Ofrivilligt barnlösas dag 2018

Hej på er.
Har varit otroligt tyst från min sida, lusten och anknytningen till min blogg har verkligen minskat rejält det senaste året.

Tänkte bara kolla om ni sett årets program till ofrivilligt barnlösas dag? I år samarbetar Barnlängtan med Livio och kommer ha sitt evenemang i Malmö (och även sända live i deras livegrupp på Facebook). Som medlem i föreningen, ledig helg och att evenemanget är i Malmö i år, kan jag snabbt bekräfta att jag kommer att vara där. Hoppas självklart på att några av er som fortfarande är inne och kollar till min blogg ibland också har möjlighet att komma. 

Har ni inte sett programmet, kommer det här:

Program 2018.

Men en liten uppdatering om mig och vardagen skickar jag också med. Livet rullar på, lillebror har hunnit bli 1 år och hans syster 3 år. Tankar på fler syskon finns fortfarande, men vet ärligt inte om jag orkar med fler behandlingar eller för den delen dippen som kommer för mig efter förlossningen när hormonerna börjar återställa sig igen. Att vara gravid hade jag kunnat vara konstant däremot, jag mår som allra bäst rent fysiskt när jag varit gravid.

Vardagen har börjat komma tillbaka

Vill börja med att tacka för ert stöd, ni är guld värda. Så, äntligen börjar jag ha ork, kraft, lust och tid över igen. Vi börjar så smått att komma tillrätta i lägenheten, och tre veckor försenat (med tanke på att det skulle vara gjort innan vi flyttade in) har de nu målat vårt sovrum och hallen. Så i helgen ska vi flytta in i vårt rum och vår lilla tjej ska få eget rum.

Lite ont gör det dock i mitt hjärta att hon inte längre kommer vara halvmetern ifrån mig längre, om det nu fungerar att hon sover i eget rum. Eller eget är det knappast, och sen vi flyttade in har hon inte en enda natt sovit ensam i sin säng... Vår äldsta hund går nämligen upp och lägger sig hos henne varenda natt (och vila). Tydligen är det detta hon väntat på i 1,5 år, och försökt att säga genom att alltid gå och lägga sig sidan om spjälsängen varje gång vi lagt lilltjejen i den. Kvittar hur mycket vi korrigerar henne och ser till att hon går ner, varje morgon vi vaknar ligger hon där lite "mosad" i fotändan och har lilltjejens fötter upptryckta i ansikte/mage.

Måste berätta om mitt besök hos endokrinologen för två veckor sedan. Har aldrig varit med om ett så otroligt bra och positivt besök på endokrin. När jag gick där ifrån svävade jag på moln och gick runt resten av dagen med ett stort "fånigt" leende. Från första sekund läkaren kom och kallade in mig, tills jag lämnade hennes rum fick jag beröm i så gott som varenda mening.

Läkaren var så otroligt stolt över mig, och om hon inte träffat mig tidigare hade hon aldrig trott på min resa och förändring. Och hon hade heller aldrig trott att provsvaren verkligen var mina. Den absolut mest värmande och starkaste komplimangen hon gav mig var den om att jag vunnit, att jag bevisat att det verkligen går att "vinna" mot sin PCOS. 

För första gången någonsin skrev läkaren in ett BMI som låg helt inom "normalvikt" i min journal och det största av allt, hon visade mig alla mina provsvar - provsvar där så gott som alla mina hormonvärden ligger i om normalvärden!!! 

Något som aldrig hänt mig under de nästan 10 åren jag gått hos dem. Jag är inte fri från min PCOS, men med de värden jag har nu, håller jag den i så bra schack att risken för följdsjukdomar mm sjunker rejält och vissa symtom/problem minskar också.

Förtydligande av bilden: Raden till vänster är senaste proverna. Lämnade blodprover två gånger under 2015, några som fattades som de ville se. 2014 var jag gravid när proverna togs, så de kan man inte jämföra med.

Jag och läkaren bestämde att det fanns tre alternativ till hur situationen kommer vara nästa år när vi ses igen:

• Att jag är gravid 
• Att jag är ganska så nyförlöst, eller 
• Att jag antingen precis sprungit ett maraton eller ligger i hårdträning inför det. 

Och med tredje alternativet, avslöjade jag även vad jag redan nu börjar överväga/sikta mot om jag inte blivit gravid innan dess. Mitt största mål med nästa år (undantaget graviditet då..) är att genomföra ett maraton. Känns faktiskt lite jobbigt att ha en "plan B" hela tiden, men jag vill fortsätta leva och inte längre "pausa" mitt liv pga alla försök och drömmar.

Vi är för övrigt igång med nytt syskonförsök med nu, fick äntligen pratat med läkaren och i förra fredagen körde vi/jag igång med en Proverakur och sen blir det Pergotime från cykeldag 5 igen. Och med tanke på hur förra försöket gick, har vi nu faktiskt börjat diskutera om vi ska fortsätta med denna variant på försök året ut innan vi i så fall börjar med IVF 2017.

I chock

Varning för ett långt och invecklat inlägg. Och jag hoppas att ni som vet vem jag är, tar hänsyn till att detta inte är något som är det minsta offentligt än.

Som jag skrev tidigare i veckan (i onsdags) pratade jag med min läkare i Lund. Min mens uteblev som sagt efter senaste försöket, samtidigt som jag fick negativt resultat på graviditetstesterna jag gjorde på både TD och TD+5 dagar. Vi kom fram till att jag antagligen inte fick någon ägglossning under försöket denna gången, och så la vi upp en plan för ett nytt försök med dubbel dos Pergotime.

