Pyrets bf

Idag är det den 7 mars, vilket innebär att vårt lilla pyre är beräknad till idag. Men med knappt två timmar kvar av dagen, vågar jag ganska så säkert säga att pyret är minst lika mycket tidsoptimist som sin storasyster och pappa.

I mitt flöde på facebook blev jag dessutom påmind om att det idag är exakt tre år sedan busfröet (och blivande storasystern) blev till inne på RMC. Kan fortfarande komma ihåg känslan av att sitta i det där väntrummet och stirra på välkommen texterna på väggen i väntan på vår tur. Den blandade känslan av uppgivenhet och hopp på samma gång. 

Annars händer det verkligen inte så mycket här just nu, tar dagarna efterhand som de kommer i väntan på att vårt pyre ska komma och berika vår familj. Kämpar på med renovering och inreda huset också. Men allt tar längre tid, särskilt med en gigantisk mage och en trotsig tvååring. 

2017 är här och har varit här ett tag

Insåg precis att det redan gått 22 dagar på 2017, och jag har först idag fått tummarna loss att gå in och uppdatera bloggen. Eller ja, tummarna har nog varit loss flera gånger om och jag har varit på väg in för att uppdatera den också. Men andra saker har kommit mellan varje gång. 

Året har börjat relativt lugnt, eller ja så lugnt det kan börja när man har en småtrotsig tvååring, är gravid (med cervixinsuffiens), har två hundar, snart ska flytta och en man som är iväg på en del möten och utbildningar just nu. Som en extra bonus har vi hunnit med några riktigt jäkliga förkylningar med.

Imorgon ska vi på TUL, dels för att se hur pyret mår och växer men också för att se om pyret har vänt sig med huvudet ner igen. Pyret valde nämligen att vända sig till att ligga i säte för ca två veckor sedan efter att innan dess legat med huvudet nedåt och varit ruckbar. 

Hoppas att julen varit bra

Jag har verkligen tappat det här med att uppdatera bloggen. Tror att det mycket handlar om att jag inte längre känner mig trygg med den och för att jag fått en del skit för saker som skrivits i den. Sen har jag verkligen inte haft någon som helst ork över heller.

Graviditeten fortsätter att rulla på, mina värden fortsätter också att se bra ut. Är i vecka 30, och snart har vi passerat 75% av denna graviditet. Började veckan med att göra glukosbelastning, som gav helt normala resultat. Det enda som verkligen skiljer denna graviditeten från den med busfröet är att mitt SF-mått är större denna gången. Ligger inom gränsen för vad som är "normalt", men ligger precis under översta kurvan. Dock hänger det nog lite ihop med att pyret ligger väldigt högt upp, vilket börjar bli lite jobbigt nu. Särskilt när pyret lägger sig på tvären, för då får jag inte luft känns det som. 

Hoppas att ni haft en skön jul och att ni får några lugna dagar med återhämtning fram till nyår. Och om jag inte är inne och uppdaterar bloggen innan nyår, vill jag passa på att önska er alla gott nytt år! 

Här vill jag aldrig behöva vara igen

Det senaste dygnet har verkligen varit en prövning, och inte det minsta positiv. Allt började redan under kvällen till middagen när ena personalen undrade om jag fortfarande var kvar. Sen när det var avlösning så lämnade dåvarande sänggranne dörren öppen medan hon flyttade över saker till ett annat  utrymme. Detta innebar att jag hörde personalens överrapportering och exakt vad de sa om mig, för att prata i "sjukvårdskod" om någon som själv jobbar inom det är bara korkat. De kunde sagt allt rakt ut istället och direkt till mig. De pratade om hur de misstänkte att jag inte alls hade postspinal huvudvärk och att jag bara tog upp plats helt i onödan. Detta trots att läkaren som gjort operationen och två narkosläkare har undersökt och frågat ut mig och alla har vid olika tillfällen bedömt samma sak - postspinal huvudvärk!)

