Ofrivilligt barnlösas dag 2018

Hej på er.
Har varit otroligt tyst från min sida, lusten och anknytningen till min blogg har verkligen minskat rejält det senaste året.

Tänkte bara kolla om ni sett årets program till ofrivilligt barnlösas dag? I år samarbetar Barnlängtan med Livio och kommer ha sitt evenemang i Malmö (och även sända live i deras livegrupp på Facebook). Som medlem i föreningen, ledig helg och att evenemanget är i Malmö i år, kan jag snabbt bekräfta att jag kommer att vara där. Hoppas självklart på att några av er som fortfarande är inne och kollar till min blogg ibland också har möjlighet att komma. 

Har ni inte sett programmet, kommer det här:

Program 2018.

Men en liten uppdatering om mig och vardagen skickar jag också med. Livet rullar på, lillebror har hunnit bli 1 år och hans syster 3 år. Tankar på fler syskon finns fortfarande, men vet ärligt inte om jag orkar med fler behandlingar eller för den delen dippen som kommer för mig efter förlossningen när hormonerna börjar återställa sig igen. Att vara gravid hade jag kunnat vara konstant däremot, jag mår som allra bäst rent fysiskt när jag varit gravid.

Bella 4 år

Kontrasterna i livet. Igår blev vårt lilla Pyre 6 månader. Och idag är det 4 år sedan våra liv förändrades totalt, och lämnade ett tomrum i hjärt & själ som aldrig kommer att fyllas. Efter att jag och lillebror hade lämnat storasyster på förskola gick vi till blomsteraffären för att köpa blommor som hela familjen var och lämna vid graven ikväll efter kvällsmaten.

4 år som föräldrar, 4 år som föräldrar till en ängladotter, 4 år av saknad. 

Livet går absolut vidare, men det kommer för alltid att vara förändrat. Idag har vi tre barn, Busfröet och Pyret som vi njuter av att krama och mysa med varje dag. Och Bella som för alltid bärs med i våra hjärtan, och finns med oss i tankarna varje dag.

Livet som tvåbarnsmamma

Långt mycket senare än jag hade tänkt, så kommer här ett första inlägg sedan inlägget i mars som berättade att pyret/lillebror fötts. Nu närmar sig lillkillen hela fem månader och jag kan inte fatta varför tiden måste rusa iväg så jäkla fort!

Lillebror är otroligt lik sin storasyster på många sätt, men redan nu har vi också sett stora skillnader mellan dem båda. Lillkillens personlighet träder fram mer och mer. 

Livet så här de första fem (knappt) månaderna som tvåbarnsmamma har haft sina upp- och nedgångar och likaså gett en hel del prövningar och tankar. När lillebror var drygt 10 dagar hamnade jag på sjukhuset en fredagkväll, med skyhög feber och ett bröst som bara blev större och större samt mer och mer ilsket rött. Visade sig att min mjölkstockning hade utvecklat sig till mastits (infektion i bröstet). I nästan en veckas tid var jag inlagd med intravenöst antibiotika, de första tre dagarna svarade jag inte alls på den och var ganska så borta. All kraft gick till att ta hand om min nyfödda lilla kille, och att sakna dottern som var hemma med sin pappa. Först när jag skrevs ut har jag förstått hur dålig jag var och hur oroliga läkarna var över mig. Min sänka låg en bra bit över 300 och fortsatte att stiga två dagar trots att jag hade intravenöst antibiotika nämligen, så läkarna på kk/gyn hade en del kontakt med infektionsläkare med för rådfrågning.

Innan jag hamnade på sjukhuset fungerade amningen kanon, och lillebror ökade i vikt precis som han skulle. Under veckan på sjukhuset fortsatte han öka, om än lite långsammare, trots att jag enbart ammade från det friska bröstet. Men sen plötsligt rasade han i vikt. Och på 1 månadskontrollen vägde lillebror plötsligt under sin födelsevikt igen. Blev en tuff tid den kommande månaden, med att kämpa på att försöka få igång full produktion i båda brösten igen, nässpray för att få mjölken att släppa/rinna till rejält även i det sjuka (men på bättringsvägen) bröstet, tillmatning osv. Efter knappt en månad på det sättet slutade lillebror att amma helt dagtid. Däremot fortsatte han amma lite drygt en månad till nattetid innan han helt vägra brösten och gick över helt till ersättning.

Och i den vevan började mitt psykiska mående bli sämre. Är sjukt hur känslig jag är för hormonskiftningarna i min kropp, och hur mycket det påverkar mig. Dock valde jag att ta kontakt med min VC när jag kände igen mina varningssignaler denna gången, så har fått utskrivet medicin som jag nu tar dagligen och så har jag inbokats för att gå till kuratorn på kbt igen.

Huslivet älskar jag! Att kunna gå ut och in hur som helst och känna sig fri på ett helt annat sätt än med lägenhet. Visst, att ha hus har sina nackdelar också! Sånt som att helt plötsligt behöva köpa musfällor och jaga mus i huset (under vasken valde den att "flytta in" för övrigt). Och mängden spindlar som envisas med att komma på besök får mig nästan att dra av mig håret i panik titt som tätt.

Men att påta i trädgården, ta hand om växter, häckar, blommor, bär och gräsmatta är underbart. Likaså att bygga rabatter, spaljé och staket (sistnämnda har knappt börjat dock, en del grundarbete kvar innan dess). Att tapetsera och måla inomhus, att få huset att bli vårt och kännas "oss" är helt fantastiskt. De kvällar/nätter jag somnar och sover som bäst, är helt klart de som kommer efter en heldag i trädgården med en del tungt arbete.

