Hemma igen och ultraljud

Tidigt i tisdags landade vi i Sverige igen efter en helt underbar vecka på Cypern. Det blev verkligen en vecka av avslappning, familjemys och kvalitetstid tillsammans. Det blev en hel del sömn med, det ska jag erkänna. Är tröttare denna gången, inte den bästa kombinationen med ett busfrö som vägra somna tidigt. Men fördelen var att mannen också var med, och att han tog ett kliv framåt och tog lite mer ansvar än vanligt för vår tjej. Han ska även ha en eloge för att han visa lite mer förståelse och tålamod för mig under resan (nästan mer än han gjorde under hel graviditeten med busfröet). 

De sista dagarna på semestern började jag känna av sammandragningar, och när de fortsatte efter att vi kom hem samtidigt som det även börjat trycka nedåt, "sticka" i livmoderhalsen och en del av slemproppen kom (vilket i sig inte är konstigt då den bytas ut konturnieligt under graviditeten) så blev det ett besök på KK och gynakuten i onsdags. Blev ett otroligt långt besök, bestående av främst väntan då belastningen var extrem och blev ännu värre av att det kom in minst två akutfall medan jag var där. Tillslut blev det min tur, läkaren gjorde undersökning och VUL. Han kunde konstatera att min livmoderhals minskat med ca 6 mm på två veckor, men den var fortsatt sluten och fin. Så ingen fara av mina känningar denna gången. Innan jag gick, så sa han till mig att om det fortsätter ska jag absolut komma in igen (skönt att höra då sköterskan som skrev in mig knappt tyckte att jag skulle stanna utan åka hem och vända mig till min MVC eller VC dagen efter). Efter 7,5 timme fick jag åka hem.

Dagen efter, torsdag ringde läkaren som har hand om forskningsstudien om kejsarsnitt jag deltar i. Istället för att vänta tills nästa vecka bestämde vi att jag skulle komma in och göra mitt första ultraljud (av tre) för graviditeten. Resultaten av undersökningen var väldigt positiva och lugnande för min del. Ärret ser fortfarande väldigt fint ut, pyret var exakt på dagen i sin storlek och det bästa av allt är att min moderkaka sitter i bakvägg denna gången. Så den kommer aldrig att komma i kontakt med ärret, vilket är det som annars skulle kunna leda till de värsta komplikationerna. Att den sitter i bakvägg är också lovande inför förlossningen av den anledningen att de inte kommer att behöva snitta mig pga den åtminstone. 

Eftersom det blev undersökning med så kort varsel fick busfröet följa med mig dit. Gick jättebra och hon uppförde sig under hela besöket (med lite "mutor"). Det roligaste ögonblicket var när busfröet tittade på skärmen och såg pyret, och utbröt: ojoj mamma ojoj. 

I helgen blir det först shoppingmys med syster och hennes äldsta son imorgon och sedan ska jag till Malmö och fika med ett gäng gravida Kämpare från den gamla gruppen. Mannen och dottern kommer få massor av kvalitetstid i helgen med andra ord. 

De största stegen denna veckan är att jag nu är uppe i tresiffrigt på antalet dagar jag varit gravid. Behöver jag ens nämna hur mycket jag längtar tills att det bara är tvåsiffrigt kvar i nedräkning?

En liten lättnad

Idag har varit en riktigt stor dag för hela familjen, för idag var vi och hälsade på förskolan som vår lilla tjej ska börja på om en vecka. Var inte alls en av de vi hade ansökt om eller ens satt med som alternativ. Utan den vi valde av de två alternativ som vi fick välja mellan (och den andra ligger ca en mil utanför staden vi bor i). Denna ligger ganska så nära där vi bor just nu, men ändå så fel och absolut inte på det hållet vi letar nytt boende. Men vi hade inte så mycket val, och denna kändes som enda alternativet då.

Efter att vi tackat ja till platsen, började vi kolla upp förskolan desto mer (som alla föräldrar gör skulle jag gissa på) och insåg att det nog ska bli bra. Även om den som sagt ligger helt fel för oss. Frågat runt bland de som har/haft barn där och så gott som alla är nöjda, och de som har något negativt har haft samma som vi känner - att den ligger fel. Det finns många fördelar med den, de har en jättestor utemiljö (och en stor park utanför med) och relativt små barngrupper. Och för ovanlighetensskull har de även tillagningskök på förskolan. Men allt sånt där spelar ändå inte så stor roll när man inte träffat personal och inte varit på plats för att se. 

