tisdag 15 augusti 2017

Livet som tvåbarnsmamma

Långt mycket senare än jag hade tänkt, så kommer här ett första inlägg sedan inlägget i mars som berättade att pyret/lillebror fötts. Nu närmar sig lillkillen hela fem månader och jag kan inte fatta varför tiden måste rusa iväg så jäkla fort!

Lillebror är otroligt lik sin storasyster på många sätt, men redan nu har vi också sett stora skillnader mellan dem båda. Lillkillens personlighet träder fram mer och mer. 

Livet så här de första fem (knappt) månaderna som tvåbarnsmamma har haft sina upp- och nedgångar och likaså gett en hel del prövningar och tankar. När lillebror var drygt 10 dagar hamnade jag på sjukhuset en fredagkväll, med skyhög feber och ett bröst som bara blev större och större samt mer och mer ilsket rött. Visade sig att min mjölkstockning hade utvecklat sig till mastits (infektion i bröstet). I nästan en veckas tid var jag inlagd med intravenöst antibiotika, de första tre dagarna svarade jag inte alls på den och var ganska så borta. All kraft gick till att ta hand om min nyfödda lilla kille, och att sakna dottern som var hemma med sin pappa. Först när jag skrevs ut har jag förstått hur dålig jag var och hur oroliga läkarna var över mig. Min sänka låg en bra bit över 300 och fortsatte att stiga två dagar trots att jag hade intravenöst antibiotika nämligen, så läkarna på kk/gyn hade en del kontakt med infektionsläkare med för rådfrågning.

Innan jag hamnade på sjukhuset fungerade amningen kanon, och lillebror ökade i vikt precis som han skulle. Under veckan på sjukhuset fortsatte han öka, om än lite långsammare, trots att jag enbart ammade från det friska bröstet. Men sen plötsligt rasade han i vikt. Och på 1 månadskontrollen vägde lillebror plötsligt under sin födelsevikt igen. Blev en tuff tid den kommande månaden, med att kämpa på att försöka få igång full produktion i båda brösten igen, nässpray för att få mjölken att släppa/rinna till rejält även i det sjuka (men på bättringsvägen) bröstet, tillmatning osv. Efter knappt en månad på det sättet slutade lillebror att amma helt dagtid. Däremot fortsatte han amma lite drygt en månad till nattetid innan han helt vägra brösten och gick över helt till ersättning.

Och i den vevan började mitt psykiska mående bli sämre. Är sjukt hur känslig jag är för hormonskiftningarna i min kropp, och hur mycket det påverkar mig. Dock valde jag att ta kontakt med min VC när jag kände igen mina varningssignaler denna gången, så har fått utskrivet medicin som jag nu tar dagligen och så har jag inbokats för att gå till kuratorn på kbt igen.

Huslivet älskar jag! Att kunna gå ut och in hur som helst och känna sig fri på ett helt annat sätt än med lägenhet. Visst, att ha hus har sina nackdelar också! Sånt som att helt plötsligt behöva köpa musfällor och jaga mus i huset (under vasken valde den att "flytta in" för övrigt). Och mängden spindlar som envisas med att komma på besök får mig nästan att dra av mig håret i panik titt som tätt.

Men att påta i trädgården, ta hand om växter, häckar, blommor, bär och gräsmatta är underbart. Likaså att bygga rabatter, spaljé och staket (sistnämnda har knappt börjat dock, en del grundarbete kvar innan dess). Att tapetsera och måla inomhus, att få huset att bli vårt och kännas "oss" är helt fantastiskt. De kvällar/nätter jag somnar och sover som bäst, är helt klart de som kommer efter en heldag i trädgården med en del tungt arbete.

Äktenskapet då? Jo, vi firade vår tionde bröllopsdag i juli. Känns helt klart overkligt att vi redan varit gifta i 10 år, samtidigt känns det som minst det tredubbla ibland. Prövningar fortsätter att komma till och från, vissa tuffare än andra. Men då båda fortfarande älskar varandra finns det helt klart något att kämpa för. Om några dagar går mannen på sin semester, vad som händer under den har vi knappt bestämt. Men några utflykter, fixande i huset, träffa vänner och goda middagar ska det nog gå att få till. Vi är otroligt sugna på utlandsresa, men känner att vi vill avvakta tills efter lillebror blivit 6 månader så att han kan vaccineras mot mässling innan vi ger oss ut i världen med honom med.

Och busfröet då? Hon som nu blivit 2,5 år och har den fina titeln storasyster, hur är det med henne? Jodå, hon älskar sin lillebror. Åtminstone 95% av tiden, hon gillar inte när han gör mamma upptagen precis när hon vill något ibland. Och hon uppskattar absolut inte när lillebror får tag på hennes saker. Omvänt är det dock självklart att allt som är lillebrors, är även busfröets saker. Om drygt en månad ska hon börja på ny förskola och en avdelning för de "stora" barnen (avdelning med barn från 3 år). Hon har växt så det knakar och var precis under metern och vägde drygt 14,5 kg vid sin 2,5 årskontroll på BVC.  

Hon är framåt och envis, men ändå lite blyg till och från. Utvecklingsmässigt ligger hon i framkant i mycket, dock är hon senare i sitt tal. När hon blir 3 år ska vi ha uppföljning med bvc på den biten, fram tills dess ska vi fortsätta kämpa på som vanligt med det här hemma. Blöjan hade hon nästan lagt helt när vi flyttade till huset. Men väl här vägrar hon nu nästan att gå på pottan alls. Livrädd nästintill. Så dagarna består till viss del även om att erbjuda henne pottan/toa och fråga om och om igen om hon vill gå på potta/toa. 

Tänker inte lova något, för då kommer det väl aldrig. Men har jag tid och lite ork över nu när mannen går på semester så ska jag se till att skriva ihop förlossningsberättelsen för lillebror också. Och vem vet, kanske börjar det komma lite nya inlägg framöver i bloggen. Eller så bestämmer jag mig för att "överge" denna bloggen och startar en som inte skrivs anonymt.