I chock

Varning för ett långt och invecklat inlägg. Och jag hoppas att ni som vet vem jag är, tar hänsyn till att detta inte är något som är det minsta offentligt än.

Som jag skrev tidigare i veckan (i onsdags) pratade jag med min läkare i Lund. Min mens uteblev som sagt efter senaste försöket, samtidigt som jag fick negativt resultat på graviditetstesterna jag gjorde på både TD och TD+5 dagar. Vi kom fram till att jag antagligen inte fick någon ägglossning under försöket denna gången, och så la vi upp en plan för ett nytt försök med dubbel dos Pergotime.

Men först en omgång Provera, för att få en blödning. Och innan jag börjar med Provera kuren skulle jag ta ett nytt graviditetstest. Så jag hämtade ut medicinerna och köpte ett 2-pack tester från apoteket hjärtat (dock aldrig använt deras förr).

Och här börjar cirkusen. Jag gjorde ett test i torsdags kväll när jag vaknade (nattvecka, så blir en del sömn på dagarna då), men glömde helt bort tiden då jag snabbt skulle upp och fixa en sak på vinden inför flytten. Men efter ca 20 minuter kom jag på det och sprang direkt till testet för att se resultatet. , Både jag och mannen fick en chock - ett ljust streck i testrutan hade uppdagat sig.

När jag stod där halvt paralyserad kom jag på att instruktionerna var lite strängar än många andra tester, så jag sprang snabbt och kollade igenom innehållsförteckning och de medföljande instruktionerna. Kunde snabbt se att testet INTE skulle avläsas efter 5 minuter, då det kunde vara missvisande. Så jag fick skjuta fram Proverastarten en dag, till i förrgår. Så efter att ha fått sovit lite på fredagsförmiddagen gjorde jag ett nytt test.

Men denna gången ställde jag en timmer för säkerhetsskull och såg till att läsa av testet efter redan ca 3,5 minut. Och samma sak, ett ljust streck i testrutan. Visste inte vad jag ska tro, vet bara att jag inte kunde/vågade börja med Provera under fredagen heller, utan det fick bli till att gå och köpa en förpackning digitala tester (och det var en jäkla tur att jag köpte ett 2-pack, för det första fungerade inte alls, utan var bara helt blankt. ).

Så i morse gjorde jag ännu ett (eller egentligen 2, för det första fungerade inte alls) och denna gången blev det som sagt med ett CB digitalt test. Även detta visade samma sak, nämligen att jag är gravid. Så tre dagar i rad har jag nu testat positivt, och jag kan fortfarande knappast fatta det. Känns som att jag är alldeles för skadad av alla tidigare försök att jag inte kan/vågar/vill tro på att det är sant. 

Testet från i fredags 27/5.

Det fungerande testet igår 28/5.

Antalet veckor enligt det digitala graviditetstestet stämmer dock inte alls överens med min senast menscykel. För testet säger att jag är "gravid 1-2 veckor", dvs att jag skulle vara i vecka 3-4 nu, men enligt senaste mensen skulle jag redan nu vara i vecka 8.

Allt känns helt overkligt och jag är just nu helt kluven till allt. Hjärtat hoppas och drömmer att det verkligen är sant och att det kommer gå hela vägen, Att vår lilla tjej ska bli storasyster och att Bella ska bli storasyster ännu en gång. Men hjärnan räknar kallt med att det här inte kommer att gå och att allt inte står rätt till, att jag inte är gravid (även om testerna säger det)... Oavsett vilket det är, är det bara för mig att ringa Lund igen nästa vecka, för att lägga upp en plan hur vi ska göra nu. 

Har nu på morgonen haft gammalt blod på toapappret när jag varit på toa, inget färskt blod och inga känningar av att mensen är på inkommande. Och jag vet från erfarenhet att blod inte alltid betyder att det är kört, blödde i flera veckor när jag väntade busfröet. Men kroppen går ändå in i inställningen att det är kört.  

Det har och är verkligen en lång och seg helg, men snart är det vardag igen och då blir det till att ringa läkaren för att få råd och svar. Kan dock konstatera att kroppen snabbt utvecklar rädslan vid varje toabesök och minsta lilla känning. Och att se blod på pappret är verkligen inte någon stämningshöjare. 

Väntar

Fortfarande inte en tillstymmelse till mens. Eller jo, magen (området kring livmoder och äggstockar) krampar och smärtar till och från mest hela tiden. Men testen är fortfarande negativa. Fick tag på kliniken i veckan och har fått en telefontid med läkaren i veckan, så vi kan bestämma hur vi ska gå vidare. 

Att få tiden att gå så länge medans vi väntar är inga svårigheter, varje ledig stund äts upp av att fixa och förbereda inför flytten. Nu är det bara två veckor kvar tills vi flyttar, och jag längtar så! Snart får jag äntligen börja inreda min dotters första egna rum. 