Men först en omgång Provera, för att få en blödning. Och innan jag börjar med Provera kuren skulle jag ta ett nytt graviditetstest. Så jag hämtade ut medicinerna och köpte ett 2-pack tester från apoteket hjärtat (dock aldrig använt deras förr).

Och här börjar cirkusen. Jag gjorde ett test i torsdags kväll när jag vaknade (nattvecka, så blir en del sömn på dagarna då), men glömde helt bort tiden då jag snabbt skulle upp och fixa en sak på vinden inför flytten. Men efter ca 20 minuter kom jag på det och sprang direkt till testet för att se resultatet. , Både jag och mannen fick en chock - ett ljust streck i testrutan hade uppdagat sig.

När jag stod där halvt paralyserad kom jag på att instruktionerna var lite strängar än många andra tester, så jag sprang snabbt och kollade igenom innehållsförteckning och de medföljande instruktionerna. Kunde snabbt se att testet INTE skulle avläsas efter 5 minuter, då det kunde vara missvisande. Så jag fick skjuta fram Proverastarten en dag, till i förrgår. Så efter att ha fått sovit lite på fredagsförmiddagen gjorde jag ett nytt test.

Men denna gången ställde jag en timmer för säkerhetsskull och såg till att läsa av testet efter redan ca 3,5 minut. Och samma sak, ett ljust streck i testrutan. Visste inte vad jag ska tro, vet bara att jag inte kunde/vågade börja med Provera under fredagen heller, utan det fick bli till att gå och köpa en förpackning digitala tester (och det var en jäkla tur att jag köpte ett 2-pack, för det första fungerade inte alls, utan var bara helt blankt. ).

Så i morse gjorde jag ännu ett (eller egentligen 2, för det första fungerade inte alls) och denna gången blev det som sagt med ett CB digitalt test. Även detta visade samma sak, nämligen att jag är gravid. Så tre dagar i rad har jag nu testat positivt, och jag kan fortfarande knappast fatta det. Känns som att jag är alldeles för skadad av alla tidigare försök att jag inte kan/vågar/vill tro på att det är sant. 

Testet från i fredags 27/5.

Det fungerande testet igår 28/5.

Antalet veckor enligt det digitala graviditetstestet stämmer dock inte alls överens med min senast menscykel. För testet säger att jag är "gravid 1-2 veckor", dvs att jag skulle vara i vecka 3-4 nu, men enligt senaste mensen skulle jag redan nu vara i vecka 8.

Allt känns helt overkligt och jag är just nu helt kluven till allt. Hjärtat hoppas och drömmer att det verkligen är sant och att det kommer gå hela vägen, Att vår lilla tjej ska bli storasyster och att Bella ska bli storasyster ännu en gång. Men hjärnan räknar kallt med att det här inte kommer att gå och att allt inte står rätt till, att jag inte är gravid (även om testerna säger det)... Oavsett vilket det är, är det bara för mig att ringa Lund igen nästa vecka, för att lägga upp en plan hur vi ska göra nu. 

Har nu på morgonen haft gammalt blod på toapappret när jag varit på toa, inget färskt blod och inga känningar av att mensen är på inkommande. Och jag vet från erfarenhet att blod inte alltid betyder att det är kört, blödde i flera veckor när jag väntade busfröet. Men kroppen går ändå in i inställningen att det är kört.  

Det har och är verkligen en lång och seg helg, men snart är det vardag igen och då blir det till att ringa läkaren för att få råd och svar. Kan dock konstatera att kroppen snabbt utvecklar rädslan vid varje toabesök och minsta lilla känning. Och att se blod på pappret är verkligen inte någon stämningshöjare. 

Avstämning av målen för 2016

Månaderna går fort just nu, och vi är redan inne i maj nu. Och efter senaste veckans händelser tänkte jag stämma av med mina mål för 2016, de jag skrev om här i början av januari. Men för att slippa läsa det inlägget, kommer här en nedkortad variant av de fyra målen för 2016 samt hur det gått så här långt:

• Nå min målvikt (ca 13 kg dit den 1/1).

Är på god väg att nå min målvikt, har nu ca 3 kg kvar innan jag når den sedan tidigare uppsatta målvikten. 

• Anmäla och delta i minst två lopp på minst 5km, ensam eller med andra. Samt gå 4 miljoner steg under året (snitt på 11 000 steg/dag). 

De dagliga stegen har jag nått varje dag detta året. Det dagliga snittet ligger på ca 13 500 - 14 000 steg/dag sedan 1/1. Och jag har gjort två lopp redan, de blev gjorda den 30/4 samt 2/5. Sydkustloppet (21,1 km) och Vårruset (5 km). Jag klarade båda. Och kan erkänna att halvmaran känns otroligt bra att ha klarat, speciellt när jag för några år sedan inte alls kunde springa. 

• Lägga upp en plan för syskonförsök och kontakta en specialist. 

Vi har lagt upp en plan, och jag har varit i kontakt med specialisten. Det är ju han som skrivit ut mina mediciner. Dessutom är vi just nu i slutet av vårt andra syskonförsök, bara dagar kvar till bim.

• Bli mer "egoistisk" och prioritera mig själv mer. 

Är det enda målet jag fortfarande inte kommit framåt med. Så detta målet får jag lägga mer fokus på nu känner jag, för detta är nog faktiskt det viktigaste av mina mål. 

Känns otroligt bra att jag ändå är en bra bit på vägen, och att jag redan avklarat andra målet med bravur gör bara att jag känner mig extra stärkt att ta tag i de övriga med. 

Gått en månad

Insåg nyss att det gått en hel månad sedan mitt förra blogginlägg, har verkligen inte varit ett planerat uppehåll utan är följden av en tuff och jobbig månad. Och för att jag inte riktigt vetat, haft lust eller tid att skriva något nytt inlägg. 

