sidan sjukhusområdet för några timmars övervakning.

Måste säga att personalen både på förlossningen och sedan under kejsarsnittet var helt fantastiska. De var väldigt noga med att prata med oss, informera om situationen och allt som skedde. Så även om jag kände mig helt hjälplös och väldigt utsatt, så kände jag mig också väldigt trygg och säker. Vet att mannen känner likadant, att vi verkligen inte kunde fått ett bättre omhändertagande och bemötande. Så även om jag sörjer att min kropp inte klarade av det den skulle denna gången heller, och sörjer att jag inte fick föda vaginalt (med annan utgång än förra) - så vet jag att läkaren fattade rätt beslut, inte bara för mig utan även för vår dotter. 

Under timmarna på uppvaket, grät jag en hel del och saknade mannen och busfröet. (För att inte tala om alla känslorna som uppkom av att ligga på samma uppvak som efter den akuta skrapningen efter att ha förlorat Bella, låg snett emot platsen jag låg på då). Allt jag ville var att få komma tillbaka till KK och BB avdelningen så att jag kunde få träffa dem igen och för att få hålla min dotter i famnen för första gången. Kommer ihåg att jag gjorde allt för att röra på nederdelen av kroppen - för att jag fick veta att jag inte fick lämna uppvaket innan epiduralen hade släppt helt. 

Personalen på uppvaket var helt fantastiska och underbara mot mig, fick dessutom en present av dem - ett vitt lamm med rosa rosetter, som jag skulle ge min dotter sen när vi återförenades. Efteråt (under dagarna på BB) fick jag veta att det där inte tillhörde vanligheterna, för personalen på BB hade inte hört om någon annan som fått ett sånt lamm. 


Lammet jag fick på uppvaket

Tillslut hade epiduralen släppt, och då var klockan ca 19.00. Så då ringde de efter transport åt mig. En stund senare kom de och hämtade mig på uppvaket och transporterade mig till BB. Kommer ihåg hur ont det gjorde vid minsta lilla ojämnhet, och hur jag önskade att de kunde ha gjort förflyttningen innan epiduralen släppt - på samma sätt som när de timmarna innan hade kört mig till uppvaket. Så hela resan till BB kramade jag lammet jag fått samtidigt som jag grät, av glädje, smärta och sorg.

Ca 19.25 rullas jag in på rummet på BB avdelningen, och det första jag ser är min man sittandes i en fåtölj med ett litet knyte i en filt. En av filtarna som vi köpt till vårt lilla busfrö. När våra blickar möttes kom det ännu mera tårar. När sängen var på plats, reste sig mannen och kom över till mig och jag fick för första gången verkligen hålla mitt lilla barn, känna henne röra sig, andas och låta lite. 

Jag kunde äntligen ta på henne, känna hennes kropp mot min, titta på näsa, ögon, fingrar och tår, titta på allt hennes hår och hela henne - jag fick äntligen hålla min dotter! De fyra timmarna det tog innan dess, var de fyra längsta timmarna av väntan i mitt liv.  


Vårt lilla busfrö! Vår lilla Elsa.
Född den 29/11 2014 klockan 15.15. Var 52 cm lång och vägde 3835 gram

Ps. Kommer dock inte skriva hennes riktiga namn sen heller, utan vår lilla tjej kommer att kallas för busfröet i bloggen om inte det är så att jag känner för att sluta vara "anonym". Men eftersom ni är många som följt oss, och varit så stöttande under resans gång - vill jag ändå ge er chansen att få veta vad hon faktiskt kommer ha som tilltalsnamn. 

BVC

Inatt hade vi vår första riktigt jobbiga natt. En liten tjej som var helt förtvivlad, hon bara grät och skrek. Efter att ha gjort alla de vanliga sakerna (mat, ny blöja, mys, sång, napp, mat en gång till) utan någon som helst effekt och en fortsatt förtvivlad dotter, började jag fundera på om det inte var så att hon hade magknip (nu när jag inte äter antibiotika, så har hon ju inte heller diarré längre). Så vi plockade fram en pysventil, och jodå nog var det magknip alltid. 