Och för att inte förlora hoppet helt när jag testade negativt efter senaste försöket, så anmälde jag mig till mitt tredje lopp för i år. Denna gången blir det Malmö loppet, som ligger på 1 mil och går av stapeln nu den 11/6. Mannen anmälde sig också, för han ville inte missa att genomföra det första Malmö loppet som sker (är ett nytt lopp nämligen, lite av en ersättare till Malmö milen som inte finns längre). Kommer dock inte springa loppet tillsammans för jag springer bra mycket snabbare än honom, men vi kommer starta tillsammans och inför det så tränar vi också tillsammans en del. 

Vill även passa på att påminna om att om en vecka är det ofrivilligt barnlösas dag, och i samband med det finns det lite olika aktiviteter för att lyfta upp ämnet. 

Frånvaro

Mensen har inte dykt upp än, vilket man skulle önska betydde att detta försöket hade lyckats. Men gravtestet som togs på testdagen var negativt. Ska ta nytt test i helgen och har inte mensen dykt upp tills på måndag blir det till att ringa till läkaren och kliniken. 

Haft känningar som om mensen skulle komma redan på TD, och sen har det kommit och gått från dag till dag. Men gårdagen var helt klart riktigt jobbig med mycket smärta och kramp i magen. 

Nu är det drygt tre veckor tills vi flyttar, åh vad jag längtar! Samtidigt som jag är "lite" nervös, tror att nervositeten kommer lägga sig när jag ser lägenheten (har fortfarande inte gjort det...). 

Avstämning av målen för 2016

Månaderna går fort just nu, och vi är redan inne i maj nu. Och efter senaste veckans händelser tänkte jag stämma av med mina mål för 2016, de jag skrev om här i början av januari. Men för att slippa läsa det inlägget, kommer här en nedkortad variant av de fyra målen för 2016 samt hur det gått så här långt:

• Nå min målvikt (ca 13 kg dit den 1/1).

Är på god väg att nå min målvikt, har nu ca 3 kg kvar innan jag når den sedan tidigare uppsatta målvikten. 

• Anmäla och delta i minst två lopp på minst 5km, ensam eller med andra. Samt gå 4 miljoner steg under året (snitt på 11 000 steg/dag). 

De dagliga stegen har jag nått varje dag detta året. Det dagliga snittet ligger på ca 13 500 - 14 000 steg/dag sedan 1/1. Och jag har gjort två lopp redan, de blev gjorda den 30/4 samt 2/5. Sydkustloppet (21,1 km) och Vårruset (5 km). Jag klarade båda. Och kan erkänna att halvmaran känns otroligt bra att ha klarat, speciellt när jag för några år sedan inte alls kunde springa. 

• Lägga upp en plan för syskonförsök och kontakta en specialist. 

Vi har lagt upp en plan, och jag har varit i kontakt med specialisten. Det är ju han som skrivit ut mina mediciner. Dessutom är vi just nu i slutet av vårt andra syskonförsök, bara dagar kvar till bim.

• Bli mer "egoistisk" och prioritera mig själv mer. 

Är det enda målet jag fortfarande inte kommit framåt med. Så detta målet får jag lägga mer fokus på nu känner jag, för detta är nog faktiskt det viktigaste av mina mål. 

Känns otroligt bra att jag ändå är en bra bit på vägen, och att jag redan avklarat andra målet med bravur gör bara att jag känner mig extra stärkt att ta tag i de övriga med. 

Andra syskonförsöket

Har verkligen fullt upp just nu, så bloggen ligger långt ner på prioriteringslistan just nu. Men tänkte ändå uppdatera den och er, vi är för närvarande mitt uppe i vårt andra syskonförsök med hormonstimulering. Pratade med läkaren tidigare i veckan och blodprovet sist visade på att jag hade fått ägglossning, så nu kör vi på detta fram till efter sommaren. Nu är det "bara" att vänta på ett bra ägg, bra spermie, en lyckad befruktning, ett embryo som utvecklas rätt och att det fäster rätt i livmodern, klarar sig genom cerklageoperation och stannar i livmodern så länge att barnet överlever en förlossning... Inte alls för mycket begärt va? 

Om ca två veckor vet vi hur detta försöktes gått. 

Och om bara några timmar är det åter min födelsedag, min tredje tillsammans med vår lilla tjej - en som tidigt gravid och två som mamma med henne i min famn. Vet inte riktigt vad jag tycker om att fylla år, tyvärr brukar dagen aldrig bli så särskilt lyckad och varje födelsedag bara påminner om att åren rusar förbi. Fördelen är att mannen åker iväg tidigt imorgon, så jag räknar med att helgen kommer "rinna ut i sanden" redan nu. 

Negativt

Första syskonförsöket med Pergotime misslyckades. Började så smått att känna av att mensen var på ingång i måndags, i tisdags kändes det i hela kroppen, i onsdags började jag morgonen med att göra ett gravtest - som var negativt, och så i torsdags kväll kom mensen med tydliga besked. 

På måndag blir det till att börja med en ny omgång Pergotime och ringa till läkaren/mottagningen för att även dubbelkolla svaret på blodprovet mm. 

