Igår var vi och tittade på huset igen, och vi kände oss om ännu säkrare på att vi ville ha det. Budgivningen både började och slutade idag, vi la också ett bud men när säljarna plötsligt bestämde sig för att de ville skriva kontrakt idag så valde vi att lägga oss och låta de andra fortsätta. Känns så tomt och trist nu, hade verkligen hoppats att vi äntligen hittat rätt och att de nu äntligen skulle bli en flytt... Men men, sökandet, drömmandet och längtan fortsätter. Kan dock konstatera att vi behöver flytta av så många anledningar, men en av de viktigaste är för vårt äktenskaps skull.
Eftersom det nu inte blir någon flytt inom det snaraste blir det nog att boka en resa så att vi (jag, mannen och dottern) kommer iväg några dagar. Funderar på att boka något flyg och boende i Europa 3-4 dagar vid vår bröllopsdag i början av juli eftersom mannen har semester då, men vet inte var vi ska åka. Några tips och förslag? Någon som har åsikter om vilket/vilka flygbolag som är bäst att flyga med om man har bebis med?
En sak som varit väldigt närvarande hela dagen är lilla ängeln Mio och hans mamma. Idag är det nämligen Mios 1 årsdag. Jag kan bara ana hur ni mår idag, för även om vi hade vår ängels 1 årsdag förra året så var vår situation ändå annorlunda. Skickat dig flera kramar idag Annette, men skickar en härifrån med - KRAM!
Visar inlägg med etikett orättvisa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett orättvisa. Visa alla inlägg
onsdag 20 maj 2015
torsdag 6 november 2014
Underbara kämpar
Har nämnt att jag tillhör en grupp (två numera - snart tre) ofrivilligt barnlösa, en grupp som Libra varit drivande till att skapa, och jag är för evigt tacksam för ditt arbete Libra! Har lärt känna helt fantastiska människor via dessa grupper.
Här i bloggen kallar jag gruppen/grupperna för "RMC tjejerna", för i början var det så att alla i gruppen gick, skulle börja eller hade gått på RMC för behandlingar och försök. Första gruppen är de som kämpar och andra gruppen är vi som är gravida, planen är att snart starta upp en tredje grupp - en bebis grupp. För nu är vi en del som har våra BF runt hörnet (plus en som redan gått över tiden, där vi bara väntar på att få höra att deras bebis är född).
Det är med tårar och en hel del sorg som jag följer de som fortfarande inte fått komma över till andra gruppen, speciellt ont gör det när jag får höra/läser att de som varit med från uppstarten av gruppen fortfarande inte fått sitt efterlängtade plus och inte heller fått göra tidigt ultraljud och på det få se en liten bebis växande i sin livmoder.
Gör så klart ont att gruppen utökas med nya kämpare, men de har jag inte träffat och har heller aldrig lärt känna på det sättet som vissa andra i den gruppen. Samtidigt tycker jag att det är skönt att gruppen hela tiden fylls på med nya kämpar, så att det inte hade blivit att gruppen bara minskade och att det tillslut bara var en eller två kvar.
Jag följer deras kamp dagligen, tillhör nämligen fortfarande den gruppen - dock håller jag mig i bakgrunden och jag är aldrig med på deras träffar (regler vi tog fram när vi startade upp gruppen). Utan jag följer deras kamp via vår hemliga grupp på Facebook.
Många gånger skulle jag bara vilja lova dem att allt kommer bli bra och de kommer att lyckas, men tyvärr vet jag att så är inte verkligheten (och det var bland det värsta jag kunde få höra andra säga till mig). Så de jobbiga kommentarerna överlåter jag alla andra som inte vet hur det är att kämpa, komma med istället.
Det enda jag kan göra är att skänka min tanke till dem, hålla tummar och tår varje gång de kör igång med nya försök, komma med råd och svar när de själv ber om det och erbjuda mina öron när de vill prata om något.
Förutom dessa kämpande kvinnor, så gör det lika ont när jag "lär känna" nya bloggare som är ute på samma resa och kamp. Extra nära mitt hjärta ligger de som tyvärr också fått uppleva det jag och min man upplevt - att bli gravida och sedan förlora det barn som är så efterlängtat och så älskat från första sekund.
Så idag skickar jag en extra varm och lång kram till alla er som är mitt uppe i era försök och som kämpar för att få uppleva det vi alla har som ett gemensamt mål - att få hålla ett (minst) levande barn i famnen, ett barn som är ens eget och inte "bara på lån".
Jag är nära det målet nu, men jag vågar ändå inte tro på det fullt ut och ser mig fortfarande som en av alla som kämpar. Fast jag kämpar inte för att få mitt plus, utan nu kämpar jag för att få hålla ett levandes barn i min famn - ett barn som är mitt och min mans.
Kom för övrigt att tänka på en video som jag stötte på för runt två år sedan, en video jag haft mycket användning för. Den har jag skickat till en del personer i min omgivning, när jag inte orkat eller klarat av att själv förklara varför vi gjort som vi gjort vid vissa tillfällen eller varför vi mår och känner som vi gör.
Här i bloggen kallar jag gruppen/grupperna för "RMC tjejerna", för i början var det så att alla i gruppen gick, skulle börja eller hade gått på RMC för behandlingar och försök. Första gruppen är de som kämpar och andra gruppen är vi som är gravida, planen är att snart starta upp en tredje grupp - en bebis grupp. För nu är vi en del som har våra BF runt hörnet (plus en som redan gått över tiden, där vi bara väntar på att få höra att deras bebis är född).
Det är med tårar och en hel del sorg som jag följer de som fortfarande inte fått komma över till andra gruppen, speciellt ont gör det när jag får höra/läser att de som varit med från uppstarten av gruppen fortfarande inte fått sitt efterlängtade plus och inte heller fått göra tidigt ultraljud och på det få se en liten bebis växande i sin livmoder.
Gör så klart ont att gruppen utökas med nya kämpare, men de har jag inte träffat och har heller aldrig lärt känna på det sättet som vissa andra i den gruppen. Samtidigt tycker jag att det är skönt att gruppen hela tiden fylls på med nya kämpar, så att det inte hade blivit att gruppen bara minskade och att det tillslut bara var en eller två kvar.
Jag följer deras kamp dagligen, tillhör nämligen fortfarande den gruppen - dock håller jag mig i bakgrunden och jag är aldrig med på deras träffar (regler vi tog fram när vi startade upp gruppen). Utan jag följer deras kamp via vår hemliga grupp på Facebook.
Många gånger skulle jag bara vilja lova dem att allt kommer bli bra och de kommer att lyckas, men tyvärr vet jag att så är inte verkligheten (och det var bland det värsta jag kunde få höra andra säga till mig). Så de jobbiga kommentarerna överlåter jag alla andra som inte vet hur det är att kämpa, komma med istället.
Det enda jag kan göra är att skänka min tanke till dem, hålla tummar och tår varje gång de kör igång med nya försök, komma med råd och svar när de själv ber om det och erbjuda mina öron när de vill prata om något.
Förutom dessa kämpande kvinnor, så gör det lika ont när jag "lär känna" nya bloggare som är ute på samma resa och kamp. Extra nära mitt hjärta ligger de som tyvärr också fått uppleva det jag och min man upplevt - att bli gravida och sedan förlora det barn som är så efterlängtat och så älskat från första sekund.
Så idag skickar jag en extra varm och lång kram till alla er som är mitt uppe i era försök och som kämpar för att få uppleva det vi alla har som ett gemensamt mål - att få hålla ett (minst) levande barn i famnen, ett barn som är ens eget och inte "bara på lån".
Jag är nära det målet nu, men jag vågar ändå inte tro på det fullt ut och ser mig fortfarande som en av alla som kämpar. Fast jag kämpar inte för att få mitt plus, utan nu kämpar jag för att få hålla ett levandes barn i min famn - ett barn som är mitt och min mans.
Kom för övrigt att tänka på en video som jag stötte på för runt två år sedan, en video jag haft mycket användning för. Den har jag skickat till en del personer i min omgivning, när jag inte orkat eller klarat av att själv förklara varför vi gjort som vi gjort vid vissa tillfällen eller varför vi mår och känner som vi gör.
söndag 27 juli 2014
Ändrade planer
Idag har vi verkligen tagit det lugnt, har inte haft ork eller lust att göra något. Värmen har varit tryckande och det är nästan med lite avundsjuka som man uppdaterats om det totala regn- och åskkaoset som varit i runt omkring oss. Hade verkligen behövt lite regn och åska (även om min ena hund som sagt är livrädd för åskan), för att rensa i luften.