Hade det slutat där hade natten kanske kunnat räddas, men nej. Nattpersonalen kom inte in på rummet och presenterade (en av några få stunder jag var ensam på rummet utan sänggranne) när de gjorde sin rond. Hörde när de gick förbi utanför och sa tillvarandra, att här behöver vi inte gå in. Där och då blev det för mycket och jag bröt ihop totalt. Skickade sms till både mannen och min mamma, och började samtidigt gråta. Och det gjorde jag nästan hela natten. Hade flera timmars konversation med min mamma, där man tydligt kan se vilka klockslag som saker hände sedan och hur illa natten fortlöpte. 

Orkar verkligen inte ta allt här, plus att det ska skickas en anmälan om det till avdelningschefen mfl när jag är bättre och fått komma hem. Men på mindre än ett dygn hade jag fem olika sänggrannar (ett rum de flyttade mig till för att jag behövde lugn och ro pga min postspinal huvudvärk) varav de första fyra har varit på gång att föda... Inte en enda gång när de stövlade in och förde massa oväsen/tände/renbäddade/gjorde undersökningar/körde ctg med hög volym osv osv ursäktade de sig, kom fram och sa hej eller för den delen kollade till mig som bara låg och grät. Jag var på gränsen att bara resa mig upp, ta på mig kläder och gå. De hade inte märkt något, så osynlig var jag. 

Om huvudvärken var illa innan, så kan jag berätta att den var ännu värre efter att inte ens fått 2,5 timmes sömn och gråtit sig igenom hela natten. När sedan dagpersonalen kom in på rummet upptäckte de att jag låg och grät. Först var de nära på att gå ut igen, men sen stannade barnmorskan och frågade vad som hänt. Det tog tid, sen brast det till viss del. Jag berättade lite om natten, det lilla jag lyckades få fram om hur ila behandlad jag blivit. Hon bad om ursäkt åt sin kollegors vägnar, men jag kan ärligt säga att det inte hjälpte det minsta.

Känslan av att bara vilja fly och komma härifrån har varit stark och suttit i hela dagen. Jag har inte känt mig trygg här överhuvudtaget. En känsla jag aldrig tidigare upplevt på ett sjukhus. Hade mannen och dottern inte kommit hade jag stuckit istället för att vänta på narkosläkaren, som så klart haft fullt upp då det är helg. 

Men till slit kom han, och beslutet blev att jag skulle opereras igen, att göra en bloodpatch. (Kommer göra eget inlägg om det imorgon eller något, men känns som att detta inlägget blir för jobbigt och långt att läsa ändå). Inte ens när jag åkte iväg för det kände jag mig trodd och sedd på avdelningen. Men när jag kom tillbaka efter operation pch sedan en tids övervakning efter, hade kvällspersonalen börjat. Och då träffade jag en helt underbar och fantastisk barnmorska. Hon kom direkt med in på rummet när jag kom rullandes i sängen in på rummet. Sen satte hon sig ner och pratade med oss om allt som inträffat och om månaden och dagarna som kommer framför oss (Bellas födelsedag). Hon förstod mig och min ångest och erbjöd sig att lyssna på pyrets hjärtljuden med dopler för att betrygga lite om att pyret mår bra trots allt som händer just nu. 

Tidigt ultraljud

Idag kom dagen som jag/vi haft så mycket ångest och oro inför, att göra tidigt ultraljud och få veta graviditetens status. Mötte upp mannen en kvart innan det var min tur att göra mitt ultraljud. Och de sista 10 minuterna innan, för att inte tala om de där otroligt långa minuterna/sekunderna från det att vi kom in på undersökningsrummet och jag la mig på britsen tills det att ultraljudets signaler visade livmodern på skärmen.

Tårarna rann. Vi såg direkt ett pyre som sparkade och levde rövare, och som var mycket större än vad både Bella och busfröet var när vi gjorde tidigt ultraljud. Och anledningen är helt enkelt att jag är längre gången än vad vi, läkaren i Lund och vad de digitala graviditetstesterna trodde. Vi trodde att jag idag var i vecka 9 (8+4), men enligt ultraljudet är jag i vecka 11 (10+1)! Allt såg fint och bra ut och barnmorskan var så nöjd med ultraljudet.

