Cerklage och semester

Det blev aldrig någon uppdatering av bloggen efter att jag varit på specialistmödravården i Lund den 25/8. Hade tänkt det men besöket där kändes inte så bra och tryggt som jag hade hoppats och önskat. Kan inte förklara allt, men kan säga att jag inte alls fick något bra intryck av specialistmödravården i Lund. Ville bara gråta när jag gick där ifrån. Läkaren var mer än 40 minuter sen, hade inte så bra koll och fick ändå springa till den andra läkaren (Dag, som ska göra operationen) för att stämma av saker. Tack och lov för ett bra möte med narkosläkaren åtminstone, för annars hade jag nog brutit ihop inne på sjukhuset. 

Operationen blir den 15/9, så nästan två veckor längre in i graviditeten än förra gången. Och när jag frågade om sjukskrivning efter operationen, bara läkare svarar att "nä, men planen är väl att du ska jobba precis som vanligt". Hon frågade inget om hur det var förra gången eller ens om vad jag har för ett jobb. När jag påpekade vad jag jobbar med och hur mina arbetsuppgifter ser ut, svara hon bara lite hastigt att då får jag ta det med den andra läkaren när vi ses vid operationen. Så att förbereda min chef och arbetsplats så mycket som möjligt kan jag inte heller göra. Är ganska säker på att läkaren inte ens läst i min journal från förra cerklaget, för hon hade verkligen ingen koll.

När jag kom hem, tog jag mig direkt till kontoret och förlängde min semester en vecka extra och sedan la jag in om en veckas sjukskrivning i samband med operationen. Allt för att kunna förbereda min chef så gott det går, utan att avslöja allt för mycket. 

Dagen efter, på fredagen när jag hämtade busfröet på förskolan blev jag avslöjad. Så var "bara" till att berätta och förbereda dem för att vår lilla tjej snart kommer gå hos dem fler timmar och dagar i veckan. Favorit fröken blev så glad för vår skull, hon vet vad vi gått igenom och kämpat med. Hon har nämligen själv varit där, hennes dotter är resultatet av en lyckad IVF. 

Lördagen spenderade vi med att packa, lämna hundarna hos svärföräldrarna och sedan några mysiga timmar med V och hennes familj. Söndagen den 28/8 jobbade jag mitt sista arbetspass för ett tag, kanske sista innan jag går på mammaledighet nästa år. Det beror på vad läkaren kommer att göra. 

Och när denna veckan började i måndags, började vi den med en väldigt tidig morgon på flygplatsen. Och lite innan 07.00 i måndags lyfte planet som tog oss ner till Cypern. Veckan här nere har gått i en rasande takt, men vi har haft det otroligt härligt och njutit av värmen och att få vara här tillsammans. Vår lilla tjej älskar verkligen att bada, och hade lätt kunnat stanna i poolen från tidig morgon till sen kväll om vi inte hade tvingat upp henne för mat, vila och extra smörjning med solskyddsfaktor lite då och då. Frågan är hur det kommer vara nästa gång vi åker. Kommer vi att resa med två små då? En bebis och en som är minst 2-2,5 år?

Nu ska jag försöka att få lite mer sömn innan resten av familjen vaknar om ca två timmar. Har nämligen börjar vakna på nätterna för toabesök nu, och efteråt är det svårt att somna igen. Blir en liten ond cirkel det där, vaknar på matten och tidig morgon men svårt att somna om/känner mig ganska så pigg. Men kring 15-16 tiden på eftermiddagen börjar jag bli trött och det blir bra mycket tidigare kvällar än vad som är normalt för mig. 

Nu ska jag fortsätta att njuta de två hela dagarna vi har kvar här nere, innan vi åter flyger hem natten till tisdag. 

Sekundärt barnlösa

Nu är vi officiellt klassade som sekundärt barnlösa med. I över ett år har vi nu ägnat oss åt syskonförsök utan att lyckas, vi började försöka direkt efter att min mens kom tillbaka i slutet av december 2014 (en månad efter att lilltjejen föddes). Men ingenting. 

Några graviditetstester har också avverkats då mensen sen inte kom igen, för att sen komma två månader i följd med en cykel på ca 35 dagar och sen försvinna igen. Det blev tre (fyra om jag räknar den i december 2014) blödningar förra året, varav den sista framkallades med Provera i slutet av november. 