När det blev eftermiddag bestämde vi oss för att köra till ett av alla köpcenter för att komma ut, och för att få lite luft (riktigt bra AC där). Blev lite shopping med. Ny BH (fick tag på en med rabatt, så det var bara att passa på), trosor, gravidstrumpbyxor och -leggings samt några stödstrumpor. Har märkt att fötterna svullnar extra mycket de dagar det är så här varmt ute, och det lägger sig inte under natten heller (trots högläge av benen).
Känns nästan som dagen efter att man varit ute och festat/dansat hela natten i ett par höga klackar när man går. Så det blir stödstrumpor när jag är hemma, men när jag lämnar lägenheten lämnar jag strumporna med.
När vi var inne i en butik ringde min vän (den som jag nyligen tagit upp kontakten med igen efter 10 år). Hon var helt förtvivlad, för vi hade bestämt att vi skulle komma till dem på lördag. Men att hon behövde ställa in det för hennes man har blivit riktigt sjuk. Han fick en stroke i fredags (ca 35 år). Vi pratade en lång stund, och jag tyckte det var självklart att skjuta upp den efterlängtade träffen som vi alla sett fram emot.
Det innebär att en vecka som sett väldigt fullbokad och inplanerad ut, nu fått sig en liten lucka. Men så är det ibland. "Allt" jag kan göra nu är att påminna vännen om att jag finns där om hon behöver mig (och väntar om hon inte orkar just nu) och hoppas på att hennes man tillfrisknar snart.
När det blev eftermiddag bestämde vi oss för att köra till ett av alla köpcenter för att komma ut, och för att få lite luft (riktigt bra AC där). Blev lite shopping med. Ny BH (fick tag på en med rabatt, så det var bara att passa på), trosor, gravidstrumpbyxor och -leggings samt några stödstrumpor. Har märkt att fötterna svullnar extra mycket de dagar det är så här varmt ute, och det lägger sig inte under natten heller (trots högläge av benen).
Känns nästan som dagen efter att man varit ute och festat/dansat hela natten i ett par höga klackar när man går. Så det blir stödstrumpor när jag är hemma, men när jag lämnar lägenheten lämnar jag strumporna med.
När vi var inne i en butik ringde min vän (den som jag nyligen tagit upp kontakten med igen efter 10 år). Hon var helt förtvivlad, för vi hade bestämt att vi skulle komma till dem på lördag. Men att hon behövde ställa in det för hennes man har blivit riktigt sjuk. Han fick en stroke i fredags (ca 35 år). Vi pratade en lång stund, och jag tyckte det var självklart att skjuta upp den efterlängtade träffen som vi alla sett fram emot.
Det innebär att en vecka som sett väldigt fullbokad och inplanerad ut, nu fått sig en liten lucka. Men så är det ibland. "Allt" jag kan göra nu är att påminna vännen om att jag finns där om hon behöver mig (och väntar om hon inte orkar just nu) och hoppas på att hennes man tillfrisknar snart.
tisdag 11 mars 2014
Dödsfall
Idag vet jag inte vad jag egentligen känner. Jag känner mig arg, ledsen, chockad, irriterad och för en stund var jag faktiskt lite glad och stolt över mig själv. Men jag får nog börja från början. Dagen började ganska så bra - sovmorgon och inget i kalendern förrän kl 16.00. Det kändes som att det kunde bli en bra dag. Tills det att jag nåddes av beskedet att en av våra tidigare vikarier och vän, förlorade kampen mot cancer.
Hon och jag har jobbat mycket ihop, skratta och gråtit tillsammans, i samma ålder, liknande intressen och hon var en helt fantastisk människa full av medkänsla, värme, glädje och empati. Efter missfallet i september, när hon själv kämpade på - var hon en av de som fanns där och som gav mig kraft att inte bara ge upp utan att fortsätta kämpa. Tyvärr kommer hon nu aldrig att få höra ett gravidbesked av mig igen, något hon väntade på och såg fram emot.
Efter att första chocken lagt sig, så är jag ändå "glad" för hennes skull - nu slipper hon kämpa och ha ont. För det har hon gjort i mer än ett och halvt år.
När klockan närmade sig 15.30 stack jag iväg på för att fixa det som var inbokat till 16.00 - och det som gör att jag känt mig lite stolt och glad. Att jag börjat fixa med en del saker som jag skulle gjort i höstas/vintras men har skjutit upp totalt sedan september.
Haft ganska mycket känningar (öm på höger sida - samma sida som de mogna äggblåsorna) i magen igår och idag, kan bara hoppas på att det är kroppen sätt att berätta att mogna ägg släppts och att befruktning lyckats. Men det är långt kvar tills vi får veta något, det är 13 dagar till TD (och ca 11 dagar till en mens om det inte gått och kroppen "sköter" sig som vid de andra inseminationerna).
Hon och jag har jobbat mycket ihop, skratta och gråtit tillsammans, i samma ålder, liknande intressen och hon var en helt fantastisk människa full av medkänsla, värme, glädje och empati. Efter missfallet i september, när hon själv kämpade på - var hon en av de som fanns där och som gav mig kraft att inte bara ge upp utan att fortsätta kämpa. Tyvärr kommer hon nu aldrig att få höra ett gravidbesked av mig igen, något hon väntade på och såg fram emot.
Efter att första chocken lagt sig, så är jag ändå "glad" för hennes skull - nu slipper hon kämpa och ha ont. För det har hon gjort i mer än ett och halvt år.
När klockan närmade sig 15.30 stack jag iväg på för att fixa det som var inbokat till 16.00 - och det som gör att jag känt mig lite stolt och glad. Att jag börjat fixa med en del saker som jag skulle gjort i höstas/vintras men har skjutit upp totalt sedan september.
Haft ganska mycket känningar (öm på höger sida - samma sida som de mogna äggblåsorna) i magen igår och idag, kan bara hoppas på att det är kroppen sätt att berätta att mogna ägg släppts och att befruktning lyckats. Men det är långt kvar tills vi får veta något, det är 13 dagar till TD (och ca 11 dagar till en mens om det inte gått och kroppen "sköter" sig som vid de andra inseminationerna).
torsdag 27 februari 2014
Skit - igen
Borde sova nu - ja, mitt på dagen. Jobbar ju natt denna vecka, har avklarat två (tuffa och tunga) och har en tredje kvar. Men istället är jag vaken, kroppen kommer inte till ro. Har fått en liten stunds sömn, slumrade till en stund framför tv innan. Det räcker dock inte, så jag får väl försöka rensa ur tankarna lite genom att skriva ner dem här och sedan krypa ner i sängen - igen.
Inombords känns det som att mitt liv bara stannat upp, medan alla andras rullar på som vanligt. Jag vill verkligen bara börja leva igen, på riktigt. Att få känna livslust, glädje, gemenskap, våga drömma och känna framtidshopp. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut, okej där finns väl några få ljusglimtar då och då som gör att jag orkar. Som ger mig lite kraft, kraft till att orka kämpa vidare.
Ännu ett misslyckat försök, att arbetsklimatet på jobbet består av kaos och bråk, hormoner på väg ur kroppen, hormoner på väg in i kroppen, sorg, saknad, ålderskris, identitetskris, krossade drömmar, förakt mot min egen kropp, ångest i största allmänhet, trötthet, knappt träffat mannen på en vecka + en del små bråk över telefon, att det är februari (bf), sömnbrist (speciellt när jag fortfarande inte lyckats somna efter en lång och tung natt på jobbet)... Ja, det finns ännu mer att rada upp, inte konstigt att allt känns skit och att kroppen inte kommer till ro.
Sen är jag bara så arg och trött på alla idiotiska kommentarer från föräldrar (med barn) om att vi (alla som inte har barn - oavsett anledning) ska vara glad och njuta av att kunna göra vad vi vill - när vi vill - för det kan man minsann inte sen när man har barn (dra åt helvete, ni är fan inte ens förtjänta av att vara föräldrar! - är nog det "snällaste" uttrycket jag kan komma på). För att inte tala om alla idioter som tror att allt bara löser sig om vi "slappnar av och inte tänker på det".