Med tanke på förra inlägget, och vissa av kommentarer påpekanden vill jag börja med att förtydliga att det inte är jag själv som valt att sätta titeln sekundär barnlöshet på mig och min man. Utan det var faktiskt kliniken som jag bokat tid hos för att förhoppningsvis få en del svar och ett bra underlag till hur jag och mannen lägger upp våra fortsatta syskonförsök. 

Och en annan sak som jag många gånger under den gångna månaden tänkt på utifrån "Karin"s kommentar. Att vi klassas som sekundärt barnlösa och att vi önskar, drömmer, hoppas, längtar, sörjer och kämpar för syskon ser jag inte alls som ett hån mot någon som är ofrivilligt barnlös. Och inte heller att vi inte skulle uppskatta den mirakel och otroligt efterlängtade dottern vi fått. Kan faktiskt ärligt säga att jag blev arg och irriterad över en del av kommentaren, för varför skulle det inte vara okej att jag och mannen vill ha syskon, att vi önskar och längtar och vad skulle det vara för "hån" mot ofrivilligt barnlösa att vi klassas som sekundärt barnlösa? Om jag och mannen skulle skilja oss och jag träffade en ny man som jag skulle vilja bilda familj med (och få ett gemensamt barn) - hade jag återigen klassats som ofrivilligt barnlös. 

Och där har vi den mest brännande törnen för min del, att om man som jag ingår i en så kallad "klassisk traditionell kärnfamilj" och vi fortsätter att leva tillsammans, anses det inte helt ok att jag/vi önskar och drömmer efter fler än ett barn om vi fått hjälp via sjukvården. Men skiljer jag mig och skaffar ny partner, ja då är det helt ok. Till och med så självklart att jag då kan få "gratis" (vi vet alla att barnlösheten behandlingar via landsting/region inte alls är gratis) behandling igen via landstinget, så länge vi uppfyller kraven.

Den tydligaste och mest målande beskrivningen över barnlöshet och hela den världen, fick jag höra via en från patientföreningen för ofrivillig barnlöshet - Barnlängtan - Att vara ofrivilligt/sekundärt barnlös, kan jämföras med att vara blind. Bara för att du får en vit käpp eller ledarhund, kommer du inte vara botad. Du kommer inte kunna se bara för det. Samma sak är det med oönskad barnlöshet, jag blir inte frisk från mina diagnoser bara för att vår dotter finns i våra liv numera. Även om hon är det absolut bästa som någonsin hänt mig! 

Besöket på RMC

Lilltjejen skötte sig riktigt bra under besöket. Hon somnade passande under resan dit och vaknade lagom tills vi gick in på KK. Så det var bara att ge henne mat och torr blöja innan vi anmälde oss i receptionen. Under ultraljudet mutade jag henne med lite rån, men för övrigt var hon nöjd medar sitta kvarnen sidan om mig och "vara med" i samtalet mellan mig och läkaren.

Kände mig väldigt tom men beslutsam inombords när jag lämnade RMC efter läkarbesöket. Var ju där för att få provsvar, göra undersökning och få eventuellt recept mm. Trodde aldrig att besvikelse över att kroppen inte förärats det minsta skulle kunna bli så här stark. Två graviditeter har inte fått min kropp att fatta, utan min PCOS fortsätter att hålla min kropp i ett järngrepp.

Eftersom reglerna är som de är och jag fått barn tillsammans med min man hos dem, kan de bara hjälpa mig genom att skriva ut Provera (för att framkalla blödningar var tredje månad) då vi går i syskontankar. Känns ganska irriterande att de inte får ge mig något annat för att behandla min PCOS bara för att vi har syskontankar.

Så nu blir det att göra graviditetstest var tredje månad (med negativt resultat) och sedan köra med en kur Prover. Istället för att "bara" sätta mig på Pergotime, som då är skonsammare för mig. Men som då räknas som stimulering och därmed även försök. "Vill" jag ha hjälp från dem igen, får jag helt enkelt skilja mig och skaffa en ny man. Då får jag/vi snabbt hjälp av dem... Eftersom att jag har den diagnos jag har. Vilket är skrattretande enligt mig. 

Nu blir det till att bestämma klinik/land och eventuellt en gynekolog, och vilken typ av behandling vi ska satsa på. Men först ska de sista gravid/behandling/sorg kilona väck innan jag lägger massor av pengar på behandling. För oss är Danmark och insemination med stimulering är ett alternativ om vi kan få tag på en gynekolog som är beredd att skriva om och göra ultraljud på mig. Annars får det bli IVF och då blir det ju antagligen i Malmö. 

Ska dock kolla upp/efterforska lite om det finns någon specialist att besöka. Det känns som att det även är värt att behöva resa för att få träffa en specialist på PCOS innan vi kör igång med syskonförsök som vi betalar för, fram tills dess kör vi dock oskyddat och hoppas/drömmer om det bästa såklart. Så har ni bra tips på läkare/specialist mm som är riktigt bra inom PCOS, oavsett var i landet de befinner sig får ni gärna lämna en kommentar (eller skicka det med mail/via kontaktformuläret) med den informationen.

Precis innan jag gick så sa läkaren till mig att jag även bör boka tid för cellprov (vilket jag helt klart ska!) då hon såg att det är 3 år sedan sist och jag har förhöjd risk för cellförändring. Ska gå och hälsa på hos mödravårdscentralen vi gått på under graviditeterna, då de har dropin på torsdagskvällar för att bland annat lämna cellprov. 

Och så fick jag svar/rekommendation på mina funderingar över att eventuellt donera ägg. Har inte nämnt det här tidigare, då jag och mannen inte varit helt säkra på det och för att det fortfarande varit på funderingsstadiet. Men eftersom jag nu skulle till RMC, som är de som har hand om det här nere passade jag på att fråga. 