Hade innerligt hoppats på det där "miraklet" man hör och läser om hela jäkla tiden, men inte - precis som vanligt för min del känns det som.

Men bollen har satts i rullning igen, igår fick jag äntligen tag på och inbokat en tid hos en gynekolog som tydligen ska vara väldigt duktig och ha mycket stora kunskaper om just PCOS. Så klart är det lite väntetid och kö, men fick en tid den 9/3. Intrycket av kliniken är väldigt positivt efter att ha pratat med dem i telefon, så jag hoppas jag känner det samma när jag kommer dit med. 

Besöket på RMC

Lilltjejen skötte sig riktigt bra under besöket. Hon somnade passande under resan dit och vaknade lagom tills vi gick in på KK. Så det var bara att ge henne mat och torr blöja innan vi anmälde oss i receptionen. Under ultraljudet mutade jag henne med lite rån, men för övrigt var hon nöjd medar sitta kvarnen sidan om mig och "vara med" i samtalet mellan mig och läkaren.

Kände mig väldigt tom men beslutsam inombords när jag lämnade RMC efter läkarbesöket. Var ju där för att få provsvar, göra undersökning och få eventuellt recept mm. Trodde aldrig att besvikelse över att kroppen inte förärats det minsta skulle kunna bli så här stark. Två graviditeter har inte fått min kropp att fatta, utan min PCOS fortsätter att hålla min kropp i ett järngrepp.

Eftersom reglerna är som de är och jag fått barn tillsammans med min man hos dem, kan de bara hjälpa mig genom att skriva ut Provera (för att framkalla blödningar var tredje månad) då vi går i syskontankar. Känns ganska irriterande att de inte får ge mig något annat för att behandla min PCOS bara för att vi har syskontankar.

Så nu blir det att göra graviditetstest var tredje månad (med negativt resultat) och sedan köra med en kur Prover. Istället för att "bara" sätta mig på Pergotime, som då är skonsammare för mig. Men som då räknas som stimulering och därmed även försök. "Vill" jag ha hjälp från dem igen, får jag helt enkelt skilja mig och skaffa en ny man. Då får jag/vi snabbt hjälp av dem... Eftersom att jag har den diagnos jag har. Vilket är skrattretande enligt mig. 

Nu blir det till att bestämma klinik/land och eventuellt en gynekolog, och vilken typ av behandling vi ska satsa på. Men först ska de sista gravid/behandling/sorg kilona väck innan jag lägger massor av pengar på behandling. För oss är Danmark och insemination med stimulering är ett alternativ om vi kan få tag på en gynekolog som är beredd att skriva om och göra ultraljud på mig. Annars får det bli IVF och då blir det ju antagligen i Malmö. 

Ska dock kolla upp/efterforska lite om det finns någon specialist att besöka. Det känns som att det även är värt att behöva resa för att få träffa en specialist på PCOS innan vi kör igång med syskonförsök som vi betalar för, fram tills dess kör vi dock oskyddat och hoppas/drömmer om det bästa såklart. Så har ni bra tips på läkare/specialist mm som är riktigt bra inom PCOS, oavsett var i landet de befinner sig får ni gärna lämna en kommentar (eller skicka det med mail/via kontaktformuläret) med den informationen.

Precis innan jag gick så sa läkaren till mig att jag även bör boka tid för cellprov (vilket jag helt klart ska!) då hon såg att det är 3 år sedan sist och jag har förhöjd risk för cellförändring. Ska gå och hälsa på hos mödravårdscentralen vi gått på under graviditeterna, då de har dropin på torsdagskvällar för att bland annat lämna cellprov. 

Och så fick jag svar/rekommendation på mina funderingar över att eventuellt donera ägg. Har inte nämnt det här tidigare, då jag och mannen inte varit helt säkra på det och för att det fortfarande varit på funderingsstadiet. Men eftersom jag nu skulle till RMC, som är de som har hand om det här nere passade jag på att fråga. 

Har hela tiden fått höra om att jag har bra kvalitet och en rejäl äggreserv, så lite inne har jag (och mannen) varit på om jag skulle donera. Och på så sätt ge någon annan chansen att precis som vi få uppleva när den drömmen om ett önskebarn blir verklighet. Men att på så sätt bli av med lite av de ägg och tömma några foliker som ändå hjälper till att förstår mina chanser för att bli gravid. Men det blev jag helt och hållit avråden från att göra, i synnerhet innan vi känner att vi fått de barn vi vill ha själv. 