Vårt älskade lilla pyre. 10+1

Så när vi var färdiga inne på ultraljudet, var det bara att gå tillbaka till receptionen och boka om vår tid till KUB. Från den 9/9 till den 24/8, och när vi lämnade kliniken var det bara
ringa till min MVC och uppdatera dem och ändra dag för att lämna blodprovet inför KUB. Så på måndag blir det ett besök på MVC och min barnmorskas kollega, då min egna har semester just nu.

Med dagens besked om att jag är längre gången än vad vi trodde, måste jag även ta och ringa/fixa lite andra saker imorgon.

Ännu en chock

Den 17/6 började vi som sagt vårat senaste försök, genom att jag började äta Provera i 10 dagar. Men efter den tionde och sista tabletten den 26/6 kom aldrig mensen. Mensen som brukar dyka upp samma dag eller max två dagar efter jag avslutat en Proverakur. Så efter att ha väntat över en vecka på att den skulle komma, kändes det lönlöst att vänta längre.

För att inte hamna i en situation där jag inte kan svara på frågan om jag tagit ett graviditetstest för att utesluta om jag är gravid eller inte, tog jag återigen ett graviditetstest. 

Och det visade positivt, direkt dessutom. Eftersom jag hade ett digitaltest kvar sen förra omgången, sparade jag urinen och sprang snabbt ut och hämtade det. Även det var positivt och meddelade att jag var i vecka 4-5. 

Glädje, chock och ångest, sammanfattar hur våra senaste dagar sett ut. 

Hann aldrig ringa Lund i måndags, och igår hade jag fullt upp innan de stängde sin telefon. Så efter att ha fått tag på sekreteraren i Lund idag under förmiddagen, ringde sjuksköterskan upp mig en liten stund senare och så fick jag en akuttid i eftermiddags hos läkaren. 

Lämnade läkaren för några timmar sedan nu, efter att ha lämnat urinprov, gått igenom de senast tre månaderna (cyklar, missfall, tabletter, blödningar osv), gjort undersökning och så tillsist ett VUL. Och vi fick bekräftat att där finns en pyttesak, en svart "bubbla" på ca 4-5 mm fint inbäddad i min livmoder. 

Allt ser bra ut, och läkaren har lugnat oss båda med att det inte är någon ökad risk för missfall pga av Proveran. 

Fortfarande väldigt svårt att ta in att jag är gravid igen, direkt efter missfallet och innan jag började med Pergotime igen. Borde kanske spela på lotto/hästar/triss eller något!? För sånt här händer ju aldrig oss, inte vad jag trodde av våra erfarenheter. 

Vardagen har börjat komma tillbaka

Vill börja med att tacka för ert stöd, ni är guld värda. Så, äntligen börjar jag ha ork, kraft, lust och tid över igen. Vi börjar så smått att komma tillrätta i lägenheten, och tre veckor försenat (med tanke på att det skulle vara gjort innan vi flyttade in) har de nu målat vårt sovrum och hallen. Så i helgen ska vi flytta in i vårt rum och vår lilla tjej ska få eget rum.

Lite ont gör det dock i mitt hjärta att hon inte längre kommer vara halvmetern ifrån mig längre, om det nu fungerar att hon sover i eget rum. Eller eget är det knappast, och sen vi flyttade in har hon inte en enda natt sovit ensam i sin säng... Vår äldsta hund går nämligen upp och lägger sig hos henne varenda natt (och vila). Tydligen är det detta hon väntat på i 1,5 år, och försökt att säga genom att alltid gå och lägga sig sidan om spjälsängen varje gång vi lagt lilltjejen i den. Kvittar hur mycket vi korrigerar henne och ser till att hon går ner, varje morgon vi vaknar ligger hon där lite "mosad" i fotändan och har lilltjejens fötter upptryckta i ansikte/mage.

Måste berätta om mitt besök hos endokrinologen för två veckor sedan. Har aldrig varit med om ett så otroligt bra och positivt besök på endokrin. När jag gick där ifrån svävade jag på moln och gick runt resten av dagen med ett stort "fånigt" leende. Från första sekund läkaren kom och kallade in mig, tills jag lämnade hennes rum fick jag beröm i så gott som varenda mening.

