Förra veckan

Förra veckan rusade iväg fort som tusan. Och den största aktiviteten förra veckan var att vi inskolade vår lilla tjej på förskolan, gick så mycket bättre än vad vi någonsin kunnat (vågat) tro. Till och med personalen har utryckt förundran över hur bra det gått med inskolningen av vår lilla tjej. Hon visar redan tydligt att hon trivs, och att hon förstår att hon ska dit på morgonen. Det enda som är lite av ett bekymmer är att hon inte vilar så länge som hon egentligen skulle behöva, så det har slutat med att hon vilat en gång till och somnar redan i cykelsitsen på vägen hem. 

Fredagen avslutade vi på samma sätt som vi gjort sedan några månader tillbaka nu, med fredagsmys i form av badhusbesök. Resten av helgen har tog vi det ganska så lugnt då dagisbakterierna gjort sig påminda i form av att vi blivit förkylda hela familjen, så ingen löpträning för mig på några dagar nu och det kryper i benen. 

Har för övrigt tagit det stora steget och anmält (+betalat och tagit mig ledig från jobbet) mig till vårruset i tisdags, så nu ska jag genomföra mitt första riktiga lopp. Och därmed även genomföra det första av två lopp som jag har som mål att genomföra i år. Känner mig otroligt peppad, speciellt efter att ha förbättrat mitt personbästa några gånger de senaste veckorna. Och dessutom numera klarar springa 5k igen! - utan att sakta in för att hämta andan några gånger - sedan innan graviditeten med lilltjejen och mitt träningsstopp. 

På onsdag är det äntligen tid för mitt besök hos läkaren som ska vara bra på PCOS och PCOS patienter. Så bara därför tyckte väl kroppen min att det var perfekt att ge mig en spontan mens så här två dagar innan. Nåja, får ta och ringa och informera dem om det - men ser det inte som något större problem, är långt ifrån första gången jag ligger i en gynstol med mens/blödning numera. 

Det går... ...framåt

Här händer det inte särskilt mycket. Allt går i ett långsamt tempo, och jag känner mig ganska så uttråkad. Igår blev det i alla fall ett litet avbrott från vardagen, för då körde vi hem till svärföräldrarna och hälsade på. 

Att få maten serverad är en extra bonus med. Det blev några timmar av sällskap, mat och tv tittande. Ja, och en tupplur i mannens gamla säng för min del. Fick lite ont, och kände att jag behövde sträcka ut mig - men trodde inte att jag skulle somna. Nåja, är ju inte första (eller sista) gången jag sover i den sängen. 

Smärtan har (peppar peppar) minskat ganska så bra, hugger till ibland - men ganska så långt ut på sidorna så jag misstänker att det mer är ligamenten som spökar/bråkar. Är ganska så obehagligt, men eftersom det inte är på samma sida och inte ihållande så avvaktar jag. Dessutom så släpper det om jag lägger mig ner och hittar en skön ställning. 

Räckte med en Ipren igår, och än har jag inte haft behov av någon idag (men får se när dagen är slut). Vill ju helst inte ta någon smärtstillande alls, men det funkar heller inte att gå och ha ont. Blödningen efter operationen har också minskat ordentligt, har inte slutat helt men tillräckligt för att det ska räcka med ett trosskydd. 

Mensvärk, magont, blod och bindor är verkligen inget som är trevligt att behöva ha och göra med under en graviditet - oavsett anledning. 

Med försiktighet tittar jag i min app och ser att vi gått in i vecka 15 (14+0) idag. Riktigt skönt att det går framåt, men samtidigt så bli jag inte lugnare för det. Orosklumpen i magen växer för varje dag jag närmar mig vecka 18 (17+3). 

Uteblivet fredagsmys

De senaste dagarna har jag känt mig ganska så lugn och trygg i graviditeten. Blödningar och blodblandade flytningar har varit borta mer eller mindre och att ha tider inbokade till barnmorskan och specialistläkaren har också gjort att jag känt mig mycket mer avslappnad. 

Det var tills igår kväll då, för precis innan mannen skulle iväg och hämta vår middag gjorde vi en förfärande upptäckt när jag var på toa. En ny blödning, blod - främst var det gammalt blod, men det var även färskt blod. Dock bestämde vi att avvakta lite och han körde och hämtade vår sushi. 

Vi åt, men blodet slutade inte. Och med alla ömma och onda punkter i buken så fattade vi beslutet att köra in till gynakuten (igen, känns som jag är där hela tiden) då var klockan närmare 21. Sen spenderade vi resten av kvällen där, och även några timmar in på natten. När klockan var runt 02 var vi äntligen klara och fick köra hem.