Men så idag, en vecka innan inskolning var vi på besök hos avdelningen. Och det gick så bra! De första 5-10 minuterna var vår tjej väldigt tveksam och försiktig, men sen så var hon "en i gänget" och lämnade oss i ett rum för att kolla läget i ett annat (utan att se oss). Hon var med och lekte och sjöng (personalen berömde även mannen min för att vara med och sjunga med barnen, var tydligen väldigt sällsynt att pappor sjöng med där) och deltog även i fruktstunden. Det var knappt att vi fick med vår tjej hem igen, och innan vi gick vinkade hon hejdå till barnen och kramade fröknarna hejdå. 

Fick frågan av fröknarna om vi ofta träffade andra barn och varit mycket på öppna förskola mm, då hon är så framåt och säker i sig själv. Och det kan jag inte påstå ändå, visst har vi träffat de andra i från BVC gruppen och medan jag var mammaledig träffade vi de andra mammorna och bebisarna från RMC gruppen en del. Sedan början på november har vi dock varit på några besök hos kyrkans babycafe, men inte jättemånga. Den plats vi nog träffar mest barn är när vi är och badar på fredagar, och där har hon väldigt tydligt visat intresse för de andra barnen. Dock har vår lilla tjej varit med bland vuxna ofta, då hon följt med mig på möten sen hon var ca 1,5-2 veckor gammal.

Och som rubriken lyder, nu känner jag en liten (ganska stor egentligen) lättnad inför att vår tjej ska börja på förskolan. Speciellt med alla skräckexempel som florerat på nätet och i media den senaste tiden. Kan ärligt säga att jag undviket att läsa de flesta, då jag känt att ångesten börjat byggas upp inför vår egen inskolning och förskolestart.

Dock gör det lite ont i mitt mammahjärtat att vår lilla tjej redan är så stor och ska börja på förskola, på sin 15 månadersdag dessutom. Stoppa tiden liksom! Jag är inte redo för det här, inte än... Hon är fortfarande min lilla bebis. 

Energi och glädje

Den senaste veckan har varit väldigt blandad. Dagarna fram till och med söndag tillhörde nog några av de absolut värsta/jobbigaste, men igår och idag har varit helt underbara dagar som gett mig så mycket energi. 

Igår var det fint väder och vi var fyra mammor med varsin bebis från BVC gruppen som träffades och tog en promenad på ca 1 timme. När vi splittrades efter den promenaden fortsatte jag och en annan att promenera (och prata om allt möjligt och lite till) med vagnarna ca 2 timmar. 

När vi sedan sa hejdå, var det bara för mig att hämta hundarna och ta ut dem på en runda med. Så under bara gårdagen blev det nästintill 4 timmars promenad. Kan berätta att mina ben inte var så intresserade av att anstränga sig idag. 

Idag har jag och lilltjejen varit iväg på en riktig långfärd med både buss och tåg. Har nämligen varit iväg och på träff RMC tjejerna. Eftersom vi är utspridda i Skåne, Blekinge och Småland, bestämde vi att mötas på "mitten" så det blev en träff i Kristianstad idag. Så idag blev det 8 mammor och 8 bebisar som träffades. Blev både lunch och fika innan det var tid att åka hemåt igen. 

Det kändes helt otroligt att träffa så gott som alla i gruppen som nu fått sina så efterlängtade små mirakel och önskebarn. Vi har träffats i över ett år nu, och när vi började träffas vågade vi nog aldrig tro (även om vi alla verkligen önskade och hoppades på det) att vi idag skulle sitta där och fika med små bebisar som såg till att påminna oss om att de var med oss idag genom fisar, kräk, bajs, kiss, skrik, gråt, prat, skratt och leenden. 

Tog tåget tillbaka till Malmö där vi möte upp mannen efter jobbet så vi kunde åka med honom hem i bilen istället för att åka buss med vagnen i rusningstrafik. Efter matning var det sen bara att ställa sig på vågen hos ViktVäktarna för veckans vägning. -1,4 kg denna veckan, sjukt nöjd med det resultatet. Innebär att jag gått ner 8,6 kg på 6 veckor. 

Morgondagen innebär ny "utflykt", för då är det tid för nytt besök hos psykologen och familjesamtal. Sen på torsdag så är det träff med BVC gruppen på förmiddagen och sedan efter lunch ska jag till kuratorn och förhoppningsvis påbörja KBT. Ja, och så är det min födelsedag med på torsdag... 