Läkaren var så otroligt stolt över mig, och om hon inte träffat mig tidigare hade hon aldrig trott på min resa och förändring. Och hon hade heller aldrig trott att provsvaren verkligen var mina. Den absolut mest värmande och starkaste komplimangen hon gav mig var den om att jag vunnit, att jag bevisat att det verkligen går att "vinna" mot sin PCOS. 

För första gången någonsin skrev läkaren in ett BMI som låg helt inom "normalvikt" i min journal och det största av allt, hon visade mig alla mina provsvar - provsvar där så gott som alla mina hormonvärden ligger i om normalvärden!!! 

Något som aldrig hänt mig under de nästan 10 åren jag gått hos dem. Jag är inte fri från min PCOS, men med de värden jag har nu, håller jag den i så bra schack att risken för följdsjukdomar mm sjunker rejält och vissa symtom/problem minskar också.

Förtydligande av bilden: Raden till vänster är senaste proverna. Lämnade blodprover två gånger under 2015, några som fattades som de ville se. 2014 var jag gravid när proverna togs, så de kan man inte jämföra med.

Jag och läkaren bestämde att det fanns tre alternativ till hur situationen kommer vara nästa år när vi ses igen:

• Att jag är gravid 
• Att jag är ganska så nyförlöst, eller 
• Att jag antingen precis sprungit ett maraton eller ligger i hårdträning inför det. 

Och med tredje alternativet, avslöjade jag även vad jag redan nu börjar överväga/sikta mot om jag inte blivit gravid innan dess. Mitt största mål med nästa år (undantaget graviditet då..) är att genomföra ett maraton. Känns faktiskt lite jobbigt att ha en "plan B" hela tiden, men jag vill fortsätta leva och inte längre "pausa" mitt liv pga alla försök och drömmar.

Vi är för övrigt igång med nytt syskonförsök med nu, fick äntligen pratat med läkaren och i förra fredagen körde vi/jag igång med en Proverakur och sen blir det Pergotime från cykeldag 5 igen. Och med tanke på hur förra försöket gick, har vi nu faktiskt börjat diskutera om vi ska fortsätta med denna variant på försök året ut innan vi i så fall börjar med IVF 2017.

I chock

Varning för ett långt och invecklat inlägg. Och jag hoppas att ni som vet vem jag är, tar hänsyn till att detta inte är något som är det minsta offentligt än.

Som jag skrev tidigare i veckan (i onsdags) pratade jag med min läkare i Lund. Min mens uteblev som sagt efter senaste försöket, samtidigt som jag fick negativt resultat på graviditetstesterna jag gjorde på både TD och TD+5 dagar. Vi kom fram till att jag antagligen inte fick någon ägglossning under försöket denna gången, och så la vi upp en plan för ett nytt försök med dubbel dos Pergotime.

Men först en omgång Provera, för att få en blödning. Och innan jag börjar med Provera kuren skulle jag ta ett nytt graviditetstest. Så jag hämtade ut medicinerna och köpte ett 2-pack tester från apoteket hjärtat (dock aldrig använt deras förr).

Och här börjar cirkusen. Jag gjorde ett test i torsdags kväll när jag vaknade (nattvecka, så blir en del sömn på dagarna då), men glömde helt bort tiden då jag snabbt skulle upp och fixa en sak på vinden inför flytten. Men efter ca 20 minuter kom jag på det och sprang direkt till testet för att se resultatet. , Både jag och mannen fick en chock - ett ljust streck i testrutan hade uppdagat sig.

När jag stod där halvt paralyserad kom jag på att instruktionerna var lite strängar än många andra tester, så jag sprang snabbt och kollade igenom innehållsförteckning och de medföljande instruktionerna. Kunde snabbt se att testet INTE skulle avläsas efter 5 minuter, då det kunde vara missvisande. Så jag fick skjuta fram Proverastarten en dag, till i förrgår. Så efter att ha fått sovit lite på fredagsförmiddagen gjorde jag ett nytt test.

Men denna gången ställde jag en timmer för säkerhetsskull och såg till att läsa av testet efter redan ca 3,5 minut. Och samma sak, ett ljust streck i testrutan. Visste inte vad jag ska tro, vet bara att jag inte kunde/vågade börja med Provera under fredagen heller, utan det fick bli till att gå och köpa en förpackning digitala tester (och det var en jäkla tur att jag köpte ett 2-pack, för det första fungerade inte alls, utan var bara helt blankt. ).