Nu när jag fått kräka av mig lite av allt som surrar runt i mitt huvud, ska jag nog ge sängen en chans till. Inser att jag nog var för "bra" på att trycka undan alla tankar och känslor tidigare i veckan - och att de nu kommer med hårdare kraft istället. Lite sömn kanske kan få mig på lite bättre humör och ge mig lite mer kraft och ork att kämpa på.
Inombords känns det som att mitt liv bara stannat upp, medan alla andras rullar på som vanligt. Jag vill verkligen bara börja leva igen, på riktigt. Att få känna livslust, glädje, gemenskap, våga drömma och känna framtidshopp. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut, okej där finns väl några få ljusglimtar då och då som gör att jag orkar. Som ger mig lite kraft, kraft till att orka kämpa vidare.
Ännu ett misslyckat försök, att arbetsklimatet på jobbet består av kaos och bråk, hormoner på väg ur kroppen, hormoner på väg in i kroppen, sorg, saknad, ålderskris, identitetskris, krossade drömmar, förakt mot min egen kropp, ångest i största allmänhet, trötthet, knappt träffat mannen på en vecka + en del små bråk över telefon, att det är februari (bf), sömnbrist (speciellt när jag fortfarande inte lyckats somna efter en lång och tung natt på jobbet)... Ja, det finns ännu mer att rada upp, inte konstigt att allt känns skit och att kroppen inte kommer till ro.
Sen är jag bara så arg och trött på alla idiotiska kommentarer från föräldrar (med barn) om att vi (alla som inte har barn - oavsett anledning) ska vara glad och njuta av att kunna göra vad vi vill - när vi vill - för det kan man minsann inte sen när man har barn (dra åt helvete, ni är fan inte ens förtjänta av att vara föräldrar! - är nog det "snällaste" uttrycket jag kan komma på). För att inte tala om alla idioter som tror att allt bara löser sig om vi "slappnar av och inte tänker på det".
Nu när jag fått kräka av mig lite av allt som surrar runt i mitt huvud, ska jag nog ge sängen en chans till. Inser att jag nog var för "bra" på att trycka undan alla tankar och känslor tidigare i veckan - och att de nu kommer med hårdare kraft istället. Lite sömn kanske kan få mig på lite bättre humör och ge mig lite mer kraft och ork att kämpa på.
fredag 21 februari 2014
21 februari
Då var det den 21 februari, och det innebär att att det är fem månader sedan vi förlorade vårt älskade, önskade och extremt efterlängtade önskebarn, vår lilla Bella. Det gör så ont speciellt idag, för om fyra dagar är det den dag som var vår bf 25/2 -14.
Utöver det, så är det idag tre dagar till TD - vilket brukar innebära spottings eller att jag börjar små blöda, hoppas verkligen att få slippa. Men känslan i kroppen är allt annat än bra, känns som att det är på gång - åter igen.
När mannen kommer hem om några minuter bär det av till kyrkogården, för att tända ljus och lämna blommor till Bella.
Utöver det, så är det idag tre dagar till TD - vilket brukar innebära spottings eller att jag börjar små blöda, hoppas verkligen att få slippa. Men känslan i kroppen är allt annat än bra, känns som att det är på gång - åter igen.
När mannen kommer hem om några minuter bär det av till kyrkogården, för att tända ljus och lämna blommor till Bella.
tisdag 18 februari 2014
Jobbig dag
Igår var en ganska så bra dag, jag kände mig ganska så bra och positiv gällande detta försöket. Idag har det dock känts det totalt motsatta. Bara att stiga upp idag var tungt, att sen behöva gå på ett möte (yrkesträff, så inte med endast "mina kollegor") på jobbet kändes inte bättre. Vi skulle dessutom träffa "vår nya chef" (enheten har två chefer, som ansvarar för vars en halva).
Denne tyckte att vi skulle presentera oss utifrån namn, ålder, tid på enheten, och våra drömmar och mål... De första bitarna är inga problem, men att prata om drömmar och mål - det är inget jag tänker prata om inför en större grupp och inte heller på min arbetsplats. För alla mina drömmar och mål handlar om denna resan, och är så pass privata att jag inte anser att de har med det att göra.
Men vi var tvungna att berätta något, så efter ett tag valde jag att säga att min dröm är att hoppa bungyjump på Nya Zeeland. Är förvisso ingen lögn, men heller inget jag verkligen drömmer om. Utan mer något som hade varit kul att göra och uppleva.
En annan sak jag har kommit på idag, jag hatar verkligen att få komplimanger. Alltså komplimanger om hur duktig och stark jag är som har lyckats så bra med vikt, klara att kombinera jobb och studier, min hälsa, mitt engagemang i politiken, osv.
Varför? Jo, för att alla de komplimangerna har ingen som helst betydelse när man känner sig totalt värdelös. Eller hatet som finns mot den egna kroppen, för att den inte "fungerar som den ska".
Som sagt idag har varit allt annat än en bra dag, tårarna och känslan av hopplöshet har dykt upp flera gånger idag. Kan bara hoppas på att morgondagen känns lite lättare än dagen.
Denne tyckte att vi skulle presentera oss utifrån namn, ålder, tid på enheten, och våra drömmar och mål... De första bitarna är inga problem, men att prata om drömmar och mål - det är inget jag tänker prata om inför en större grupp och inte heller på min arbetsplats. För alla mina drömmar och mål handlar om denna resan, och är så pass privata att jag inte anser att de har med det att göra.
Men vi var tvungna att berätta något, så efter ett tag valde jag att säga att min dröm är att hoppa bungyjump på Nya Zeeland. Är förvisso ingen lögn, men heller inget jag verkligen drömmer om. Utan mer något som hade varit kul att göra och uppleva.
En annan sak jag har kommit på idag, jag hatar verkligen att få komplimanger. Alltså komplimanger om hur duktig och stark jag är som har lyckats så bra med vikt, klara att kombinera jobb och studier, min hälsa, mitt engagemang i politiken, osv.
Varför? Jo, för att alla de komplimangerna har ingen som helst betydelse när man känner sig totalt värdelös. Eller hatet som finns mot den egna kroppen, för att den inte "fungerar som den ska".
Som sagt idag har varit allt annat än en bra dag, tårarna och känslan av hopplöshet har dykt upp flera gånger idag. Kan bara hoppas på att morgondagen känns lite lättare än dagen.
tisdag 11 februari 2014
Fly
Istället för att tänka efter, känna efter, ställa saker mot varandra, hantera mina känslor, försöka minska ångesten - så flyr jag istället. Sova, spela, tvätta, plocka undan, sortera, mysa med hundarna, slösurfa, det finns många sätt och knep för att fly från det man inte vill/kan/orkar hantera.
Hur vi ska gå vidare med behandlingar (ska vi göra fler inseminationer eller gå över till IVF), mannens jobberbjudande i andra delen av Sverige, att vänta på TD eller att i värsta fall det börja blöda dagarna innan, att Bellas BF är dagen efter TD, jobbet, lägenheten (måste bli färdig med renovering/uppfräschning av den), kommer FK godkänna min sjukskrivning, ekonomi, hur trött jag är, varför jag väljer att fly och isolera mig från familj och vänner, min kommande födelsedag... Ja, det är bara några av alla saker som jag måste ta tag i - på ett eller annat sätt.
Vissa saker hänger samman, andra inte. Vissa saker kommer med största sannolikhet lösa sig, medan andra kommer för alltid finnas och göra så att hjärtat blöder. Men just nu, orkar jag inte ta tag i det - jag vill inte ta tag i det heller, för fokus nu är att försöka ta det lugnt och inte stressa. Göra vad jag kan för att göra det så gynnsamt som möjligt för att detta försöket ska gå. Så som äta, sova, ta det lugnt, inte stressa.