Som vanligt gick de igenom min journal, både sköterskan och läkaren. Några nya prover fick lämnas, och läkaren klämde och kände för att sedan göra ett nytt VUL. Hon var noga med att även kolla min livmoderhals (eftersom hon läst att jag ska få ett cerclage insatt). Det fanns mer blod (inga mängder) som var på väg ut, men hon kunde inte hitta något som kunde visa på vad det var som blöder. Livmoderhalsen var lång och väl sluten, vilket var väldigt skönt att höra. 

Och allt såg bra ut med vår lilla bebis med. Hjärtat slog, längden var exakt som den skulle 11+0 - gick ju in i vecka 12 medan vi satt i väntrummet. Bäst av allt var att vi även fick se den lille leka rövare i magen. Den sparkade med de små benen, viftade med armarna, skakade på huvudet och rörde på sig ordentligt där inne. 

Vi var väl hemma igen närmare 03, och då blev det att vi stupade ner i sängen. Dagens planer, ändrade vi lite på. Vi skulle egentligen varit iväg hela dagen och sovit hos svärföräldrarna, men eftersom gårdagen blev som den blev - tar vi det lite lugnare. Dock ska vi fortfarande i väg på konserten ikväll. Ska bli så skönt att göra något helt annorlunda och fokusera på något annat. 

Uppdatering

Några dagar sedan jag skrev nu, och det känns som jag har hur mycket som helst att skriva av mig om. Samtidigt känns det som att jag inte har något nytt eller "trevligt" att skriva om - är nog därför jag hållit mig borta från bloggen.

Börjar med helgen och vad som hände efter förra inlägget. Vi var iväg på eftermiddagen och handlade golv och lite annat till lägenheten och hade lite tid över så vi körde vidare till ett av alla shoppingcenter för att kolla runt lite. Väl där var jag på toa och mötes av färskt blod på toapappret, visst har jag haft mina bekymmer med flyttningar som innehåller en hel del blod (dock har det hela tiden rört sig om gammalt blod) - så ångesten och paniken som spreds i kroppen var inte nådig. Vi fattade ett snabbt beslut och valde att köra direkt till gynakuten, som bara var några kvarter i från oss. 

På plats fick först träffa en sköterska, förklarade och gick igenom allt. Först sa hon att det inte ansågs som akut, men efter att vi pratat och hon läst igenom hela min journal tyckte hon ändå att de skulle ta lite prover och skrev in mig som patient. Blodvärde, blodsocker, infektionsprov och urinprov såg allt ut precis som det skulle. Hon valde att kolla med doktorn om den hade tid för att göra en extra kontroll av mig, vilket hon faktiskt hade. 

En liten stund i väntrummet och vi blev in visade på rummet (det värsta rummet!! - Rummet vi fick beskedet om Bella i höstas). Med en puls på säkert över 100 var det åter igen tid för mig att lägga mig i den gynstolen för en undersökning och ett nytt ultraljud med samma maskin som då. Först klämde och kände hon lite över buken, sen blev det även en inre kontroll innan VUL. Hon kunde inte hitta något som förklarade blödningen. Där efter var det tid för VUL, och hon tog tid på sig och det gick verkligen inte utläsa något på verken läkaren eller sköterskan - så mannens hand höll jag på att krossa samtidigt som pulsen steg mer och mer. 

Till sist pausade hon, tittade på mig och sa att jag kunde slappna av och att allt såg bra ut. Hjärtat slår och den har växt som den ska sedan sist. Hon fortsatte undersökningen och tillslut fick jag lämna stolen igen. Efter undersökningen pratade vi med doktorn lite, berättade att jag kände mig väldigt mycket till besvär för dem över att jag var där. Men fick då svaret att jag inte skulle göra. Hon sa även till oss att det var "bara" att komma om det börjar blöda igen eller mer eller om jag får ont. Kändes så skönt att de tog sig tiden och att de faktiskt läste i journalen. 

Det slutade blöda färskt senare under kvällen, närmare natten. Men sedan dess har flytningarna fortsatt till och från och i olika mängder. Varje gång jag tror att nu ska det väl vara över - ja då kommer det ordentligt igen. 

I måndags tog jag "mod" till mig och kontaktade vännen. Blev många tårar och det var riktigt jobbigt, men nu vet hon hur jag känner (uppdaterade dessutom om besöket på gynakuten). 

Idag var det återigen tid för en jobbig händelse. Att gå på begravning. Min farfars särbo sedan 19 år som dog för någon vecka sedan. Att sitta där i kyrkan bland alla andra, utan min mans trygga hand om min var jobbigt. Men det finns ingen som märker att man gråter av lite andra anledningar än för "bara" henne (med undantag från min faster då). Efter begravningen tände jag ett litet ljus för Bella. 