Läkarbesöket

Gårdagen sprang verkligen iväg och jag var alldeles slut när vi väl var hemma hela familjen på kvällen för att skriva ett inlägg om läkarbesöket. Så här kommer det idag istället, innan jag också somnar. 

Jag lämnade läkaren (som för övrigt heter Pål Wölner-Hansen) med ett leende på läpparna. Dessutom lämnade jag kliniken med ett recept på Pergotime och en ny tid nästa fredag för att se hur kroppen svarar på Pergotime denna gången. Eftersom jag så vältajmat började blöda i måndags, ska jag helt enkelt börja äta dem redan imorgon (fredag).

Upplevde läkaren som väldigt trevlig och påläst, och väldigt positiv till att köra igång med oss. Han tyckte absolut inte att vi ska köra igång med IVF, inte till att börja med i alla fall då vi har så "positiva och bra prover mm". 

Vet inte heller hur många gånger han berömde mig för min viktminskning innan graviditeterna och nu efter sista graviditeten som ledde till vår dotter, efter att han fick veta att jag gjort det på egen hand. Fick svar på de flesta av mina/våra funderingar. 

Hämtade och redo att börja ta dem igen.

Önskar så att jag fått kontakt med denne läkaren för många år sedan, då hade nog vårat liv sett lite annorlunda ut idag. Ska tilläggas att han tillhör de "gamla gubbarna" inom läkarkåren och kan säkert upplevas av en del på ett negativt sätt, men jag själv föredrar dem och upplever att de är de läkare jag oftast upplever som bäst och får bäst bemötande och behandling av.

Så nu är vi helt enkelt igång ännu lite mer med våra syskonförsök. Och har vi ordentligt med tur, slipper vi vända oss till någon av de privata IVF klinikerna, och de stora utgifterna som det skulle innebära. 

Imorgon är det för övrigt första "riktiga" vardagen för vår familj. Då ska både mannen och jag jobba och lilltjejen ska till förskolan, så här är så förberett som det bara kan gå kvällen innan för att det ska gå så smidigt som möjligt imorgon. 

Sekundärt barnlösa

Nu är vi officiellt klassade som sekundärt barnlösa med. I över ett år har vi nu ägnat oss åt syskonförsök utan att lyckas, vi började försöka direkt efter att min mens kom tillbaka i slutet av december 2014 (en månad efter att lilltjejen föddes). Men ingenting. 

Några graviditetstester har också avverkats då mensen sen inte kom igen, för att sen komma två månader i följd med en cykel på ca 35 dagar och sen försvinna igen. Det blev tre (fyra om jag räknar den i december 2014) blödningar förra året, varav den sista framkallades med Provera i slutet av november. 

Hade innerligt hoppats på det där "miraklet" man hör och läser om hela jäkla tiden, men inte - precis som vanligt för min del känns det som.

Men bollen har satts i rullning igen, igår fick jag äntligen tag på och inbokat en tid hos en gynekolog som tydligen ska vara väldigt duktig och ha mycket stora kunskaper om just PCOS. Så klart är det lite väntetid och kö, men fick en tid den 9/3. Intrycket av kliniken är väldigt positivt efter att ha pratat med dem i telefon, så jag hoppas jag känner det samma när jag kommer dit med. 

Årets första inlägg

Känns nästan ofattbart att det redan är den 8 januari. Dagarna har rusat iväg med flera arbetspass, och denna lediga helgen hoppas jag ger mig lite andrum. Om en stund när jag och lilltjejen vilat klart (gick av mina nätter imorse) ska vi trotsa snön och kylan och ge oss av till badet för årets första bad. Vet inte om jag nämnt det i bloggen, men. Vi startade vår egna variant på fredagsmys i höstas, vi kör och badar på fredagar i en varmvattenbassäng. Är riktigt härligt och givande, extra kul att se hur vår lilla tjej utvecklas och älskar vattnet lika mycket som sina föräldrar. När min mamma var med sista fredagen innan de stängde för jul och nyår, visade vår lilla tjej sin mormor att hon minsann lärt sig att simma hundsim med puffar nu.  

Nyårsafton blev helt underbart, och vår lilla tjej hade så kul hela eftermiddagen och kvällen med sina kompisar. Det blev dock inte så mycket sömn för denna mamman under nyårsnatten. Och 2016 började jag och mannen på samma sätt som de senaste åren, med att gå ut och gå årets första mil. Denna gången hade vi dock två vagnar med oss, då vi tog med oss V dotter också på rundan så hon fick tid att ta det lugnt och fixa efter kvällen innan. 

Här är mina mål för 2016 (skippar som sagt nyårslöften, och kör på mål istället): 

• Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
• I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
• En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
• Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).

Önskar alla en god fortsättning på det nya året. 

Snart semester

Snart går mannen på semester, han ska bara jobba imorgon med. Sen har vi tre veckor tillsammans, och han ska börja "hårdträna" inför att det är tid för honom att ta över rollen som föräldraledig. För den 1/9 ska jag börja jobba igen och mannen ska gå hem och ta hand om lilltjejen. Kommer dock börja min tid tillbaka på jobbet med lite semester. 