Har hela tiden fått höra om att jag har bra kvalitet och en rejäl äggreserv, så lite inne har jag (och mannen) varit på om jag skulle donera. Och på så sätt ge någon annan chansen att precis som vi få uppleva när den drömmen om ett önskebarn blir verklighet. Men att på så sätt bli av med lite av de ägg och tömma några foliker som ändå hjälper till att förstår mina chanser för att bli gravid. Men det blev jag helt och hållit avråden från att göra, i synnerhet innan vi känner att vi fått de barn vi vill ha själv. 

Anledningen är inte alls relaterad till min diagnos eller mina ägg i sig. Utan för att det är väldigt höga risker att jag kommer överstimmuleras vid behandling (i synnerhet utifrån mina värden och hur mina äggstockar ser ut), eller råka ut för andrakomplikationer med. Saker som även får mig att känna en ganska stor oro av att ens köra igång med IVF och syskonförsök, något jag inte ens riktigt funderat på innan.

Kallelse till RMC

Förra fredagen kom så ett brev adresserat till mig från region Skåne, och jodå det var kallelsen till RMC som kom. Dagen funkade bra utifrån att jag är ledig, men hemma med lilltjejen då mannen jobbar. 

Så efter att ha försökt komma på någon lösning, och kollat över alla möjligheter fick jag idag ringa och kolla med dem om det är ok att lilltjejen följer med eller om vi ska boka om min tid. Sekreteraren kollade lite och vi kom fram till att det gick bra att ha henne med. 

Så på tisdag ska jag dit, och åter igen sätta mig i det där väntrummet som framkallar så otroligt många blandade känslor. Dock blir det första gången jag kommer vara där som mamma - mamma med barn. Dock känner jag mig lite illa till mods som ska ta med lilltjejen dit, och utsätta andra som är mitt uppe i sina försök för henne i väntrummet. 

Dessutom blir det en av läkarna som var med under flera av våra försök och undersökningar som jag ska träffa. Känns lite nervöst inför besöket, inför vad senaste proverna visar och om vi kommer hitta någon fungerande lösning/behandling för mig. 


Är för övrigt inne på dag 93 i denna cykel nu, så det är tur att jag har en tid snart.

Mitt i natten

Jag som ska ta det lugnt och inte göra flera saker samtidigt, sitter just nu med en massa bollar i luften samtidigt igen. Och för att göra det extra "mysigt" vaknade jag med nackspärr i morse, som förvärrats rejält under dagen till att nu under kvällen vara bland det värsta jag varit med om. För att sammanfatta en del av bollarna i luften just nu: 

• bebis som tydligen blivit genomförkyld och nyligen vaknade med genomtäppt näsa och storgråtandes.
• försöker skriva CV och personligt brev för första gången på många (läs, väldigt många) år
• mitt uppe i budgivning på ett hus 
• schemaändringar och allmänt kaos på jobbet, som jag dessutom ska jobba mitt första pass på i veckan som kommer
• "råkade" precis söka in till några fristående kurser på högskola/universitet till vårterminen
• funderar på hur vi ska göra med diverse inbjudningar till dop/kalas/fester som kommit för närmaste månaderna
• tänkte uppdatera bloggen, vilket slutade med denna lilla lista med punkter istället för inlägget jag hade tänkt skriva om senaste besöket på endokrin och om PCOS. 

notis. Bebis är fortfarande vaken, och mannen kämpar för närvarande med att försöka få henne att somna om... Hon verkar dock fast besluten (trots att hon är så trött) att hon nu sovit klart för natten och att det är morgon nu. 

Inte längre föräldraledig

Så var dagen här, 1/9 2015 och nu går mannen på föräldraledighet och jag börjar jobba. Eller ja, på pappret är det så i alla fall. Men jag mjukstartar med att ta semester några veckor, har ganska gott om det eftersom jag spenderade större delen av förra året sjukskriven (och en del sparade sen tidigare). 

Kan inte alls påstå att jag känner mig särskilt peppad att börja jobba efter att varit ifrån under mer än 1,5 år och det är totalt kaos på flera nivåer. Har t.ex. Fortfarande inget schema, så det är verkligen tur att jag valt att ta semester nu. 

Och ja just det, just nu packar vi in oss i bilen för färd mot flygplatsen... För ca 07 flyger vi iväg för en vecka på Madeira, jag, lilltjejen och mannen. Är ett drömresmål som äntligen går i uppfyllelse, sen får vi se om vi hinner med något eller "bara" spenderar dagarna på hotellet vid poolen. 

Bra start på september, en månad som jag numera förknippar med sorg och smärta. 

Mitt svar till "anonym"

Vill börja med att skicka ut ett stort hjärtligt tack till alla er underbara läsare som varit så snabba med att "skydda och står upp för" mig från kommentaren som anonym lämnade i förra inlägget. Det har verkligen värmt inombords att få så mycket medhåll och stöttning i vad som egentligen kan anses vara en totalt onödig kommentar med väldigt mycket åsikter och till viss del skuldbeläggande mot mig. 

Så istället för att göra som jag vanligtvis gör, att svara direkt på kommentarerna  - kommer jag att göra detta inlägget som mitt huvudsakliga och samlade svar till "Anonym". 

"Läser fler bloggar än din där situationen är ungefär densamma. Jag slås i ditt fall av att du känns så . . . lakonisk. Var finns glädjen, nyfikenheten, stoltheten och den överväldigande glädjen över barnets framsteg och utveckling? När gläds ni tillsammans, du och din man, över barnet? När sitter ni tillsammans med tårarna rinnande för att ni älskar ert barn?"