Direkt efter begravningen kom fastern fram kramade mig och frågade om det var ok. Och så la hon till att hon förstod att det måste varit riktigt jobbigt för mig, att det fortfarande är det för henne efter alla dessa år. Snörvlande fick jag fram ett litet tunt ja. Att höra psalmerna (för inte går det att sjunga med, när tårar och snor bara vill forsa ut) var jobbigt, för det är främst de som tvingar fram känslorna och tankarna på Bella. 

Vill så gärna berätta för henne att jag bär på ett litet syskon till Bella nu, men jag vågar inte - inte än. Vet inte när jag ska våga, men jag vet att det är min faster som är nästa person som jag kommer att berätta det för. Var nära på att berätta för henne idag, men jag vågade inte och jag hade heller inte någon chans att göra det utan en risk för att andra också skulle höra det. 

När begravningen var över och vi sagt hejdå till särbons familj och släkt. Åkte vi kusiner, min faster, pappa och farfar iväg för att ta en fika tillsammans innan vi skulle skiljas åt. 

Sen har jag avslutat min valborg med att åka ut till ett av mina absoluta "smultronställen" Smyge fiskrökeri tillsammans med mannen för att äta årets första mat därifrån, och köpa med oss hem med. Kvällen har sedan spenderats i sängen med man, hundar, padda och viaplay. Och alldeles strax kommer jag nog att sova med.

Mardrömshelg

Helgen har varit allt annat än lugn och skön, allt det vi hade planerat för lades åt sidan. Men jag får nog börja från början.

Allt började med att jag fick ljusrosa flytningar i fredags på förmiddagen, till det började jag även känna mig öm på höger sida. En värk som kom och gick, och den var inte något extremt heller. Närmare kvällen hade flytningarna upphört och jag kände heller knappt av det ömma heller. 

I lördags kom värken tillbaka, men inga blodblandade flytningar. Ringde till sjukvårdsupplysningen och pratade med dem. Fick numret till Gynakuten, men de tyckte jag skulle ta värktabletter och avvakta. Då jag inte hade jätte ont och inte blödde. För att försöka slappna av körde vi iväg och shoppade lite, det onda kom och gick och inga flytningar då heller. 

Men sen på kvällen (runt 20) var jag på toa och fick då återigen blodblandade flytningar. Denna gången var det mer bruna flytningar. Så nu ringde jag in till de på Gynakuten och pratade med dem direkt. Fick svaret att vi kunde komma in för undersökning. Så det var bara att ge oss av till Gynakuten.

Senast vi var där, fick vi det värsta tänkbara beskedet man kan få. Så min puls var extremt hög under hela besöket. Efter att ha väntat ett bra tag fick vi äntligen träffa läkaren, gå igenom allt ännu en gång och sedan var det bara att hoppa upp i gynstolen. 

Hon började med att titta in och konstaterade att där fanns lite mer gammalt blod i livmoderhalsens öppning. Efter det tryckte och kände hon på buken, när det var gjort gjorde hon ett VUL. Behöver jag ens säga hur nära jag var till att kräkas?

När hon kollat allt, så fick vi också se. Hon hittade fosterhinnan (ca 7x6x2  mm), men inte mycket mer - vilket hon var snabb med att säga att så kan det vara så här tidigt, då det är så smått. Det viktigaste var att det inte fanns några tecken på att jag har ett utomkvedshavandeskap. När undersökningen var gjord, så var det bara att klä på mig igen och sen prata med läkaren igen. 

Fick frågan om när vi hade tid för VUL, berättade att vi hade det den 22/4. Då frågade hon oss om vi ville vänta tills dess eller om de skulle boka in oss på ett uppföljnings VUL om 1,5-2 veckor. Vi valde det senare, så nu har vi tid för uppföljnings VUL den 10/4. När vi var klara var det bara att åka hem och gå och lägga sig. Både jag och mannen var helt slut när vi kom hem.

Idag har det ömma lagt sig ganska så bra, har lite känningar till och från. Men bruna flytningar har jag fortfarande, dock med ett uppehåll på några timmar. Varje besök på toan sker med en klump i magen, och varje gång det börjar kännas i nedre delen av buken kommer känslan av att nu är det kört. 

Försöker verkligen tänka positivt och att ta det lugnt, men just nu känns det tungt och mörkt. Rädslan för att vi ska förlora Bellas syskon i ett missfall är stor. 

Beslutet

Vi fattade nog beslutet om hur vi skulle gå vidare redan i lördags, men samtidigt har vi verkligen känt efter och bollat fram och tillbaka de olika alternativen. Och idag var det "bara" att ringa och prata med RMC. 

