onsdag 30 april 2014

Uppdatering

Några dagar sedan jag skrev nu, och det känns som jag har hur mycket som helst att skriva av mig om. Samtidigt känns det som att jag inte har något nytt eller "trevligt" att skriva om - är nog därför jag hållit mig borta från bloggen.

Börjar med helgen och vad som hände efter förra inlägget. Vi var iväg på eftermiddagen och handlade golv och lite annat till lägenheten och hade lite tid över så vi körde vidare till ett av alla shoppingcenter för att kolla runt lite. Väl där var jag på toa och mötes av färskt blod på toapappret, visst har jag haft mina bekymmer med flyttningar som innehåller en hel del blod (dock har det hela tiden rört sig om gammalt blod) - så ångesten och paniken som spreds i kroppen var inte nådig. Vi fattade ett snabbt beslut och valde att köra direkt till gynakuten, som bara var några kvarter i från oss. 

På plats fick först träffa en sköterska, förklarade och gick igenom allt. Först sa hon att det inte ansågs som akut, men efter att vi pratat och hon läst igenom hela min journal tyckte hon ändå att de skulle ta lite prover och skrev in mig som patient. Blodvärde, blodsocker, infektionsprov och urinprov såg allt ut precis som det skulle. Hon valde att kolla med doktorn om den hade tid för att göra en extra kontroll av mig, vilket hon faktiskt hade. 

En liten stund i väntrummet och vi blev in visade på rummet (det värsta rummet!! - Rummet vi fick beskedet om Bella i höstas). Med en puls på säkert över 100 var det åter igen tid för mig att lägga mig i den gynstolen för en undersökning och ett nytt ultraljud med samma maskin som då. Först klämde och kände hon lite över buken, sen blev det även en inre kontroll innan VUL. Hon kunde inte hitta något som förklarade blödningen. Där efter var det tid för VUL, och hon tog tid på sig och det gick verkligen inte utläsa något på verken läkaren eller sköterskan - så mannens hand höll jag på att krossa samtidigt som pulsen steg mer och mer. 

Till sist pausade hon, tittade på mig och sa att jag kunde slappna av och att allt såg bra ut. Hjärtat slår och den har växt som den ska sedan sist. Hon fortsatte undersökningen och tillslut fick jag lämna stolen igen. Efter undersökningen pratade vi med doktorn lite, berättade att jag kände mig väldigt mycket till besvär för dem över att jag var där. Men fick då svaret att jag inte skulle göra. Hon sa även till oss att det var "bara" att komma om det börjar blöda igen eller mer eller om jag får ont. Kändes så skönt att de tog sig tiden och att de faktiskt läste i journalen. 

Det slutade blöda färskt senare under kvällen, närmare natten. Men sedan dess har flytningarna fortsatt till och från och i olika mängder. Varje gång jag tror att nu ska det väl vara över - ja då kommer det ordentligt igen. 

I måndags tog jag "mod" till mig och kontaktade vännen. Blev många tårar och det var riktigt jobbigt, men nu vet hon hur jag känner (uppdaterade dessutom om besöket på gynakuten). 

Idag var det återigen tid för en jobbig händelse. Att gå på begravning. Min farfars särbo sedan 19 år som dog för någon vecka sedan. Att sitta där i kyrkan bland alla andra, utan min mans trygga hand om min var jobbigt. Men det finns ingen som märker att man gråter av lite andra anledningar än för "bara" henne (med undantag från min faster då). Efter begravningen tände jag ett litet ljus för Bella. 

Direkt efter begravningen kom fastern fram kramade mig och frågade om det var ok. Och så la hon till att hon förstod att det måste varit riktigt jobbigt för mig, att det fortfarande är det för henne efter alla dessa år. Snörvlande fick jag fram ett litet tunt ja. Att höra psalmerna (för inte går det att sjunga med, när tårar och snor bara vill forsa ut) var jobbigt, för det är främst de som tvingar fram känslorna och tankarna på Bella. 

Vill så gärna berätta för henne att jag bär på ett litet syskon till Bella nu, men jag vågar inte - inte än. Vet inte när jag ska våga, men jag vet att det är min faster som är nästa person som jag kommer att berätta det för. Var nära på att berätta för henne idag, men jag vågade inte och jag hade heller inte någon chans att göra det utan en risk för att andra också skulle höra det. 