Får väl se hur den kommer att bli. Andra året med lilltjejen, för förra året låg hon i min mage och växte till sig. Även andra året som mamma, men första födelsedagen som mamma med barn. Så får väl se hur den dagen blir. 

4 månader

Idag blev vår lilla tjej 4 månader, och jag har aldrig älskat någon så mycket och så djupt på så kort tid - det är en sak som är säkert! 

Denna lilla hand har ett större tag om mitt hjärta än någon annan. 

Det här med sommar- & vintertid är inget hon har koll på, men jag fick 1 timmes "sovmorgon" idag. Tyvärr har resten av dagen varit helt upp och ner för henne när det gäller mat och sömn, men hon har verkligen varit på riktigt bra humör ändå. 

Hade hon inte varit så pigg och glad, så hade jag nog blivit orolig över att hon inte velat äta lika mycket som vanligt eller för att hon sovit lite mer. Men inte när hon har varit som idag inte, det har skrattats så hon kiknar, pratats och varit med och tittat på allt som hänt runt omkring henne. 

Helgen i övrigt har gått ganska så fort, var borta hos underbara vänner i fredags på middag och massor av snack och lite gott att dricka... För mycket gott att dricka för mannen, som sedan var utslagen hela lördagen. Så gårdagen kändes ungefär som vilken vardag som helst, när jag är ensam om att ta hand om lilltjejen - enda skillnaden var att han var hemma, men i sin egna bubbla. Tyvärr innebar det också att det som var planerat för gårdagen fick ställas in helt och hållet, så får väl se när det kan bli gjort.

Imorgon ska jag och lilltjejen iväg och träffa några av "RMC tjejerna" och deras små bebisar, ska bli så roligt att träffa deras små guldklimpar med. Har träffat den ena guldklimpen tidigare och de andra har jag sett på bilder, så det ska bli extra trevligt imorgon.  

Några dagar

Det har gått några dagar sen jag skrev senaste inlägget. Men jag har haft så mycket annat att tänka på, och hantera. Och har jag haft lust, så har tiden inte räckt till.

Har hänt en hel del sen sista inlägget. Vi var hos psykologen på familjesamtal i fredags, det kändes bra och var ganska så givande (om inget annat så för stunden). Båda fick vi lite "uppgifter" att jobba på tills nästa besök. Men mannen har redan struntat i sin del. Så om ni undrar om jag hade en trevlig helg är svaret nej. 

Efter  psykologen träffade jag en av RMC tjejerna och hennes dotter, det skiljer 5 veckor mellan våra små flickor och det märktes en hel del. Blev fika, långpromenad med vagnarna och en massa snack. Tiden gick så sjukt snabbt. 

På lördagen började dagen med ett riktigt bråk här hemma, för mannen gjorde exakt tvärtemot vad psykologen sa och det gjorde mig riktigt arg. Men trots att vi var ovänner så var det bara att klistra på ett leende och få fixat och gjort det som skulles. På dagen var vi iväg och köpte saker som jag behöver för att göra dopkorten och sen på kvällen var på middag tillsammans med min syster och två av mina bröder och så respektive och barn, hos mamma och hennes nya sambo i deras gemensamma lägenhet. 

När vi kom hem fortsatte vi där vi "pausade" på förmiddagen, och det är bara att konstatera att vi glider från varandra mer och mer. Och att mannen faktiskt är ensam ansvarig till det i ganska stor utsträckning. Så om han inte gör något drastiskt snart, som kommer inte vårt äktenskap att fortsätta. 

Idag dök vi (vi syskon med familjer som var hos mamma igår och några av hennes sambos barn med familjer) upp oanmälda hos mamma och sambon, för att överräcka en gemensam inflyttningspresent från oss alla barn, respektive och barnbarn. De blev helt överlyckliga och chockade, dels över att vi dök upp idag, dels över att få present som var väldigt personlig för dem, men främst över att vi (mammas 5 barn och sambons 5 barn) pratat ihop oss med varandra och fixat det helt utan deras vetskap. 

Efter det har det varit fullt ös med att flytta runt och bytat soffor. Min pappa fick överta vår soffa idag, samtidigt som hans ska iväg till tippen och jag har köpt mammas soffa nu när hon flyttade tillsammans med nya killen. Med den nya soffan blir det också att möblera om i vardagsrummet. Men vårt vardagsrum känns så mycket större och luftigare nu. 

