Ännu en chock

Den 17/6 började vi som sagt vårat senaste försök, genom att jag började äta Provera i 10 dagar. Men efter den tionde och sista tabletten den 26/6 kom aldrig mensen. Mensen som brukar dyka upp samma dag eller max två dagar efter jag avslutat en Proverakur. Så efter att ha väntat över en vecka på att den skulle komma, kändes det lönlöst att vänta längre.

För att inte hamna i en situation där jag inte kan svara på frågan om jag tagit ett graviditetstest för att utesluta om jag är gravid eller inte, tog jag återigen ett graviditetstest. 

Och det visade positivt, direkt dessutom. Eftersom jag hade ett digitaltest kvar sen förra omgången, sparade jag urinen och sprang snabbt ut och hämtade det. Även det var positivt och meddelade att jag var i vecka 4-5. 

Glädje, chock och ångest, sammanfattar hur våra senaste dagar sett ut. 

Hann aldrig ringa Lund i måndags, och igår hade jag fullt upp innan de stängde sin telefon. Så efter att ha fått tag på sekreteraren i Lund idag under förmiddagen, ringde sjuksköterskan upp mig en liten stund senare och så fick jag en akuttid i eftermiddags hos läkaren. 

Lämnade läkaren för några timmar sedan nu, efter att ha lämnat urinprov, gått igenom de senast tre månaderna (cyklar, missfall, tabletter, blödningar osv), gjort undersökning och så tillsist ett VUL. Och vi fick bekräftat att där finns en pyttesak, en svart "bubbla" på ca 4-5 mm fint inbäddad i min livmoder. 

Allt ser bra ut, och läkaren har lugnat oss båda med att det inte är någon ökad risk för missfall pga av Proveran. 

Fortfarande väldigt svårt att ta in att jag är gravid igen, direkt efter missfallet och innan jag började med Pergotime igen. Borde kanske spela på lotto/hästar/triss eller något!? För sånt här händer ju aldrig oss, inte vad jag trodde av våra erfarenheter. 

I chock

Varning för ett långt och invecklat inlägg. Och jag hoppas att ni som vet vem jag är, tar hänsyn till att detta inte är något som är det minsta offentligt än.

Som jag skrev tidigare i veckan (i onsdags) pratade jag med min läkare i Lund. Min mens uteblev som sagt efter senaste försöket, samtidigt som jag fick negativt resultat på graviditetstesterna jag gjorde på både TD och TD+5 dagar. Vi kom fram till att jag antagligen inte fick någon ägglossning under försöket denna gången, och så la vi upp en plan för ett nytt försök med dubbel dos Pergotime.

Men först en omgång Provera, för att få en blödning. Och innan jag börjar med Provera kuren skulle jag ta ett nytt graviditetstest. Så jag hämtade ut medicinerna och köpte ett 2-pack tester från apoteket hjärtat (dock aldrig använt deras förr).

Och här börjar cirkusen. Jag gjorde ett test i torsdags kväll när jag vaknade (nattvecka, så blir en del sömn på dagarna då), men glömde helt bort tiden då jag snabbt skulle upp och fixa en sak på vinden inför flytten. Men efter ca 20 minuter kom jag på det och sprang direkt till testet för att se resultatet. , Både jag och mannen fick en chock - ett ljust streck i testrutan hade uppdagat sig.

När jag stod där halvt paralyserad kom jag på att instruktionerna var lite strängar än många andra tester, så jag sprang snabbt och kollade igenom innehållsförteckning och de medföljande instruktionerna. Kunde snabbt se att testet INTE skulle avläsas efter 5 minuter, då det kunde vara missvisande. Så jag fick skjuta fram Proverastarten en dag, till i förrgår. Så efter att ha fått sovit lite på fredagsförmiddagen gjorde jag ett nytt test.

Men denna gången ställde jag en timmer för säkerhetsskull och såg till att läsa av testet efter redan ca 3,5 minut. Och samma sak, ett ljust streck i testrutan. Visste inte vad jag ska tro, vet bara att jag inte kunde/vågade börja med Provera under fredagen heller, utan det fick bli till att gå och köpa en förpackning digitala tester (och det var en jäkla tur att jag köpte ett 2-pack, för det första fungerade inte alls, utan var bara helt blankt. ).