Vet inte riktigt vad vi kommer att hitta på under mannens semester, men det kommer nog bli en hel del dagsutflykter. Och vädret kommer nog också styra en hel del över vad vi kommer att hitta på. Ska dock börja med att gå på dop i helgen och så blir det ett besök hos tandläkaren för mig på måndag för årlig kontroll. Fast viktigast av allt är att vi kommer få lite tid att vårda äktenskapet, så jag hoppas att inte mannen kastar bort det helt (han har en förmåga till det annars).

Något jag måste göra under mannens semester, är att lämna lilltjejen längre stunder. Det längsta jag varit ifrån henne var ca 2 timmar när jag var och storhandlade till dopet med min mamma. Och så en del när vi var på Liseberg, men då såg jag henne nästan hela tiden ändå - så det räknar jag inte riktigt. 

Men jag vill inte vara ifrån henne, om jag inte behöver. Jag njuter av varenda sekund jag har chans att få spendera med henne, och ser ingen anledning till att inte ta vara på dem. 

Vem vet, kanske hinner/orkar jag med lite fler inlägg under mannens semester. Har en del påbörjade inlägg när det gäller tankar och funderingar på syskonförsök/saknad/graviditet/längtan/sorg m.fl. 

Ofrivilligt barnlösasdag

I år är jag inte längre ofrivilligt barnlös men kommer föralltid kämpa med känslorna över att vara sekundärt barnlös. Dock har jag gjort så mycket jag kunnat, vågat och orkat för att belysa dagen för alla underbara kämpar där ute som fortfarande kämpar mot sin ofrivilliga barnlöshet. För det finns faktiskt en stor ljusglimt i alla åren som vi kämpat, och det är alla underbara människor jag lärt känna under åren och alla nya människor jag fortsätter att lära känna.

Idag är också första året på 11 år som jag inte har en jättestor klump i magen inför morgondagen - morsdag... En dag jag kommer fira med ett besök på kyrkogården, sen ska vi fortsätta att fixa lite inför resan med. Sen får jag se om lilltjejen och mannen har hittat på något för mig imorgon, men det tror jag (för jag vet att de köpt något idag). 

Ultraljudet idag gick riktigt bra (skrev om det igår). Det som var "jobbigast" var faktiskt att göra graviditetstest och se ett negativt testresultat, även om det inte var oväntat. Slemhinnan är riktigt tjock och fin så mens borde dyka upp snart, men är absolut ingen garanti för min del. Äggstockarna var lika smockfulla av pytte små äggblåsor som vanligt med, gick inte att missa på skärmen när överläkaren gjorde alla andra kontroller. 

Fick veta att mitt snitt läkt perfekt och ärret är minimalt, och att det är helt läkt nu. Så vi kan  utifrån det börja med syskon utan några som helst ökade risker. Fick även veta att de lagt till ett ultraljud utöver de andra två hos dem, så om jag blir gravid igen ska jag bara höra av mig och de kommer följa graviditeten och då göra tre ultraljud med fokus på ärret. Och utifrån det lägga upp en förlossningsplan. Det mest glädjande för min del var att utifrån dagens undersökning så är en vaginal förlossning fullt möjlig utan några som helst ökade risker. 

När jag var klar på KK så började vi med att äta lunch, därefter passade vi på att shoppa och mysa lite på stan med god fika och några timmar tillsammans bara vår lilla familj. Lyckades t o m att hitta en riktigt snygg bikini på Åhléns city som funkar riktigt bra på en mage som inte har hämtat sig efter graviditeten utan har kvar ett rejält hudveck på magen. 

Farväl 2014!

Det här med att fira nyår har jag de senaste 10 åren inte riktigt förstått eller för den delen sett fram emot. Det har liksom bara inneburit att vi avverkat ännu ett år utan att ha lyckats med att bli föräldrar. Förra året var lite av ett undantag, då ville vi bara komma ifrån mitt och mannens absolut värsta år tillsammans - 2013, året vi för första gången plussade, året vi blev föräldrar och året vi förlorade vår dotter. 

2014 startade jag med en sjukskrivning och blödande efter vårt andra hormonstimulering + insemineringsförsök gick åt skogen dagarna innan nyårsafton. Jag bröt ihop totalt, och kände att detta skulle bli ett minst lika jobbigt år som året innan. Vi fick dessutom avvakta till februari innan vi fick göra ett nytt försök, vilket mannen tyckte var bra - för han ansåg att jag och min kropp behövde vila och återhämta oss. 

I februari gjorde vi vårt tredje och vad som skulle varit vårt sista försök med hormonstimulering + insemination. Det funkade inte heller, men RMC erbjöd oss att få göra ett fjärde försök direkt medan vi ändå väntade på att få köra igång med IVF. Det gjorde vi i mars, och det försöket är också det försök som resulterade i vårt lilla busfrö - och Bellas lillasyster. 