Underbara kämpar

Har nämnt att jag tillhör en grupp (två numera - snart tre) ofrivilligt barnlösa, en grupp som Libra varit drivande till att skapa, och jag är för evigt tacksam för ditt arbete Libra! Har lärt känna helt fantastiska människor via dessa grupper. 

Här i bloggen kallar jag gruppen/grupperna för "RMC tjejerna", för i början var det så att alla i gruppen gick, skulle börja eller hade gått på RMC för behandlingar och försök. Första gruppen är de som kämpar och andra gruppen är vi som är gravida, planen är att snart starta upp en tredje grupp - en bebis grupp. För nu är vi en del som har våra BF runt hörnet (plus en som redan gått över tiden, där vi bara väntar på att få höra att deras bebis är född).

Det är med tårar och en hel del sorg som jag följer de som fortfarande inte fått komma över till andra gruppen, speciellt ont gör det när jag får höra/läser att de som varit med från uppstarten av gruppen fortfarande inte fått sitt efterlängtade plus och inte heller fått göra tidigt ultraljud och på det få se en liten bebis växande i sin livmoder. 

Gör så klart ont att gruppen utökas med nya kämpare, men de har jag inte träffat och har heller aldrig lärt känna på det sättet som vissa andra i den gruppen. Samtidigt tycker jag att det är skönt att gruppen hela tiden fylls på med nya kämpar, så att det inte hade blivit att gruppen bara minskade och att det tillslut bara var en eller två kvar. 

Jag följer deras kamp dagligen, tillhör nämligen fortfarande den gruppen - dock håller jag mig i bakgrunden och jag är aldrig med på deras träffar (regler vi tog fram när vi startade upp gruppen). Utan jag följer deras kamp via vår hemliga grupp på Facebook. 

Många gånger skulle jag bara vilja lova dem att allt kommer bli bra och de kommer att lyckas, men tyvärr vet jag att så är inte verkligheten (och det var bland det värsta jag kunde få höra andra säga till mig). Så de jobbiga kommentarerna överlåter jag alla andra som inte vet hur det är att kämpa, komma med istället. 

Det enda jag kan göra är att skänka min tanke till dem, hålla tummar och tår varje gång de kör igång med nya försök, komma med råd och svar när de själv ber om det och erbjuda mina öron när de vill prata om något.  

Förutom dessa kämpande kvinnor, så gör det lika ont när jag "lär känna" nya bloggare som är ute på samma resa och kamp. Extra nära mitt hjärta ligger de som tyvärr också fått uppleva det jag och min man upplevt - att bli gravida och sedan förlora det barn som är så efterlängtat och så älskat från första sekund. 

Så idag skickar jag en extra varm och lång kram till alla er som är mitt uppe i era försök och som kämpar för att få uppleva det vi alla har som ett gemensamt mål - att få hålla ett (minst) levande barn i famnen, ett barn som är ens eget och inte "bara på lån". 

Jag är nära det målet nu, men jag vågar ändå inte tro på det fullt ut och ser mig fortfarande som en av alla som kämpar. Fast jag kämpar inte för att få mitt plus, utan nu kämpar jag för att få hålla ett levandes barn i min famn - ett barn som är mitt och min mans. 

Kom för övrigt att tänka på en video som jag stötte på för runt två år sedan, en video jag haft mycket användning för. Den har jag skickat till en del personer i min omgivning, när jag inte orkat eller klarat av att själv förklara varför vi gjort som vi gjort vid vissa tillfällen  eller varför vi mår och känner som vi gör. 

Lunch

Fick sovit lite bättre natten till idag, förvisso har jag vaknat till flera gånger - men jämfört med natten innan så var detta en riktigt lugn natt. Vilket jag är väldigt tacksam för. För det innebar att jag också orkade med att åka iväg och träffa två av de gravida "RMC tjejerna" för lunch. 

Blev som vanligt samtal om allt och inget, och alltid lika givande och trevligt att träffa dem. Efter lunchen med tjejerna blev det en kort sväng i några butiker för min del, men efter en liten stund gav jag upp och möte upp mannen som slutat jobba för dagen och åkte hem istället. Hade helt enkelt för ont för att gå i butiker, och så började jag känna mig trött.

Ikväll blev det även att jag bestämde med en nära och kär vän att vi ska träffas på fredag (tillsammans med hennes barn, för de ville gärna följa med och träffa mig). Får se om det är sista gången vi ses medan busfröet är kvar i magen. Jag hoppas i alla fall det. 