Så i morse gjorde jag ännu ett (eller egentligen 2, för det första fungerade inte alls) och denna gången blev det som sagt med ett CB digitalt test. Även detta visade samma sak, nämligen att jag är gravid. Så tre dagar i rad har jag nu testat positivt, och jag kan fortfarande knappast fatta det. Känns som att jag är alldeles för skadad av alla tidigare försök att jag inte kan/vågar/vill tro på att det är sant. 

Testet från i fredags 27/5.

Det fungerande testet igår 28/5.

Antalet veckor enligt det digitala graviditetstestet stämmer dock inte alls överens med min senast menscykel. För testet säger att jag är "gravid 1-2 veckor", dvs att jag skulle vara i vecka 3-4 nu, men enligt senaste mensen skulle jag redan nu vara i vecka 8.

Allt känns helt overkligt och jag är just nu helt kluven till allt. Hjärtat hoppas och drömmer att det verkligen är sant och att det kommer gå hela vägen, Att vår lilla tjej ska bli storasyster och att Bella ska bli storasyster ännu en gång. Men hjärnan räknar kallt med att det här inte kommer att gå och att allt inte står rätt till, att jag inte är gravid (även om testerna säger det)... Oavsett vilket det är, är det bara för mig att ringa Lund igen nästa vecka, för att lägga upp en plan hur vi ska göra nu. 

Har nu på morgonen haft gammalt blod på toapappret när jag varit på toa, inget färskt blod och inga känningar av att mensen är på inkommande. Och jag vet från erfarenhet att blod inte alltid betyder att det är kört, blödde i flera veckor när jag väntade busfröet. Men kroppen går ändå in i inställningen att det är kört.  

Det har och är verkligen en lång och seg helg, men snart är det vardag igen och då blir det till att ringa läkaren för att få råd och svar. Kan dock konstatera att kroppen snabbt utvecklar rädslan vid varje toabesök och minsta lilla känning. Och att se blod på pappret är verkligen inte någon stämningshöjare. 

Ny plan inför tredje syskonförsök

Min läkare ringde tidigare idag, och vi har lagt upp en ny plan inför det stundande tredje syskonförsöket. Mensen har fortfarande inte kommit, vilket innebär att den nu är nästan tre veckor sen. 

Så nya försöket börjar med en ny omgång Provera, för att framkalla en ny blödning. Därefter blir det dubbel dos Pergotime från dag fem, och sen blir det VUL kring dag 12 för att se hur kroppen svarar på det. Först av allt ska jag dock börja med att ta ett graviditetstest till innan Proveran för att verkligen utesluta graviditet. 

Passade på att cykla till apoteket i det helt fantastiska vädret efter jag lämnat busfröet på förskolan, så nu har jag allt hemma för att köra igång igen. 

Hon går!

Just nu är det tufft, den gångna vecka har varit krävande på alla sätt. Så pass att målet för tillfället lite är att överleva dagen utan att helt bryta ihop av utmattning, smärta eller psykiskt.

Undviker även för tillfället - eller rättare sagt - försöker undvika nätet, diverse medier och folk i allmänhet. Vilket också gör att bloggen blir ganska tyskt och att jag inte kommenterar lika mycket För tydligen är det högtryck på gravidbesked, nyföddbesked och för att inte tala om frågorna/kommentarerna: "sugen på en till?", "nu kommer du säkert bli gravid direkt", "ni tänker väl skaffa syskon till er dotter?", "men nu har ni fått barn, så nu kan du väl inte tycka att det är jobbigt med besked?", "njut, tiden springer iväg" - gärna tillsammans med - " vaa? Har ni inte lämnat bort henne till någon än, det är hälsosamt att lämna bort henne". 

Såren efter alla år av ofrivillig barnlöshet har inte läkt än, likaså såren efter Bella och för att inte tala om såren som är öppna när det gäller den så djupa önskan och längtan efter syskon. Och för de nya såren som kommit av att inse att kroppen inte lyckas bättre själv nu än innan graviditeterna. 