Halva april och maj var jag sjukskriven på grund av depression, och jag mådde verkligen skit både av depressionen men också av oro för allt runt/kring graviditeten. Blödningar, operation, cerklage, komma förbi vecka 18, inga rörelser, och en massa annat. Efter insättningen av cerklaget som skedde i slutet av maj, var jag sjukskriven pga det ända fram tills det togs ut den 11 november. 

Har nog aldrig känt mig så ensam, isolerad och osocial som jag gjort detta året. Det har varit riktigt jobbigt, men jag ska vara ärlig och säga att det till och från faktiskt har varit väldigt skönt att vara så ensam. Jag har kunnat vara bitter, arg, gråtit, sörja, hata och vara fly förbannad över allt utan att någon har kunnat döma mig, se ner på mig eller säga till mig att jag ska skärpa till mig. 

Hade det inte varit för att vi faktiskt lyckades, vet jag inte om jag hade firat detta nyåret. Så mörkt var det alltså när året startade, tror nog bara att det är min kurator och min läkare på vårdcentralen som faktiskt vet hur dåligt jag verkligen har mått under 2014. Så ja, tack och lov för att jag får lämna detta året bakom mig. Och detta med min andra dotter i min famn, medan den första firar sitt andra nyår i himmelen. 

Nyår firar vi hemma, jag mannen, lillasyster och hundarna. I eftermiddags tog vi en promenad till kyrkogården och tände ett ljus för Bella, och kvällen spenderar vi i soffan med enkel och god mat, efterrätt, godis, nötter och tv. 

GOTT NYTT ÅR! 

Tack för allt stöd ni gett mig. 

Kram

Underbara kämpar

Har nämnt att jag tillhör en grupp (två numera - snart tre) ofrivilligt barnlösa, en grupp som Libra varit drivande till att skapa, och jag är för evigt tacksam för ditt arbete Libra! Har lärt känna helt fantastiska människor via dessa grupper. 

Här i bloggen kallar jag gruppen/grupperna för "RMC tjejerna", för i början var det så att alla i gruppen gick, skulle börja eller hade gått på RMC för behandlingar och försök. Första gruppen är de som kämpar och andra gruppen är vi som är gravida, planen är att snart starta upp en tredje grupp - en bebis grupp. För nu är vi en del som har våra BF runt hörnet (plus en som redan gått över tiden, där vi bara väntar på att få höra att deras bebis är född).

Det är med tårar och en hel del sorg som jag följer de som fortfarande inte fått komma över till andra gruppen, speciellt ont gör det när jag får höra/läser att de som varit med från uppstarten av gruppen fortfarande inte fått sitt efterlängtade plus och inte heller fått göra tidigt ultraljud och på det få se en liten bebis växande i sin livmoder. 

Gör så klart ont att gruppen utökas med nya kämpare, men de har jag inte träffat och har heller aldrig lärt känna på det sättet som vissa andra i den gruppen. Samtidigt tycker jag att det är skönt att gruppen hela tiden fylls på med nya kämpar, så att det inte hade blivit att gruppen bara minskade och att det tillslut bara var en eller två kvar. 

Jag följer deras kamp dagligen, tillhör nämligen fortfarande den gruppen - dock håller jag mig i bakgrunden och jag är aldrig med på deras träffar (regler vi tog fram när vi startade upp gruppen). Utan jag följer deras kamp via vår hemliga grupp på Facebook. 

Många gånger skulle jag bara vilja lova dem att allt kommer bli bra och de kommer att lyckas, men tyvärr vet jag att så är inte verkligheten (och det var bland det värsta jag kunde få höra andra säga till mig). Så de jobbiga kommentarerna överlåter jag alla andra som inte vet hur det är att kämpa, komma med istället. 

Det enda jag kan göra är att skänka min tanke till dem, hålla tummar och tår varje gång de kör igång med nya försök, komma med råd och svar när de själv ber om det och erbjuda mina öron när de vill prata om något.  

Förutom dessa kämpande kvinnor, så gör det lika ont när jag "lär känna" nya bloggare som är ute på samma resa och kamp. Extra nära mitt hjärta ligger de som tyvärr också fått uppleva det jag och min man upplevt - att bli gravida och sedan förlora det barn som är så efterlängtat och så älskat från första sekund. 

Så idag skickar jag en extra varm och lång kram till alla er som är mitt uppe i era försök och som kämpar för att få uppleva det vi alla har som ett gemensamt mål - att få hålla ett (minst) levande barn i famnen, ett barn som är ens eget och inte "bara på lån". 

Jag är nära det målet nu, men jag vågar ändå inte tro på det fullt ut och ser mig fortfarande som en av alla som kämpar. Fast jag kämpar inte för att få mitt plus, utan nu kämpar jag för att få hålla ett levandes barn i min famn - ett barn som är mitt och min mans. 

Kom för övrigt att tänka på en video som jag stötte på för runt två år sedan, en video jag haft mycket användning för. Den har jag skickat till en del personer i min omgivning, när jag inte orkat eller klarat av att själv förklara varför vi gjort som vi gjort vid vissa tillfällen  eller varför vi mår och känner som vi gör. 

