Vardagen har börjat komma tillbaka

Vill börja med att tacka för ert stöd, ni är guld värda. Så, äntligen börjar jag ha ork, kraft, lust och tid över igen. Vi börjar så smått att komma tillrätta i lägenheten, och tre veckor försenat (med tanke på att det skulle vara gjort innan vi flyttade in) har de nu målat vårt sovrum och hallen. Så i helgen ska vi flytta in i vårt rum och vår lilla tjej ska få eget rum.

Lite ont gör det dock i mitt hjärta att hon inte längre kommer vara halvmetern ifrån mig längre, om det nu fungerar att hon sover i eget rum. Eller eget är det knappast, och sen vi flyttade in har hon inte en enda natt sovit ensam i sin säng... Vår äldsta hund går nämligen upp och lägger sig hos henne varenda natt (och vila). Tydligen är det detta hon väntat på i 1,5 år, och försökt att säga genom att alltid gå och lägga sig sidan om spjälsängen varje gång vi lagt lilltjejen i den. Kvittar hur mycket vi korrigerar henne och ser till att hon går ner, varje morgon vi vaknar ligger hon där lite "mosad" i fotändan och har lilltjejens fötter upptryckta i ansikte/mage.

Måste berätta om mitt besök hos endokrinologen för två veckor sedan. Har aldrig varit med om ett så otroligt bra och positivt besök på endokrin. När jag gick där ifrån svävade jag på moln och gick runt resten av dagen med ett stort "fånigt" leende. Från första sekund läkaren kom och kallade in mig, tills jag lämnade hennes rum fick jag beröm i så gott som varenda mening.

Läkaren var så otroligt stolt över mig, och om hon inte träffat mig tidigare hade hon aldrig trott på min resa och förändring. Och hon hade heller aldrig trott att provsvaren verkligen var mina. Den absolut mest värmande och starkaste komplimangen hon gav mig var den om att jag vunnit, att jag bevisat att det verkligen går att "vinna" mot sin PCOS. 

För första gången någonsin skrev läkaren in ett BMI som låg helt inom "normalvikt" i min journal och det största av allt, hon visade mig alla mina provsvar - provsvar där så gott som alla mina hormonvärden ligger i om normalvärden!!! 

Något som aldrig hänt mig under de nästan 10 åren jag gått hos dem. Jag är inte fri från min PCOS, men med de värden jag har nu, håller jag den i så bra schack att risken för följdsjukdomar mm sjunker rejält och vissa symtom/problem minskar också.

Förtydligande av bilden: Raden till vänster är senaste proverna. Lämnade blodprover två gånger under 2015, några som fattades som de ville se. 2014 var jag gravid när proverna togs, så de kan man inte jämföra med.

Jag och läkaren bestämde att det fanns tre alternativ till hur situationen kommer vara nästa år när vi ses igen:

• Att jag är gravid 
• Att jag är ganska så nyförlöst, eller 
• Att jag antingen precis sprungit ett maraton eller ligger i hårdträning inför det. 

Och med tredje alternativet, avslöjade jag även vad jag redan nu börjar överväga/sikta mot om jag inte blivit gravid innan dess. Mitt största mål med nästa år (undantaget graviditet då..) är att genomföra ett maraton. Känns faktiskt lite jobbigt att ha en "plan B" hela tiden, men jag vill fortsätta leva och inte längre "pausa" mitt liv pga alla försök och drömmar.

Vi är för övrigt igång med nytt syskonförsök med nu, fick äntligen pratat med läkaren och i förra fredagen körde vi/jag igång med en Proverakur och sen blir det Pergotime från cykeldag 5 igen. Och med tanke på hur förra försöket gick, har vi nu faktiskt börjat diskutera om vi ska fortsätta med denna variant på försök året ut innan vi i så fall börjar med IVF 2017.

Flytt, vattkoppor, endokrin, malmöloppet och missfall...

... Det är ungefär så man kan summera senaste 1,5 veckan i mitt (vårt) liv. 

Har flera gånger tänkt jag skulle in och uppdatera bloggen om graviditeten/missfallet, men har verkligen inte haft en sekund över. Och har väl egentligen inte det nu heller, så det blir ett väldigt kort inlägg och kommer med ett längre inlägg senare.