Ja, vad ska jag säga egentligen... Jag tvingar absolut ingen att läsa min blogg, så om du inte gillar den behöver du absolut inte läsa den heller. Kan även erkänna att jag var tvungen att kolla upp vad lakonisk faktiskt betyder, och visst det kan säkert beskriva min blogg till stor del. Framförallt numera när jag inte har lika mycket tid över, och sällan hinner sätta mig ner en längre stund med bloggen.

Glädjen, nyfikenheten och stoltheten finns, och jag delar med mig av den till allt och alla i min omgivning. Att den inte finns med något nämnvärt i bloggen har sina skäl, främsta anledningen är väl för att jag inte har det behovet att dela med mig av det här då jag delar med mig av det i så många andra forum - som MIG, och inte anonymt som jag är i bloggen. Och tro mig, alla vet hur vår lilla tjej har blivit till och hur många år vi längtat och väntat på henne. Vet en del av mina läsare här som lätt kan intyga detta, då jag numera har öppen relation med dem främst över Facebook och via mail. 

Har under lång tid funderat på att göra min blogg offentlig, då vår resa överlag numera är helt offentlig - men det finns en hel del inlägg här som jag inte vill att alla ska läsa och veta om. Jag känner inte att alla i min omgivning behöver veta hur hårt denna resan tagit på mig, mitt äktenskap och hur det förstört relationer med både familj, släkt och vänner.

Och för att svara på dina frågor, Jag och mannen gläds var enda sekund över vår lilla tjej, vi har fortfarande inte kunna "lämna bort" henne till någon (mor- farföräldrar, min syster m.fl.) och det är inte för att de inte vill (de längtar och väntar, för att inte tala om köar) utan för att vi inte vill missa en sekund med henne. Och tårarna av glädje, de kan jag lova kommer ofta. Kan inte påstå att vi sitter tillsammans när det sker, utan det är sånt som sker i "farten" som när hon gör en ny grimas så att maten sprutar över hela köket eller när hon tittar på oss och bara ler... Ja, mest hela tiden. 

Men tårarna finns också konstant närvarande för saknade av vår lilla Bella. Att se vår lilltjej utvecklas och bli en egen individ mer och mer, väcker så oerhört många tankar kring Bella. Likaså finns det så otroligt mycket annat i vår vardag som tar kraft och energi. Vårt äktenskap, min depression och på gränsen till utbrändhet, längan efter och tankar om syskon, att börja jobba igen och att mannen ska gå hem på föräldraledighet, hundarna och för att inte glömma bort släkt och vänner. 

Snart semester

Snart går mannen på semester, han ska bara jobba imorgon med. Sen har vi tre veckor tillsammans, och han ska börja "hårdträna" inför att det är tid för honom att ta över rollen som föräldraledig. För den 1/9 ska jag börja jobba igen och mannen ska gå hem och ta hand om lilltjejen. Kommer dock börja min tid tillbaka på jobbet med lite semester. 

Vet inte riktigt vad vi kommer att hitta på under mannens semester, men det kommer nog bli en hel del dagsutflykter. Och vädret kommer nog också styra en hel del över vad vi kommer att hitta på. Ska dock börja med att gå på dop i helgen och så blir det ett besök hos tandläkaren för mig på måndag för årlig kontroll. Fast viktigast av allt är att vi kommer få lite tid att vårda äktenskapet, så jag hoppas att inte mannen kastar bort det helt (han har en förmåga till det annars).

Något jag måste göra under mannens semester, är att lämna lilltjejen längre stunder. Det längsta jag varit ifrån henne var ca 2 timmar när jag var och storhandlade till dopet med min mamma. Och så en del när vi var på Liseberg, men då såg jag henne nästan hela tiden ändå - så det räknar jag inte riktigt. 

Men jag vill inte vara ifrån henne, om jag inte behöver. Jag njuter av varenda sekund jag har chans att få spendera med henne, och ser ingen anledning till att inte ta vara på dem. 

Vem vet, kanske hinner/orkar jag med lite fler inlägg under mannens semester. Har en del påbörjade inlägg när det gäller tankar och funderingar på syskonförsök/saknad/graviditet/längtan/sorg m.fl. 

Psykologen och 4 dagar

Idag är det bara 4 dagar kvar tills vi flyger ner till Kreta för en veckas semester och familjemys. Längtar något ofantligt till att komma bort och att bara få vara tillsammans med lilltjejen och mannen i en vecka, utan några som helst måsten eller saker att komma ihåg. Men samtidigt så är det massor av stress och resenerver som spökar. 

Fast jag vet att när jag väl sätter mig på planet och det lyfter så har dessa sista dagarna med all stress varit värt det. 

Idag har vi varit på familjesamtal hos psykologen igen, börjar närma oss slutet där nu. Har en tid efter att semestrarna är över igen, så vi får väl se hur det ska gå med 2,5 månads uppehåll. Blev ett ganska bra möte idag, och kanske kom vi något steg framåt nu. 

Annars har dagen bara sprungit iväg, en firma har varit här och spolat stammarna i hela fastigheten, jag har varit iväg på ViktVäktarna och så ett kort besök hos mamma med lilltjejen med. Sen har även yngsta hunden varit hos veterinären för sin årliga vaccination. Veterinären passade även på att kolla läkningen efter äldsta hundens operation (tog stygnen själv på henne igår), vilket såg fint ut. 

Nä, nu ska jag se till att fortsätta packa och även se till att förbereda inför morgondagen då vår lilla tjej ska fotograferas hos fotograf. 