Anledningen är inte alls relaterad till min diagnos eller mina ägg i sig. Utan för att det är väldigt höga risker att jag kommer överstimmuleras vid behandling (i synnerhet utifrån mina värden och hur mina äggstockar ser ut), eller råka ut för andrakomplikationer med. Saker som även får mig att känna en ganska stor oro av att ens köra igång med IVF och syskonförsök, något jag inte ens riktigt funderat på innan.

Föreläsning

Efter att ha haft en lugn och skön start på dagen, blev den totalt det motsatta efter lunch. Pratade med min handläggare på försäkringskassan, för att meddela om hur länge jag var på mötet igår - precis som vi kommit överens om. Så långt var det lugnt. Men sen fick jag veta att min nya lönehandläggare har räknat ut en helt annan SGI för mig, än vad både jag och min tidigare lönehandläggare kommit fram till. 

Så arg, trött och irriterad fick jag spendera eftermiddagen med att jag den nya lönehandläggaren, fick tillslut fatt på henne. Men hon kunde inte förklara något och kunde absolut inte förstå hur vi kunde få det till den summan vi fått det till. Kan tillägga att den summan hon får det till är 10 000 lägre än vad jag hade förra året (trots sjukskrivning och tjänstledighet) och då har jag även fått en löneförhöjning detta året. 

Som tur i det hela är att detta sker nu, innan busfröet kommit. För jag tänker inte ge mig, och än så länge har jag tid och möjlighet att tjafsa emot och kräva en riktigt bra förklaring och bevis på allt ihop. Kommer bli många samtal imorgon, det är en sak som är säker. 

Efter de samtalen var det bara att försöka lugna sig och hitta fokus igen. För när mannen kom hem var det tid för oss att köra in till KK och gå på föreläsning inför förlossningen. Föreläsningen var helt okey, men jag kan inte påstå att den gav mig så mycket. Kanske för att vi redan gått igenom så mycket, och upplevt en hel del - men även har en barnmorska som förberett oss väl. 

Kvällen avslutade vi med att köra inom kyrkogården, för att tända ljus och lägga ett fint mosshjärta till Bella då det idag är den 21/10. Undrar om Bellas lilla syskon kommer ligga i sin vagn eller fortfarande ligga i min mage den 21/11 - om en månad. 

13 månader av saknad

Motsatser

Efter en gårdag på jobbet, jag helst vill glömma - var det skönt att idag få den totala motsatsen och få ett underbart arbetspass med underbara kollegor. Gårdagen lyckades "den berömda kollegan" förstöra totalt, och för första gången brast det för mig och jag höjde rösten och bad henne hålla tyst (och några andra ord) och inte säga ett ord mer till mig - allting framför brukaren. 

Blev för mycket när hon satte igång redan när jag kom (5 minuter innan mitt pass började) och jag skulle göra allt medan hon bara satt på röven i soffan och inte gjorde något på mer än tre timmar - för hon minsann är gravid (inte för det har någon betydelse när det gäller henne)... 

Jag bad brukaren så hemskt mycket om ursäkt för att jag höjt rösten och tappat tålamodet mm, och jag mådde sjukt dåligt över att det blev som det blev. Är inget en brukare ska behöva vara med om, i sitt egna hem dessutom. Ringde även chefen, som såklart inte var anträffbar. Men har fått pratat med henne idag, och berättat om gårdagen.

Det dåliga humöret och känslan satt sedan i resten av dagen/kvällen - ända fram tills det att jag somnade. Nåja, nog om gårdagen! 

Dagen började inte bra. Vaknade av smärta på högra sidan i magen (var som att få ett slag i magen - men inifrån. Kan inte förklara det på något annat sätt), det släppte lika snabbt som det kom - men var riktigt obehagligt och jag kan säga att jag hade sjukt mycket ångest inför toabesöket. Men den la sig ganska snabbt när allt "var som det skulle".

Redan under de första 40 minuterna på jobbet hann vi med flera omgångar av skratt, känns jätte konstigt att skratt. Skratta betyder att man är glad, det kan/får ju inte jag vara - eller jo jag får men det känns väldigt fel, för samtidigt så gör glädje och skratt att sorgen och saknaden av Bella byggs på och jag (nästan) får dåligt samvete över att vara glad.