Så i morse gjorde jag ännu ett (eller egentligen 2, för det första fungerade inte alls) och denna gången blev det som sagt med ett CB digitalt test. Även detta visade samma sak, nämligen att jag är gravid. Så tre dagar i rad har jag nu testat positivt, och jag kan fortfarande knappast fatta det. Känns som att jag är alldeles för skadad av alla tidigare försök att jag inte kan/vågar/vill tro på att det är sant. 

Testet från i fredags 27/5.

Det fungerande testet igår 28/5.

Antalet veckor enligt det digitala graviditetstestet stämmer dock inte alls överens med min senast menscykel. För testet säger att jag är "gravid 1-2 veckor", dvs att jag skulle vara i vecka 3-4 nu, men enligt senaste mensen skulle jag redan nu vara i vecka 8.

Allt känns helt overkligt och jag är just nu helt kluven till allt. Hjärtat hoppas och drömmer att det verkligen är sant och att det kommer gå hela vägen, Att vår lilla tjej ska bli storasyster och att Bella ska bli storasyster ännu en gång. Men hjärnan räknar kallt med att det här inte kommer att gå och att allt inte står rätt till, att jag inte är gravid (även om testerna säger det)... Oavsett vilket det är, är det bara för mig att ringa Lund igen nästa vecka, för att lägga upp en plan hur vi ska göra nu. 

Har nu på morgonen haft gammalt blod på toapappret när jag varit på toa, inget färskt blod och inga känningar av att mensen är på inkommande. Och jag vet från erfarenhet att blod inte alltid betyder att det är kört, blödde i flera veckor när jag väntade busfröet. Men kroppen går ändå in i inställningen att det är kört.  

Det har och är verkligen en lång och seg helg, men snart är det vardag igen och då blir det till att ringa läkaren för att få råd och svar. Kan dock konstatera att kroppen snabbt utvecklar rädslan vid varje toabesök och minsta lilla känning. Och att se blod på pappret är verkligen inte någon stämningshöjare. 

Ny plan inför tredje syskonförsök

Min läkare ringde tidigare idag, och vi har lagt upp en ny plan inför det stundande tredje syskonförsöket. Mensen har fortfarande inte kommit, vilket innebär att den nu är nästan tre veckor sen. 

Så nya försöket börjar med en ny omgång Provera, för att framkalla en ny blödning. Därefter blir det dubbel dos Pergotime från dag fem, och sen blir det VUL kring dag 12 för att se hur kroppen svarar på det. Först av allt ska jag dock börja med att ta ett graviditetstest till innan Proveran för att verkligen utesluta graviditet. 

Passade på att cykla till apoteket i det helt fantastiska vädret efter jag lämnat busfröet på förskolan, så nu har jag allt hemma för att köra igång igen. 

Väntar

Fortfarande inte en tillstymmelse till mens. Eller jo, magen (området kring livmoder och äggstockar) krampar och smärtar till och från mest hela tiden. Men testen är fortfarande negativa. Fick tag på kliniken i veckan och har fått en telefontid med läkaren i veckan, så vi kan bestämma hur vi ska gå vidare. 

Att få tiden att gå så länge medans vi väntar är inga svårigheter, varje ledig stund äts upp av att fixa och förbereda inför flytten. Nu är det bara två veckor kvar tills vi flyttar, och jag längtar så! Snart får jag äntligen börja inreda min dotters första egna rum. 

Och för att inte förlora hoppet helt när jag testade negativt efter senaste försöket, så anmälde jag mig till mitt tredje lopp för i år. Denna gången blir det Malmö loppet, som ligger på 1 mil och går av stapeln nu den 11/6. Mannen anmälde sig också, för han ville inte missa att genomföra det första Malmö loppet som sker (är ett nytt lopp nämligen, lite av en ersättare till Malmö milen som inte finns längre). Kommer dock inte springa loppet tillsammans för jag springer bra mycket snabbare än honom, men vi kommer starta tillsammans och inför det så tränar vi också tillsammans en del. 