Ofrivilligt barnlösasdag

I år är jag inte längre ofrivilligt barnlös men kommer föralltid kämpa med känslorna över att vara sekundärt barnlös. Dock har jag gjort så mycket jag kunnat, vågat och orkat för att belysa dagen för alla underbara kämpar där ute som fortfarande kämpar mot sin ofrivilliga barnlöshet. För det finns faktiskt en stor ljusglimt i alla åren som vi kämpat, och det är alla underbara människor jag lärt känna under åren och alla nya människor jag fortsätter att lära känna.

Idag är också första året på 11 år som jag inte har en jättestor klump i magen inför morgondagen - morsdag... En dag jag kommer fira med ett besök på kyrkogården, sen ska vi fortsätta att fixa lite inför resan med. Sen får jag se om lilltjejen och mannen har hittat på något för mig imorgon, men det tror jag (för jag vet att de köpt något idag). 

Ultraljudet idag gick riktigt bra (skrev om det igår). Det som var "jobbigast" var faktiskt att göra graviditetstest och se ett negativt testresultat, även om det inte var oväntat. Slemhinnan är riktigt tjock och fin så mens borde dyka upp snart, men är absolut ingen garanti för min del. Äggstockarna var lika smockfulla av pytte små äggblåsor som vanligt med, gick inte att missa på skärmen när överläkaren gjorde alla andra kontroller. 

Fick veta att mitt snitt läkt perfekt och ärret är minimalt, och att det är helt läkt nu. Så vi kan  utifrån det börja med syskon utan några som helst ökade risker. Fick även veta att de lagt till ett ultraljud utöver de andra två hos dem, så om jag blir gravid igen ska jag bara höra av mig och de kommer följa graviditeten och då göra tre ultraljud med fokus på ärret. Och utifrån det lägga upp en förlossningsplan. Det mest glädjande för min del var att utifrån dagens undersökning så är en vaginal förlossning fullt möjlig utan några som helst ökade risker. 

När jag var klar på KK så började vi med att äta lunch, därefter passade vi på att shoppa och mysa lite på stan med god fika och några timmar tillsammans bara vår lilla familj. Lyckades t o m att hitta en riktigt snygg bikini på Åhléns city som funkar riktigt bra på en mage som inte har hämtat sig efter graviditeten utan har kvar ett rejält hudveck på magen. 

6 månader sedan BF

Idag är det 6 månader sedan BF, men utan att busfröet hade kommit trots att de trott hon skulle komma tidigare. Helt ofattbart hur mycket som hänt och hur tiden bara har sprungit iväg. Tyvärr har det varit många tunga och jobbiga dagar, 

Igår bokade vi semesterresa, en vecka på Kreta blir det efter midsommar. Vi velade mellan lite olika resmål, men lotten föll tillslut på Kreta för det var dit vi reste när remissen äntligen kommit fram till RMC och vi hoppades på och drömde om att det skulle bli vår sista sommar och resa utan att jag var gravid eller med bebis. Så blev det inte riktigt. 

Kan erkänna att jag aldrig haft sån resfeber som jag har nu. Känns helt overkligt att vi ska ut och resa med en bebis, en bebis som ÄR vår. Imorgon på vår lilla tjejs 6 månadersdag ska hon och jag gå till polisen och fixa med hennes pass. 

Denna resan känns verkligen välbehövlig och att få komma iväg bara vi tre är något vi behöver, inte minst jag och mannen och vårt äktenskap. 

Händer en hel del just nu här hemma. Var hos veterinären i tisdags med vår äldsta hund, en juvertumör som växt explosionsartat sista två veckorna så på onsdag ska hon opereras. Och igår hade vi en mäklare på besök för att värdera lägenheten (så dagarna innan har det gått åt en hel del tid till att göra så att lägenheten visar sig från sin bästa sida). Vi har väl så gott som bestämt oss för att sälja och flytta till hyresrätt medan vi letar efter vårt drömhus. 

Nästa vecka är mannen iväg torsdag-fredag i Stockholm på förhandlingar med jobbet, så då blir jag ensam med lilltjejen och nyopererade hunden. Den andra hunden får flytta till mannens mormor och morfar några dagar i samband med operationen.

1 år och 8 månader

Det har varit fullt upp mest hela dagen känns det som. Så det är oerhört skönt att lilltjejen äntligen somnade för ca halvtimmen sen. Måst fixa och förbereda lite inför morgondagen när vi ska iväg igen. Imorgon ska vi iväg och träffa vän med dotter. Och för att vara lite sentimentala ska vi mötas upp på samma ställe som vi alltid gjorde när vi plugga tillsammans på högskolan. 

Idag är det åter igen den 21. Och det innebär att det redan gått 1 år och 8 månader sedan Bella föddes och togs ifrån oss. Har knappt hunnit reflektera över det idag, för jag har haft fullt upp hela dagen. Men igår satt jag och tittade i hennes album och tittade på alla bilderna, dikterna och avtryck vi har i det. 

Bellas ljus här hemma.

Fick ett väldigt fint meddelande idag från Mios mamma. Och en liten klump föll från bröstet, var så skönt att känna att jag fattade rätt beslut (kan erkänna att jag var supernervös för hur hon skulle ta det) med att skicka en liten grattishälsning. 

För övrigt kändes det som om jag och lilltjejen skulle flytta idag, till BVC och kuratorn. Fick packa ner en rejäl packning då vi skulle spendera några timmar där idag. Först var det föräldragrupp, sedan kuratorn och KBT och som avslutning 6 månaderskontroll av lilltjejen. 

Besöket hos kuratorn kändes väldigt bra idag, underlättade att lilltjejen för en gångskull sov igenom det så att jag och kuratorn kunde fokusera helt på mig. Dock har det väckt en hel del frågor som jag måste fatta beslut om, och att fatta besluten utifrån vad som är bäst för mig och ingen annan. 