Efter en lång, intensiv men riktigt bra dag på jobbet, är det ändå skönt att vara hemma igen. Hemma hos mannen och hundarna. Har några lyxiga chokladpraliner kvar sen i onsdags och jag tänker minsann äta några av dem nu innan jag slocknar av trötthet bredvid mannen (som spelar) i soffan.

Lugnt? Nä, varför skulle det vara det?

Varför kan inte allt bara få flyta på och vara relativt lugnt? Skrev tidigare i veckan om att jag fått svamp och påbörjade behandling i torsdags. Efter behandlingen i fredags, hade jag lite stickningar och kände mig lite öm plus klåda. Men inget som jag reagera på, brukar ha en hel del klåda när jag har svamp och att man är öm är ju inte så konstigt då. 

Men under gårdagen blev det värre och värre. Klådan ökade, blev mer och mer öm, stickningarna gick över till mer en känsla av smärta. Upplevde även att jag kände mig svullen i underlivet. Efter duschen bad jag mannen att titta och känna efter och se om han kunde se/känna någon skillnad från vanliga fall. 

Han konstaterade att jag var väldigt svullen, röd och torr. Så det var bara att dubbelkolla biverkningarna och konstatera att jag antagligen lyckats få de där biverkingarna som förekommer - men i så liten utsträckning att de inte ens kallar dem sällsynta. Var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad de hade att säga. Sköterskan misstänkte samma som jag själv lutade mot - allergisk reaktion. 

Efter det har det varit en mindre cirkus. Fick besked av dem att ringa till Gynakuten idag, vilket jag gjorde när jag steg upp. Men där fick jag svaret att det är inget de tar hand om, utan det ska jag ringa till helgöppen vårdcentral om. Var bara att leta upp numret till vårdcentralen och ringa dem, där fick jag beskedet att de inte kan ta emot mig - för de har ingen möjlighet till gynundersökning eller kompetens till det. Utan fick då beskedet att ringa till sjukhuset och kolla med dem var jag skulle vända mig. Där fick jag beskedet att uppsöka akuten för vidare utredning. 

Sagt och gjort, promenad till sjukhuset (bor knappt 3 min från akuten) och akutmottagningen. Fick träffa en sköterska som jag fick förklara hela morgonens cirkus för. Hon svarade med att de har heller ingen tillgång till gynstol, men att hon skulle gå och fråga läkaren om han kunde tänka sig att träffa mig ändå - och om inte, så skulle hon minsann hjälpa mig att få hjälp på rätt ställe. Men det blev ett ja. Så efter två timmar i väntrummet fick jag träffa läkaren, fick berätta allt ännu en gång till och han gjorde en ytlig undersökning. 

Han tyckte inte att det såg "så illa ut", men konstaterade att jag var svullen och irriterad. Fick utskrivet en tablett mot svamp, för att avsluta den behandlingen. Sen blir det även lite Clarityn mot klådan. Sen sa han att han verkligen vill att jag ska boka in en tid för en ordentlig gynekologisk undersökning (då han bara kunde göra en ytlig idag) för att utesluta att det är något annat som gjort att jag reagerat så här (att jag skulle ha fått någon infektion eller liknande). 

Så imorgon blir det till att jaga fatt i en gynekolog. Har nämligen ingen egen gynekolog längre. Så det ska bli "intressant" att se hur det går imorgon. 

Hoppas verkligen att det inte är något (och om det är något - att det är snabbt åtgärdat), så att försöket inte blir uppskjutet. Är redan inne på 5:e dagen av Primolut, och om ca en vecka så borde mensen komma - vilket innebär att starten av hormoner borde bli om ca 10 dagar.

Kollaps

Idag 16.45 kom droppen som fick bägaren av känslor att rinna över - på alla håll och kanter. En dag som började bra, och där jag kände att detta kunde nog bli en "bra" dag.

Men den totala känslomässiga kollaps som hägrat långt borta (den jag försökt undvika genom att släppa ut lite av det då och då) blev ett faktum. I mer än två timmar forsade tårarna och allt jag försökte göra var att få luft. Hela jag skakade av sorg, ilska, besvikelse, hat, smärta, tomhet och saknad (allt är så klart inte riktat åt mannen, men det var han som utlöste den). Av total utmatning somnade jag gråtandes, men vaknade ca 30 minuter senare fortfarande gråtandes. 