Äktenskapet då? Jo, vi firade vår tionde bröllopsdag i juli. Känns helt klart overkligt att vi redan varit gifta i 10 år, samtidigt känns det som minst det tredubbla ibland. Prövningar fortsätter att komma till och från, vissa tuffare än andra. Men då båda fortfarande älskar varandra finns det helt klart något att kämpa för. Om några dagar går mannen på sin semester, vad som händer under den har vi knappt bestämt. Men några utflykter, fixande i huset, träffa vänner och goda middagar ska det nog gå att få till. Vi är otroligt sugna på utlandsresa, men känner att vi vill avvakta tills efter lillebror blivit 6 månader så att han kan vaccineras mot mässling innan vi ger oss ut i världen med honom med.

Och busfröet då? Hon som nu blivit 2,5 år och har den fina titeln storasyster, hur är det med henne? Jodå, hon älskar sin lillebror. Åtminstone 95% av tiden, hon gillar inte när han gör mamma upptagen precis när hon vill något ibland. Och hon uppskattar absolut inte när lillebror får tag på hennes saker. Omvänt är det dock självklart att allt som är lillebrors, är även busfröets saker. Om drygt en månad ska hon börja på ny förskola och en avdelning för de "stora" barnen (avdelning med barn från 3 år). Hon har växt så det knakar och var precis under metern och vägde drygt 14,5 kg vid sin 2,5 årskontroll på BVC.  

Hon är framåt och envis, men ändå lite blyg till och från. Utvecklingsmässigt ligger hon i framkant i mycket, dock är hon senare i sitt tal. När hon blir 3 år ska vi ha uppföljning med bvc på den biten, fram tills dess ska vi fortsätta kämpa på som vanligt med det här hemma. Blöjan hade hon nästan lagt helt när vi flyttade till huset. Men väl här vägrar hon nu nästan att gå på pottan alls. Livrädd nästintill. Så dagarna består till viss del även om att erbjuda henne pottan/toa och fråga om och om igen om hon vill gå på potta/toa. 

Tänker inte lova något, för då kommer det väl aldrig. Men har jag tid och lite ork över nu när mannen går på semester så ska jag se till att skriva ihop förlossningsberättelsen för lillebror också. Och vem vet, kanske börjar det komma lite nya inlägg framöver i bloggen. Eller så bestämmer jag mig för att "överge" denna bloggen och startar en som inte skrivs anonymt. 

Pyret är här!!!

Efter att ha spenderat nästan hela söndagen på förlossningen och varit vaken över dygnet. Så föddes pyret äntligen klockan 03.47 igår morse. Det blev en lillebror, på 54 cm och 4515 gram. 

Ska försöka få till en förlossningsberättelse sen, men kan avslöja redan nu att det blev en vaginal förlossning tillslut med en gråtandes bebis på magen denna gången. Dock var det stor risk för att även denna förlossningen skulle sluta med ett akut kejsarsnitt.  

Pyrets bf

Idag är det den 7 mars, vilket innebär att vårt lilla pyre är beräknad till idag. Men med knappt två timmar kvar av dagen, vågar jag ganska så säkert säga att pyret är minst lika mycket tidsoptimist som sin storasyster och pappa.

I mitt flöde på facebook blev jag dessutom påmind om att det idag är exakt tre år sedan busfröet (och blivande storasystern) blev till inne på RMC. Kan fortfarande komma ihåg känslan av att sitta i det där väntrummet och stirra på välkommen texterna på väggen i väntan på vår tur. Den blandade känslan av uppgivenhet och hopp på samma gång. 

Annars händer det verkligen inte så mycket här just nu, tar dagarna efterhand som de kommer i väntan på att vårt pyre ska komma och berika vår familj. Kämpar på med renovering och inreda huset också. Men allt tar längre tid, särskilt med en gigantisk mage och en trotsig tvååring. 

Farväl 2016.

Då är sista året av 2016 här, och imorgon börjar ett helt nytt år igen. Så farväl 2016 och välkommen 2017. 

Jag hoppas ni alla får en trevlig kväll och natt, oavsett hur ni ska fira eller inte fira in det nya året. För vår del blir det en lugn hemmakväll, bara jag, mannen, busfröet, pyret i magen och våra två hundar. Blir en trerätters middag samt ostbricka vid tolvslaget. Och så blir det lite bingospelande och någon film. 

För ett år sedan valde jag att sätta upp nyårsmål istället för att skriva nyårslöften. Det inlägget finns här. Tidigare i veckan gick jag in och kikade på hur det har gått med mina mål för 2017. Och kunde ganska snabbt konstatera att målen jag satt var fullt rimliga, och att jag faktiskt uppnått alla utom ett. Och det jag inte har uppnått, skulle jag nog säga att det var det absolut svåraste målet för mig. Jag har jobbat på det, så jag har inte struntat i det åtminstone. 

Det här var mina mål för 2016: 

• Satsar på att jag ska nå min målvikt innan året är slut. Är fullt möjligt om inte det är så att vi lyckas med syskonförsök. Har nu ca 13 kg kvar tills jag nått vad jag tänkt som målvikt (svårt dock att sätta en målvikt när man aldrig vägt så lite). 
  -Nådde min målvikt i somras, och hann dessutom även att bli guldmedlem innan jag fick lägga Viktväktarna på"is" igen.
  
  
• I år ska jag anmäla mig och delta i minst två lopp (som är minst 5 km), oavsett om jag har någon att göra det med eller inte. Ett av dessa ska ligga nu på våren. 
  - Fick sprungit tre olika lopp innan jag blev gravid (med denna graviditeten), som gjorde att jag fick lägga löpningen på hyllan resten av året. Blev tre helt olika lopp, en halvmara, ett 5k lopp och ett 10k lopp.
  
