Snart april

Då var det ny månad om bara några minuter, och min första födelsedag som mamma med barn närmar sig med stormsteg. Kan inte påstå att jag längtar och/eller jublar över att fylla år. De senaste åren har bara gett mig en massa ångest och besvikelser i mängder, så det känns lite som att så blir det väl även i år. 

Idag har jag varit iväg på vägning, -0,7 kg, vilket innebär -6 kg på 3 veckor. Tog dock emot rejält att ta sig dit idag, för vädret har verkligen varit urkasst med regn, snö och blåst om vartannat. 

Ser fram emot morgondagen, för då ska jag skämma bort mig med ett besök hos frisören. Ska blir skönt att få klippt och slingat håret, extra skönt att få gjort det nu innan  dopet med. Senast jag var hos frisören var första veckan (veckan innan jag tog cerklaget) i november, så nästan 5 månader sen nu då. 

Uppdatering efter busfröets födsel

Vill börja med att tacka för alla gratulationer! Både här i bloggen, men även de som kommit via min mail, Facebook och som sms. Det värmer något så kopiöst, däremot har jag inte orkat läst igenom allt än, men idag har jag äntligen fått lite mer energi och rutin på saker så jag kommer nog så smått börja gå igenom allt nu (utifrån vad busfröet tillåter mellan mat, blöjbyte och gos).

Idag är för övrigt dagen jag verkligen insåg att jag är mamma - på riktigt - till ett barn som är skapat av mina och mannens gener (och hjälp från RMC personal och lab). Jag är MAMMA till en liten flicka, som är min och inte något "lån". Och inte bara det, min man - min älskade och stöttande man - han är nu pappa till samma lilla flicka. Det är inte bara han, jag och vår ängel - utan nu är vi fyra i familjen, och det senaste tillskottet ligger här sidan om och bara myser (för stunden). Ni kan nog gissa hur tårar och snor forsar fram i mitt ansikten när jag skriver detta (annars vet ni det nu), men det är av glädje denna gången! 

Ligger fortfarande inlagda på BB, och som jag förstår det på personalen är det inte längre på grund av oss både längre - utan det är jag som är anledningen till att vi fortfarande är kvar. Har en infektion i kroppen och får antibiotika intravenöst upp till fyra gånger/dygn och prover tas dagligen, sen får jag även fragmin (blodförtunnande spruta varje kväll). 

Själva förlossningen slutade så långt ifrån planerat det bara kunde gå, men personalen har varit fantastiska hela vägen. För vår del blev det ingen klassisk "grattis till den nya bebisen" bricka med mackor och dryck tillsammans, utan den fick mannen ensam (men med sin dotter) medan jag låg på uppvaket och återhämtade mig från snittet och epudralen. Kommer skriva ett inlägg senare om förlossningen, men känner att jag först måste gå igenom journalen och prata med mannen och mamma för att riktigt hänga med.

Men att det blev akut snitt var för både min och busfröets skull. När läkaren väl fick ut henne var det bråttom och en barnläkare + två andra jobbade hårt för att få liv i henne. Hon kom nämligen ut med navelsträngen två varv runt halsen, massor av segt slem i lunger och svalg plus att hon även hade svalt en del avföring. Att få höra hennes första pip var det vackraste jag någonsin hört. Innan de gick iväg med henna fick jag se, lukta och pussa på henne en liten stund. Vårt lilla busfrö, vår lilla underbara dotter ÄNTLIGEN är du här! 

Mors dag

Fick börjat dagen på ett riktigt varmt och mysigt sätt, för medan jag var på toa passade mannen på att plocka fram några små överraskningar till mig. Idag skulle det ju vara första gången jag skulle få fira mors dag, tillsammans med ett litet barn på min arm. Men som ni alla vet så blev det inte så, utan vår dotter finns i våra hjärtan i stället. 