Hur vi ska gå vidare med behandlingar (ska vi göra fler inseminationer eller gå över till IVF), mannens jobberbjudande i andra delen av Sverige, att vänta på TD eller att i värsta fall det börja blöda dagarna innan, att Bellas BF är dagen efter TD, jobbet, lägenheten (måste bli färdig med renovering/uppfräschning av den), kommer FK godkänna min sjukskrivning, ekonomi, hur trött jag är, varför jag väljer att fly och isolera mig från familj och vänner, min kommande födelsedag... Ja, det är bara några av alla saker som jag måste ta tag i - på ett eller annat sätt.
Vissa saker hänger samman, andra inte. Vissa saker kommer med största sannolikhet lösa sig, medan andra kommer för alltid finnas och göra så att hjärtat blöder. Men just nu, orkar jag inte ta tag i det - jag vill inte ta tag i det heller, för fokus nu är att försöka ta det lugnt och inte stressa. Göra vad jag kan för att göra det så gynnsamt som möjligt för att detta försöket ska gå. Så som äta, sova, ta det lugnt, inte stressa.
söndag 19 januari 2014
Lugnt? Nä, varför skulle det vara det?
Varför kan inte allt bara få flyta på och vara relativt lugnt? Skrev tidigare i veckan om att jag fått svamp och påbörjade behandling i torsdags. Efter behandlingen i fredags, hade jag lite stickningar och kände mig lite öm plus klåda. Men inget som jag reagera på, brukar ha en hel del klåda när jag har svamp och att man är öm är ju inte så konstigt då.
Men under gårdagen blev det värre och värre. Klådan ökade, blev mer och mer öm, stickningarna gick över till mer en känsla av smärta. Upplevde även att jag kände mig svullen i underlivet. Efter duschen bad jag mannen att titta och känna efter och se om han kunde se/känna någon skillnad från vanliga fall.
Han konstaterade att jag var väldigt svullen, röd och torr. Så det var bara att dubbelkolla biverkningarna och konstatera att jag antagligen lyckats få de där biverkingarna som förekommer - men i så liten utsträckning att de inte ens kallar dem sällsynta. Var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad de hade att säga. Sköterskan misstänkte samma som jag själv lutade mot - allergisk reaktion.
Efter det har det varit en mindre cirkus. Fick besked av dem att ringa till Gynakuten idag, vilket jag gjorde när jag steg upp. Men där fick jag svaret att det är inget de tar hand om, utan det ska jag ringa till helgöppen vårdcentral om. Var bara att leta upp numret till vårdcentralen och ringa dem, där fick jag beskedet att de inte kan ta emot mig - för de har ingen möjlighet till gynundersökning eller kompetens till det. Utan fick då beskedet att ringa till sjukhuset och kolla med dem var jag skulle vända mig. Där fick jag beskedet att uppsöka akuten för vidare utredning.
Sagt och gjort, promenad till sjukhuset (bor knappt 3 min från akuten) och akutmottagningen. Fick träffa en sköterska som jag fick förklara hela morgonens cirkus för. Hon svarade med att de har heller ingen tillgång till gynstol, men att hon skulle gå och fråga läkaren om han kunde tänka sig att träffa mig ändå - och om inte, så skulle hon minsann hjälpa mig att få hjälp på rätt ställe. Men det blev ett ja. Så efter två timmar i väntrummet fick jag träffa läkaren, fick berätta allt ännu en gång till och han gjorde en ytlig undersökning.
Han tyckte inte att det såg "så illa ut", men konstaterade att jag var svullen och irriterad. Fick utskrivet en tablett mot svamp, för att avsluta den behandlingen. Sen blir det även lite Clarityn mot klådan. Sen sa han att han verkligen vill att jag ska boka in en tid för en ordentlig gynekologisk undersökning (då han bara kunde göra en ytlig idag) för att utesluta att det är något annat som gjort att jag reagerat så här (att jag skulle ha fått någon infektion eller liknande).
Så imorgon blir det till att jaga fatt i en gynekolog. Har nämligen ingen egen gynekolog längre. Så det ska bli "intressant" att se hur det går imorgon.
Hoppas verkligen att det inte är något (och om det är något - att det är snabbt åtgärdat), så att försöket inte blir uppskjutet. Är redan inne på 5:e dagen av Primolut, och om ca en vecka så borde mensen komma - vilket innebär att starten av hormoner borde bli om ca 10 dagar.
Men under gårdagen blev det värre och värre. Klådan ökade, blev mer och mer öm, stickningarna gick över till mer en känsla av smärta. Upplevde även att jag kände mig svullen i underlivet. Efter duschen bad jag mannen att titta och känna efter och se om han kunde se/känna någon skillnad från vanliga fall.
Han konstaterade att jag var väldigt svullen, röd och torr. Så det var bara att dubbelkolla biverkningarna och konstatera att jag antagligen lyckats få de där biverkingarna som förekommer - men i så liten utsträckning att de inte ens kallar dem sällsynta. Var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och höra vad de hade att säga. Sköterskan misstänkte samma som jag själv lutade mot - allergisk reaktion.
Efter det har det varit en mindre cirkus. Fick besked av dem att ringa till Gynakuten idag, vilket jag gjorde när jag steg upp. Men där fick jag svaret att det är inget de tar hand om, utan det ska jag ringa till helgöppen vårdcentral om. Var bara att leta upp numret till vårdcentralen och ringa dem, där fick jag beskedet att de inte kan ta emot mig - för de har ingen möjlighet till gynundersökning eller kompetens till det. Utan fick då beskedet att ringa till sjukhuset och kolla med dem var jag skulle vända mig. Där fick jag beskedet att uppsöka akuten för vidare utredning.
Sagt och gjort, promenad till sjukhuset (bor knappt 3 min från akuten) och akutmottagningen. Fick träffa en sköterska som jag fick förklara hela morgonens cirkus för. Hon svarade med att de har heller ingen tillgång till gynstol, men att hon skulle gå och fråga läkaren om han kunde tänka sig att träffa mig ändå - och om inte, så skulle hon minsann hjälpa mig att få hjälp på rätt ställe. Men det blev ett ja. Så efter två timmar i väntrummet fick jag träffa läkaren, fick berätta allt ännu en gång till och han gjorde en ytlig undersökning.
Han tyckte inte att det såg "så illa ut", men konstaterade att jag var svullen och irriterad. Fick utskrivet en tablett mot svamp, för att avsluta den behandlingen. Sen blir det även lite Clarityn mot klådan. Sen sa han att han verkligen vill att jag ska boka in en tid för en ordentlig gynekologisk undersökning (då han bara kunde göra en ytlig idag) för att utesluta att det är något annat som gjort att jag reagerat så här (att jag skulle ha fått någon infektion eller liknande).
Så imorgon blir det till att jaga fatt i en gynekolog. Har nämligen ingen egen gynekolog längre. Så det ska bli "intressant" att se hur det går imorgon.
Hoppas verkligen att det inte är något (och om det är något - att det är snabbt åtgärdat), så att försöket inte blir uppskjutet. Är redan inne på 5:e dagen av Primolut, och om ca en vecka så borde mensen komma - vilket innebär att starten av hormoner borde bli om ca 10 dagar.
onsdag 25 december 2013
Dagen efter
Då var julafton över, och lika så julen. I alla fall utifrån hur jag ser på det - för nu är det inget mer julfirande. Nästa jobbiga sak som ska komma är nyårsafton istället. Eller den kan bli en ganska bra dag för oss, det beror på vad som sker/inte sker dagarna innan (TD är den 30/12).
Sammanfattning av julafton:
Började dagen med lite sovmorgon, sen öppnades det lite klappar i sängen innan vi steg upp och åt julfrukost. Sen var det bara att börja göra sig i ordning för att köra till mannens mormor och morfar, på vägen lämnade vi även av min mamma hos min mormor. När vi kom dit, lastade vi ut hundar, julklappar och lite julmat - sen körde mannen och jag en sväng till kyrkogården för att tända ljus och lämna julklapp till Bella.
Gårdagens besök på kyrkogården var jobbigt, men samtidigt mysigt på något sätt. Vi fick köpt en första julklapp till vårt första barn, vi fick berättat om tomten, ljuset vi tände hade ett motiv med tomten, vi fick önskat henne en god jul och vi fick gråta ostört tillsammans över hur sjukt orättvist allt är.