• Har även som mål att jag ska komma upp i 4 miljoner steg under detta året (innebär ett snitt på ca 11000 steg/dagen).
  - Nådde målet med 4 miljoner steg redan 23/12. Att jag lyckades nå och klara detta målet är tack vare att jag såg till att samla på mig extra många steg under första halvåret, för sen har jag haft restriktioner i hur mycket jag fått lov att gå och röra mig.
  
• En plan för syskonförsök ska "spikas". Jag ska kontakta en specialist inom PCOS och stämma av med denna innan vi överhuvudtaget kör igång med eventuella IVF försök. Vi är redan uppe i ett år av syskonförsök nu, och inget har hänt än. Men bara under dessa dagar har vi hunnit spåna på en plan även om vi inte hunnit med att sitta ner och verkligen pratat om det (hann med en del när vi gick milen den 1/1).
  - Träffade läkaren i början av året och la upp en plan tillsammans med honom, och körde sedan igång direkt med hormonbehandlingar mm. Resten av detta målet har det ju skrivits en hel del om i bloggen, så ni vet alla som följt den att denna punkten verkligen är uppnådd nu. Är gravid i vecka 31 (30+3) nu, pyret mår bra och cerklaget gör sitt jobb med.
  
  
• Ska bli mer "egoistisk" och börja prioritera mig själv mer istället för att alltid tänka på alla andra och vad de tycker och tänker. Våga säga nej mer och faktiskt även lägga lite pengar på mig själv utan dåligt samvete (något som aldrig hänt).
  - Är det enda målet jag inte lyckats uppnå. 

Kommer att göra samma sak detta året, och sätta upp mål för 2017. Har dock inte formulerat färdigt dem än, men kommer att ta med det målet jag inte uppnådde i år. När de är färdigformulerade kommer jag att lägga upp dem i ett nytt inlägg, är åtminstone min plan. 

RUL

Så blev det äntligen tid för RUL för denna graviditeten. Allt gick bra och pyret har växt precis på dagen till redan tidigare uträknad BF. Barnmorskan bar noggrann och kolladE igenom pyret noggrant och tog gott om tid på sig. Så BF fortsätter att vara 7/3 2017. Det innebär även att vi imorgon går in i vecka 20 (19+) vilket är ett stort steg, även om jag längtar tills lite högre siffror än så. 

Vi tog även det otroligt stora steget och offentliggjorde denna graviditeten, det är första gången vi gjort det. 

Pyret som vinkade hej till oss idag.

Bella 3 år

Grattis på 3 årsdagen älskade Bella!

Har svårt att förstå att det faktiskt gått tre år sedan hela vår värld rasade samman. Att det är tre år sedan vi fick äran att bli föräldrar till den vakraste och finaste lilla änglatjejen i världen. Att vi orkat resa oss upp och på något sätt lyckats och vågat leva igen efter att ha upplevt den värsta dagen i våra liv. 

Jag kan ärligt säga att hela kroppen kändes extra tung när jag vaknade i morse. Hur tung dagen än blir idag, är jag så otroligt tacksam över att få vara hemma igen och inte fortfarande vara inlagd på sjukhuset även om jag får spendera dagen ensam. 

Mannen spenderar dagen på jobbet och busfröet är på förskolan, själv alternerar jag mellan sängen och soffan. Ska snart klä på mig, gå ut och förbereda inför kvällen med att köpa tårta och blommor (bor granne med bageri och blomsterhandel). När sen mannen och busfröet kommer hem, ska vi köra till kyrkogården och fira Bella på hennes 3 årsdag. Eller, ja det är så planen ser ut åtminstone. Får se hur det bli när de kommer hem. 

Förutom att det är Bellas 3 årsdag idag, så har jag även gått in i ny graviditetsvecka med pyret. Är nu i vecka 17 (16+0). Så nu kommer de för mig och mannen, värsta och mest osäkra veckorna. För att försöka lugna mig fokuserar jag på det positiva, att jag har extra besök hos MVC nästa vecka för att få lyssna på hjärtslagen och så ligger jag och tittar, känner och pratar med lilla magen. Jag har turen med moderkaka i bakvägg denna gången, så jag har faktiskt börjat känna av pyret så smått sedan lite mer än en vecka nu. Men det är svårt att känna igen och det är inte alltid så tydligt. 

Postspinal huvudvärk

Rubriken på inlägget säger det mesta. Jag fick inte åka hem idag utan är fortfarande inlagd på perinatalavdelningen för övervakning. Detta då jag drabbats av postspinal huvudvärk. Min läkare har nog varit inne hos mig nästan 15 gånger under dagen och narkosläkaren har hunnit med två besök också. Känns tryggt att de är så måna om mig. 

Innan lunch fick jag även gjort ett ultraljud och fick se att allt såg bra ut i magen. Pyret var livlig och busig. Allt såg bra ut med pyret, mängden fostervatten, inre livmodermunnen osv. Var väldigt lugnande att få se pyrets hjärta slå och små händer vinka. Blev även en kullerbytta medan läkaren gjorde ultraljudet. 

Har jag tur får jag åka hem imorgon, har jag otur måste jag stanna tills åtminstone på söndag. Så håll tummarna på att kroppen fixar att läka av sig själv redan tills imorgon. För om huvudvärken inte blir bättre kommer de göra ett bloodpatch, och det är inte säkert att de narkosläkare som jobbar imorgon sätter sådana utan då måste jag avvakta tills söndag när "min" narkosläkare jobbar igen. 