Dock blev jag ändå firad, fick riktigt fina chokladpraliner, olivolja och balsamvinäger, en ros och ett mors dags kort "från" min lilla ängel och våra hundar (ja och mannen min var med på ett litet hörn). Behöver jag ens skriva att tårarna rann längst min kind av överraskningen? Min man har verkligen bevisat att han har koll och känner till mina favoritställen. 

Mina mors dags presenter

Efter lite morgon (och frukost) mys var det bara för oss att börja fixa till oss, så vi kunde gå över gatan och rösta innan vi sedan skulle ge oss iväg för att fira min mamma (kombinerat födelsedagsfirande och mors dags firande, då hon fyller år idag). Med riktigt fint väder spenderade vi hela eftermiddagen där, lämnade mamma vid 18 tiden och körde sedan inom min mormor för att hälsa på henne med. 

Idag har vi även berättat för min syster, min mormor och mina två "resterande" (den tredje har ju vetat ett bra tag) morbröder att jag är gravid och att jag ska opereras på tisdag. Så den enda i familjen som inte vet nu, är min äldsta bror - men han var inte med på dagens kalas så det är ju inte så konstigt.

Det blev faktiskt så att vi var iväg och tittade (och kände/körde) på vagnen vi är sugna på. Och det blir den vagnen, vi gillar den båda två och den fungerar riktigt bra för oss. Dock har vi inte beställt den än, utan det kommer vi vänta med. Pratade lite med en av personalen och fick lite svar på våra frågor om leveranstid, retur mm. Fick bland annat veta att de håller den hos sig tills vi känner oss redo att hämta ut den, förklarade lite snabbt om vår rädsla efter allt som hände i höstas och hon var väldigt förstående med vår osäkerhet.

Vakuum

Varje dag sedan jag berätta att vi plussat, får jag frågan av mamma "hur jag mår". Ännu mer sedan helgens besök på gynakuten. Har inte kunnat komma på något bra att svara på den frågan, utan jag har sagt att det är väl "ok". Men så idag kom jag på det. Det är ett vakuum -jag vet inte riktigt hur jag känner och mår, och jag vill heller inte känna eller tänka efter. 

Hela livet befinner sig just nu i ett ständigt vakuum, ingenting har någon som helst betydelse och att göra något (även något så enkelt som att vakna/stiga upp eller äta) kräver enormt med kraft och energi för att bli genomfört. 

De bruna flytningarna kommer och går, i bland tror jag att "äntligen har de slutat" men då kommer de igen någon timme senare. Det onda jag hade i helgen har upphört mer eller mindre helt. Till och från har jag lite gravidsymtom, med benämning på lite. Hade önskat att jag verkligen kände mig gravid, då hade det nog varit lite lättare att vänta på återbesöket med ultraljud den 10/4. 

För symtomen jag har nu är ungefär de samma som jag hade när jag var gravid med Bella. Brösten ömmar lite då och då (de har inte börjat växa, men det hände först runt v9 - 10 förra gången), blir yr nästan varje gång jag reser mig, en trög och bråkig mage, trött (vet inte om det är ett symtom denna gången eller bara en del av sorgen) och när jag precis ätit eller inte ätit på ett bra tag kan jag möjligen bli illamående. 

Något som är lite trevligt i detta vakuum, är att mannen och jag "firar" 12 år som ett par i helgen. Vi kommer att träffas, men bara lite - för jag ska spendera helgen med att jobba. Sen är det inte heller en dag vi firar längre, inte sen vi gifte oss. 

2014

Då var det åter igen ett nytt år. Ett nytt år som ser ut som alla andra år, vi är ofrivilligt barnlösa och nu närmar vi oss 10 år av saknad, längtan, drömmar, sorg, förtvivlan och önskan. I år fyller jag även 30, något jag verkligen hatar. Jag skulle vara flerbarns mamma innan jag fyllde 30, det var ju det jag alltid trott och drömt om.

Jag är förvisso mamma, jag har Bella. Men i mångas ögon vet jag att jag inte betraktas som mamma, för jag inte har några levande barn. Men jag bar henne i min mage - i min livmoder, hon växte och bodde där i 17 veckor och 3 dagar. Vattnet gick, och jag har haft värkar och krystat för att föda henne. Så jo, jag är mamma. Mamma till ett barn jag aldrig kommer att få träffa igen. 