Efter det blev hon lugnare, men det tog lång tid innan busfröet verkligen kunde komma till ro igen och tillslut somnade. Vid fyra kunde jag äntligen lägga mig, tror nog jag somnade innan huvudet nuddade kudden. Blev inte många timmar sömn, för lite efter åtta var det bara att stiga upp igen (med en sjuhelvetes huvudvärk - som utvecklats till migrän under dagen) för att göra mig och lilltjejen färdiga och ta oss till BVC. 

Första besöket på BVC gick bra, busfröet har fortsatt att gå upp i vikt - men det går långsamt för henne. Sköterskan sa dock att det inte är något att oroa oss för, då hon är så pigg och med när hon är vaken. När hon låg på skötbordet hos BVC, fokuserade hon hela tiden på deras mobil. Hon släppte verkligen inte blicken från deras mobil, det var så sött. 

När jag och busfröet gick från BVC träffade jag på "vår" präst. Blev ett riktigt känslosamt möte, och vi pratade en ganska lång stund innan vi skildes åt. Hon berättade att hon tänkt så på oss, men hade inte vågat ringa till oss. Fick en lång varm kram och dessutom så är det nu bestämt att det blir hon som döper vår dotter, tid och datum har vi dock inte bokat in. 

Ett lika starkt grepp som hon har om min tumme,
har hon om mitt hjärta.

måndag 15 december 2014

16 dagar

Idag är vår lilla tjej 16 dagar gammal, och varje dag känns lika overklig. Hon är verkligen vår, och hon finns på riktigt. imorgon är det tid för första besök på BVC (och andra gången vi träffar vår bvcsköterska). 

Mannen har börjat jobba igen idag, och jag och busfröet hängde här hemma tillsammans med hundarna. Att vi alla fyra tog en tupplur på drygt en timme vid lunch gjorde bara att dagen gick lite snabbare. 

Men innan mannen åkte iväg för att jobba, var vi iväg och blev fotograferade till tidningens familjesida. Passade perfekt att fixa med det idag, då busfröet tyckte det var tid att stiga upp vid 07.30 idag - och anmälan för fotograferingen ska göras innan 09.00 (sedan tas bilden kl 10.00). Så om allt blir som det ska kommer det vara med i tidningen till helgen. 

söndag 14 december 2014

Helgen

Denna helgen har verkligen sprungit iväg i rasande fart. I fredags spenderade jag större delen av dagen och kvällen ensam med lilltjejen då mannen under dagen var iväg och fick fixat en del med bilen (kamrem och drivrems byte) och sedan var han på julbord på kvällen. 

Igår var vi iväg och fick satt på våra vinterdäck hos mannens moster och sambo. Så där spenderade vi eftermiddagen och kvällen. Busfröet och jag stannade inne, myste och prata skit med mannens moster - medan mannen och mosters sambo var ute i verkstaden och byta däck. Däck som för övrigt snart ska bytas igen. 

Två av däcken klara sig precis just nu (mönsterdjup), medan de andra är hur bra som helst, så vi har beställt nya - men avvaktar att sätta på dessa tills firman vi köper däcken av också har fixat till hjulinställningen på bilen, annars kastar vi mycket pengar i sjön om vi sätter på de nya däcken. 

Idag har vi varit hemma större delen av dagen, var iväg och handlade lite under eftermiddagen. Har fixat en del med julklapparna här hemma (hann köpa det mesta innan busfröet föddes, men inte packa in och sätta etiketter på dem) medan vi haft tänt i adventsljusstaken. Att det redan är tredje advent har jag verkligen inte förstått.

Imorgon börjar mannen jobba igen, efter att ha varit hemma med oss lite mer än en vecka. Han ska dock bara jobba halvdagar denna veckan. Har valt att han tar halva pappadagar hälften av de 10 pappadagarna. Och nästa vecka går han på drygt två veckors semester. Känns extra bra att ha honom hemma lite mer nu när jag blev snittad och inte får lov att göra så mycket eller lyfta något tyngre än busfröet. 

fredag 12 december 2014

Förlossningen del 1 - innan snittet

Här kommer första delen av min förlossningsberättelse. Detta är den lätta och minst känslosamma delen för mig. Ändå har den varit ganska så jobbig att skriva. Att jag delat upp själva förlossningsberättelsen i två delar är för att inte inläggen ska bli extremt långa och lite lättare att överskåda för min egen del. 