Kvällen har jag spenderat med man och dotter som varit här på besök några timmar. Känns så tomt och ensamt utan dem. Och jag bara längtar efter att få vara hemma med dem istället för att vara här. Tack och lov för att det är helg nu, så de kan komma hit bra mycket tidigare imorgon.

Nu ska jag försöka mig på att sova, lättare sagt än gjort. Har dock eget rum för tillfälligt och hoppas på att få ha det resten av natten med. 

Busfröet 1 år!

Idag fyllde hon 1 år, vår älskade lilla tjej. Helt otroligt hur året bara rusat iväg. 

Dagen har gått åt till att fira vår lilla tjej med nära och kära, tyvärr blev det en del bortfall i sista stund men det blev ändå en härlig dag. Det har verkligen varit en underbar dag, men även en otroligt känsloladdad dag. Insåg idag att ärren efter allt som hände precis när vår lilla tjej kom till världen långt ifrån läkta. 

Fått kämpa mot tårarna flera gånger idag, speciellt när jag kom att tänka på: Att hon föddes 15.15, men det var först efter 15.20 som vi visste/vågade ens tänka tanken att vi äntligen hade fått vårt så efterlängtade barn, ett barn vi skulle få åka hem med.

Imorgon är det tid för 1 års besöket på BVC, med mätning, vägning och sprutor. Är spänd på att se hur stor vår lilla tjej blivit nu.

Besöket på RMC

Lilltjejen skötte sig riktigt bra under besöket. Hon somnade passande under resan dit och vaknade lagom tills vi gick in på KK. Så det var bara att ge henne mat och torr blöja innan vi anmälde oss i receptionen. Under ultraljudet mutade jag henne med lite rån, men för övrigt var hon nöjd medar sitta kvarnen sidan om mig och "vara med" i samtalet mellan mig och läkaren.

Kände mig väldigt tom men beslutsam inombords när jag lämnade RMC efter läkarbesöket. Var ju där för att få provsvar, göra undersökning och få eventuellt recept mm. Trodde aldrig att besvikelse över att kroppen inte förärats det minsta skulle kunna bli så här stark. Två graviditeter har inte fått min kropp att fatta, utan min PCOS fortsätter att hålla min kropp i ett järngrepp.

Eftersom reglerna är som de är och jag fått barn tillsammans med min man hos dem, kan de bara hjälpa mig genom att skriva ut Provera (för att framkalla blödningar var tredje månad) då vi går i syskontankar. Känns ganska irriterande att de inte får ge mig något annat för att behandla min PCOS bara för att vi har syskontankar.

Så nu blir det att göra graviditetstest var tredje månad (med negativt resultat) och sedan köra med en kur Prover. Istället för att "bara" sätta mig på Pergotime, som då är skonsammare för mig. Men som då räknas som stimulering och därmed även försök. "Vill" jag ha hjälp från dem igen, får jag helt enkelt skilja mig och skaffa en ny man. Då får jag/vi snabbt hjälp av dem... Eftersom att jag har den diagnos jag har. Vilket är skrattretande enligt mig. 

Nu blir det till att bestämma klinik/land och eventuellt en gynekolog, och vilken typ av behandling vi ska satsa på. Men först ska de sista gravid/behandling/sorg kilona väck innan jag lägger massor av pengar på behandling. För oss är Danmark och insemination med stimulering är ett alternativ om vi kan få tag på en gynekolog som är beredd att skriva om och göra ultraljud på mig. Annars får det bli IVF och då blir det ju antagligen i Malmö. 

Ska dock kolla upp/efterforska lite om det finns någon specialist att besöka. Det känns som att det även är värt att behöva resa för att få träffa en specialist på PCOS innan vi kör igång med syskonförsök som vi betalar för, fram tills dess kör vi dock oskyddat och hoppas/drömmer om det bästa såklart. Så har ni bra tips på läkare/specialist mm som är riktigt bra inom PCOS, oavsett var i landet de befinner sig får ni gärna lämna en kommentar (eller skicka det med mail/via kontaktformuläret) med den informationen.

Precis innan jag gick så sa läkaren till mig att jag även bör boka tid för cellprov (vilket jag helt klart ska!) då hon såg att det är 3 år sedan sist och jag har förhöjd risk för cellförändring. Ska gå och hälsa på hos mödravårdscentralen vi gått på under graviditeterna, då de har dropin på torsdagskvällar för att bland annat lämna cellprov. 

Och så fick jag svar/rekommendation på mina funderingar över att eventuellt donera ägg. Har inte nämnt det här tidigare, då jag och mannen inte varit helt säkra på det och för att det fortfarande varit på funderingsstadiet. Men eftersom jag nu skulle till RMC, som är de som har hand om det här nere passade jag på att fråga. 

Har hela tiden fått höra om att jag har bra kvalitet och en rejäl äggreserv, så lite inne har jag (och mannen) varit på om jag skulle donera. Och på så sätt ge någon annan chansen att precis som vi få uppleva när den drömmen om ett önskebarn blir verklighet. Men att på så sätt bli av med lite av de ägg och tömma några foliker som ändå hjälper till att förstår mina chanser för att bli gravid. Men det blev jag helt och hållit avråden från att göra, i synnerhet innan vi känner att vi fått de barn vi vill ha själv. 