Men först fick jag börja dagen med att göra ett "förnedrings"test (mannen tycker inte att jag ska kalla det så - men det är så jag känner för att ta ett graviditetstest när blodet samtidigt rinner ur en och man känner i hela kroppen att försöket inte gått (denna gången heller). 

Sen klockan nio var det bara att ringa, hade förväntat mig svårigheter med att komma fram - för måndagsmorgon är verkligen sämsta dagen att ringa. Men inte idag, och efter "bara" 15 minuters kö var det så min tur att meddela resultaten - blödning i lördags och negativt test idag på TD - och så prata om hur vi ska göra nu.

Vi har bestämt oss för att försöka med insemination (ja och hormonstimulering med då) igen. Fick även pratat lite med barnmorskan om att vi känner att vi skulle vilja prata lite mer med någon av läkarna, för det är något vi känner att vi vill inför en eventuell nästa gång. När vi är där för VUL och insemination, är det oftast väldigt stressigt och de har inte riktigt tid med frågor - vilket vi förstår, men har behov av. 

Så planen nu är: Hormonstimulering med start idag, VUL om en vecka, insemination utifrån hur VUL ser ut. Om försöket inte lyckas, så ska vi bokas in på ett läkarbesök eller få en telefontid med läkare. 

Några frågor som poppat upp under helgen fick jag i alla fall svar på idag, så de kan jag lägga åt sidan nu och börja ställa in mig på ännu en omgång med "mysiga" biverkningar av hormonerna. 

Blod

Första toabesöket igårkväll efter det att vi kommit hem från kyrkogården innebar att vi mer eller mindre kunde räkna ut att detta försöket också hade misslyckats. Spottings på pappret. Så när jag gjorde mig i ordning för sängen, blev det nattbinda på för att vara på säkra sidan.

Morgonens första toabesök innebar blod, och vi kan bara lägga ännu ett försök bakom oss. 

Det vi måste göra nu är att bestämma oss hur vi ska gå vidare, vi har tills på måndag på oss. För då ska jag ringa RMC - igen. Mannen tycker att vi ska ta chansen och göra ett eller två inseminationsförsök till, jag känner mig väldigt tveksam. Lutar åt att ge insemination en chans till. För jag kan inte se att det skulle finnas någon anledning till att läkarna skulle ge oss den möjligheten om de inte tror  att det skulle fungera på oss. 

Att inte behöva röra våra poäng känns skönt, och vi slipper att vänta. Kör vi Ivf, kommer poängen börja dras och vi måste vänta - (minst) 1 till 2 månader innan vi får sätta igång. Ett beslut måste vi fatta, men det är lättare sagt än gjort. Blir inte lättare när jag jobbar hela helgen.

Då kör vi

Sen i fredagskväll har jag "bara" gått och väntat på att mensen skulle dyka upp, men den har envisats med att inte komma. Igår kväll trodde jag verkligen att den skulle sätta igång, men icke - spottings, men inget mer. Men så inatt, tror det var runt 2-3 då satte den igång. Äntligen. Eller äntligen vet jag inte, för mens och blödning är inget jag vill ha - men denna gången har jag trots allt behandlat med Primolut, för att få mens - så då blir det ett litet äntligen. 

Ringt RMC, meddelat att mensen satt igång idag. Så nu sätter vi igång med tredje försöket med hormonstimulering+insemination. VUL den 6/2, så får vi se om det kan tänkas finnas någon/några snälla blåsor som kan tänkas vakna till liv och producera ett eller två superägg åt oss. 

Det som är lite stressande just nu, är att läkaren missat(?) att skriva ut recepten till mig efter senaste samtalet med RMC (pratade med SSK vid nyår). Så nu kan jag behöva vänta i upp till två dagar... 

Ska dock ringa till apoteket och fråga om de kan tänka sig att beställa hem mina sprutor redan idag även om inte jag har receptet än. Så att de har det hemma när jag får mitt recept, för det kan ta upp till två dagar innan jag får det och sen tar det några dagar innan leverans når apoteket. Jag ska ta första sprutan på söndag... Det är tur att jag fortfarande har Pergotime hemma, för den ska jag ta på onsdag. 

Blöder

Jag gick till jobbet idag. Jag bet ihop och jobbade med kollegan från .... ja, även om bloggen är relativt anonym tänker jag inte skriva vad jag verkligen tycker om henne. Jag vill inte ge henne mer utrymme än vad hon redan stjäl åt sig. Den enda anledningen till att jag gick till jobbet var för att jag lovat brukaren att vi skulle fixa allt till nyårsafton idag. 