Klockan 04.45 den 29 november vaknade jag av att vattnet gick. Så det var bara att stiga upp. Började med att gå på toa och likaså avvakta lite för att vara helt säker på att det var vattnet som gått, och inte bara att jag hade kissat på mig. 

Runt 05.00 ringde jag till sjukhuset och fick besked på att jag skulle kontakta perinatal då mina värkar inte satt igång helt än - men eftersom jag har GBS ändå måste förberedas och få antibiotika intravenöst och så skulle jag och busfröet övervakas fram tills det var tid för att flytta över till förlossningen istället. 

Pratade med en av barnmorskorna på perinatalen och vi bestämde att jag skulle ta det lugnt, men göra mig klar, ta med mig mina saker och komma in. Lite innan 05.30 hoppade jag in i duschen och tog en varm och skön dusch i lugn och ro. När jag kom ur duschen var klockan lite över 06.00 och jag väckte mannen. 

När jag först försökte väcka honom, grymtade han mest och var inte det minsta intresserad av att öppna ögonen. Men i samma sekund som jag lutade mig fram och sa: Älskling, du måste vakna nu. För vattnet har gått och vi ska köra in till sjukhuset. - Var han klarvaken och uppe ur sängen på mindre än sekunden. Uppdaterade honom om allt och sedan fixade vi i ordning oss och hundarna och ringde min mamma så att hon kunde förbereda sig och komma till sjukhuset, samt till svärföräldrarna för att berätta att nu var första barnbarnet på väg. 

Runt 07.00 var vi och lämnade hundarna hos mannens mormor och morfar. Därefter körde vi till Malmö och KK. Vid 07.30 skrevs jag in på perinatal och vid den här tiden hade värkarna börjat bli allt fler och tydligare, dock inte tillräckligt starka och regelbundna. När de skulle göra första undersökningen och påbörja antibiotikabehandlingen lite efter 08.00 visade det sig att busfröet hade bajsat. För nu var fostervattnet inte längre klart och fint utan grönt, så innan de fortsatte kontaktade de förlossningen. Beslutet blev att jag skulle över till förlossningen istället, och fortsätta förberedelserna där. 

Klockan närmade sig nu 09.00 och vi blev inskrivna och fick ett rum på förlossningen istället. Nu började värkarna även bli mer regelbundna och tydliga. Fick byta om till sjukhusets kläder, gå på toa och sedan blev jag undersökt (har feber) och uppkopplad till CTG, Vid 09.30 kom även min mamma (har sedan länge sagt att jag ville ha henne med vid förlossningen, vilket mannen varit mer tveksam till - men nu efteråt är han oerhört tacksam över att min mamma var med oss där). 

10.15 börjar värkarna bli mycket tätare och jag börjar med lustgasen. Vid den här tiden började även personalen bli mer aktiva och närvarande i vårt rum. Och 10.30 kommer läkaren för första gången in på rummet. Får då veta att de är lite oroliga, för min temperatur stiger och barnets hjärtfrekvens tyder på stress. Här tas också första laktat provet på busfröet och man sätter en elektrod på busfröets huvud för att mäta hjärtfrekvensen så istället. 

Från runt 11.00 blir värkarna starkare och starkare, och tätheten ökar. Värkarna varar ca en minut och sedan vila en minut, för att sedan börja om. I det här skedet testar jag flera olika positioner och hjälpmedel, det underlättar inte heller att jag fick en nerv i kläm (är vad de misstänker) - för jag fick riktigt jävla ont i svanken och höfterna. Att ligga på rygg var uteslutet av smärtan. Eftersom de var oroliga över hur förlossningen skulle utvecklas, ville de heller inte ge mig någon annan typ av smärtlindring än lustgasen. Blir även informerad om att det kan bli så att förlossningen kommer sluta med kejsarsnitt. 