Bekymren med min SGI börjar för övrigt lösa sig (hoppas jag), den nya ligger inte under min gamla - men den är fortfarande inte korrekt. Så jag får väl ta och ringa några samtal under morgondagen. Till lönehandläggaren för att kolla om hon har fått rätt på allt än eller inte, och till FK för att kolla upp när jag kommer få mellanskillnaden (har blivit lovad den då det är handläggaren som inte gett mig svar på om vissa ersättningar jag har skulle räknas in eller inte förrän nu under hösten - trots att jag tog upp det med henne redan i våras). Måste även kolla upp lite annat med dem angående min föräldrapenning. 

1 vecka till borttagning

Nu är det "bara" en vecka kvar till cerklaget ska klippas och tas bort. Kan säga att jag både längtar och börjar bli nervös inför det nu, och hur mycket jag än längtar efter busfröet - så får busfröet väldigt gärna stanna kvar i magen tills min läkare tagit cerklaget då, så att det inte blir att någon annan läkare måste avlägsna det akut. 

Mina förvärkar börjar bli värre och värre nu, likaså sammandragningarna. De kommer inte regelbundet, men nu har verkligen förvärkarna börjat göra ont och de har dessutom börjat sätta sig i ryggslutet med. 

Smärtan som uppstår i ryggen vid förvärkarna, påminner om de tidiga värkarna jag hade när jag skulle föda Bella samt den smärtan jag sedan fått första dagen vid varje mens/blödning (misslyckat försök) efter förlossningen. 

Kan säga att det dagar som denna som jag är tacksam över att jag är hemma och sjukskriven (med en tom kalender), för det blev verkligen inte mycket sömn inatt. Vaknade av både det ena och det andra - kissnödig, förvärkar, för varm, illamående, behövde vända mig osv. Så det har blivit en lugn dag med massor av vila. 

Imorgon ska jag iväg och äta lunch med några av tjejerna i vår lilla gravidgrupp (från "RMC tjejerna"), så jag hoppas verkligen på att jag ska få sova lite bättre inatt. 

Endokrin

Dagen började tidigt, tidigare än vad som behövdes - men det har jag att tacka en full blåsa och förvärkar att tacka för. Tack och lov lyckades jag få lite mer sömn, för annars hade jag nog aldrig orkat med dagen. 

Anledningen till att jag (för en gångs skull) fick ställa mitt larm var för att idag var det tid att besöka Endokrin och läkaren. Blev ett väldigt trevligt besök, vilket jag inte kan påstå att besöken där annars brukar upplevas som. 

Läkaren började med att gratulera till graviditeten och fråga lite kring den, sen gick vi in på provsvaren för alla prover jag var och lämnade för ca två veckor sedan. Hon började dock med att konstatera att mina hormonprover är "värdelösa" just nu, då de inte stämmer det minsta i och med att jag är gravid. Men de ligger helt klart inom vad som kan anses som normalvärden när man är gravid. 

Långtidssocker, sköldkörtel, faste socker, levervärde, njurvärde, kolesterol (både bra och dåligt), hb mm såg alla riktigt bra ut. Inget prov stack ut, utan alla låg på normalvärden. Efter genomgången lyssnade hon på hjärta och lungor, kände på sköldkörteln och tog blodtrycket. Även dessa med bra resultat. 

Sammanfattningen var att mina värden såg riktigt bra ut - över förväntan, och min kropp klarar av graviditeten väldigt bra trots min PCOS. Hon bestämde även att jag ska kallas igen (och nya prover ska tas) om ca åtta månader, när kroppen är mer i balans och hormonerna återställt sig efter graviditeten. Innan dess ska jag inte börja med några mediciner igen (Metformin mfl), för att verkligen få se hur min kropp mår och fungerar efter graviditeterna. 

Med lätta steg lämnade jag sjukhuset och mötte upp några av RMC tjejerna för en gemensam lunch. Blev en riktigt lång lunch med massor av prat. Vi blev fyra idag, och alla är vi nu ganska så långt gångna i våra graviditeter. Den som är längst gången av oss som träffades idag, har sin BF om bara några dagar. 

Känns overkligt att vi satt och fika och pratade i februari och undrade om våra ruvningar skulle gå vägen, hennes gjorde - min gick inte, men månaden efter tog det sig för mig med. Snart är vi mammor till små underverk. 