Tolvslaget blev tårfyllt, och det var med smärta i hela kroppen jag lämnade 2013 bakom mig. 2014 kommer bli ett långt år, och jag kan bara drömma om att vi kan få uppleva lite av den glädje vi kände större delen av sommaren. 

För övrigt blev gårdagen en mysig dag. Vi åt massor av gott, spenderade dagen i myskläder, tittade på bra filmer - med lyckliga slut (utan att det slutar med "och så fick de 9 månader senare barn och levde lyckliga i alla sina dagar slut") vi njöt av ansiktspeeling, kroppspeeling, ansiktsmasker, fotbehandling, hårinpackningar och mycket annat. Bara vi två och hundarna. Tillsammans.

Med en lugn nyårsafton i bagaget, blev dagen lite mer aktiv. Körde till skogen, möte upp svärfar, svärmor och deras hund. Sen så gick jag, mannen, våra hundar, svärfar och deras hund årets första mil. När vi kom tillbaka efter rundan, möte vi upp svärmor och det bestämdes att vi skulle äta middag tillsammans med dem. 

Så dagen då de flesta knappt rör sig och beställer hämtmat (och bryter sina nyårslöften om att leva hälsosamt). Gick vi milen och åt nyttig, god och hemmalagad mat. 

Efterdyningar

Är riktigt tacksam att jag har semester fram till och med torsdag, för min förkylning verkar inte vilja släppa helt. Dock har jag varit iväg och träffat chefen och samordnaren idag för att boka in mig på obligatorisk brandutbildning.Men även för att lämna lite papper och prata lite.

Efter gårdagens träff med Mot ett liv, har jag idag känt mig väldigt harmonisk och lugn. Det var så skönt att verkligen kunna öppna sig för någon som förstår vad det är man känner och hur man tänker.

När jag lämnade kontoret var jag iväg och fixade kaka till mannen då det var hans tur att stå för fika på styrelsemötet i vår brf. Hemma igen förberedde jag allt så långt det gick innan jag sedan tog hundarna och promenerad hem till mamma. Spenderade hela eftermiddagen i hennes trädgård, och fixar inför försäljning. 

Rensade ogräs och fixade med hennes uteplats, samtidigt som hundarna fick springa runt och busa. Och så fick jag en massa sol. På köpet fick jag också tre trevliga vattenblåsor på min högerhand. Blev inte riktigt klar, så jag ska dit imorgon igen. 

En vecka kvar.

Idag har jag varit ledig! Det har jag firat med kvalitetstid tillsammans med mina hundar. Min ena hund (den yngre) är extremt skendräktig, och är nu inne i fasen av att hon ska "valpa". Så hon bäddar, gnyr, är orolig och vill helst samla ihop hela flocken. Helst vill hon inte heller vara ute om i fall att "valparna" ska komma. 

Så när min stack iväg innan idag för att gå på ett möte, blev hon helt förtvivlad. Så pass att hon både gnydde och ylade, även om jag tog upp henne i min famn. Valde att försöka ta ut båda hundarna på en runda, så det var bara att ta på sig själv och hundarna för att gå ut en sväng i kylan. 

Väl ute, så hade hon glömt allt. Den korta rundan slutade istället som en lååång runda var ute och gick nästa i 3,5 timme och avverkade 1,8 mil. Men både jag och hundarna är hel nöjda efter den långa rundan. Båda hundarna ligger nu på mattan sidan om mig och tuggar på sina tuggben. 

Älskar mina hundar över allt annat, även när de är helt omöjliga att ha och göra med. Som när de är skendräktiga, inne i "kräkperiod", skäller eller tar i sönder saker för en. Men den värme och omtanke de alltid ger mig, väger upp allt det dåliga.