Klockan 12.00 var jag öppen 5 cm, och nytt laktat togs på busfröets huvud. Fortfarande inom normala värden, men lite högre än vid förra provtagningen. Likaså tog de min temp igen, vilken nu hade börjat stiga. Klockan 13.00 tog de min temp igen, och den hade fortsatt uppåt så nu fick jag Alvedon intravenöst. Jag hade öppnat mig lite till, knappt 6 cm. Likaså tas det återigen nytt laktat på busfröet, och återigen har det ökat lite, men fortfarande ett ok värde. 

När jag ska ändra position efter undersökningen (som måste göras på rygg, trots extrem smärta i höft och svank), sjunker busfröets hjärtfrekvens snabbt och för mycket. tvingas därför nu att stanna kvar på ryggen resten av tiden inne på förlossningen. Får dock in en handduk att ha i svanken, som hjälper lite. Här blir jag även tillsagd att nu är det fasta som gäller, för det lutar åt att det kommer att behöva göra ett akut kejsarsnitt. 

13.30 tas nytt laktat, värdet har stigit sedan sist. Ny undersökning på mig görs också, ingen förändring utan är fortfaranade bara öppen knappt 6 cm. Vid denna tiden blir det även byte av personalen på förlossningen (undantaget är läkaren, som är den samma under hela förlossningen).

14.15 görs ännu en undersökning, febern fortsätter att stiga och jag har nu väldigt tydligt en infektion i kroppen. Har inte öppnat mig mer, trots intensiva och väldigt kraftiga värkar (med knappt minuten i vila mellan dem). Laktatprovet visar också på en stegring hos busfröet, som för övrigt fortsätter ha en hjärfrekvens på runt 180. Läkaren fattar nu (14.30) sitt slutgiltiga beslut. Det blir ett akut kejsarsnitt. 

Nu blir det full aktivitet på rummet. Alla förbereder sig för att köra iväg med mig till operationssalen. Får flytta över till en annan säng, mannen plockar med sig kameran och mamma får vänta på förlossningsrummet. 14.45 körs jag iväg till operationen, och mannen följer med. 

Del 2 hittar ni här.

onsdag 10 december 2014

En händelserik dag

Idag har vi verkligen inte legat på latsidan. Vi började dagen med att köra iväg och möta upp mannens närmsta vän för att äta lite brunch tillsammans, innan han skulle ta tåget hem till Stockholm (kom ner igår för ett möte). Var riktigt trevligt att träffa honom, och extra mysigt att han fick träffa busfröet redan nu. Annars hade det antagligen blivit först mot våren som han hade fått träffa henne (lutar åt att vi kommer resa upp till Stockholm några dagar då). 

En stund efter att vi kommit hem igen, kom vår BVC sköterska till oss för hembesök. Visade sig dessutom att vi har samma sköterska som min syster har till sin minsting (det finns tre sköterskor på vår BVC). Så det ska nog bli bra, vet att min syster är väldigt nöjd med sköterskan. Slipper även att skicka iväg papper för vilken vårdcentral vi vill att busfröet ska tillhöra, det gör hon åt oss. 

Efter att barnmorskan hade gått, var det matning och sedan lite påklädnad och fixande för att sedan ge oss iväg igen. Hade nämligen mitt sista sammanträde med nämnden idag. Kommer kännas väldigt konstigt i januari. Lämnar nämligen min nämnd efter 12 år (3 mandatperioder) och ska börja i en ny i januari. 

Fick bli rött för både mor och dotter dagen till ära. 

Eftersom mannen är hemma, följde han med och hade hand om busfröet medan jag satt i möte - tills det att hon blev hungrig, då fick jag ursäkta mig och gick ut och satte mig utanför sammanträdesrummet och fixade med det i lugn och ro. När mötet sen var klart, fick jag present från de andra i min grupp till busfröet. Och det märks att de känner mig en del, för Mumin är en av favoriterna. 