Droppen var mannen. Har nämnt tidigare (tror jag) att vi vid senaste besöket hos kuratorn fick "läxa" att göra under julledigheten. Denna "läxa" var att vi skulle planera in vars en hel dag. Från morgon till kväll, med allt vad det innebär och att det skulle anpassas utifrån den andre. Att på så vis visa hur mycket vi känner varandra och lyssnar på varandra. För att på så vis "tvinga" oss att visa hur mycket vi älskar varandra och inte bara tar varandra för givet. 

Jag visste att han planerat att vi skulle gå på bio, att vi skulle ta det ganska lugnt och en massa mys. Men inte något mer. Han har även varit tydlig med att säga nej till andra, och sagt som det är att kuratorn har "ordinerat" egentid tillsammans dessa dagarna och att vi därför inte är tillgängliga. 

Men ju mer klockan blev och när han dessutom satte sig och spela när jag hoppade in i duschen (efter att jag dessutom fixat lunch till oss på hans dag), började jag undra vad han hade tänkt sig. Så tillslut frågade jag, och svaret blev att allt han hade tänkt sig var att vi skulle ta det lugnt och så kunde vi äta något och sedan gå på bio. Men han hade inte bestämt var vi skulle äta eller vilken film vi skulle se. Så han hade inte planerat ett skit. Medan jag lagt ner tid på morgondagen och planerat in vad vi ska göra - allt utifrån att han ska få vara i centrum. 

Hur dagen kommer sluta, vet jag inte - är så djupt besviken och tom just nu att jag inte ens orkar tänka efter. Morgondagens planer överväger jag att skrota, och nästa gång vi träffar kuratorn kommer vi ha tagit tio steg bakåt istället för två steg framåt. 

Blir så trött

Då var jag tillbaka på jobbet igen, efter att ha varit ledig en dag. På gott och ont måste jag säga,  tycker om mitt arbete. Men, något som tydligen blivit en tradition på min arbetsplats är att jag varje år blir ensam ordinarie (och då är vi 7 ordianrie på min arbetsplats) i minst 1,5 vecka. För så är det i år igen, trots att det inte skulle bli så.

Tror det retar mig extra mycket just nu, för jag känner att orken inte är 100%. Och som ensam ordinarie krävs det ännu mer av en. Blir inte bättre av att kroppen varit helt slut idag, hade tänkt träna idag. Kan erkänna att det inte blev av, för dagen har jag spenderat under täcket i soffan eller sängen.

Blir helt enkelt bara så trött på det, men tänker att nästa år ska det bli kul och se hur chefen tänkerlösa det. För då kommer inte jag vara här, då kommer jag vara mammaledig...

Känslan sitter fortfarande i

Ny dag, nya tag? Kan jag väl inte riktigt påstå. Känner mig fortfarande helt utmattad och fylld av sorg, ilska, bitterhet, avundsjuka och en känsla av att allt är så sjukt orättvist. Har dock försökt att muntra upp mig själv med en liten shoppingrunda efter jag varit och lämnat en massa papper hos chefen. 

Shoppingrundan blev inte så långvarig, för jag tappade lusten när jag insåg att varenda nybliven förälder i stan också hade beslutat att gå i stan idag. Istället var det att jag gick inom Apoteket och hämtade ut mina beställda hormoner inför nästa försök. Så nu ligger allt hemma och väntar på att det ska bli den 22 juli så att jag kan få sätta igång.

Resten av dagen och kvällen har jag tagit det lugnt och förberett mig inför en natt på jobbet.

Förbisedd

Bokade som sagt in en telefon tid med min doktor till idag, men hon ringde aldrig upp mig. Känner mig väldigt irriterad och förbisedd. De kunde åtminstone skickat iväg ett sms eller något om att tiden måste bokas om eller något. Irriterad är jag också, kul att be om ursäkt på sin praktik för att man måste ha ljudet igång och att det kan ringa när som helst och att jag då måste ta det... OCH så ringer hon aldrig. 

Humöret är kört i botten och jag tänker isolera mig för resten av kvällen, annars är det nog risk för ett och annat bråk. Hade sett fram emot att få veta vad vi ska göra nu, och när vi ska börja. Är så sjukt trött på att alltid behöva vänta och aldrig veta vad som komma skall. 