Fika

Idag var jag iväg på fika med kära S, en av tjejerna jag lärt känna via RMC tjejerna. Blev en riktigt lång och trevlig fika, och en massa prat om allt mellan himmel och jord. Sist vi träffades var samma dag som jag hade min testdag, så det är ju ett bra tag sedan. Sen har vi fortsatt haft kontakt via mail. Efter det att vi träffades har de gjort ett nytt försök, som lyckades. Och nu satt vi där båda på fikastället, med våra växande magar. 

Tur för mannen att jag varit iväg och umgåtts med någon annan idag, för han jobbade över en timme idag (efter att jag godkänt det). Och han ska även jobba över i helgen, känns mindre roligt - men lite extra pengar är inte fel. 

När han väl kom hem var det bara att sätta sig i bilen och köra iväg till besiktningen, han skulle kunna göra det själv - men då skulle jag vara ensam ännu längre. Besiktningen var helt smärtfri, och bilen klarade sig utan den minsta anmärkning. Så nu kan vi njuta av ännu ett år med vår bil, och veta att den är säker för vårt lilla busfrö att åka i. 

Trött start på veckan

Det har varit en ganska så lugn dag för min del, och tur är det - för idag har jag verkligen känt mig trött större delen av dagen. Kändes som att jag inte sovit något alls, även om jag faktiskt sov bättre än mitt genomsnitt av nattsömn.

Men efter många timmars vila och sömn även under dagen, kände jag mig ändå så pass full av energi att jag skulle orka med att gå på möte under kvällen. Var ett viktigt möte, så jag ville helt enkelt inte missa det. Var många personer som jag inte träffat sedan i våras där, så det var en del förvånade (och glada) blickar som mötte mig där. 

I veckan händer det en hel del, imorgon ska jag och mannen på föreläsning på KK och på fredag ska jag till endokrin. Sen så har jag även är en hel del sociala saker, ska på kalas i helgen. Innan dess så ska jag träffa en tjej som jag lärt känna via "RMC tjejerna"(som jag senast träffade på min TD i mars) och på fredag blir det lunch med en del andra tjejer från samma grupp. Och så tillkommer även lite saker som kostar - som att besiktiga bilen. 

Mannen som tagit bilden för en gångs skull.

Laddat batterierna

Vaknad till ganska många gånger under natten till idag, inte bara för att vända mig utan för att sängen helt enkelt var för tom utan mannen och hundarna. Men trots det kände jag mig faktist väldigt utvilad när jag sen vaknade och steg upp. 

Efter lite prat på Facebook i gravidgruppen ("RMC tjejerna") så blev det inbokat en spontanträff med en av tjejerna idag. Så från att ha en lång och seg dag framför mig, blev det att göra sig färdig och åka iväg för att luncha och snacka en massa om allt möjligt i flera timmar. Förutom att prata om graviditeterna och alla trevliga och mysiga ämnen, kom vi även in på känsligare och jobbigare ämnen som våra änglabarn, gravarna, att vi båda varit gravida ca 1,5 år de senaste 2 åren. Ämnen som vi helt enkelt undviker att prata om när vi annars träffas i gruppen. 

Hade en riktigt underbar eftermiddag helt enkelt, känner mig full av ny energi.

Bäst av allt var att mannen kom hem ikväll, och efter kvällsmaten körde han iväg och hämtade hundarna. Så nu är hela familjen samlad och hemma igen. Och snart är det helg, så vi får väl se vad den kommer innehålla. 

Gravidträff

Så har jag kommit hem från Malmö och ännu en träff med "RMC tjejerna", eller den gruppen därifrån som numera är gravida. Idag blev vi fyra stycken, och det blev en trevlig förmiddag med massor av prat och skratt. 

Ämnen vi berörde idag var, känslor/tankar/oro under graviditeten, BB-väskan, närmsta tiden efter att bebisarna kommit, känslor/humör (i största allmänhet), våra husdjur och hur de reagerat nu och hur vi tror det kommer bli sen, vagnar, skötbord, plats/yta, och så mycket mer. 

Som alltid känner jag mig mycket gladare och avslappnad när jag lämnar våra träffar. Är så skönt att träffa andra (som också kämpat och upplevt sorgen att förlora barn) och att prata av sig, det blir en annan förståelse. 

På vägen till bussen efter träffen blev det ett besök inne på Åhléns city, var ju bara tvungen att titta på alla söta bebiskläder och prylar. Slutade med att jag köpte en bok - Totte och Malin (Totte var verkligen en av mina favoriter när jag var liten) innan jag lämnade butiken. 