Lilltjejens 6 månaderskontroll (hur är det möjligt att hon blir 6 månader i slutet av nästa vecka?) gick hur bra som helst, läkaren var supernöjd med henne och hon fick en stor fin OK stämpel i baken. Dessutom så godkände hon att lilltjejen ska vaccineras mot mässling redan nu (om ca 1,5 vecka), så att vi kan ut och resa i sommar. Utan den hade jag inte rest, så nu ska det bokas resor. Hon växer så det knakar vår lilla tjej. 69 cm lång (68 cm för två veckor sedan) och väger nu 6840 gram, så hon har hämtat igen sig på vikten sedan hon var sjuk och är tillbaka på sin kurva igen.

Någon som har något bra tips på weekend med bebis? Tänkte åka på det när vi har vår bröllopsdag. Sen blir det en charterresa med, men vilket land har vi inte bestämt än. 

Bud

Igår var vi och tittade på huset igen, och vi kände oss om ännu säkrare på att vi ville ha det. Budgivningen både började och slutade idag, vi la också ett bud men när säljarna plötsligt bestämde sig för att de ville skriva kontrakt idag så valde vi att lägga oss och låta de andra fortsätta. Känns så tomt och trist nu, hade verkligen hoppats att vi äntligen hittat rätt och att de nu äntligen skulle bli en flytt... Men men, sökandet, drömmandet och längtan fortsätter. Kan dock konstatera att vi behöver flytta av så många anledningar, men en av de viktigaste är för vårt äktenskaps skull.

Eftersom det nu inte blir någon flytt inom det snaraste blir det nog att boka en resa så att vi (jag, mannen och dottern) kommer iväg några dagar. Funderar på att boka något flyg och boende i Europa 3-4 dagar vid vår bröllopsdag i början av juli eftersom mannen har semester då, men vet inte var vi ska åka. Några tips och förslag? Någon som har åsikter om vilket/vilka flygbolag som är bäst att flyga med om man har bebis med?

En sak som varit väldigt närvarande hela dagen är lilla ängeln Mio och hans mamma. Idag är det nämligen Mios 1 årsdag. Jag kan bara ana hur ni mår idag, för även om vi hade vår ängels 1 årsdag förra året så var vår situation ändå annorlunda. Skickat dig flera kramar idag Annette, men skickar en härifrån med - KRAM! 

Frisk?!

Det finns hela tiden en massa saker jag vill skriva ner här, men tiden springer iväg och jag hinner inte med det. Oftanär jag har tid över är jag så slut att hjärnan inte orkar med att tänka efter vad jag ska skriva. Så det blir lite knackigt med mina inlägg. Och senaste vecka har jag verkligen haft fullt upp med sjuk bebis, så då har tiden varit ännu större bristvara. 

Men... Äntligen verkar det som vår tjej är frisk igen. Ingen feber sedan i fredags, inga större kräkningar sedan helgen, hon äter mycket mer och snabbare igen, ger mig rejäla kissblöjor och vi är tillbaka till 1-2 bajsblöjor/dagen igen. Imorgon blir det ett besök på BVC, främst för andra omgången av vaccinationen och 5 månaderskontrollen som skulle gjorts förra måndagen men då blev hon sjuk. Och så ska hon vägas och mätas, vill veta hur hon klarat sig genom den gångna veckan. 

Igår började jag förövrigt även köra igång med intervall träning för att bygga upp min totalt obefintliga kondition igen. Jag ska helt klart få tillbaka min form, och förbi med. Men nu kör jag på ett program för att under några veckor återigen kunna springa 5 km utan att stanna eller att "dö". 

Imorgon blir en ganska hektisk dag, eller eftermiddag och kväll i alla fall. Har lugnt på förmiddagen, men sen blir det som sagt BVC och sen så ska vi iväg och kolla på hus och så har jag min veckovägning hos viktväktarna. Längtar, även om jag känner mig lite stressad med. 

Med tid och ork kommer här en uppdatering

Jaha, vet knappt var jag ska börja. Min värld är verkligen upp och ner, och det finns så många olika saker som stjäl min kraft och energi. Mycket utelämnar jag från bloggen, eftersom jag känner att det är för personliga saker som vissa inte har att göra med. Hade jag vetat att min blogg var mer anonym än vad den är i dagsläget hade jag antagligen skrivit ut så mycket mer. Både för att lätta på mitt hjärta och hjärna, men också för att visa att livet inte blir perfekt - med glädje och lycka - bara för att ens högsta dröm blir verklighet. För min del känns det nästan som motsatsen. 

Känns hemskt att ens tänka det, eller att ens säga det... Men vårt äktenskap var så mycket bättre, stöttande och givande när vi förlorade vår älskade Bella än vad det är idag. Att förlora ett barn fick oss att komma varandra mycket närmare, medan att sedan få ett levande barn har dragit isär oss.

Imorgon skulle jag äntligen börjat min KBT, men de ringde idag för att meddela att mötet imorgon är inställt då hon är hemma med sjukt barn. Kändes så tomt och tungt att få det beskedet, för det var något jag hade sett framemot - om än med viss oro och tveksamhet. Så nu blir starten antagligen nästa torsdag istället. 

En sak som är riktigt skönt, är att dopet är över. Och jag slipper stressa över allt som jag måste fixa och hinna med inför det. Dock så har jag lite kvar, och det är att fixa med tackkort. Får se om jag beställer färdiga eller om jag gör dem själv. 

Och dopet blev ganska så bra, frågar man andra så svarar de nog att det var hur fint och lyckat som helst - men de såg inte heller allt som skedde i kulisserna, eller fick gå med en klump i magen och "spela" en roll inför vissa personer på plats. Temat på dopet var rosa, rosa, rosa (olika nyanser) och så fjärilar och rosor. Mat och tårta var hemmagjort, men inte av mig. Tårtorna bakade min mamma och nästan all maten fixade mannens moster. Fick många fina och bra presenter, och inte en massa dubbletter heller.