Morgon började på sämsta möjliga sätt. Jag fick bekräftat vad jag anade igår - mensen kom medan jag sov. Tur att jag inte vågade chansa och tro på det bästa, utan att jag redan när jag la mig igår räknade med mensen och förberedde med binda. 

Redan efter att ha varit på jobbet knappt två timmar insåg jag att jag aldrig skulle orka med hela dagen eller helgen för den delen. Smärta som strålar från svanken, en livmoder som krampar, en nacke som gör ont av spänningar, huvudvärk, illamående och helt tömd på energi. Men att få tag på vikarie är lättare sagt än gjort, för när hälften av ens kolleger är på semester, och de vikarier vi har med delegering redan är inbokade. Då är det svårt. Lyckades fixa det tillräckligt för att känna att jag kan gå hem utan att ha för dåligt samvete. 

Kommer vara hemma minst en vecka. Meddelade när jag sjukskrev mig att jag inte räknar med att vara tillbaka innan den 6/1 (skulle jobbat natt nästa vecka och gått av 3/1). Ska känna och tänka efter lite imorgon, och om inget annat så får jag se om jag kan få en tid på vårdcentralen på måndag.

Andra försöket

Då var det min officiella TD, så även om jag blöder ordentligt (har äntligen lugnat ner sig lite) var det bara att ta det där förbannade graviditetstestet när jag steg upp. Testet visa precis vad vi trodde, negativt. 

Så med andra ord, första inseminationsförsöket misslyckades.

Så nu startar vi med andra försöket med insemination. Ikväll är det Pergotime, och Gonal-F är beställda så att jag hinner få dem innan den ska användas. Vilket är på torsdag och fredag. Nästa måndag blir det VUL igen, så jag måste ringa chefen och ta ledigt den dagen.

Och där kom den

Dagen kunde inte börja sämre. Hade mina misstankar redan när jag gick och la mig igår. Men morgonens toabesök innebar bekräftelse på att först försöket med insemination inte fungerat. Var bara att vänta på att klockan skulle bli 8.00 så jag kunde ringa till RMC och meddela att blödningen kom idag, två dagar innan TD. 

Eftersom min TD är på en söndag och eftersom det även är tredje blödningsdagen, så bestämdes det att jag på söndag morgon ändå ska ta ett graviditetstest och är det negativt ska jag ta min Pergotime på kvällen. Ska återkomma till dem på måndag igen, men VUL och recept på Gonal-F är bokat och iväg skickat. 

Ska jag hitta något bra överhuvudtaget med dagen, så är det att eftersom blödningen började idag hinner vi med vårt andra försök innan det är jul- och nyårsstängt på RMC. 

Nu ska jag tända ett ljus, krypa upp i soffan och fortsätta gråta. Är så trött på alla motgångar, all sorg och på att hela tiden kämpa i motvind. 

Då sätter vi igång

Fick pratat med RMC idag, och det blev med en av deras barnmorskor idag (inte SSK som det brukar vara). Berätta att mensen kommit och att vi vill veta när vi får köra igång. Hon kollade så klart min journal samtidigt som hon pratade med mig.

Resultatet av samtalet blev att det beslutades att jag ska få kör igång idag!! Så ikväll påbörjar jag hormonstimuleringen inför inseminationsförsök 1 (eller vad vi hoppas blir försök 1 - för vi vet ju inte om hormonerna är rätt inställda än). 

Fick frågan om jag (vi) känner mig redo, inte bara fysiskt utan psykiskt. Svarade ärligt, att jag kommer nog aldrig bli helt redo igen - men jag vet att jag vill och att jag vill komma igång så snart som möjligt. Vi vill få göra ett försök i år, vi vill inte behöva vänta mer. 

Folsyra och behepan har jag ätit sedan ett tag tillbaka, allt för att göra min kropp så beredd det bara går inför nästa försök. Alla medicinerna finns här hemma, vilket de har gjort sedan i somras. Allt vi kan göra nu är att hoppas på att allt går som det ska.

Så trots att regnet bara öser ner och allt känns så mörkt och kallt - känner jag trots allt lite glad och lättad idag. Vilket är första gången sen den 21 september. 

Den 11/11 får vi veta om hormonerna varit rätt inställda för mig, för då är det VUL. 

Färdig läkt?

Idag chockade min kropp mig ganska rejält, den var snäll nog att ge mig små förvarningar - så som ont i magen (senaste dagarna, veckan om jag tänker efter) små finnar (men det får jag när jag är stressad med) och ljusrosa på pappret när jag var på toa i morse. Efter en timme på jobbet kom mensen med buller och bång, tur att jag hade trosskydd och att jag dessutom hade bindor i väskan. 