Vill dock säga att jag är världens lyckligaste av att vara mamma till vår lilla tjej, vårt busfrö. Det är hon som ger mig kraften och styrkan att ta mig igenom dagen. Som nu är ett helt år gammal. Dagen innan sin födelsedag, tog hon för övrigt sina första egna steg och sedan dess har hon fortsatt att gå längre och längre sträckor på egen hand. Det har dock varit en tuff vecka med/för henne också, med både förkylning och biverkningar efter hennes 1 årsvaccination.

Proveran resulterade i åtta dagars extrem blödning och smärtor, och sedan 2 dagar av mindre stänk. De första dagarna blev jag faktiskt orolig över mängderna av blod, men efter att ha kollat upp mina egna anteckningar från senast jag åt Provera kände jag mig lite lugnare om än frustrerad. Men nu har jag åtminstone haft en blödning igen, så nu blir det 3 månader av avvaktande för att se om kroppen ska komma igång själv eller om det blir en ny kur igen då. Har även varit och gjort cellprovstagning, så där väntar jag bara på svaret. Så allt som RMC läkaren sa/ordinerade är nu avklarat. 

Besöket på RMC

Lilltjejen skötte sig riktigt bra under besöket. Hon somnade passande under resan dit och vaknade lagom tills vi gick in på KK. Så det var bara att ge henne mat och torr blöja innan vi anmälde oss i receptionen. Under ultraljudet mutade jag henne med lite rån, men för övrigt var hon nöjd medar sitta kvarnen sidan om mig och "vara med" i samtalet mellan mig och läkaren.

Kände mig väldigt tom men beslutsam inombords när jag lämnade RMC efter läkarbesöket. Var ju där för att få provsvar, göra undersökning och få eventuellt recept mm. Trodde aldrig att besvikelse över att kroppen inte förärats det minsta skulle kunna bli så här stark. Två graviditeter har inte fått min kropp att fatta, utan min PCOS fortsätter att hålla min kropp i ett järngrepp.

Eftersom reglerna är som de är och jag fått barn tillsammans med min man hos dem, kan de bara hjälpa mig genom att skriva ut Provera (för att framkalla blödningar var tredje månad) då vi går i syskontankar. Känns ganska irriterande att de inte får ge mig något annat för att behandla min PCOS bara för att vi har syskontankar.

Så nu blir det att göra graviditetstest var tredje månad (med negativt resultat) och sedan köra med en kur Prover. Istället för att "bara" sätta mig på Pergotime, som då är skonsammare för mig. Men som då räknas som stimulering och därmed även försök. "Vill" jag ha hjälp från dem igen, får jag helt enkelt skilja mig och skaffa en ny man. Då får jag/vi snabbt hjälp av dem... Eftersom att jag har den diagnos jag har. Vilket är skrattretande enligt mig. 

Nu blir det till att bestämma klinik/land och eventuellt en gynekolog, och vilken typ av behandling vi ska satsa på. Men först ska de sista gravid/behandling/sorg kilona väck innan jag lägger massor av pengar på behandling. För oss är Danmark och insemination med stimulering är ett alternativ om vi kan få tag på en gynekolog som är beredd att skriva om och göra ultraljud på mig. Annars får det bli IVF och då blir det ju antagligen i Malmö. 

Ska dock kolla upp/efterforska lite om det finns någon specialist att besöka. Det känns som att det även är värt att behöva resa för att få träffa en specialist på PCOS innan vi kör igång med syskonförsök som vi betalar för, fram tills dess kör vi dock oskyddat och hoppas/drömmer om det bästa såklart. Så har ni bra tips på läkare/specialist mm som är riktigt bra inom PCOS, oavsett var i landet de befinner sig får ni gärna lämna en kommentar (eller skicka det med mail/via kontaktformuläret) med den informationen.

Precis innan jag gick så sa läkaren till mig att jag även bör boka tid för cellprov (vilket jag helt klart ska!) då hon såg att det är 3 år sedan sist och jag har förhöjd risk för cellförändring. Ska gå och hälsa på hos mödravårdscentralen vi gått på under graviditeterna, då de har dropin på torsdagskvällar för att bland annat lämna cellprov. 

Och så fick jag svar/rekommendation på mina funderingar över att eventuellt donera ägg. Har inte nämnt det här tidigare, då jag och mannen inte varit helt säkra på det och för att det fortfarande varit på funderingsstadiet. Men eftersom jag nu skulle till RMC, som är de som har hand om det här nere passade jag på att fråga. 