Efter besöket på kyrkogården körde vi tillbaka till mannens mormor och morfar för att fira julen tillsammans med dem. Hände inget utöver det vanliga, fika, Kalle Anka, mat i stora lass (och ännu mer mat), julklappar, choklad och annat godis + lite frukt. Dagen och kvällen gick relativt bra, var när ett visst ämnen kom upp som jag inte klarade av att sitta kvar - så jag reste mig och gick ifrån för en stund.
Fick flera julklappar, många som jag önskat mig. Och mannen hade verkligen tänkt efter i år, är riktigt nöjd med alla klappar han köpt - han har äntligen lärt sig att lyssna, ta in vad jag vill ha (men inte unnar mig själv) och tänka efter. Kan inte direkt peka ut någon julklapp som är bättre än någon annan, men den ena jag fick av mannen betyder väldigt mycket rent känslomässigt och sticker därför ut lite mer än alla de andra. Fick nämligen ett guldhjärta med septembers månadssten (safir) i. Precis vad jag verkligen ville ha.
Sammanfattning av julafton:
Började dagen med lite sovmorgon, sen öppnades det lite klappar i sängen innan vi steg upp och åt julfrukost. Sen var det bara att börja göra sig i ordning för att köra till mannens mormor och morfar, på vägen lämnade vi även av min mamma hos min mormor. När vi kom dit, lastade vi ut hundar, julklappar och lite julmat - sen körde mannen och jag en sväng till kyrkogården för att tända ljus och lämna julklapp till Bella.
 |
| Bellas första julklapp. |
 |
| Bellas första jul |
Fick flera julklappar, många som jag önskat mig. Och mannen hade verkligen tänkt efter i år, är riktigt nöjd med alla klappar han köpt - han har äntligen lärt sig att lyssna, ta in vad jag vill ha (men inte unnar mig själv) och tänka efter. Kan inte direkt peka ut någon julklapp som är bättre än någon annan, men den ena jag fick av mannen betyder väldigt mycket rent känslomässigt och sticker därför ut lite mer än alla de andra. Fick nämligen ett guldhjärta med septembers månadssten (safir) i. Precis vad jag verkligen ville ha.
torsdag 14 november 2013
15%
Då var inseminationen gjord, och allt vi kan göra nu är att vänta och se vad testet visar om 17 dagar. Chansen att det ska gå vägen ligger på 15% - så vi vågar inte hoppas för mycket (även om allt vi vill är att vi ska tillhöra de 15% som lyckas). Efter allt vi tvingats gå igenom, kan jag känna att detta borde lyckas - så vi kan få lite medvind.
Idag fick jag även en kallelse till specialistläkaren, så om allt går som det ska är jag gravid när jag ska träffa honom i december. Åh vad jag önskar att detta ska gå vägen! Och att vi trots allt som hänt, får spendera sista 1½ månad av året med att jag är gravid med ett litet syskon till Bella. Men som sagt 15% chans att det lyckas (vilket för övrigt innebär att det är 85% risk att det inte funkar).
Närmsta tiden kommer spenderas i en konstant jakt på symtom/känningar och så klart i skräck. Varje toabesök kommer ske med hjärtat i halsgropen.
Idag fick jag även en kallelse till specialistläkaren, så om allt går som det ska är jag gravid när jag ska träffa honom i december. Åh vad jag önskar att detta ska gå vägen! Och att vi trots allt som hänt, får spendera sista 1½ månad av året med att jag är gravid med ett litet syskon till Bella. Men som sagt 15% chans att det lyckas (vilket för övrigt innebär att det är 85% risk att det inte funkar).
Närmsta tiden kommer spenderas i en konstant jakt på symtom/känningar och så klart i skräck. Varje toabesök kommer ske med hjärtat i halsgropen.
tisdag 12 november 2013
Obduktionssvar
Idag kom det, svaret på obduktionen av Bella. Det var långt ifrån vad jag hade hoppats på. När jag stod i hallen och läste brevet, brast det - konstant gråt i över en timme och en känsla av hat till min egen kropp har infunnit sig.
Jag hade verkligen hoppats på att där var fel på Bella, ett fel som hade gjort att hon aldrig hade kunnat överleva även om jag gått hela graviditeten. Istället får vi nu veta att hon var perfekt - inga fel. Utan att det handlar om att det finns ännu ett problem hos mig. Hur jävla orättvist kan det bli?
 |
| Brevet från specialistläkaren |
Nu när det gått ett antal timmar, känner jag mig lite bättre och lite lugnare. För om jag tänker efter så är detta det näst bästa svaret vi kunde få. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Ärligt talat så känner jag att det sämsta svar vi kunnat få hade varit att det var en infektion som orsakat missfallet. För då hade jag nog varit orolig för att det hade varit en kombination av de båda.
Är just nu tacksam över att vi fick så pass bra nyheter igår och att försöket är igång - för annars vet jag inte hur jag skulle hanterat dagen. Inser att vår resa nu har förändrats rejält och att jag kommer få springa på KK stup i kvarten om vi får glädjen att plussa igen. Men det gör jag mer än gärna - kan lätt lägga in mig i nio månader om det skulle vara så, allt för att aldrig någonsin tvingas uppleva samma sak igen.
Nu ska jag fortsätta att frossa i godis, för lugnande mediciner tänker jag inte röra (inte spriten eller cigaretter heller) vill hålla kroppen så ren det bara går i och med att vi är mitt uppe i första inseminationsförsöket. Och ja, man kan diskutera hur ren kroppen är av att äta en massa godis. Men den är bra mycket renar än vid alternativen.
Med undantag för att jag ska ta Ovitrelle imorgon så är jag ledig, så min morgondag ska jag spendera med att läsa på om läkaren och om de olika behandlingar och allt runt omkring. Vill veta vad jag har att vänta.
måndag 28 oktober 2013
Ännu mer utgifter
En dag som började relativt bra, bättre än förväntat är nog mer rätt beskrivning. Fick sig en rejäl vändning när jag och mannen skulle köra ifrån hans jobb vid 16.30. Men jag tar det i ordning istället.
Mannen fick lite sovmorgon idag, för idag hade vi tid inbokad med prästen (samma som vid min konfirmation och vid vårt bröllop) som ska ha hand om Bellas urnsättning/begravning kl 10.00. Satt och pratade om allt möjligt med henne, samtidigt som vi planerade begravningen. Slutade med att vi var där i två timmar. Vi kände oss dock lite lättare när vi gick där ifrån.
Var hemma om en sväng och åt lunch tillsammans, var ute med hundarna och lite annat. Sen för att spara in på tiden och för att mannen lättare skulle kunna komma hem ikväll bestämde vi att han skulle köra in till jobbet istället för att ta bussen. Har varit stormvarning till och från hela dagen. Eftersom han ändå skulle köra, bestämde jag mig för att följa med, tänkte passa på att kolla i lite butiker när han jobbade resten av sitt arbetspass.
Var och köpte sidenband och lite annat för att dekorera Bellas urna med (den är helt vit). Varpå expediten var så snabb med att glatt säga: "Jasså, du ska göra något trevligt dopkort nu då." Mitt svar kom lika snabbt, med tårarna forsande ner från kinderna: NÄ det ska jag inte. Jag ska dekorera min dotters urna inför hennes begravning. Det blev väldigt tyst i butiken därefter.
För att komma iväg så fort som möjligt såg jag till att vara på mannens jobb när han slutade. Eftersom vi skulle fixa några saker på vägen hem (var det tänkt), men när vi kom ner till bilen blev vi totalt ställda först . sen arga, ledsna, förbannade och mycket där till. All ork som fanns försvann totalt. För den underbara stormen hade sett till att "göra sig av" med vår bakruta. Hela rutan var krossad och fanns inuti vår bil, tillsammans med grus, sand och sten. Antingen var det någon av alla vindbyar eller så vinden i kombination med något material från närliggande byggarbetsplats som krossat vår och ett flertal andra bilars bakrutor.
Nu är bilen försäkrad, så vi "behöver bara" betala självrisken på 1700:- för att få fixat rutan. Dock kommer det till mer om det finns fler skador i bilen. Något vi får kolla upp och anmäla till försäkringsbolaget i så fall. MEN, 1700 är sjukt mycket pengar för oss just nu. Pengar vi inte har, för jag fick bara en halv lön denna månaden. Dessutom har de dragit alldeles för mycket i karens (minst 1200:-) för mycket och jag har inte fått besked om FK godkänner min sjukskrivning. Sen så kommer även kostnaden för begravningen av Bella, och begravningsentreprenörens arvode nu (vilket vi fortfarande inte vet var det kommer sluta på).