När begravningen var över och vi sagt hejdå till särbons familj och släkt. Åkte vi kusiner, min faster, pappa och farfar iväg för att ta en fika tillsammans innan vi skulle skiljas åt. 

Sen har jag avslutat min valborg med att åka ut till ett av mina absoluta "smultronställen" Smyge fiskrökeri tillsammans med mannen för att äta årets första mat därifrån, och köpa med oss hem med. Kvällen har sedan spenderats i sängen med man, hundar, padda och viaplay. Och alldeles strax kommer jag nog att sova med.

söndag 27 april 2014

Fasa

Igår kom då de där orden från en vän som jag verkligen fasat för sedan hon träffade sin kille i höstas. Fick veta att vännen också är gravid. Känner mig jättehemsk just nu, för jag har fortfarande inte ens svarat på det sista meddelandet - det meddelandet som berättade att hon är gravid, i vecka 12 (2 veckor längre än mig).

Vet verkligen inte vad jag ska säga till henne, vill ju så klart gratulera till deras graviditet - men att hitta orden, orden som gör att det inte heller låter "falskt". Är så klart glad för dem, men om jag var rädd innan - så är jag livrädd nu. För om det inte går som det ska denna gången heller, så finns det en överhängande risk att jag aldrig kommer klara av att träffa min vän igen. En vän som funnits med vid min sida under alla behandlingar, som var en av de första som visste om både graviditeten med Bella och nu med lilla syskonet. En riktig vän. 

I över 1,5 dygn har jag vetat, och lika länge har jag konstant tänkt på det och lika länge har jag mer eller mindre gråtit och kännt panik. Allt jag försöker göra är att hitta orden jag vill få fram till vännen, men det går inte känner mig bara helt apatisk istället. 

torsdag 24 april 2014

Födelsedagar

Då har den där dagen som jag fasat för ett bra tagit varit här, och den är också över. För igår var dagen jag fyllde 30 år. Det blev en lugn och stillsam dag, men en del gratulationer från alla håll och kanter. På kvällen när mannen kom hem, körde vi iväg och mannen bjöd på restaurang. Blev en lugn och riktigt mysig kväll, och jag slocknade direkt när vi kom hem. 

Att få fira min födelsedag gravid, var det bästa "tröstpriset" jag kunnat få (och som gjorde att dagen kändes lite lättare) eftersom jag inte fick fira den tillsammans med en liten underbar dotter. 

Idag var det svärmors tur att fylla år, hon är 30 år äldre än mig - så ja, hon fyllde 60 år idag. Det firade vi med att möta upp svärföräldrarna och svärmors föräldrar för en riktigt mysig och god middag på en annan restaurang. 

Händer inte särskilt mycket för min del annars, försöker hålla reda på mina dagar. Lite små rutiner finns det såklart under mina dagar: måltider, rasta hundarna, lite frisk luft, vara social (på något sätt - sms, samtal, träffa andra, mm). Och tur är nog det, för annars hade jag nog inte ens orkat stiga upp ur sängen vissa mornar. 

tisdag 22 april 2014

22 april

Har antagligen dragit ut på dagens blogginlägg längre än vad många önskat. Så jag börjar med att säga så här: Dagens ultraljud såg bra ut. En levande graviditet, som läkaren sa. 

Men fy så jobbigt det var innan VUL idag. Vaknade tidigt, kunde inte somna om heller utan jag fick spendera några extra timmar som ett totalt nervvrak i stället. På vägen från stationen till sjukhuset höll jag hårt i mannens hand samtidigt som jag mådde så illa att jag bara ville kräkas (av nervositet). 

Slapp att vänta, för läkaren var i tid. Och istället för att prata en massa så började vi med att göra VUL direkt. Precis som jag ville. Med mannens hand i min tittade vi mot skärmen. Och väntade på domen. Skulle det bli en riktigt bra dag, eller en av de värsta?