Har hela tiden fått höra om att jag har bra kvalitet och en rejäl äggreserv, så lite inne har jag (och mannen) varit på om jag skulle donera. Och på så sätt ge någon annan chansen att precis som vi få uppleva när den drömmen om ett önskebarn blir verklighet. Men att på så sätt bli av med lite av de ägg och tömma några foliker som ändå hjälper till att förstår mina chanser för att bli gravid. Men det blev jag helt och hållit avråden från att göra, i synnerhet innan vi känner att vi fått de barn vi vill ha själv. 

Anledningen är inte alls relaterad till min diagnos eller mina ägg i sig. Utan för att det är väldigt höga risker att jag kommer överstimmuleras vid behandling (i synnerhet utifrån mina värden och hur mina äggstockar ser ut), eller råka ut för andrakomplikationer med. Saker som även får mig att känna en ganska stor oro av att ens köra igång med IVF och syskonförsök, något jag inte ens riktigt funderat på innan.

"Dig hade jag glömt"

Nämen hej smärta - du ska veta att du inte varit det minsta saknad eller välkommen. Imorse vid fem dök du upp, och det tog mig några minuter men sen kände jag igen dig alltför väl. Det är trots allt ungefär 3 år sedan vi umgicks på detta sättet senast, dvs innan jag (vi) började behandlingarna på RMC. 

Jag hade verkligen glömt bort hur vedervärdigt ont och hur dåligt jag mår när jag inte blöder. Nog för att min mensvärk blivit värre efter båda graviditeterna, men det är ändå så stor skillnad och smärtan kommer från olika håll. När jag väl har mens och därmed även mensvärk, då sitter den mer i ryggslutet än något annat och att röra på mig minskar smärtan för det mesta. 

Men den här smärtan sitter i framsidan och sträcker sig från äggstock till äggstock ungefär (tänk hela livmodern med äggstockar och äggledare). Och den kommer med en huggande, paralyserande och sökande smärta. Hade jag inte kommit ihåg smärtan från förr, hade det blivit ett besök på akuten för att kontrollera att det inte var blindtarmen.

Så nu kan tisdag verkligen inte komma fort nog. Oavsett vilket hoppas jag att läkaren åtminstone skriver ut en omgång Provera eller Primolut så jag får framkallat en blödning snarast. Ni kan ju gissa hur ont jag har när jag längtar efter mens och den då medföljande extrema mensvärken. 

Hoppas på att jag lyckas hålla dig i någorlunda schack tills dess med värktabletter, värme, fosterställning och det vanligaste - bita ihop och gråta inombords. 

Vår vårdplanering

Har fått lite frågor (både här och på andra ställen) om våra (mina och mannens) behandlingar och hur vår plan och de olika bitarna vi blivit erbjudna. 

Först och främst, så är det skillnad mellan de olika landstingen/regionerna i Sverige - så bara det kan göra att man får olika behandlingsplaner. Sen handlar det så klart om att det är lite skillnad om man gör behandlingar via landstingen eller gör det privat. 

Sen kommer vi till de delarna som också påverka var i "behandlingsstegen" som läkarna tycker att man ska starta. Provtagningar, undersökningar och resultat. 

Hos oss finns problemet enbart hos mig. Mannen har perfekta spermier, de är väldigt många, starka och allt annat de kollar. Han har heller inga som helst avvikelser i alla andra prover (blodproverna). Hos mig däremot där kommer problemen. Jag har PCOS, ingen som helst egen menscykel och heller ingen ägglossning. Jag har äggblåsor i överflöd - äkta PCOS äggstockar. (De uppskattar när de får "visa upp" mina äggstockar för studenter). Detta medför också att vissa av mina prover inte är så bra, det är hormonproverna som sticker ut - och skapar problem. 

Jag har även fått gjort kontroll av livmodern med kontrast, och det finns inga stop eller andra "konstigheter". Inte längre i alla fall. De hittade en polyp under de undersökningen, men den har jag fått opererat bort. 

Utifrån all information de har samlat in och vår ("unga" - enligt sjukvården, inte enligt mig) ålder, ville läkarna först testa med enbart stimulera mig med hormon (Pergotime) delvis för att se hur kroppen svarade på hormonstimulering och delvis för att det material de samlat in på oss visade på att det möjligen skulle kunna räcka med det. 