Dessutom vet jag inte när jag ska hinna ringa dem inne på RMC, för på måndag har jag fullt upp med praktik hela förmiddagen och eftermiddagen spenderar jag hos frissan. Tisdagen ska jag in och jobba på min ordinarie arbetsplats och sen är jag tillbaka på praktiken onsdag, torsdag och fredag. Utöver det måste jag även fixa klart med min kliniska uppgift som jag ska redovisa om en vecka. 

Det var just för att jag vet hur nästa vecka ser ut, som jag var så glad för att jag fick tid till idag. Att vi har en jättebra och trevlig läkare, och ett bra bemötande från alla andra på RMC hjälper inte vid sådana här situationer. 

Just nu är jag bara arg och känner mig bortglömd. Det är riktigt svårt att se att det (förhoppningsvis) någon gång i framtiden kommer att lyckas, när det inte bara är den egna kroppen man måste kämpa för att den ska fungera, utan även allt detta jagande på de olika instanserna. 

Nä, nu tänker jag krypa upp i soffan eller ner under täcket och sura lite. Och hoppas på att jag mår lite bättre imorgon.  

Näää, det är inte synd om er...

Blir så trött på den senaste tidens debatter och diskussioner om hur "synd" det är om småbarns föräldrar, för att vissa caféer inte tillåter småbarn/bebisar eller barnvagnar. Är så sjukt trött på att höra om hur kränkta och illa behandlade föräldralediga personer känner sig på grund av detta. Och om hur detta är ett steg tillbaka i utvecklingen osv...

Jag ser det som ett steg framåt! Och nä, jag tycker inte att det är det minsta diskriminerande att vissa caféer och även en del restauranger samt alla hotell runt om i världen som säger nej till barn. Jag uppskattar det väldigt mycket, för det innebär att jag som ofrivilligt barnlös faktiskt kan göra saker utan att behöva sitta/vara på samma ställe som en massa barn. 

Och för mig handlar det inte om att de skriker eller inte, det handlar om att slippa utsätta sig för att se små barn/bebisar. Att få vara "normal" utan att känna hur känslorna bubblar och kämpa med att hålla tillbaka sorgen och tårarna. För vadå, ska det enda stället i hela Sverige där jag slipper utsättas för barn vara på barer och pubar? Eller är det också diskriminerande att föräldralediga inte ska kunna gå ut och ta en öl/glas vin. För det är dit vi är på väg känns det som.

För att citera en person "dessa människor har fan inga barn". Personen syftar på ägarna av dessa caféer. Och vem säger att de inte har barn? Det kan ju faktiskt vara så att de har flera barn, men vill slippa att ha en massa barn på sitt café. Det kan också vara så att dessa ägare INTE kan få barn, och faktiskt är ofrivilligt barnlös. Tilläggas kan, att detta citat kommer från en som själv aldrig haft problem med att bli gravid och är för tillfället mammaledig. 

Så NEJ! Det är inte synd om er. Ta istället ett steg bakåt och se det från andra människors perspektiv. Bara för att man blir förälder har man inte rätt att kräva att resten av världen ska anpassas till er!

Kan även tillägga, att om jag skulle ut och fika idag (har dock jobbat). Så hade jag valt ett café som inte tillåter barn. För dagen har varit allt annat än bra, och det sista jag vill utsätta mig för då är barn - oavsett om de sover, leker eller skriker. 

Irriterad

Eftersom jag inte kunde slappna av och var riktigt irriterad inatt, efter att jag fått reklam från en barnmorskegrupp som tyckte att det var passande att skicka ut personlig reklam som riktade sig till gravida, till mig igår (måndag). 

Så satte jag mig vid datorn och skrev en insändare till tidningen. Kände helt enkelt att jag var tvungen att stå upp för mig själv och alla andra i samma situation som mig. Så nu får jag vänta och se om tidningen väljer att publicera insändaren eller inte. Oavsett så kände jag mig lugnare efteråt och nöjd med min insats, och kunde dessutom sova riktigt gott.

Så här blev min insändare tillslut:

Som ofrivilligt barnlös har man både bra och dåliga dagar, för mig personligen är det fler av de dåliga. Idag hade jag äntligen en bra dag. Tills det att posten kom, för med posten kom även en personligt adresserad reklam från Barnmorskegruppen Öresund. Reklamen handlade om TEMAkväll, med inskrivning och så klart allt som har med graviditet att göra. Direkt blev jag påmind om vår kamp och process för att få möjligheten till att bli föräldrar, en karusell som pågått i nio år nu.