Lilla syskonet

Men som sagt, det blev en av de bästa dagarna och den bästa födelsedagspresenten i år är helt klart bilden som jag fick av läkaren. Allt såg bra ut. Ska jag vara ärlig, så är det skönt att höra dem säga det - men svårt att våga tro på det till fullo, särskilt när de blodblandade flytningarna inte vill upphöra heller. 

Efter besöket på RMC, fick vi sätta oss i nästa väntrum. För sen var det tid för ett nytt besök hos kuratorn. När vi var klara där begav sig mannen tillbaks till jobbet, och jag promenerade bort till mitt absoluta favorit café för att "fira" mig och det lilla syskonet i magen innan jag åkte hem igen. 

måndag 21 april 2014

Morgondagen

Vet inte om jag kan påstå att jag längtar till imorgon, för samtidigt som jag bara väntar på att få göra ultraljudet (som bokades in när vi plusade) - så är jag riktigt rädd och orolig för att något ska ha hänt och det inte längre finns ett hjärta som slår.

Med fullt fokus på morgondagen var det nära att både jag och mannen glömde bort dagens datum. 21/4. En dag att fira och att sörja. Vår yngsta hund (och hennes två bröder) fyller nämligen 4 år idag, har lite svårt att förstå att det är fyra år sedan vår andra hund kämpade med värkar och förlossningar. 

Tyvärr innebär dagen också att det är Bellas månadsdag. 7 månader är det sen vi förlorade henne idag. Blev en tur till kyrkogården, för att tända ett nytt ljus, prata och kolla till blommorna + vattna några av blommorna.

lördag 19 april 2014

Påsk

Om allt är som det ska, så har jag idag gått in i en ny vecka. Vecka 9 (8+0) för att vara exakt, och om tre dagar ska vi äntligen på VUL igen. 

Spenderat dagen med att ta det lugnt, umgåtts med mannen, shoppat lite (bland annat en ny bh), och sedan tittat på film med en massa tända ljus och lite blandat gott att äta. 

Dagen till ära har brösten varit ömma och svullna, vilket jag är tacksam för - då det är det enda riktigt tydliga symtomet jag har (känns det som). De blodblandade flytningarna har varit lugna, men någon gång då och då kommer de. Och då blir jag orolig igen. Sen har höfterna och ljumskarna varit lite bråkiga i dag. Främst när jag går och står. 

Just det ja, det är (har varit) påskafton idag... Glad påsk på er alla!

torsdag 17 april 2014

En dag i taget

Dagarna kommer och går. Tar en dag i taget, försöker njuta och se framåt - vilket är lättare sagt än gjort. Fokus ligger på att nå den 22/4, och få se hjärtat slå starkt och fint även då. 

"Njuter" när kroppen ger mig tecken på att jag är gravid. Brösten ömmar som bara den, och jag måste sova med en mjuk bh för annars vaknar jag av att det gör ont i brösten. Är ordentligt trött på kvällarna, speciellt om jag inte sovit några timmar under dagen. Slocknat tidigt (enligt mig) varenda dag denna veckan. Dock kommer de jäkla blodblandade flytningarna då och då (fortfarande med gammalt blod), varje gång jag börja känna att "nu har de slutat" - ja då kommer de tillbaka med besked. 

Spenderat en bra stund i telefonen med min farfar idag, för att fråga hur han mår och lite annat. Fick nämligen beskedet i går kväll att hans särbo dog natten till igår. Det innebär tyvärr att jag aldrig hann berätta för henne att vi väntar ett syskon till lilla Bella. Hade vi hunnit träffa henne en sista gång hade jag nog viskat det till henne, för jag vill inte att någon ska veta det - inte än. 

Förvisso är det ju en del som vet att jag är gravid igen. Mina föräldrar, mannens föräldrar, några på våra jobb (chefer och kollegor som har koll på våra behandlingar - för de går minsann inte att lura) och så ni som känner mig och har tillgång till bloggen

Är jobbigt att prata med både min mormor och min farfar, för de båda frågar hur jag mår och hur det går. Och eftersom jag verkligen inte vill berätta för någon av dem än, så blir det lite slingrande och undvikande svar. Finns två personer som står väldigt högt upp på listan över personer jag bara vill berätta det för, min ena faster (som varit ett väldigt stort stöd efter Bella) och min "favorit" morbror. Men jag vågar inte, inte än. Tror att jag kommer ringa dem på tisdag om allt går som det ska. 