Idag är det en vecka tills jag ska börja medicinera, kan fortfarande inte riktigt förstå att vi äntligen ska få börja igen. Har väntat sedan jag fick den där jävla blödningen i december, och nu är det äntligen snart tid igen! 

Pratade med min mamma igår, då frågade hon om jag fått något startdatum för nästa omgång än av läkaren. När jag svarade ja, och att vi skulle börja nästa måndag så fick jag en fråga jag inte kunde låta bli att skratta åt. 
Den ställdes i all välmening från min mamma: 

"Men ska du då ta ett gravtest på måndagsmorgonen innan du börjar medicinera... Eftersom du fick en spontan blödning samma dag som du skulle operera dig... Tänk om du fått ägglossning och blivit spontangravid."

Efter att jag samlat mig lite grann från mitt lilla skrattanfall så svarade jag henne lite extra snällt: Men mamma, jag kan inte bli gravid utan att ha samlag. Så jag kan inte vara gravid, dessutom togs ett gravtest på sjukhuset innan de utförde operationen. 

Och i ärlighetens namn: Visst hade jag önskat att jag nu helt plötsligt fått en egen naturlig ägglossning och helt plötsligt blivit gravid. 

Vill inte!

Nu närmar sig julafton med stormsteg... 

Och allt som jag borde göra, blir ändå inte gjort. Hittar inte kraften till att sätta mig och plugga allt som jag måste plugga, har hur mycket som helst att göra med skolan. Två gruppuppgifter och två individuella ska in den 7 och 8 januari. Och jag har knappt ens börjat, har tagit fram allt jag behöver och satt mig vid datorn flera gånger om. MEN det enda min hjärna vill är att krypa ner under täcket och stanna där tills efter jul. 

Jag ångrar så att jag sa ja till min mamma om att fira julafton där. Jag vill verkligen inte fira julen där. Jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att slippa!!! 

Inte för att jag inte vill träffa henne, det vill jag! Men jag orkar inte allt det andra runt omkring. Att vi dessutom ska träffas så tidigt som kl 13, gör det jobbigare för mig. För det innebär att det blir ännu fler timmar att spendera där (och tiden sattes för att de med barn tyckte det var bäst). Vet inte hur jag ska orka med det. Vill verkligen inte träffa vissa i min familj, låter kanske hemskt - men det är min verklighet. Är nämligen bara så trött på dem och deras jävla sätt. 

Blev riktigt irriterad på mamma, för jag sa att jag tyckte det blev alldeles för tidigt. Och hennes svar blev då: Ni kan ju komma lite senare. Hur fan tänkte hon då? De ska börja med ägg och sill kl 13... Men hon menade att vi kunde äta det senare. Oja, då kan jag lika gärna skita i att fira jul med dem allihopa. 

Men jag orkar inte bråka mer (för jag har redan rykt ihop med mamma några gånger denna hösten, bara för att jag lämnat förhinder till diverse olika kalas under hösten mm). Till och från känns det som att det är bättre att själv må dåligt, än att behöva bråka med andra över det.

Att vi dessutom har ett barnkalas att gå på den 25:e gör inte saken bättre. Samma människor i två dagar. Dock kommer vi inte ens komma dit när det börjar. För jag vägrar helt enkelt att vara där när det börjar. Jag tänker inte gå upp senast kl 9 dagen efter julafton, inte när jag för en gångs skull är ledig från jobbet. Kalas ska börja kl 10. Bara för att det ska passa alla andra (dvs återigen barnfamiljerna!!!) Så just därför så vägrar jag. Om jag mot förmodan är vaken och klar i tid tänker jag ändå inte gå dit direkt. 

Var inne på en annan blogg idag (kommer tyvärr inte ihåg vilken det var) och där länkade hon en video som säger allt det jag försöker förklara för min mamma, om och om igen. Men hon förstår inte, hon vänder det till att det är hennes fel alltid. Så jag valde helt enkelt att skicka videon till henne, och jag hoppas att poletten faller ner och att hon kanske kan förstå lite bättre varför jag blir så sur och arg så ofta på henne.