Jag kan bara tolka det som att min kropp nu är färdig läkt och där med fysiskt redo för att köra igång med nya försök. För varför skulle jag annars helt plötsligt få mens bara så där? Jag har inte mens av mig själv, eller jo - om jag har "tur" så har jag det naturligt en eller två gånger om året. 

Försökte ringa RMC gick inte så bra, långa köer och sen stängde de telefonen tidigare än vad telefontiden är (hade gärna velat börja redan nu med nästa försök). Så på måndag ska jag börja jaga dem igen. För nu vill jag ha ett startdatum, jag vill komma igång i år! Jag vill inte vänta tills nästa år. Men jag vet också att då är det lite snävt med tiden, för de har stängt v 52 och v 1 så alla starter med insemination och ivf måste planeras utifrån det. Sen vill jag helst ha ett startdatum att meddela kuratorn när jag ska träffa henne den 15/11.

Mensen ger mig verkligen blandade känslor. Jag är överlycklig över att den dykt upp och visar på att kroppen är redo (min tolkning) för att köra igång. Samtidigt så känner jag ett väldigt obehag i hela kroppen, dels av att se blodet (påminner om missfallet) men jag har heller aldrig haft så här ont över ryggen och livmodern vid mens (påminner om värkarna jag hade i början när Bella skulle födas ut) som jag har nu. Sen känner jag mig riktigt bitter, jag skulle ju inte blöda nu - och absolut inte i september heller - för jag var gravid. 

Fått förlängd sjukskrivning

Även denna dagen började med att ringa och jaga läkarsekreterare för att höra om jag kan få min sjukskrivning förlängd - vilket är ett måste med tanke på att jag är sjukskriven, även om de inte förlängt det än. Fick veta att det inte hänt något än, men att sekreteraren skulle lägga in en ny påminnelse till doktorn. 

Lite efter klockan 14 ringde doktorn äntligen upp mig. Vi pratade lite om hur jag mådde och hur jag kände mig, samt att vi så klart gick igenom mitt jobb och mina arbetsuppgifter. Är som sagt inte samma läkare som sjukskrev mig de första två veckorna, utan nu är det läkaren som utförde skrapningen på mig som ska förlänga min sjukskrivning. Han sjukskriver mig from i måndags tom onsdag nästa vecka så länge. Vi kom fram till att det var passande då jag har lediga dagar onsdag och torsdag. Och så ska jag träffa kuratorn på torsdag nästa vecka.

Var ganska skönt att få prata med läkaren, fick även ställt mina frågor angående att jag börjat blöda igen, att smärtorna ("mensvärk från helvetet") är tillbaka, om obduktionen, läkning och sex. Fick veta att det var inget konstigt att jag börjat blöda igen, så länge det inte är i rikliga mängder. Samma gäller smärtorna, det är tecken på att min kropp jobbar på med att få livmodern att gå tillbaka till sin normala storlek - vilket tar tid då jag var så pass långt gånget i graviditeten som jag var. 

Doktorn anser att jag kan räkna mig som "läkt" (rent fysiskt) till helgen, för då har det gått tre veckor. Fick veta att vi antagligen kan räkna med att vi får vänta minst två veckor till innan vi får något svar gällande obduktionen. Vilket jag verkligen hatar. För jag vill inte vänta längre på att få begrava vår dotter. Jag vill också bara få veta om de kan ge oss ett svar på varför vi inte fick behålla vårt önskebarn.

Doktorn påpekade dock att om jag får feber, börjar blöda mer eller får tilltagande smärtor ska jag kontakta dem akut. Utifrån att jag klassas som läkt till helgen, "får" vi lov att börja ha sex igen då med. Om vi vill. För då ska livmoderhalsen tydligen dragit sig samman tillräckligt. Vilket kanske inte alla som läser min blogg vill veta. Men för mig känns det som ett ganska viktigt steg i att komma vidare, för om vi får lov att ha sex - får vi också snart påbörja nästa försök. Sen är det lite "upp i sadeln efter att ha blivit avslängd" över det hela för min del. Att få ha ett vanligt och "normalt" samliv med min man igen - utan att andra är inblandade. 

Har en fråga till er läsare som gått igenom det här med sena missfall (om ni vill svara). Hur har ni hanterat hela situationen med att ha sex igen? Alla känslor som är inblandade, och hur länge har ni väntat?

Jo, men tack...

Eftersom mitt läkarintyg gällande min sjukskrivning varade fram tom igår (söndag) och läkaren inte hörde av sig till mig i fredags, var det bara att stiga upp och börja ringa alla möjliga samtal. Det visade sig snabbt att läkarsekreteraren inte hade telefontid förrän efter 10.00. Så jag fick börja med att ringa och prata med min chef istället, gick sådär - började väl bara gråta tre gånger idag. 