Anledningen är inte alls relaterad till min diagnos eller mina ägg i sig. Utan för att det är väldigt höga risker att jag kommer överstimmuleras vid behandling (i synnerhet utifrån mina värden och hur mina äggstockar ser ut), eller råka ut för andrakomplikationer med. Saker som även får mig att känna en ganska stor oro av att ens köra igång med IVF och syskonförsök, något jag inte ens riktigt funderat på innan.

Bella 2 år

Idag är det 2 år sedan vår värld rasade samman totalt och den lilla glädjen och hoppet om att vi faktiskt äntligen skulle få bli föräldrar åt ett litet önskebarn krossades totalt. Idag är det Bellas 2 årsdag, och jag minns dagen och den helgen som om det var igår. Den dagen vi blev föräldrar, föräldrar utan ett barn. 

Eftersom det är Bellas dag idag, har jag (och resten av familjen) varit kalasklädd och även slagit på stort med att fixa till håret lite samt sminkat mig. Dock mindre lyckat med klänning, strumpbyxor och maskara när man besöker läkaren. Först en massa tårar till och från som till sist även får den vattenfasta maskaran att rinna och sedan så måste jag klä av mig näst intill naken pga klädvalet då läkaren ville göra ett EKG på mig med. Kommer tillbaka till läkaren senare, en sak i sänder. 

Förutom en stund på egen hand hos läkaren på vårdcentralen, så har jag spenderat dagen tillsammans med mannen och lillasyster. Vi har pratat, kramats, pussats, gråtit, gjort goda gärningar, hämtat blommor, besökt kyrkogården, skickat iväg en rislykta till Bella, haft födelsedagsfika, ätit god mat, läst bok för lilltjejen om änglabarn som godnattsaga och bara varit. 

Jag skulle ljuga om jag säger att dagen varit lättare i år, tror faktiskt inte att dagen kommer att kännas lättare längre fram heller. Hur jag upplever dagen (och datumet) har förändrats bara på dessa två åren, och kommer med all sannolikhet att fortsätta förändras. Men sorgen, minnena, ärren, saknaden och en massa annat bubblar upp och gör sig påmind.  

Att komma till kyrkogården och se att andra redan varit där idag - bland annat min pappa - och lämnat blommor och gratulationshälsningar. Värmer så att se att andra också tänker på henne, för att inte tala om att läsa de vackra små hälsningarna i korten de skrivit. Lika så de vackra ord och meddelanden som trillat in över mobilen mm under dagen. 

Åter till läkarbesöket och likaså största anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen sedan den 1/9. Efter otroligt mycket stress och en massa annat strul från chefens sida sedan jag ett bra tag innan jag kom "tillbaka" (började med semester som sagt, så jag har inte börjat jobba på "riktigt" än), men som jag av olika anledningar inte vill gå in på här. Slutade det med att jag fick flera ångest- och panikattacker, så förra veckan efter att stressen och ångesten till och med började visa sig rent fysiskt valde jag att lyssna på min kropp och sjukskriva mig istället. 

Och idag var jag hos en av läkarna på vårdcentralen som sjukskrev mig en vecka till tillsammans med recept på ny omgång av Atarax vid behov, efter att han grundligt undersökt mig och tagit diverse prover och tester. Kan dock konstatera att jag rent fysiskt i kroppen just nu mår bra. Blodtrycket låg på 140/80 (brukar dock vara lite lägre, men sämre dag att ta blodtryck på mig finns inte), pulsen var också ok, Hb låg på 147 och mitt socker på 4,7, urinprovet var utan anmärkning och likaså EKG. Eller jo, en anmärkning fanns det när det gäller mitt EKG. Det finns några extra slag då och då, fast inget som påverkar mig det minsta. Inget nytt för mig då de utrett det på mig tidigare, vilket jag hade kunnat berätta för läkaren om han nämnt varför han ville ha ett EKG på mig.

Så att jag varit tyst är helt enkelt för att jag har inte haft tid, kraft, ork eller lust att skriva. Har haft 1000 saker att skriva om, men det hjälper inte när inte lusten, tiden, orken eller kraften finns. Den kraft och ork jag haft har jag lagt på vår tjej här hemma, för med henne går allt i ett just nu. Inte en lugn stund någonsin just nu, och bestämd är hon med. 

Vill avsluta dagens inlägg med dessa orden: Även om jag känner mig som den absolut ensammaste människan i världen många gånger, så finns det trots allt en del som hjälper mig långt mycket mer än de vet, tror och inser, som ger en ork och kraft att fortsätta framåt istället för att bara ge upp. Idag är en sån dag då många av dessa gör sig extra mycket påminda, precis vad jag behövt. 

Blommorna, ljuset och presenten Bella fick av oss idag.

Mitt svar till "anonym"

Vill börja med att skicka ut ett stort hjärtligt tack till alla er underbara läsare som varit så snabba med att "skydda och står upp för" mig från kommentaren som anonym lämnade i förra inlägget. Det har verkligen värmt inombords att få så mycket medhåll och stöttning i vad som egentligen kan anses vara en totalt onödig kommentar med väldigt mycket åsikter och till viss del skuldbeläggande mot mig. 

Så istället för att göra som jag vanligtvis gör, att svara direkt på kommentarerna  - kommer jag att göra detta inlägget som mitt huvudsakliga och samlade svar till "Anonym". 

"Läser fler bloggar än din där situationen är ungefär densamma. Jag slås i ditt fall av att du känns så . . . lakonisk. Var finns glädjen, nyfikenheten, stoltheten och den överväldigande glädjen över barnets framsteg och utveckling? När gläds ni tillsammans, du och din man, över barnet? När sitter ni tillsammans med tårarna rinnande för att ni älskar ert barn?"