Presenterna från min partigrupp i nämnden

Som absolut avslutning var det sedan julbord tillsammans i nämnden. Kan erkänna att det kändes lite jobbigt att vara där idag, men samtidigt så rätt - så jag ångrar inte att jag gick. Att det var jobbigt, handlar mer om att kroppen fortfarande är öm, slapp och långt ifrån återhämtad efter förlossningen. Fast det är inte så konstigt när det bara är 11 dagar sedan. 

Men att få avsluta dessa åren, med att få ha vår lilla tjej med mig kändes som största vinsten. Äntligen har det jag drömt om så länge gått i uppfyllelse! Som bonus så charmade vår lilla tjej in sig hos alla ledamöter och tjänstemän. Och lite extra varm i hjärtat (och några tårar i ögonen) kände jag mig när tre olika ledamöter (män i medelåldern/övre medelåldern) som är barnlösa kom och kramade mig och gratulerade till vårt lilla mirakel.  

tisdag 9 december 2014

Återbesök

Idag har vi varit på återbesök/uppföljning på BB och amningsmottagningen. Busfröet har nu vänt och börjat gå upp i vikt - 60 gram plus sedan i torsdag. Det var skönt att få höra, för det innebär i alla fall att hon får i sig mer näring än vad hon gör av med. 

Efter vägning och kontroll av busfröet, pratade vi om amningen och gick igenom den en hel del. Sen var det tid att amma henne med hjälp/stöd av barnmorskan. Var väldigt skönt att vara där och gå igenom det nu när mjölken runnit till och amningen kommit igång bättre. Tog nämligen väldigt lång tid innan det kom igång (både kjesarsnitt och antibiotika kan försena det - och jag hade båda delarna mot mig). 

Under de första dagarna på BB fick busfröet ligga vid mitt bröst, jag fick pumpa och tillslut även använda vårtnapp för att få igång produktionen och för att busfröet skulle få grepp - mina bröstvårtor är/var för platta för att busfröet ska få grepp och kunna suga. Dessutom fick vi koppmata vår lilla tjej med ersättning de första dygnen. 

Idag lyckades vi dock få henne att ta bröstet och amma utan vårtnappen. Fick dock påbörja matningen med nappen på, och sedan smyga bort den efter en liten stund - när vårtan format till sig lite och busfröet börjat suga ordentligt (och inte är akut "vrålhungrig"). 

Efter dagens återbesök körde vi sedan och köpte bakelser, och körde hem till min farfar och hälsade på honom en stund. Var riktigt härligt att se honom skina upp och vara glad efter ett väldigt långt och jobbigt år för honom. Att han dessutom nu kan skryta om sitt nya barnbarns barn för sina vänner och bekanta gör honom lite extra glad. 

måndag 8 december 2014

Inställd tid

Idag skulle vi träffat kuratorn, men tyvärr blev tiden inställd. Vår kurators kollega ringde i förmiddags för att meddela att tiden var tvungen att avbokas då kuratorns mamma blivit väldigt sjuk. Så vi får se när nästa träff blir. 

Hade verkligen behövt träffa henne och prata av mig ordentligt efter förlossningen och allt som hände kring den. Men även alla känslor kring Bella som kommit upp till ytan i samma veva. 

Sömnbrist, hormoner, kärlek till vårt busfrö, smärta av snittet, saknade av Bella och så mycket annat resulterar för tillfälligt i gråtattacker varje dag. Att få lukta på busfröet och hålla henne nära är det absolut bästa i de stunderna. 

Om jag ska hitta något positivt med att tiden blev inställd, så var det att jag fick lite mer än en timmes sömn efter lunch - något jag inte fått om vi skulle varit hos kuratorn. 

Har för övrigt påbörjat min förlossningsberättelse, så den kommer nog snart. Tar dock sin lilla tid. 

lördag 6 december 2014

En dröm?

Tänk att idag är vår lilla tjej en hel vecka, och fortfarande har jag svårt för att verkligen våga tro att det är sant och inte bara en helt underbar och fantastisk dröm. Titt som tätt kommer glädjetårarna farande och jag bara älskar att få höra hennes andetag, titta in i hennes ögon, pussa hennes panna och få snusa på hennes hår (vår tjej har för övrigt en riktigt rejäl kalufs).