Förklarade för henne att jag inte känner att jag klara av att komma tillbaka än, inte denna veckan i alla fall. Men att jag inte fått veta om jag får förlängt min sjukskrivning, fick lov att återkomma med det senare idag. Hon skulle dock  be samordnaren att förbereda för att sätta in vikarie för mig.

Vid 10.30 fick jag äntligen tag på läkarsekreteraren, visade sig så klart att läkaren inte fixat något. Mina papper låg på hans bord och han ska nu vara ledig i några veckor!!! Sekreteraren fråga mig om det fanns någon annan läkare som hade haft mig när jag var där. Vad svarar man på det? Jag kommer knappt ihåg vem som har varit och kollat/pillat/opererat mig under min midja under den värsta helgen i mitt liv. Men jag sa att det i alla fall varit två läkare till, en på akuten och en som opererade mig.

Sekreteraren kollade i min journal och hitta namnet på läkaren som gjorde skrapningen på mig, och skulle lägga mina papper till honom istället. Så nu måste jag ringa imorgon igen, och hoppas på att han kan sjukskriva mig minst en vecka. Fick ringa samordnaren på jobb och meddela att de får räkna med att jag inte kommer imorgon natt, och att jag får återkomma imorgon gällande resten av veckan.

På sätt och vis vill jag inget hellre än att börja jobba. Få fortsätta mitt liv, ha en normal vardag. Men inser att jag inte klarar det, inte än. Mitt minne är inte vad det borde och tankarna svävar iväg konstant (var och handla i kväll, och frågar mannen var han hämtade vagnen - butiken har två sorters vagnar och den ena står på några få ställen - men han hade tagit den vanliga, den som man kan ställa tillbaka på alla ställen). Känner mig inte närvarande.

Inte nog med det, för jag sover fortfarande inte ordentligt på nätterna. Vaknar flera gånger, och det blir svårare att somna om för varje gång. Min hjärna är allt annat än snäll, har sjukt mycket drömmar - riktigt hemska drömmar. Sen har jag även börjat blöda igen, ska det aldrig ta slut? Sluta blöda under fredagskvällen, men idag har det kommit tillbaka. 

Och att vara trött, vimsig, ha tankar på annat håll och må dåligt funkar verkligen inte på mitt jobb med det ansvar jag har.

Nya prover

Idag var det åter tid för att besöka vårdcentralen, denna gången för att jag skulle ta nya prover gällande Hb och Crp. Båda proverna såg mycket bättre ut, mitt Hb låg idag på 100 och Crp var normal. Det innebär att medicinerna hjälper, och att min kropp rent fysiskt jobbar snabbt på att återhämta sig. Ska dock fortsätta med medicinerna ett tag till.

Har kommit fram till att något av det jobbigaste just nu, är blödningen och smärtan jag har kvar i nedre delen av magen. Att det blöder är den tydligaste påminnelsen om vad som hänt, och det är inget jag kan undvika heller. 

Vill bara läka klart rent fysiskt. Slippa den påminnelsen om vad som hänt. Mannen ringde in till kuratorn idag, vi ska träffa henne igen nästa torsdag. 

Fick hem kopia på papperna läkaren skickat in till FK angående mig och min sjukskrivning. Det gjorde ont att läsa, alla känslorna från i lördags kom tillbaka - den där sekunden hela vårt liv rasade samman och vi hamnade i helvetet.

Blod

Lite efter 01.30 när jag varit på toa och torkade mig, såg jag direkt på toapappert att jag börjat blöda och det var färskt blod. Paniken som infann sig i kroppen är nästan omöjlig att beskriva. Tårarna kom direkt och allt jag kunde göra var att kontakta sjukvårdsupplysningen, för att höra vad de hade att säga.

Och om jag ska vara ärlig, att få berätta vad som inträffat och bli "lite lugnad". För saken är nämligen den att mitt i allt detta är jag på jobbet (min natthelg) och kan mer eller mindre inte göra något. Fick nummers in till gynakuten på KK i Malmö, och ringde in till dem. Där fick jag prata med en väldigt ödmjuk sköterska som sa att jag ska komma dit, så de kan kontrollera var blödningen kommer ifrån. Fick även beskedet att om blödningen tilltar, ska jag komma så fort jag kan. Annars kan jag vänta tills jag går av mitt pass på jobbet.