Nä, så en dag som ändå kändes ganska så bra. Blev värre än jag trodde att den skulle bli.
Mannen fick lite sovmorgon idag, för idag hade vi tid inbokad med prästen (samma som vid min konfirmation och vid vårt bröllop) som ska ha hand om Bellas urnsättning/begravning kl 10.00. Satt och pratade om allt möjligt med henne, samtidigt som vi planerade begravningen. Slutade med att vi var där i två timmar. Vi kände oss dock lite lättare när vi gick där ifrån.
Var hemma om en sväng och åt lunch tillsammans, var ute med hundarna och lite annat. Sen för att spara in på tiden och för att mannen lättare skulle kunna komma hem ikväll bestämde vi att han skulle köra in till jobbet istället för att ta bussen. Har varit stormvarning till och från hela dagen. Eftersom han ändå skulle köra, bestämde jag mig för att följa med, tänkte passa på att kolla i lite butiker när han jobbade resten av sitt arbetspass.
Var och köpte sidenband och lite annat för att dekorera Bellas urna med (den är helt vit). Varpå expediten var så snabb med att glatt säga: "Jasså, du ska göra något trevligt dopkort nu då." Mitt svar kom lika snabbt, med tårarna forsande ner från kinderna: NÄ det ska jag inte. Jag ska dekorera min dotters urna inför hennes begravning. Det blev väldigt tyst i butiken därefter.
För att komma iväg så fort som möjligt såg jag till att vara på mannens jobb när han slutade. Eftersom vi skulle fixa några saker på vägen hem (var det tänkt), men när vi kom ner till bilen blev vi totalt ställda först . sen arga, ledsna, förbannade och mycket där till. All ork som fanns försvann totalt. För den underbara stormen hade sett till att "göra sig av" med vår bakruta. Hela rutan var krossad och fanns inuti vår bil, tillsammans med grus, sand och sten. Antingen var det någon av alla vindbyar eller så vinden i kombination med något material från närliggande byggarbetsplats som krossat vår och ett flertal andra bilars bakrutor.
Nu är bilen försäkrad, så vi "behöver bara" betala självrisken på 1700:- för att få fixat rutan. Dock kommer det till mer om det finns fler skador i bilen. Något vi får kolla upp och anmäla till försäkringsbolaget i så fall. MEN, 1700 är sjukt mycket pengar för oss just nu. Pengar vi inte har, för jag fick bara en halv lön denna månaden. Dessutom har de dragit alldeles för mycket i karens (minst 1200:-) för mycket och jag har inte fått besked om FK godkänner min sjukskrivning. Sen så kommer även kostnaden för begravningen av Bella, och begravningsentreprenörens arvode nu (vilket vi fortfarande inte vet var det kommer sluta på).
Nä, så en dag som ändå kändes ganska så bra. Blev värre än jag trodde att den skulle bli.
fredag 25 oktober 2013
När fan ska det sluta???
Allt jag har i huvudet är svordomar, ilska och uppgivenhet. Anledningen? jo, det har funnits ett rykte om att en kollega är gravid. Idag fick vi veta att det stämmer (hon är tjänstledig, vilket alla på jobbet njuter av), Så nu kommer hon tillbaka redan den 20/12 istället (hon skulle komma tillbaka tidigast om ett år egentligen) och ska "jobba" till slutet av mars.
Allt jag vill göra är att gå hem och dra täcket över huvudet och aldrig någonsin stiga upp igen. För hur i helvete är det möjligt att världens jobbigaste och egocentriske människa som finns nu ska få barn (igen dessutom). En människa som aldrig någonsin kan tänka på någon annan än sig själv.
Sen hon började hos oss har vi bara haft problem. Min arbetsglädje är totalt bortblåst pga henne och hennes attityd och skygghet för att göra det minsta lilla på jobbet. Hon vet verkligen inte vad empati, medmänsklighet, ansvar eller samarbete är.
Jag (som alla väl) brukar säga att man inte önskar sin värsta fiende ska behöva få uppleva vissa saker. Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det mycket jag till och från faktiskt "önskar" att hon hade varit tvungen att vara med om/uppleva. För då hade hon kanske kunnat tänka ett steg längre.
Saken är nämligen den, att även om jag har svårt oavsett vem som är/varit gravid har jag tyckte det varit jobbigt. Ibland har det varit lite lättare att hantera men vissa har varit mycket värre än de flesta. Denna är den värsta av alla gånger.
Frågan är hur jag nu ska göra. Fram till den 20/12 är det lugnt, då jag inte kommer jobba med henne. Men där efter... Jag vet inte, måste påminna chefen om att hon fortfarande måste hitta en lösning med schemat i alla fall, jag jobbar mest av alla med henne. Och det varken orkar jag eller tänker jag att gå med på oavsett.
Nu kär det säkert flera som bara tycker jag är bitter eller rent av elak och en massa annat. Men detta är vad jag känner innerst inne och något jag bara måste få ur mig innan det bryter ner mig totalt.
Allt jag vill göra är att gå hem och dra täcket över huvudet och aldrig någonsin stiga upp igen. För hur i helvete är det möjligt att världens jobbigaste och egocentriske människa som finns nu ska få barn (igen dessutom). En människa som aldrig någonsin kan tänka på någon annan än sig själv.
Sen hon började hos oss har vi bara haft problem. Min arbetsglädje är totalt bortblåst pga henne och hennes attityd och skygghet för att göra det minsta lilla på jobbet. Hon vet verkligen inte vad empati, medmänsklighet, ansvar eller samarbete är.
Jag (som alla väl) brukar säga att man inte önskar sin värsta fiende ska behöva få uppleva vissa saker. Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det mycket jag till och från faktiskt "önskar" att hon hade varit tvungen att vara med om/uppleva. För då hade hon kanske kunnat tänka ett steg längre.
Saken är nämligen den, att även om jag har svårt oavsett vem som är/varit gravid har jag tyckte det varit jobbigt. Ibland har det varit lite lättare att hantera men vissa har varit mycket värre än de flesta. Denna är den värsta av alla gånger.
Frågan är hur jag nu ska göra. Fram till den 20/12 är det lugnt, då jag inte kommer jobba med henne. Men där efter... Jag vet inte, måste påminna chefen om att hon fortfarande måste hitta en lösning med schemat i alla fall, jag jobbar mest av alla med henne. Och det varken orkar jag eller tänker jag att gå med på oavsett.
Nu kär det säkert flera som bara tycker jag är bitter eller rent av elak och en massa annat. Men detta är vad jag känner innerst inne och något jag bara måste få ur mig innan det bryter ner mig totalt.
torsdag 27 juni 2013
Svart
När jag vaknade idag hade jag en hel del energi, och den tog jag tillvara på genom att ställa mig vid spisen och laga en massa mat. Så nu har vi en ordentlig laddning med matlådor i frysen igen. Gissar på att en del av energin kom från att vi bokade hotell i Göteborg igår. Så vår bröllopsdag kommer bli en weekend i Göteborg med en heldag på Liseberg och en massa annat.
Tyvärr så har dock all energi försvunnit och jag är helt slut igen, idag har två personer till berättat att de är gravid - TVÅ! På mindre än en vecka har jag fått veta att åtta personer är gravid. Och ja, jag är extremt bitter och tycker att det är så in i helvetes orättvist just nu. Vi har försökt i över nio år, och aldrig någonsin har ett plus visat sig.
Vi kommer att spendera vår sjätte bröllopsdag utan att någonting hänt, och frågorna fortsätter att komma från folk som knappt känner mig. "Va? har ni inga barn? Varför är ni då gifta?" "När ska ni ha barn då?" "Snart så är det er tur!" "Vänta ska ni se" Listan kan göras lång, men jag orkar inte ens tänka på alla frågor jag fått genom åren. För att inte tala om idioterna som klappat mig på magen och frågat när det "är dax" innan jag gick ner i vikt eller som har frågar när vi fick barn, då jag tappat så många kilon.