Skötbord

Har ju skrivit några gånger om att vi velat fram och tillbaka här hemma, om huruvida vi skulle köpa ett skötbord eller inte. Det är trots allt så att ett skötbord tar ganska mycket plats, och plats är lite av en bristvara i vår lägenhet. Den senaste veckan har vi dock bestämt oss för att köpa ett, ett skötbord som även är en byrå - för vi behöver trots allt plats till att förvara busfröets kläder.

Blev därför ett SUNDVIK skötbord från IKEA. Har under veckan kollat på hemsidan för att se om de fått in en leverans (har varit förseningar och problem i leveransen) av det, och så igår kväll hade de plötligt fått in en leverans. Så under dagen har jag varit inne för att se om de haft kvar fler av skötbordet medan jag väntat på att mannen skulle komma hem från jobbet.

När mannen kom hem, bar det direkt av till IKEA och vi fick köpt skötbordet. Efter lite bekymmer dock, för även om det stod att de skulle ha inne - fanns det inga på den angivna platsen, men efter mångt och mycket sökande och letande (av personalen och mannen) så hittade mannen de på en helt annan plats. 

Med detta köpet börjar vi verkligen bli så klara man kan bli, för det går aldrig att verkligen vara helt klar och färdig innan ens bebis kommer. 

Har även pratat med min syster idag, kommer få låna en hel del kläder (lite beroende på om busfröet är flicka eller pojke, för min syster har två söner) och en bärsele av henne. Perfekt. Speciellt när det gäller de tråkiga basplaggen (bodys, byxor, pyjamas mm). Någon "nytta" ska jag väl ha över att ha fått vänta och stå vid sidan om när alla syskonbarnen kommit en efter en. 

En dag i taget

Dagarna kommer och går. Tar en dag i taget, försöker njuta och se framåt - vilket är lättare sagt än gjort. Fokus ligger på att nå den 22/4, och få se hjärtat slå starkt och fint även då. 

"Njuter" när kroppen ger mig tecken på att jag är gravid. Brösten ömmar som bara den, och jag måste sova med en mjuk bh för annars vaknar jag av att det gör ont i brösten. Är ordentligt trött på kvällarna, speciellt om jag inte sovit några timmar under dagen. Slocknat tidigt (enligt mig) varenda dag denna veckan. Dock kommer de jäkla blodblandade flytningarna då och då (fortfarande med gammalt blod), varje gång jag börja känna att "nu har de slutat" - ja då kommer de tillbaka med besked. 

Spenderat en bra stund i telefonen med min farfar idag, för att fråga hur han mår och lite annat. Fick nämligen beskedet i går kväll att hans särbo dog natten till igår. Det innebär tyvärr att jag aldrig hann berätta för henne att vi väntar ett syskon till lilla Bella. Hade vi hunnit träffa henne en sista gång hade jag nog viskat det till henne, för jag vill inte att någon ska veta det - inte än. 

Förvisso är det ju en del som vet att jag är gravid igen. Mina föräldrar, mannens föräldrar, några på våra jobb (chefer och kollegor som har koll på våra behandlingar - för de går minsann inte att lura) och så ni som känner mig och har tillgång till bloggen

Är jobbigt att prata med både min mormor och min farfar, för de båda frågar hur jag mår och hur det går. Och eftersom jag verkligen inte vill berätta för någon av dem än, så blir det lite slingrande och undvikande svar. Finns två personer som står väldigt högt upp på listan över personer jag bara vill berätta det för, min ena faster (som varit ett väldigt stort stöd efter Bella) och min "favorit" morbror. Men jag vågar inte, inte än. Tror att jag kommer ringa dem på tisdag om allt går som det ska. 

Nu blir det sängen innan jag slocknar framför datorn. 

Ny vecka

Gårdagen gick åt till att bearbeta torsdagen, både ultraljudet och besöket hos kuratorn. Fick verkligen inte gjort mycket och det var skönt att jag var hemma och sjukskriven. Hade verkligen inte kunnat vara på jobbet igår, det hade antagligen slutat med att jag fått mig X antal smällar och fått sjukskriva mig pga det. 

Nämnde bara besöket hos kuratorn, men inte så mycket om vad som blev sagt. För förstta gången kom det några glädjetårar i det rummet från min sida. Att få berätta för kuratorn att vi plussat och att vi dessutom "precis" innan varit och fått sett det lilla pyret var så skönt. Timmen gick snabbt, fick pratat en hel del om våra rädslor över denna graviditet och vi fick även lagt upp en liten plan och lite strategier. 

Kommer nog att spendera många dagar på sjukhuset hos kuratorn de kommande månaderna, för utan kuratorn vet jag inte hur jag ska klara av att ta mig igenom de närmsta (främst) månaderna. En av strategierna är att ha korta delmål, ett var att nå idag - ny graviditetsvecka, vecka 8 (7+0). Nästa mål är VUL som vi har inbokat på RMC den 22/4. Och skönast är att kuratorn bokade in oss på en liten "uppföljning" direkt efter vi gjort det VUL. 