Just nu är klockan 03.30 och jag skakar av rädsla, pratar med hallonet och ber den att stanna kvar hos oss, tårarna rinner, och önskar att min man var här och höll om mig så hårt han bara kan. Men just nu låter jag honom få sova gott där hemma i vår säng, helt ovetandes om situationen. För om någon timme kommer jag vara tvungen att ringa hem och väcka honom, berätta vad som hänt och be honom komma och hämta mig och köra in mig och hallonet till gynakuten.

Uppdatering av vad som hänt sedan händelsen inatt:

Jag är nu inlagd på KK gyn. Mannen hämtade mig vid 07,30 och vi körde in till gynakuten för att ta reda på vad som hänt. Vi trodde aldrig att vi skulle få det besked vi fick, det var tusen gånger värre.

Mitt vatten har gått och navelsträng+fostersäck är redan på väg ut. Vi har förlorat vårt älskade hallon. Än har den inte kommit ut, men det finns inget de kan göra för att förhindra det som komma ska.

Nähä

Eftersom jag var ledig idag, tänkte jag att det var lika bra att ta ett gravtest idag. Så när jag vaknade fixade jag med det, dock så märkte jag direkt när jag skulle torka mig - att mensen hade kommit. Gjorde testet ändå, för jag vet att det är det första SSK på RMC kommer att fråga mig när jag ringer för att meddela att mensen kommit och även detta försök misslyckats. 

Har haft lite små symtom under den senaste veckan, trött, illamående och en öm mage. Så det fanns en liten liten chans att vi hade lyckats, men så var det inte - istället var det att mensen var på väg.

Är riktigt tacksam över att jag hade min lediga dag idag, så jag har kunnat vara hemma och slippa all stress och press. Eftersom jag dessutom var ledig, var det bara att ringa till RMC redan idag med. Fick en telefontid med min doktor på fredag, så att vi kan diskutera vad vi ska göra nu som nästa steg i vår kamp och resa mot vårt önskebarn. 

Måste erkänna att det är med djup besvikelse och känsla av hopplöshet jag nu lägger det fjärde misslyckade försöket bakom mig. Nu vill jag bara få veta vad nästa steg blir och att vi inte behöver vänta tills efter sommaren innan vi kör igång med vårt femte försök. 

Lördag

Det är absolut ingen tvekan om det är mens eller mellanblödning jag har (tvekade gjorde jag väl egentligen bara på förmiddagen igår). För jag blöder fortfarande rikligt och mensvärken satte igång lagom tills jag gick och la mig igår. Sen har det snällt gjort sig påmind hela dagen idag. 

Så att jag nu äntligen är hemma, efter en lång dag på jobbet och en sväng till mannens mormor och morfar för att hämta hem våra hundar. De ställde snällt upp och passade dem idag, då jag skulle jobba hela dagen och mannen var iväg på möte hela dagen med. Så hundarna kunde helt enkelt inte vara hemma. 

Nu ska jag ta och förbereda maten till morgondagens arbetspass, och sen ska jag även ta och värma min vetekudde. För att sedan krypa ner i sängen och hoppas på att kudden kan hjälpa mig lite med mensvärken. 

Inte räknat med

Vaknade riktigt tidigt i morse (innan 04.00) och kände mig väldigt kissnödig, så det var bara att stiga upp för att besöka toaletten. Dock hade jag inte räknat med att det skulle vara en "massa" blod på pappret, men det var det. Misstänkte först att det kunde vara någon form av mellanblödning, eftersom jag bara är inne på nionde dag med Provera. Tänkte inte mer på det och gick och la mig igen. 

När jag vaknade fyra timmar senare, kunde jag konstatera att det inte avtagit något. Gjorde mig klar och stack till jobbet. Bestämde mig för att avvakta fram till lunch innan jag eventuellt skulle ringa RMC. 

Eftersom inte blödningen avtog, så ringde jag till RMC. Fick pratat med en av SSK, och tillsammans kom vi fram till att detta är första mensdagen (ska ändå ta sista tabletten Provera imorgon, så jag avslutar kuren). Då jag använt Provera denna gången, ska jag börja med Pergotime den femte blödningsdagen. Vilket innebär att jag ska börja med Pergotime den 23 april, på min födelsedag. Hoppas på att det innebär tur att jag börjar med hormonerna på min födelsedag.

Att mensen började idag, bidrog till en del bekymmer med jobbet. Om den kommit som den skulle på söndag eller måndag, så hade jag varit ledig när jag ska in och göra VUL, men nu hamnade VUL på den sämsta dagen den veckan. Eftersom det finns lite strejkvarsel inom verksamheten, fick jag inte ta semester - utan fick snällt försöka lösa det på annat sätt. Efter många om och men (samt två snälla kolleger som ställer upp) så har jag nu fixat mig ledig.