Ja, vad ska jag säga egentligen... Jag tvingar absolut ingen att läsa min blogg, så om du inte gillar den behöver du absolut inte läsa den heller. Kan även erkänna att jag var tvungen att kolla upp vad lakonisk faktiskt betyder, och visst det kan säkert beskriva min blogg till stor del. Framförallt numera när jag inte har lika mycket tid över, och sällan hinner sätta mig ner en längre stund med bloggen.

Glädjen, nyfikenheten och stoltheten finns, och jag delar med mig av den till allt och alla i min omgivning. Att den inte finns med något nämnvärt i bloggen har sina skäl, främsta anledningen är väl för att jag inte har det behovet att dela med mig av det här då jag delar med mig av det i så många andra forum - som MIG, och inte anonymt som jag är i bloggen. Och tro mig, alla vet hur vår lilla tjej har blivit till och hur många år vi längtat och väntat på henne. Vet en del av mina läsare här som lätt kan intyga detta, då jag numera har öppen relation med dem främst över Facebook och via mail. 

Har under lång tid funderat på att göra min blogg offentlig, då vår resa överlag numera är helt offentlig - men det finns en hel del inlägg här som jag inte vill att alla ska läsa och veta om. Jag känner inte att alla i min omgivning behöver veta hur hårt denna resan tagit på mig, mitt äktenskap och hur det förstört relationer med både familj, släkt och vänner.

Och för att svara på dina frågor, Jag och mannen gläds var enda sekund över vår lilla tjej, vi har fortfarande inte kunna "lämna bort" henne till någon (mor- farföräldrar, min syster m.fl.) och det är inte för att de inte vill (de längtar och väntar, för att inte tala om köar) utan för att vi inte vill missa en sekund med henne. Och tårarna av glädje, de kan jag lova kommer ofta. Kan inte påstå att vi sitter tillsammans när det sker, utan det är sånt som sker i "farten" som när hon gör en ny grimas så att maten sprutar över hela köket eller när hon tittar på oss och bara ler... Ja, mest hela tiden. 

Men tårarna finns också konstant närvarande för saknade av vår lilla Bella. Att se vår lilltjej utvecklas och bli en egen individ mer och mer, väcker så oerhört många tankar kring Bella. Likaså finns det så otroligt mycket annat i vår vardag som tar kraft och energi. Vårt äktenskap, min depression och på gränsen till utbrändhet, längan efter och tankar om syskon, att börja jobba igen och att mannen ska gå hem på föräldraledighet, hundarna och för att inte glömma bort släkt och vänner. 

Snart semester

Snart går mannen på semester, han ska bara jobba imorgon med. Sen har vi tre veckor tillsammans, och han ska börja "hårdträna" inför att det är tid för honom att ta över rollen som föräldraledig. För den 1/9 ska jag börja jobba igen och mannen ska gå hem och ta hand om lilltjejen. Kommer dock börja min tid tillbaka på jobbet med lite semester. 

Vet inte riktigt vad vi kommer att hitta på under mannens semester, men det kommer nog bli en hel del dagsutflykter. Och vädret kommer nog också styra en hel del över vad vi kommer att hitta på. Ska dock börja med att gå på dop i helgen och så blir det ett besök hos tandläkaren för mig på måndag för årlig kontroll. Fast viktigast av allt är att vi kommer få lite tid att vårda äktenskapet, så jag hoppas att inte mannen kastar bort det helt (han har en förmåga till det annars).

Något jag måste göra under mannens semester, är att lämna lilltjejen längre stunder. Det längsta jag varit ifrån henne var ca 2 timmar när jag var och storhandlade till dopet med min mamma. Och så en del när vi var på Liseberg, men då såg jag henne nästan hela tiden ändå - så det räknar jag inte riktigt. 

Men jag vill inte vara ifrån henne, om jag inte behöver. Jag njuter av varenda sekund jag har chans att få spendera med henne, och ser ingen anledning till att inte ta vara på dem. 

Vem vet, kanske hinner/orkar jag med lite fler inlägg under mannens semester. Har en del påbörjade inlägg när det gäller tankar och funderingar på syskonförsök/saknad/graviditet/längtan/sorg m.fl. 

Morsdag

Min första morsdag som mamma med barn började med att jag fick present och blommor redan när jag öppnade ögonen i morse. Och jag hann t o m öppna presenten innan lilltjejen vaknade. Fick en fin och härlig body scrub från Rituals i årets sommardoft. Älskar verkligen att få bli överraskad.

Efter frukost, som jag förvisso själv fixande (så blir det lätt när man vill ha koll på sin mat) gjorde vi oss klara och gav oss iväg för att fixa lite allt möjligt. Fick bland annat köpt en dyna till lilltjejens vagn nu när vi strax ska gå över till sittdelen. Men än så länge finner hon sig för det mesta med liggdelen, antagligen eftersom hon oftast sover eller ligger och myser med snutte när vi är ute och går.

Har också hunnit med att köpa in en del behövliga prylar till resan med, så pengarna har verkligen bara rullat iväg idag. Något ännu större är att tjejen idag åt sin första riktiga "middag" med kyckling, sötpotatis och grönsaker istället för ersättning, och det fick två tummar upp av vår lilla tjej. 

6 månader

Idag blir vår lilla tjej, vårt busfrö 6 månader. Hurra för henne idag. Mannen har varit iväg sedan tidig morgon, först jobb och sedan AW men kom hem för drygt timmen sedan. Till en då fortfarande vaken och ganska så pigg liten tjej, eller ja hon höll ju nästan på att somna när hon åt sin inför natten flaska med ersättning - men blev direkt pigg när pappa kom hem.