När vi firade förra året väntade vi på vår första tid hos RMC, och vi hade hoppats på att jag i år skulle ha en liten i magen när det var vår bröllopsdag. Istället står vi mer eller mindre stilla och får nu vänta nästan en månad innan vi får sätta igång med nästa försök. Andra kanske inte tycker att det är lång tid, men för mig känns det som en evighet! Jag vill ju bara sätta igång och kunna drömma och hoppas på att det denna gången ska få vara vår tur att få ett plus.
Jag är tacksam över att jag bara ska jobba två nätter nu till helgen, och sedan gå på en kort semester, och jag tror faktiskt att jag tänker hålla mig hemma ganska mycket för att försöka ladda upp ork och kraft för att bita ihop och stå ut med alla frågor och gravidnyheter. För det är lika bra att jag räknar med att de kommer. Om inte annat så kommer det komma upp en massa ULbilder, mag och nyföddbilder.
Nu tänker jag krypa ner i sängen och fortsätta vara bitter och fundera på varför just vi måste behöva genom lida detta, och varför andra bara har det så lätt.
Tyvärr så har dock all energi försvunnit och jag är helt slut igen, idag har två personer till berättat att de är gravid - TVÅ! På mindre än en vecka har jag fått veta att åtta personer är gravid. Och ja, jag är extremt bitter och tycker att det är så in i helvetes orättvist just nu. Vi har försökt i över nio år, och aldrig någonsin har ett plus visat sig.
Vi kommer att spendera vår sjätte bröllopsdag utan att någonting hänt, och frågorna fortsätter att komma från folk som knappt känner mig. "Va? har ni inga barn? Varför är ni då gifta?" "När ska ni ha barn då?" "Snart så är det er tur!" "Vänta ska ni se" Listan kan göras lång, men jag orkar inte ens tänka på alla frågor jag fått genom åren. För att inte tala om idioterna som klappat mig på magen och frågat när det "är dax" innan jag gick ner i vikt eller som har frågar när vi fick barn, då jag tappat så många kilon.
När vi firade förra året väntade vi på vår första tid hos RMC, och vi hade hoppats på att jag i år skulle ha en liten i magen när det var vår bröllopsdag. Istället står vi mer eller mindre stilla och får nu vänta nästan en månad innan vi får sätta igång med nästa försök. Andra kanske inte tycker att det är lång tid, men för mig känns det som en evighet! Jag vill ju bara sätta igång och kunna drömma och hoppas på att det denna gången ska få vara vår tur att få ett plus.
Jag är tacksam över att jag bara ska jobba två nätter nu till helgen, och sedan gå på en kort semester, och jag tror faktiskt att jag tänker hålla mig hemma ganska mycket för att försöka ladda upp ork och kraft för att bita ihop och stå ut med alla frågor och gravidnyheter. För det är lika bra att jag räknar med att de kommer. Om inte annat så kommer det komma upp en massa ULbilder, mag och nyföddbilder.
Nu tänker jag krypa ner i sängen och fortsätta vara bitter och fundera på varför just vi måste behöva genom lida detta, och varför andra bara har det så lätt.
lördag 25 maj 2013
Dagen som inte borde finnas
Idag är det Ofrivilligt barnlösas dag, en dag jag önskar inte skulle behöva finnas. För det hade varit så mycket lättare om ingen hade behövt uppleva detta. Det är dock en dag som lyfter fram vad vart sjätte par kämpar mot varje dag. Jag och min man är ett av alla dessa par.
För mer information är det bara att gå in på Barnlängtan eller varför inte barnlängtanbloggen.
För mer information är det bara att gå in på Barnlängtan eller varför inte barnlängtanbloggen.
lördag 13 april 2013
Orkeslös
Idag har det verkligen inte hänt så mycket i detta hemmet. Finns en del måsten som måste bli fixade, men det får helt enkelt bli imorgon.
Har verkligen inte haft någon ork eller lust idag, har främst spenderat dagen med att sova eller ligga framför TV:n och halv titta på skitprogram. Eller egentligen har jag väl ork, men är inne i en svacka där allt känns hopplöst och där jag ifrågasätter varför livet ska vara så in i helvetes orättvist.
Har verkligen inte haft någon ork eller lust idag, har främst spenderat dagen med att sova eller ligga framför TV:n och halv titta på skitprogram. Eller egentligen har jag väl ork, men är inne i en svacka där allt känns hopplöst och där jag ifrågasätter varför livet ska vara så in i helvetes orättvist.
lördag 23 mars 2013
Näää, det är inte synd om er...
Blir så trött på den senaste tidens debatter och diskussioner om hur "synd" det är om småbarns föräldrar, för att vissa caféer inte tillåter småbarn/bebisar eller barnvagnar. Är så sjukt trött på att höra om hur kränkta och illa behandlade föräldralediga personer känner sig på grund av detta. Och om hur detta är ett steg tillbaka i utvecklingen osv...
Jag ser det som ett steg framåt! Och nä, jag tycker inte att det är det minsta diskriminerande att vissa caféer och även en del restauranger samt alla hotell runt om i världen som säger nej till barn. Jag uppskattar det väldigt mycket, för det innebär att jag som ofrivilligt barnlös faktiskt kan göra saker utan att behöva sitta/vara på samma ställe som en massa barn.
Och för mig handlar det inte om att de skriker eller inte, det handlar om att slippa utsätta sig för att se små barn/bebisar. Att få vara "normal" utan att känna hur känslorna bubblar och kämpa med att hålla tillbaka sorgen och tårarna. För vadå, ska det enda stället i hela Sverige där jag slipper utsättas för barn vara på barer och pubar? Eller är det också diskriminerande att föräldralediga inte ska kunna gå ut och ta en öl/glas vin. För det är dit vi är på väg känns det som.
För att citera en person "dessa människor har fan inga barn". Personen syftar på ägarna av dessa caféer. Och vem säger att de inte har barn? Det kan ju faktiskt vara så att de har flera barn, men vill slippa att ha en massa barn på sitt café. Det kan också vara så att dessa ägare INTE kan få barn, och faktiskt är ofrivilligt barnlös. Tilläggas kan, att detta citat kommer från en som själv aldrig haft problem med att bli gravid och är för tillfället mammaledig.
Så NEJ! Det är inte synd om er. Ta istället ett steg bakåt och se det från andra människors perspektiv. Bara för att man blir förälder har man inte rätt att kräva att resten av världen ska anpassas till er!
Kan även tillägga, att om jag skulle ut och fika idag (har dock jobbat). Så hade jag valt ett café som inte tillåter barn. För dagen har varit allt annat än bra, och det sista jag vill utsätta mig för då är barn - oavsett om de sover, leker eller skriker.
Jag ser det som ett steg framåt! Och nä, jag tycker inte att det är det minsta diskriminerande att vissa caféer och även en del restauranger samt alla hotell runt om i världen som säger nej till barn. Jag uppskattar det väldigt mycket, för det innebär att jag som ofrivilligt barnlös faktiskt kan göra saker utan att behöva sitta/vara på samma ställe som en massa barn.
Och för mig handlar det inte om att de skriker eller inte, det handlar om att slippa utsätta sig för att se små barn/bebisar. Att få vara "normal" utan att känna hur känslorna bubblar och kämpa med att hålla tillbaka sorgen och tårarna. För vadå, ska det enda stället i hela Sverige där jag slipper utsättas för barn vara på barer och pubar? Eller är det också diskriminerande att föräldralediga inte ska kunna gå ut och ta en öl/glas vin. För det är dit vi är på väg känns det som.
För att citera en person "dessa människor har fan inga barn". Personen syftar på ägarna av dessa caféer. Och vem säger att de inte har barn? Det kan ju faktiskt vara så att de har flera barn, men vill slippa att ha en massa barn på sitt café. Det kan också vara så att dessa ägare INTE kan få barn, och faktiskt är ofrivilligt barnlös. Tilläggas kan, att detta citat kommer från en som själv aldrig haft problem med att bli gravid och är för tillfället mammaledig.
Så NEJ! Det är inte synd om er. Ta istället ett steg bakåt och se det från andra människors perspektiv. Bara för att man blir förälder har man inte rätt att kräva att resten av världen ska anpassas till er!