Vill även passa på att påminna om att om en vecka är det ofrivilligt barnlösas dag, och i samband med det finns det lite olika aktiviteter för att lyfta upp ämnet. 

Frånvaro

Mensen har inte dykt upp än, vilket man skulle önska betydde att detta försöket hade lyckats. Men gravtestet som togs på testdagen var negativt. Ska ta nytt test i helgen och har inte mensen dykt upp tills på måndag blir det till att ringa till läkaren och kliniken. 

Haft känningar som om mensen skulle komma redan på TD, och sen har det kommit och gått från dag till dag. Men gårdagen var helt klart riktigt jobbig med mycket smärta och kramp i magen. 

Nu är det drygt tre veckor tills vi flyttar, åh vad jag längtar! Samtidigt som jag är "lite" nervös, tror att nervositeten kommer lägga sig när jag ser lägenheten (har fortfarande inte gjort det...). 

Avstämning av målen för 2016

Månaderna går fort just nu, och vi är redan inne i maj nu. Och efter senaste veckans händelser tänkte jag stämma av med mina mål för 2016, de jag skrev om här i början av januari. Men för att slippa läsa det inlägget, kommer här en nedkortad variant av de fyra målen för 2016 samt hur det gått så här långt:

• Nå min målvikt (ca 13 kg dit den 1/1).

Är på god väg att nå min målvikt, har nu ca 3 kg kvar innan jag når den sedan tidigare uppsatta målvikten. 

• Anmäla och delta i minst två lopp på minst 5km, ensam eller med andra. Samt gå 4 miljoner steg under året (snitt på 11 000 steg/dag). 

De dagliga stegen har jag nått varje dag detta året. Det dagliga snittet ligger på ca 13 500 - 14 000 steg/dag sedan 1/1. Och jag har gjort två lopp redan, de blev gjorda den 30/4 samt 2/5. Sydkustloppet (21,1 km) och Vårruset (5 km). Jag klarade båda. Och kan erkänna att halvmaran känns otroligt bra att ha klarat, speciellt när jag för några år sedan inte alls kunde springa. 

• Lägga upp en plan för syskonförsök och kontakta en specialist. 

Vi har lagt upp en plan, och jag har varit i kontakt med specialisten. Det är ju han som skrivit ut mina mediciner. Dessutom är vi just nu i slutet av vårt andra syskonförsök, bara dagar kvar till bim.

• Bli mer "egoistisk" och prioritera mig själv mer. 

Är det enda målet jag fortfarande inte kommit framåt med. Så detta målet får jag lägga mer fokus på nu känner jag, för detta är nog faktiskt det viktigaste av mina mål. 

Känns otroligt bra att jag ändå är en bra bit på vägen, och att jag redan avklarat andra målet med bravur gör bara att jag känner mig extra stärkt att ta tag i de övriga med. 

Andra syskonförsöket

Har verkligen fullt upp just nu, så bloggen ligger långt ner på prioriteringslistan just nu. Men tänkte ändå uppdatera den och er, vi är för närvarande mitt uppe i vårt andra syskonförsök med hormonstimulering. Pratade med läkaren tidigare i veckan och blodprovet sist visade på att jag hade fått ägglossning, så nu kör vi på detta fram till efter sommaren. Nu är det "bara" att vänta på ett bra ägg, bra spermie, en lyckad befruktning, ett embryo som utvecklas rätt och att det fäster rätt i livmodern, klarar sig genom cerklageoperation och stannar i livmodern så länge att barnet överlever en förlossning... Inte alls för mycket begärt va? 

Om ca två veckor vet vi hur detta försöktes gått. 

Och om bara några timmar är det åter min födelsedag, min tredje tillsammans med vår lilla tjej - en som tidigt gravid och två som mamma med henne i min famn. Vet inte riktigt vad jag tycker om att fylla år, tyvärr brukar dagen aldrig bli så särskilt lyckad och varje födelsedag bara påminner om att åren rusar förbi. Fördelen är att mannen åker iväg tidigt imorgon, så jag räknar med att helgen kommer "rinna ut i sanden" redan nu. 

Veckan i korthet

Denna veckan har det verkligen varit fullt ös och ganska fullbokad vecka, eller sista halvan av veckan i vart fall. Och för en gångs skull, har det främst varit positiva besked med. 