Dagen började vi med lite mamma och dotter mys, sen fick hundarna också vara med på ett litet hörn. Efter gröten fixade vi i ordning lite och så blev det en drös 6 månaders bilder tagna med systemkameran. Lagom tills det att jag tänkte vi skulle gå ut slocknade lilltjejen, så hon fick sova och jag åt lunch i solen på balkongen istället för ute i naturen.

När hon sedan ätit lite, gjorde vi oss klara och klädde på oss och gick ut. Först en sväng med hundarna och när de var lämnade i lägenheten så promenerade vi till polisstationen och fixade med lilltjejens första pass. En helt underbar känsla att få stå där och säga att vår dotter behöver ett pass... VÅR dotter.

Lilltjejen charmade hela högen av poliser som befann sig på platsen, och det gick ganska så lätt att fixa bilden med. Två försök var vad som behövdes. Efter promenerade vi lite på stan och så shoppade vi loss en del inför Kreta. Köpte mina första riktiga plagg sedan en evighet. Bland annat en klänning som jag nog ska trivas i under varma sommardagar.

Imorgon ska jag för övrigt på ultraljud (vet inte om jag nämnt det?) på kvinnokliniken. Har tackat ja till att delta i en studie som inriktar sig på kejsarsnitt. Ser faktiskt fram emot att göra ett ultraljud för en gångs skull. Spolningen ser jag kanske inte lika mycket fram emot. Det de ska göra imorgon är att se hur mitt snitt har läkt och ser ut. Skulle de hitta något kommer jag få veta det och bli vidarskickad. Har vi sen turen att lyckas bli gravid igen, kommer jag att göra två ultraljud till där de tittar på hur graviditeten påverka/påverkas av snittet/ärret. 

Ska bli skönt att få en riktigt ordentlig kontroll av ärret efter snittet innan vi ens verkligen börjar med att sätta igång med syskonförsök.

6 månader sedan BF

Idag är det 6 månader sedan BF, men utan att busfröet hade kommit trots att de trott hon skulle komma tidigare. Helt ofattbart hur mycket som hänt och hur tiden bara har sprungit iväg. Tyvärr har det varit många tunga och jobbiga dagar, 

Igår bokade vi semesterresa, en vecka på Kreta blir det efter midsommar. Vi velade mellan lite olika resmål, men lotten föll tillslut på Kreta för det var dit vi reste när remissen äntligen kommit fram till RMC och vi hoppades på och drömde om att det skulle bli vår sista sommar och resa utan att jag var gravid eller med bebis. Så blev det inte riktigt. 

Kan erkänna att jag aldrig haft sån resfeber som jag har nu. Känns helt overkligt att vi ska ut och resa med en bebis, en bebis som ÄR vår. Imorgon på vår lilla tjejs 6 månadersdag ska hon och jag gå till polisen och fixa med hennes pass. 

Denna resan känns verkligen välbehövlig och att få komma iväg bara vi tre är något vi behöver, inte minst jag och mannen och vårt äktenskap. 

Händer en hel del just nu här hemma. Var hos veterinären i tisdags med vår äldsta hund, en juvertumör som växt explosionsartat sista två veckorna så på onsdag ska hon opereras. Och igår hade vi en mäklare på besök för att värdera lägenheten (så dagarna innan har det gått åt en hel del tid till att göra så att lägenheten visar sig från sin bästa sida). Vi har väl så gott som bestämt oss för att sälja och flytta till hyresrätt medan vi letar efter vårt drömhus. 

Nästa vecka är mannen iväg torsdag-fredag i Stockholm på förhandlingar med jobbet, så då blir jag ensam med lilltjejen och nyopererade hunden. Den andra hunden får flytta till mannens mormor och morfar några dagar i samband med operationen.

Bud

Igår var vi och tittade på huset igen, och vi kände oss om ännu säkrare på att vi ville ha det. Budgivningen både började och slutade idag, vi la också ett bud men när säljarna plötsligt bestämde sig för att de ville skriva kontrakt idag så valde vi att lägga oss och låta de andra fortsätta. Känns så tomt och trist nu, hade verkligen hoppats att vi äntligen hittat rätt och att de nu äntligen skulle bli en flytt... Men men, sökandet, drömmandet och längtan fortsätter. Kan dock konstatera att vi behöver flytta av så många anledningar, men en av de viktigaste är för vårt äktenskaps skull.

Eftersom det nu inte blir någon flytt inom det snaraste blir det nog att boka en resa så att vi (jag, mannen och dottern) kommer iväg några dagar. Funderar på att boka något flyg och boende i Europa 3-4 dagar vid vår bröllopsdag i början av juli eftersom mannen har semester då, men vet inte var vi ska åka. Några tips och förslag? Någon som har åsikter om vilket/vilka flygbolag som är bäst att flyga med om man har bebis med?

En sak som varit väldigt närvarande hela dagen är lilla ängeln Mio och hans mamma. Idag är det nämligen Mios 1 årsdag. Jag kan bara ana hur ni mår idag, för även om vi hade vår ängels 1 årsdag förra året så var vår situation ändå annorlunda. Skickat dig flera kramar idag Annette, men skickar en härifrån med - KRAM! 

Energi och glädje

Den senaste veckan har varit väldigt blandad. Dagarna fram till och med söndag tillhörde nog några av de absolut värsta/jobbigaste, men igår och idag har varit helt underbara dagar som gett mig så mycket energi. 

Igår var det fint väder och vi var fyra mammor med varsin bebis från BVC gruppen som träffades och tog en promenad på ca 1 timme. När vi splittrades efter den promenaden fortsatte jag och en annan att promenera (och prata om allt möjligt och lite till) med vagnarna ca 2 timmar. 