Nu blir det sängen innan jag slocknar framför datorn. 

tisdag 15 april 2014

Ny sjukskrivning

Efter några (ganska många) "om" och "men", och en hel del funderande och övervägande från min sida - ringde jag till min vårdcentral igår. Fick pratat med sekreteraren om sjukskrivning. Hon lovade att prata med min doktor och återkomma igår eller senast idag (blev idag), om hur vi i så fall skulle gå vidare. 

Fick en tid idag, till en annan doktor på vårdcentralen då min vanliga doktor jobbar väldigt lite där numera. Var ganska nervös inför besöket, eller inte besöket i sig utan mer vad som skulle komma upp och hur mycket jag skulle behöva upprepa min historik. 

Det visade sig dock att doktorerna hade pratat igenom mig och min historik ganska så noggrant och den nye doktor hade dessutom gått igenom mer eller mindre hela min journal (i alla fall från tonåren, så minst 15 år tillbaka). Blev inkallad, fick berätta lite om hur jag känner och mår och så fick jag svara på en massa frågor. 

Var riktigt jobbigt, att vara helt ärlig med hur jag verkligen mår och att släppa fasaden som jag stenhårt försöker hålla uppe. Besöket slutade med att doktorn har sjukskrivit mig i en månad framåt. Och han påpekade att jag jag skulle kontakta dem om jag mår sämre eller behöver mer hjälp. Anledningen till sjukskrivningen känner jag inte att jag vill skriva ut här just nu. Men jag kan säga att jag inte är sjukskriven på grund av graviditeten. 

Besöket hos doktorn slutade med att han önskade mig alla lycka till och han hoppades att allt går bra för oss, och att både vi och han är föräldrar när året närmar sig slutet (hans fru ska föda vilken dag som helst nämligen).

söndag 13 april 2014

Helgen

Så var snart helgen slut, en helg som jag spenderat mer eller mindre ensam med hundarna på soffan. Mannen har varit iväg på kongress (men han har i alla fall sovit hemma på natten). Avslutar helgen med att bli lite bortskämd, mannen ska nämligen ge mig en liten fotmassage - så fort jag är klar vid datorn - innan jag kryper ner i sängen. 

För övrigt har jag nog fått mina första cravings. Fisk och räkor. Nog för att jag gillar fisk, och brukar väl äta det 3-4 gånger i veckan. Räkor har jag inte ätit på över 2 år, haft en väldig avsmak på det sen jag åt räkor som jag blev dålig av. Men nu är jag konstant sugen på fisk (och räkorna med då). 

Igår blev det sill och ägg till lunch och sedan hemmagjord pizza med räkor till kvällsmat. Och idag blev det fiskgratäng till kvällsmat, vilket även blir morgondagens lunch. Det knäppa i det hela är att jag fundera på vad jag ska kunna övertala mannen med för fiskrätt till imorgon kväll, något jag tyvärr inte tror han kommer gå med på. Så i värsta fall får det nog bli olika maträtter imorgon kväll. 

lördag 12 april 2014

Ny vecka

Gårdagen gick åt till att bearbeta torsdagen, både ultraljudet och besöket hos kuratorn. Fick verkligen inte gjort mycket och det var skönt att jag var hemma och sjukskriven. Hade verkligen inte kunnat vara på jobbet igår, det hade antagligen slutat med att jag fått mig X antal smällar och fått sjukskriva mig pga det. 

Nämnde bara besöket hos kuratorn, men inte så mycket om vad som blev sagt. För förstta gången kom det några glädjetårar i det rummet från min sida. Att få berätta för kuratorn att vi plussat och att vi dessutom "precis" innan varit och fått sett det lilla pyret var så skönt. Timmen gick snabbt, fick pratat en hel del om våra rädslor över denna graviditet och vi fick även lagt upp en liten plan och lite strategier. 