Verkar som om vi äntligen har en anledning till att sälja vår lägenhet och ska få flytta till större. Väntar dock svar från företaget, då jag fick skicka och fråga om det stämmer eftersom vi först fick beskedet att någon annan fått lägenheten och sen några timmar senare skickade de att vi ska komma och skriva kontrakt på onsdag. En hyresrätt förvisso, och verkligen mitt i centrum - men just nu känns det omöjligt att få fatt i ett vettigt hus i de områden vi vill ha, och vi vill/behöver verkligen ha ett rum till så detta blir den bästa lösning just nu. 

Igår var jag på VUL hos läkaren, visade det sig att kroppen svarat bra på Pergotime. Så sen i morse är det ägglossningstester varje morgon i en vecka, för att se om kroppen kommer starta en egen ägglossning utan hjälp. Ska även lämna blodprov i slutet på nästa vecka. 

Och idag har min pappa passat vår lilla tjej, så att både jag och mannen kunde gå på Barnlängtans årsmöte i Malmö. Vår lilla tjej har haft superkul hos morfar och morbror, och dessutom fått leka en massa tillsammans med tre av sina kusiner (min äldsta brors två söner och min systers äldsta son).

Barnlängtans årsmöte var ett enkelt och "familjärt" årsmöte, speciellt i jämförelse på de andra årsmöten vi har att gå på varje år. Var även otroligt trevligt att träffa större delen av styrelsen och valberedning med, slutade även med att jag blev nominerad och invald till ett uppdrag inom föreningen (exakt vad skriver jag dock inte ut här då jag i så fall mer eller mindre tar bort anonymiteten på bloggen helt). Efter årsmötet blev det rundvandring på RMC med en av läkarna. Där fick vi se de olika utrymmen och rummen samt fick information om de olika patientgrupper de har och fråga henne om allt vi undrade. Avslutade med lunch tillsammans. 

Imorgon verkar det bli fint väder, så då blir det antagligen en runda till skogen och kanske även ett besök eller en "dejt" med kära vänner i närheten av skogen. 

Läkarbesöket

Gårdagen sprang verkligen iväg och jag var alldeles slut när vi väl var hemma hela familjen på kvällen för att skriva ett inlägg om läkarbesöket. Så här kommer det idag istället, innan jag också somnar. 

Jag lämnade läkaren (som för övrigt heter Pål Wölner-Hansen) med ett leende på läpparna. Dessutom lämnade jag kliniken med ett recept på Pergotime och en ny tid nästa fredag för att se hur kroppen svarar på Pergotime denna gången. Eftersom jag så vältajmat började blöda i måndags, ska jag helt enkelt börja äta dem redan imorgon (fredag).

Upplevde läkaren som väldigt trevlig och påläst, och väldigt positiv till att köra igång med oss. Han tyckte absolut inte att vi ska köra igång med IVF, inte till att börja med i alla fall då vi har så "positiva och bra prover mm". 

Vet inte heller hur många gånger han berömde mig för min viktminskning innan graviditeterna och nu efter sista graviditeten som ledde till vår dotter, efter att han fick veta att jag gjort det på egen hand. Fick svar på de flesta av mina/våra funderingar. 

Hämtade och redo att börja ta dem igen.

Önskar så att jag fått kontakt med denne läkaren för många år sedan, då hade nog vårat liv sett lite annorlunda ut idag. Ska tilläggas att han tillhör de "gamla gubbarna" inom läkarkåren och kan säkert upplevas av en del på ett negativt sätt, men jag själv föredrar dem och upplever att de är de läkare jag oftast upplever som bäst och får bäst bemötande och behandling av.

Så nu är vi helt enkelt igång ännu lite mer med våra syskonförsök. Och har vi ordentligt med tur, slipper vi vända oss till någon av de privata IVF klinikerna, och de stora utgifterna som det skulle innebära. 

Imorgon är det för övrigt första "riktiga" vardagen för vår familj. Då ska både mannen och jag jobba och lilltjejen ska till förskolan, så här är så förberett som det bara kan gå kvällen innan för att det ska gå så smidigt som möjligt imorgon.