När vi sedan sa hejdå, var det bara för mig att hämta hundarna och ta ut dem på en runda med. Så under bara gårdagen blev det nästintill 4 timmars promenad. Kan berätta att mina ben inte var så intresserade av att anstränga sig idag. 

Idag har jag och lilltjejen varit iväg på en riktig långfärd med både buss och tåg. Har nämligen varit iväg och på träff RMC tjejerna. Eftersom vi är utspridda i Skåne, Blekinge och Småland, bestämde vi att mötas på "mitten" så det blev en träff i Kristianstad idag. Så idag blev det 8 mammor och 8 bebisar som träffades. Blev både lunch och fika innan det var tid att åka hemåt igen. 

Det kändes helt otroligt att träffa så gott som alla i gruppen som nu fått sina så efterlängtade små mirakel och önskebarn. Vi har träffats i över ett år nu, och när vi började träffas vågade vi nog aldrig tro (även om vi alla verkligen önskade och hoppades på det) att vi idag skulle sitta där och fika med små bebisar som såg till att påminna oss om att de var med oss idag genom fisar, kräk, bajs, kiss, skrik, gråt, prat, skratt och leenden. 

Tog tåget tillbaka till Malmö där vi möte upp mannen efter jobbet så vi kunde åka med honom hem i bilen istället för att åka buss med vagnen i rusningstrafik. Efter matning var det sen bara att ställa sig på vågen hos ViktVäktarna för veckans vägning. -1,4 kg denna veckan, sjukt nöjd med det resultatet. Innebär att jag gått ner 8,6 kg på 6 veckor. 

Morgondagen innebär ny "utflykt", för då är det tid för nytt besök hos psykologen och familjesamtal. Sen på torsdag så är det träff med BVC gruppen på förmiddagen och sedan efter lunch ska jag till kuratorn och förhoppningsvis påbörja KBT. Ja, och så är det min födelsedag med på torsdag... 

Får väl se hur den kommer att bli. Andra året med lilltjejen, för förra året låg hon i min mage och växte till sig. Även andra året som mamma, men första födelsedagen som mamma med barn. Så får väl se hur den dagen blir. 

Med tid och ork kommer här en uppdatering

Jaha, vet knappt var jag ska börja. Min värld är verkligen upp och ner, och det finns så många olika saker som stjäl min kraft och energi. Mycket utelämnar jag från bloggen, eftersom jag känner att det är för personliga saker som vissa inte har att göra med. Hade jag vetat att min blogg var mer anonym än vad den är i dagsläget hade jag antagligen skrivit ut så mycket mer. Både för att lätta på mitt hjärta och hjärna, men också för att visa att livet inte blir perfekt - med glädje och lycka - bara för att ens högsta dröm blir verklighet. För min del känns det nästan som motsatsen. 

Känns hemskt att ens tänka det, eller att ens säga det... Men vårt äktenskap var så mycket bättre, stöttande och givande när vi förlorade vår älskade Bella än vad det är idag. Att förlora ett barn fick oss att komma varandra mycket närmare, medan att sedan få ett levande barn har dragit isär oss.

Imorgon skulle jag äntligen börjat min KBT, men de ringde idag för att meddela att mötet imorgon är inställt då hon är hemma med sjukt barn. Kändes så tomt och tungt att få det beskedet, för det var något jag hade sett framemot - om än med viss oro och tveksamhet. Så nu blir starten antagligen nästa torsdag istället. 

En sak som är riktigt skönt, är att dopet är över. Och jag slipper stressa över allt som jag måste fixa och hinna med inför det. Dock så har jag lite kvar, och det är att fixa med tackkort. Får se om jag beställer färdiga eller om jag gör dem själv. 

Och dopet blev ganska så bra, frågar man andra så svarar de nog att det var hur fint och lyckat som helst - men de såg inte heller allt som skedde i kulisserna, eller fick gå med en klump i magen och "spela" en roll inför vissa personer på plats. Temat på dopet var rosa, rosa, rosa (olika nyanser) och så fjärilar och rosor. Mat och tårta var hemmagjort, men inte av mig. Tårtorna bakade min mamma och nästan all maten fixade mannens moster. Fick många fina och bra presenter, och inte en massa dubbletter heller.

Dopklänningen sydde min mamma upp åt lilltjejen, och jag hoppas verkligen att den kommer att komma till användning igen för syskon. Oavsett vilket som kommer den att sparas för många år framöver. 

Sen har vi även fått sluta cirkeln i och med att lilltjejen blev döpt. För hon döptes i samma kyrka som vi gifte oss i för 8 år sedan (i sommar). Och prästen som höll i hennes dop (vi hann innan hon går i pension), är samma präst som vigde oss och som höll i begravningen/urnsättningen för Bella. 

Här kommer lite bilder från de senaste 2 veckorna: 

En av alla turer med bilen för att fixa olika saker inför dopet.

Lokalen där vi höll dopkalaset (Bild från kvällen
innan när vi precis färdigställt dukningen).

Lokalen där vi höll dopkalaset (Bild från kvällen
innan när vi precis färdigställt dukningen) - andra hållet.

Sista fixandet timmen innan dopet. Med blommor och dryck. 

Eftersom huvudpersonen (och en gäst) inte behövde bestick och tallrik,
fick det bli en ros i servetten för bordsplaceringen. 

Dopklänningen som min mamma sydde.

Första tofsen i håret skedde idag (15/4), och det behövs
om lilltjejen inte ska ha håret i ögonen.