Kan även tillägga, att om jag skulle ut och fika idag (har dock jobbat). Så hade jag valt ett café som inte tillåter barn. För dagen har varit allt annat än bra, och det sista jag vill utsätta mig för då är barn - oavsett om de sover, leker eller skriker.
måndag 7 januari 2013
Apatisk
Haft en lugn och relativt bra dag på jobbet idag, fram tills för ca 20 minuter sen. Hade lite tid över, så jag passade på att gå in och kolla lite på Facebook för att få tiden att gå lite snabbare.
Skulle aldrig ha gjort det! För en person jag är bekant med hade lagt upp en bild på sig med gravidmage. Blev helt apatisk och fick springa in på toa för att gråta i min ensamhet.
Är väl egentligen inget jag missunnar någon, att få barn. Men just den här personen är en sådan person som fått allt serverat och alltid får som hon vill och ska alltid stå i centrum. Att hon och killen som hon nu ska ha barn med, träffades för knappt ett år sen och blev ett par i somras -ska alltså nu få barn.
Medans jag och min man som snart varit tillsammans i 11 år, och försökt få barn i 9 år fortsätter att kämpa, vänta och längta efter att få vår högsta önskan uppfylld.
Just nu känner jag bara att livet är så jävla orättvist! Jag har aldrig fått något gratis, och jag har fått jobba stenhårt för att komma hit där jag är idag.
Nu måste jag försöka återhämta mig lite, bita ihop och ta mig igenom de sista 2 timmarna på jobbet. Sen ska jag hem och dra täcket över huvudet och hata livet och dess orättvisor!!!
De första orden jag fick ur mig efter att jag sett bilden var dessa, i ett sms till min man:
Skulle aldrig ha gjort det! För en person jag är bekant med hade lagt upp en bild på sig med gravidmage. Blev helt apatisk och fick springa in på toa för att gråta i min ensamhet.
Är väl egentligen inget jag missunnar någon, att få barn. Men just den här personen är en sådan person som fått allt serverat och alltid får som hon vill och ska alltid stå i centrum. Att hon och killen som hon nu ska ha barn med, träffades för knappt ett år sen och blev ett par i somras -ska alltså nu få barn.
Medans jag och min man som snart varit tillsammans i 11 år, och försökt få barn i 9 år fortsätter att kämpa, vänta och längta efter att få vår högsta önskan uppfylld.
Just nu känner jag bara att livet är så jävla orättvist! Jag har aldrig fått något gratis, och jag har fått jobba stenhårt för att komma hit där jag är idag.
Nu måste jag försöka återhämta mig lite, bita ihop och ta mig igenom de sista 2 timmarna på jobbet. Sen ska jag hem och dra täcket över huvudet och hata livet och dess orättvisor!!!
De första orden jag fick ur mig efter att jag sett bilden var dessa, i ett sms till min man:
"Fan fan fan fan FAN!!!!!!! Vill bara hem och dra täcket över huvudet! Var precis inne på fb, såg att ***** lagt upp en bild... Hon är gravid.
Hur kan livet vara så jävla orättvist????? Och varför ska allt flyta på utan problem för vissa?"
tisdag 25 december 2012
Bitter? Kanske
Vissa kanske tycker att jag är bitter utifrån detta inlägget, men det handlar mer om respekt, rättvisa och att visa hänsyn till alla.
Överlevde julafton med familjen. Men jobbigt var det, vissa delar var mer jobbiga än andra.
Lämnade mammas hus flera gånger och gick runt kvarteret bara för att kunna andas och samla ny kraft. Med risk för att låta bortskämd, bitter och otacksam så blev det en extra lång runda efter det att vi öppnat alla julklappar. För att inte få ett utbrott inför alla andra. Fick en hel del och de är jag väldig glad och tacksam för. MEN när vissa inte köpt något till en (för mina syskon tycker att vi bara ska köpa till barnen - och visst det är ju bra, men de köper inget till mig, trots att jag inte har några barn). Tycker bara att det är så fel, för om jag handlar till mina syskonbarn för flera hundra kronor så tycker jag inte att det är mer än "rätt" att de köper något till mig.
Det är dock inte alla mina syskon som gör så! Vissa kan tänka längre än näsan räcker, medan andra tydligen inte kan det. Att min farfar dessutom gav "sista generationen" (dvs mina syskons barn) samt min lillebror (som är under 18 år) pengar. Kändes som ett hårt slag i magen. Likadant är det med min pappa, han köper för lika mycket till mig och min man som till mina syskon och deras respektive. Men sen lägger han hur mycket som helst på barnbarnen. Och det stör mig så in i helvete, för jag tycker det är respektlöst och orättvist.
För mig är "rättvisa" det viktigaste när det gäller julklappar (och alla andra saker med som t ex. födelsedagar, dop mm). Jag lägger samma summa per syskon (inklusive deras familjer), vilket innebär att min lillebror alltid får något dyrt då pengarna bara går till honom medan min ena bror som har tre barn blir pengarna uppdelade på barnen och en liten summa (om det blir något över) till honom och hans sambo.
Min mamma gör på samma sätt, och det är jag tacksam för, så det är ju bara jag och min lillebror som får "de dyra klapparna" av oss syskon, för till de andra syskonen lägger hon pengarna främst på barnbarnen.
För övrigt så lät de i alla fall bli att prata om vårt sexliv. Mer eller mindre, fanns några smågliringar - men inga större diskussioner. Men dock blev det mycket bebisprat ändå, på grund av de två små syskonbarnen (2 månader och 8 månader gamla). Så det var jobbigt.
Som jag gissade på innan, så blev det en hög ljudnivå till och från och ett jäkla grisande vid maten. Jag valde helt enkelt att ignorera det och tog inte på mig att fixa något. Såg även till att hålla mig undan, för att slippa hjälpa till med alla barnen. Tycker helt enkelt inte det är mitt problem.
Överlevde julafton med familjen. Men jobbigt var det, vissa delar var mer jobbiga än andra.
Lämnade mammas hus flera gånger och gick runt kvarteret bara för att kunna andas och samla ny kraft. Med risk för att låta bortskämd, bitter och otacksam så blev det en extra lång runda efter det att vi öppnat alla julklappar. För att inte få ett utbrott inför alla andra. Fick en hel del och de är jag väldig glad och tacksam för. MEN när vissa inte köpt något till en (för mina syskon tycker att vi bara ska köpa till barnen - och visst det är ju bra, men de köper inget till mig, trots att jag inte har några barn). Tycker bara att det är så fel, för om jag handlar till mina syskonbarn för flera hundra kronor så tycker jag inte att det är mer än "rätt" att de köper något till mig.
Det är dock inte alla mina syskon som gör så! Vissa kan tänka längre än näsan räcker, medan andra tydligen inte kan det. Att min farfar dessutom gav "sista generationen" (dvs mina syskons barn) samt min lillebror (som är under 18 år) pengar. Kändes som ett hårt slag i magen. Likadant är det med min pappa, han köper för lika mycket till mig och min man som till mina syskon och deras respektive. Men sen lägger han hur mycket som helst på barnbarnen. Och det stör mig så in i helvete, för jag tycker det är respektlöst och orättvist.
För mig är "rättvisa" det viktigaste när det gäller julklappar (och alla andra saker med som t ex. födelsedagar, dop mm). Jag lägger samma summa per syskon (inklusive deras familjer), vilket innebär att min lillebror alltid får något dyrt då pengarna bara går till honom medan min ena bror som har tre barn blir pengarna uppdelade på barnen och en liten summa (om det blir något över) till honom och hans sambo.
Min mamma gör på samma sätt, och det är jag tacksam för, så det är ju bara jag och min lillebror som får "de dyra klapparna" av oss syskon, för till de andra syskonen lägger hon pengarna främst på barnbarnen.
För övrigt så lät de i alla fall bli att prata om vårt sexliv. Mer eller mindre, fanns några smågliringar - men inga större diskussioner. Men dock blev det mycket bebisprat ändå, på grund av de två små syskonbarnen (2 månader och 8 månader gamla). Så det var jobbigt.
Som jag gissade på innan, så blev det en hög ljudnivå till och från och ett jäkla grisande vid maten. Jag valde helt enkelt att ignorera det och tog inte på mig att fixa något. Såg även till att hålla mig undan, för att slippa hjälpa till med alla barnen. Tycker helt enkelt inte det är mitt problem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)