Därefter gick jag inom Design torget (var ändå tvungen att få tiden att gå tills bussen skulle gå) för att köpa en liten maskskallra från Kalikå (som jobbar för att förbättra för funktionshindrade barn och deras familjer i Ryssland) till busfröet.

Maskskallran från Kalikå.

Redan på söndag nästa vecka är en ny träff med tjejerna inplanerad, då blir det dock i Helsingborg - så jag vet inte om jag kommer att följa med på den. Är en bra bit att ta sig, så det hänger mycket på hur jag mår och känner mig när den dagen (och dagarna innan). Skulle dock vara trevligt att följa med då, är ett bra tag jag träffade en del av de som kommer då. 

Helgen och magen

Då är helgen och veckan snart över och slut, och en ny vecka börjar. Veckan som varit, har verkligen varit en lugn vecka och min kalender har verkligen varit tom (även för att vara sjukskriven). Veckan som kommer däremot, den är motsatsen. Och jag ser fram emot att det händer lite saker igen, tomma veckor är extra dryga när man inte kan/får gör så mycket. 

Imorgon ska jag iväg på middag med mina kollegor, ska verkligen bli trevligt att träffa dem och få hör hur allt är. Saknar allt "skvaller". Sen på tisdag är det tid för kontroll hos läkaren och på kvällen är det andra steget av föräldrautbildningen. På fredag ska jag till barnmorskan och veckan avslutas med att jag ska träffa de andra gravida "RMC tjejerna". 

I lördags gick vi in i vecka 32 (31+0), vilket känns helt overkligt, kan knappt förstå att jag nu skriver en trea först i veckorna. Men så är det. Idag är det 61 dagar kvar till BF. Och vårt ultraljud börjar också närma sig, mindre än två veckor kvar tills vi får se vårt busfrö igen.

En sak som är säkert är att sömnen inte längre är den bästa på nätterna. Jag vaknar varje gång jag ska vända mig, så det märks att magen börjar bli stor. Är verkligen inte lika smidig och flexibel som annars. Men hur jobbig och hur mycket magen än är i vägen, så älskar jag den över allt annat. 

Äntligen har jag en mage som är rund och står rakt ut, en mage som man inte behöver fundera på om det är för mycket mat som ligger bakom. Utan en mage där det växer och utvecklas ett liv i. Sånt ligger jag och tänker extra mycket på när jag ligger sömnlös på nätterna just nu.

Träff

Så var söndagen här (och snart förbi med) och med det så var det också tid för "första" träffen med andra gravida kämpare. Vi skulle egentligen vara fem stycken idag, men den ena var tvungen att lämna återbud. Hon försökte ta sig till Malmö, men fick vända och köra hem istället. Men vi blev i alla fall fyra stycken.

Tiden gick riktigt snabbt, vi träffades för brunch klockan 13 - och helt plötsligt var klockan närmare 16. Var riktigt givande att träffa de andra, och det var många ämnen som avhandlades. Allt från resorna, kön, namn, vilken vecka vi är i, mående/illamående, sorg, missfall och död, till sånt som glädje, de andra som fortfarande kämpar för sina plus och cravings.

Är så glad och tacksam över dessa tjejer, att få prata med andra som faktiskt vet och förstår på ett helt annat sätt. Att få tips, råd och stöd - utan att känna sig helt överkörd eller påtvingad. Alla vill varandra bara väl. 

När träffen var över, kom mannen och hämtade upp mig. Sen blev det en sväng till svärföräldrarna (+ svägerskan som varit nere i helgen) för kvällsmat, prat och kloklippning innan vi körde hem till oss igen.

Helgen så här långt

Igår var vi hos mannens mormor och morfar med resten av familjen för att fira morfar som fyllde år dagen innan (5/6). Blev ganska många timmar, men jag "snodde" åt mig några vänder på soffan för att lägga mig ner för att sträcka ut mig, få upp benen och för att få ligamenten att samarbeta lite. Jag slocknade mer eller mindre direkt efter det att vi kommit hem (så runt 20.30-21.00).

Idag har mannen och jag haft en liten "mysdag" på tu man hand. Blev en tur med bilen för att se om vi kunde få tag på en gravidkudde, hittade några - men inte den jag är ute efter. Så det blev aldrig att jag köpte den, utan jag får fundera på om jag ska beställa en via nätet eller köpa en annan modell. Efter några butiker blev det lunch och sedan några butiker till innan vi körde hem igen.