Dopklänningen sydde min mamma upp åt lilltjejen, och jag hoppas verkligen att den kommer att komma till användning igen för syskon. Oavsett vilket som kommer den att sparas för många år framöver. 

Sen har vi även fått sluta cirkeln i och med att lilltjejen blev döpt. För hon döptes i samma kyrka som vi gifte oss i för 8 år sedan (i sommar). Och prästen som höll i hennes dop (vi hann innan hon går i pension), är samma präst som vigde oss och som höll i begravningen/urnsättningen för Bella. 

Här kommer lite bilder från de senaste 2 veckorna: 

En av alla turer med bilen för att fixa olika saker inför dopet.

Lokalen där vi höll dopkalaset (Bild från kvällen
innan när vi precis färdigställt dukningen).

Lokalen där vi höll dopkalaset (Bild från kvällen
innan när vi precis färdigställt dukningen) - andra hållet.

Sista fixandet timmen innan dopet. Med blommor och dryck. 

Eftersom huvudpersonen (och en gäst) inte behövde bestick och tallrik,
fick det bli en ros i servetten för bordsplaceringen. 

Dopklänningen som min mamma sydde.

Första tofsen i håret skedde idag (15/4), och det behövs
om lilltjejen inte ska ha håret i ögonen.

25/3 2015

Börjar med att tacka för alla fina och snälla kommentarer, det värmer och stärker mig en hel del. Jag ska se till att svara på dem också, kanske efter dagens inlägg - tiden räcker inte alltid till, och då finns det en viss prioriteringsordning där bloggen hamnar väldigt långt ner. 

Att inte må helt bra ger verkligen inte en mer tid och energi om dagarna, tvärtom. Sover urkasst, är trött nästan hela tiden och lusten att göra saker infinner sig inte heller - så det lilla jag har, läggs på vår lilla tjej. Hoppas verkligen att mitt mående kommer att vända snart, vill kunna njuta av dagarna med min dotter  - min dröm och högsta önskan som till sist blev verklig. 

Det finns lite saker som kommer ske den närmaste månaden. Om 2,5 vecka ska vår lilla tjej döpas, så en hel del tid går just nu till planering och fixande kring det så klart.Och veckan efter det kommer jag köra igång rejält med min nya kurator. Skriver ner situationer som sker och som får mig att må dåligt, är en uppgift jag fick av kuratorn - för att komma ihåg och för att vi ska ha något att jobba utifrån när vi kör igång med KBT. Fyller år om knappt en månad och dagen innan ska vi träffa BVC psykologen för nytt familjesamtal, varit hos henne idag. Och till det besöket har vi fått lite olika uppgifter att göra. 

Andra veckan med ViktVäktarna gick också bra, -1,5 kg igår. Och förövrigt så var det igår exakt 1 år sedan vi hade vår TD, en dag som vi förra året väntade på med stor ångest och rädsla, men som gav oss vårt andra plus. 

Vår lilla tjej blir 4 månader på söndag, och hon utvecklas med stormsteg här hemma. Sover oftast hela nätter (vilket hon gjort snart en månad), och brukar i vanliga fall vara väldigt lätt att natta. Men att natta henne är inte längre lätt, för nu har hon börjat med att hon ska somna på mitt bröst/i min famn igen - på samma sätt som hennes första sju veckor. Hoppas bara att det är en liten fas nu medan hon är i ett utvecklingssprång, för hon kommer inte riktigt till ro så som hon gjorde innan. 

Liten tjej som tillslut slocknade i min famn när
jag vaggade henne fram och tillbaka.

Ojdå, tiden går

Är några dagar sedan jag skrev senast igen. Men tiden springer iväg och ska jag vara helt ärlig så har jag tappat suget en hel del på att skriva i bloggen om min/vår vardag och mående när jag vet att en del sedan pratar vidare/skit om mig sen. 

Egentligen vill jag inte dölja något för er som läser, speciellt inte de mörka och tunga dagarna - men det tar numera emot och jag tänker efter flera gånger innan jag skriver något. Förr har jag varit en öppen bok här, något jag inte är i vanliga fall. Men har insett att jag även här håller mer och mer för mig själv, något jag innerst inne känner som något negativt. 

I veckan har vi varit väldigt mycket lediga i jämförelse med andra veckor, men dagarna har ändå sprungit iväg. Trött, sliten och alldeles för mycket tankar och känslor gör att allt tar längre tid att göra och eftersom vår lilla tjej är prio ett så hamnar bloggen med lätthet i skymundan. 

Vår lilla tjej blev 16 veckor idag, och vår Bella blev 1,5 år idag. Så dagen till ära har lillasyster haft en tröja som det står "lil´ sis" på bröstet. 

Lilltjejens tröja

Var och besökte mitt jobb igår, var riktigt trevligt att träffa min brukare och de flesta av mina kollegor och så fick vi fina presenter också. Och för övrigt blev det ett bra resultat i tisdags på vågen. -3,8 kg. 

Mannen har varit inne och jobbat övertid idag, känts tomt och tråkigt att inte ha honom hemma en lördag - men lite extra pengar skadar inte nu. Efter bad och matning somnade lilltjejen snabbt, så medan mannen var ute med hundarna fixade jag till lite mys med frukt, lakritsnappar, choklad, portvin (till mig), öl (till honom) och en massa tända ljus. Strax ska jag dock krypa ner i sängen, men lite skönt att mysa framför tv:n med mannen när han jobbat sex dagar i sträck.