Även mannen har svårt för att ta in att hon verkligen är vår. Så att se hans ögon tåras upp på samma sätt som mina när han tittar på sin lilla dotter, värmer i hjärtat. Och något han börjat göra väldigt ofta är att pussa på mig, sedan sin dotter och därefter tacka mig för vår underbara dotter, vilket är den absolut bästa bekräftelsen jag fått. 

Sen vi kom hem har busfröet hunnit med att träffa både mannens mormor och morfar (igår) och min mormor idag. Vi hämtade även hem hundarna igår eftermiddag, och det har gått över förväntan än så länge. Den äldre bryr sig inte så mycket, lite nyfiken och kollar till busfröet då och då. Men den yngre är väldigt nyfiken, och minsta lilla som händer eller om busfröet börjar låta är hon där direkt för att kolla vad som händer. 

Idag har vi tagit var första promenad med vagnen, hade tänkt att göra det igår - men då regnade det, så vi valde att avvaktade med det. Första promenaden var till kyrkogården, så att vi kunde hälsa på Bella som nu är storasyster och "visa upp" hennes lillasyster - som för övrigt låg och sov så gott i vagnen när vi kom dit - och tända ett ljus. Det blev ett väldigt känslofyllt besök, med massor av tårar. 

Imorgon blir lite annorlunda, för imorgon har vi vår första tid att passa. Men en bra uppvärmning inför nästa veckas alla tider som ska passas (återbesök, kurator besök, möte mm). Vi ska nämligen på middag hos mannens moster, som fyller år nästa vecka. 

Kan säga att jag varit väldigt glad över att vi inte haft tider att passa sen vi kom hem annars, för vår lilla tjej tycker inte om att sova på nätterna - utan hon ska äta, mysa och bäras runt för att vara nöjd. Vilket gör att förmiddagarna (mellan 9 och 12) är den stunden jag har störst chans för att få sova just nu. 

torsdag 4 december 2014

Hemma

Idag fick vi åka hem. Måste säga att det kändes väldigt konstigt att plocka ihop alla saker och lämna BB efter att ha spenderat de senaste sex dagarna där. Men samtidigt var det den skönaste känslan på jorden - att äntligen skulle vi få komma ut i verkligheten och få börja leva som en familj. 

Innan utskrivning så var det avstämning med barnmorskan och med läkaren. Lite genomgång av förlossningen (och alla papper jag fått), tryck och känn på mage och livmoder, genomgång på hur och när jag ska ta mina olika mediciner (här kom för övrigt erfarenheten av att ge sig själv hormoner titt som tätt in - blodförtunnande, som ska sättas i låret), information om återbesök, information om saker att tänka på efter kejsarsnitt, och en massa annat. Tur att man fick en drös papper med sig hem, med en hel del av all den informationen. 

Busfröet gillar i alla fall att åka bil, somnade direkt. På vägen hem körde vi via mina svärföräldrar, blev fika, bebismys och så hämtade vi våra blommor vi fått från mannens jobb. Blommorna fanns där då svärfar var snäll och möte upp mannen efter jobbet igår (blomsterförbud på BB avdelningen) och tog med dem till sig för att mannen skulle kunna komma till oss på sjukhuset istället för att behöva slänga dem alternativt åka hem om. 


När vi var hemma kom min pappa och lillebror upp om en sväng, främst för att hälsa på vår lilla tjej - men även för att fixa med hatthyllan. Pappa skulle gjort det i lördags, men som ingen missat var jag på förlossningen då istället. 

tisdag 2 december 2014

Uppdatering efter busfröets födsel

Vill börja med att tacka för alla gratulationer! Både här i bloggen, men även de som kommit via min mail, Facebook och som sms. Det värmer något så kopiöst, däremot har jag inte orkat läst igenom allt än, men idag har jag äntligen fått lite mer energi och rutin på saker så jag kommer nog så smått börja gå igenom allt nu (utifrån vad busfröet tillåter mellan mat, blöjbyte och gos).

Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången! 

Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll). 

Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.

Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här!