En sak är säkert, jag behöver en gravidkudde. Mina ligament bråkar för mycket och jag använder allt jag kommer åt (mannen, täcken, kuddar) för att ligga så bra som möjligt. Men det blir varmt och sakerna "rymmer" lätt när jag vill vända mig (eller rör mig över lag). 

Om en månad firar jag och mannen vår sjunde bröllopsdag - 7 år! Känns inte som att det var så många år sedan vi sa våra "ja" i kyrkan. Hur vi ska fira vår bröllopsdag i år vet vi ännu inte, men vi spånar vidare. Tror inte vi riktigt vågar planera något än, utan vi väntar och fortsätter att bolla idéer med varandra. 

Ser även fram emot morgondagen, för då blir det brunch med en grupp gravida "kämpare". Första gången på evighet som jag väljer att utsätta mig för gravida - och det gör jag helt frivilligt! Är så att den gruppen av tjejer som träffats sen början av året, nu blivit "delad" i två grupper. De som fortfarande kämpar (ett beslut vi fattade när gruppen bildades var att man inte får vara med på träffarna som gravid) och vi som är gravida. Och imorgon ska vi som nu är gravida träffas för "första" (sen vi plussat) gången. Ska bli riktigt trevligt att träffa dem igen (även om man saknar de andra). 

Testdag

Kalendern visar att det är måndagen den 24/3, men den visar även att det idag är vår testdag. Så när jag vaknade riktigt kissnödig lite innan 06.00 var det bara att stiga upp, gå på toa och ta ett graviditetstest. Resultatet? Det blev positivt!

Efter 5 månader av försök och väntan har vi äntligen fått uppleva vårt andra plus (någonsin). Jag vågar knappt tro det, men jag är GRAVID igen.

(Och, snälla ni som känner mig och mannen: Vänligen respektera att vi inte vill att detta ska bli "offentligt" än.)

Hade mina misstankar i helgen, då inga spottings eller någon blödning kom - men vågade inte tro på det för det. Lika så har jag varit helt slut när jag kommit hem från jobbet på kvällarna, slocknat direkt nästan (vilket jag aldrig gör annars).

Så idag fick jag äntligen ringa till RMC och säga de efterlängtade (sen vi började gå där hösten 2012) orden: att testet är positivt. Och få boka tid för ultraljud, i stället som alla de tidigare försöken - fråga om när vi kan få starta med nästa behandling.

Nu är det många steg och hinder kvar, så klumpen i magen vid varje toabesök eller spänning/tryck i magen finns kvar. Att våga tro på att det är sant och att vi nu väntar ett syskon till Bella är svårt, ännu mer att glädjas helt. För det är tidigt, vi är "bara" i vecka 5 (4+2) idag. Närmsta mål är ultraljudet som blir den 22/4 (dagen innan min 30 årsdag) ska visa att allt är som det ska.

Något annat riktigt trevligt idag, var att jag var iväg och fikade med S. En tjej som jag kommit i kontakt med via "RMC tjejerna". Ämnena kanske inte var de roligaste, blev mycket prat om missfall, sorg, våra änglabarn, barnlöshet, syskonbarn, barn över lag och en massa annat. Tiden gick fort, och det var en riktigt trevlig eftermiddag helt enkelt. Tack för idag S (hoppas du också hade en givande eftermiddag).

Träff 2

Jobbhelgen avslutade jag kl 10.00 idag, och sen var det hem och sova lite. Efter lite mer än en timmes sömn, steg jag upp igen och gjorde mig i ordning för att åka in till Malmö och träffa "RMC tjejerna" igen. De hann börja innan mig, för jag sov lite extra än vad som var tänk - men behövligt - vilket dock innebar att jag kom drygt en halvtimme efter de andra. 

Även om jag kände mig lite mör och seg, var det helt klart värt att åka in och träffa dem. Vi blev fem stycken även denna gången, tre av oss var med vi förra träffen och två nya. Hade såklart varit riktigt trevligt om alla kunnat samtidigt, men det tror jag är mer eller mindre omöjligt. 

Hur som helst, blev en lång och trevlig fika med mycket prat - om allt och inget. Ett bra avslut på en lång helg. Tack för idag tjejer! Och verkligen ett sätt att släppa tankarna på TD - 15 dagar kvar.