Kommer nog att spendera många dagar på sjukhuset hos kuratorn de kommande månaderna, för utan kuratorn vet jag inte hur jag ska klara av att ta mig igenom de närmsta (främst) månaderna. En av strategierna är att ha korta delmål, ett var att nå idag - ny graviditetsvecka, vecka 8 (7+0). Nästa mål är VUL som vi har inbokat på RMC den 22/4. Och skönast är att kuratorn bokade in oss på en liten "uppföljning" direkt efter vi gjort det VUL. 

Ett annat delmål, var att våga ringa till barnmorskan och boka in en tid för inskrivning. Vi har valt att gå hos samma barnmorska som vi gick hos med Bella. Jag ringde faktiskt redan i torsdags, när jag var på väg hem från sjukhuset. Behöver jag ens nämna att det var väldigt känslosamt? Grät en del, men vi fick bokat in en tid. 

Blir inskrivning direkt denna gången, inget hälsosamtal mm innan. Fick frågan om jag ville och kände ett behov, men det känner jag inte och dessutom så har jag kvar allt vad gäller mat mm från i höstas. Ska dit den 6 maj, hon hade nämligen inte så många tider just nu (många röda dagar) och jag ville helst att det skulle vara efter vårt nästa VUL. 

torsdag 10 april 2014

Uppföljningsultraljud

En stund innan 9.00 steg (på skakiga ben) vi in på blödningsmottagningen för att göra uppföljningsultraljudet. Redan innan vi körde hemifrån tvingade jag mannen att lova att han skulle stå och hålla mig i handen under hela undersökningen - oavsett hur trångt eller bökigt det än skulle kunna vara. 

När vi satt där i väntrummet, kände jag hur ångesten bara växte. Kallsvettig och ganska full av panik (rädd för att vi skulle behöva gå in på samma rum som när vi fick beskedet att vi fått sent missfall och för att jag skulle få någon av de läkarna jag hade då). Läkaren kom, en läkare jag inte haft innan! Det positiva fortsatte, för vi gick förbi det där rummet som vi var i då.

Medan vi gick bort till undersökningsrummet berättade läkaren att de kommer att vara två läkare under undersökningen, men att jag inte ska vara orolig - utan det handlade om att den ena utbildade sig till specialistläkare. Var skönt att få veta det innan, misstänker att han såg på mig hur nervös jag var. 

 Vi gick igenom historiken (även hösten), sen var det bara att klä av sig och hoppa upp i stolen. Med mannens hand i min (var gott om utrymme i rummet) började de undersökningen. Och det var glada besked. Det var ingen tvekan om att där fanns ett fint embryo som levde och växt. Den var lite mer än 8 mm, så storleken är exakt vad den ska vara utifrån mens och insemination. Så jag är fortfarande gravid, vecka 7 (6+5) för att vara mer exakt. 

Efter att det konstaterat att allt såg bra ut, så var jag inte "bara en patient längre" utan blev mer en "utbildningspatient". Den studerande läkaren tillsammans med specialisten tittade över lite mer hur embryot låg, gulesäck (som det för övrigt såg ut som att vårt embryo låg och kramades med), en massa annat och så kollades det väldigt mycket på mina "perfekta" PCOS-äggstockar en hel del. Mina äggstockar fick verkligen leka fotomodeller idag. Vet inte hur många bilder det blev på dem, och allt i utbildningssyfte. 

Men vad gör det? När man fått så bra nyheter så är de mer än välkomna att spendera en extra stund med att utbilda läkare. För vi behöver ju trots allt nya specialistläkare på området. Efter vi var klara blev det en snabb fika innan det var tid för ett besök hos kuratorn. 

måndag 7 april 2014

Samtal

Har några lediga dagar nu, eller dagar som är något så när lediga. Idag var det tid för lönesamtal med chefen. Blev dock så att första halvan av tiden vi satt tillsammans var lönesamtal. För sen pratade vi lite om allt annat, om brukare/arbetsplatser/försök/gravid/sjukskrivning/sommar/semester. Så andra halvan får man nog mer räkna som ett medarbetarsamtal.

Eftersom lönesamtalet var gjort, kände jag att jag kunde bli lite "besvärlig". Så därför meddelade jag chefen om att jag kommer sjukskriva mig på mina pass denna veckan (skulle jobbat torsdag och fredag), berättade att vi skulle på uppföljningsultraljud efter förra helgen och att om allt är som det ska - så är jag gravid nu.