Vid varje försök vi gör så kommer funderingarna på vilken mottagning vi ska välja och skriva in oss hos om försöket lyckas. Vi har även övervägt Barnmorskegruppen Öresund, men kan säga att ni nu är helt strukna från vår lista. Att med era kunskaper och erfarenheter, inte tänka ett steg längre än näsan räcker är tydliga bevis för mig att ni inte har den kunskap som jag är ute efter den dagen vi lyckas. För om vi lyckas behöver jag en mottagning som har kunskap och erfarenhet gällande ofrivillig barnlöshet och som kan sätta sig in i hur hela processen påverkat oss.

Jag förstår att ni bara är ute efter fler gravida, eftersom det tjänar ni pengar på. Men ni borde också vara medvetna om och ha kunskap om ofrivillig barnlöshet. Därför får jag inte ihop hur ni tänkte när ni beslutar att skicka ut personlig reklam till en viss grupp, för jag gissar på att ni valt: kvinnor som är i en viss åldersgrupp och bor i kommunerna där ni är aktiva.

För genom att ni skickar adresserad reklam så kan jag inte skydda mig från att få den. Hade ni bara gjort ett vanligt utskick till alla hushåll då hade jag inte klagat, för den hade jag kunnat undvika genom en liten skylt på dörren som tackar nej till reklam.

Votivi filii.

Fick bita mig i tungan några gånger, för annars hade det nog följt med både den ena och den andra svordomen med. Jag är så arg på dem för att de förstörde min dag, en dag som hade känts så lugn och skön. En dag som skulle väga upp de dåliga jag haft en längre tid nu.  

Även idag känner jag av lite av den irritation från gårdagen. Tänk att reklam kan få en att bli så arg och dra ner allt positivt till att bli negativt. 

Sluta klaga!

Åhhh, vad jag hatar gravida som konstant beklagar sig till höger och vänster om hur ont de har överallt. Särskilt de som redan har minst ett barn sen innan. Det stör mig ännu mer när de gör det för att få uppmärksamhet och sympatier. 

Två personer som jag känner har redan gjort det idag, och jag tvingar mig själv att hålla tyst. För det enda jag har lust att säga till dem är: Du har fan själv valt att skaffa ett barn till, du vet hur du mådde förra gången och hur det slet på din kropp. Så kom inte här och beklaga dig, och önska att jag ska tycka synd om dig. 

Tilläggas bör väl att ingen av dessa har haft problem att bli gravida, utan det räcker att de tittar på sin partner. Vill man ha sympatier får man väl kräva det av den som gjort dem på smällen, inte av alla andra. Det finns "bara två" som är ansvariga och då ska inte alla andra stanna upp och tycka synd om dem. 

Nä, idag gäller det att passa sig för mig. Småbarns föräldrar och gravida, står inte högt i kurs hos mig just nu. Kan ha och göra med att när jag var ute och gick i stan, blev påkörd av en barnvagn och höll på att bli påkörd av en annan.

Bitter? Kanske

Vissa kanske tycker att jag är bitter utifrån detta inlägget, men det handlar mer om respekt, rättvisa och att visa hänsyn till alla. 

Överlevde julafton med familjen. Men jobbigt var det, vissa delar var mer jobbiga än andra. 

Lämnade mammas hus flera gånger och gick runt kvarteret bara för att kunna andas och samla ny kraft. Med risk för att låta bortskämd, bitter och otacksam så blev det en extra lång runda efter det att vi öppnat alla julklappar. För att inte få ett utbrott inför alla andra. Fick en hel del och de är jag väldig glad och tacksam för. MEN när vissa inte köpt något till en (för mina syskon tycker att vi bara ska köpa till barnen - och visst det är ju bra, men de köper inget till mig, trots att jag inte har några barn). Tycker bara att det är så fel, för om jag handlar till mina syskonbarn för flera hundra kronor så tycker jag inte att det är mer än "rätt" att de köper något till mig. 

Det är dock inte alla mina syskon som gör så! Vissa kan tänka längre än näsan räcker, medan andra tydligen inte kan det. Att min farfar dessutom gav "sista generationen" (dvs mina syskons barn) samt min lillebror (som är under 18 år) pengar. Kändes som ett hårt slag i magen. Likadant är det med min pappa, han köper för lika mycket till mig och min man som till mina syskon och deras respektive. Men sen lägger han hur mycket som helst på barnbarnen. Och det stör mig så in i helvete, för jag tycker det är respektlöst och orättvist. 