Ett annat delmål, var att våga ringa till barnmorskan och boka in en tid för inskrivning. Vi har valt att gå hos samma barnmorska som vi gick hos med Bella. Jag ringde faktiskt redan i torsdags, när jag var på väg hem från sjukhuset. Behöver jag ens nämna att det var väldigt känslosamt? Grät en del, men vi fick bokat in en tid. 

Blir inskrivning direkt denna gången, inget hälsosamtal mm innan. Fick frågan om jag ville och kände ett behov, men det känner jag inte och dessutom så har jag kvar allt vad gäller mat mm från i höstas. Ska dit den 6 maj, hon hade nämligen inte så många tider just nu (många röda dagar) och jag ville helst att det skulle vara efter vårt nästa VUL. 

Uppföljningsultraljud

En stund innan 9.00 steg (på skakiga ben) vi in på blödningsmottagningen för att göra uppföljningsultraljudet. Redan innan vi körde hemifrån tvingade jag mannen att lova att han skulle stå och hålla mig i handen under hela undersökningen - oavsett hur trångt eller bökigt det än skulle kunna vara. 

När vi satt där i väntrummet, kände jag hur ångesten bara växte. Kallsvettig och ganska full av panik (rädd för att vi skulle behöva gå in på samma rum som när vi fick beskedet att vi fått sent missfall och för att jag skulle få någon av de läkarna jag hade då). Läkaren kom, en läkare jag inte haft innan! Det positiva fortsatte, för vi gick förbi det där rummet som vi var i då.

Medan vi gick bort till undersökningsrummet berättade läkaren att de kommer att vara två läkare under undersökningen, men att jag inte ska vara orolig - utan det handlade om att den ena utbildade sig till specialistläkare. Var skönt att få veta det innan, misstänker att han såg på mig hur nervös jag var. 

 Vi gick igenom historiken (även hösten), sen var det bara att klä av sig och hoppa upp i stolen. Med mannens hand i min (var gott om utrymme i rummet) började de undersökningen. Och det var glada besked. Det var ingen tvekan om att där fanns ett fint embryo som levde och växt. Den var lite mer än 8 mm, så storleken är exakt vad den ska vara utifrån mens och insemination. Så jag är fortfarande gravid, vecka 7 (6+5) för att vara mer exakt. 

Efter att det konstaterat att allt såg bra ut, så var jag inte "bara en patient längre" utan blev mer en "utbildningspatient". Den studerande läkaren tillsammans med specialisten tittade över lite mer hur embryot låg, gulesäck (som det för övrigt såg ut som att vårt embryo låg och kramades med), en massa annat och så kollades det väldigt mycket på mina "perfekta" PCOS-äggstockar en hel del. Mina äggstockar fick verkligen leka fotomodeller idag. Vet inte hur många bilder det blev på dem, och allt i utbildningssyfte. 

Men vad gör det? När man fått så bra nyheter så är de mer än välkomna att spendera en extra stund med att utbilda läkare. För vi behöver ju trots allt nya specialistläkare på området. Efter vi var klara blev det en snabb fika innan det var tid för ett besök hos kuratorn. 

Samtal

Har några lediga dagar nu, eller dagar som är något så när lediga. Idag var det tid för lönesamtal med chefen. Blev dock så att första halvan av tiden vi satt tillsammans var lönesamtal. För sen pratade vi lite om allt annat, om brukare/arbetsplatser/försök/gravid/sjukskrivning/sommar/semester. Så andra halvan får man nog mer räkna som ett medarbetarsamtal.

Eftersom lönesamtalet var gjort, kände jag att jag kunde bli lite "besvärlig". Så därför meddelade jag chefen om att jag kommer sjukskriva mig på mina pass denna veckan (skulle jobbat torsdag och fredag), berättade att vi skulle på uppföljningsultraljud efter förra helgen och att om allt är som det ska - så är jag gravid nu.

Brösten fortsätter att ömma, det känns som att de börjat svullna lite (mannen håller med). Tyvärr har flytningarna inte upphört helt. Varit utan dem i över ett dygn, började tro att det äntligen var över med dem - men då kom de tillbaka igen. Försöker dock fokusera på brösten, och hoppas verkligen att det är ett gott tecken. 

Nu är det bara tre dagar kvar till nästa VUL. Börjar nästan gråta av nervositet. Lova att ni håller alla tummar, tår och allt annat som går - för att allt ser bra ut på torsdag. 

Fram tills dess ska jag spendera dagarna med att bara ta det lugnt, och försöka komma på något som jag kan tänkas önska mig i 30 års present. Finns ju bara en enda sak jag verkligen vill ha, och det är inget jag kan få i present av någon - inte ens av mannen i mitt liv. Fått frågan av flera personer om jag ska fira min födelsedag, och det kommer jag inte. Bara tanken på att fira denna födelsedagen får mig att skaka av tårar och sorg. 