Brösten fortsätter att ömma, det känns som att de börjat svullna lite (mannen håller med). Tyvärr har flytningarna inte upphört helt. Varit utan dem i över ett dygn, började tro att det äntligen var över med dem - men då kom de tillbaka igen. Försöker dock fokusera på brösten, och hoppas verkligen att det är ett gott tecken. 

Nu är det bara tre dagar kvar till nästa VUL. Börjar nästan gråta av nervositet. Lova att ni håller alla tummar, tår och allt annat som går - för att allt ser bra ut på torsdag. 

Fram tills dess ska jag spendera dagarna med att bara ta det lugnt, och försöka komma på något som jag kan tänkas önska mig i 30 års present. Finns ju bara en enda sak jag verkligen vill ha, och det är inget jag kan få i present av någon - inte ens av mannen i mitt liv. Fått frågan av flera personer om jag ska fira min födelsedag, och det kommer jag inte. Bara tanken på att fira denna födelsedagen får mig att skaka av tårar och sorg. 

Har ni några bra tips på vad jag kan önska mig, får ni gärna komma med dem!

lördag 5 april 2014

12 år

Idag är det 12 år sedan mannen i mitt liv, blev mannen i mitt liv. Känns helt overkligt att vi har varit ett par i så många år, var har åren tagit vägen? Skulle ljuga om jag säger att det har varit helt fantastiskt rakt igenom (vi har haft en hel del kriser och kaos), men överlag så tycker jag verkligen att det har varit 12 underbara år.

Dagen till ära hämtade mannen mig på jobbet i morse, sen körde vi och köpte bullar för att ha en riktig lyxfrukost med nybakade bullar. Efter frukost (lunch för min del) så var det bara att fixa till inför andra nattpasset innan jag gick och la mig. 

Nu är det bara att fixa i ordning det sista, sen bär det av till jobbet. Något som varit positivt, (om jag nu ens vågar skriva det - för risken är väl att det blir tvärtom då) är att de jäkla flytningarna minskat. Plus att brösten varit ganska så ömma och känsliga. Om allt är som det ska är jag nu gravid i vecka 7 (6+0). Får hoppas på att det är goda tecken, och tecken på att allt  är som det ska på torsdag när vi ska på uppföljningsultraljud. 

onsdag 2 april 2014

Vakuum

Varje dag sedan jag berätta att vi plussat, får jag frågan av mamma "hur jag mår". Ännu mer sedan helgens besök på gynakuten. Har inte kunnat komma på något bra att svara på den frågan, utan jag har sagt att det är väl "ok". Men så idag kom jag på det. Det är ett vakuum -jag vet inte riktigt hur jag känner och mår, och jag vill heller inte känna eller tänka efter. 

Hela livet befinner sig just nu i ett ständigt vakuum, ingenting har någon som helst betydelse och att göra något (även något så enkelt som att vakna/stiga upp eller äta) kräver enormt med kraft och energi för att bli genomfört. 

De bruna flytningarna kommer och går, i bland tror jag att "äntligen har de slutat" men då kommer de igen någon timme senare. Det onda jag hade i helgen har upphört mer eller mindre helt. Till och från har jag lite gravidsymtom, med benämning på lite. Hade önskat att jag verkligen kände mig gravid, då hade det nog varit lite lättare att vänta på återbesöket med ultraljud den 10/4. 

För symtomen jag har nu är ungefär de samma som jag hade när jag var gravid med Bella. Brösten ömmar lite då och då (de har inte börjat växa, men det hände först runt v9 - 10 förra gången), blir yr nästan varje gång jag reser mig, en trög och bråkig mage, trött (vet inte om det är ett symtom denna gången eller bara en del av sorgen) och när jag precis ätit eller inte ätit på ett bra tag kan jag möjligen bli illamående. 

Något som är lite trevligt i detta vakuum, är att mannen och jag "firar" 12 år som ett par i helgen. Vi kommer att träffas, men bara lite - för jag ska spendera helgen med att jobba. Sen är det inte heller en dag vi firar längre, inte sen vi gifte oss.