För mig är "rättvisa" det viktigaste när det gäller julklappar (och alla andra saker med som t ex. födelsedagar, dop mm). Jag lägger samma summa per syskon (inklusive deras familjer), vilket innebär att min lillebror alltid får något dyrt då pengarna bara går till honom medan min ena bror som har tre barn blir pengarna uppdelade på barnen och en liten summa (om det blir något över) till honom och hans sambo. 

Min mamma gör på samma sätt, och det är jag tacksam för, så det är ju bara jag och min lillebror som får "de dyra klapparna" av oss syskon, för till de andra syskonen lägger hon pengarna främst på barnbarnen. 

För övrigt så lät de i alla fall bli att prata om vårt sexliv. Mer eller mindre, fanns några smågliringar - men inga större diskussioner. Men dock blev det mycket bebisprat ändå, på grund av de två små syskonbarnen (2 månader och 8 månader gamla). Så det var jobbigt. 

Som jag gissade på innan, så blev det en hög ljudnivå till och från och ett jäkla grisande vid maten. Jag valde helt enkelt att ignorera det och tog inte på mig att fixa något. Såg även till att hålla mig undan, för att slippa hjälpa till med alla barnen. Tycker helt enkelt inte det är mitt problem. 

Vill inte!

Nu närmar sig julafton med stormsteg... 

Och allt som jag borde göra, blir ändå inte gjort. Hittar inte kraften till att sätta mig och plugga allt som jag måste plugga, har hur mycket som helst att göra med skolan. Två gruppuppgifter och två individuella ska in den 7 och 8 januari. Och jag har knappt ens börjat, har tagit fram allt jag behöver och satt mig vid datorn flera gånger om. MEN det enda min hjärna vill är att krypa ner under täcket och stanna där tills efter jul. 

Jag ångrar så att jag sa ja till min mamma om att fira julafton där. Jag vill verkligen inte fira julen där. Jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att slippa!!! 

Inte för att jag inte vill träffa henne, det vill jag! Men jag orkar inte allt det andra runt omkring. Att vi dessutom ska träffas så tidigt som kl 13, gör det jobbigare för mig. För det innebär att det blir ännu fler timmar att spendera där (och tiden sattes för att de med barn tyckte det var bäst). Vet inte hur jag ska orka med det. Vill verkligen inte träffa vissa i min familj, låter kanske hemskt - men det är min verklighet. Är nämligen bara så trött på dem och deras jävla sätt. 

Blev riktigt irriterad på mamma, för jag sa att jag tyckte det blev alldeles för tidigt. Och hennes svar blev då: Ni kan ju komma lite senare. Hur fan tänkte hon då? De ska börja med ägg och sill kl 13... Men hon menade att vi kunde äta det senare. Oja, då kan jag lika gärna skita i att fira jul med dem allihopa. 

Men jag orkar inte bråka mer (för jag har redan rykt ihop med mamma några gånger denna hösten, bara för att jag lämnat förhinder till diverse olika kalas under hösten mm). Till och från känns det som att det är bättre att själv må dåligt, än att behöva bråka med andra över det.

Att vi dessutom har ett barnkalas att gå på den 25:e gör inte saken bättre. Samma människor i två dagar. Dock kommer vi inte ens komma dit när det börjar. För jag vägrar helt enkelt att vara där när det börjar. Jag tänker inte gå upp senast kl 9 dagen efter julafton, inte när jag för en gångs skull är ledig från jobbet. Kalas ska börja kl 10. Bara för att det ska passa alla andra (dvs återigen barnfamiljerna!!!) Så just därför så vägrar jag. Om jag mot förmodan är vaken och klar i tid tänker jag ändå inte gå dit direkt. 

Var inne på en annan blogg idag (kommer tyvärr inte ihåg vilken det var) och där länkade hon en video som säger allt det jag försöker förklara för min mamma, om och om igen. Men hon förstår inte, hon vänder det till att det är hennes fel alltid. Så jag valde helt enkelt att skicka videon till henne, och jag hoppas att poletten faller ner och att hon kanske kan förstå lite bättre varför jag blir så sur och arg så ofta på henne.