Har ni några bra tips på vad jag kan önska mig, får ni gärna komma med dem!

Mardrömshelg

Helgen har varit allt annat än lugn och skön, allt det vi hade planerat för lades åt sidan. Men jag får nog börja från början.

Allt började med att jag fick ljusrosa flytningar i fredags på förmiddagen, till det började jag även känna mig öm på höger sida. En värk som kom och gick, och den var inte något extremt heller. Närmare kvällen hade flytningarna upphört och jag kände heller knappt av det ömma heller. 

I lördags kom värken tillbaka, men inga blodblandade flytningar. Ringde till sjukvårdsupplysningen och pratade med dem. Fick numret till Gynakuten, men de tyckte jag skulle ta värktabletter och avvakta. Då jag inte hade jätte ont och inte blödde. För att försöka slappna av körde vi iväg och shoppade lite, det onda kom och gick och inga flytningar då heller. 

Men sen på kvällen (runt 20) var jag på toa och fick då återigen blodblandade flytningar. Denna gången var det mer bruna flytningar. Så nu ringde jag in till de på Gynakuten och pratade med dem direkt. Fick svaret att vi kunde komma in för undersökning. Så det var bara att ge oss av till Gynakuten.

Senast vi var där, fick vi det värsta tänkbara beskedet man kan få. Så min puls var extremt hög under hela besöket. Efter att ha väntat ett bra tag fick vi äntligen träffa läkaren, gå igenom allt ännu en gång och sedan var det bara att hoppa upp i gynstolen. 

Hon började med att titta in och konstaterade att där fanns lite mer gammalt blod i livmoderhalsens öppning. Efter det tryckte och kände hon på buken, när det var gjort gjorde hon ett VUL. Behöver jag ens säga hur nära jag var till att kräkas?

När hon kollat allt, så fick vi också se. Hon hittade fosterhinnan (ca 7x6x2  mm), men inte mycket mer - vilket hon var snabb med att säga att så kan det vara så här tidigt, då det är så smått. Det viktigaste var att det inte fanns några tecken på att jag har ett utomkvedshavandeskap. När undersökningen var gjord, så var det bara att klä på mig igen och sen prata med läkaren igen. 

Fick frågan om när vi hade tid för VUL, berättade att vi hade det den 22/4. Då frågade hon oss om vi ville vänta tills dess eller om de skulle boka in oss på ett uppföljnings VUL om 1,5-2 veckor. Vi valde det senare, så nu har vi tid för uppföljnings VUL den 10/4. När vi var klara var det bara att åka hem och gå och lägga sig. Både jag och mannen var helt slut när vi kom hem.

Idag har det ömma lagt sig ganska så bra, har lite känningar till och från. Men bruna flytningar har jag fortfarande, dock med ett uppehåll på några timmar. Varje besök på toan sker med en klump i magen, och varje gång det börjar kännas i nedre delen av buken kommer känslan av att nu är det kört. 

Försöker verkligen tänka positivt och att ta det lugnt, men just nu känns det tungt och mörkt. Rädslan för att vi ska förlora Bellas syskon i ett missfall är stor. 

Testdag

Kalendern visar att det är måndagen den 24/3, men den visar även att det idag är vår testdag. Så när jag vaknade riktigt kissnödig lite innan 06.00 var det bara att stiga upp, gå på toa och ta ett graviditetstest. Resultatet? Det blev positivt!

Efter 5 månader av försök och väntan har vi äntligen fått uppleva vårt andra plus (någonsin). Jag vågar knappt tro det, men jag är GRAVID igen.

(Och, snälla ni som känner mig och mannen: Vänligen respektera att vi inte vill att detta ska bli "offentligt" än.)

Hade mina misstankar i helgen, då inga spottings eller någon blödning kom - men vågade inte tro på det för det. Lika så har jag varit helt slut när jag kommit hem från jobbet på kvällarna, slocknat direkt nästan (vilket jag aldrig gör annars).

Så idag fick jag äntligen ringa till RMC och säga de efterlängtade (sen vi började gå där hösten 2012) orden: att testet är positivt. Och få boka tid för ultraljud, i stället som alla de tidigare försöken - fråga om när vi kan få starta med nästa behandling.

Nu är det många steg och hinder kvar, så klumpen i magen vid varje toabesök eller spänning/tryck i magen finns kvar. Att våga tro på att det är sant och att vi nu väntar ett syskon till Bella är svårt, ännu mer att glädjas helt. För det är tidigt, vi är "bara" i vecka 5 (4+2) idag. Närmsta mål är ultraljudet som blir den 22/4 (dagen innan min 30 årsdag) ska visa att allt är som det ska.

Något annat riktigt trevligt idag, var att jag var iväg och fikade med S. En tjej som jag kommit i kontakt med via "RMC tjejerna". Ämnena kanske inte var de roligaste, blev mycket prat om missfall, sorg, våra änglabarn, barnlöshet, syskonbarn, barn över lag och en massa annat. Tiden gick fort, och det var en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Tack för idag S (hoppas du också hade en givande eftermiddag).