Vår vårdplan har varit följande: 

• Hormonstimulering, (Provera/Primolut sedan Pergotime) göra tre försök - när rätt dos är inställd. Blev totalt fyra omgångar, då första var alldeles för låg dos och inget hände. 
• Hormonstimulering + insemination, (Primolut sedan Pergotime+Gonal-F) göra tre försök - Blir fyra försök, då vi fick möjligheten att själv bestämma om vi ville göra ett extra försök eller inte. 

Och det är här vi är nu. Mitt uppe i fjärde försöket med hormonstimulering+insemination. Om inte detta försöket heller går vägen, kommer vi bokas in på en tid för att lägga upp planeringen för att starta med IVF. 

• IVF .... Det är först här vi kommer att börja använda våra poäng. Kommer inte gå in mer på detta, då jag inte har full koll på det. Men som sagt, våra tidigare behandlingar har inte påverkat våra poäng.

Jag/vi hade inte valt att göra de två första stegen vi gjort om vi skulle betala för allt fullt ut (eller hade kostat oss våra poäng). Då hade vi helt klart kört på IVF direkt. För av de olika behandlingsalternativen så är det IVF som har (utan tvekan) högst chans att lyckas. 

Hoppas ni har blivit lite klokare på varför vi fått de behanlingar vi fått och varför de skiljer sig åt. Och som sagt, det är en hel vetenskap. 

Imorgon är det tid för ett andra VUL och ikväll tar jag fjärde sprutan Gonal-F för detta försöket. Får se om äggblåsorna växt till sig ordentligt och om vi kommer få tid till insemination i slutet av veckan. Känns lite smått nervöst inför morgondagens VUL, ska nämligen gå dit själv imorgon (om inte något ändras) - har bara hänt en gång tidigare. 

Lite funderingar

Funderar på hur länge jag ska ha mens denna gången, för jag är nu uppe i sjätte dagen och den är fortfarande ganska riklig. Dessutom så har jag nu tagit Pergotime i två dagar. 

Hoppas på att mensen slutar imorgon, så att kroppen  har en chans att bygga upp en ny, tjock och fin slemhinna om det på måndag visar sig att det finns någon äggblåsa som vaknat till liv och växt till sig rejält av denna omgången Pergotime. Och ärligt talat, så är jag bara trött på den. 

Funderar också på om jag föredrar Provera eller Primolut. Jag märkte knappt av några biverkningar under tiden jag tog Proveran, men däremot så har jag haft en riktigt rejäl (extrem) mens samt väldigt jobbig mensvärk som suttit i lika länge som mensen. 

När jag tagit Primoluten så har jag haft ganska mycket biverkningar och varit ganska påverkad av dem under kuren, dock har mensen varit mer normal (i alla fall enligt mina mått) och den har varat i ca 4-5 dagar. Har även haft en del mensvärk, men den har kommit till och från och varat de tre första dagarna. 

Inte räknat med

Vaknade riktigt tidigt i morse (innan 04.00) och kände mig väldigt kissnödig, så det var bara att stiga upp för att besöka toaletten. Dock hade jag inte räknat med att det skulle vara en "massa" blod på pappret, men det var det. Misstänkte först att det kunde vara någon form av mellanblödning, eftersom jag bara är inne på nionde dag med Provera. Tänkte inte mer på det och gick och la mig igen. 

När jag vaknade fyra timmar senare, kunde jag konstatera att det inte avtagit något. Gjorde mig klar och stack till jobbet. Bestämde mig för att avvakta fram till lunch innan jag eventuellt skulle ringa RMC. 

Eftersom inte blödningen avtog, så ringde jag till RMC. Fick pratat med en av SSK, och tillsammans kom vi fram till att detta är första mensdagen (ska ändå ta sista tabletten Provera imorgon, så jag avslutar kuren). Då jag använt Provera denna gången, ska jag börja med Pergotime den femte blödningsdagen. Vilket innebär att jag ska börja med Pergotime den 23 april, på min födelsedag. Hoppas på att det innebär tur att jag börjar med hormonerna på min födelsedag.

Att mensen började idag, bidrog till en del bekymmer med jobbet. Om den kommit som den skulle på söndag eller måndag, så hade jag varit ledig när jag ska in och göra VUL, men nu hamnade VUL på den sämsta dagen den veckan. Eftersom det finns lite strejkvarsel inom verksamheten, fick jag inte ta semester - utan fick snällt försöka lösa det på annat sätt. Efter många om och men (samt två snälla kolleger som ställer upp) så har jag nu fixat mig ledig.

dag 7

Har nu tagit Provera i sju dagar. Tre dagar kvar, sedan är det bara att vänta på att mensen ska komma. Dagarna går riktigt fort och tar på krafterna, slocknar tidigt (för att vara mig i alla fall) på kvällarna och sen är det fullt upp med uppsatsen i skolan. 

Men ärligt talat så är det skönt att ha så mycket att göra varje dag, för det gör att jag inte har tid att tänka på allt som har med vår vänta, detta försöket och längtan efter en liten att göra. 

Idag har dock varit ett undantag, varit ledig under förmiddagen idag. Så jag började min dag med en skön sovmorgon och sedan tog jag det lugnt hela några timmar innan det bar iväg på möte. Imorgon är det dock tillbaka till att stiga upp tidigt, för då ska jag in till skolan och träffa kära V och sen så ska vi även träffa vår handledare.

Halvägs

Inser att jag är gift med ett stort barn. För idag var vi och köpte en ny PS3 till mannen min, för en del av mina sparade pengar (som var tänkt att användas till skor/väskor/mm). Men, den gamla har blivit riktigt kass och vi (ja även jag) använder den mer eller mindre dagligen. Den används ju till mer än att spela på. Nu förväntar jag mig dock att han passar upp mig extra mycket, annars kommer han inte få använda MIN PS3. 

Är halvvägs i antalet dagar med Provera nu, känner av en del biverkningar. Men de har varit mildare än när jag tagit Primolut, så det är jag tacksam över. Hoppas det fortsätter på det sättet, så att jag inte nu när jag tagit hälften får ökade biverkningar. 

Spenderat dagen i skolan med underbara V, så vår uppsats är verkligen på gång. Är super glad över att jag skriver den med henne, för vi arbetar så bra tillsammans och tiden går så sjukt snabbt. Efter flera timmar i skolan så tog vi en riktig skön promenad i solen. 

Eftersom vi umgås privat och har blivit riktigt nära vänner så har jag även förvarnat (med ett riktigt långt sms) henne, om att det finns en risk att vissa av mina biverkningar kan komma att gå ut över henne. Vilket tydligen inte skulle vara några problem. Men det känns så skönt att veta att det finns en förståelse och vetskap om varför jag är sur eller liknande. 

Äntligen hemma

Då har jag äntligen kommit hem efter en lång och jobbig dag. Arbetspasset i sig har varit relativt lugnt, och det tackar jag för. Men i huvudet har alla möjliga tankar yrat runt. 

Var som sagt på RMC idag och gjorde nytt VUL samt ännu ett gravtest. Allt för att kontrollera att inget gått snett, eller om det fanns något som inte visade sig på testerna jag gjort. Men NEJ, testerna har varit korrekta med sina negativa resultat. Det fanns inget annat än "en fin" och tjock slemhinna i livmodern. Läkaren skrev ut en omgång Provera till mig, då jag måste ha en blödning. Sen hade hon inte tänkt längre. 

Så istället fick jag ta tag i allt och fråga när vi kan påbörja fjärde och sista försöket med Pergotime, hon kollade i min journal och och ställde lite frågor. Doktorn kom fram till att vi kunde påbörja fjärde försöket nu direkt (då jag hade ett längre uppehåll mellan andra och tredje försöket). Men att det blir lite annorlunda då jag denna gången ska ta Provera istället för Primolut innan jag påbörjar Pergotime behandlingen. 

Och som det tidigare inlägget idag, så vet jag inte hur jag känner mig. Vet att jag känner en enorm tomhet, men har samtidigt som kvällen gått också blivit överöst med alla möjliga känslor och tankar. Det absolut jobbigaste är besvikelsen och ilskan över min egen kropp. Är så trött på att den inte en enda gång kan ge mig en lätt match och göra som jag vill. Istället måste allt vara en hård kamp som jag känner att jag till och från håller på att förlora.